Dopingtestning av lagidrottare

DOPINGTESTNING AV LAGIDROTTARE

Den som tänker tillbaka på idrottare som avslöjats som dopade kommer i första hand att tänka på löpare, cyklister, skidåkare, brottare, tyngdlyftare, tennisspelare eller någon annan person som man uppfattar som en enstaka person i någon individuell idrottsgren. Till och med vid statsdopingen i Östtyskland och Ryssland rörde det sig så gott som undantagslöst om idrottare i individuella idrottsgrenar som diskuterats. För de allra flesta är doping således huvudsakligen något som gäller enstaka idrottare, varför man kan undra om lagidrottare kanske har gått under radarn?

Vare sig man ser det ur svenskt eller internationellt perspektiv är det emellertid lagidrotter som svarar för den stora massan av idrottare. I världen som helhet är fotbollen våldsamt dominerande och lägger man ihop fotboll, handboll, basket, volleyboll, ishockey och bandy i Sverige blir det bara en bråkdel kvar av idrottare som sysslar med annan idrott. Är det då inte anmärkningsvärt att avslöjad doping nästan ses enbart i denna lilla bråkdel.

Kan det vara så att doping lämpar sig bäst för individuella idrottare eller är det så att lagidrottare inte blir testade så ofta. Sannolikt är båda teorierna rätt. Det finns en rad förklaringar till detta.

För cirka trettio år sedan gjorde jag en stor enkätundersökning om alkohol- och tobaksvanor bland fotbollsspelarna i de fyrtioåtta lagen i division fyra i fotboll i Skåne. Man brukar räkna med att i Sveriges befolkning är ungefär 10 procent av alla vuxna absolutister och nästan lika många är alkoholister. När jag undersökte de skånska fotbollsspelarna fann jag att det bara var en procent av alla som var absolutister och det fanns inte någon alkoholist (men en del med stor alkoholkonsumtion – de som blev alkoholister orkade emellertid inte med idrotten och slutade eller blev utslängda ur gemenskapen). Det typiska visade sig vara att man inte bara ”gjorde som alla andra gjorde” utan också att man ”tänkte som alla andra tänkte” när det gällde alkohol och tobak – men det fanns indicier för att tänkegemenskapen var större än så. Naturligtvis är detta en generalisering, men jag vill bestämt hävda att grunden i tänkesättet är rätt: Lagidrottare tyr sig till lagidrotterna därför att de ser gemenskapen i idrotten som något avgörande. När jag varit inne i olika lag har det också slagit mig hur enhetligt språkbruket varit i omklädningsrummet. I en handbollsklubb kan det vara nästan akademiskt när spelarna diskuterar rörelsemönster och taktiker, medan det i en ishockeyklubb nästgårds sällan används ord som hör hemma ovan livremmen. Fotbollsspelarna kan vara ekonomiskt inriktade medan spelarna i amerikansk fotboll oftare diskuterar priser och värde av olika piller och pulver. Generalisering – ja visst – men det är vad jag personligen upplevt. Man kan uppfattade det som ett grupptryck men sanningen är nog snarare att individerna söker sig till liktänkande och att när de sedan kommit in i laget fostras till att bli ännu mer lika de som redan finns där.

När jag hävdar att lagidrottare till stor del är gemensamhetstänkare och gemensamhets-upplevare innebär det att man vinner och förlorar gemensamt och man förbereder sig tillsammans med målet att vinna matcher. Visst finns det individualister också i lagidrotter, men även individualister utgör en del av laget och har anpassat sig även i sin individualism. Samvaron sträcker sig längre än matcherna och träningspassen, den sträcker sig också till omklädningsrummen och till transporterna till och från matcher och träningar. Dessutom delar man snart inte bara sin lagidrott utan också sitt umgänge och vännerna från idrotten blir också vänner på den återstående fritiden. I denna miljö där idrott, övrig fritid, vänner och gemensamma mål är sammanvävda är det utomordentligt svårt att dopa sig systematiskt utan att involvera flera i laget och utan att det skulle väcka misstankar ganska snart. Lagidrottsstrukturen lämpar sig inte för hemligheter – och om hemligheterna skulle delas av många förblir de inte hemliga.

Om man till detta lägger att en stor majoritet av lagidrottarna med säkerhet är negativa eller mycket negativa till doping blir det ytterligare svårt att hålla eventuell doping hemlig. Det är ju inte bara en eller två personer i ett lag som träffas flera gånger i veckan utan det är 10, 20 eller 30 personer på varje träningstillfälle. Oavsett idrott särskådar man inte bara lagets resultat utan också varje lagmedlems insats, och i duschen kommer man ganska snabbt att se om muskler blivit större, testiklar blivit mindre, hårväxten har ökat eller minskat för att bara ta något exempel. Om någon blivit markant större eller bättre kommer detta att kommenteras i laget och då kommer förändringarna att uppmärksammas av fler. I ett lag känner man till både helheten och delarna.

Av intresse är också att endast en mycket stor del av färdigheterna man använder sig av i lagsport inte lämpar sig för doping. Visst kan det vara bra för en handbollsspelare att skaffa sig stora muskler, men blir de för stora blir spelaren långsam och tung. Naturligtvis är det bra om ishockeyspelaren får bättre uthållighet, men amfetamin och liknande ger bättre ork sett över timmar, men i den enskilda 30-60-sekundersinsatserna i ishockey med pauser emellan spelar stimulantia mindre roll än motivation och teknisk skicklighet. Och så vidare

Det finns fortfarande inga dopingmedel som kan öka dribblingsskickligheten hos fotbollsspelaren och inte heller spelförståelsen eller samarbetet mellan spelarna kan dopas fram till förbättrat skick. I synnerhet det sistnämnda är ju en av tjusningarna med lagidrotter: det är den samlade insatsen som ger ett resultat. ”Elva Zlatan i ett lag vore en katastrof” är ett talesätt som de flesta idrottsintresserade förstår innebörden av men med tillräckligt stor gemensam motivation och sammanhållning kan också ett lag med tekniskt sätt sämre basketspelare besegra ett lag med individuellt bättre spelare.

Sammantaget är det uppenbart att de fördelar som nuvarande dopingmetoder ger har svårt att få genomslag i lagidrotterna och att dopingeffekterna egentligen inte efterfrågas av dem som sysslar med lagsport.

Inom varje idrottsgren finns det också en tradition av doping – eller en avsaknad av tradition för doping. Medan tyngdlyftare och kroppsbyggare har en stark tradition för doping så har lagidrotterna (kanske med undantag för amerikansk fotboll och dubbelt kanske för rugby) inte haft någon intern diskussion om doping. När man försöker starta en diskussion om doping med fotbollsspelare eller bandyspelare eller deras ledare finner man snart att de egentligen inte är intresserade, skall man fånga deras intresse får man prata om något helt annat. Det är sällsynt att en bollspelare kan namnge någon i sin gren som blivit fast för doping. Tradition för doping saknas!

Då kommer vi till den sista punkten att diskutera, nämligen om lagsporterna testas för sällan, vilket är en orsak till att de fälls för doping så sällan. Om man ser det ur dopingtestarnas synvinkel är man naturligtvis intresserade i första hand av att få fast så många dopade som möjligt. Under 2023 (senaste tillgängliga året) tog Antidoping Sverige 3561 urindopingprov, vilket är i paritet med tidigare år. Av dessa utgjordes 846 av prover från fotboll, ishockey, handboll och basket, det vill säga 24 procent av samtliga. Trots det var det bara 11 procent av samtliga 350 dopingfällda 2010-2023 som kom från dessa fyra lagidrotter (sett per år är det så få dopingfällda per idrottsgren att enskilda idrotters siffror riskerar blir missvisande). Dessa siffror skulle snarast tala för att dopingtestarna skulle ta färre prov på lagidrottarna och fler på de individuella idrottarna respektive att lagidrottare sannolikt dopar sig i mindre utsträckning än de individuella.

Finns det då någon svaghet i detta dopingsystem? Ja, om man enbart tar 287 dopingtester på fotbollsspelare på ett år, innebär det att de cirka 18 bästa spelarna i ett allsvenskt fotbollslag för herrar kommer att genomgå cirka en dopingtest per år – och har man genomgått en dopingtest per år så är sannolikheten minimal att man skall testas en gång till. Siffrorna är naturligtvis i verkligheten ännu mindre eftersom de flesta fotbollslag har mycket större fotbollstrupper än 18 spelare och att vi då inte ens tagit med de allsvenska damlagen och spelarna i de nästa högsta serierna. Fördelar vi proverna på alla dessa kommer vi ner på en sannolikhet på att bli testad motsvarande långt mindre än ett dopingprov per år, och eftersom det är troligt att de flesta testerna kommer att göras i allsvenskorna kommer risken att bli dopingtestad om man spelar i den näst högsta serien att ligga på en per en hel fotbollskarriär i elitsammanhang. Om vi därtill lägger antidopingens ambition att prioritera elitjuniorerna samt att man trots allt vill ta enstaka stickprov också i lägre serier så blir risken att bli dopingtestad nästan försumbar så länge man spelar fotboll under den absoluta eliten.

För varje logiskt tänkande antidopingmedarbetare medför detta att dopingtestningen i Sverige i fotboll i princip inte kan ha någon avskräckande effekt alls. Det skulle tala för att man avseende dopingtestning enbart skulle rikta in sig på ett litet antal elitspelare i herrfotboll och ett ännu mindre i elitdamfotboll och kanske lägga ett något större antal tester på elitjuniorerna. Resten av spelarna skulle bara testas ”på förekommen anledning.”

Alternativt till detta kan man tänka sig att lägga ner mer resurser på spaning (Intelligens & Investigations) i tysthet och sedan endast ta prov på lagidrottare där det finns en eller flera indikationer på att det kan förekomma doping. Den relativt nyinrättade visselblåsarfunktionen kan då också få en ökad betydelse. Detta alternativ innebär att man arbetar i det tysta.

Motsatsen kan också vara ett alternativ. Det skulle innebära att man drar ihop ett stort antal dopingtestare och sedan beger sig till ett elitlags träning och då testar alla. Det vill säga alla. Efteråt gör man då någon form av presskonferens där man berättar vad man gjort – helst tillsammans med den dopingtestade klubben. Då gör man emellertid testningen i första hand för att väcka uppmärksamhet och få idrottsvärlden att ”ingen går säker.” Om man sedan gör en informationsinsats i klubben samtidigt och följer upp med en massmediapresentation när resultaten av testning – förhoppningsvis utan några positiva tester – så vinner man ytterligare uppmärksamhet.

Eller … skall vi fortsätta som vi gör idag med drygt 250 tester per år och något år med en positiv dopingtest? Det är fullt möjligt, men det leder knappast antidopingen framåt.