Skall friidrottarnas medaljer åtföljas av kontanter

Skall friidrottarnas medaljer åtföljas av kontanter?

Under det senaste året har vi sett en snabb utveckling för att inte bara golfare, boxare, tennisspelare, cyklister, Formel 1-förare, professionella fotbolls-, ishockey-, basket- och baseballspelare skall få enorma penningsummor för elitprestationer, utan nu kommer även friidrottarna efter – och sannolikt kommer övriga semiprofessionella att följa efter.

Det började med att de dopingtillåtande (dopingrävande) Enhanced Games lanserades med stora prissummor som lockbete. Det verkar som om detta projekt aldrig fått ihop tillräcklig finansiering, intresse och elitidrottare för att kunna bli av, med det triggade sannolikt den ryska satsningen på World Friendship Games, som sannolikt mest var ett politiskt initiativ, men där lockelsen för idrottare – främst utanför västvärlden – var stora prispengar (större än någonsin presenterats tidigare). Även detta initiativ tycks uppskjutet på obestämd tid.

En av orsakerna till att Enhanced och Friendship Games misslyckanden (hittills) var säkert att World Athletic med sin ordförande Sebastian Coe i spetsen skakade fram stor prispengar för friidrotten i OS – medaljer (guld gav 50 000 dollar) och pengar slår även något större penningsummor – och sedan kunde följa upp med större prispengar i Diamond League och dess ”finalserie” Athletics Golden League. Till detta kommer nu att Michael Johnson, den legendariska amerikanska sprintern och flerfaldiga OS- och VM-guldmedaljören, lanserar en löparliga – med över 130 miljoner i prispengar vid fyra tävlingar 2025: Grand Slam track league.

Idrottare får ibland dessutom ersättning genom “olympiska medaljbonusar” som delas ut av deras hemländer men får endast en liten bråkdel av de miljarder som spelen genererar – något som är kanske kan ses som oproportionerligt i förhållande till de uppoffringar och ansträngningar som krävs.

Vid OS i Paris 2024 fick australiska olympiska medaljörer 20 000 australiska dollar (19 033 euro) för ett guld, 15 000 australiska dollar (14 274 euro) för silver och 10 000 australiska dollar (9 518 euro) för brons. Dessa belopp betalades ut genom Australian Olympic Committees (AOC) Medal Incentive Funding (MIF)-program. I Spanien uppgår exempelvis individuella priser till 94 000 euro för guld, 48 000 euro för silver och 30 000 euro för brons. I sporter där idrottare tävlar i par sjunker beloppen till 75 000 euro, 37 000 euro respektive 25 000 euro.

Dessa summor betalas endast ut till idrottare som tar sig till prispallen, medan de som inte gör det eller som avslutar sina professionella idrottskarriärer tidigt inte får något ekonomiskt stöd.

Idrottarnas internationella fackförbund

Kravet på att olympiska idrottare ska få bättre betalt av IOC och få större inflytande över beslut som påverkar deras karriärer, inklusive sponsorfrihet, vinner mark. Detta framgår av en undersökning som genomfördes av World Players Association, en del av UNI Global Union (UNI), där över 3 000 personer från Australien, Frankrike och USA tillfrågades under månaderna efter de olympiska spelen i Paris 2024.

Stödet för att olympiska idrottare ska få bättre betalt för sitt arbete har således fått en skjuts framåt från arrangörssidan. Enligt en undersökning publicerad av World Players Association (idrottarnas internationella fackförbund som inte förvånansvärt koncentrerar sig på ekonomiska frågor), som visar att 65 %procent av de tillfrågade anser att Internationella Olympiska Kommittén (IOC) bör dela sina intäkter mer generöst.

Det som var otänkbart för några decennier sedan är nu föremål för kontroverser eller åtminstone diskussion. Fackföreningen har uppmanat nästa IOC-president att erkänna idrottarnas “hårt arbete och engagemang” med rättvis ersättning och betonat att de är de verkliga huvudpersonerna, men i de flesta fall får de minst tillbaka.

Förutom att undersökningen visade på offentligt stöd för högre ersättning till idrottare, framkom också att idrottarna själva har mycket liten eller ingen påverkan på många beslut. Med andra ord fattas nästan alla beslut utan deras medverkan. Många idrottare klagar på att de inte konsulteras om vad de själva vill eller vad som är bäst för dem.

Ekonomiska svårigheter är enligt många elitidrottare det största hindret för att hålla sig aktiv, och majoriteten av de tillfrågade anser att IOC borde avsätta en del av sina olympiska intäkter till idrottarna, antingen direkt eller indirekt.

Enorma intäkter

Enligt fackföreningen som genomförde undersökningen, och som rapporterats av Australian Broadcasting Corporation News, genererade IOK 590 000 dollar för var och en av de 11 300 tävlande under Tokyo-OS. Dock fick idrottarna endast 0,6 procent av de intäkter som genererades genom det olympiska stipendieprogrammet.

IOC tjänade 12,1 miljarder dollar under den kombinerade perioden av sommar-OS i Tokyo 2020 och vinter-OS i PyeongChang 2018. Mer än 90 procent av dessa intäkter kom från försäljning av sändnings- och marknadsföringsrättigheter.

IOK hävdar att de fördelar motsvarande 6,7 miljoner dollar per dag till idrotts- och idrottsutveckling. En betydande summa går också till att stödja värdstäder i deras arbete med att organisera spelen och Ungdoms-OS, som hålls vartannat år.

Sponsring

Sponsring var en annan viktig fråga i undersökningen, eftersom det är avgörande för idrottarnas försörjning och karriär. Trots detta har de flesta idrottare lite att säga till om i sponsringsbeslut. För närvarande får idrottare inte ha personliga sponsorer under spelen, men en majoritet av de tillfrågade anser att de borde få göra det för att kunna finansiera sina karriärer.

Ny ordförande i IOC

Matthew Graham, ordförande för UNI World Players, sade att undersökningen visar på ett starkt offentligt stöd för förändring. “Den nästa presidenten måste säkerställa att IOC erkänner idrottarnas hårda arbete och engagemang genom att betala dem deras rättvisa andel och ge dem lika mycket inflytande i alla frågor som påverkar deras karriärer, välmående och försörjning,” tillade han i samband med undersökningsresultaten.

IOK:s presidentval äger rum i mars, och nuvarande presidenten Thomas Bach har meddelat att han inte kommer att ställa upp för en ny mandatperiod. Många hoppas att detta kommer att leda till strukturella förändringar som omfamnar modernitet och nya trender. Den nya presidenten tillträder i juni, och fackföreningen efterlyser ett rättvisare engagemang för fördelning av intäkter.

När IOC:s presidentval närmar sig har de sju kandidaterna presenterat revolutionerande idéer jämfört med den traditionella olympiska modellen. Vissa förslag är grundläggande, som att upprätthålla den olympiska rörelsens neutralitet och oberoende, medan andra ligger i linje med undersökningens resultat – att ge idrottare större inflytande, förnya sitt engagemang för anti-dopingarbete, främja jämlikhet, hållbarhet och öka intäkterna. Alla kandidater förespråkar ökat ekonomiskt stöd till idrottare, men hur de planerar att uppnå detta återstår att se.

Kanske den mest pragmatiska av kandidaterna är Sebastian Coe (ordförande för World Athletics), som vid sitt kandidaturmeddelande förra året sa: “Jag kommer att utveckla program som gör det möjligt för idrottare att ta del av de kommersiella intäkter de hjälper till att generera och stärka deras roll som partners, inte bara deltagare.”