Hur lång skall en dopingavstängning vara

HUR LÅNG SKALL EN DOPINGAVSTÄNGNING VARA?

När man läser om ett straff för doping är naturligtvis förhoppningen att det skall vara rättvist utdömt och enligt regelboken. Det skall inte spela någon roll om det rört sig om en välkänd elitidrottsutövare eller en okänd motionär … eller? Inom all tävlingsidrott är ju rättvisefrågan central och för att nå högsta möjliga rättvisa måste man följa reglerna på ett sådant sätt att den som vill granska exempelvis en avstängning skall kunna förstå varför straffet blev som det blev. Vi tänker oss att reglerna skall vara lika för alla – det är ju en grundpelare i varje rättssamhälle – och inser då inte att straffen även om de bokstav för bokstav är lika ändå drabbar olika idrottare olika beroende på olika livssituationer. Frågan blir då bara om man kan individualisera straffen och ändå göra dem rättvisa, eller om individualiseringen bara skulle göra straffen ännu mera orättvisa (upplevt av den som fick ett större straff än en annan för till synes samma brott)?

Individuella aspekter av bestraffning återspeglas inte i antidopningsreglerna. När det gäller påföljdernas utdömande ligger det regulatoriska fokuset enbart på typen av förbjuden substans, graden av skuld och eventuella åtgärder från den berörda idrottarens sida (såsom erkännande och informationsåtgärder). Ytterligare konkreta omständigheter kopplade till gärningen eller gärningspersonen för en individuell bedömning av sanktionen, såsom ålder, idrott, inkomst, sanktionens konsekvenser etc är inte reglerade.

Böter eller avstängning?

I civilsamhället har vi nått en grad av individualisering genom att utdöma dagsböter. Det innebär att en person döms till ett visst antal dagars straff beroende på brottets art och grad, och att detta sedan relateras till personens inkomst. Denna individualisering ökar kanske graden av rättvisa, men man bör beakta att en person med mycket små ekonomiska marginaler kan upplevas hårdare straffad än en mångmiljonär som kan fortsätta leva som vanligt sedan böterna betalts.

Böter är emellertid inte någon framkomlig väg för den majoritet av svenska idrottare som inte tjänar pengar på sin idrott eftersom för dem idrotten är en frivilligrörelse som inte har någon ”beskattningsrätt” över sina medlemmar mer än årsavgiften och liknande. Böter är således inte en framkomlig väg för idrottsrörelsen som bestraffningsmetod för exempelvis doping.

För dem som däremot tjänar pengar på sin idrott – lön, prispengar, individuella sponsoravtal och liknande – skulle man kunna tänka sig böter, men hittills har det varit ovanligt i idrottssammanhang utom för den yppersta eliten som i proffssammanhang tjänar miljoner. För övriga har den enda ekonomiska sanktionen varit att den dopade får lämna tillbaka prispengar som man intjänat när man varit dopad. Över andra pengar har i princip inte antidopingtillsynen jurisdiktion, medan däremot idrottsförbund, ligor och enskilda föreningar kan inkludera bötesstraff i sina anställningskontrakt. Vad skribenten av dessa rader vet har dock aldrig böter för doping delats ut av någon antidopingorganisation efter positiva dopingprov.

Motionär eller elit

När då avstängning från idrotten är normalstraffet för påkommen doping måste man förstå att ett sådant straff drabbar helt olika i olika situationer. För det första måste man inse att för den vanlige motionären är avstängning ofta ett fullständigt meningslöst straff – i synnerhet som motionärernas avstängningar inte kungörs officiellt och således kan förbli hemliga (visserligen kan tredje man vända sig till antidopingmyndigheten och få reda på vilka som är doping-avstängda vid en viss tidpunkt, men det är inte en praktisk verklighet).

Endast den motionär som tävlar i mer officiella sammanhang – Vasalopp, Lidingölopp, Vättern runt med mera – kan tänkas uppmärksammas av antidopingmyndigheten och få ännu en åthutning om avstängdheten, men den som orienterar på hemorten, cyklar X-sjön runt eller spelar med i division 8-laget endast har en mikroskopisk sannolikhet för att åka fast. För den som vill undvika nesan att bli påkommen med att inte respektera en avstängning räcker det med att avstå från tävling (eller använda ett andranamn?).

Två discipliner som drabbats hårt av doping är kroppsbyggning och styrkelyftare. De har emellertid ofta tränat på gym eller i föreningar där dopningskontrollanterna inte kan nå dem, eller så överger de de lokaler där de kan testas för att i stället träna på platser där inga dopingkontrollanter inte hartillträde. Avstängning av dessa kategorier gör således mycket liten skillnad och dopingstraffet gör bara dessa individers tränande lite mer krångligt.

För en elitidrottare är situationen helt annorlunda. Dels kommer dopingavstängningen att publiceras officiellt och för den översta eliten kommer en schavottering i massmedia att ske, dels kan avstängningen komma i en del av karriären där vinsterna av lång träning börjar visa sig (ära, tillträde till de stora tävlingarna, prispengar, sponsorskontrakt, med mera) vilket då kan vara ett mycket stort straff – och där varje extra månad ger stora förluster.

Ung eller gammal

För den unge idrottare som blir avstängd är förbudet att tävla och träna oftast av begränsat betydelse, medan förlusten av det sociala umgänget inte sällan kan vara katastrofal. För många ungdomar 15-20 år har samvaron i laget blivit en livsstil där nästan all kamrater finns, där fritidsaktiviteterna utanför idrottens delas, där pojkar och flickor knyter sina kontakter och där en stor del av framtidsdrömmarna har sitt ursprung. Om den unge inte får vara med på träningen, inte vara med på resorna till tävlingarna på bortaplan och inte vara med omklädningsrummet hemma blir tillvaron torftig och risken är stor att den unge väljs bort av de tidigare kamraterna. Det är också högrisk att nya kamrater har vanor som samhället har svårare att acceptera.

För den tävlingsinriktade eller elitsatsande äldre är kamratdelen ofta av mindre betydelse; dels har idrottare mindre behov av en stor kamratkrets, dels är själva idrottsresultaten ofta viktigare än träningsmiljön – för den som är i slutet av sin idrottskarriär kan det till och med vara en ursäkta för att sluta med idrotten.

I den åldersgrupp där orientering och skytte är vanligast som tävlingsgrenar är doping extremt ovanligt och blir någon avstängd för regelbrott tas det nog emot med en gäspning själva idrotten kan praktiseras även om tävlingsmomentet får bli att tävla mot sig själv.

Tävling eller träning

Det är olyckligt att dopingreglerna inte kan differentiera mellan avstängning för träning och tävling (förutom sista månaderna). Den som dopat sig för att vinna tävlingar skall naturligtvis stängas av från tävlingsverksamheten eftersom framskjutna placeringar där varit själva avsikten med dopingen, det vill säga det man menar med fusk. Avstängning från tävling är således en logisk följd av fusket.

Under en kort period fanns det faktiskt en regel som fastslog att den som blivit belagd med en dopingavstängning över en viss längd aldrig skulle få tävla i OS – aldrig mer – vilket skulle vara ett mycket kännbart straff, men ändå inte behövde bli ett slut på idrottskarriären. Enligt denna regel skulle dopade idrottsutövare kunna avtjäna sitt straff och sedan få återgå till både tävling och träning, men inte tävlingar i de stora mästerskapen.

När det gäller träning kan man se annorlunda på situationen än avseende tävling. Ur samhällets synvinkel är det angeläget att så många som möjligt sköter sin kropp fysiskt och psykiskt och då ingår träning som en naturlig del. Det innebär också att idrottsrörelsen och dess antidopingdel inte är emot att en dopingdömd tränar utan enbart att vederbörande inte får träna tillsammans med de som inte varit dopade. Kanske är detta en tanke för att inte ”dopingsmitta” andra, kanske är det tänt att det skall bli krångligare för den som varit dopad att träna, idrottsplatser och andra idrottsanläggning, inkluderande gym och andra träningslokaler. Deltagande i organiserad träning (exempelvis i ett lag eller med en gemensam tränare för individuella idrotter) underlättar ju träningen, gör den mer effektiv och är ett ställe där man träffar likasinnade avseende träningsviljan. Att bli avstängd från träning är således ett helt annat straff än att bli avstäng från tävling.

För professionella idrottare är avstängning från träning sällan ett större problem. De har oftast både kontakter och pengar för att kunna träna vidare på egen hand. Kanske det blir lite mer tråkigt och besvärligt, men inte mycket mer. Träningsavstängning betyder således olika för den ”ordinäre” idrottaren och elitidrottare.

Ledare eller idrottare?

I inte så få fall är det uppenbart att den dopade snarare än ett offer än en förövare. Det gäller situationen med starka, karismatiska ledare och mindre viljestarka, kanske mindre begåvade och unga, samt idrottare som på annat sätt är i stark beroendeställning av sina ledare. Ett tragiskt exempel på detta är den då 15-åriga konståkerskan Kamila Valieva vid OS Beijing som fälldes för doping och blev av med sin guldmedalj. Det är ytterst osannolikt att hon varit ”hjärnan bakom” intaget av meldonium men mer sannolikt att någon eller några av hennes ledare medvetet sett till att hon fick den förbjudna substansen i sig. Att flickan blev fälld för doping medan ledarna gick fria är direkt motbjudande.

Man bör inse att för varje mycket framgångsrik idrottare finns det vanligen betydande ekonomisk vinning inte bara för idrottaren själv utan för hela stödapparaten (”entouraget”). Ibland förefaller det som någon enskild manager till och med får huvudparten av pengarna, vilket naturligtvis då kan utgöra ett incitament att dopa idrottsutövare – vilket kan ge stora ekonomiska vinster för managern, medan idrottare få ta hela risken.

Det finns också exempel på att idrottsledare varit drivande i smugglings- och distributions-kedjor av doping, där ofta en enstaka ”oskyldig” liten dopingsmuggling utvecklats till en inkomstbringande affärsverksamhet. Dessvärre är detta då inte sällan kopplat till organiserad brottslighet.

En särgrupp utgörs här av idrottsläkare som mer eller mindre försörjer sig på att dopa idrottare. De bryter inte bara mot samhällets och idrottens lagar utan också mot den medicinska etiken, vilket bör bestraffas extra kraftigt.

Det förefaller mycket rimligt att de ledare som på ovanstående sätt befrämjar doping på enskilda idrottares – och hela idrottsrörelsens – bekostnad bör straffas hårdare än enskilda idrottsutövares dopingförsök. Reglerna ger vists utrymme för detta, men är inte särskilt tydliga i detta avseende och tillämpas i begränsad omfattning. Dessutom är det direkt ovanligt att distributören av dopingmedlen blir utredda när doping av en idrottare avslöjas, vilket innebär att idrottaren får ta hela skulden

Bestraffning eller skipande av rättvisa?

Man kan också diskutera vilket som är anledningen till att stänga av en idrottare som dopat sig. Är det ett straff för regelbrottet eller är det för att de andra tävlande skall få tävla på rättvisa villkor?

Om det rör sig om en bestraffning skall naturligtvis endast den som dopat sig medvetet stängas av, medan de som av misstag fått någon dopingsubstans i sig – under senare år allt vanligare allteftersom mätmetoderna blivit alltmer känsliga – naturligtvis inte skall ha något straff. Det måste erkännas att det här kommer att bli svåra gränsdragningar, men inte svårare än de är redan idag.

Om det däremot är en fråga om skipande av rättvisa borde bestraffningen vara kort för bruk av exempelvis amfetamin och andra stimulerare som ju bara har verkan under dagen de tas. Självfallet skall deras resultat diskvalificeras och de måste betala tillbaka prispengar och liknande, men någon längre avstängning är ur rättvisesynpunkt inte motiverad. Däremot kan man tänka sig en bestraffning för fusket i sig – oavsett att substanserna inte är långverkande. Då är man emellertid i första hand inne på avskräckning, snarare än rättvisa eller straff på grund av brottet i sig.

Om det däremot gäller vanemässigt bruk av anabola steroider finns det forskning som säger att effekterna på muskulaturen finns kvar under överskådlig framtid. Då borde den dopande inte få vara med under överskådlig framtid, det vill säga att straffen borde differentieras med avseende på vilken anabol steroid som använts, vilken dos och hur länge den tagits.

En månad

I de flesta fall tar provtagningsanalys och resultathantering betydligt längre tid än en månad. En bestraffning på en månads avstängning är därför inaktuell redan då straffet skulle börja avtjänas. För den som inte vill schavottera med en dopingavstängning är det inte svårt att simulera sjukdom eller skada under en månads tid.

Straff på en månad är därför ur idrottssynpunkt oftast meningslösa.

Av betydelse vid ett andra brott

Det finns emellertid en ytterligare aspekt på en enmånaders (eller tremånaders) avstängning och det är att en eventuellt tillkommande senare dopingavstängning för ett nytt brott kommer att betraktas som upprepade doping och då ge upphov till fördubblad avstängning av det nya brottet. Av denna anledning kan ett mycket kort dopingstraff ändå vara av betydelse i ett senare skede.

Man kan emellertid också tänka sig att en mycket kort dopingavstängning kan ge ett försämrat rykte som omöjliggör framtida sponsorskontrakt (eller upphävande av redan gällande), tveksamhet till värvningar, inbjudan till tävlingar etc. Dessa effekter är dock mycket svåra att kvantifiera.

Tre månader

En tremånaders avstängning för en tennis- eller golfspelare i yppersta eliten kan sannolikt ge ett betydande ekonomiskt bortfall, medan det för de flesta lagspelare bara upplevs som en liten semester följt av ett irriterande uppehåll. För proffsspelare blir det sannolikt ett riktigt ekonomiskt avbräck, men inte större än att årets resterande nio månader kan kompensera för det.

För de idrottare som inte tillhör eliten är en tremånaders avstängning sannolikt mer en irritation än ett verkligt straff och något som lätt kan döljas för omvärlden. Förhoppningsvis ger det tid för eftertanke, men antidopingvärlden har ju samtidigt givet ett kvitto på att ”det var inte så farligt gjort.”

Två år

Två års avstängning är i de flesta fall ett tydligt och kännbart straff för en idrottsutövare, men det innebär inte slutet på idrottskarriären för den som vill fortsätta. Både inom individuella och lagidrottare finns det rimliga möjligheter att fortsätta träna under avstängningstiden och ta upp en karriär senare om idrottaren verkligen vill fortsätta satsa.

För andra idrottare och ledare och sannolikt massmedia går det inte att dölja ett tvåårigt dopingstraff, men oftast förefaller omgivningen mycket positivt till de tidigare dopade som försöker ta sig tillbaka till idrotten igen. Dopingmärket finns alltid kvar men det kan ibland överskylas av de lyckade ansträngningarna för att ha tagit sig tillbaka så att det sammanlagda minnet bir mer positivt än negativt.

Fyra år

Avbrottet i tävlingar och lagträning under en period på fyra år innebär vanligtvis slutet på karriären för exempelvis en professionell fotbollsspelare som lagidrottare – till skillnad från en individuell idrottare. Medan en individuell idrottare kan upprätthålla sin fysiska och mentala prestation genom privat individuell träning och därmed överbrygga avstängningen, är detta inte möjligt i samma utsträckning för en lagidrottare genom individuell träning.

Den ekonomiska konsekvensen av en fyraårig avstängning inom professionell idrott är betydligt allvarligare och mer kännbart] än för idrottare inom andra, mindre framstående och ekonomiskt svagare idrotter.

Fyraårsbestraffningar är väl accepterade inom idrottsvärlden som ett lämpligt straff för nedveten doping.

Fördubbling vid återfall

Inom idrottsrörelsen tycks det finnas ett brett stöd för att återupprepad doping skall bestraffas hårdare, och en fördubbling av straffet tycks väl avvägt. Många inom idrotten kan tänka sig att det förelegat ”olyckliga omständigheter” som ledde till en första doping med följande dopingstraff, medan upprepad doping i princip aldrig möts av några sympatier: ”Han/Hon fick en chans men tog den inte, då får vederbörande ta sitt straff.”

Det rör sig nästan alltid om ett fyraårsstraff som fördubblas till åtta år, även om det kan förekomma tvåårsstraff som konverteras till fyra. Till detta skall då läggas det första straffet, vilket tillsammans vanligen innebär en bortavaro från idrott på 6-12 år. Det är för mycket för att vara förenligt meden fortsatt elitkarriär, och kan således nästan jämställas med en livstidsdom.

Livstid

Såväl inom idrottsrörelsen som inom det övriga civila samhället är det väl accepterat att de som dopat sig grovt kan bli avstängda på livstid – det förefaller rimligt att de som skändat idrotten svårt inte skall få vara med i den igen.

Man bör emellertid förstå att också ett straff som ”livstid” har olika betydelse för olika idrottare. Den som står i början av sin karriär måste byta levnadsbana, medan den som står i slutet av sin karriär kanske redan hade börjat staka ut sitt kommande liv och då får starta det lite tidigare än planerat.

I många fall rör det sig om ledare som missbrukat det förtroende som de åtnjutit. Om de skadat idrottare är livstidsstraff särskilt lämpligt.