Missbrukade dopingregler försvagar antidopingen

MISSBRUKADE DOPINGREGLER FÖRSVAGAR ANTIDOPING

Idrottsgemenskapen har satt upp regler som omfattar alla länder överallt när det gäller doping. Idrotten skall vara fri från doping eftersom det innebär fuskande, det kan vara hälsofarligt och strider mot idrottens grundidé. När vi sedan i praktiken försöker att genomföra detta kan det alltid komma upp gränsdragningsproblem, liksom i alla andra mänskliga sammanhang. Då gäller det att förstå – och acceptera – att antidopingen finns av ett bestämt skäl och ha det som ledstjärna.

I alla idrottsliga sammanhang är det viktigt att man håller sig till reglerna. Spelar man 11-mannafotboll skall offside-regeln gälla vare sig den går med eller emot det egna laget medan man i 7-manna spelar utan offside. I kulstötning skall kulan för herrar väger 7,26 kg (16 engelska pund) och för damer 4,0 kg. Vi kan inte ha olika tunga kulor i samma tävling, och vi kan bara tala om rekord om vi har haft just exakt rätt vikt på kulan. Att det finns bestämmelser om hur bågskyttarna båga och pilar skall se ut förefaller också förnuftigt; vore det för stor skillnad på dem skulle det kanske inte vara bågskyttarnas skicklighet som fällde avgörandet i stället att bågskyttetillverkarna var viktigast.

Vi är således fullständigt överens om att det skall finnas regler där idrottsutövarna skall kunna tävla på samma villkor, och att det vore en förödande tanke om det i stället var olika läkemedelsfirmors produkter som tävlade mot varandra (Vem skulle vinna av Pfizer, Astra och Novo Nordisk om det ansträngde sig maximalt?). Regler är således lika självklara som nödvändiga, men inte ens de allra bästa regler i världen kan ta höjd för varje tänkbar situation som kan komma att uppkomma – det finns alltid åtminstone ett litet, litet spelrum för tolkningar.

Den första WADA-koden implementerades 2004 och sedan har den med cirka fyraårsintervall omarbetats till att bi mer heltäckande, det vill säga täppa till eventuella oklarheter. Till detta kommer att CAS får möjlighet att granska enskilda fall och då göra noggranna tolkning av antidopingreglerna, vilket i vissa fall leder till prejudikat – det vill säga ett vägledande utlåtande hur reglerna skall tolkas. Inte heller mot detta kan någon invända, det är bra att regeltolkningarna blir klara och tydliga. En nackdel har dock blivit att reglerna och prejudikaten är så omfattande att ingen längre kan har riktigt översikt av dem och vi behöver särskilda antidopingjurister för att hålla ordning på de skrivna reglerna. Det känns ibland nästa otryggt när en idrottsjurist fiskar fram något liten paragraf eller prejudikat som ingen annan kommer ihåg och då kan vända på ett dopingfall – till för eller nackdel för den anklagade idrottsutövaren.

Ännu värre blir det när reglerna blir viktigare än syftet med dom. Låt oss ta två exempel från 2024.

Det första rör en brittisk kvinnlig pararoddare som blev avstängd i 9 månader för Bricanyl. När hon dopingtestades fylld hon i den blankett som man gör vid testningen, och på den skrev hon att hon använde astmamedlet Bricanyl. Hennes dopingtest visade inte på något förbjudet men en nitisk tävlingskontrol-lant noterade att hon skrivit att hon använde en förbjuden substans. Hon hade haft astma sedan ung ålder och hade inte förstått att man måste ha dispens för att få ta just denna astamamedicin, mendan överig vanliga astmamediciner kan användas utan dispens.

För innehav och användningar av Bricanyl blev hon då utredd och sedermera dömd till avstängning – trots att den engelska domstolen skriver att det var uppenbart att hon använt medicinen för medicinska ändamål och inte för doping.

Utredningen och domen kostade med all sannolikhet en hel del resurser och den handikappade roddaren blev utpekad som dopad och avstäng i nio månader. Tror någon person att vi kommit närmre en dopingfri idrott genom detta? Knappast! Kanappast någon mer än hennes närmsta omgivning kan ta lärdom av att man skall söka dispens vid bruk av Bricanyl, men ännu fler astmatiker känner sig nog mer förvirrade över att vissa mediciner behöver dispens och andra inte. Som medicinskt sakkunnigkan man dessutom konstatera att doping effekten av Bricanyl är nästan försumbar – det har tagit många många år och många, många forkningsstudier för att kunna konstatera att det i vissa situationer och med stora doser kan finnas en liten, liten prestationsökande effekt. I idrottsgrenar som rodd är det med all sannolikhet många andra faktorer som har mycket, mycket mer avgörande effekter och det är inte troligt att man med detta astmamedel i normala doser får någon effekt alls.

Det andra fallet rör en landslagsmeriterad australisk fotbollsspelare som 2024 spelade som mittfältare för en svensk elitklubb. Under våren 2022 hade hon ryggproblem. Efter vila, rehabträning och behandling, gav hennes dåvarande italienska klubb Pomigliano henne en tid hos en specialist, där hon fick en kortisoninjektion. Då det tar ett visst antal dagar innan kroppen bryter ner substansen, ska läkaren i samband med kortison försäkra att rätt medicinsk dokumentation finns på plats. I det fall att spelaren väljs ut för dopingtest, ska dokumentationen retroaktivt skickas in med en dispensansökan, vilket är tydligt stipulerat av WADA. När Pomigliano mötte Sassuolo den 2 april hade spelaren fortfarande ont i ryggen och blev kvar på avbytarbänken hela matchen (hon var således inskriven som spelare i laget för just denna match, men de facto spelade hon inte – och hon blev heller inte dopingtestad.

I detta fall valde Pomigliano i stället att skicka in dispensansökan direkt efter att sprutan togs och de gjorde det dels med en felaktig ansökan, där de sökte en akut dispens vilket inte var aktuellt, dels med tydligt bristande underlag i den medicinska dokumentationen. Det preparat som hon fick är förbjudet om det tas under tävling, vilket inom fotbollen betyder att det inte får ges till idrottaren matchdagen. Pomigliano fick sin felaktiga dispensansökan i retur och klubben meddelade sedan att hon inte skulle kunna spela de resterande matcherna av säsongen. Hon blev besviken, men trodde att saken var ur världen. Sedan lämnade hon Italien och skrev på för Häcken. Spelaren blev således aldrig testad utan det enda ”beviset” för att hon använt något dopingpreparat var den felaktiga ansökan om dispens.

NADO Italia öppnade i våren 2024 – två år efter händelsen – ett ärende mot spelaren och fullföljde med att döma henne till tre månaders avstängning för brott mot WADA:s regel 2.2: ”Use or Attempted Use of a Prohibited substance or a Prohibited Method”, fastän WADA i regeln tydligt skriver: “An athlete’s out-of-competition use of a prohibited substance that is not prohibited out-of-competition would not constitute an anti-doping rule violation.”

NADO Italia har således gjort en unik tolkning av reglerna. Spelaren har dels inte tagit någon otillåten substans, dels aldrig testats så ingen substans har kunnat påvisas i hennes kropp. Hon har dessutom använt en medicin – på en medicinsk rimlig indikation – som är tillåten vid träning men inte vid match. Detta skapar en parallell verklighet som i sin tur innebär att regelverket motverkar sitt eget syfte.

Den italienska klubben Pomigliono tog 2023 det drastiska beslutet att dra sig ur damernas Serie A efter bara sex omgångar. Som motiv gav man bland annat en i klubbens tycke usel domarinsats i en match mot Sampdoria. Klubben har enligt uppgift haft flera ärenden hos NADO Italia.

Ur ett mänskligt perspektiv är det uppenbart att den aktuella spelaren inte dopat sig och att hon därför rimligen inte borde få något dopingstraff. Vad gäller klubben Pomigliono och deras läkare är det lika uppenbart att det skött sig illa, men om de skött sig så illa att de skall straffas kan diskuteras – och när dimmorna skingrats kan man fastslå att den enda som blivit straffad är den ”oskyldiga” fotbollspelaren. För gemene man är det obegripligt att det inte finns en övergripande regel som gör att man kan avsluta ett fall som detta utan straff – och inte bara för gemene man utan också för de experter som tagit på sig uppgiften att bekämpa doping!

Varför då ta upp dylika misslyckade antidopingfall till diskussion? Jo, därför att i dessa två fall – och många andra – har reglerna i sig blivit det viktiga och inte varför man har reglerna. När man verkar i en frivilligrörelse som idrottsrörelsen måste det finnas utrymma för att kunna säga: ”Det följde inte reglerna, men det har inte förfördelat någon, det har inte gjort någon skada och det har inte varit ett försök till doping.” Detta måste man kunna göra på ett enkelt sätt utan att lägga ner mycket resurser och utan att skada en idrottare till ingen nytta. De som dömer i dopingsammanhang måste ha en ledstjärna för sitt handlande:

Bekämpa doping, låt reglerna bli ett hjälpmedel och inte ett mål!