Finns det ett individuellt ansvar också vid statligt styrd doping

Finns det ett individuellt ansvar också vid statligt styrd doping?

I Ryssland pågick under många år – avslöjat efter OS i Sotji – doping som leddes av det ryska idrottsministeriet och genomfördes med hjälp av den ryska underrättelsetjänsten FSB (enligt Wikipedia omfattar FSB:s uppdrag kontraspionage, kontraterrorism, utrikes underrättelseverksamhet, gränstjänst, påverkansoperationer, informationssäkerhet och motverkan av kriminalitet). Mer än 125 ryska idrottare har sedan det avslöjades och WADA fått tillgång till data från det ryska dopinglaboratoriet avstängts för doping, vilket hälsats med stor tillfredsställelse i framför allt den västliga delen av världen. Men … i efterhand kan man fråga sig: var alla verkligen dopade?

I princip gick det till så här. I god tid före OS lämnade idrottare – både män och kvinnor respektive både de som säkert skulle vara med i OS och de som kanske skulle kunna bli uttagna – urinprov som skickades till Moskvas dopinglaboratorium. Sannolikt samlades urinproverna in som om det var vanliga dopingtester. Om proverna då id analys var fria från dopingsubstanser frystes de ner för senare användning. Vid OS lämnades nya prover till det då nyupprättade laboratoriet i Sotji men natten efter att proverna lämnats byttes urinen ut i de ryska dopingproverna så att man var säker på att inga ryska idrottaren skulle ertappas med positiva dopingprov. Det fastställdes enligt McLarens-rapporten att bytet använts på 643 prover, som var positiva med avseende på dopingsubstanser, 2011-2015 men det var ett antal som McLaren och medarbetare ansåg “bara vara ett minimum” på grund av begränsad tillgång till de ryska registren över analyserade dopingprov

Detta kan ses som ett systematiskt sätt att undvika positiva dopingprov, nästan i industriell skala, och naturligtvis fullständigt oacceptabelt – men var det liktydigt med doping ur den enskilde idrottsutövarens synvinkel? I de flesta fall hade antagligen idrottsutövarna ingen aning om vad som pågick, men det fanns ett betydande antal som medvetet dopat sig men som kanske blev glatt överraskade över att deras dopingprover var negativa?

Man kan mycket väl tänka sig att det i denna härva också ingår idrottare som INTE dopade sig. När de lämnade de första dopingproven är det inte särskilt troligt att de fick reda på att dessa skulle frysas ner på annat sätt än hur man sparar dopingprov från elitidrottare under vanliga förhållanden – nu sparade under förutsättningar att de var fria från dopingsubstanser för att senare användas i dopingtestningsfusk. Om idrottarna var ovetande om detta kan man knappast anklaga dem för något; det rörde sig om elitidrottare som vara vana att lämna urinprov för dopingtester. Ur idrottsministeriets och underrättelsetjänstens synvinkel fanns det knappast heller någon anledning att berätta för idrottarna att de just var med om förberedelse till dopingbrott – ju fler som kände till det, ju större risk för avslöjanden.

Om då idrottaren testade positivt förefaller det som om resultaten i de flesta fall raderats från laboratorielistorna och det gjordes också säkert utan att idrottsutövarna kontaktades. Huruvida några eller alla med positiva tester informerades i det första skedet (när det samlades in dopingsubstansfri urin) om det vet vi inte, och om de uppmanades att lämna nya urinprover skulle det kunna ses som en del av en normal rutin. Således är det svårt att se att urininsamlingen i sig skulle vara ett regelbrott sett ur idrottarens synvinkel (de som verkligen var dopade visste rimligen om det, och huruvida de lämnade positiva dopingprover som någon annan förstörde vare sig minskade eller ökade deras fuskande)

När idrottarna under OS lämnade dopingprov gjordes det också på helt vanliga premisser och då till internationella dopingtestare till största delen. Själva utbytet av urin sköttes sedan helt utan att några idrottare var inblandade – det sköttes nattetid av säkerhetstjänsten FSB. Att märka här är att inte heller säkerhetstjänsten med säkerhet kunde veta om doping-proven innehöll dopingklassade substanser eller inte så det är troligt att både dopade och icke-dopade ryska idrottsutövare fick sin urin utbytt för säkerhets skull.

Då återstår egentligen bara de listor som i efterhand erhållits från dopinglaboratoriet där det framgår vilka idrottsutövare som var föremål för urinbytesprogrammet. Naturligtvis är det då mycket frestande att kalla idrottarna på listan för potentiella dopare, men säker kan man bara vara om man kan knyta ett positivt dopingprov till en specifik person – och i så fall är det ju av helt underordnad betydelse om personen stog på urinutbyteslistan eller inte.

Kanske rör detta sig enbart om ett fåtal personer, men visst känns det obehagligt att tänka sig att inte bara dopade utan kanske också icke-dopade har kunnat bli fällda för doping på grund av att deras urin de facto blev utbytt?