Vad betyer ett positivt dopingprov
VAD BETYDER ETT POSITIVT DOPINGPROV UR JURIDISK SYNVINKEL?
När man från början avsåg att ta itu med dopingen inom idrotten var testning av urin hos idrottarna det första sättet man använde. Systematisk testning blev snart det accepterade och ”naturliga” sättet att avslöja doping på. För både idrottsrörelsen och allmänheten var det lätt att förstå: Om någon visades ha en förbjuden substans i sin urin så var det ett doping-brott. När dessutom idrotten via WADA införde en regel om strict liability, det vill säga att idrottaren var ansvarig för det som fanns i hans eller hennes kropp (nästan) oavsett hur det kommit dit, var ett positivt dopingprov i princip liktydigt med ett dopingbrott som skulle bestraffas.
Under senare år har antidopingen fått nya vapen i sin arsenal (blodprov, blodpass, mätning av metaboliter till förbjudna substanser vilket möjliggör att spåra när substansen intogs, vistelserapportering, torkade blodfläckar (DBS), aktiv spaning, riktade utbildningsinsatser och så vidare), men fortfarande är de positiva urindopingtesterna grundläggande för antidop-ingens praktiska genomförande. Genom den systematiserade provtagningen vinner man dels en allmän avskräckningseffekt, dels att dopade avstängs från deltagande – och får därigenom en ytterligare avskräckande effekt. När nu dessutom proverna vid OS och VM exempelvis sparas i 10 år, kan en dopad inte känna sig säker förrän alla dessa år har gått. Genom tiderna – WADA har redan verkat i drygt 20 år med sitt alltmer förfinade, juridiska och byråkratiska regelverk – har emellertid allt fler fall dokumenterats där ett positivt dopingprov inte visat sig vara liktydigt med doping.
Läkemedel som kräver dispens
Det finns ett regelsystem som gör det möjligt för idrottare att använda medicin som står på WADA:s förbjudna lista om de behandlas för vissa definierade sjukdomar. Det gäller exempelvis insulin till diabetiker, beta-agonister (”astmamediciner”) till astmatiker, amfetamin till ADHD-patienter, testosteron till män med förstörda eller bortopererade testiklar, för att ta några exempel. Dessa regler är en nödvändighet för att personer med kroniskt medicinbehov skall kunna vara med i idrottsrörelsen, men det kräver också att idrottarna har en giltig dispens. I några fall har idrottarna inte kommit ihåg att förnya dispenserna för sina kroniska sjukdomar, vilket försatt de bestraffande idrottsorganen i en besvärlig etisk situation: Om man fäller en sådan person för doping enligt reglerna, innebär det de facto egentligen att man ger ett ”dopingstraff” för glömska eller försumlighet av betydligt mindre dignitet än doping, men utdömer man inte ett straff legitimerar det slarv.
I andra fall har inte idrottsutövaren förstått att man behöver dispens för exempelvis insulin eller Bricanyl®, vilket kan kännas ”orättvist” för exempelvis en junior som använt medicinen i många år. Det kan för många ”normalt tänkande” idrottare vara svårt att förstå att man behöver dispens för livsviktiga mediciner – mediciner som de upplever vara en del av deras dagliga liv och utan någon som helt koppling till doping. Allmänheten har också svårt att förstå att diabetikers användande av insulin skall vara straffbart utan dispens, respektive att idrottare kan använda vissa astmamediciner men inte andra, likvärdiga, utan dispens.
Ett särskilt problem är då de dopingklassade medicinerna som används för att hjälpa patienter – vanligen unga – med ADHD. Deras sjukdom har som ett av sjukdomstecken att de har svårt att förstå regler, andra människors reaktioner och liknande, vilket innebär att deras sjukdom i sig gör att de har en benägenhet att glömma söka dispens respektive att inse vad de riskerar genom att inte söka dispens.
Vissa dopingklassade substanser är välkända både för idrottare och allmänhet. Det gäller till exempel testosteron och andra anabola steroider, medan andra – exempelvis erytropoietin – kan förväntas vara kända endast av elitidrottsutövare som genomgått antidopingutbildning. Övriga substanser på listan är oftast mer eller mindre okända, och även om reglerna är klara både avseende strict liability och vad som står på WADA:s lista över förbjudna mediciner är det inte självklart att varje idrottsutövare ens på elitnivå känner till varje regel och preparat. Inte ens högt ansvariga idrottsledare och vana idrottsläkare känner till varje förbjuden substans, men bör vara tillräckligt kloka för slå upp preparaten vid minsta tveksamhet. Ur ett mänskligt perspektiv är det således rimligt att visa viss förståelse för att en idrottare tar dopingklassad medicin i god tro ibland, men en antidopingmyndighet kan å andra sidan inte vara alltför ömhjärtad om regelverket skall kunna upprätthållas.
Sammantaget har det under det senast decenniet hänt ett par gånger varje år att idrotts-utövare i Sverige blivit fällda för dopingsubstanser som mest troligt kommit från vanliga mediciner. I alla fall bedyrar idrottare att han eller hon handlat i god tro – vilket sannolikt är alldeles sant – men reglerna är så konstruerade att ”god tro” måste kombineras med avsevärda ansträngningar för att säkerställa att preparatet inte innehåller något förbjudet. Att bevisa dessa ansträngningar är mycket svårt – de har ju de facto visat sig otillräckliga – och om idrottsutövaren inte ens vet om det dopingklassade kommer från mediciner (eller kost-tillskott) är det omöjligt.
Kosttillskott allmänt
Ett stort och snarast ökande problem – trots en omfattande utbildningsinsats för att undvika problemen – utgörs av kosttillskott eftersom de kan innehålla dopingklassade substanser.
Med kosttillskott avses enligt livsmedelslagen preparat
som är avsedda att komplettera en normal kost
som utgör koncentrerade källor för näringsämnen eller andra ämnen med näringsmässig eller fysiologisk verkan, var för sig eller tillsammans
och som tillhandahålls i avdelade doser, det vill säga i form av kapslar, pastiller, tabletter, piller eller liknande, portionspåsar med pulver, ampuller med vätska, droppflaskor eller andra liknande former av vätskor eller pulver som är avsedda att intas i små uppmätta mängder.
Med näringsämnen avses vitaminer och mineralämnen.
Kosttillskott skall vara märkta med följande uppgifter:
-
Namnet på de kategorier av näringsämnen eller ämnen som kännetecknar produkten, eller en uppgift om beskaffenheten av dessa näringsämnen eller ämnen. Mängderna av de näringsämnen och ämnen med näringsmässig eller fysiologisk verkan som ingår i produkten skall anges i numerisk form i märkningen
-
Rekommenderad daglig dos av produkten. De mängder som anges skall avse innehållet i den dagliga dos av produkten som rekommenderas i märkningen. Uppgifter om vitaminer och mineralämnen skall dessutom uttryckas i procent av de referensvärden som i förekommande fall anges i Livsmedelsverkets föreskrifter
-
En varning för att överskrida den angivna rekommenderade dagliga dosen
-
Att kosttillskott inte bör användas som ett alternativ till en varierad kost
-
Att produkterna bör förvaras utom räckhåll för små barn
Märkningen och presentationen av kosttillskott får inte innehålla något påstående eller någon antydan som innebär att en allsidig och varierad kost inte i allmänhet kan ge tillräckliga mängder näringsämnen.
Det finns alltså en relativt omfattande lagstiftning kring kosttillskott, men det skall observeras att det inte finns någon myndighet som systematiskt kontrollerar att det som står på innehållsförteckningen stämmer med verkligheten. Ingen myndighet ansvarar heller för att de verkningar som producenten hävdar finns är sanna. Det enda myndigheterna ansvarar för är att kosttillskotten inte är direkt giftiga vid intag av de mängder som tillverkarna rekommenderar.
Man bör också veta att varje land har sin egen definition och reglerande standarder för hur kosttillskott definieras och regleras. I Sverige (liksom i USA), krävs det inte att kosttillskottsprodukter lämnar in bevis på säkerhet och effekt innan de säljs på den öppna marknaden. I stället utsätts de för eftermarknadsspaning, särskilt när biverkningar uppstår eller en överträdelse av god tillverkningssed identifieras.
Dessutom skall man veta att de kemiska ämnen som står på innehållsförteckningen ofta kan skrivas på olika sätt. Exempelvis är Methylhexaneamin, Methylhexamin, Geranamin, Geranium extrakt, Geranium olja, 2-amino-4-methylhexane, Dimethylamylamine, DMAA, 1,3-dimethylamylamine, 1,3-DMAA, 1,3-dimethylpentylamine, 4-methyl-2-hexanamine och 4-methyl-2-hexylamine beteckningar för en och samma kemiska, förbjudna substans, men det är bara en av dessa som står på WADA:s lista. Det finns ytterligare benämningar och dessutom andra stavningar på engelska, franska med flera språk. I exempelvis USA säljs substansen under namnen Forthane och Geranamine. Om en idrottare då inte hittar namnet som står på kosttillskottets innehållsförteckning kan man förstå att det kan ha tagits ”av misstag.”
Lite mer oförsiktigt är det naturligtvis om en idrottare köper kosttillskott online från exempelvis Kina eller Thailand och de har innehållsförteckningar skrivna med producentlandets alfabet.
Om man slår upp ett visst ämne på internet för att kontrollera att det är godkänt och om man frågar sina kamrater, ledare eller idrottsläkare om det är godkänt är det också bra – men det räcker inte alltid enligt antidopingmyndigheten. Enligt regelboken måste man göra allt som är rimligt – ur juristernas synvinkel, inte ur en lekmans synvinkel – för att utesluta att det preparat man använder inte innehåller något dopingklassat medel.
Även av andra skäl har kosttillskott blivit ett problem i dopingsammanhang. Med det avses i denna uppsats inte att många forskare anser att en positiv inställning till kosttillskott medför en positiv inställning även till andra tabletter och kapslar, varav en del kan vara dopingklassade. I stället avses det faktum att vissa kosttillskottspreparat faktiskt innehåller dopingsubstanser. Det kan bero på:
orena grundsubstanser
kontamination vid tillverkning av preparaten
medveten inblandning
felmärkning
Kontaminerade kosttillskott
Det är visat att det finns mindre nogräknade fabriker för kosttillskott främst i bortre Asien som använder billigare råvaror än vad de anger och det därvid kan ”slinka med” också ämnen oavsiktligt, trots att de är dopingklassade. Det här är dock sannolikt ovanligt.
När preparaten skall göras färdiga till försäljning lämnas pulversubstansen ofta till en fabrik som gör tabletter eller kapslar av det som skall säljas. I minst två fall har det då visats – i Tyskland – att efter det att man gjort tabletter innehållande det vattendrivande medlet hydroklortiazid blev inte apparaturen tillräckligt rengjord, vilket ledde till att hydroklortiazid fanns i mätbara mängder i de tabletter som gjordes därnäst. Det råkade vara ett kosttillskott. Sådant borde aldrig kunna hända i en fabrik med tillräckligt hög hygienisk standard, men det har dokumenterats minst två gånger och har sannolikt skett i flera fall.
Den vanligaste orsaken till innehåll av dopingklassade medel är dock att tillverkaren lagt till något verksamt medel i de annars vanligen helt menlösa kosttillskotten för att kunna visa att det sålda har ett värde för idrottaren. Förfalskning av kosttillskott kan definieras som avsiktlig inkludering (ibland kallad “spiking”) av stimulantia, anabolt verkande medel eller vissa läkemedel, som ingår i listan över förbjudna substanser. Förekomsten av föroreningar i vissa kosttillskottsprodukter varierar ofta beroende på typ av produkt och målgrupp. Kosttillskott marknadsförs oftast som multi-ingredienspreparat som är prestationshöjande, anabola eller som påstås främja viktminskning och fettförbränning.
En av de största studierna hittills granskade 634 icke-hormonella kosttillskott från 13 olika länder och 215 olika leverantörer och fann att 94 prover(14,8 %) innehöll anabola steroider eller steroidderivat i en koncentration från 0,01 mikrogram per gram till 190 mikrogram per gram. Tillskott köpta från Nederländerna och Österrike hade den högsta andelen förorenade tillskott, vilket representerade 26 respektive 23 procent av det totala antalet granskade förorenade tillskott. Senare fann en översikt från 2017 förekomst av föroreningar mellan 12 och 58 procent i 23 studier som uppfyllde inklusionskriterierna. På liknande sätt fann ytterligare en översikt att sibutramin var den mest förekommande (28 %) förbjudna substansen som hittades i analyserade prover från idrottskosttillskottsprodukter.
Självfallet är det kriminellt att avsiktligt stoppa in dopingmedel i kosttillskott utan att ange det på innehållsförteckningen, men med stor sannolikhet är det bara idrottaren som blir straffad.
Oavsiktlig doping
Oavsiktlig dopning (”misstagsdoping”) beskriver en situation där en idrottare omedvetet intar en förbjuden substans, oftast från ett kosttillskott, men det kan också komma från livsmedel som kött från djur som behandlats med anabola substanser, kosmetiska produkter eller andra källor till kontaminering. Till exempel fann en studie från 2012 att idrottare som återvände från tävling i Kina lämnade urinprover som en del av regelbunden dopingtestning, där proverna innehöll låga mängder clenbuterol, en sympatomimetisk anabol agent klassificerad som en förbjuden substans av WADA. I en uppföljningsstudie lämnade 28 frivilliga urinprover efter att ha återvänt från en resa (genomsnittlig varaktighet 4–23 dagar) till Kina. Clenbuterol detekterades i 22 av de analyserade proverna (79%), vilket antydde möjlig förorening av livsmedel. Animaliska livsmedelsprodukter skylls oftare jämfört med växtbaserade livsmedel, delvis på grund av djuruppfödningspraxis där tillväxtfrämjande medel ofta ges till djur för att maximera tillväxten, utvecklingen eller mjölkproduktionen hos djuren. Det är nästan omöjligt att fastställa förekomsten av föroreningar i livsmedelsprodukter genom retrospektiv analys. Dock har nyligen framkomna bevis rapporterat spår av förbjudna ämnen (över förutbestämd tröskel) efter konsumtion av förorenade mjölkprodukter.
Det är värt att notera att idrottare kan hävda att de oavsiktligt har intagit en förbjuden substans, trots att de medvetet har använt eller konsumerat den förbjudna produkten, vilket kan vara svårt att bevisa eller motbevisa. I en studie rapporterades att mellan 2003 och 2020, i 26 procent (n=49) av de positiva dopingproven identifierade av Anti-Doping Norway, som totalt uppgick till 192 under den perioden, hävdade idrottaren att de oavsiktligt hade intagit en förbjuden substans genom en ingrediens i ett kosttillskott, vilket sedan resulterat i det positiva provet. Vid ytterligare analys upptäcktes i 27 av de 49 fallen bevis som stödde ett kausalt förhållande mellan användningen av ett specifikt kosttillskott och den förbjudna substansen i idrottarens urinprov. Idrottare har en viss möjlighet att överklaga ett positivt dopingprov som en överträdelse av antidopningsreglerna genom att lämna in de kosttillskottsprodukter de konsumerade för att testas för förbjudna substanser. Men det kan vara svårt att visa att det var just från en viss förpackning som det förbjudna medlet togs.
Felmärkning av kosttillskott
Felaktig märkning är ett annat område som väcker oro när det gäller riskerna med kosttillskott, det vill säga att kosttillskottsetiketterna inte återspeglar den faktiska innehållet i produkten. En tidig studie fann flera fall av felaktig märkning över 12 olika kosttillskotts-produkter. Dessa inkluderade olika märkningsfel, såsom att flera ingredienser listades på etiketten men inte påträffades, felaktig redovisning av mängden ingredienser som faktiskt fanns i produkten och underlåtenhet att deklarera steroider på etiketten trots deras närvaro i produkten (det vill säga förfalskning). Dessutom innehöll endast en av de 12 testade produkterna mängder inom intervallet 90–110 procent av förpackningsangivelserna.
I en annan studie av undersökte författarna prover från multi-ingredient preworkout-tillskott och fann att mängden koffein som faktiskt fanns varierade från 59 till 176 procent av förpackningsangivelserna. Dessutom fann författarna att alla utom en av de provade produkterna innehöll en variation av koffein inom och mellan partier som ansågs vara “praktiskt” signifikant, vilket definierades som en variation på ≥40 mg per kopp. I USA måste företag som tillverkar kosttillskott ange 100 procent av volymen av kosttillskottsingredienser som specifikt tillsätts produkten baserat på mängden som anges på etiketten. Någon mängd mindre än denna mängd skulle betraktas som felaktigt märkt och i strid med lagen, med undantag för små avvikelser som kan anses bero på den analytiska metoden som används för att kvantifiera innehållet. Dock måste för kosttillskottsingredienser som är naturligt förekommande (till exempel vitamin C från örtextrakt) mängden vara över 80 procent på grund av ämnesinnehållets inneboende variation.
Felaktig märkningspraxis kan medföra hälsorisker för konsumenter, eftersom de kan inta betydligt mindre eller större mängder av en viss ingrediens än vad som anges på etiketten, vilket är vilseledande. Det är värt att notera att liknande problem även har rapporterats för förpackade kaffedrycker, där betydande variationer i koffeininnehållet har påträffats. Emellertid klassificeras kaffe som livsmedel och relateras därför till andra reglerande standarder. När det gäller kosttillskott kanske tillverkaren inte är skyldig i vissa av dessa fall, eftersom de kanske inte medvetet vilseleder om ingrediensernas innehåll på sina etiketter. Det kan snarare vara råvaruleverantörerna som misslyckas med att lämpligt blanda och packa ingredienserna. En annan potentiell fråga rörande bristande kvalitetskontroll vid tillverkningspraxis är risken för korskontaminering, där tillverkningsutrustning används för att producera olika produkter och rester från vissa ingredienser kan förorena en annan produkt som tillverkas på samma anläggning.
Varumärken
Varumärken är utformade för att skydda tillverkarnas immateriella rättigheter och när det gäller kosttillskott förhindrar de möjligheten att identifiera de specifika mängderna av varje enskild ingrediens som ingår i blandningen. Detta kan ställa till problem för idrottare som vill kontrollera om det finns någon dopingklassad substans i en produkt som skyddas av ett specifikt varumärke (jämför till exempel med Coca Colas hemliga grundrecept). Exempelvis rapporterades att bland ett urval av 100 kommersiellt tillgängliga etiketter för idrottskosttillskott, var nästan hälften (44 %) av alla ingredienser inkluderade i en blandning med ej specificerade mängder av varje ingrediens. Detta kan ha konsekvenser för säkerheten men om ingredienser inte har etablerade dagliga värden, måste detta noteras bredvid ingrediensen med en notering om “Dagligt värde ej fastställt”. Om en kostingrediens har en känd rekommenderad daglig konsumtion eller dagliga referensvärden, måste ingrediensen listas separat, med specificerad individuell vikt.
Olika tillverkningsomgångar (”batcher”)
Avseende mediciner – och många andra produkter – kan man genom förpackningen avgöra när och var produkten tillverkats genom att se vilket nummer den givits avseende ”batchen”, det vill säga när den blandades ihop. I dopingsammanhang kan detta vara av vikt eftersom man har rätt att utgå från att alla kosttillskott med ett visst nummer (eller bokstavs-beteckning) är berett av samma råvaror. Om någon således tror att en produkt blivit kontaminerad kan man testa andra förpackningar med samma batchnummer för att leta efter förbjudna substanser. Däremot har testning av produkter ned samma varumärke men med annat batchnummer inget som helst bevisvärde – råvaror eller tillsatser kan variera mellan olika beredningar.
Polyfarmaci
Inom klinisk medicin har man lärt sig att vara försiktig vid polyfarmaci, det vill säga om en patient får förskrivet ett antal (ofta >5) olika läkemedel för att hantera en eller flera sjukdomar samtidigt. Från ett praktiskt perspektiv är oron att de aktiva substanserna från varje läkemedel kan interagera med varandra och potentiellt leda till biverkningar eller minskad effektivitet.
Liknande försiktighet bör iakttas avseende kosttillskott, där idrottare bör uppmärksamma informationen om kosttillskottsfakta och specifika ingredienser samt mängder för varje kosttillskottsprodukt de kan konsumera. Detta för att undvika risken för “poly-tillskott” och intag av potentiellt höga eller farliga mängder av en ingrediens – i synnerhet som många idrottskosttillskott redan från början innebär en blandning av många potentiellt aktiva substanser. Till exempel kan en multivitamin, ett Pre-workout, ett Post-workout-tillskott, en energidryck, ett örttillskott och något mer ha överlappande ingredienser, och konsumtion av alla dessa produkter inom en enda dag kan medföra risker för idrottaren och resultera i biverkningar och en oöverskådlig risk för inblandning av dopingklassade substanser.
I Sverige finns det ingen institution som testar innehållet i kosttillskott, vilket det finns i exempelvis i USA. I Sverige har vi valt vägen att inte testa, eftersom det skulle vara en sorts legitimation till kosttillskott som vi faktiskt säger inte behövs. När man utomlands dessutom testar kosttillskott kan man fortfarande inte garantera mer än att den testade tillverkningsstasen – batchen – varit fri från dopingklassade substanser. Hur det är med andra tillverkningssatser vet man inte något om.
Enda gången de dömande idrottsmyndigheterna tvekat om att straffa någon som tagit kontaminerade kosttillskott, är de gånger det har funnits tabletter eller kapslar kvar i de burkar idrottsutövaren tagit ifrån, och tester på de kvarvarande resterna visat samma dopingmedel som det som funnits i idrottarens urin. Dock måste man inse att detta endast är ett indicium och inte ett bevis eftersom tabletterna kan ha blivit utbytta i den burk som idrottsutövaren tagit ifrån.
Fel begångna i laboratoriet
Laboratorieteknikerna har utvecklats fantastiskt under antidopingeran och idag är det ibland ett problem att mätningarna är så känsliga att man kan upptäcka mer än man borde. En uppfattning om känsligheten kan man få genom att redovisa att laboratoriet skulle kunna mäta halten socker motsvarande en sockerbit i en simbassäng godkänd för olympiska spel (det vill säga att innermåtten är 50 meter gånger minst 12 meter). Det förefaller också troligt att om man smörjer på en läppsalva innehållande en liten mängd anabola steroider så kan steroiden detekteras i urinen två dagar därefter. Det är också visat att man kan påvisa metaboliter av cannabis dagen efter någon har suttit i ett mindre rum där någon person rökt hasch respektive att kyssar kan överföra dopingmedel.
Ett i verkligheten mer relevant problem är emellertid de metoder som baseras på bedömningar av exempelvis elektroforeser. Det är en metod som karaktäriserar och separerar joner i ett elektriskt fält, och där till exempel vissa dopingsubstanser ger karaktäristiska mönster. Dessa mönster skall sedan bedömas makroskopiskt och därvidlag finns det mönster som kan bedömas olika av olika personer. Ökänt i detta sammanhang är
erytropoietin, där skillnaden i ett mönster som talar för doping och ett mönster som inte talar för doping kan vara mycket lika. Det finns fall som varit ända uppe i CAS (idrottens internationella skiljedomstol) och där olika experter gjort olika bedömningar – i en fråga som antingen kan ge fyra års avstängning eller ingen avstängning alls.
I samband med OS i Sotji avslöjades att de ryska dopingfunktionärerna bytte dopingprover på ett systematiskt sätt. Man hade skaffat urinprov från ryska elitidrottare och testat för att de inte skulle innehålla några dopingklassade substanser. När det var säkrat frös man ner proverna för att sedan vid OS byta ut de då tagna dopingproverna mot de gamla, autentiska dopingproven för att därigenom vara säkra på att ingen rysk OS-deltagare lämnade något positivt dopingprov. När detta sedermera avslöjades kunde man ifrågasätta om det var idrottsutövarna som var skyldiga till manipulationen och skulle straffas, eller om de var ”offer” för en manipulation de inte kunde påverkat (vilket väl rimligen vore fallet om de faktiskt var dopingfria). Detta omnämnt för att förklara att utbyte av prover är en möjlighet.
Det måste också beaktas att det finns en verklig – om än mycket liten – risk för att prover förväxlas på väg till laboratoriet eller i dopinglaboratoriet eller att svaren av analyserna förväxlas. Med modern laboratorieutrustning och med iakttagande av alla regler för hantering av dopingprover (och alla andra prover i samband med diagnostik av sjukdomar) borde detta inte kunna inträffa, men i verkligheten vet vi att det händer enstaka gånger. Detta beror nästan alltid på någon ”mänsklig faktor” och är nästan omöjligt för den drabbade att kunna påvisa. Den enda gånger det är möjligt är egentligen när också den andre som fått sitt prov utbytt givit sig till känna.
Kontaminerade mediciner
Det finns också välrenommerade mediciner som oväntat kan innehålla dopingklassade medel. Det mest kända fallet gäller den då 24-årige schweiziske handbollsspelaren Simon Getzmann som efter en mästerskapsmatch med sitt lag BSV Bern i december 2014 blev ombedd att genomgå en dopingtest. Ren rutin, tänkte han, inget annat än “en vanlig dopingtest, som jag har gjort mer än tio gånger”. Han hade aldrig tagit dopingmedel. Han blev emellertid gradvis nervös när hans lagkamrater som testades samtidigt fick sina negativa resultat, medan han själv inte hörde något från testarna. Sedan kom bekräftelsen: Simon Getzmanns prov visade spår av den förbjudna substansen hydroklortiazid.
Hydroklotiazid (Esidrex®) har ingen prestandahöjande effekt, men idrottare är förbjudna att använda det eftersom diuretika kan hjälpa dopare att undvika ett positivt test. Som ett så kallat maskeringsmedel kan det leda till en snabbare utsöndring av förbjudna substanser från kroppen. B-provet bekräftade resultatet från A-analysen.
På kontrollformuläret vid den aktuella testen hade han angett användningen av en smärtstillande medicin, I sin lägenhet hittade han förpackningen av medicinen – där fanns ännu en sista tablett. Han hade tagit tre lbuHexal filmdragerade tabletter efter en axelskada i mitten av december. Eftersom detta läkemedel inte finns på dopinglistan såg Getzmann, läkaren och sjukgymnasten inga problem. Getzmann överlämnade nu den sista kvarvarande tabletten från den använda förpackningen och andra tabletter från apoteket i Tyskland, där förpackningarna ursprungligen köptes, till Pharmaceutical Control Laboratory i kantonen Bern och Hans-Jörg Helmlin, en kantonal apotekare.
Den 20 februari 2015 fick Getzmann veta av Helmlin att spår av den odeklarerade hydroklortiaziden hade hittats i den sista tabletten i det öppnade blistret utöver den aktiva ingrediensen ibuprofen. Helmlin uppskattade kontamineringen till 0,002 milligram per tablett. Ingen kontaminering hittades i de återstående tabletterna från andra produktionssatser.
Helmlin begärde att tillverkaren Hexal skulle förse honom med behållna prover av produktionsenheten i fråga för vidare analys. Behållna prover är bruksfärdiga läkemedel från ett produktionsparti som måste lagras så att de kan användas vid kvalitets- eller produkt-säkerhetsproblem. Hexal gjorde därefter egna undersökningar och bekräftade att kontami-neringen med hydroklortiazid hade skett i det aktuella partiet under den så kallade beläggningsprocessen. Beläggningen gör tabletten lättare att svälja och skyddar den från att gå sönder. Dessutom bekräftades det att endast partiet i fråga – som användes av Getzmann – hade kontaminerats, och inte något annat parti. Kontamineringen låg dock långt under den gräns som definieras av Good Manufacturing Practice – tillverkningsföretaget hade således inte gjort något misstag. Maskinen som förvandlade det medicinska pulvren till tabletter hade sannolikt inte rengjorts tillräckligt mellan tablettslagning av de två olika preparaten.
För verifiering genomförde Antidoping Schweiz så kallade elimineringstester vid antido-pinglaboratoriet i Köln. Vid utsöndringsförsök simuleras användningen av läkemedlet, dvs. antal tabletter som tagits, tidpunkt för intag, varaktighet för intag. Dessutom samlas urinprover in och analyseras vid olika tidpunkter. Denna process hjälper till att ta reda på hur och hur snabbt ett läkemedel bryts ner i kroppen. För detta ändamål framställde apoteket vid Inselspital i Bern en 400 mg placebotablett och tillsatte samma mängd hydroklortiazid som kontaminationen i Getzmanns tablett. Därefter utförde två frivilliga utsöndringsexperiment med de kontaminerade placebotabletterna. Resultaten visade att om någon tog en tablett tre gånger om dagen – vilket är vanligt med detta smärtstillande medel – kunde en liknande koncentration av hydroklortiazid detekteras i urinen som i Getzmanns positiva prov.
Den 20 februari 2016 friade disciplinkammaren Getzmann från dopningsanklagelser, mer än ett år efter det ödesdigra dopingtestet. – trots det faktum att dem förbjudna substansen tydligt hade påvisats i hans urin.
Sabotage
Inte sällan – även i Sverige – har idrottsutövare med positiva dopingtester hävdat att detta måste ha berott på att någon motståndare har saboterat vederbörandes dopingprov. De har då antagit att någon smugglat ned någon dopingsubstans i den testades mat, vattenflaska eller dylikt.
Vid de allra första diskussionerna om doping var detta en helt aktuell fråga, nämligen vid hästkapplöpningar. Vid början av 1900-talet var den vanligaste formen av ”hästdoping” inte att man gav den egna hästen stryknin eller något annat stimulerande medel utan att man smugglade i motståndarnas hästar någon form av sömnmedel. Om detta är aktuellt än idag vet vi inte, men det är väl känt att de mest värdefulla hästarna i samband med tävlingar bevakas natt och dag och deras foder kontrolleras minutiöst för att hindra denna form av sabotage.
I dopinghistorien finns det också dokumenterat verkliga sabotage genom doping av enskilda spelare eller lag. Det bäst beskrivna gäller det spanska damlandslaget i landhockey 2008 som skulle kvalificera sig till OS i en bortamatch.
Det började en helt vanlig kväll den 17 april 2008 på Park Inn Hotel i Azerbajdzjans huvudstad Baku. “Jag minns specifikt att jag åt ärter”, berättar den spanska hockeyspelaren Silvia Bonastre om en middag under en olympisk kvalificeringsturnering. Spanien var nära att kvalificera sig för Olympiska spelen i Peking. Den kvällen hände emellertid konstiga saker. Under och efter middagen kände sig plötsligt många spelare sjuka. Några av dem var tvungna att lägga sig, andra sprang plötsligt rastlöst runt på hotellet. “Det var kaos, totalt kaos”, minns Maria Romagosa, som då också var spelare i laget. Även andra medlemmar i den spanska delegationen påverkades – till och med förbundets 77-årige president och hans fru. “Han hade redan blivit yr och kunde inte längre resa sig från bordet”, beskriver Bonastre de dramatiska scenerna.
Trots allt besegrade spanjorerna värdnationen Azerbajdzjan några dagar senare med 3–2 i finalen av kvalificeringsturneringen för Olympiska spelen. Hemmapubliken svarade med att kasta plastflaskor på det spanska laget. Spanjorskorna trodde att de hade kvalificerat sig för OS. Men sedan kom en chockerande nyhet: Vid dopingkontrollerna under turneringen testades två spelare positivt för MDMA, huvudkomponenten i partydrogen ecstasy, förbjuden inom elitidrotten. Enligt de dåvarande reglerna innebar detta att Spanien förlorade sin plats i OS och i stället fick Azerbajdzjan delta i Peking.
Det spanska landhockeyförbundet undrade om det hade något att göra med händelserna kring middagen på hotellet? Fjorton hårprover från spelare analyseras, inkluderande de två spelare som testad positivt: Bonastres och Romagosas. Elva av de testade spelarna hår innehöll spår av MDMA plus läkarens och förbundspresidentens fru. En officiell rapport från internationella landhockeyförbundet FIH drog slutsatsen att “enda förklaringen” är att de alla måste ha intagit substansen under middagen.
Ännu mer mystiskt blev det när man närmare undersökte de positiva resultaten av spelarnas urinprover som togs under turneringen: Experter är överens om att en av de drabbade med tanke på den höga mängden MDMA i hennes urin omöjligt kunde ha utövat idrott – för att inte tala om en internationell hockeyturnering. Man drog slutsatsen att hennes urinprov måste ha manipulerats i efterhand. De två testade spelarna frikändes.
Azerbajdzjans hockeyförbund förnekade allt ansvar och överklagar beslutet till CAS – dock utan framgång. Det spanska laget fick behålla sin plats i OS men slutade till sist på 7:e plats i Peking-spelen.
Efter det hände emellertid ingenting: Ingen undersökning och ingen ansträngning för att hitta de ansvariga för den påstådda dopingattacken. Varför är oklart, men vid den tiden var en av huvudsponsorerna för FIH, det internationella landhockeyförbundet, det azerbajdzjanska företagskonglomeratet ATA Holding. I spetsen för detta stod då en man som var medlem både i landhockeyförbundet och i landets regering. Detta ledde dock inte ens till en utredning. WADA har aldrig redogjort för varför man inte gick vidare med fallet.
Ett annat fall gäller belgiskan Charline van Snick, judoutövare. Hon tog OS-brons i damernas extra lättvikt vid Olympiaden 202/21 i Tokyo. Hon utkämpade emellertid sin tuffaste kamp bortom mattan. Hon upplevde en chock vid Judovärldsmästerskapen 2013: Nyss dekorerad med brons genomgick hon en dopingtest där man hittade kokain. Van Snick hävdade redan från början att hon var oskyldig. “Jag är hundraprocentigt säker på att det är en sabotagehandling”, förklarade hon för massmedia. Det är emellertid nästan omöjligt att leda oskyldighet i bevis efter ett positivt dopingprov – bevisbördan ligger helt och fullt på idrottaren. Hon blev således avstängd av Internationella Judo-förbundet (IJF) i två år för doping från och med 3 januari 2014.
Den 29 oktober 2013 meddelades det att en håranalys som van Snick beställt från det toxikologiska laboratoriet vid Katholieke Universiteit Leuven visade negativt resultat för regelbunden kokainanvändning. Toxikologisk forskning visade närvaron av 2,3 pikogram kokain per milligram i håret under perioden från 10 augusti till 10 oktober 2013, vilket är 200 gånger mindre än mängden i ett prov från en regelbunden användare, och fullständig frånvaro av kokain i hårdelen före 10 augusti. Dock meddelades det den 30 november 2013 att det officiella omtestet också visade positivt för kokain.
Spår av ämnet hittas däremot slutligen i en av hennes doser med isotonisk sportdryck. Det övertygade CAS skiljedomare som bedömde att det mest sannolika scenariot var “sabotage av en illvillig tredje part”. Domarna ansåg att avsiktlig intagning av kokain var utesluten, vilket även stöddes av den påvisade låga koncentrationen av ämnet. Den 4 juli 2014 upphävde CAS avstängningen mot Charline van Snick. Hennes VM-bronsmedalj från 2013 blev återkallad eftersom diskvalifikationen i tävlingen upprätthölls enligt reglerna för IJF. hade dopingprovet tagits under träning hade det varit mer sannolikt att hon skulle fått behålla medaljen.
Kanske skulle man också kunna se det som sabotage om en ledare ger dopingklassade medel till en idrottare utan att denna är medveten om det. En irakisk dopingdom utfärdad av Athletics Integrity Unit (AIU) den 22 februari 2023 väcker en sådan principiell fråga. AIU meddelade nämligen då att den irakiska landslagscoachen Karokh Salih Mohammed stängdes av på livstid för att ha gett en idrottare de förbjudna substanserna stanozolol och clenbuterol utan idrottarens vetskap. Idrottaren, Danah Hussein från Irak, är en tvåfaldig kvinnlig olympier, åtta gånger nationell sprintmästare och innehavare av landets rekord på 100 m (11,24) och 200 m (22,51). Hussein bar landets flagga vid OS i London 2012.
Hussein testades positivt under en urintest under tävling efter att ha vunnit guld i 100 meters-finalen vid Arabiska mästerskapen i Rades, Tunisien, den 17 juni 2021. Hon hade kvalificerat sig för att representera Irak vid OS i Tokyo 2020, men tvingades dra sig tillbaka på grund av en provisorisk dopingavstängning. Enligt rapporten blev Mohammed informerad av en vän om fördelarna med att använda stanozolol och clenbuterol i kombination för att förbättra en idrottares prestation och hjälpa dem att gå ner i vikt. Han köpte substanserna trots att han visste att de fanns på WADA:s lista över förbjudna ämnen.
Mohammed säger att han gav pillren till idrottaren i en behållare för vitamin C precis före hennes lopp den 17 juni och sa att det var något som skulle göra henne avslappnad och lindra smärta. Rapporten säger att Mohammed var ansvarig för att ge Hussein dagliga träningsdoser i över två år, samt näringsmässiga kosttillskott och vitaminer utan att idrottaren visste vad hon tog. Stanozolol och clenbuterol är båda förbjudna ämnen enligt WADA:s lista över förbjudna ämnen för 2021.
“Tränaren har grundläggande missbrukat sin betrodda position som en person som stödjer idrottare och har erkänt att han medvetet utnyttjade situationen för att dopa en idrottare, utan hennes vetskap, för att förbättra hennes prestation och därigenom hans eget rykte,” säger AIU.
Mohammed fick en livstidsavstängning från sporten, medan Hussein avtjänar en avstängning på tre år från och med den 16 juli 2021.
Om det är sant att den kvinnliga löparen gavs de dopingklassade substanserna utan hennes vetskap blir då frågan huruvida hon skulle ha något straff alls. Samtidigt undrar man naturligtvis om coachen berättade ”sin” historia för att ge löparen en så kort avstängning som möjligt och om inte coach och löpare trots allt var i maskopi med varandra avseende dopingen.
Sjukdomsbetingade positiva dopingfall
När man mäter exempelvis hormoner i blod eller urin finns det normalt en viss spännvidd för vad som är normalt. Utöver detta finns det emellertid också onormala värden efter doping – och vid vissa sjukdomar. Det är vanligtvis för de sistnämnda som man har utarbetat analysmetoderna. Om sjukdomen är känd för patienten är detta sällan något problem för idrottaren och dopingtestarna att reda ut, men om det är en sjukdom som patienten inte känner till kan det bli besvärligt.
Ett exempel på detta är den kroatiske OS-simmaren Marko Strahija. År 2002 testades han positivt för beta-hCG i två av tre prover tagna vid träning. hCG (humant choriongonado-troping). Det är ett kroppseget protein som stimulerar till ökad halt av endogent testosteron i blodet och som därför (miss)brukats särskilt av idrottare som fått låga testosteronnivåer efter att använt anabola steroider.
Eftersom hCG också är en känd tumörmarkör för testikelcancer påpekade laboratoriet att det fanns en möjlighet att Strahija hade en medicinsk sjukdom, som gav honom ett positivt dopingtest. Han genomgick därför medicinska tester som inte visade några tecken på tumör. Han hävdade sin oskuld och ifrågasatte vetenskaplig validitet av tester för hCG. Trots detta fick han en tvåårig avstängning 2003, vilket fastställdes av CAS i en överprövning.
Efter att ha gjort comeback testade Strahija återigen positivt för hCG i oktober 2007. Den här gången hittades testikelcancer i efterföljande medicinska tester, och Strahija genomgick omedelbart kirurgi. I februari 2008 frikände Internationella simförbundet Strahija och hävde hans nya provisoriska avstängning. Han återhämtade sig framgångsrikt och deltog i sommar-OS 2008. Huruvida Marko Strahija fått någon upprättelse eller gottgörelse i efterhand för den första avstängningen är inte känt.
Detta är således ett exempel på en oskyldig men dopingavstängd idrottare. Tilläggas bör dock att skiljedomstolen tog ett rimligt beslut på det underlag som fanns vid tiden för domslutet.
Det finns flera fall av liknande slag men de är ovanliga. Enstaka gånger har också farliga sjukdomar upptäckts just efter utredning av oväntade positiva dopingprov. Det vanligaste exemplet på det är sannolikt att man funnit förhöja hemoglobinvärden, vilka visat sig bero på blodsjukdomen Polecytomia Rubra Vera.
P-piller
Ett särskilt problem utgörs av kvinnors p-piller. De – och fluktuationerna av kvinnors hormonnivåer under menstruationerna – ger svårigheter att mäta om uppmätta hormonvärden är en effekt av doping, en del av hormoncykeln eller beror på antikonceptionsmedel. Det leder för långt att gå in i tolkningarna i denna artikel, men när provsvaren bedömes av vana endokrinologer är det troligare att dopande kvinnor går fria än att icke-dopade blir fällda.
Positivt dopingprov av veterinärmedicin
Ett helt anekdotiskt fall av positivt prov genom veterinärmedicin kan också nämnas.
USADA meddelade den 8 november 2023 att 29-åriga Alexis “Allie” Johnson från Granby, Colorado, en idrottare inom paraskidåkning, inte blev dömd för regelbrott mot dopning (som det definieras av WADA:s regler) sedan man bedömt att det positiva dopingprovet orsakats av hennes hunds ögondroppar (dorzolamid). Det rörde sig om ett out-of-competition-test, men enligt World Anti-Doping Code måste fall offentliggöras, även sedan man bedömt att hon inte begått något regelbrott
Johnson testades positivt för dorzolamid den 2 juni 2023. Dorzolamid är en specifierad substans i klassen diuretika. Det är förbjudet vid alla tidpunkter, förutom när det administreras som ögondroppar. Under USADA:s utredning fastslogs att hennes positiva prov förorsakats av en receptbelagd ögonmedicin för djur avsedd för behandling av glaukom. Hon gav ögondropparna till sin hund varje dag men på grund av svårigheten att administrera ögondroppar till sin hund kom hon ofta i kontakt med medicinen. Tillverkaren varnade inte användarna för riskerna med kontaminering via huden eller andra exponeringsvägar.
USADA genomförde på människa en studie av transdermal exponering med den djurmedicin som innehöll dorzolamid, vilket fastställde att direkt hudkontakt med medicinen kunde orsaka ett positivt test. De låga nivåerna av dorzolamid som observerades i idrottarens urinprov var också förenliga med ett scenario av kontaminationsexponering snarare än de som vanligtvis observeras vid terapeutisk användning av medicinen. USADA drog därför slutsatsen att Johnson inte uppvisade något fel eller försummelse när det gäller närvaron av dorzolamid i hennes prov.
Eftersom provet samlades in out-of-competition finns det inga tävlingsresultat att diskvalificera, vilket kunde ha blivit fallet även om man beslutat att anse att hon fått i sig substansen helt oavsiktligt.
Doping genom intima relationer
I WADA-koden anges (punkt 10.5) att om någon fastställer i ett individuellt fall att idrottaren inte bär någon skuld eller varit försumlig ska någon avstängning inte tillämpas. De villkor som måste uppfyllas för att fastställa bevis för ingen fel eller försummelse beskrivs i flera andra punkter i koden. De följande två punkterna är av avgörande betydelse:
Idrottaren eller dennes juridiska företrädare måste presentera verifierade omständigheter om hur kontaminationen gått till, och källan till föroreningen måste identifieras
Det måste finnas verifierade påståenden från idrottaren om att han eller hon inte medvetet tog den förbjudna substansen, det vill säga att överträdelsen inte var avsiktlig
Ofta vet faktiskt inte idrottaren hur han eller hon fått i sig substansen, men ibland kan det göras troligt men vara näst intill omöjligt att bevisa. Här är två exempel där ett positivt dopingprov av idrottaren förklarats med ett överförande under intima situationer – där CAS trott på resonemanget (bevis kunde av naturliga skäl inte lämnas).
Det första exemplet rör en fransk tennisspelare som rapporterades 2009 när elittennisspelare Richard Gasquet testade positivt för kokain. Fransmannen förklarade det positiva dopningsprovet med att han kysst en kvinna på en nattklubb i Miami. Kvinnan som ska ha använt kokain och som genom kyssarna ska ha fört vidare drogen till Gasquets. Det internationella tennisförbundet godtog förklaringen och hävde därför avstängningen. Då valde WADA att överklaga till CAS som dock valde att tro på Gasquet. Han blev således frikänd.
Virginia “Ginny” Fuchs (född 9 mars 1988 i Houston, Texas) är en amerikansk flugvikts-boxare som i Sverige varit mindre känd. Hon tävlade i Tokyo sommar-OS 2020 för USA. År 2020 testade Fuchs positivt för letrozol och GW1516, men hon överklagade resultaten och sa att det positiva resultatet kom som ett resultat av oskyddat sexuellt umgänge med hennes pojkvän som tog förbjudna substanser av terapeutiska skäl. USA:s antidopningsmyndighet (USADA) accepterade hennes version av händelserna och friade 32-åringen från att medvetet ta förbjudna preparat. GW1516-metaboliter som upptäcktes i hennes prov överensstämde med den senaste tidens exponering för substanserna via sexuell överföring.
Ostarin, även känt som MK-2866 eller enobosarm, är en selektiv androgenreceptor-modulator (SARM). Den har anabola egenskaper och används därför som dopingmedel. Det har rapporterats ett fall med en idrottare som kontaminerades genom att utbyta kroppsvätskor med sin pojkvän, som tog 25 mg per dag av ostarin under 9 dagar innan idrottarens AAF (urinkoncentration bedömdes till 13 ng/mL) utan hennes kännedom. Båda individerna kom till ett laboratorium för hårtester. Idrottarens hår var svart och något ”frissigt.” Sex segment på 2 cm och sedan 7 × 3 cm (33 cm) analyserades och visade ökande koncentrationer, från 2 pg/mg på det första segmentet till 17.8 pg/mg på det sista segmentet. Pojkvännens hår, ljusbrunt, analyserades på 4 × 2 cm och visade också ökande värden, från 65 till 143 pg/mg. Dessa koncentrations-gradienter i idrottarens hår och i hennes pojkvän var förenliga med yttre kontaminering av håret, bekräftat av analys av kuddeöverdrag (150 pg på varje) och idrottarens hårborste (250 pg). Fingernaglarna var också kontaminerade, med 21 pg/mg hos idrottaren och 1041 pg/mg hos pojkvännen. Tånaglarna var mindre kontaminerade, med 2 pg/mg hos idrottaren och 17.3 pg/mg hos pojkvännen. Urinprover tagna 35 dagar efter starten av MK-2866-bruket visade ett värde på 3690 ng/mL hos pojkvännen och 5.7 ng/mL hos idrottaren. Efter 6 dagars avbrott var dessa koncentrationer 3.3 ng/mL och 0.1 ng/mL, respektive. En kontrollerad överföringsstudie utfördes 12 dagar efter avbrottet (urinkoncentrationerna återvände till negativ nivå). Efter administrering av 17 mg (där 25 mg/mL-flaskan kontrollerats till 17 mg/mL) togs urinprover från pojkvännen och idrottaren (n=10 för varje) i över 25 h efter att de hade levt normalt med varandra (inklusive vanliga kyssar). Pojkvännens urinkoncentrationer varierade från 681 ng/mL till 12822 ng/mL (Tmax 8:30 h), och idrottarens från 0.3 ng/mL till 13 ng/mL med Tmax 8:30 h, det vill säga kl. 22:30, vilket exakt motsvarade tiden för insamling av urin som visade AAF, med en liknande koncentration. Dosen intagen av idrottaren uppskattades till 15 mikrog. Dessa resultat visar överföringen av ostarin via kroppsvätskor mellan två individer, med en hög risk för positiva test efter samlag och/eller kyssar.
Dopingklassad substans överförd genom svett
Aldrich Bailey Jr är en amerikansk elitsprinter med personbästa på 200 meter på 20,30. USADA meddelade i april 2024 att Aldrich Bailey lämnat ett positivt dopingprov. Vid 30 års ålder testade han således positivt för mycket låga nivåer av ostarine som ett resultat av ett urinprov han lämnat vid en träningskontroll.
Den vidare utredningen gjorde det troligt att ostarinet kom från kontaminerade neopren-hamstringsleeves. Denna typ av lårkompressionsskydd skall enligt reklamen erbjuda stöd för efter en muskelskada – exempelvis i ett lår – i stället för ett kompressionsbandagen över en onödigt stor del av hela benet. Förbandet anges vara användbart för exempelvis hamstrings-bristningar och ”överarbetade” quadriceps för att tillåta lagom blodcirkulation och minimera risken för nya skador. Bailey identifierade två hamstringsleevs som han använt och som han fått av en träningskamrat. Bailey hade burit sådana skydd vid träning dagarna innan provtag-ningarna. Laboratorietestning av ett av bandagen vid ett WADA-ackrediterat laboratorium avslöjade närvaron av ostarine och dess metabolit i texturen. Genom sin utredning fastställde USADA att den Bailey lånade bandaget av konsumerade det dopingklassade preparatet ostarine medan han bar bandagen under månaderna innan han gav dem till Bailey. Träningskamratens svett innehöll tillräckligt med ostarine för att den förbjudna substansen och dess metabolit skulle ackumuleras i hamstringsbandagen (nanogram per gram) även efter att de hade torkat.
Genom att sedan bära bandagen i kombination med att applicera olika krämer för att behandla sin hamstringskada absorberade Bailey oavsiktligt ostarine från bandagen genom huden som, när det metaboliserades, var förenligt med hans positiva urintest. USADA bekräftade den vetenskapliga trovärdigheten av denna administrationsväg genom detalje-rade studier som utfördes i samarbete med laboratorieexperter.
En studie bekräftade att ett neoprenhamstringsskydd kan bli kontaminerat med ostarine via svettutsöndring efter att ha använts av någon som använde ostarine och tränade flera gånger med förbanden. En andra studie bekräftade att bära ett ostarine-kontaminerat neoprenbandage kan resultatera i absorptionen av ostarine genom huden via det kontaminerade förbandet även under en kort tid medan medicinska krämer används. Studien bekräftade ytterligare att absorptionen kan utlösa ett positivt test som är förenligt med de extremt små koncentrationerna som hittades i Baileys prov.
Sammantaget ansågs således att Bailey testade positivt men att han inte begått något fel eller uppträtt försumligt och därför inte skulle bestraffas.
USADA vände sig därefter mot den person som använt hamstringsbandagen före Bailey, vilket var den amerikanske elitsprintern Jaron Flournoy som också haft sina främsta placeringar på 200 meter; personbästa 20,09. Efter fastställandet av Baileys positiva ostarinprov erkände Flournoy att han köpte ostarine online, med levererans i december 2022. Han fick en treårig avstängning för sitt innehav av en förbjuden substans trots att han aldrig själv lämnat något positivt dopingprov.
Slutkommentar
För en lekman är det rimligt att tänka sig att om man hittar en dopingklassad substans i blod eller urin från en idrottare så är det mest sannolika att personer verkligen har dopat sig – och så är fallet i en överväldigande majoritet av fallen. Dock skall de dömande instanserna veta att det faktiskt finns situationer då ett positivt dopingprov inte skall klassas som doping. I denna artikel är det visat på en rad olika situationer där det positiva dopingprovet inte varit liktydigt med doping – och då skall dopingskiljedomarna fria och inte fälla.
Referens: Andrén-Sandberg Å. Vad betyder ett positivt prov ur juridisk synvinkel. I: Pallin C, Malmsten K. Artikelsamling 2024. Stockholm, Svensk Idrotts Juridisk Förening: Idrottsjuridisk skriftserie Nr 29, sid 19-39.