Strict liability sett med en elittennisspelares ögon

”Otroligt stressande.” Så beskrev den ryske elittennisspelaren (har varit femma på världs-rankingen i singel som bäst) Andrey Rublev reglerna från International Tennis Integrity Agency, efter att organisationen förra månaden påmint spelare om att de får duscha före ett test – men alltid under övervakning av en dopningskontrollant.

Händelsen sammanfattar det tryck som professionella tennisspelare lever under – fångade i ett antidopningssystem som kräver nästintill militär övervakning och efterlevnad. De måste inte bara prestera på banan, utan även utanför leva under ständig kontroll, vilket kan påverka deras vardag, hälsa och till och med personliga relationer.

En av hörnstenarna i antidopingenä r vistelserapporteringen, som kräver att elitidrottare varje dag rapporterar, via en digital plattform, exakt var de kommer att befinna sig under minst en specifik timme per dygn (inte natten) – i syfte att möjliggöra oannonserade dopningstester vilken dg som helst

Denna skyldighet gäller oavsett säsong, semester eller skada – övervakningen är konstant året runt. Om en idrottare ändrar sina planer, till exempel vid en försening eller en oplanerad resa, måste informationen uppdateras omedelbart. Tre missade eller felaktiga rapporteringar inom tolv månader betraktas som ett brott, likvärdigt med ett positivt dopningstest.

Förutom punktlighet kräver systemet ständig framförhållning. Som Rublev själv förklarade i en intervju med den spanska tidningen Marca: “Om du glömmer eller inte är där, är det en av tre fel. Det är inte rättvist. Man lever i ett konstant tillstånd av stress”, sade ryssen.

Även om det kan låta överdrivet – eftersom systemet kräver att man anger ett specifikt tidsfönster, inte varje timme – så speglar uttalandet känslan av ständig övervakning.

Stressnivån handlar inte bara om rädslan för ett orättvist straff – även logistiken och den mentala bördan är tunga. Spelare måste rapportera resor, träningar, vila, hotell och till och med korta besök i andra städer. I vissa fall innebär det att ändra planer eller ställa in personliga aktiviteter.

Den tunisiska elittennisspelre (som högst vait två på världsrankingen i singel) Ons Jabeur vittnar också om svårigheterna att leva med kravet på daglig tillgänglighet: “Det är väldigt skrämmande. Jag försöker - följa reglerna så gott jag kan. Jag är traumatiserad av min dörrklocka eftersom jag har angett att jag är tillgänglig klockan fem på morgonen – och då kan de komma när som helst,” sade hon till den spanska sajten Relevo.

WADA:s talesperson James Fitzgerald meddelade nyligen via e-post till The Athletic att deras vistelserapporteringsapp nyligen har omdesignats i samarbete med idrottare för att “göra den mer exakt, intuitiv och tillförlitlig.”

Reglerna kräver hypervaksamhet kring allt – från kosttillskott till kroppskontakt. “Med åren har jag blivit misstänksam mot läkemedel. Om jag mår dåligt undviker jag att ta något alls,” sade Rublev.

Rädslan omfattar inte bara mediciner, utan även mat, kosttillskott och till och med fysisk kontakt. “Man måste vara försiktig med vem man rör vid, ifall de bär en kräm som kan ge utslag på ett dopningstest.”.

Världsettan Aryna Sabalenka håller sig också ständigt på sin vakt: “Efter de senaste fallen har jag blivit överdrivet försiktig. Ingen utanför mitt team får röra min mat, mina vattenflaskor eller mina tillskott. Det är svårt, men det är väldigt skrämmande. Och ju äldre man blir och ju längre man är på touren, desto värre blir det.”

Rädslan är inte obefogad. Två färska dopningsfall har skakat tennisvärlden: Jannik Sinner och Iga Swiatek. Sinner testade positivt för det förbjudna anabola steroiden clostebol vid två tillfällen under Indian Wells. Orsaken var en läkningskräm för solbränna. Trots att det inte rörde sig om avsiktlig dopning, accepterade han en tre månader lång avstängning, som avslutades 4 maj. Swiatek testade positivt för trimetazidin, en hjärtmedicin som är förbjuden. ITIA konstaterade att substansen kommit in i kroppen via ett förorenat läkemedel köpt utan recept i Polen. Hon dokumenterade alla sina kosttillskott noggrant, vilket hjälpte till att mildra straffet till en månad.

Båda fallen väckte stor uppmärksamhet – inte bara på grund av spelarnas stjärnstatus, utan för vad det avslöjar: Avsikt är inte avgörande – ansvar gäller ändå (strict liability). Ett solskyddsmedel kan kosta karriären.

Reglerna är motiverade i kampen för en ren idrott, men många anser att systemet i praktiken har blivit för hårt. Kritiker menar att det idag närmar sig integritetskränkning. Och rättvisan haltar: “Vissa spelare testas flera gånger i veckan, medan andra inte testas på månader,” uppgav en anonym tränare till The Athletic.

WADA väntas i december ta ställning till förslag om att ändra sin kod. Ett viktigt förslag handlar om begreppet förorening. I stället för “kontaminerad produkt” föreslås termen “föroreningskälla”. Om en idrottare får i sig ett förbjudet ämne på ett oförutsägbart sätt, till exempel via mat eller kontakt med någon annan, ska det kunna räcka med en varning – förutsatt att idrottaren kan bevisa det.

Den som säger att det finns en enkel lösning på detta är inte ärlig. Det är ett komplext område med många nyanser. Systemet framstår därmed som både strängt och ofullkomligt. Även om det är uppbyggt på logiska grunder, har dess tillämpning – enligt spelarna – utvecklats till en kvävande rutin av byråkrati, irrationell rädsla och överexponering. Proportionerna saknas ibland, och varje fall får inte alltid rätt bedömning. Tennisspelarna är inte brottslingar. Vi kan inte behandla dem som sådana innan de ens brutit mot en regel.”

Fallen med Sinner och Swiatek visar att fel inte alltid är fusk – och fusk är inte alltid uppenbart. Men i dagens tennis kan minsta förbiseende eller en enkel salva hota hela en karriär. “Det är inget jag gillar, så klart,” sade Jabeur, “men vi måste alla respektera reglerna. Allt det här började för att vissa fuskade – hade det inte hänt, hade vi inte haft de här reglerna. Man vänjer sig – på något sätt.”