Svårigheter att förstå dopingens alla perspektiv

Svårigheter att förstå doping inom ett enda perspektiv

Fokus för forskare, media och policyn kring doping inom cykelsport begränsas ofta till sportens professionella nivå. Emellertid visar resultat från antidopingtester sedan 2001 att förbjudna substanser även används av amerikanska cyklister på lägre nivåer inom sporten, vilket kräver en bredare syn på mönstren och motiven för substansanvändning inom idrott. I denna artikel beskriver och förklarar vi dopingskulturen som uppstått inom inhemsk cykling i USA bland amatörer och semiproffs. Genom analys av uppgifter från idrottens styrande organ och journalistiska rapporter bedöms olika typer av överträdelser och diskuterar upptäckt och bestraffning av cyklister som inte bevisats ha haft avsikt att fuska. Fenomenet doping är mer komplext än vad som visats ske inom elitidrott, eftersom det inkluderar en bredare variation av beteenden, situationer och motiv. Sådana uppgifter ifrågasätter rättvisan i antidopingsåtgärder, vilket leder till att man bör diskutera möjligheten att utveckla separata lösningar för testning och bestraffning av amatöridrottare.”

Det bör noteras här att det är nästan omöjligt att med säkerhet säga hur mönstren för dopinganvändning var. Bevis från tester och det lilla antalet professionella dopare som till slut erkänt kan ge vissa indikationer. Även när högre antal cyklister blev tagna, kunde det emellertid ha varit resultatet av utvecklingen eller förbättringen av tester för specifika droger snarare än något specifikt mönster. Många nyligen genomförda vetenskapliga tillvägagångs-

sätt för att studera doping inom sport syftar till att stödja antidoping genom att förbättra förståelsen för idrottarnas livs- och träningskontexter, psykologiska uppbyggnad och de processer genom vilka de utbildas. Det har nyligen gjorts betydande insatser för att modellera “dopingsbeslutet” och statistiskt testa relevanta variabler. En del av dessa studier har finansierats av WADA med uttrycklig uppmaning att hjälpa till i kampen mot missbruk av doping inom idrotten.

Det kan finnas flera aspekter på doping och antidoping ön bara hur det är inom elitskiktet som bör beaktas:

att beslutet att dopa sig kan vara ett rationellt, avsiktligt och medvetet beslut att fuska som uppkommer beroende på inneboende psykologiska egenskaper kombinerade med yttre påtryckningar

om doping uppfattas som avvikande av idrottare och deras ledare

att antidoping är en legitim och rättvis policy som fungerar för att fånga dopare och avskräcka potentiella dopare

Det skulle dock kunna argumenteras mer kritiskt att trots denna rika mängd empirisk kunskap har det ännu inte genomförts en studie som visar mångfalden av doping-situationer och beskriver mönster av dopingsbeteende enligt denna mångfald. De som dopare sig är inte en homogen grupp och det finns en betydande konceptuell och verklig skillnad mellan någon som systematiskt dopar sig under en tid och många oskyldiga dopingsfall. De sociala grupper som påverkas av antidoping är mycket mer mångfasetterade än tidigare studier har övervägt där fokus har varit på yttre motiverade elitidrottare och aspiranter till eliten, manliga idrottare.

Denna snäva fokusering har lämnat luckor i den befintliga forskningen, där mönster av beteenden, motivationer och situationer utanför idrottens högsta nivå har förbisetts. Utöver individens nivå och deras omedelbara omständigheter har vissa nyligen historiska, sociologiska och policyanalyser av antidoping drivit mot en mer kritisk avkonstruktion av ideologiska principer, självklara påståenden, internationella organisationers självstyre och rättvisan i policybeslut. Det har använts termen “korrupt idealism” för att rama in kritik mot antidopingsledare som är villiga att acceptera eller faktiskt främja oetiskt beteende för att stödja antidopingens “större goda”. Det finns fall där idrottare troligen inte hade för avsikt att bryta mot antidopingsreglerna, såsom de som oavsiktligt intagit en förbjuden substans.

Det kan finnas andra som inte lyckades få en dispens för ett visst läkmedel (TUE) men följde ordinationen från sin personliga läkare och riskerade ett positivt test och en sanktion. Det finns talrika exempel från olika sporter där idrottare har straffats för att oavsiktligt bryta mot reglerna. Således kan det vara så att “kriget” mot droger inom idrotten har varit så kraftigt vinklat mot de påstådda resultaten av att fånga fuskare att relativt oskyldiga idrottare som inte hade för avsikt att förbättra sin prestation dras in, och på sätt och vis givit oönskada “kollateralskador.” Det verkar finnas ett accepterande bland beslutsfattare inom antidop-ingspolicyn att det kommer att finnas en viss grad av “kollateralskada” i strävan efter de verkliga fuskarna. Det verkar ironiskt att Lance Armstrong lyckades ta sig runt antidoping-systemet under en period av 8–10 år, att hans skyldiga lagkamrater fick en mild sanktion och tilläts återvända till sporten, medan andra har drabbats av konsekvenser för beteenden som är helt olika den klassiska uppfattningen om doping som avsiktligt fusk.

Sammanfattningsvis tyder mycket på att antidopingsregler kan få konsekvenser för individer vars överträdelse är relativt oskyldig. Således kan vi se uppkomsten av doping liksom bristerna i antidopingåtgärderna för att stoppa denna kultur från att utvecklas. Konceptet “rättvis spelplan” är inkongruent här, inte minst eftersom en rad faktorer påverkar prestation och att doping är en okänd bidragande faktor till tävlingsresultat. Antidopingpolicyn har inte tjänat till att skydda rättvisa inom idrotten eller idrottens anda. Som bevisat genom officiella dopingfall utvecklades en subkultur där amatör- och halvprofessionella cyklister började efterlikna beteendena hos sina professionella motparter och ägnade sig åt doping. Även om det är svårt att vara säker på detta kan det ha varit fallet att en seriös amatörtävlande kände behovet av att delta i doping av skäl som rör identitet, status och tillhörighet inom en social miljö som respekterade och emulerade dem på den högre nivån inom sporten.

När en skiljedomstolspanel inser att ett positiva test är oavsiktligt, men ändå beslutar om en 6-månaders avstängning visar det de dilemman som uppstår vid konfrontation med ett oavsiktligt dopingfall och ett avsiktligt. Experter kan hålla med om att användande av kosttillskott är normalt, och att använda kosttillskott inte strider mot “det angivna syftet med kampen mot doping, att skydda idrottarnas hälsa.” Ironiskt nog hänvisar de till Lance Armstrong som exempel för att visa att landsvägscykling är “utmattande och alltför ofta farlig… de krav som ställs på kroppen… är större än för de flesta världsklassidrottare inom andra sporter.”

Referens: Henning AD, Dimeo P. Questions of fairness and anti-doping in US cycling: The contrasting experiences of professionals and amateurs. Drugs (Abingdon Engl) 2015; 22: 400-9.