ETIK i DOPING och ANTDOPING

(Senast reviderad 2025-07-07)

ETIK I DOPING OCH ANTIDOPING

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

Inledning

”Cirkusartister manipulerade av internationella kemister” var förutsägelsen om hur elitidrotten skulle se ut om ingenting gjordes för att stoppa användningen av doping inom idrotten. Tack och lov har utvecklingen inte gått så illa, men frågan om dopingavvändning av vissa idrottare fortsätter att hamna i tidningarna och orsaka oro för ett antal idrottsorgan och deras regel-system. Det är dock uppenbart att det har krävt en internationell antidopingenighet för att minimera – eller får bort all – doping.

World Anti-Doping Code (WADC) beskriver att det finns ett inneboende värde med sport som kan uttryckas som att man vill fira den mänskliga andan, kroppen och sinnet, och som återspeglas i andra värderingar än att vinna eller vara först i någon idrottstävling. Idrottsandan inkluderar etik, rättvist spel och ärlighet. Antidopingverksamheten är baserad på denna etiska grund och stöds över hela världen. Motargumenten mot antidopingen är att det inte finns någon substantiell definition av begreppet “idrottsanda”, och att kampen mot doping bygger på en icke-transparent etikgrund bestående av tvivelaktiga påståenden om rättvisa inom sport och termer som “lika spelplaner”. Medicinsk etik är inblandad i denna diskussion på grund av läkarnas avgörande roll i antidopingpolicyer och -metoder samt utveckling och administrering av ergogena (energigivande) substanser eller metoder för idrottare. Denna läkarroll väcker etiska frågor angående läkare-patient-relationen, principen om att inte skada, integritet och konfidentialitet för patienten, och rättvisa i makrotilldelningen av resurser. Det är därför viktigt att diskutera etiska argument om antidopingpraxis och policyer och att ytterligare utvärdera nuvarande antidopingpraxis inom ramen för medicinsk etik.

Idrottsfilosofins rötter kan spåras tillbaka till den antika grekiske filosofen Platon, som levde i en period då idrott ansågs vara en av kulturens och mänsklighetens bärare. Platon konstaterade att värdet av idrott uppstod ur dess roll att utveckla styrkan och dess närvaro som ett medel för utbildning av den mänskliga själen, och fann det universella värdet av idrott i kognition och förbättring av sig själv istället för sekunder, meter eller antal gjorda mål i en match. Platons tillvägagångssätt återupptäcks av idrottsgemenskapen idag för att definiera det etiska värdet av professionell idrott, att säga att sport för pengar, seger eller ära bara kan vara värdig för människor om den är inriktad på att förbättra sig själv till högsta visdom. Han ansåg att kunna skilja på bra och dåliga människor bidrar till bli medveten om sig själva. Vi kan se Platons åsikter återspeglas i World Anti-Doping Code som publicerats av World Anti-Doping Agency (WADA). Koden säger att det finns ett inneboende värde med sport:

Det slutliga målet med koden är att motivera att doping i grunden inte är kompatibelt med den idrottsetik som utgör “idrottens anda” och säkerställa att varje antidopingorganisation utvecklar och implementerar utbildnings- och förebyggande program för idrottare, inklusive ungdomar och idrottspersonal. för att undvika doping. Aktuell antidopinglitteratur hävdar att doping orsakar systematiska hot genom att snedvrida ”level playing field” i tävling och skapa negativa effekter både på individnivå och på aggregerad nivå.

De etiska argumenten mot doping kan beskrivas som:

doping är fusk och orsakar orättvisa

doping orsakar kort- och långsiktiga skador på hälsan

doping skadar samhället, särskilt barn och unga vuxna som respekterar idrottare som sina förebilder

doping är både onaturligt och dehumaniserande

För att inkluderas på WADA:s lista över förbjudna substanser och metoder har det uppsats särskilda kriterier, och varje nytt tillägg till listan granskas noggrant. Man kan emellertid också ha andra sätt att förklara vad man menar med doping och varför sådan skall bekämpas. Några av de ledande idrottsförbunden har uttalat att de grundläggande målen med dopingkontroller och antidopingpolicy är att:

upprätthålla och bevara idrottens etik

skydda idrottsutövarnas fysiska hälsa och mentala integritet

se till att alla tävlande har en lika chans, det vill säga inkluderande rättvisa vid tävling

När vi tittar på det stora sportevenemanget, som exempel vid de Olympiska Spelen på TV, kommer allt vi minns efter tävlingarna att vara de tre personerna med guld-, silver- och bronsmedaljer på bröstet som stolt sjunger sina nationalsånger. De är vinnarna som förtjänar applåder, berömmelse och firande på tidningarnas förstasidor. Samma scen gäller matcher i fotboll, handboll, ishockey och andra lagspel. Vinnaren får all ära. Det verkar som att idrottens slutmål har visat sig vara att vinna och dyka upp på ett av de tre trappstegen där man får medalj.

Medicinsk etik är en del i denna diskussion genom läkarnas avgörande roll i antidopings-policyer och -metoder samt utveckling och administrering av ergogena substanser eller metoder för idrottare. Denna läkarroll väcker frågor om hur doping eller antidoping passar in i det etiska sammanhanget av läkare-patient-relationen. Det finns också etiska farhågor när det gäller intrång i principen om att inte skada respektive kränka individers integritet på grund av läkares och medicinska personals roll i antidopingpraxis. Dessutom bör man ifrågasätta rättvisa i makrotilldelningen av resurser när man överväger de höga kostnaderna för antidopingpolicyer som endast riktar sig till eliten bland idrottsutövare.

Några historiska aspekter

Genom dopingdiskussionerna kring skandaler under de senaste 35 åren får man en förvrängd version av dopningens och antidopningens historia. Analogin med “tjuvar och poliser” som ställer bra idrottare mot onda antyder en etisk standard som har förblivit oförändrad över tiden. Ändå stämmer inte denna analogi med doping eftersom dopning inte alltid har ansetts vara fel,

Den första lärdomen man kan dra av dopningens och antidopningens historia före 1967 är faktiskt att ståndpunkterna om dopning var blandade, och ju längre tillbaka i historien vi går, desto mer blandade blir de. Först efter 1967 har den “etiska” frågan antagits och “fixats”.

Etiken i sig var aldrig riktigt kärnan i antidopningsrörelsen. En kombination av moralisk panik tillsammans med försvaret av det ursprungliga amatörvärdesystemet i den olympiska rörelsen spelade mer framträdande roller i att forma attityder om och policyer mot användningen av prestationshöjande droger.

Sir Arthur Porritt – som hade övervakat IOK:s underkommitté som skapade de första reglerna i de olympiska spelen – i Olympic Review skrev 1965 att det som stod på spel i kampen mot dopning inte var mindre än slutet på sporten. Men istället för att lägga sitt argument på principer, inklusive medicinska, attackerade han karaktären av idrottare. Dopinganvändare, utropade Porritt, hade “underlägsenhetskomplex” och alla “intresserade av amatöridrottens grundläggande värderingar” borde komma ihåg att en dopare är en “mentalt, fysiskt och moraliskt avtrubbad individ.”

Idrottsledare på högsta nivå under 1950- och 1960-talen förlitade sig inte i första hand på argument mot användningen av prestationshöjande substanser på grund av hälsorisker och att dopning stred mot rättvisa spelregler. Istället tog de ibland “fanatiska och proselyti-serande” tillvägagångssätt (med den skotske historikern Paul Dimeos ord), attackerade idrottare och använde kvasi-religiöst språk. Det “onda” med dopinganvändning hotade idrottens helighet, och dess rena grund vid den tiden var baserad på olympisk amatörism.

Ironiskt nog kollapsade den amatörgrund på vilken de som skapade de första dopingreglerna baserade sin position, i samma ögonblick som reglerna och testerna började. Med hänsyn till påtryckningar att tillåta ekonomiska incitament att gå in i sporten mer öppet och från statliga och privata agenter runt om i världen som alltmer såg amatörrestriktionerna som en onödig börda, gav IOC till slut efter.

1974 ändrade IOK sin stadga “Regel 26” för att tillåta internationella idrottsförbund att diktera valbarhet i varje respektive sport. Eftersom de flesta förbund hade mycket att vinna på att tillåta alltmer professionaliserade idrottare i sina idrotter, inledde regeländringen från 1974 effektivt dagens era av fullt professionaliserade olympiska idrottare och passerade tröskeln till den olympiska rörelsens centrala principer. Med “amatöridealet” borta, satsade IOC och andra idrottsorgan idrottens legitimitet på att utrota doping.

Doping och det olympiska varumärket

Numera proklamerar World Anti-Doping Code – WADA:s ultimata regelbok om doping inom idrotten – att det “grundläggande skälet” för antidopning är skyddet av “idrottens anda” (the spirit of sport). “Antidopingprogram”, säger regelboken, “strävar efter att bevara det som är värdefullt med idrotten. Detta inneboende värde kallas ofta för “idrottens anda”. Det är kärnan i olympismen.”

Att skydda idrottens “renhet” har alltid varit ett centralt uppdrag för den olympiska rörelsen. Eftersom han såg sin begynnande rörelse som mycket mer än en sportrörelse, skrev grundaren Pierre de Coubertin i Fortnightly Review 1908 att de olympiska spelen var “något annat … som inte finns i någon annan variant av atletisk tävling.”

Det var detta “något annat” som IOK-medlemmar hade i åtanke när de satte restriktioner på vissa prestationshöjande ämnen.

Eftersom idrottare, tränare, administratörer, statliga aktörer, TV och andra företag som potentiellt skulle kunna dra nytta av idrottares bedrifter förde sporten framåt under det kalla krigets era mot att förbättra prestationer och vinna medaljer, såg IOC tillbaka till sitt förflutna för att motivera förbudet. vissa delar av prestandaförbättring. Prestationsförbättringar i allmänhet kunde inte innehållas – även om IOC försökte – men en relativt enkel regel för att förbjuda vissa droger och andra metoder skulle kunna bevara renheten hos olympisk sport.

Idag är bevarandet av olympisk renhet - dess “anda” - en viktig del av det olympiska varumärket. Vad historien i slutändan lär oss är att den senaste ryska drogskandalen inte är, som ofta skildras, potentiellt det allvarligaste fallet med “poliser och rånare”. Det handlar egentligen om att idrottens kungar representerar ett sportsystem som per definition måste producera de allra bästa idrottarna och prestationerna i världen utan att hota “renheten” i idrottens “anda”.

Kampen som utkämpas är inte mellan individer på rätt eller fel sida av sportens “lag”. Kampen handlar om nödvändigheten av att producera de bästa och mest lukrativa prestationerna som möjligt samtidigt som bilden av sportens renhet bevaras.

Värdegrund avseende doping och antidoping

Sportens inneboende värderingar (the spirit of sport) är grunden för WADAs strategi för att förebygga doping. Vilka av värderingarna som då har mest betydelse och storleken av betydelsen blev undersökta i ett engelskt-turkiskt projekt. Man utgick från de värderingar som WADA angivit och kompletterade med ytterligare några som framförts i andra likartade undersökningar (Lee et al., 2000, 2008) och utgick från några hypotetiska scenarier.

Man kom då fram till att det som betydde mest för att ta avstånd från doping var:

Etik, rent spel och ärlighet

Respekt för lagar och regler

Hängivenhet visavi idrott

Vilja till samarbete (teamwork)

Solidaritet

Moral

Kunskap (competence)

Utöver det korrelerade avståndstagande från doping med specifika idrottsförhållanden:

Skrivna kontrakt

Vilja att delta i rent spel

Samvetsgrannhet

Vilja att uppträda som en idrottsman/kvinna

Vilja att visa skicklighet

Hälsa och friskhet

Omvårdnadsvilja och medkänsla

Samhörighet med sitt lag eller klubb

Vilja att prestera bra

Tolerans

Lydnad

Sammantaget kunde man fastställa att frågan om doping i stor utsträckning är en fråga om moral.

Idrottsintegritet är mer än bara antidoping

World Athletics Federation grundade Athletics Integrity Unit i april 2017 i ett försök att skapa “rätt ramar för att varje idrottare ska lyckas.” På senare tid döptes Antidoping Switzerland Foundation om till Swiss Sport Integrity för att ge en “fräsch och modern image för en rättvis, ren och trovärdig sport.” Detta exemplifierar ett djupt behov av att ta ett steg tillbaka och ge rena sportinitiativ och antidopingsinsatser ett bredare perspektiv.

WADA bildades som ett resultat och den UNESCO-sponsrade internationella konventionen mot doping inom idrotten trädde i kraft. Strävan efter en ärlig fri idrottsvärld kan emellertid inte begränsas till doping. Enligt FN fanns det 1 700 miljarder illegala vad på sportevenemang år 2021. Även inom internationella idrottsförbund har korruptionsfall lett till utredningar och gripanden. Till exempel, som en del av ”FIFAgate”, åtalades nio FIFA-tjänstemän 2015 på begäran av FBI. Den nationella nivån är inte heller undantagen från kritik. År 2022 stod Hockey Canada i centrum för en stor skandal med upptäckten av en förbundsfond för att kompensera offer för sexuella övergrepp från landslagsspelare. Detta ledde till inrättandet av en kommissionär för idrottsintegritet. Vi kan inte heller ignorera anklagelserna om sexuellt våld som riktats mot presidenten för det franska fotbollsförbundet eller de som ledde till att presidenten för det franska handbollsförbundet avgick.

Dessa upprepade skandaler har lett till vissa lagstiftande eller institutionella förändringar. I vissa fall har den nationella antidopingsmyndighetens verksamhetsområde breddats, vilket är fallet med Sport Integrity Australia och Finlands Centrum för Etik inom Idrotten (FINCIS). I andra fall, som i Kanada, har parallella strukturer uppstått. Inom internationella förbund, som går i friidrottens fotspår, utvecklas integritetsenheter som tar ett helhetsgrepp på dessa problem.

Man bör emellertid då diskutera var gränsen går mellan integritet inom idrotten och anti-doping, om den finns? Man kan hävda att antidoping uppenbarligen är en del av integritet, så antidopingsvetenskaper faller nödvändigtvis under paraplyet “integritet”. Även om det senare är vettigt, kräver hanteringen av frågor om inkludering i idrottares deltagande i idrottsevenemang eller att försöka utveckla en ny detektionsmetod för ett förbjudet ämne i slutändan mycket olika expertis från olika vetenskapliga vinklar.

Utbildning, avskräckning, upptäckt, efterlevnad och rättsstatsprincipen representerar fem fasta pelare för att avgränsa ett brett fält av utforskning av doping och antidopinginitiativ med hänvisning till det ständigt föränderliga regelverket för antidoping. Begreppet integritet inom idrotten gör det möjligt för oss att omdefiniera antidopingsforskningen med input från många andra discipliner. Denna utveckling följer också nivån av professionalisering som förekommer inom alla sporter, inklusive inte bara idrottare som proffs utan också alla deras entourage, lag eller sponsorer. Intressant nog måste ljusstrålen som sätts på en enskild fuskare som ett svart får utökas för att omfatta alla aktörer som är associerade med någon olagligt förbättrad atletisk prestationsproduktion.

World Anti-Doping Code, det viktigaste reglerande och harmoniserade dokumentet för antidoping som godkänts över hela världen, har reviderats 2021 för att bättre skydda whistleblowers. Dessa kan verkligen hänvisa till “socialt accepterade” informanter och återspegla behovet av att sanktionera individer som försöker äventyra meddelararnas integritet. Dessutom definierar koden nu också missbruksämnen, med erkännande av att ta sådana substanser (kokain, metylendioximetamfetamin (MDMA), heroin eller cannabis) kan tyda på ett större problem med missbruk av substanser eller missbruk utan något relaterat syfte att förbättra prestanda. Idrottaren är i centrum för uppmärksamheten, där tyngdpunkten flyttas bort från den enda produktionen av prestation (och påstådd olaglig förbättring genom doping) och tillbaka till deras beteende, som efterfrågas för att vara exemplariskt för sportandans skull. Detta återspeglar vikten av idrott som en social vektor för (positiva, men inte uteslutande) känslor med underliggande (och starka) moraliska principer. med att tyngdpunkten flyttas bort från enbart produktion av prestationer (och påstådd olaglig förbättring genom doping) och tillbaka till deras beteende, som begärs vara exemplariskt för sportandans skull.

Historiskt sett har det funnits många professionella idrottare i hjärtat av finansiellt strul. Den walesiske bancyklisten Jimmy Michael var utan tvekan den första idrottaren som straffades för ett dopingsrelaterat problem. Han ansågs vara en av de mest framgångsrika och spektakulära cyklisterna på banan i slutet av 1890-talet och stängdes av 1896 för påstådd misstänkt fusk i en tävling i London efter att ha hävdat att han blivit drogad. Intressant nog blev han inte avstängd för användning av ett förbjudet ämne eller det faktum att vad på det loppet var riggat, utan bara för att han inte dök upp vid sitt idrottsförbunds utfrågning. Det här exemplet illustrerar en professionell idrottare som var i en mycket ekonomiskt lukrativ krets av cyklister i mitten av en intrikat blandning av möjligen korrupta funktionärer, illvilliga konkurrenter och utbredd användning av olika blandningar av substanser ägnade åt att öka prestationsförmågan (eller att uthärda) och som han inte skulle testas för. Företagens rekommendationer och sponsring var normen för idrottarnas självförverkligande, och den sociala ramen för att definiera integritet var säkerligen mer flexibel.

Den olympiska rörelsen etablerade sedan amatörism som en standard för att främja mer grundläggande pedagogiska och sociala värden för idrott. Nuförtiden är idrottens anda kärnan i definitionen av doping, vilket därför underbygger begreppet integritet på detta område. Att undersöka idrottsorganisationernas integritet kan göra det möjligt för oss att identifiera klyftorna mellan deras anspråk på att starkt utveckla utbildningsprogram för sina idrottare samtidigt som vi bara allokerar en mindre del av deras budget till detta.

Anmärkningen är att, om vi ser till idrottens moderna historia efter det kalla krigets slut, har integriteten börjat styras institutionellt och väsentligt av kampen mot doping. Trenden mot utveckling av integritetsenheter i internationella förbund, som bygger på deras expertis inom antidoping och går mot andra integritetsområden, förefaller oss vara mycket intressant. En dag kanske också WADA:s uppdrag kommer att utökas i dessa linjer, eller kanske kommer vi att se nya tillsynsmyndigheter skapas för spel eller till och med sexuellt våld. I alla fall förtjänar idrottare att kunna trivas i en miljö av integritet.

WADA:s arbete ur ett långsiktigt, filosofiskt och övergripande perspektiv

WADA uppstod som svar på skandaler på 1990-talet. Problemet är att skandalerna fortsätter och den verkliga omfattningen av dopingen är fortfarande till stor del är okänd eftersom huvudparten av användning av dopingpreparat sker utanför organiserad idrott. Det betyder dessutom att vi inte kan säga säkert om WADA är det bästa möjliga svaret på dopingutma-ningen mot idrotten och mot samhället.

WADA har definitivt gjort framsteg i att “harmonisera och legitimera” begreppet antidoping, men till priset av en mycket stor byråkrati, juridisk överbyggnad och tvångsåtgärder mot idrottarna – dessutom till en mycket stor kostnad. Frågor om WADA riskeras idag rytas ned av alltmer sofistikerade laboratorietekniker och lagar som strävar en ”korrekt” process snarare än en verklig kamp mot doping. Dessutom finns de många olösta vetenskapliga frågorna om effekterna av många av ämnena och metoderna på den förbjudna listan.

Det finns också större och mer existentiella frågor som irriterar exempelvis om vad vi vill att idrott ska vara? Det i sin tur leder till frågan om det ens är möjligt att förhindra idrottare från att experimentera med substanser och metoder för att få ett försprång i idrott – på något sätt är det inbyggt i den mänskliga psykologin för många för att man skall tro att doping är något övergående. Om vi aldrig riktigt kan utjämna villkoren mellan de som vill pröva doping och de som inte gör det, kommer ett ökat förbud kanske att förvärra problemet? Har WADA och andra drogtestare minskat dopingnivån inom idrotten? Eller har de helt enkelt introducerat mer förvirring, onödiga nivåer av förbud och förvånansvärt lite hård vetenskap i hur dessa frågor styrs? Med andra ord: Är själva principen WADA grundad på bristfällig?

Bakom dopingproblematiken ligger också att det för en liten, liten andel av idrottare finns nästan oändliga ekonomiska vinster att hämta – för den som blir bäst! Stjärnorna i fotboll, tennis, boxning, amerikansk fotboll med mera tjänar under några år så ofattbart mycket pengar att risken att misslyckas genom klumpig doping nästan ter sig svårförsvarbar.

Under 2017 deltog en grupp forskare och experter som var kritiska till aktuell dopingspolitik i International Network of Doping Research Conference och kom därifrån med en lista över kritik av WADA. Kritiken var nära hjärteroten i WADA:s uppdrag. Bland uttalandena märktes:

Den nuvarande totalförbudspolicyn fungerar inte

Förekomsten av doping är högre än vad testsystemet avslöjar

Högpresterande idrott kan inte skiljas från doping

Idrottare litar inte helt på systemet

Samhällets främjande av muskulär kroppslighet som ideal har lett till att doping blivit en allt större samhällsfråga

Denna konferens hölls mitt i Rysslands förestående avstängning från vinter-OS 2018 för upprepade dopingbrott. Allt har ytterligare urholkat tron ​​på WADA:s förmåga att hantera sådana frågor.

Förtroende och integritet från alla i organisationen är det stor risk att hela processen korrumperas. Det förtroendet och integriteten måste naturligtvis börja med själva WADA. Uppfattningen bland många idrottare är att WADA:s regler är förvirrande och komplexa, och att bedömningsprocessen är icke-transparant och bevaras för att endast ett fåtal skall kunna sköta frågorna – ”vanliga” idrottare, ledare, idrottsläkare, journalister med flera skall inte tro att de kan lägga sig i.

WADA:s lista över förbjudna ämnen har vuxit 100 procent under det senaste decenniet, vilket teoretiskt kan vara korrekt, men som gör muren mellan idrottsutövarna och WADA;S jurister alltför hög. Det finns också frågor om WADA har resurserna eller förmågan att testa för alla dessa saker, i en värld där vetenskapen kring många av ämnena och metoderna på listan ökar snabbt har roterats. Det finns dessutom substanser som är förbjudna men som förmodligen inte borde vara det, men som i princip aldrig ifrågasätts.

Många frågor inom dopingen hanteras fortfarande rörigt och belägna i en etisk gråzon där politik är viktigare än logisk stringens och moralisk kompass.

En lag som antogs av regeringen i Quebec, där WADA har sitt huvudkontor, ger WADA-tjänstemän immunitet från civilrättsliga stämningar. Man tenderar således att behandla idrott olika jämfört med andra delar av samhället, men det är viktigt att veta hur dessa institutioner kan hållas ansvariga. Detta har inte ens debatterats nämnvärt inom idrotten, men har hälsats av glädje av WADA:s tjänstemän och för mer mot auktoritära system än mot demokrati.

Större amerikanska idrottsgrenar – med undantag för mixed-kampsport och boxning, som har antagit USA:s antidopingsbyrås (USADA:s) regler – har utvecklats i en mer oberoende riktning under de senaste decennierna. Delvis tack vare kraften i kollektiva förhandlingar har stora idrottsligor som Major League Baseball och NFL (amerikansk fotboll) i allmänhet förhandlat fram lindrigare straff för första gången prestationshöjande narkotikabrott. NCAA har också en separat lista som anmärkningsvärt bland annat inkluderar koffein. Om spelaren fångas på att ta humant tillväxthormon i NFL får spelaren fyra matcher avstängd. Om spelaren ertappas med hGH av WADA, får spelaren fyra års avstängning. Generellt sett har de amerikanska ligorna mycket mildare straff och har mycket färre ämnen på sina listor. De amerikanska ligornas antidopings-policy bestäms emellertid i samarbete med deras idrottare, medan det ser sig fullständigt osannolikt att idrottare skulle kunna påverka vilka substanser WADA för upp på sin dopingklassande lista respektive vilka sanktioner som principiellt skall delas ut.

Det gäller att hitta en mellanväg mellan sport som riskerar att förvandlas till en “kemisk freakshow” och ett antidopingsprotokoll som är onödigt förvirrande och oförståeligt. Vad händer då om vi överger idén om “lika spelfält” och fokuserar mer på hälsa istället för prestationsförbättringar? Att skydda idrottares välbefinnande borde vara av största vikt inte minst eftersom det är tydligt att doping och korruption ofta går hand i hand. De lika villkoren är en vag abstraktion och antar någon form av “naturlig paritet”, vilket även utan doping är en chimär. Dessutom har idrottare så många andra prestationshöjande metoder att WADA-listan ibland tycks ha tappat sin logiska grund.

För att få reda på vad som är väsentligt prestationshöjande och väsentligt farligt krävs fler vetenskapliga studier. Dallas Mavericks ägare Mark Cuban har förespråkat exempelvis fler studier av mänskligt tillväxthormon för att avgöra vilka effekter det kan ha på prestation och återhämtning – trots att det funnits på WADA:s listor i alla tider är denna fråga ännu inte klarlagd. Listan med mer än 300 substanser borde kunna sorteras till något mer rimligt och förståeligt, och fokuserat på ämnen som är kända för att förbättra prestanda eller kan orsaka skada. Kanske skulle det vara bättre med en WADA-lista med bara ett 30-tal ämnen, men då med ämnen som vi vet kan förbättra prestandan på ett väsentligt sätt.

Är det troligt att detta händer? Förmodligen inte. WADA har alltför mycket att vinna på att vara oumbärlig, enskilda forskare vinner ära och forskningspengar på att intressera sig för små, små – kanske bara teoretisk – skillnader i prestationsförmågan och det kommer alltid att finnas idrottsutövare som söker efter den heliga pokal vars innehåll göra att de kan bli bäst.

Men nog borde det finnas en grundläggande diskussion om dopingen åtminstone!

En svensk avhandling om etik vid doping inom idrotten

Ashkan Atry disputerade 2013 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Transforming the doping culture. Whose reponsibility, what responsibility?” Nedanstående är den disputerandes sammanfattning av avhandlingen.

Den dopingkultur som idag tenderar att sprida sig utgör en fråga för både idrotten och för samhället. Normativa diskussioner om det etiska i fråga om doping har huvudsakligen rört frågan om dess berättigande (det vill säga om det bör tillåtas inom idrotten eller ej och på vilka grunder). Denna avhandling utgör ett försök att fästa uppmärksamhet på, och undersöka, vilken relevans och betydelse uppfattningar om ansvarsfrågan har i etiska diskussioner om doping. Ansvaret för doping har huvudsakligen varit individbaserat och framför allt lagts på den enskilde idrottsutövaren. Följaktligen har individuella utövare hållits ansvariga för doping och kommit att betraktas som fuskare, som om de befinner sig i ett vakuum och kan fatta självständiga beslut om sina önskningar, strävanden och handlingar och som om de sällan eller aldrig agerar av tvång eller av andra former av yttre påtryckning.

Huvudargumentet i denna avhandling är att individbaserade uppfattningar om ansvar i dopingfrågan är problematiska och otillräckliga för att handskas med den komplexitet som dopingskulturen utgör. Jag strävar efter att presentera en alternativ bild av frågan om ansvar i dopingproblematiken baserad på social praxis, vilket bättre skildrar sättet vi upplever utövande av ansvar när det gäller doping. Denna alternativa uppfattning erbjuder också betydande möjligheter att bredda och utvidga begreppet och också att utarbeta förebyggande metoder i denna fråga. Grundtesen är idén om att ansvarstagande ofrånkomligen omfattar en social komponent på så sätt att både domaren och den dömde måste ses stå i ömsesidig relation till varandra.

Sammanfattningsvis understryker avhandlingen behovet av att bredda begreppet om ansvar i fråga om doping och att utvidga ansvarsfrågan till att omfatta även andra aktörer än enbart idrottsutövarna, som på ett eller annat sätt är en del av dopingkulturen (till exempel tränare, idrottsläkare, beundrare, sponsorer, media, sportjournalister för att nämna några). Jag börjar med den gängse problematiken i dopingfrågan (få skulle idag förneka att doping är ett problem) och försöker förstå varför och hur vi tillskriver ansvar till olika aktörer i denna fråga.

Studie 1 tjänar två syften: för det första att peka på bioetikers moraliska/professionella ansvar att utgå från en realistisk och tidsenlig syn på genetik i etiska diskussioner om ”genetic enhancement” och för det andra att peka på det angelägna i att kunniga bioetiker behöver grunda sig på välgrundad empiri. Diskussioner inom bioetik har direkt påverkan på den allmänna uppfattningen. Underförstått är att de flesta idrottsutövare inte har kunskap om de risker ”gene doping”, eller andra former av doping, medför, och att ogrundade antaganden som framförs i etiska diskussioner om doping skulle bidra till den ”hype” som omger ”genetic enhancement”. Detta skulle kunna ha oönskade sociala följder då de påverkar beslutsfattare och allmänheten. Dessutom anförs som skäl att normativa påståenden som vilar på bristfälliga eller föråldrade empiriska antaganden, vare sig de är för eller emot doping, skulle kunna vara ohållbara. Bioetiker har ansvar att förhålla sig mer kritiska till det empiriska materialet bakom sina antaganden.

Studie 2 betonar den betydelse emotioner har för reaktioner på dopingbeteende. Attityder gentemot doping spelar stor roll när det gäller att befrämja doping och har som sådan stor inverkan på det sätt vi har förståelse för ansvarsrollen. Bortsett från rationella grunder, utgör affektiva processer ett väsentligt element i attityder mot regelöverträdelser. Sådana känsloyttringar skulle kunna förstås som allmänt mänskliga reaktioner inför regelbrott. Än viktigare verkar de affektiva processer som utövar påverkan både på individ- som social nivå och som kan påverka beteenden och attityder hos individer. Slutsatsen är att fokus på regelbrott och sanktioner enbart på individnivå kan försumma det större sociala perspektivet och skulle på så sätt visa sig vara i långa loppet otillräckligt.

I Studie 3 används fallet med doping som fusk för att fästa uppmärksamhet på det nödvändiga i att bredda ansvaret för doping. En av de vanligaste förklaringarna som ligger till grund för frågan om ansvar och skuld, är att doping är en form av fusk. Idrottsutövare som förklaras skyldiga till doping benämns vanligen ”drogfuskare.” Det görs vanligtvis gällande att doping är en form av fusk och således felaktigt eftersom det innebär a) regelbrott, och b) ”unfair advantage.” Med stöd i Peter Strawsons arbete försöker jag presentera en alternativ bild av fusk inom idrotten, nämligen uttryckt som avsaknad av god vilja och respekt.

I Studie 4 behandlas den specifika frågan om idrottsläkarnas ansvar angående doping i ett försök att beskriva det teoretiska ramverk som kan bredda synen på ansvarsfrågan. Doping är ett socialt fenomen och ett enögt fokus på enskilda idrottsutövare (eller idrottsläkare) förbiser samhälleliga faktorer som påverkar attityder gentemot doping. Slutledningen är att doping är ett komplext socialt fenomen som har lika komplexa orsaker. Inget givet ansvar hos yttre källor som kan förbättra situationen på något vis tycks existera för idrottsläkare. En förändring på detta område kan komma från idrottsläkare som tar på sig nytt ansvar vilket senare kan införlivas i de förväntningar som ligger i deras sociala roll. I mina studier är mitt resonemang om ansvar huvudsakligen inriktat på hur och varför vi tillskriver ansvaret hos individuella aktörer.

I avsnittet Diskussion gör jag ett försök att undersöka innebörden av de argument som presenteras i studierna 1–4 för att utveckla det vidgade begreppet delat ansvar hos grupper inom sportens värld. Jag diskuterar huruvida sociala grupper (sådana som subkulturer inom idrotten, supporters, sponsorer med flera) skulle kunna tillskrivas ansvar och, om så är fallet, hur och i vilken omfattning. Slutligen tar jag itu med den teoretiska ramverk som skulle göra det enklare att tänja ansvarsbegreppet till något bortom individen till att inkludera grupper i idrottsmiljöer. Jag hävdar att medvetenhet om den roll som dessa grupper spelar i sitt stödjande av attityder gentemot doping tvingar oss att rikta ansvaret åt det hållet. Slutsatsen är att ett vidgat ansvarsbegrepp som inkluderar olika grupper i samhället öppnar våra ögon och kan få till stånd en kulturell omsvängning i hela dopingproblematiken och leda våra tankar bort från den enskilde individen enbart.

Avsaknad av vilja att bekämpa doping?

2020- och 2021-OS var de första sommar- och vinterspelen sedan 1984 - som bojkottades av Sovjetunionen – där Ryssland inte var närvarande, åtminstone officiellt. Även om några av dess idrottare deltog som individer, under den olympiska kommitténs flagg, har landslaget blivit avstängt i efterdyningarna av en av de största dopingskandalerna i sportens historia. Mellan 2011 och 2015, och möjligen längre, dopade Ryssland systematiskt hundratals idrottare. Den ryska säkerhetstjänsten manipulerade antidopingtesterna som skulle övervakas av WADA för att sedan fabricera data tillverkade i ett försök att komma undan. Ett kontroversiell domstolsbeslut 2021 minskade Rysslands första fyraåriga förbud till två år, en avstängning som avslutades 2022.

Även om ny teknik och allt strängare regler verkligen har gjort doping mer svårgenomförbar än tidigare, kan nya substanser, smart taktik och institutionell likgiltighet eller korruption bidra till fortsatta dopingförsök. Covid-19 kan ha gjort out-of-competition-tester svårare.

Pengar och nationell stolthet komplicerar antidopingverksamheten. Även om WADA över-vakar antidopingssystemet för många sporter, förlitar det sig på att nationella myndigheter gör det mesta av arbetet. Brist på vilja riskerar då att ge ett problem. Idrott ger nationell ära, vilket kan göra ifrågasättande av framgång riskabelt.

Idrotten omsätter också mycket pengar, en del direkt men ännu mycket mer indirekt. Det har beräknats att den världsomspännande sportsponsringsmarknaden var värd 48 miljarder dollar 2020. Alla dessa pengar gör det möjligt att köpa – muta – tjänstemän. År 2020 dömdes Lamine Diack, då chef för World Athletics (som då hette International Association of Athletics Federations, IAAF) till fyra års fängelse för att ha tagit mutor för att tysta ner positiva dopingtester, liksom fem andra tjänstemän.

I slutändan betalar länder och företag både för idrott på toppnivå och för antidopingsystemet som kontrollerar den. Detta innebär att även när de inte aktivt arbetar för att undergräva systemet, som Ryssland eller Diack gjorde, har de inte alltid starka incitament att ställa svåra frågor. WADA själv får hälften av sina pengar från regeringar och hälften från idrottsorgan, vilket väcker frågor om hur verkligt oberoende det någonsin kan bli.

Det är en uppfattning som delas av USA:s regering. Trött på vad den ser som ett slappt svar på den ryska skandalen, antog den amerikanska lagstiftningen i december 2020 en lag som kallas Rodchenkovlagen. Den försöker hävda amerikansk kriminell jurisdiktion över alla sportevenemang som involverar amerikanska idrottare eller företag, var som helst i världen. Det ger amerikanska domare möjligheten att utdöma tio års fängelsestraff och böter på en miljon dollar för dem som befunnits ha hjälpt till doping (även om det inte gäller enskilda idrottare). WADA har dock uttryckt oro avseende lagens extraterritoriella ambitioner vilka innebär att två olika regelsystem kan gälla för dopingfall, och att förvirring och motstånd från andra länder kan “slå sönder” det internationella antidopingsystemet. Den noterar också tydligt att lagens påföljder inte gäller för professionella amerikanska sporter som baseboll, som har haft sin egna del av dopingskandaler.

Behov av nytänkande i arbetet mot doping

Den brittiska tidningen The Economist har funnits sedan 1843. Varje år de senaste åren har den tagit upp doping och antidoping på ledarplats från ett samhälleligt och moraliskt perspektiv. Sommaren 2021 – just inför Tokyo-OS – tog den upp frågan varför vi inte kommer till rätta med dopingproblemet, trots de stora insatser som gjorts under många år.

Man påpekar inledningsvis att exempelvis under Lance Armstrong-eran från mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet var doping mycket mer flagrant och att det är betydligt svårare idag att dopa sig, men att såväl massmedia som allmänhet ändå är mycket mer misstänksamma avseende om det förekommer doping i samband med de bästa idrottsprestationerna. Inte minst har inställningen mot doping kunnat ifrågasättas efter exempelvis statskontrollerad doping i Ryssland under modern tid.

Vidare framhålls att utvecklingen mot bättre idrottsredskap, träningsmetoder och utförande-tekniker ständigt pågår. Visserligen har man satt begränsningar för vilka kläder man får använda i simning och backhoppning, men utvecklingen av ny teknik i skidåkning och backhoppning efter visst motstånd bejakas allmänt. Räfflorna i spjuten förbjöds, men lättare cyklar tillåts medan löparskornas konstruktion ifrågasätts. Idrotten pendlar således mellan bejakande och förbud mot utveckling som gör den mänskliga prestationen bättre och bättre, men varför är man då så avvisande mot doping med kemiska medel?

Svaret på det anser tidningsledaren i första hand vara att medicinsk doping utsätter idrottarna för så stora faror. De första allvarliga rapporterna – mer än anekdotiska fall – kom från DDR, där man påvisade levercancer och mentala skador hos ett stort antal dopade. Vid närmare studium finner man dessutom att kvinnliga idrottare – som har mest att vinna på den vanligaste dopingformen (anabola steroider) – fick bestående skador i mycket hög frekvens som skäggväxt och basröst. Ännu värre kan man dessutom tycka när det avslöjas att man dopat ungdomar – och till och med barn – som ju inte kunnat välja själva trots att de kan få skador för livet.

Sedan måste man konstatera att försöken att få bort all doping i samhället har lika liten möjlighet att lyckas som exempelvis att stoppa alla inbrott eller få bort allt bruk av tobak. Men … trots det kan man se att man påverkat exempelvis tillgängligheten av dopingpreparat. För att transportera och sälja dopingpreparat krävs idag en betydande förslagenhet och uppbyggande av kriminella nätverk. Det finns emellertid tre saker som tidningens ledare anser kan minska dopingen:

En annan betoning av antidopingarbetet. Dopinganalyserna är idag så bra att de kan upptäcka en dopingklassad molekyl per trillionen. Trots det är spaningsverksamhet (”intelligens”) sannolikt minst lika viktig: visselblåsare, uppmärksamhet för avvikande och ändrade beteenden och tips från läkemedelsindustrin och dess försäljnings-organisationer kan ses som nya sätt att förstå var man skall sätta in åtgärder

Den andra åtgärden rör ekonomi. WADA:s budget är på cirka 425 miljoner kronor (mindre än vad många av de mest kända elitidrottarna tjänar var och en) och de flesta nationella antidopingorganisationer förfogar över högst 10 procent av beloppet och de internationella och nationella specialidrottsförbundens resurser är ännu mindre. Nationer, sponsorer och idrotten själv bör diskutera om det inte vore rimligt att avsätta mer pengar till antidoping.

Den tredje och kanske svåraste omställningen är att idrottens organisationer i många fall ser till sitt eget bästa i vissa avseenden, men är korrupta i andra. Det finns också underförstått att många högt uppsatta personer ser det som att idrotten smutskastas om man avslöjar många som dopat sig, vilket ger starka incitament till att inte ta tag i de verkliga problemen. Man bör således bygga en antidopingorganisation bestående av de som inte ingår i idrottens kärna utan av de som kommer utifrån, exempelvis poliser och juridiskt utbildade. Som exempel på helt fristående organisationer tas friidrottsförbundets Athletics Integrity Unit, AIU.

Intressant är att man i USA stiftat en antidopinglag – liknande den som finns avseende mutbrott – som ger amerikanska myndigheter möjligheter (och skyldigheter) att döma enligt amerikansk lag i alla tävlingar internationellt där amerikanska idrottare eller bolag deltar. Hur väl eller dåligt detta kan fungera är ännu oklart, men det kan ju fastslås att antidoping 2022 kräver ett internationellt samarbete. Det är dags för ett nytänkande.

Idrottens tekniska utveckling – utanför dopingen

Idrotten har alltid strävar efter excellens och respekt. Parallellt med idrottens utveckling har idrottsforskaren strävat efter att använda vetenskaplig kunskap för att förbättra alla aspekter som rör idrottarnas prestation och hälsa, vilket bidrar till framgång och välbefinnande inom idrottens värld.

Några historiska exempel på den utveckling som idrottsforskare har bidragit till är förändringen av baddräktsmaterial från bomull till dagens syntetiska material, ändringar i cyklarnas geometri för att förbättra cykelprestationer, och övergången från kolhaltiga löparbanor till dagens tartanbanor, som fortsätter att förbättras vid varje internationell tävling.

De teknologiska framsteg som skett inom friidrotten de senaste åren (nya träningsmetoder, nutrition, återhämtningsstrategier, taktiska drag som drafting, användning av avancerad skoteknik och elektroniska tempoljus, bland annat) har lett till en förbättring av löppresta-tioner med cirka 1–2 procent vid de stora landsvägsloppen. Med tanke på den utveckling som idrotten genomgått är friidrottens framsteg, med användning av avancerad skoteknik och elektroniska tempoljus, bara ytterligare ett exempel på idrottsvetenskapens utveckling som gör det möjligt för idrottare att dra nytta av ny teknologi för att förbättra prestationer och den idrottsliga upplevelsen. Dessutom, till skillnad från definitionerna av dopning från internationella organisationer, innebär dessa teknologier inga hälsoproblem för idrottarna eller orättvisa fördelar, eftersom de är tillgängliga för alla.

Precis som inom andra kunskapsområden bidrar vetenskapen till den “normala utvecklingen” av idrotten. Samtidigt bör de internationella organisationer som ansvarar för att skydda idrottens värderingar och säkerställa rättvis tävlan bland deltagare avgöra var gränsen går mellan vad som är tillåtet och vad som utgör en orättvis fördel genom teknologi eller potentiella hälsoproblem för idrottarna. Dessa beslut bör fattas i samråd med aktuell vetenskaplig kunskap. Till exempel har den senaste regleringen av avancerad skoteknik, som begränsar skornas höjd till 40 mm, visat sig inte ge några orättvisa fördelar jämfört med skor med lägre mellansulehöjd.

DEFINITION AV DOPING

Olika definitioner på doping som ett etikproblem

Ett betydande problem vid bekämpning av doping är att de definitioner som används är olika för olika intressenter. Den svenska civila antidopinglagstiftningen är i princip enbart inriktad på hormondoping, och kan endast ändras med långa intervall, och är således på ett väsentligt sätt skilt från idrottens dopingdefinition.

Sverige deltog tidigt i utformandet av den konvention mot doping inom idrotten som antogs av Europarådet 1989, och Sverige anslöt sig fullt ut till konventionen 1990. Riksdagen antog sedan en lag mot doping i samhället, vilken trädde i kraft den 1 juli 1992. Det främsta motivet för lagstiftningen var dopingmissbrukets risk för folkhälsan. I 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel (Dopinglagen) regleras förbud mot syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat och av tillväxthormon. Lagen har en generisk definition av dessa dopingmedel vilket innebär att även nya medel som omfattas av lagens definition är förbjudna.

En skärpning av Dopinglagen trädde i kraft från och med 1 april 2011 och det är numera avseende hormonpreparaten förbjudet att införa till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka (annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål).

Sverige var också aktivt i utformandet av den internationella konventionen mot doping inom idrotten i UNESCO och ratificerade konventionen som första nation 2005. Det innebär att Sveriges regering har åtagit sig ansvaret för att arbeta mot doping i Sverige.

En internationell harmonisering av arbetet mot doping inom idrotten kom till stånd först genom tillskapandet av Världsantidopingsbyrån (World Anti-Doping Agency, WADA) i oktober 1999. Det är formellt en stiftelse med säte i Schweiz. WADA ”ägs” av världens regeringar och internationella idrottsförbund till lika delar, och pådrivande av anslutningen till koden har varit att bara länder och idrottsförbund som anslutit sig till WADA får vara med i Olympiska Spel och andra stortävlingar.

Nu för tiden ger WADA ut en ny lista på förbjudna preparat och metoder en gång per år, efter att ha sänt den på remiss till alla signatärer. Ur svensk synvinkel finns det en hel del tveksamheter med listan, men de uppvägs med råge av att listan gäller i alla länder. Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADA:s – och därmed Svenska Riksidrotts-förbundets och Antidoping Sveriges – lista och förbuden enligt svensk lag är emellertid stora.

Till detta kan läggas att den svenska allmänheten och massmedia oftast redovisar mycket moraliska värderingar av vad som skall räknas som doping. Smärtstillande och lugnande medel tycker man i allmänhet är suspekt och kanske borde förbjudas, medan insulin och kortison etc absolut borde strykas från dopinglistan. Samtidigt ändras inställningen betydligt med tiden – astmamediciner fick förr grönt ljus men anses idag mycket tveksamma hos en stor del av de idrottsintresserade. Lättnaden i avstängningstiderna vid bruk av cannabis och kokain (”partydroger”) har också ett tveksamt stöd inom idrottsrörelsen.

Det bör också understrykas att olika länders invånare har mycket olika inställning till vad som skall räknas som dopingpreparat och -metoder och i stor utsträckning till fenomenet doping i sig, vilket gör WADA:s lista så välgörande. Dessutom har de enskildas ländernas lagar stora skillnader sinsemellan, och medan ett land huvudsakligen låter idrottsrörelsen sköta bestraffningar av ”mindre allvarlig” doping, är all doping kriminaliserad i andra och föranleder polisingripanden. I USA har slutligen stiftats en lag som anger att om amerikaner tävlar utomlands mot någon som är dopad - och den dopade avslöjas - så kan vederbörande dömas i amerikansk domstol.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det saknas en generell definition av doping som kan användas vid etikdiskussioner om doping, och att sådana diskussioner dessutom hämmas av att juridik, idrott och etik ofta diskuterar dopingfrågor från olika utgångspunkter. Till det kommer att olika länders idrottsrörelser och befolkning inte sällan har olika uppfattningar om vad som skall kallas för doping.

Avsaknaden av konsensus inom området kan tyckas besvärande, men kan också ses som ett friskhetstecken så tillsvida att etikdiskussioner om doping har möjlighet att göra sina egna avgränsningar.

Om ofullständigheten i dopingdefinitioner uttryckta i preparat och metoder

Att fusk i sig är dåligt, osportsligt och inte hör hemma i idrottsliga sammanhang kan konstateras med lätthet – det är en sanning vi vuxit upp med och det är detta som alla idrottsledare ständigt predikar (och oftast följer). Man bör då emellertid inse att gränsen för fusk inte är självklar, och gränsen för just doping som fusk är långt ifrån skarp vare sig begreppsmässigt eller ur juridisk synvinkel. Om gränsen då inte är så självklar hur ska man då ställa sig gentemot den godtycklighet som blir fallet?

Regelerna kring doping inom idrotten helt enkelt säga vara en rad överenskommelser och som etablerats genom överläggningar mellan olika parter inom idrottssektorn. Samhället och dess myndigheter har sedan följt efter och lagstiftat för att skapa en miljö som främjar allas bästa, precis som så mycket annat i samhället.

WADA definierar genom en specificerad listning

Doping definieras av Nationalencyklopedin som ”användning av olika artificiella metoder och medel, särskilt läkemedel och hormoner (ofta benämnda droger) för att höja prestations-förmågan hos människor och djur” [Nationalencyklopedin, 2017], vilket följer WADA:s något längre och mer mångordiga definition [WADA, 2015]. Då betraktas alltså att göra det som dessa definitioner talar om som fusk, och för att veta vilka det handlar om kan man utgå ifrån den lista på alla bannlysta ämnen och metoder som WADA har sammanställt. Det är dock troligtvis rimligt att anta att gemene man inte tagit sig tid till att grundligt studera WADA:s lista, och därigenom inte har någon konkret åsikt om varken det ena eller det andra preparatet (eller metoderna) i sig. Det är alltså inte dessa faktiska listade ämnen och metoder i sig som är emot emot utan fenomenet doping som koncept, det doping representerar; det vill säga försöket till fusk, att med hjälp av förbjudna preparat eller metoder förbättra sina fysiska prestationsförmågor.

Hur ska man då ställa sig till sådant som inte finns med på listan än? Om någon försöker ”dopa sig” (som i att genom artificiella metoder försöka höja prestationsförmågan) på ett sätt som av någon anledning inte är klassat som doping, är inte det ändå en form av doping? Eller är det bara doping om det går att fällas för det i enlighet med regelverken och listorna som WADA bestämt. WADA gör visserligen regelbundet uppdateringar på listan, men det är ju knappast roligt att den någonsin kan innefatta allt utan att skjuta förbi målet med bred marginal.

Olika preparat i olika länder

Sedan de allra första dopinglistorna upprättades av WADA har morfin funnits med på listorna över vad som varit förbjudet. Morfinet klassas nu under gruppen ”S7 Narkotika.” Pålistan anges 11 substanser men med tillägget på fentanyl att det också rör fentanylderivat samt att alla isomerer av de uppräknade medlen skall klassas om dopingpreparat. Men … i Sverige är några av de vanligaste morfinpreparaten ketobemidon, hydromorfon och bupenorfin (och kanske skulle tapentadol också tas med), vilka utan tvekan är morfinliknande preparat både kemiskt och verkningsmässigt. Den enda betydande skillnad mellan preparaten ovan och de förbjudna preparaten är de förstnämnda används i mycket liten utsträckning utomlands, men förhållandevis ofta i Sverige (särskilt ketobemidon).

Om det nu finns preparat som nästan enbart finns i Sverige, borde det finnas andra speciellt använda preparat i andra länder – alla med teoretisk samma dopingeffekt, men inte upptaget på listan över förbjudna preparat.

Kvantitativt är detta ett mycket litet problem – morfin är ett dåligt dopingpreparat som oftare sänker än höjer idrottarens prestation – och dopingsförsök med olika former av morfin förekommer nästan inte alls i Sverige enligt våra mer än 100 000 dopingtester. Men teoretiskt är det inte tillfredställande att likartade substanser behandlas olika beroende på i vilka länder de är aktuella.

Dopingpreparat under olika tidsperioder

Hur ställer man sig exempelvis då till sådant som en gång i tiden var klassat som doping men inte längre är det, eller sådant som inte var dopingklassat för ett år sedan men som sedan dess har blivit det?

Vi vet att brottaren Pelle Svensson och diskuskastaren Ricky Bruch använde anabola steroider i syfte att öka prestationsförmågan innan denna typ av steroider var dopingklassade. En normal person skulle rimligen – med den kunskap vi idag har om anabola steroider – säga att dessa både personer var dopade. Men inom idrottsjuridiken var de naturligtvis inte dopade eftersom de inte överträdde någon antidopingregel. Det blir ändå lite svårt känslomässigt att dela upp idrottsutövare som dopade eller inte dopade allt eftersom de tagit preparaten under olika tidsperioder.

Ett annat intressant preparat i denna kategorien är koffein. Substansen – som ju med moderna vetenskapliga mått mätt definitivt är prestationsförstärkande sattes upp på IOC förbjudna lista 1984 (alltså innan WADA var bildat), men togs bort 2004 (när WADA ansvarade för listan). Skall man då klassa personer som dopade om de drack för mycket kaffe någon gång mellan 1984 och 2004 – men inte om de konsumerade precis samma mängd före eller efter. Idag ler vi snarast åt försöken att dopingklassa koffein eftersom det blir orimligt i en värld där större delen av jordens befolkning dagligen intar koffein i en eller annan form, och det flesta för att ”pigga upp sig” (ett sätt att öka prestationsförmågan). För de idrottare som blev avstängda och uthängda som fuskare under 20-årsperioden är det kanske fortfarande svårt att komma över. Skall de fortfarande kallas fuskare?

Ett sista exempel på substanser som ändrat dopingklassning vid en viss tidpunkt är meldonium. Substansen fanns på WADAs observationslista fram till och med sista december 2015, men dopingklassades – på grund av att många idrottare från Sovjet och de tidigare sovjetstaterna använde det – från och med 1 december 2016. Kan man då klassa de som tog meldonium innan detta årsskifte som icke-dopade och de som blev fällda efter detta datum för dopade även om de tagit preparaten av precis samma skäl? Var de som tog preparatet innan den 1 januari inte fuskare, men de som tog preparatet den 1 januari en fuskare?

Preparat som är verkningslösa

Alla preparat som är dopingklassade uppfyller inte kriteriet om att vara prestationshöjande (men då istället de två andra om att vara hälsofarliga respektive att skada idrottens anseende). Detta är för många svårt att förstå – om doping skall likställas med fusk, hur kan då användning av ett preparat som inte är prestationshöjande kallas för fusk? Det kan naturligtvis kallas för ett brott mot dopingreglerna, men knappast för fusk eftersom det inte ger någon fördel framför andra tävlande.

Meldonium kan då tas som ytterligare ett exempel. När det förbjöds 2016 fanns det inte en enda vetenskaplig studie som visade att det hade en positiv effekt på prestationsförmågan, än mindre att det skulle gör att idrottsutövare presterade bättre. Det starkaste argumentet för att det sannolikheten ett helt verkningslöst preparat är att det inte saluförs i något enda västland – det östeuropeiska företagen kan inte visa att det har de effekter de utlovar och inget västerländskt företag (sannolikt efter att många har undersökt verkningarna och verknings-mekanismen) har presenterat något liknande preparat.

Är det rimligt att bli dopingavstängd för ett icke-prestationshöjande medel?

Blodbildningen farmakologi

Bloddoping i form av transfusion av röda blodkroppar är ett säkert sätt att förbättra uthålligheten i idrott. Det är emellertid en omständlig metod som oftast avslöjas genom att någon av de många inblandade som behövs berättar om doping. Då blev det hormon som bloddopa sig – effektivt, billigt och svårt att upptäcka. Erytropoietinnivåerna i blodet är ganska låga i frånvaro av blodbrist, runt 10 mU/ml. Men vid hypoxisk stress kan erytro-poietinproduktionen öka upp till 1000 gånger och nå 10 000 mU/ml blod. Hos vuxna syntetiseras EPO huvudsakligen av interstitialceller i den peritubulära kapillärbädden i njurbarken , med ytterligare mängder som produceras i levern och pericyterna i hjärnan. Under de senaste åren har förståelsen för hur erytropoietin bildas ökat snabt. Konstitutivt syntetiserade transkriptionsfaktorer för erytropoietin, kända som hypoxiinducerbara faktorer, hydroxyleras och smälts proteosomalt i närvaro av syre och järn. Under normoxi hämmar GATA2 promotorregionen för erytropoietin. GATA2 -nivåer minskar under hypoxi och möjliggör främjande av EPO-produktion. Erytropoietinproduktion kan induceras av HIF-2a såväl som av PGC-la. Erytropoietin aktiverar också dessa faktorer.

Kunskapen kring faktorer som bildar röda blodkroppar ger också nya möjligheter för ”blod-doping.” Men hur långt skall man sträcka sig? Om faktor 1 påverkar faktor 2 som påverkar faktor 3 som påverkar faktor 4 som ökar erytropoietinhalten, vilket ökar mängden röda blodkroppar, skall då alla dessa faktorer dopingklassas och vad händer då när man med något nytt medel kan påverka också faktor 1. I flera processer i kroppen kommer kommande vetenskap att ge möjlighet att påverka de naturliga fysiologiska processerna som ger en ökad prestationsförmåga. Kan man dopingklassa all kommande alternativ och på så sätt täppa till alla kryphål – tills det öppnar sig nya – och vad får det i så fall kosta?

Xenon (och Argon)

Xenon är ytterligare ett spår i bloddopingsdiskussionen. Den 20 mars 2006 skickade presidenten för den ryska olympiska kommittén ett brev till chefen för ZAO Atom-Med Center där han tackade forskaren och hans team för att de hjälpte till att “förbereda” det ryska landslaget för de olympiska vinterspelen i Turin 2006. Av de 22 ryska idrottare som vann medaljer vid dessa spelen, hade 15 använt en xenonbaserad blandning av gaser som en del av sin förberedelse – ett förberedelseprogram som hade godkänts officiellt av den ryska regeringen.

Redan 2014 blev Xenon och Argon tillagda till listan över substanser och kosttillskott som förbjudits av WADA. Beslutet sågs som ett ovanligt beslut, eftersom gemene man tyckte att tanken på att dopa med gaser som vanligtvis förknippades med neonljus, bågsvetsning och anestesi var lite konstig. Förbudet genomdrevs eftersom ädelgaserna Xenon och Argon i ryska händer gav en prestationsförbättring. Först tre år senare kom en verifikation genom en studie publicerad 2016 [StoppeC, Ney J, Brenke M, Goetzenich A, Emontzpohl C, Schälte G, Grottke O, Moeller M, Rossaint R, Coburn M. Sub-anesthetic xenon increases erythropoietin levels in humans: a randomized controlled trial. Sports Med 2016; 46: 1753-669] där 24 friska frivilliga tilldelades slumpmässigt antingen till en grupp som spontant andades 30 procent xenon 30 plus luft eller en grupp andningskontrollgas (luft) i 45 min. Primära utfallsparametrar var erytropoietinnivåer vid flera tidpunkter efter exponering. Administrering av xenon ökade signifikant erytropoietinnivåerna 8 timmar efter exponering och toppade efter 24 timmar jämfört med baslinjevärdena och förblev spårbara i blod- och utandningssonder fram till 24 timmar efter exponering.

Det är således rätt att xenon (och antagligen likaledes argon) ur vetenskaplig synvinkel ger en prestationsförbättring och det är sannolikt att metoden prövats i Ryssland. Dock kan man fråga sig om detta berättigar till dopingklassning eftersom det rör sig om ett medel som knappast kommer att kunna mätas i urin- och blodprover? Idag finns blodpassen (ABP) som är avsedda att fånga de som påverkar blodmängden – räcker inte det? Att tänka sig att förbudet mot xenon och argon skulle leda till mindre doping inom idrotten verkar illa genomtänkt.

Sammanfattning

Det är nästan omöjligt att på ett konkret sätt definiera doping inom idrotten i ord. Frågan är då om man gjort avgränsningarna skarpare genom att göra en lista över vad som är förbjudet? I första hand kan svaret tyckas vara ”ja”, men vid närmre analys är nog svaret att man utöver viss klarhet också skapar nya oklarheter.

Svårigheter att förstå doping inom ett enda perspektiv

Fokus för forskare, media och policyn kring doping inom cykelsport begränsas ofta till sportens professionella nivå. Emellertid visar resultat från antidopingtester sedan 2001 att förbjudna substanser även används av amerikanska cyklister på lägre nivåer inom sporten, vilket kräver en bredare syn på mönstren och motiven för substansanvändning inom idrott. I denna artikel beskriver och förklarar vi dopingskulturen som uppstått inom inhemsk cykling i USA bland amatörer och semiproffs. Genom analys av uppgifter från idrottens styrande organ och journalistiska rapporter bedöms olika typer av överträdelser och diskuterar upptäckt och bestraffning av cyklister som inte bevisats ha haft avsikt att fuska. Fenomenet doping är mer komplext än vad som visats ske inom elitidrott, eftersom det inkluderar en bredare variation av beteenden, situationer och motiv. Sådana uppgifter ifrågasätter rättvisan i antidopingsåtgärder, vilket leder till att man bör diskutera möjligheten att utveckla separata lösningar för testning och bestraffning av amatöridrottare.”

Det bör noteras här att det är nästan omöjligt att med säkerhet säga hur mönstren för dopinganvändning var. Bevis från tester och det lilla antalet professionella dopare som till slut erkänt kan ge vissa indikationer. Även när högre antal cyklister blev tagna, kunde det emellertid ha varit resultatet av utvecklingen eller förbättringen av tester för specifika droger snarare än något specifikt mönster. Många nyligen genomförda vetenskapliga tillvägagångs-

sätt för att studera doping inom sport syftar till att stödja antidoping genom att förbättra förståelsen för idrottarnas livs- och träningskontexter, psykologiska uppbyggnad och de processer genom vilka de utbildas. Det har nyligen gjorts betydande insatser för att modellera “dopingsbeslutet” och statistiskt testa relevanta variabler. En del av dessa studier har finansierats av WADA med uttrycklig uppmaning att hjälpa till i kampen mot missbruk av doping inom idrotten.

Det kan finnas flera aspekter på doping och antidoping ön bara hur det är inom elitskiktet som bör beaktas:

att beslutet att dopa sig kan vara ett rationellt, avsiktligt och medvetet beslut att fuska som uppkommer beroende på inneboende psykologiska egenskaper kombinerade med yttre påtryckningar

om doping uppfattas som avvikande av idrottare och deras ledare

att antidoping är en legitim och rättvis policy som fungerar för att fånga dopare och avskräcka potentiella dopare

Det skulle dock kunna argumenteras mer kritiskt att trots denna rika mängd empirisk kunskap har det ännu inte genomförts en studie som visar mångfalden av doping-situationer och beskriver mönster av dopingsbeteende enligt denna mångfald. De som dopare sig är inte en homogen grupp och det finns en betydande konceptuell och verklig skillnad mellan någon som systematiskt dopar sig under en tid och många oskyldiga dopingsfall. De sociala grupper som påverkas av antidoping är mycket mer mångfasetterade än tidigare studier har övervägt där fokus har varit på yttre motiverade elitidrottare och aspiranter till eliten, manliga idrottare.

Denna snäva fokusering har lämnat luckor i den befintliga forskningen, där mönster av beteenden, motivationer och situationer utanför idrottens högsta nivå har förbisetts. Utöver individens nivå och deras omedelbara omständigheter har vissa nyligen historiska, sociologiska och policyanalyser av antidoping drivit mot en mer kritisk avkonstruktion av ideologiska principer, självklara påståenden, internationella organisationers självstyre och rättvisan i policybeslut. Det har använts termen “korrupt idealism” för att rama in kritik mot antidopingsledare som är villiga att acceptera eller faktiskt främja oetiskt beteende för att stödja antidopingens “större goda”. Det finns fall där idrottare troligen inte hade för avsikt att bryta mot antidopingsreglerna, såsom de som oavsiktligt intagit en förbjuden substans.

Det kan finnas andra som inte lyckades få en dispens för ett visst läkmedel (TUE) men följde ordinationen från sin personliga läkare och riskerade ett positivt test och en sanktion. Det finns talrika exempel från olika sporter där idrottare har straffats för att oavsiktligt bryta mot reglerna. Således kan det vara så att “kriget” mot droger inom idrotten har varit så kraftigt vinklat mot de påstådda resultaten av att fånga fuskare att relativt oskyldiga idrottare som inte hade för avsikt att förbättra sin prestation dras in, och på sätt och vis givit oönskade “kollateralskador.” Det verkar finnas ett accepterande bland beslutsfattare inom antidop-ingspolicyn att det kommer att finnas en viss grad av “kollateralskada” i strävan efter de verkliga fuskarna. Det verkar ironiskt att Lance Armstrong lyckades ta sig runt antidoping-systemet under en period av 8–10 år, att hans skyldiga lagkamrater fick en mild sanktion och tilläts återvända till sporten, medan andra har drabbats av konsekvenser för beteenden som är helt olika den klassiska uppfattningen om doping som avsiktligt fusk.

Sammanfattningsvis tyder mycket på att antidopingsregler kan få konsekvenser för individer vars överträdelse är relativt oskyldig. Således kan vi se uppkomsten av doping liksom bristerna i antidopingåtgärderna för att stoppa denna kultur från att utvecklas. Konceptet “rättvis spelplan” är inkongruent här, inte minst eftersom en rad faktorer påverkar prestation och att doping är en okänd bidragande faktor till tävlingsresultat. Antidopingpolicyn har inte tjänat till att skydda rättvisa inom idrotten eller idrottens anda. Som bevisat genom officiella dopingfall utvecklades en subkultur där amatör- och halvprofessionella cyklister började efterlikna beteendena hos sina professionella motparter och ägnade sig åt doping. Även om det är svårt att vara säker på detta kan det ha varit fallet att en seriös amatörtävlande kände behovet av att delta i doping av skäl som rör identitet, status och tillhörighet inom en social miljö som respekterade och emulerade dem på den högre nivån inom sporten.

När en skiljedomstolspanel inser att ett positiva test är oavsiktligt, men ändå beslutar om en 6-månaders avstängning visar det de dilemman som uppstår vid konfrontation med ett oavsiktligt dopingfall och ett avsiktligt. Experter kan hålla med om att användande av kosttillskott är normalt, och att använda kosttillskott inte strider mot “det angivna syftet med kampen mot doping, att skydda idrottarnas hälsa.” Ironiskt nog hänvisar de till Lance Armstrong som exempel för att visa att landsvägscykling är “utmattande och alltför ofta farlig… de krav som ställs på kroppen… är större än för de flesta världsklassidrottare inom andra sporter.”

Sättet att definiera doping kommer radikalt att påverka antidopingen

Akademiskt intresse för bild- och prestationshöjande droger (IPED:s) började få fäste på 1990-talet, starkt påverkat av frågor inom tävlingsidrott rörande rättvisa och de fysiska riskerna med dessa substanser. Tidig forskning närmade sig ämnet ur ett medicinskt perspektiv och fokuserade på hälsoriskerna förknippade med anabola-androgena steroider (AAS) och andra dopningssubstanser. Studier belyste fysiska skador såsom kardiovaskulära problem, leverskador och hormonella störningar.liksom psykologiska effekter som aggression och humörstörningar.

Under det följande decenniet diversifierades forskningen när sociologer undersökte dopning bortom elitidrotten och studerade dess förekomst inom bodybuilding, fitness och rekreativa sammanhang. På 2000-talet började forskare undersöka de bredare sociala och kulturella dimensionerna av IPED-användning och erkände dess roll i identitetsskapande och kroppslig estetik, särskilt inom subkulturer med fokus på muskulatur och fitness. Dessa utvecklingar suddade ut gränserna mellan tävlingsidrottare och dem som använde drogerna för andra syften eftersom fler människor utanför professionell idrott började experimentera med IPED:s för estetiska eller välbefinnanderelaterade mål.

Nutida forskning erkänner därmed IPED-användning som en socialt medierad och kroppslig praktik som sträcker sig långt bortom traditionella regelverk. Detta har lett till krav på tvärvetenskapliga angreppssätt för att förstå dess varierade användning bland olika sociala grupper. En definition på IPED:s kan då vara substanser som används både inom och utanför elitidrotten för att förbättra fysisk framtoning, prestation eller muskelutveckling. Till skillnad från det strikta regelverk som införts av World Anti-Doping Agency (WADA), som riktar sig mot idrottare enligt World Anti-Doping Code, omfattar termen IPEDs ett brett spektrum av substanser och användare, inklusive rekreativa och icke-tävlingsinriktade individer.

Med denna mångfald i åtanke kan man behandla IPED-användning som en kroppslig praktik påverkad av kulturella, sociala och individuella faktorer, snarare än att begränsas till juridiska definitioner eller formella anti-dopningsregler. En strikt åtskillnad mellan tävlings- och rekreativa sammanhang är mer retorisk än verklig, eftersom IPED-användning sträcker sig in i en rad nya sociala kontexter. Trots detta påverkar policyer från organisationer som WADA och United States Anti-Doping Association (USADA), tillsammans med idrottsförbund som implementerar dessa regler genom utbildning, testning och påföljder, konsumtionsmönstren av IPED:s. Detta fokus syftar vanligtvis till att upprätthålla tävlandes integritet, hälsa och rättvis konkurrens, medan bredare drogpolicyer riktar sig mot samhällshälsa och säkerhet. Trots vissa överlappningar, såsom rekreativ droganvändning inom idrott, ses dopning fortfarande i stor utsträckning som en distinkt och moraliskt tveksam handling.

I verkligheten finns det betydande överlappningar mellan mönster och kulturer för droganvändning i idrottsliga och icke-idrottsliga sammanhang, vilket tvingar oss att ompröva rådande diskurser om hälsorisker, moral och personligt ansvar. Även om preferensen är att behandla dessa sammanhang separat, har diskursiva ramar från den icke-idrottsliga världen i allt högre grad influerat idrotten och format dopningspolicyer. Med hänsyn till denna trend har vissa forskare noterat hur drogpolicyer formas mer av rådande sociala attityder och politiska sammanhang – såsom stigmatiseringen av vissa droger – än av objektivt beslutsfattande. Specifikt för IPED:s är hur Internationella olympiska kommitténs förhåller sig gentemot dessa droger. Det förefaller vara djupt rotade övertygelser och sociala påtryck-ningar snarare än rationella argument. På liknande sätt argumenteras för att dopningspolicy ofta speglar bredare sociala rädslor och myter kring droger i den icke-idrottsliga världen. Man hävdade att dopningspolicy har utvecklats genom att efterlikna diskurser som används för att hantera olaglig droganvändning, grundade i rädsla, “othering” och moralpanik.

Detta reflekteras i några centrala föreställningar inom dopningspolicy, inklusive farorna med prestationshöjning, överdrivna hälsorisker och idén att dopning underminerar moral på sätt som andra former av fusk inte gör. Det har dragits slutsatsen att detta rädslebaserade tillvägagångssätt resulterar i policyer som inte tillräckligt skyddar idrottare och ofta leder till oproportionerliga och missinformerade åtgärder.

Den här artikeln bidrar till denna diskussion genom en fallanalys av det nyliga avslutandet av partnerskapet mellan USADA och Ultimate Fighting Championship (UFC), det ledande globala varumärket inom mixed martial arts (MMA). UFC har skaffat sig en betydande internationell publik och stort medieintresse genom sin unika blandning av sport och underhållning, och banar väg för en konvergens mellan dessa industrier.

Med hjälp av idéer och metoder från ”hopsättningsteorier” använder vi denna fallanalys för att spåra samspelet mellan makt, policy och offentlig uppfattning i att forma det samtida landskapet för IPED-användning, drivet av idrottares inflytande och förändrade motiv för användning.

Prestationshöjande substanser i idrott jämfört med konst, musik, med mera

Det finns en väletablerad asymmetri i hur vi bedömer användningen av prestationshöjande droger (PED:s) inom idrotten jämfört med andra konkurrensutsatta områden. När en idrottare ertappas med att använda sådana substanser, blir det en skandal som väcker allmän upprördhet, besvikelse hos fansen och ibland leder till att titlar och pengar förloras. Det före-faller som att vi anser att resultat som uppnåtts med hjälp av PED:s inte kan tillskrivas idrottaren på ett äkta sätt. Samma reaktion sker inte vid användning av PED:s inom konst, vetenskap, musik, litteratur, affärsvärlden eller andra mänskliga verksamheter.

Frågan som undersökes i denna text är om denna skillnad i bedömning är berättigad: Finns det någon underliggande skillnad som motiverar varför PED:s ska vara så stigmatiserade inom idrotten men inte på andra områden? Det granskas ett par potentiella rättfärdiganden som förefaller otillräckliga. Därefter överväges skillnaden i våra bedömningar av super-människolika karaktärers deltagande inom idrott (vilket vi fördömer) och deras deltagande i andra aktiviteter (vilket vi godkänner).

Här argumenteras för att det faktum att idrottaren är människa är relevant för sportens värde – och därmed också för statusen hos den ansträngning som krävs – medan detta faktum inte spelar någon större roll för värdet av andra aktiviteter. Denna skillnad i aktivitetens värde rättfärdigar i slutändan våra olika bedömningar här. Därefter återvändes till den ursprungliga frågan och undersökes om en liknande betoning på det mänskliga kan rättfärdiga de varierande bedömningarna av användningen av PED;s. Författaren hävdar att det kan göra det, men bara under vissa antaganden.

ETIKDEKLARATIONER OCH FORSKNINGSETIK

Antidopingforskning ur Helsinforsdeklarationens synvinkel

I en italiensk-belgisk översikt diskuteras laboratorieforskningen kring dopingmedel och potentiella dopingmedel med avseende på etikfrågeställningar, varvid man utgår från Helsingforsdeklarationen.

Naturligtvis är ett laboratoriums uppgift – inkluderande WADA-ackrediterade laboratoriers uppgift – att mäta så korrekt som möjligt. När det då exempelvis gäller att påvisa eventuella dopingsubstanser i blod eller urin hos en idrottsutövare måste säkra metoder utvecklas, men det kan inte göras om man inte får tillgång till vätskor från personer som tagit preparaten. Det är då sannolikt ett litet problem om en försöksperson eller ett fåtal försökspersoner intar de förbjudna preparaten som engångsdos för att sedan mäta substanserna och deras metaboliter i blod och urin. Men hur skall man ställa sig till långtidsbehandling för att se hur dessa personers utsöndringsmönster ser ut?

Det finns också en rad andra etikproblem avseende forskning kring hur WADA:s International Standard for Laboratories (ISL) skall utformas. Det finns ju ingen direkt “vinst” för mänskligheten i de potentiella forskningsresultaten eftersom utgångspunkten är att preparaten inte skall användas. Å andra sidan finns det ett legitimt intresse av att de som dopingtestas kan lita på laboratoriernas resultat.

Författarna utgår i sin diskussion från Helsingforsdeklarationens syn på forskning på försökspersoner och finner att det finns lösningar på problemen och att lösningarna bör vara etiskt acceptabla.

Forskarnas syn på etikgodkännanden

De WADA-ackrediterade laboratorierna har åtagit sig att satsa 7 procent av sin budget på att utveckla sina metoder, vilket de – så snart bakgrunden till individuella dopingprover skall analyseras – måste ha etikgodkännande för. Hur etikgodkännandena går till har studerats i denna belgisk-italienska studie.

Semistrukturerade intervjuer gjordes med de som var involverade i antidopingforskning avseende hur de såg på etikgodkännandeprocessen.

Man fann att det förelåg stora skillnader i hur etikansökningarna behandlades vid olika universitet. En majoritet av laboratorierna kunde över huvud taget inte få några godkännanden för att ge dopingklassade substanser till försökspersoner om substansen inte var godkänd för klinisk användning, och några laboratorier hade svårigheter också för kliniskt godkända substanser. Det var också tydligt att de etiska kommittéerna oftast saknade kompetens att förstå antidopingens verksamhet och etik.

Två återkommande problem var att etikkommittéerna inte kunde se någon nytta för den enskilde individen som skulle ta den substans som skulle testas och att fokus för etikkommittéerna låg på att främja hälsa, vilket sågs som motsats mot doping och därigenom blev inte antidoping sett som ett viktigt forskningsområde.

Kan enskilda etikansökningar ersättas av institutionsansökningar?

All forskning på människor skall idag genomgå en etisk prövning, varvid eventuella risker för den enskilde försökspersonen skall vägas mot eventuella vinster för personen och vilka potentiella vetenskapliga resultat man kan förväntas få. I dessa sammanhang värderas ny kunskap om doping regelmässigt lågt, eftersom grundinställningen är att ”ingen bör dopa sig.” Det innebär att det är svårt – eller omöjligt – på många ställen att få forska på hur dopingpreparat påverkar kroppen och dess prestationsförmåga.

En möjlig lösning på detta problem skulle kunna vara att sätta upp en grindvaktsfunktion för varje forskande institution och att ingen forskning är möjlig utan att institutionens grindvakt har gett tillstånd för att söka ett etikgodkännande. Framför allt skulle ett sådant system kunna ge en bättre bild av vilka fördelar kunskapsinhämtande kunde få för vetenskapssamhället, vilket då skulle kunna balanseras bättre mot övriga aspekter på forskningen.

VILKET ÄR ANTIDOPINGENS MÅL?

Vem skall man ta dopingprov på – och vart leder det?

Det har funnits en utveckling mot allt säkrare och mer sofistikerade analyser av dopingtester med tiden och idag är de så känsliga att det blivit problem att man nästan kan få för mycket ”bi-information” vid tester av dopingprov. Sådan information kan vara svår att handskas med och får behandlas i ett särskilt kapitel.

Den del av dopingtestningen som mindre ofta diskuteras är vilka kriterier man skall ha för att över huvud taget testa. Vi är sannolikt överens om att man skall testa de som tar medaljer eller slår rekord eller på annat sätt deltar i elitidrott med kommersiellt värde. Men hur är det med övriga? Skall vi dopingtesta division fyra-idrottare, motionärer, de över eller under en viss ålder etcetera. Om vi då kommer överens om att vi skall testa en viss grupp, skall det då bara vara slumpen som skall avgöra vem som skall testas, eller hur skall man kunna motivera att en viss grupp testas? Finns det något rättvist system man kan hänvisa till, eller skall man bara hänvisa till slumpen? Är vi säkra på att vi gör någon nytta genom att testa en av många, många tusentals motionärer, som vi utvalt slumpvis?

Man bör också ifrågasätta hur säkra vi är på att de tester vi tar är invändningsfria – inte bara själva analyserna – och om vi kan vara säkra på att inte någon oskyldig drabbas (”falskt positiva”).

Det kan också diskuteras om avstängningsperioderna är för korta eller för långa. Det finns en underbyggd misstanke om att en person som tagit anabola steroider under längre tid kan ha nytta av det även efter en avstängning i två eller fyra år. Det är samtidigt uppenbart att verkan av andra dopingmedel går över på några dagar eller en vecka, medan avstängningarna ändå blir mycket, mycket längre. Skall man utgå från hur länge preparaten har en verkan på idrottsprestationen eller skall man enbart se avstängningen som ett straff? Dessutom, har vi någon tanke om att graden av prestationsökning skall reflekteras i straffets längd. Skall straffet vara högre för den som kan vinna mycket på doping än den som bara har lite att vinna, eller är det bara idén om att det skall ses som fusk som skall vara avgörande?

Å andra sidan borde man ha rätt att kräva större säkerhet – juridiskt, medicinskt och fysiologiskt – på att dopingbrottet verkligen är begånget om man ger ett högre straff. Är då alla analysmetoder lika säkra och bör utredningarna kring de eventuella dopingbrotten göras lika noggrant om de leder till en tremånadersavstängning som en fyraårsavstängning?

Minskning av skaderisken i stället för förbud som mål

En schweizare och en belgare diskuterar om man kan tänka sig att minska strängheten i antidopingreglerna för att i stället inrikta sig på att minska risken för dopingens skadeverkningar, det vill säga att ändra beteendet utan att nödvändigtvis förbjuda all doping. De vill således i första hand diskutera ”harm reduction.”

Författarna ger inget slutgiltigt svar på frågan men anser att man kan diskutera olika alternativ om man utgår från fem frågor:

Vad skulle fokus på harm reduction betyda för idrottsutövaren själv?

Hur skulle ett sådant fokus påverka med- och motståndare?

Hur skulle det påverka idrottens grundidé och idrottens fair play?

Hur skulle det påverka åskådarna och idrottens plats i samhället?

Hur skulle det påverka de mänskliga värdena och synen på idrotten som en human verksamhet?

På varje fråga har författarna argument för och mot, men finner slutligen att ur moralisk synvinkel kan man försvara harm reduction som mål i stället för ett totalt förbud. En sådan slutsats kan dock bara accepteras under förutsättning att man ser det som omöjligt att stoppa all doping.

Då kvarstår emellertid, enligt författarna, fortfarande en fråga: Skulle ett icke-absolut förbud mot doping tillsammans med åtgärder för att minska dopingens skadeverkningar leda till mindre negativa konsekvenser för samhället än dagens förbud?

Bestraffning av doping: hur adekvata är straffen?

Alla idrottare erkänner behovet av regler för att kunna tävla. Principen om att följa en uppsättning regler, inklusive förbudet mot doping, är i sig inte problematisk när man deltar tävlande. Ett problem uppstår dock när tillämpningen av dessa regler präglas av minskande avkastning: eskalerande kostnader och tvivelaktig effektivitet. I vissa avseenden är den etiska grunden för förbudet mot användning av vissa prestationsökande ämnen i idrott dessutom inte övertygande. Det kan också hävdas att de ökande kostnaderna för utövandet av antidoping väcker ett etiskt dilemma huruvida det är rimligt att lägga så stora resurser av de tillgängliga när det finns så många andra delar av idrotten – barnidrott, motionsidrott, idrotts för handikappade, etc – som är underfinansierade.

Stora vinster lockar

Den vanligaste sanktionen för en idrottare, vars doping upptäcks, är en uteslutning från tävling och träning, vilket uppenbarligen inte räcker för att skrämma bort alla idrottare från doping. Det politiska och ekonomiska incitamentet, tillsammans med den personliga jakten på pengar, berömmelse eller spänningen att vinna är så höga att risktagandet sannolikt kommer att fortsätta. Så länge belöningar för medaljer förblir höga och konsekvenserna av att bli fångad bara är en tidsbegränsad uteslutning, kommer sannolikheten att några idrottare kommer att använda doping förbli hög – relationen mellan de potentiella vinsterna av fusket och de potentiella straffen kan alltför ofta utfalla till fördel för fortsatt fusk. Om man skulle införa verkligt avskräckande påföljder skulle de behöva vara lika stränga som påföljder för brott i civila domstolar, vilket leder till svåra frågor ur etiksynpunkt (vilken ställning skall idrott ha i juridiska sammanhang?).

Man måste också ifrågasätta om avstängning är det mest adekvata straffet för den elit-idrottare som fuskar med doping. Kanske skall man komplettera, eller ersätta, med andra straff:

penningböter i de fall idrotten ger stora direkta penningvinster

krav på slopad lön under bestämd tid i rika lagidrottare, alternativt konfiskering av lön under bestämd tid för vidarebefordran till exempelvis barn- och ungdomsidrott

avstängning under längre tid från deltagande i stora tävlingar (exempelvis EM, VM, OS) där idrottare exponeras så att de kan skaffa sponsorsintäkter

krav på framträdanden i antidopingsammanhang

krav på godkända kurser i antidoping

Vistelserapportertering

En speciell regel i dopingreglementet är att utpekade elitidrottare – den yppersta eliten i varje idrottsgren och varje land – är skyldiga att hålla antidopingsansvariga informerade om var de befinner sig en timme per dygn, nattetid undantaget. Detta sker för att dopingtestarna skall kunna göra oannonserade dopingtester både vid eventuell misstanke om doping och som en del av rutinkontrollerna.

I enlighet med WADA:s riktlinjer för information om vistelseort för idrottare, förser nu de nationella antidopingsbyråernas webbplatser idrottare med formulär att fylla i med uppgifter om var de skall befinna sig den närmsta tiden (uppgifterna kan ändras senare, men detta kan vara svårt att komma ihåg om exempelvis något helt oväntat och kanske omtumlande inträffar). Att detta kan göra dopingtestarnas arbete lättare är ställt utom tvivel – att testa internationella idrottare som inte uppger var de befinner sig kan vara näst intill omöjligt utom vid tävlingar. Denna regel inkräktar emellertid självfallet påtagligt på den personliga integriteten – känd vistelseplats kan ibland tydligt indikera att en person gör något som vederbörande egentligen inte vill skall offentliggöras och vore oacceptabel i nästan all annan miljö utom, kanske, inom kriminalvården. Ändå anses det etiskt acceptabelt inom elitidrotten, eftersom det är tänkt att skydda principerna för rättvisa tävlingar, som därför övertrumfar värdet av en individs privata sfär. Det är således vanligt att elitidrottare måste avstå från en viss personlig integritet för att rättvis tävling ska vara möjlig.

Om man då inte befinner sig på den plats man uppgivit tre gånger under ett år är den regelmässiga bestraffningen ett års avstängning från idrott. Att observera är att idrotts-utövaren då inte blivit avstängdför doping – för vilket han eller hon då regelmässigt blir uthängda för i massmedia – utan för ett administrativt fel. Naturligtvis kan detta bero på att vederbörande försökt undslippa dopingkontroller som skulle resultera i ett positivt prov, men det är inte omöjligt att det ibland kan bero på slarv eller oförutsedda händelser. Att i de senare fallen skall bestraffas med ett års avstängning känns diskutabelt.

Stora kostnader

Sett i ett internationellt perspektiv har resurserna för antidoping nästan uteslutande gått till testning av elitidrottare – först på senare år har utbildning inkluderats i antidopingen på ett systematiskt sätt. WADA:s budget för 2023 är 50 163 785 amerikanska dollar (drygt en halv miljard svenska kronor). Den totala världsomspännande kostnaden för antidoping är svår att uppskatta men kommer sannolikt att vara hög i ljuset av antalet berörda idrottare. Den kommer sannolikt att öka ytterligare i takt med att komplexiteten i analyserna ökar och täckningen av världens allt större elitidrottspopulation förbättras.

I dag kan de rika länderna betala notan för den allt dyrare dopingkontrollen, men det kan inte utvecklingsländerna. Det kommer pengar genom internationella förbund som IOC, World Athletic och UEFA/FIFA, men alltmer kommer resurser att samlas in från statliga källor. Även om bidraget från utvecklingsländerna i dag är litet, bör prioriteringarna ligga någon annanstans i ett folkhälsoperspektiv, särskilt i dessa länder. En alltför dyr strategi inom idrotten är svår att försvara, särskilt eftersom den mycket större andelen av befolkningen utanför idrotten använder anabola steroider och det förebyggande arbetet där är mycket begränsat.

Genteknik

En ytterligare utmaning som ligger framför dopingsvärlden förvärrar också behovet av överväganden inom antidopingsetiken: genöverföring. Som “gendoping”, har denna nya form av potentiell prestationsförbättring fått stor uppmärksamhet de senaste åren, trots att det är högst tveksamt om den hittills alls har praktiserats i praktiken. Eftersom vissa gendopings-tekniker i princip kan vara mycket svåra att dokumentera i urin eller blod på ett juridiskt godtagbart sätt, kan man undra om nuvarande tillvägagångssätt för doping överhuvudtaget förblir praktiska också under en tid då det inte finns några realistiska förväntningar på att fånga alla fuskare.

Detta kan också flytta arbetet mot doping till ett stadium av teknisk sofistikering som kan göra det ekonomiskt svårt att upprätthålla. Dessutom skulle det bredare sociala intresset som står på spel med avseende på genöverföringsteknologi ge ett nytt perspektiv på frågan om vilka typer av prestationer som är legitima inom idrotten och hur detta hänger ihop med begreppen rättvisa, fair-play och förtjänade medaljer.

Avslutande kommentar

Till stor del är elitidrotten ett självförsörjande företag, med betydande ekonomisk avkastning från reklam-, media- och publikintäkter. Som sådan kan man hävda att arbetet mot doping är en intern angelägenhet för idrottsgemenskapen, förutsatt att den står för hela notan för antidopingskontroll. I själva verket går emellertid också avsevärda offentliga medel till idrott, av i grunden sunda skäl som att främja befolkningens hälsa.

Den allt dyrare dopingkontrollen betalas i Sverige huvudsakligen av statliga källor, och endast till en liten del av idrottssamfundet självt. Därför måste arbetet mot doping ses som en offentlig fråga och därför måste inte bara dopings utan också antidopings konsekvenser ses ur ett folkhälsoperspektiv. Idag sätts alltför sällan verksamheten i ett samhällsperspektiv.

Etiksynpunkter på gränserna för idrottsutövarnas prestationsönskningar

I en italiensk artikel ses doping ur en filosofisk synvinkel där man poängterar att det är viktigt att se doping i ett socialt och psykologiskt sammanhang, och inte bara som en enstaka företeelse.

Författarna hävdar att det finns många motsägelsefulla – och paradoxala – ställningstaganden inom idrotten. I denna finns en mycket stark kraft att prestera bra och själva vinnandet är en viktig drivfjäder i all idrott; från att vinna stora tävlingar till att ”vinna över sig själv”, det vill säga att prestera bättre genom att utmana den egna förmågan.

Det finns en riktning inom filosofin, deontologi, som hävdar att en handling eller regel ska bedömas utefter sitt intrinsikala värde. Samma grundsyn kan då både moraliskt förkasta dopingen som sådan, men samtidigt tycka att det är rätt att försöka vinna i alla aspekter av livet, inte bara idrotten.

Författarna påpekar då att det är viktigt att se till att doping inte blir så allmän förekommande att det anses som en del av det naturliga livet, eftersom man då inte kan möta argumentet att det är ett onaturligt sätt att öka prestationsförmågan. Det skulle då gälla både amatöridrott och professionell idrott.

Slutligen hamnar man emellertid – i en filosofisk diskussion om doping – i frågan om det är rätt av en idrottsutövare att på alla sätt försöka förbättra sina idrottsprestationer och om man då anser att det bör finnas gränser för detta hur man skall sätta de gränserna.

Antidopingens realistiska mål

Diskussioner om doping och antidoping har ofta haft moraliska och etiska förtecken och alla former av mediciner inom idrotten har setts som ett problem och fuskande vilket har lett till ett ensidigt samtal om doping – eller snarare antidoping – vilket lett till en ytlighet i argumenten. Det har till och med talats om ”ett hot mot civilisationen” och ”dehumanisering”, vilket lett till att fokus flyttas från vad som orsakar problemet till att enbart klassificera det.

John Hoberman, professor i Austin, Texas, är författare till ett flertal böcker och artiklar om idrott, särskilt om deras kulturella inverkan, deras förhållande till ras och frågan om dopning, och är kanske den idag ledande historikern inom dopingområdet. Han har ofta använt mycket vittgående men ytliga adjektiv då han skriver om doping. Den som åberopar moral och etik i dessa sammanhang hävdar då samtidigt indirekt att dagens civilisation är – och utvecklas mot – en allt högre grad av civilisering. I just dessa sammanhang kan man då emellertid med viss rätta hävda att civilisationen snarare skall ses som ett tunt faner och att förekomsten av doping endast skyles över av faneren, men dyker upp så snart trycket från antidopingen lättar – viljan att prestera bättre inom idrotten är en så inneboende del av idrottandet att antidopingens mål aldrig kan realistiskt kan vara att utrota den utan det realistiska målet är att hålla dopingen nere på så lång nivå som möjlig.

Förlegade ideal?

Förutom människans drift att vilja bli så bra som möjligt och att helst vinna utan alltför stora egna försakelser – hård träning – bör man inse att de officiella värderingarna som ”fair play och sportmanship” snarare är en upprepning av mytiska ideal från Antiken (redan då ofta förlegade) än egentligen kompatibelt med hur samhället ser ut idag. Visst kan vi tycka att det viktiga inte är att vinna utan att kämpa väl, men är det så vi tänker när vi rannsakar oss själva?

Finns det andra känslomässiga aspekter som vi bör ta hänsyn till om vi vill försöka förstå doping och främja antidoping? Jo, en sådan faktor är säkert att de flesta människor har en känsla av att dopingpreparat gör något ”onaturligt” med människorna. Det korrelerar till att människor alltid har haft en dualistisk uppfattning om tekniska framsteg i samhället. Myter skapades exempelvis av Mary Shellys Frankenstein och Brave New World av Aldous Huxley, vilka lever kvar just genom att vara skrämmande. Under senare år framförs samma oro för in-vitro fertilisering och andra sätt att skapa foster, gensaxar som kan klippa bort eller lägga till gener, kloning av gener för att göra biologiska kopior i det oändliga för att bara nämna något. Dessa framsteg skapar inte bara en rädsla utan också en förvirring eftersom det inte längre är självklart vad som är ”det normala.” Ett ohämmat användande av spetsteknologi för att ”förbättra” människor ter sig för de flesta i högsta grad oönskat – djupt stötande – samtidigt som vi ser teknologier som kan bota svåra, medfödda sjukdomar som en välsignelse.

Likheter med missbruk?

Utöver detta finns det en moralisk bakgrund av missbruk av alkohol, narkotika och liknande när man diskuterar doping, och gränsen mellan exempelvis bruk av anabola steroider och missbruk ledande till vanebildning är inte lätt att definiera. Detta har uppenbarligen lett till överreaktioner – moralpanik – när det gäller doping, och eldat på vissa politiker som då ser helt endimensionellt på de problem som finns. Samtidigt har de medicinska professionerna i allmänhet haft ett mycket litet intresse för doping och i den mån problemen uppmärk-sammats har det varit i ljuset av kroppsliga biverkningar. I de fall medicinare, politiker och idrottens ledare samarbetat har det oftast varit inom något begränsat fält. Ett exempel är cyklingen (främst uppvisat genom Tour de France) som länge visade upp ett beteende som inte kunde tolkas som annat än att doping var en del av idrotten och något som var accepterat, om än i hemlighet. Först när man såg dopingen som något riskfullt – cyklisterna blev sjuka och kunde till och med dö – var det uppenbart att man måste göra något åt det.

Fusk

I dagligt tal framställs doping som en form av fusk, det vill säga att man på ett otillåtet sätt skaffar sig fördelar framför motståndarna. Om emellertid man utgår från att alla dopar sig – vilket sannolikt var den verkliga uppfattningen om Tour de France på 1980- och 1990-talen – är det knappast en fråga om fusk, utan enbart en fråga vem som hade bäst möjliga medicinska uppbackning. Om man emellertid anser att det endast är en begränsad, eller enstaka, del av de tävlande som dopar sig så blir det naturligt att dela in de tävlande i en svart-vit-dimension: ”de onda” och ”de goda.” Detta motsvarar nästan en religiös framställning och ger underlag för att de som bekämpar dopingen blir ännu godare än ”de goda” som inte dopat sig. De som då är så goda har svårt att värja sig från att de inte skulle tillåta sig nästan vilka medel som helst för att genomföra sitt viktiga uppdrag.

Själva ordet ”fusk” förtjänar också att man funderar över hur ordet skall tolkas, också det är nämligen en social och kulturell konstruktion. Inom idrotten – vars organisation är pseudo-demokratisk – finns det en elit på ledarsidan som fått definiera hur idrotten skall utövas och där de idrottande har ägnat sig åt just det istället för att välja en ledarkarriär. I den bestämmande minoriteten av idrotten gällde länge amatörismen som en ledstjärna, men även sedan elitidrotten professionaliserats är det amatörismens ideal som hänger kvar. I de äldsta reglerna för rugby var det knäsatt att man inte fick träna inför tävlingar eftersom det var fusk – den som var bäst för dagen skulle segra. Från Hitlers OS 1936 via de statliga idrottsinstitutionerna i DDR och Sovjet – med tillhörande doping- till nutidens fotbolls-VM i Quatar där de saudiarabiska spelarna får en Rolls-Roys vardera efter en enda seger finns det en linje där segern betyder allt. I den världen är alla tänkbara knep för att förbättra prestationsförmåga acceptabla, förutom de som avslöjas som doping.

Doping i dagens tillämpning

Det är således viktigt att man har en bakgrund till doping och antidoping, men samtidigt bemöda sig om att se fenomenen i dagens tillämpning. Alkohol var till exempel en betydande del i elitidrottarnas kosthållning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet för att sedan vara moraliskt förkastligt om det inte förtärdes vid ett bord med vita dukar och idag har normaliserats till något som är en del i veckans liv för en majoritet av befolkningen. Substanser för att öka prestationsförmågan ansågs som en naturligdel av idrotten, medan det idag ses som nära botten av moraliska förkastligheter. Moralens ideal skiftar således så mycket att varje argument för eller emot doping måste förses med en tidsangivelse.

Utan att argumentera för doping måste vi kunna se att idrottar lockas av doping för att vinna utan att för den skull döma dem som moraliskt underlägsna personer. Vår syn på doping bör ändra fokus från den enskilde dopande idrottsutövare till de system som gör det möjligt.

Norsk kritisk granskning av effektiviten vid dopingtestning

Sedan etablerandet av WADA har antidoping blivit alltmer multidisciplinär. För att förebygga och upptäcka doping inkluderar moderna antidopingprogram discipliner som analytisk kemi, forensisk vetenskap, farmakologi, fysiologi, psykologi, utbildning och juridik. Trots den ökande komplexiteten i Världsantidopingprogrammet (WADC)står dock insamling och analys av biologiska prover från idrottare för mer än hälften av den globala anti-dopingbudgeten, vilket gör det till den huvudsakliga aktiviteten för de flesta antidopingorganisationer (ADO;s). Att tillhandahålla effektiva och kostnadseffektiva testprogram är därför avgörande för anti-dopingrörelsens framgång och trovärdighet.

Ordet effektiv används flera gånger i WADC. Till exempel, den första delen av koden, som beskriver syfte, omfattning och organisation av WADC, fastställer i relation till upptäckt att ”ett effektivt test- och utredningssystem inte bara förstärker en avskräckande effekt, utan är också effektivt i att skydda rena idrottare och sportens anda genom att fånga de som begår antidopingregelöverträdelser, samtidigt som det hjälper till att störa alla som ägnar sig åt dopingbeteende.” Den nuvarande internationella standarden för testning och utredningar ger flera rekommendationer för att genomföra effektiva tester, men det är fortfarande något oklart hur detta kan mätas och utvärderas.

Dopingtestningsmetoder har inte varit immuna mot kritik. Mest anmärkningsvärt är en betydligt lägre upptäcktskvot av positiva prover jämfört med den antagna sanna förekomsten av doping bland idrottare, vilket har fått vissa att ifrågasätta och kritisera effektiviteten i dopinginsatserna, och föreslagit att nuvarande metoder är olämpliga för att upptäcka doping, samt att antidopingmyndigheter är mer intresserade av antalet insamlade prover än att avslöja doping.

I denna artikel diskuteras kritiskt begreppet effektivitet i samband med dopingtestning inom idrott, testningens syften samt validiteten av de siffror och prestationsindikatorer som ofta används för att mäta och utvärdera dess framgång. Det argumenteras för att det finns ett behov av mer precisa och harmoniserade indikatorer för att bättre mäta dopingtestregimers förmåga att upptäcka och avskräcka doping, och att implementering av mer intelligenta och datadrivna tester som kan öka kvaliteten och effektiviteten i det globala testprogrammet.

Spelar antalet tester någon roll?

Den inofficiella parametern som används av antidopingsaktörer för att mäta om tillräckliga åtgärder vidtas för att bekämpa doping har traditionellt varit antalet prover eller tester som genomförs av en viss antidopingsorganisation (ADO) eller inom en specifik sport eller land. Generellt sett har tanken varit att ju fler tester man genomför, desto bättre program har man. Dock visar globala teststatistik från de senaste två decennierna att ökat testande inte har motsvarats av en motsvarande ökning i andelen positiva tester. Enligt WADA:s rapport om antidopingstestresultat, som först presenterades i sin nuvarande form 2012, ökade det totala antalet årliga prover som rapporterades i WADA:s Anti-Doping Administration and Management System (ADAMS) med 35 procent från 2012 (206 391 prover) till 2019 (278 047 prover), varefter Covid-19-pandemin ledde till ett omfattande uppehåll eller minskning av de flesta antidopingsaktiviteter under 2020. Intressant nog ökade antalet prover med ett positivt resultat för en förbjuden substans eller metod, det som kallas en Adverse Analytical Finding (AAF), endast med 6 procent under samma period (från 2 549 till 2 702 AAF).

AAF:s ska dock inte förväxlas med dopingsöverträdelser, eftersom vissa AAF avfärdas av medicinska eller andra skäl. Mer lämpliga siffror för att bedöma framgången av de globala testansträngningarna i att upptäcka doping kan istället hittas i WADA:s ADRV-rapporter, som först publicerades 2013. En ADRV (Anti-Doping Rule Violation) definieras som ett dopingsfall där ett slutligt beslut har fattats och ett straff har ålagts idrottaren eller idrottens stödpersonal. ADRV:s är uppdelade i analytiska ADRV:s, som baseras på AAF, och icke-analytiska ADRV:s, som baseras på andra typer av regelöverträdelser. Statistik om ADRV:s kan erbjuda flera fördelar vid utvärdering av testinsatser, men alla ADRV:s är inte relaterade till avsiktlig doping eftersom vissa AAF orsakas av oavsiktligt intag av förbjudna substanser, till exempel genom mat eller kosttillskott.

Beräkning av upptäcktskvoten

En utgångspunkt för att utvärdera effektiviteten av testprogram är att beräkna och bedöma upptäcktskvoten, vilket kan göras på flera sätt. Användning av analytiska ADRV:s och alla prover som samlats in av ADO:s världen över (förutom prover för Athlete Biological Passport, ABP då dessa inte är för direkt upptäckt av förbjudna substanser eller metoder) ger en upptäcktskvot på 0,66 procent för perioden 2013–2019 (10 759 analytiska ADRV:s från 1 640 999 insamlade prover). Till skillnad från analytiska ADRV:s är de flesta typer av icke-analy-tiska ADRV:s inte relaterade till testning och bör egentligen inte inkluderas vid utvärdering av effekterna av dopingstestning. Det finns vissa undantag, såsom

användning eller försök till användning av en förbjuden substans eller metod

undvikande, vägran eller underlåtenhet att lämna prov

manipulering med någon del av en dopingskontroll

Alla tre ovanstående är potentiellt är relaterade till testning. Genom att lägga till dessa icke-analytiska ADRV:s till de analytiska ADRV:s får man en något högre ADRV-provkvot för perioden 2013–2019, vilken dock ändå skulle ligga väl under 1 procent.

Förekomsten av doping bland idrottare

Återspeglar en ADRV-provkvot på mindre än en procent att den nuvarande teststrategin är framgångsrik, eller snarare att den har allvarliga begränsningar i att avslöja fuskare? För att en meningsfull utvärdering av upptäcktskvoten ska kunna göras bör den jämföras med det relativa antalet idrottare som dopar sig. Tyvärr har den verkliga förekomsten av doping inom idrott varit svår att uppskatta med någon grad av säkerhet. En nyligen genomförd evidenssyntes rapporterar en dopingsprevalens inom tävlingsidrotten på mellan 0 och 73 procent. Den stora variationen mellan studier är inte förvånande med tanke på de olika metodologiska tillvägagångssätt som används för att mäta förekomsten, samt med hänsyn till de varierande fördelarna med doping inom olika sporter, skillnader i idrottskulturer, idrottarnas kunskap om antidopingsregler etc. Betydelsen av tillförlitliga metoder för en adekvat bedömning av dopingsprevalens har erkänts av WADA, som har etablerat en Prevalence Working Group för att tillhandahålla mer exakta siffror.

Syftet med dopingstester – upptäckt och avskräckning

Dopingstester genomförs inte enbart för att få analytiska bevis på användning av förbjudna substanser eller metoder i form av positiva prover. Även om de analytiska metoderna för att analysera biologiska prover från idrottare ständigt förbättras har tester i sig fortfarande flera begränsningar när det gäller att avslöja doping, inklusive men inte begränsat till en kort detektionsperiod och låg testsensitivitet för vissa substanser samt hög förutsägbarhet av tester. Med tanke på dessa brister har det föreslagits att det skulle vara nödvändigt att genomföra 16-50 tester per idrottare per år för att avslöja alla dopingsfall [Hermann A, Henneberg M. Anti-doping systems in sports are doomed to fail: a probability and cost analysis. J Sports Med Dop 2014; 4: 1-12]. Förutom att vara etiskt tveksamt skulle kostnaden för ett sådant hypotetiskt program inte vara ekonomiskt hållbart. Med tanke på svårigheterna med detekteringsbaserade tillvägagångssättet har det därför argumenterats att det globala testprogrammet främst är beroende av att avskräcka idrottare från att fatta beslutet att dopa sig genom risken för upptäckt och stränga straff.

Enligt teorin om avskräckning, om idrottare uppfattar att det finns en hög sannolikhet för upptäckt och de anser att konsekvenserna är allvarliga, är de mindre benägna att bryta mot reglerna. För att sanktioner efter positiva dopingstester ska utgöra trovärdiga hot och verka avskräckande mot dopingspraxis, uppskattas det att den upplevda säkerheten för bestraffning måste vara 30 procent eller högre. Enligt avskräckningsteorin, ju oftare idrottare testas och ju fler prover som samlas in, desto större säkerhet om bestraffning och därmed avskräckning uppnås. Denna effekt gäller sannolikt upp till en viss punkt, där fler tester inte resulterar i ytterligare ökning av avskräckning. I linje med detta har det visats att idrottare med personlig erfarenhet av testning och som testas regelbundet är mer benägna att uppleva en avskräckande effekt. Omvänt, idrottare som saknar förtroende för systemet och uppfattar att dopingskontroller inte kan upptäcka doping anser inte att det nuvarande testprogrammet är en stark avskräckning.

En annan nyckelkomponent i avskräckning är snabbhet, det vill säga att straffet utdöms snabbt efter överträdelsen så att doparen kan koppla regelbrottet till straffet. Hur lång tid det tar att fastställa domen i ett dopingsfall påverkar således idrottarens uppfattning om testernas avskräckande effekt.

En möjlig förklaring till minskningen i upptäcktskvoten i det globala testprogrammet från 2013 till 2019 är att de årliga ökningarna i provinsamling har resulterat i en ökad avskräckande effekt bland idrottare, vilket resulterar i färre relativa ADRV:s. Ett sådant scenario är i linje med hur teorin om avskräckning kan förväntas fungera i praktiken. Det är inte förvånande att idrottare som utsätts för regelbundna slumpmässiga dopingstester upplever risken för att åka fast som så hög att de avstår från att använda förbjudna substanser.

Mer forskning bör genomföras för att få en bättre förståelse av hur avskräckningseffekten sker i den praktiska kontexten av dopingskontroller. Att fastställa tröskeln för när en tillfreds-ställande nivå av avskräckning uppnås kommer att vara av stort intresse för antidopings-organisationerna och kan bidra till en mer effektiv användning av testresurser. Det finns ingen anledning att fortsätta testa en idrottare 15 gånger per år om det inte finns specifik konfidentiell information som indikerar dopingsanvändning, om framtida forskning antyder att en tillfredsställande nivå av avskräckning uppnås med, säg, sju slumpmässigt tilldelade tester per år.

Rekommendationer för att förbättra testernas effektivitet

Med tanke på den medgivna låga upptäcktsfrekvensen och för att möta kritiken om att antidopingsarbetet har blivit ett ”siffertrixande”, bör ADO:s överväga att vidta flera åtgärder för att öka kvaliteten och effektiviteten i sina testprogram.

prioritera kvalitet framför kvantitet i testerna när målet är att upptäcka doping

bristande finansiering har använts för att förklara bristen på effektivitet i dopingstester när dopingskontroller är dyra och alla ADOs arbetar med begränsade budgetar. Det finns emellertid ingen automatisk koppling mellan fler dopingstester och ett högre antal positiva prover, vare sig i absoluta eller relativa termer

ADO:s måste förbättra riskbedömningsprocessen för bättre målinriktade tester. Enkelt uttryckt, när syftet är att upptäcka doping: testa smartare, inte mer.

För att få mer kunskap om högriskidrottare och sporter i ett respektive land eller region bör ADO:s undersöka sin egen historiska test- och ADRV-statistik. Delning av praxis om hur ADO:s använder spaning i testplaneringsprocessen, och hur det påverkar upptäckts-frekvenserna, bör uppmuntras och kommer att bidra till ett mer datadrivet tillvägagångssätt för testplanering inom antidopingssamhället.

Investera i att bygga upp underrättelsekapacitet

Vikten av informationsbaserade tester och användningen av forensiska metoder och underrättelser, samt tvärsektoriellt samarbete för att avslöja både analytiska och icke-analytiska regelöverträdelser har alltmer betonats under det senaste decenniet. ADO:s bör därför investera i mänskliga resurser som kan öka deras förmåga och kapacitet att samla in och använda underrättelser i testplanering och upprätta ett system som möjliggör insamling och bearbetning av information om möjliga regelöverträdelser. Visselblåsning och tips, sportprestandadata, aktivitet på sociala medier, idrottarens biologiska profiler, tidigare testresultat, vistelseinformation och information från brottsbekämpande myndigheter är alla potentiella källor till relevant information som kan användas för att öka kvaliteten på testplaneringsprocessen. För att frigöra resurser för att öka investeringarna i underrättelse-kapacitet kan ADO:s överväga att minska vissa tester i lågrisksporter och av idrottare med en lång och ren historik där det inte finns indikationer på regelöverträdelser.

Skilj mellan tester för avskräckning och för upptäckt

Teoretiskt sett har dopingskontroller både en avskräckande effekt och potentialen att upptäcka doping. I praktiken är många tester främst preventiva, i den bemärkelsen att det inte finns några misstankar eller specifik information om potentiell dopingsanvändning av den testade idrottaren. Huvudsyftet med dessa tester är att avskräcka idrottaren från framtida användning av en förbjuden substans eller metod. Att skilja mellan prover som samlats in i förebyggande syfte och de som samlats in för att upptäcka doping vid beräkningen av upptäcktsfrekvensen skulle ge en mer exakt bild av den faktiska förmågan hos dopingstester att upptäcka doping.

Förbättrad rapportering av teststatistik

De årliga WADA-rapporterna som presenterar globala testnummer och analytiska resultat är den bästa tillgängliga källan till statistik för att utvärdera globala testinsatser. Som tidigare nämnts, tillhandahåller rapporterna olika siffror som potentiellt kan användas för detta ändamål, men deras nuvarande format gör inte innehållet lättillgängligt för externa observatörer. Det har därför föreslagits att reformera WADA:s rapporteringssystem för att göra det enklare att utvärdera effekten, effektiviteten och proportionaliteten av de gällande policys och programmen. Förbättrade rapporteringsmetoder kan i sig också bidra till att motverka doping, utöver att stärka individuellt och offentligt förtroende för antidopings-systemet. Det har föreslagit flera rekommendationer för rapporteringsriktlinjer relaterade till mätningar av dopingsbeteende, som också är relevanta för utvärdering av testinsatser. Bland dessa är den mest betydande vikten av att också presentera antalet idrottare som testats under en viss period, sport eller land och inte bara antalet insamlade prover. De flesta idrottare testas flera gånger per år. Till exempel är det inte ovanligt att högprofilerade idrottare som deltar i sporter som anses ha hög risk för doping, såsom discipliner som kräver höga nivåer av specialisering inom uthållighet, styrka eller kraft, lämnar tio eller fler dopin-prover årligen. Om tjugo idrottare tillsammans lämnar tvåhundra prover under ett år, varav ett prov visar sig vara positivt för en förbjuden substans, skulle detta med normala beräkningar ge en upptäcktsfrekvens på 0,5 procent. Men det är lika sant att fem procent av de testade idrottarna återgav ett positivt prov, vilket ger en helt annan slutsats om huruvida testningen av dessa tjugo idrottare var framgångsrik i att upptäcka doping eller inte. Genom att beräkna andelen ADRV per antal idrottare snarare än per antal prover, kommer upptäcktsfrekvensen förmodligen att ligga närmare den verkliga dopingsprevalensen.

Slutligen är ADRV för närvarande grupperade som analytiska eller icke-analytiska, men ingen av kategorierna omfattar fullt ut ADRV relaterade till dopingtester. För att utvärdera resultatet av testningen skulle en ny kategori som inkluderar alla testrelaterade ADRV vara användbar.

Slutsatser

Konsekvent och adekvat finansiering är nödvändig för att driva ett högkvalitativt antidoping-program. Mer finansiering kommer dock inte automatiskt att förbättra resultatet av testprogrammen om resurserna inte används på ett klokt sätt. Antidopingorganisationernas underrättelse- och utredningskapacitet bör stärkas och betraktas som en integrerad del av testverksamheten. Om det behövs kan ett minskat antal insamlade prover frigöra ekonomiska resurser för att möjliggöra förbättrad målinriktad testning av riskutsatta idrottare och idrottsmiljöer. Att genomföra högkvalitativa riskbedömningar på både individuell, lag- och sportdisciplinär nivå bör betraktas som avgörande. Fler studier bör göras för att undersöka sambandet mellan mängden prover och den avskräckande effekten. Att minska antalet prover bör dock inte ske på bekostnad av den preventiva och avskräckande effekten av dopingtester.

De flesta idrottare vill tävla rent och stödjer de olika åtgärder som införs av idrotten och antidopingorganisationerna. Men det är ingen självklarhet att detta förblir så, och vissa idrottare ifrågasätter redan bristen på effektivitet och jämlikhet mellan olika sporter och länder. För att upprätthålla förtroendet hos idrottare, regeringar och andra intressenter i sportvärlden bör antidopingorganisationerna vidta åtgärder för att förbättra testernas effektivitet och underlätta utvärderingen av sina metoder genom transparent rapportering av teststatistik och resultat.

Slutligen handlar antidoping om mer än provtagning och detektionskvoter. Ovanstående är begränsat till testning. En liknande övning bör dock göras för andra områden inom antidoping, såsom utbildning, som nu anses vara en hörnsten i de globala antidoping-insatserna och en viktig förebyggande strategi för en framgångsrik kamp mot doping, men där effekten av majoriteten av de olika programmen inte är ordentligt utvärderade.

FÖRTROENDE FÖR SYSTEMET

Hur uppfattar och litar elitidrottare på hur dopingtestsystemet fungerar?

Dopingstester är en nyckelkomponent som upprätthålls av antidopingorganisationer för att upptäcka och avskräcka doping inom idrotten. Följaktligen är idrottares syn på antidopingsinsatser viktiga. Antidopingsmyndigheterna är således beroende på idrottarnas stöd och förtroende för att effektivt förebygga doping inom elitidrotten och för att legitimera det ganska omfattande antidopingsprogrammet.

Internationella olympiska kommittén (IOC) genomförde sitt första obligatoriska dopingtest under vinter-OS i Grenoble 1968. Tidiga testregimer har karak-täriserats som enbart symboliska: dopingtester utfördes endast i tävlingar, testsystemen var inkonsekventa och testresultaten var inte helt tillförlitliga. Ineffektiviteten i antidoping-insatserna, liksom bristen på samarbete mellan och engagemang bland intressenter, hoppades kunna elimineras genom inrättandet av WADA och implementeringen av den första WADA-koden 2004. Policies har därför utvecklats för att skydda idrottares rätt att delta i dopingfri idrott; och testning är ett nyckelverktyg för att säkra denna rätt.  Även om denna intensifiering av dopingkontroller och harmonisering av antidopingsinsatser verkligen eliminerade många av de inkonsekvenser som var dominerande i tidiga antidopingsregimer, tyder nyare studier paradoxalt nog på att nuvarande politik – på grund av stora skillnader mellan intressenternas harmoniserings-standarder och deras genomförande av regelverket, inklusive International Standards for Testing – har lett till en annan typ av inkonsekvens och nya former av ojämlikhet för idrottare under striktare regimer. Exempelvis har studier visat att den nationella implementeringen av Koden tar sig olika former, att det finns skillnader i hanteringen av missade tester och anmälningsmisslyckanden mellan nationella antidopingsorganisationer (NADOs), samt att det fortfarande finns en stor variation i de nationella kraven på idrottares tillgänglighet för testning (trots vistelserapporteringen), i kriterierna för att välja ut idrottare till den registrerade testpoolen och i hur sanktioner genomförs.

I processen för att säkra idrottares rätt till dopingfri idrott är dopingtestning en nyckelåtgärd. I detta sammanhang är insatserna för att upprätta harmoniserade och effektiva doping-testprogram över hela världen nyckelelement i den nuvarande antidopingsstrategin. Därför är elitidrottares svar på testsystemet nyckelrösten när man bedömer implikationerna av antidopingsinsatser. Dessutom finns det indikationer på att den senaste tidens intensifiering av antidopingsinsatserna har skapat en ny sorts orättvisa och en känsla av orättvisa bland idrottare som tror – eller vet – att de utsätts för en strängare testregim än sina utländska konkurrenter. Om så är fallet, måste detta betraktas som ett hot mot antidopingsinsatsernas legitimitet.

Forskning illustrerar hur dopingtestsystemet ställs inför svårigheter att upptäcka vissa förbjudna substanser och hur bristande validitet av tester kan leda till falskt positivt eller falskt. negativa testresultat. Dessutom, trots ett ökat antal utförda tester och förbättringar av testmetoder, har andelen positiva testresultat inte ökat. Varje år visar mindre än 2 procent av de genomförda dopingtesterna positiva testresultat, en procentandel som inkluderar positiva testresultat från mediciner för vilka en dispens kan ha beviljats. Dessa låga siffror motsäger flera studier som tyder på att andelen dopingidrottare är mycket högre. Detta bekräftas ytterligare av nya bevis som illustrerar hur vissa dopingsidrottare – även efter att WADA-koden implementerades – har undvikit positiva dopingtester i flera år trots frekventa tester (till exempel Lance Armstrong och flera av cyklisterna som vittnat i detta fall).

Studier visar å ena sidan att en stor majoritet av elitidrottare stödjer dopingtestning inom idrotten och en majoritet betraktar dopingtester som ett avskräckande medel. Idrottare rapporterar att de skulle vara mindre benägna att överväga att använda doping om det fanns en stor risk att bli gripen och avstängd från sport. Å andra sidan upplever relativt få idrottare att risken att bli utvald för att testa sig är så stor att den avskräcker. Dessutom visar studier på idrottare som åkt fast för doping att dessa idrottare inte uppfattade de befintliga upptäcktssystemen som ett trovärdiga hot mot att avskräcka doping. Dessutom visar studier som bedömer idrottares uppfattning om vistelserapporteringssystemet att de är medvetna om dess obalanserade bedömning och bekräftar att detta orsakar frustration. Dessutom rapporterar idrottare en anmärkningsvärt låg grad av tillit till effektiviteten av antidoping-insatser, inkluderande vistelserapportering och dispenser – särskilt de idrottare som har haft personlig erfarenhet av dessa administrativa procedurer. Trots detta har det gjorts föga empirisk forskning om idrottares uppfattningar om hur dopingtestsystemet fungerar och förtroende för det i allmänhet.

Reglerna lämnar ett stort ansvar till intressenter som NADO, idrottsförbund och evenemangsarrangörer för att genomföra effektiva testprogram. De internationella standarderna för testning beskriver numera också hur testmyndigheter ska planera och implementera ”intelligenta tester”, det vill säga tester som bygger på spaning om var doping är mest sannolikt. Även om fler detaljer om hur man planerar ett effektivt testprogram har lagts till de nya internationella standarderna, tillåter reglerna fortfarande antidoping-organisationer stora variationer i utförandet. Det anges till och med att NADO kommer att variera i sina krav och prioriteringar. Beroende på det individuella genomförandet av policyn kan därigenom en intressent öka eller minska effektiviteten eller ojämlikheten i systemet och därmed också påverka idrottares svar på dopingtestsystemet.

Idrottares uppfattning om testsystemet kan förändras under karriären och kan bero på deras konkreta erfarenhet – positiv eller negativ – av systemet. Dessutom kan det antas att faktorer som rör dopingens närhet; det vill säga om idrottare personligen känner någon inom sin egna idrott med dopingserfarenhet eller anser att doping är utbredd i sin idrott på elitnivå, kan påverka elitidrottares uppfattning om och tillit till testsystemets funktion. Det är troligt att idrottare som uppfattar doping i sin närhet kommer att visa en högre grad av misstro mot testsystemets funktion om de kan observera hur (andra) idrottare inom den aktuella idrotten använder doping och kommer undan med det, eftersom antagligen inte alla fångas i dopingtest. Hur idrottare reagerar på eller hanterar en misstroende syn – till exempel om de tycker att detta är frustrerande, bara ignorera det eller acceptera det – kan emellertid bero på en rad faktorer; till exempel i vilken grad de tror att doping har en inverkan på prestations-nivåer inom just deras sport och deras personliga moraliska övertygelse om doping. En uppfattning kan också bero på om idrottaren känner igen (eller till och med dra fördel) av det faktum att det är möjligt att ”besegra” testsystemet. eftersom antagligen inte alla fångas i dopingtesterna.

Etikfrågor avseende frivilligheten i dopingtestning

Det har fastslagits att “det ingår inte i FN:s rättighetskataolog att få bedriva idrott inom idrottsrörelsen.” Med det avses att för att få delta i idrott på det sätt som idrottsrörelsen är organiserad och utövad så måste man finna sig i att följa de regler som idrottens företrädare kommit överens om. Det är nästan en truism eftersom det för de flesta är självklart att man måste vara överens om reglerna innan man tävlar mot varandra och att det gäller alla regler och inte bara de regler man tycker passar för egen del.

Om det skall översättas till unga – exempelvis personunder 18 år – kan man emellertid se det som att som att dessa inte har något reellt val eftersom de inte kan idrotta ens i närheten av likartade sätt som flertalet inom idrottsrörelsen. De unga har aldrig blivit tillfrågade om regler och genom att vara med förutsätts en sorts informerat samtycke. I detta bör man dock utgå från att flertalet aldrig har varit i närheten av att diskutera WADA-reglernas tvång att lämna urin- och blodprover.

Ett utilitaristiskt argument skulle då vara att vinsten av en allmän, social rättvisa för att få idrotta i ett sammanhang som är fritt från doping överväger begränsningarna i den enskilde idrottsutövarens frihet. Det är emellertid då en ”vuxenargumentering” som de unga knappast haft någon del i.

Den tidigare chefen för WADA, Richard Pound, gjorde ett uttalande 2004, som fortfarande kan vara vägledande:

[Sport] is governed by rules that, however artificial or arbitrary they may be, are freely accepted by the participants. Why a race is 100 or 200 or 1,500 meters does not really matter. Nor does the weight of a shot or a discuss [sic], the number of members on a team, or specifications regarding equipment. Those are the agreed-upon rules. Period. Sport involves even more freedom of choice than participation in society. If you do not agree with the rules in sport, you are entirely free to opt-out, unlike your ability to opt-out of the legal framework of society. But if you do participate, you must accept the rules. You are not entitled to use a 10-pound shot instead of the 16-pound shot used by your fellow competitors. You are not entitled to start the race before the other competitors, just because you may be a bit slower than they are.

Han fortsatte med att förklara att antidopingreglerna är ett resultat av att en majoritet (av idrottsutövare, ledare, sponsorer och åskådare) har gjort överenskommelser – direkt eller indirekt via sina företrädare – om flera punkter såsom:

Grundläggande värderingar om exempelvis idrottsprestationer inte skall beror på ”konstgjorda” medel

Att endast de som dopat sig skall bli bestraffade för doping och ingen som inte är dopad skall få sitt rykte förstört genom att bli misstänkt för doping

Om man då vill ha en dopingfri idrott finns det idag inget generellt användbart system annat än dopingtester, och dem måste alla som vill vara med i idrottsrörelsen underkasta sig.

Litar elitidrottare på antidopingtestsystemet?

Dopingstester är en nyckelkomponent som upprätthålls av antidopingorganisationer för att upptäcka och avskräcka doping inom idrotten. Policies har utvecklats för att skydda idrottares rätt att delta i dopingfri idrott; och testning är ett nyckelverktyg för att säkra denna rätt. Följaktligen är idrottares svar på antidopingsinsatser viktiga. Internationella olympiska kommittén (IOC) genomförde sitt första obligatoriska dopingtest under vinter-OS i Grenoble 1968. Tidiga testregimer har karakteriserats som enbart symboliska: dopingtester utfördes endast i tävlingar, testsystemen var inkonsekventa och testresultaten var inte särskilt tillförlitliga inkonsekvens. Ineffektiviteten i antidoping-insatserna, liksom bristen på samarbete mellan och engagemang bland intressenter, hoppades kunna elimineras genom inrättandet av WADA och implementeringen av den första WADA-koden 2004. Även om denna intensifiering av dopingskontroller och harmonisering av antidopingsinsatser verkligen eliminerade många av de inkonsekvenser som var dominerande i tidiga antidopingsregimer, tyder nyare studier paradoxalt nog på att nuvarande politik – på grund av stora skillnader mellan intressenternas harmoniseringsstandarder och deras genomförande av regelverket, inklusive International Standards for Testing – har lett till en annan typ av inkonsekvens och nya former av ojämlikhet för idrottare under striktare regimer. Exempelvis har studier visat att den nationella implementeringen av Koden tar sig olika former, att det finns skillnader i hanteringen av missade tester och anmälningsmisslyckanden mellan nationella antidopingsorganisationer (NADOs), att det fortfarande finns en stor variation i de nationella kraven på idrottares tillgänglighet för testning (trots vistelserapporteringen), i kriterierna för att välja ut idrottare till den registrerade testpoolen och i hur sanktioner genomförs.

WADA-koden visar på nationella och internationella idrottsförbunds och nationella regeringars ömsesidiga ansvar. En stor utmaning som för närvarande undergräver antidopingsinsatser är relaterad till bristande engagemang bland ett antal viktiga regeringar och internationella idrottsförbund (IF). Antidopingsmyndigheterna är emellertid beroende på idrottarnas stöd och förtroende för att effektivt förebygga doping inom elitidrotten och för att legitimera det ganska omfattande antidopingsprogrammet

I processen för att säkra idrottares rätt till dopingfri idrott är dopingtestning en nyckelåtgärd. I detta sammanhang är insatserna för att upprätta harmoniserade och effektiva doping-testprogram över hela världen nyckelelement i den nuvarande antidopingsstrategin. Därför är elitidrottares svar på testsystemet nyckelrösten när man bedömer implikationerna av antidopingsinsatser. Dessutom finns det indikationer på att den senaste tidens intensifiering av antidopingsinsatserna har skapat en ny sorts orättvisa och en känsla av orättvisa bland idrottare som tror – eller vet – att de utsätts för en strängare testregim än sina utländska konkurrenter. Om så är fallet, detta måste betraktas som ett hot mot antidopingsinsatsernas legitimitet.

Idrottares uppfattning om testsystemet kan förändras under karriären och kan bero på deras konkreta erfarenhet – positiv eller negativ – av systemet. Det verkar till exempel rimligt att anta att en idrottares personliga erfarenhet av dopingtestning kan påverka hans eller hennes uppfattning om systemets effektivitet. Dessutom kan det antas att faktorer som rör dopingens närhet; det vill säga om idrottare personligen känner någon inom sin egna idrott med dopingserfarenhet och/eller anser att doping är utbredd i sin idrott på elitnivå, kan påverka elitidrottares uppfattning om och tillit till testsystemets funktion. Det är också troligt att idrottare som upplever doping i sin närhet kommer att visa en högre grad av misstro mot testsystemets funktion om de kan observera hur andra idrottare inom sin sport använder doping och komma undan med det, eftersom antagligen inte alla fångas i dopingtest. Men hur idrottare reagerar på eller hanterar en misstroende syn – till exempel om de tycker att detta är frustrerande, bara ignorera det eller acceptera det – kan bero på en rad faktorer; till exempel i vilken grad de tror att doping har en inverkan på prestationsnivåer inom just deras sport och deras personliga moraliska övertygelse om doping.

Vidare illustrerar forskningen hur dopingtestsystemet ställs inför svårigheter att upptäcka vissa förbjudna substanser och hur bristande validitet av tester kan leda till falskt positivt eller falskt. negativa testresultat. Teoretiskt är det också intressant att trots ett ökat antal utförda tester och förbättringar av testmetoder, har andelen positiva testresultat inte ökat. Varje år visar mindre än 2 procent av de genomförda dopingtesterna positiva testresultat, en procentandel som inkluderar positiva testresultat från mediciner för vilka en dispens kan ha beviljats.

Det finns studier som tyder på att förtroendet för effektiviteten av dopingtestsystemet kan vara lågt bland vissa idrottare. Föreliggande undersökning syftar därför särskilt till att undersöka hur elitidrottare uppfattar testsystemets funktion i deras egen sport både nationellt och globalt. Dessutom, försöker den identifiera om specifika faktorer som tidigare erfarenhet av testning och upplevd närhet till doping har en inverkan på idrottares uppfattning om testsystemet.

Den danska studien genomfördes 2016 och består av ett webbaserat frågeformulär (n= 645; svarsfrekvens 43 %) och använder kvalitativa resultat för att utveckla och förklara kvantitativa resultat.

Resultaten visade att två tredjedelar av idrottarna rapporterade att det nationella testprogrammet i sin sport var lämpligt. En majoritet av de idrottare som hade en åsikt i ämnet ansåg att testprogram i vissa länder inte var tillräckligt omfattande eller ansåg att dopingskontrollen i vissa länder minskade för att vinna medaljer. Tidigare erfarenheter av tester verkade ha en positiv inverkan på förtroendet för de konkreta åtgärderna, men om idrottare upplevde brister under kontrollprocedurerna kan detta öka misstroendet och orsaka oro. Närheten till doping i en idrottsutövares idrott påverkade idrottarens uppfattning om testsystemet. Idrottare som tävlar i grenar som är mer utsatt för doping väl över hela världen visar större misstro mot eller missnöje med det nuvarande testsystemet. Idrottarnas skilda åsikter tyder på att den samtida antidopingspolitiken samtidigt möts av stöd, (miss)troende och frustration.

Olika uppfattningar om anabola steroider mellan användare och läkare

Androgena anabola steroider (AAS) har ett antal potentiellt ogynnsamma farmakologiska effekter (”biverkningar”), varför användning borde leda till skärpt hälsoövervakning, inklusive utvalda laboratorieundersökningar. Det är osäkert i vilken utsträckning AAS-användare kan och vågar söka medicinsk hjälp när de tror att de behöver och det är oklart om vårdgivarna en kan svara upp mot användarnas verkliga eller upplevde behov. Den föreliggande studien försökte fastställa hur AAS-missbrukare interagerar med vårdgivare respektive hur läkare uppfattar sin kunskap inom ämnet. Ett frågeformulär delades och gav 216 svarande bland AAS-användare och 134 läkare.

Det var 216 svarande bland de som hade använt AAS mellan 1 månad och 24 år, och 91 (42 %) sa att de hade hälsokontroller inklusive regelbundna blodprover för att övervaka hälsan när de använde AAS. Av de deltagare som fick tillgång till sjukvård varierade frekvensen av övervakning avsevärt, med vissa deltog en gång i månaden, varje kvartal eller var sjätte månad, medan andra deltog före och eller efter en behandlingscykel med AAS. Totalt 140 svarande (65 %) sa att de inte skulle lita på att deras allmänläkare rapporterade blodprov korrekt i samband med AAS-användning. Endast 24 av de 108 (22 %) som svarade på den ytterligare frågan litade på en läkare från National Health Service (NHS) för att tolka sina labbdata, medan 54 (50 %) konsulterade en privat specialist.

En hög andel av AAS-användare hänvisade till olika hinder för att få tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive 136 av 189 (72 %) som rapporterade rädsla för förebråelser och 107 av 194 (55 %) rapporterade att de undvikit att söka medicinsk rådgivning trots att de sett det som önskvärt av medicinska skäl. 137 av 193 svarande (71 %) avslöjade inte sin AAS-användning när de kom till läkare. Det var 9 (4 %) som inte ansåg att blodprov behövdes och som inte var oroliga för hinder för att få tillgång till sjukvård.

Det kom 134 svar från läkare, inklusive 60 (45 %) allmänläkare och 74 sjukhusläkare inom olika tjänsteår: 7 (5 %) AT-läkare, 41 (31 %) ST-läkare, 17 (13 %) specialister och 9 (7%) överläkare.  Sammantaget rapporterade två läkare (1,5 %) att de själva hade använt AAS. På frågan om de minns att de hade fått formell undervisning om AAS som användes i idrotten i läkarutbildningen, svarade 130 (9 7%) nej. På frågan om de visste vilka blodprov som kan tas för att övervaka hälsan hos de som använder AAS, svarade 109 (82 %) nej och 107 (80 %) sa att de inte skulle känna sig säkra på tolka blodprovsresultat hos någon som använder AAS. Bland läkarna sa 83 (62%) att blodprovsövervakning för AAS-användare inte bör tillhandahållas av NHS.

Det finns vissa paralleller med drogmissbruk, tobaksbruk och alkoholism där patienter kan vara ovilliga att söka råd från sjukvårdspersonal samtidigt som det finns en uppfattning om att det medicinska samfundet kan ha en lägre total medvetenhet om hälsoeffekterna av AAS.  Effekterna av att behandla med suprafysiologiska testosterondoser har länge varit kända av kroppsbyggarna, men det har tagit lång tid innan denna förekomst blev accepterad inom medicinen. Rapporter har dessutom visat att Internet tillhandahåller anekdotisk information som kan ge felaktig information och sprida farliga metoder.

Ett nyckelfynd som studien lyfter fram är att kroppsbyggare inte har förtroende för vårdpersonal, och en förvånansvärt hög andel användare bedömde sin övergripande kommunikation med vårdpersonal som dålig. Användare dolde ofta användningen av AAS för sin läkare, till stor del på grund av rädsla för kritiska omdömen eller bristande förståelse. Ungefär hälften sa att de hade avhållit sig från att söka medicinsk hjälp av rädsla för att döma eller att AAS-användning var förknippad med stigma. Dessa faktorer verkar vara viktiga hinder för att få medicinskt stöd eller tillgång till laboratorieundersökningar.

Att förbättra kunskapen om de farmakologiska verkningarna och negativa effekterna av AAS inom det medicinska samfundet är viktigt för att etablera en tydligare konsensusstrategi för att tillgodose vårdbehoven i denna patientgrupp, inklusive en mer enhetlig metod för laboratorieanalyser. Denna studie identifierar viktiga barriärer som måste åtgärdas, i syfte att uppnå en bättre förståelse mellan AAS-användare och vårdpersonal för att minimera de negativa effekterna av behandlingen.

Doping kan inte bekämpas så länge idrottssamfunden är korrupta

Korruption i allmänhet, och dess underkategori doping i synnerhet, är allmänt förekommande inom både amatör- och professionell idrott. Genom att skapa orättvisa fördelar förvränger doping den jämna spelplanen inom idrottstävlingar. Med högre insatser involverade skapar sådana förvrängningar negativa externa effekter inte bara på individnivå (till exempel varaktiga hälsoskador) utan också friktioner på aggregatnivå (som förlust av mediaintresse) och undergräver idrottens principer. Vanliga exempel på korruption inom idrotten inkluderar att rigga matcher, muta funktionärer, använda prestationshöjande ämnen eller olika strategier för att påverka resultatet.

Tävlingsidrottarna i världen uppskattas vara mellan 800 miljoner och 1,2 miljarder aktiva i en verksamhet som omsätter enorma summor pengar. Den ekonomiska påverkan av idrott är därför enorm. Exempel på det är att cirka 2,5 miljarder euro spenderades på reklam i samband med FIFA World Cup så tidigt som 2006. Idrottsindustrin som helhet genererar i genomsnitt mellan 2,5 och 3,5 procent av ländernas BNP. En idrottsmans incitament att vinna formas inte bara av den stigande prestige som är sammanflätad med ens strävan efter självförverkligande utan också av det (förväntade) inflödet av pris-och reklampengar. Sådana incitament kan få idrottare att överskrida lagliga gränser för att skapa en fördel.

Doping innehåller alla ingredienser för att förvränga rättvis konkurrens och förtroende i tävlingar och stör därmed hela idrottssystemet. Om man sammanför ekonomiska teorier från både det rationella och beteendemässiga området för att analysera idrottarens benägenhet att dopa sig tyder resultaten på att båda tillvägagångssätten är användbara för att förklara dopingbeslut och att idrottare drivs av komplexa buntar av kostnads-nytto-beräkningar, incitament, omdömesdilemman, spill-over-effekter och social smitta. Forskning indikerar att varken på individ- eller aggregatnivå gynnas någon på lång sikt av doping inom idrott. Eksisterande forskning är fortfarande relativt tunn avseende många frågor när det gäller idrottens problem med korruption överlag och doping i synnerhet. Ett grundläggande problem är således bristen på bra data. Med tanke på de överdrivet höga monetära och icke-monetära insatserna involverade i (professionell) idrott är denna brist oroande. Officiella organ och institutioner bör säkerställa att en idrotts integritet tas lika seriöst och professionellt som idrottare tar sin träning.

Skadliga effekter av doping

Dopning skadar inte bara individer utan påverkar också idrottens integritet och samhället negativt. Idrottare fungerar generellt som förebilder och bär därför ett visst ansvar gentemot samhället. Att avslöjas för användning av doping smutsar inte bara ned idrottarens rykte och ifrågasätter legitimiteten av deras prestationer, utan fläckar även idrottens som helhet. När en idrottares rykte är smutsat kan förlusten av förtroende översättas till fansens misstro mot institutioner och försvaga effektiviteten och pålitligheten hos dessa institutioner. Dessutom innebär utförandet av dopningstester enorma årliga kostnader för samhället. Därutöver har upprepade fall av dopning kraften att få en sport att förlora sin trovärdighet. Det mest kända fallet är professionell cykling.

Förklaring av beteendet att dopa sig

Monetära och icke-monetära incitament spelar en avgörande roll i en idrottares kalkyl. Inte sällan drivs dopingen av rationella beslut och innefattar en framsynt maximering av stabila preferenser. Individer med höga diskonteringsräntor för framtida händelser och därmed en hög preferens för nuet är mer benägna att bli beroende – ungefär som då en individen beslutet att ägna sig åt brottslig verksamhet kan baseras på en rationell riskbedömning.

Ur en idrottares perspektiv liknar beslutet att dopa sig ”fångens dilemma.” Båda idrottarna skulle vara bättre av att inte engagera sig i dopning från början, men eftersom ingen kan lita på den andra slutar båda med att ta dopingpreparat för att förbättra sina chanser att vinna. Styrkan i incitamenten att manipulera en idrottares beslut om att ta prestationshöjande droger är oftast en funktion av vederbörandes egen ålder och sannolikt uppvisar en U-formad karaktär. Resonemanget går som följer: En tävlingsinriktad idrottare i sina unga år har både de fysiska förutsättningarna och tillräckligt med fysiska förutsättningar för att möjliggöra en färdighetsökning tillräckligt stor för att skapa ett försprång som gör skillnaden mellan mediokritet och superstjärna. Under dessa omständigheter kan de förväntade monetära och icke-monetära fördelarna mycket väl överväga riskerna som följer med att ta dopingpreparat.

Denna fördel försvinner emellertid när idrottaren blir äldre och en plan trend och den initiala nedgången är troligtvis överkompenserad av vad som kallas “endgame effect” i slutet av idrottarens aktiva karriär. Här har befintliga bestraffningsmekanismer, såsom uteslutning från deltagande i turneringar ingen trovärdig påföljdseffekt på en gammal idrottare som är nära sitt aktiva avslutande av idrottskarriären. Idrottarens alternativkostnader för att inte kunna tjäna (pris)pengar, hans ökande värdeförlust när han åldras och att vara utsatt för en fångens dilemmatyp arbetar i samma riktning och fungerar som incitament att ta till doping. Som bevisen antyder är kombinationen av dessa incitament tillräckligt stark för att överväga hotet om bestraffning.

Social smitta och rykte

Forskning indikerar att brott har allvarliga smitteffekter. I linje med detta är individer mer benägna att uppvisa avvikande beteende om personer omkring dem beter sig på ett oetiskt sätt. Kopplat till detta är hotet om förlust av rykte. I en social kontext bestämmer ryktet ens egen pålitlighet, och när det undermineras är det svårt att rehabilitera sig in i samhället. En individs rykte beror dock inte bara på ens eget beteende utan även på beteendet hos kamrater och gruppdynamiken.

I detta sammanhang har studerats påverkan av individens och kollektivets ryktes gemen-samma dynamik på korruptionsbeteende. Antagandet är att individuella incitament påverkas av individens tidigare beteende (som vanligtvis observeras av utomstående och gruppens tidigare beteende, vilket introducerar rykteseffekter. Om detta är fallet kan vi modellera det intergenerationella beroendet av tidigare medlemmars beteende och eventuell ryktesskada på nuvarande medlemmars beslut.

Korruption i toppen hindrar bekämpande av dopingen

Den omfattande illegala dopingen kräver en mångsidig motstrategi. Från ett klassiskt kostnads-nytto-perspektiv kan det vara effektivt att höja (förväntade) kostnader för doping, vilket i sin tur förväntas (ceteris paribus) minska incitamenten för sådant avvikande beteende från första början. Detta kan genomföras genom både ekonomiska straff, i form av böter och ett förlängt förbud från förbundet eller från alla former av tävlingar, för dopade idrottare.

Den möjliga förlusten av rykte utgör en stark kostnadsdrivande faktor. Om medierna håller ihop och ger omfattande mediabevakning skulle de följande kostnaderna öka betydligt. Ett annat potentiellt tillvägagångssätt skulle vara att minska förväntade fördelar. Detta kan uppnås genom att till exempel sänka prispengarna för idrottarna eller minska idrottarens grundinkomst. Å andra sidan kan minskade fördelar potentiellt skada hela branschen eftersom människors entusiasm för och engagemang i sport kan minska betydligt. I linje med detta utgör justering av ojämlikheten i idrottarnas inkomster en annan möjlig reglerings-möjlighet.

Ytterligare försök att bekämpa dopingproblemet innefattar hårdare åtgärder, såsom tillfällig uteslutning av idrottsgrenar med omfattande doping från det olympiska programmet, förbud mot televisionssändning av sådana sporter eller överföring av kostnadsbördan till officiella institutioner för respektive sportgren.

Effektiviteten av motåtgärder för att bekämpa korruption inom sport generellt och omfattande doping i synnerhet påverkas dock av den korruption som är inneboende i institutionerna själva. Ett slående exempel är den Internationella fotbollsfederationen (FIFA). Under årtionden har FIFA varit inblandad i korruptionsskandaler med avseende på röstköp, tilldelning av kontrakt och ansökningar om Världsmästerskapen. Som den främsta styrande organet för internationell fotboll skulle man förvänta sig att en sådan institution tar upp utrensning av korruption mer seriöst än vad som hittills varit fallet. Faktum är att FIFA:s undersökningskommité, FIFA:s etikkommitté (FEC), verkar försumlig när det gäller att belysa befintliga brister. Exempelvis sköt man länge upp publiceringen av den slutliga rapporten som behandlar undersökningen av de senaste korruptionsfrågorna relaterade till påstått korrupta VM-ansökningar för 2018 (Ryssland) och 2022 (Qatar). Under sådana omständigheter misslyckas institutionerna med att fullgöra sina plikter och bidrar i stället till att avla systemisk korruption.

Inte förvånande kan kampen mot doping – och korruption av alla andra slag – inom idrotten inte bli framgångsrik så länge de underliggande institutionerna lider av samma sjukdom. Ytterligare åtgärder måste vidtas för att säkerställa ren sport och rättvis konkurrens, såsom att skapa verkligt oberoende styrande institutioner som hindras från att följa sina egna intressen eller de av en minoritet av intressenter.

Tyst korruption som ett hot mot internationell antidoping

När vi diskuterar antidoping är det i första hand idrottsutövare som har tagit förbjudna preparat. I andra hand diskuteras ledares inflytande och ansvar, smuggling och försäljning av doping-klassade substanser och den miljön i vilken doping försiggår. Här tas upp ytterligare en nivå, nämligen där de ansvariga på den internationella nivån granskas.

Det är den förre ordförande i Tyska Friidrottsförbundet Helmut Digel, som också varit direktör för Institutet för idrottsvetenskap vid Eberhard Karls universitet i Tübingen, den 26 oktober 2023 på internet skrivit en essä – ”Systemet med en nation, en röst, har bidragit till att göra världsidrotten mer korrupt” – där han tar upp den tysta, indirekta korruption som är resultatet av att ledarna för de stora internationella förbunden ingår ett brödraskap långt från idrotten och där viljan att bli omvald och viljan att förse de internationella förbunden med onödigt mycket pengar är prioritet framför exempelvis antidoping. Även i Sverige har dessa synpunkter förts fram, exempelvis av Björn Ekblom. Här kommer ett utdrag ur Digels text.

Världens idrottsorganisationer har länge varit föremål för offentlig kritik. Vid Olympiska rådet för Asien i oktober 2023 ersätts en shejk av den näste, även om Internationella Olympiska Kommitténs (IOC) etikkommission hade uteslutit den förra och inte erkänner den senares val. Vid Internationella Skidförbundet har den svenska/brittiske entreprenören och miljardären Johan Eliasch valts till president utan stöd från de mest betydande alpina skidnationerna. Vid val till högsta internationella poster finns upprepade anklagelser om köpt röst på kongresser för att säkra majoriteter för val av maktlystna personer för vilka sporten bara är deras leksak.

Om vi tittar lite närmare på världens idrottsorganisationer, om vi följer deras utveckling under flera årtionden, kan vi se att de högsta positionerna i de internationella förbunden är eftertraktade objekt för människor som söker makt. Denna längtan efter makt går hand i hand med olika egenintressen som människor försöker tillfredsställa genom idrotten. Samtidigt blir det allt mindre troligt att personer som enbart är inriktade på själva ärendet och som också utmärker sig genom en motsvarande professionell kompetens väljs till ledande befattningar inom idrotten.

Om man frågar sig varför och hur en sådan utveckling inom idrottsorganisationer kunde bli möjlig, måste man titta på deras stadgar och överväga de regler som styr valen till de högsta befattningarna inom idrotten. I det förflutna hade alla olympiska idrotter som kontrollerades av européer, vilket var den övervägande majoriteten, såsom hockey, hästsport, handboll, friidrott eller simning, i decennier praktiserats främst i Europa eller i USA. Det var sedvanligt att observera en princip om delegation till idrottens styrande organ där intressena hos idrottarna primärt representerades. Länder som hade många aktiva idrottare hade därför mer inflytande jämfört med dagens situation.

Denna demokratiska princip ifrågasattes alltmer på internationell nivå på 1960- och 1970-talen när inte längre antalet aktiva medlemmar skulle vara grundvalen för den demokratiska strukturen inom ett styrande organ. Som en överlägsen demokratisk princip blev kravet “en nation – en röst”, vilket förblev obeaktat i internationella förbund under lång tid. Den avgörande faktorn för förändringen var att allt fler maktlystna européer utnyttjade denna nya demokratirörelse för att säkra sin makt så länge som möjligt. Auktoritära personligheter som Primo Nebiolo, den tidigare ordföranden för Internationella friidrottsförbundet (IAAF), Sepp Blatter, den tidigare chefen för FIFA, och flera andra ledare använde den “nobla idén om demokrati” för att cementera sin makt. Deras efterträdare går idag på samma väg.

Under det senaste decenniet har nästan alla olympiska internationella förbund ökat sitt medlemsantal till över 150 länder, med övervägande delen av medlemmarna ofta bara ha ett mycket fåtal idrottare som utövar den aktuella sporten. Vissa av dessa medlemmar existerar enbart på papper, men deras representanter njuter av fördelarna att vara en del av det internationella förbundet, även om sporten själv nästan inte alls utövas i deras land. En ännu mer långtgående konsekvens av detta system är framväxten av ledare från tillväxtländer som kommer till makten med hjälp av andra tillväxtländer.

Det har observerats under en ganska lång tid att på detta sätt vissa regioner i världen får en extraordinär makt när det gäller ledningsbeslut, vilket knappast hör hemma där i första hand. Det finns till exempel 50 afrikanska röster som är en avgörande faktor vid tillsättningen av nästan varje viktig sportpolitisk position. Det är därför alltmer troligt att egna kandidater från dessa regioner kommer att nå maktpositioner, till exempel Lamine Diack vid IAAF efter Nebiolos död, eller Hassan Mustafa med sitt val som första icke-europeiska president för Internationella handbollsförbundet.

Kandidater från de stora idrottsnationerna kommer å andra sidan att ha allt mindre chans att nå avgörande ledningspositioner i framtiden. Under den demokratiska principen “en nation – en röst” har det blivit mycket lätt för maktlystna personer att manipulera systemet som varje medlemsland har, i sitt eget intresse. Om vi tittar på den övervägande majoriteten av medlemmar i de flesta internationella förbund måste vi inse att till exempel av de 210 medlemsförbunden inom FIFA eller World Athletics, det nya namnet för IAAF, har endast en tredjedel förmodligen riktigt konstituerade organisationer. Många ombud som representerar sitt nationella förbund vid valen är ofta okunniga om problemen och frågorna inom sin sport.

Det händer också allt oftare att ombud röstar om en sports framtid, trots att de nästan inte har några idrottare i sitt eget nationella förbund. Dessutom blir det allt vanligare att ombuden har blivit utvalda av sin regering hemma för att rösta vid valkongresser för internationella förbund. I många länder är det också vanligt att den respektive regeringen och idrottsministeriet bestämmer vilka kandidater som ska kandidera till ledningspositioner i internationella förbund och vilken roll de ska spela.

I Kina är det brukligt att alla dess internationella representanter kontrolleras mycket noggrant eller riskerar att bli utbytta. Det verkar som om den övervägande majoriteten av ombuden som deltar i möten inom internationella förbund bara påverkas indirekt av det faktiska ärendet som de sysslar med. Organiseringen av världsmästerskap eller andra stora idrottsevenemang är irrelevanta ämnen för många av ombuden.

Diskussioner om antidoping, marknadsföring och försäljning av tv-rättigheter förblir ofta abstrakta för representanterna från de mindre förbunden. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att rösten de måste avgiva vid kongresserna snabbt kan bli en massmanöver för manipulation.

Platserna för stora evenemang påverkas alltmer av geopolitik. Nästan alla val till lednings-positioner inom internationella förbund har nyligen varit föremål för rykten om hur den framgångs-rika kandidaten vann. Mutor kan ta många former, och det faktum att ombuden är sympatiska mot de mäktiga betyder inte nödvändigtvis att det handlar om ekonomiska betalningar.

Missbruket av demokrati inom olympiska idrottsorganisationer kan ha allvarliga konsekvenser. Detta maktmissbruk har effekten att sannolikheten för att icke-expertpersoner kommer att leda idrotten ökar ständigt. Detta har också till följd att enbart ekonomiska intressen formar de sportpolitiska åtgärderna för dessa organisationer. Världsmästerskap tilldelas allt mer inte för att de är den bästa budgivningen för sporten, utan påverkas alltmer av externt kontrollerade politiska intressen.

De som leder internationella förbund blir ofta oligarkier och undgår all kontroll. Många av världens internationella förbund fungerar nu i ett legalt vakuum som inte är föremål för någon större granskning. Principerna för “god styrning” och “finansiell öppenhet” som tillämpas på dem utifrån representeras sannolikt för omvärlden via en välorganiserad och välfinansierad PR-kampanj.

Risken att idrotten har blivit mäktiga personers leksak som främst tjänar deras egna intressen har ökat avsevärt de senaste åren. Det är redan förutsebart att de ekonomiska grundvalarna för många olympiska idrottsförbund kommer att hotas på detta sätt. Nödvändiga investeringar i moderniseringen av idrotten görs sällan, och de olympiska förbunden blir alltmer beroende av IOC.

Det är uppenbart att missnöjet växer inom idrotten, framför allt uttryckt av idrottarna själva, vilka alltmer påverkas av organisationernas katastrofala utveckling, eftersom den nuvarande ledningspolitiken är till deras skada och till skada för deras tävling.

Är det bara ekonomi och ledarnas välfärd som skall styra världens samlade idrottsrörelse.

Brittiska elitlöpares syn på doping

Uthållighetidrotter står för drygt hälften (56 %) av alla dopingregelbrott under senare år sett ur ett världsperspektiv. I denna studie djupintervjuades – semistrukturerat – elva brittiska elitlöpare från långdistanserna. Fyra påståenden identifierades:

Löparna framförde att de inte hade varit frestade att dopa sig; de tävlade för sitt eget nöje och för att se hur bra de kunde bli men inte för att vinna till varje pris

Nuvarande antidoping stoppar inte doping tillräckligt effektivt och bedrivs inte lika effektivt i olika länder

Doping uppfattades som en viktig fråga och uppfattades utgå från vissa idrottskulturer där missbruket är etablerat

Doping har påverkat också de odopade på ett signifikant sätt och är fortfarande en psykologisk utmaning i all förberedelse för tävling

Man konkluderade med att antidopingorganisationer inte enbart kan arbeta med att jaga dopade utan också inse att det finns en ännu större grupp som inte är dopade och uppmärksamma denna grupp också.

De flesta britter skulle rapportera dopningsmisstankar till UKAD

Den 23 maj 2023 redovisades en undersökning av engelska antidopingorganisationen, UKAD, avseende hur gemene man i Storbritannien ser på doping och antidoping.

Det redovisades att Fair play alltid har varit en inneboende del av brittiska värderingar och enligt den nya undersökningen säger 69 procent av britterna att de bryr sig tillräckligt för att rapportera sina dopningsrelaterade misstankar om en idrottare, eller deras stödpersonal för idrottare (tränare, läkare, nutritionister, sjukgymnaster och föräldrar) till UKAD. Idrotts-intresserade tillfrågades också vems ansvar det är för en idrottare att hålla sig fri från doping och återigen ser britterna ren sport som ett kollektivt ansvar. Femtiosex procent anser att idrottsorganisationer, nationella idrottsorgan och UKAD har en delad plikt medan 52 procent anser att det är idrottarens ansvar. Ytterligare 39 procent ansåg att det var tränarens plikt att stödja idrottaren att inte ta prestationshöjande droger.

UKAD:s vd Jane Rumble uttryckte det som att: “Det krävs ett team av läkare, tränare, nutritionister, sjukgymnaster och föräldrar för att stödja en idrottare för att hjälpa dem att lyckas. Många människor som arbetar inom idrotten idag bryr sig passionerat och arbetar tillsammans för att säkerställa en positiv miljö dedikerad till fair play. Rollen som stödpersonal för idrottare är avgörande för att stödja idrottare att fatta rätt beslut och detta inkluderar antidopningsansvar. På UKAD strävar vi efter att främja och stödja ett idrottslandskap där vi alla arbetar tillsammans som ett lag för att skapa en idrottsvärld där idrottare är stolta över att spela och vinna rättvist.”

Olika uppfattningar om anabola steroider mellan användare och läkare

Androgena anabola steroider (AAS) har ett antal potentiellt ogynnsamma farmakologiska effekter (”biverkningar”), varför användning borde leda till skärpt hälsoövervakning, inklusive utvalda laboratorieundersökningar. Det är osäkert i vilken utsträckning AAS-användare kan och vågar söka medicinsk hjälp när de tror att de behöver och det är oklart om vårdgivarna en kan svara upp mot användarnas verkliga eller upplevde behov. Den föreliggande studien försökte fastställa hur AAS-missbrukare interagerar med vårdgivare respektive hur läkare uppfattar sin kunskap inom ämnet. Ett frågeformulär delades och gav 216 svarande bland AAS-användare och 134 läkare.

Det var 216 svarande bland de som hade använt AAS mellan 1 månad och 24 år, och 91 (42 %) sa att de hade hälsokontroller inklusive regelbundna blodprover för att övervaka hälsan när de använde AAS. Av de deltagare som fick tillgång till sjukvård varierade frekvensen av övervakning avsevärt, med vissa deltog en gång i månaden, varje kvartal eller var sjätte månad, medan andra deltog före och eller efter en behandlingscykel med AAS. Totalt 140 svarande (65 %) sa att de inte skulle lita på att deras allmänläkare rapporterade blodprov korrekt i samband med AAS-användning. Endast 24 av de 108 (22 %) som svarade på den ytterligare frågan litade på en läkare från National Health Service (NHS) för att tolka sina labbdata, medan 54 (50 %) konsulterade en privat specialist.

En hög andel av AAS-användare hänvisade till olika hinder för att få tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive 136 av 189 (72 %) som rapporterade rädsla för förebråelser och 107 av 194 (55 %) rapporterade att de undvikit att söka medicinsk rådgivning trots att de sett det som önskvärt av medicinska skäl. 137 av 193 svarande (71 %) avslöjade inte sin AAS-användning när de kom till läkare. Det var 9 (4 %) som inte ansåg att blodprov behövdes och som inte var oroliga för hinder för att få tillgång till sjukvård.

Det kom 134 svar från läkare, inklusive 60 (45 %) allmänläkare och 74 sjukhusläkare inom olika tjänsteår: 7 (5 %) AT-läkare, 41 (31 %) ST-läkare, 17 (13 %) specialister och 9 (7%) överläkare.  Sammantaget rapporterade två läkare (1,5 %) att de själva hade använt AAS. På frågan om de minns att de hade fått formell undervisning om AAS som användes i idrotten i läkarutbildningen, svarade 130 (9 7%) nej. På frågan om de visste vilka blodprov som kan tas för att övervaka hälsan hos de som använder AAS, svarade 109 (82 %) nej och 107 (80 %) sa att de inte skulle känna sig säkra på tolka blodprovsresultat hos någon som använder AAS. Bland läkarna sa 83 (62%) att blodprovsövervakning för AAS-användare inte bör tillhandahållas av NHS.

Det finns vissa paralleller med drogmissbruk, tobaksbruk och alkoholism där patienter kan vara ovilliga att söka råd från sjukvårdspersonal samtidigt som det finns en uppfattning om att det medicinska samfundet kan ha en lägre total medvetenhet om hälsoeffekterna av AAS.  Effekterna av att behandla med suprafysiologiska testosterondoser har länge varit kända av kroppsbyggarna, men det har tagit lång tid innan denna förekomst blev accepterad inom medicinen. Rapporter har dessutom visat att Internet tillhandahåller anekdotisk information som kan ge felaktig information och sprida farliga metoder.

Ett nyckelfynd som studien lyfter fram är att kroppsbyggare inte har förtroende för vård-personal, och en förvånansvärt hög andel användare bedömde sin övergripande kommu-nikation med vårdpersonal som dålig. Användare dolde ofta användningen av AAS för sin läkare, till stor del på grund av rädsla för kritiska omdömen eller bristande förståelse. Ungefär hälften sa att de hade avhållit sig från att söka medicinsk hjälp av rädsla för att döma eller att AAS-användning var förknippad med stigma. Dessa faktorer verkar vara viktiga hinder för att få medicinskt stöd eller tillgång till laboratorieundersökningar.

Att förbättra kunskapen om de farmakologiska verkningarna och negativa effekterna av AAS inom det medicinska samfundet är viktigt för att etablera en tydligare konsensusstrategi för att tillgodose vårdbehoven i denna patientgrupp, inklusive en mer enhetlig metod för laboratorieanalyser. Denna studie identifierar viktiga barriärer som måste åtgärdas, i syfte att uppnå en bättre förståelse mellan AAS-användare och vårdpersonal för att minimera de negativa effekterna av behandlingen.

Den ryska synen på WADA efter 2018

För idrottens historia kommer den 1 april 2018 att bli ett viktigt datum för den nya fördel-ningen av makt och intressen inom internationell idrott. Från och med då har de nya standarderna för efterlevnad av WADA-koden, som gäller alla typer av sport, trätt i kraft. Den mest betydande ändringen har gjorts i en artikel av regelverket med namnet ”Ytterligare roller och ansvar för parterna.” Nu kommer alla internationella federationer och förbund som är överens med WADA att vara tvungna att avvisa ansökningar om att hålla alla idrottsevene-mang från länder som inte följer WADA-koden. Med andra ord kan WADA direkt påverka valet av värdstäder för framtida världsmästerskap, olympiska spel och liknande.

Grunden för bildandet av WADA var skandaler

WADA är den internationella oberoende organisationen som arbetat mot doping inom idrotten, och den har påverkat OS sedan slutet av 1990-talet. År 1999 skapades WADA på initiativ av Internationella Olympiska Kommittén (IOC) för reglering av doping.

Dopingskandalen i Tour de France i juli 1998 anses vara den främsta anledningen till skapandet av WADA. Efter det hölls den första världskonferensen om doping inom idrotten i Lausanne, Schweiz, i februari 1999, vilket anses vara början på WADA:s verksamhet. Andra faktorer som ledde till skapandet av WADA 1998 och 1999 inkluderade en annan skandal som var kopplad till korruption och konspiration anklagelser mot Nagano, Sydney och Salt Lake Citys ansökningskommittéer med medlemmar av Internationella Olympiska Kommittén när valet av olympiska värdstäder ägde rum på 1990-talet.

En ny ”hotbild” var nödvändig för att växla allmänhetens uppmärksamhet och rädda avtal med sponsorer till IOC. Doping blev ett sådant hot. Därför skapades WADA för att bekämpa det ”världsomfattande onda” - doping. Skapandet av WADA orsakade inga speciella farhågor eller invändningar inom idrottssamhället. Men efterföljande beslut och dess aktiva påverkan på internationella idrottsorganisationer har fått många idrottsfunktionärer och experter att fundera över krisfenomenens natur runt om i världen. WADA har faktiskt full kontroll över bildandet av listan över förbjudna droger, certifieringen av laboratorier, testningen av idrottare och uttalandet av sanktioner vid överträdelser av reglerna. Ett ökande antal kriser och konfliktsituationer inom världseliten inom idrotten har emellertid varit kopplade till felaktighet och bristfällighet i reglerna för arbetet mot doping, vilket uppmärksammas av forskare runt om i världen.

WADA:s monopol kan vara skadligt

Politiken att bekämpa doping som ett globalt ont är inte särskilt varierad. Till viss del finns det en viss ”kapprustning” mellan leverantörer av dopingsubstanser och antidopingorganen, som alltid ligger aningen efter i den verkliga striden. Forskare inom antidopingspolitik och WADA:s aktivitet hävdar att den internationella antidopingbyrån måste hjälpa till att lösa problemet med internationell samordning av antidopingspolitiken. Det finns dock också alternativa perspektiv. Koncentrationen av alla mekanismer för sådan kamp och kontroll-spakar i en hand leder till destabilisering av relationerna inom den globala idrotten. Monopolet på antidopingsaktiviteter inom den olympiska sporten som WADA skulle uppnå har lett till en konsumtionsrelation till den olympiska sporten i allmänhet – respektlös gentemot idrott och medicinsk vetenskap, föraktfull gentemot alternativa metoder. En annan hypotes utgår från att kriget mot doping är ineffektivt eftersom idrottsföreningar, federationer och antidoping-byråer kan ha incitament att påverka idrottare och organisationer.

Detta påstående stöds av att marknaden för högeffektiva läkemedel inom idrotten (doping-substanser) uppskattades till 10 miljarder euro över hela världen 2015. Därför vore det naivt att anta att en sådan verksamhet kommer att avstå från att skydda sina egna intressen. Elitsport och bioteknologi förenas av det gemensamma värdet – strävan efter excellens. Många forskare hävdar att det finns ett behov av att integrera teknik i sport för att öka idrottsprestationen och göra sports tävlingar spännande och fascinerande. Dessutom påstår vissa forskare att kampen mot doping inte har något att göra med idrottarnas hälsa. Det har också hävdats att idrottare representerar extrema yrken, och effektiva farmakologiska åtgärder berövar dem rätten att skydda sin hälsa, inte bara från yrkessjukdomar utan också från allmänna sjukdomar.

En självdeklaration?

Den antidopingspolitiken är fortfarande baserad på ett traditionellt synsätt – doping jämställs med fusk och måste bestraffas. Därför är strategierna för att bekämpa doping baserade på principerna för kampen mot en brottslig ekonomi. I de flesta artiklar om doping är huvudfokus hur man kan skapa incitament och motivera idrottare att följa antidopingregler. Idén om ”Dopingdiarier” för Tour de France blev ett av de mest illustrativa exemplen. Varje år måste alla cyklister deklarera i dagboken alla mediciner, även förbjudna, som de kommer att använda under touren. Under touren är cyklisterna föremål för undersökning för överens-stämmelse mellan självrapporterad medicin i dagboken och de i deras kropp. Om allt stämmer överens med deklarationen är cyklisten fri från doping. Om inte måste över-trädaren förbjudas livet ut. Denna idé kan tjäna som modell för en alternativ metod att bekämpa manipulationer inom idrotten.

Kollektivavtal

Kollektivavtalet mellan arbetsgivare och idrottare som deltar i projektet kan motivera cyklister att avstå från doping av ekonomiska skäl. Bland alla ekonomiska incitament för idrottare att avstå från doping föreslogs 2016 en särskild pension där idrottarna kan få en insättning vid deltagande eller vinst i stora mästerskap, men där endast de idrottare som aldrig dopar sig kommer att få pensionen. Sannolikt är användningen av ekonomiska incitament för att motivera idrottare att avstå från doping effektivt. Detta sätt är bättre än de internationella idrottsorganisationers kamp mot en brottslig ekonomi samtidigt som den också bekämpar resultaten av mänsklighetens tekniska framsteg.

Doping blir en motsägelse

Varje idrottare vill slå andra och vara vinnaren, det är själva essensen av sporten. Några människor kommer att göra allt för att nå målet att vinna. Elitsport och bioteknologi förenas av ett gemensamt mål – strävan efter excellens. Det har påståtts att under studiet och införandet av bioteknologier som syftar till att förbättra människan är det nödvändigt att överväga alla möjliga positiva och negativa konsekvenser från sociala, moraliska, etiska och medicinska perspektiv. Dessutom är det ganska logiskt att överväga problem som har lösts eller förbjudits inom idrotten, särskilt den enorma intellektuella och ekonomiska potential som organisationerna som arbetar inom detta område har. Med tanke på detta är det ganska logiskt att organisationer som WADA skulle stå inför frågan om lämplighet. Listan över förbjudna mediciner och metoder driver forskare över hela världen att göra innovationer inom området för farmaceutiska produkter med professionell passion och intresse. Å ena sidan riktas det mot skapandet av nya stimulanser. Å andra sidan kommer farmaceuter att uppfinna mediciner som kan maskera förbjudna ämnen vid blod- eller urintest.

Felaktiga förbud

Det har också hävdats att många medel och metoder förbjuds felaktigt eller utan tillräcklig grund, och de flesta av dem kräver inte ett totalförbud, utan snarare begränsningar och kontroll av optimala doser. Endast ett litet antal läkemedel, vissa hormonella preparat och stimulantia bör inte användas alls. Övervakningen av läkemedelsanvändning bör bero på specifika egenskaper hos olika typer av idrott, istället för att försöka avslöja användningen av ämnen som inte ens teoretiskt sett kan användas i en viss idrott, såsom anabola steroider och psykostimulantia i skytte eller bågskytte, och lugnande medel i tyngdlyftning eller sprint. Det skulle dessutom leda till en väsentlig minskning av kostnaderna för dopningskontroll-systemen. Naturligtvis kommer det också att minska intäkterna och betydelsen för de strukturer och personer som är involverade inom detta område.

Det är svårt att argumentera mot att användningen av förbjudna centralstimulerande stimulantia substanser inom idrotten och inställningen till dem i samhället inte skiljer sig från att dricka och röka. För alkohol och tobak finns det både anhängare och motståndare. Forskning har bevisat att överdriven alkoholkonsumtion och rökning är farligt för hälsan, men man har ändå inte beslutat att förbjuda vin, vodka, konjak, öl eller cigaretter. Ett förbud skulle skapa ytterligare kostnader för reklam och öka konsumentens intresse för förbjudna produkter.

Hur ser publiken på doping?

En annan faktor som skapar motsättningar är att doping är ett bedrägeri mot konsumenterna. Förespråkare för kampen mot doping hävdar att publiken utsätts för bedrägeri av de som använder doping. Flera undersökningar av publik och fans vid både olympiska spel och andra professionella idrottsevenemang visade emellertid att vad fansen och publiken vill se är intensiva shower, rekord, hård kamp och sensationella segrar. Det verkar som om fans och publik inte bryr sig om vilka metoder idrottarna använder för att uppnå framgång. Dessutom ogillar fans och publik diskvalificering och uteslutning av sina idoler.

Denna synpunkt bekräftades av forskningen om TV-tittare av Tour de France. Trots dopingskandalen minskade inte antalet tittare. En annan studie visar att de flesta tittare känner till dopingen i Tour de France, och de vet att den förmodligen inte kommer att försvinna snart. Trots det hindrar det dem inte från att titta på Tour de France på TV. På grund av konsumenternas vilja att köpa sändningar av sporttävlingar är det möjligt att bygga vilken verksamhet som helst. Det blir därmed uppenbart att använda förbud för att bekämpa doping fungerar ineffektivt. Därför behövs nya regleringsorgan för att arbeta med antidoping-åtgärder baserade på de specifika egenskaperna hos en viss sport.

Ekonomiska förutsättningar för dopingskandaler inom det olympiska systemet

Kampen om kontrollen över olympiadernas pengar startade efter Juan-Antonio Samaranchs reformer inom den olympiska rörelsen. Fördelarna med sponsorskap och sändnings-rättigheter för de olympiska spelen tillät Internationella Olympiska Kommittén (IOC) att bli ett kraftfullt multinationellt företag. Trots att de inte handlar med vapen och råvaruresurser, inte skapar nya teknologier och blockkedjor, och inte handlar med aktier på börsen, omsätter de fortfarande tiotals miljarder dollar. Ägarnas intressen i alla olympiska projekt världen över har nära sammanflätats med intressena hos intressenterna. Mycket av det IOC gjort och gör syftar således till att stärka påverkan av affärspartners inom idrottsgemenskapen.

Det var tänkt att skapandet av WADA) ansvarig för kampen mot doping inom sport, skulle bli ytterligare en mekanism för kapitalisering av IOC:s inflytande på den internationella scenen och därigenom stärka IOC:s position. Det är anmärkningsvärt att Richard Pound, den kanadensiske advokaten och ordföranden för IOC:s forskningskommission, blev en av huvudkämparna mot doping och en av grundarna av WADA. Han blev populär som en framstående specialist inom olympisk marknadsföring och hade förmågan att generera hundratals miljoner dollar från amerikansk affärsverksamhet. Genom hans insatser har de amerikanska TV-bolagen fått status som mest gynnade partner i IOC efter bojkotten av Olympiska spelen 1980 i Moskva och de olympiska spelen 1984 i Los Angeles. De har tecknat kontrakt för sändningsrättigheterna till följande olympiska spel och har i praktiken skapat den ekonomiska policyn för IOC. Detta samarbete möjliggör att representanter för nordamerikansk affärsverksamhet får stabila kommersiella utdelningar och genomför olika strategiska och politiska uppgifter.

Bland annat finansieras The United States Olympic Committee (USOC) genom refinansiering av Internationella Olympiska Kommittén. Enligt kontrakten återlämnar Internationella Olympiska Kommittén 12,75 procent av vad som erhållits från de amerikanska TV-bolagen och 20 procent av vad som erhållits från de amerikanska sponsorerna till USOC. Enligt villkoren i det nya kontraktet mellan IOC och USOC för de kommande 20 åren (från 2020 till 2040) kommer återbetalningen till USOC från de amerikanska TV-bolagen och de amerikanska sponsorerna att minska till 7 respektive 10 procent. Finansiell påverkan hjälpte dock inte Richard Pound, chefen för WADA, att bli president för IOC år 2001, då han förlorade valet till Jacques Rogge från Belgien. Västerländska experter kopplade valresultaten till Rysslands intervention och fortsättningen av konfrontationen på den globala idrottsarenan. Sedan blev vicepresidenten för IOC, Craig Reedie, även ansvarig för WADA, vars högkvarter är beläget i Montreal, Kanada. Inom arenan för sportpolitik har synliga och osynliga konflikter mellan Ryssland (och tidigare Sovjetunionen) och USA pågått i över sjuttio år.

Ryssland diskrediterat

Framgången för Olympiska spelen i Sotji och erkännandet av Ryssland som en kraftfull sportmakt på den internationella scenen blev den nya katalysatorn för spänningar i relationerna. Det bör understrykas att Ryska federationens organisation av de Olympiska vinterspelen 2014 kan vara den mest framgångsrika värdnationen i historien, trots att man mobiliserade statliga resurser i en omfattning som inte är möjlig i de flesta länder. Med en budget på 52 miljarder dollar har Ryssland bevisat att man är en verklig kraft inom det nuvarande olympiska systemet. I maj 2015 inleddes en planerad omfattande operation av amerikanska underrättelsetjänster mot korruption inom internationell idrott. Detta har lett till att rysk idrott har blivit diskrediterad och attackerad för statssponsrad doping inom områden av rysk idrott, vilket har ledde till isolering av ryska idrottare. Offentlig demonstration av makt från amerikanska åklagare, arresteringar av internationella idrottsfunktionärer i Europa och en diktatur av ny ordning inom global idrott har inte hindrat undertecknandet av nya fördelaktiga kommersiella kontrakt mellan amerikanska företag och IOC.

Pengar, pengar, pengar

För att få en klarare bild av IOC:s finansiella resurser kan man undersöka sändnings-rättigheterna för de Olympiska spelen. Om finansiering endast sker från amerikanska företag – via TV-rättigheter – kan man inte garantera att utvecklingen av den olympiska rörelsen inte påverkas av kriser.

IOC erhöll 3,9 miljarder dollar från kontrakt med TV-bolag för cykling från 2010 till 2012

IOC har erhållit 4,5 miljarder dollar från kontrakt med TV-bolag för cykling från 2014 till 2016

NBC betalade 4,38 miljarder dollar för sändningsrättigheterna i USA för fyra Olympiska spel fram till 2020

IOC har erhållit över 1 miljard dollar från sponsorer från 2013 till 2016

IOC har sålt sändningsrättigheterna för Olympiska spelen 2018-2024 i Europa till Discovery Communications Inc. för 1,3 miljarder euro

IOC har förlängt kontraktet med NBC för sändningsrättigheterna för Olympiska spelen i USA fram till 2032, värt 7,75 miljarder dollar.

Optimistiskt skapar den ekonomiska situationen för IOC en fernissa av hållbar utveckling. Dock skapar inflation av de olympiska resurserna och unipolär aktivitet från WADA som världens polisiära hot en grogrund för korruption. WADA fortsätter att stärka sin egna position. I november 2017 beslutade WADA:s stiftelsestyrelse att öka organisationens budget, som 2018 uppgick till 32 miljoner dollar. Dessutom godkände rådet den fyraåriga planen för stegvis ökning av organisationens budget. Från 2019 till 2021 kom det att finnas en budgetökning på 15, 15 och 5 procent, respektive. Således fortsätter organisationen med en budget på 32 miljoner dollar att utpressa deltagarna i den olympiska rörelsen och förblir den främsta nyhetsförmedlaren inom idrotten. En progressiv affärsansats formas på detta sätt.

WADA omvandlas gradvis

Ledningen för WADA har under de senaste 10 åren tvingats minska budgeten för vetenskaplig forskning med 80 procent, eftersom medel har tagits bort till andra områden. Detta faktum kan utgöra tillräckligt underlag för en detaljerad revision av WADA från dess grundare – IOC – och andra internationella icke-statliga organisationer. Monopoliseringen av antidopningsaktiviteter under olympiaderna, som WADA har ägnat sig åt i årtionden, har lett till en okritisk situation. Dessutom har det även skapat konflikt mellan idrotten och medicinsk vetenskap, eftersom alternativa dopingmetoder framgångsrikt har utvecklats. IOC delegerar sedan det huvudsakliga beslutsfattandet till internationella idrottsförbund. Amerikanska åklagare, chefer för WADA och chefer för internationella idrottsförbund fortsätter att fatta beslut som destabiliserar den olympiska rörelsen. Att övervinna kriser och utveckla en ny strategi kommer då att kräva nya scenarier för ”medvetandeförändring” och nya paradigm för förvaltning av världsidrotten.

International Testing Agency (ITA)

Det olympiska systemet genomgår tydliga krisögonblick. Det finns få ansökningar om att organisera nya spel, och valet av Los Angeles och Paris som värdar för Olympiska spelen 2024 och 2028 skedde på en oomtvistad basis. Vilka krisåtgärder har IOC vidtagit? I mars 2017 presenterade IOC:s president Thomas Bach konceptet att skapa den oberoende organisationen för dopningstestning (ITA) finansierat av IOC. Man har rätt att anta att det var det första steget mot att decentralisera kampen mot doping från WADA för att så småningom åter styras av IOC. IOC strävar efter en ökad roll för idrottare och oberoende medlemmar i dess råd av grundare och verkställande utskott för förvaltningen av antidopningsystemet. ITA kommer att vara ansluten till idrottsorganisationerna, men kommer att arbeta oberoende av idrotten. I juli 2017 godkände IOC:s verkställande utskott ITA:s affärsmodell.

ITA är oberoende, ideell och Schweiz-baserad, vilket kommer att erbjuda dopningstestning och andra tillhörande tjänster till internationella idrottsförbund (IF) och arrangörer av viktiga evenemang för att säkerställa överensstämmelse med World Anti-Doping Code och upprätthålla principen om autonomi. Ett element i det olympiska systemet (WADA) kommer i konflikter med andra element i systemet (de internationella idrottsförbunden, Idrottens skiljedomstol, etc.) och visar tydlig avvikelse från systemets syften. Syftena (funktion) för systemets komponenter sammanfaller inte alltid med syftena (funktionerna) för systemet som helhet. Liknande motsättningar uppstår också inom den komponent av systemet som är involverad i uppdelning och kostnader för IOC.

Samtidigt har, enligt beslutet från WADA, diskvalificerade länder och länder som blir inblandade i ”perisport’-skandaler förändrats. Internationella olympiska kommittén kan bekräfta sin lagliga plats som ägare av den globala idrotten och centret för olympismens ideal, där världen och social rättvisa är sammanlänkade genom det gemensamma globala idrottsspråket, endast genom oberoende avgöranden. Politiska sympatier och antipatier borde då träda i bakgrunden, men förändringar i strukturen för förvaltning ärockså nödvändiga. Förenta nationerna, som drivs av FN:s säkerhetsråd och har en noggrann tillhandahållande av medlemskap i organisationen och en logisk struktur för förvaltning med rätten till veto vid beslutsfattande, kan bli ett exempel för Internationella olympiska kommittén.

Mot framtiden

Vilka för sportevenemang och spektakulära händelser kommer att organiseras år 2050? Vilka mästerskap och grand prix i olika serier kommer att spelas? Är det möjligt att det olympiska systemet kommer att visa hållbar utveckling med dagens regleringsmetoder? Dessa frågor har inga specifika svar. Händelserna kan jämföras med Markov-processen från 1906, känd inom matematiken idag när ”framtid” för processen bara beror på ‘förflutenhet’ i ”närvaro.” Med andra ord påverkar inte det förflutna framtiden. Denna förståelse måste hjälpa dagens idrottsledare att forma rätt strategi och scenarier. Därför är det nödvändigt att titta på morgondagen från övermorgondagen. Vi bör börja med de sportevenemang som finns nu och är attraktiva för konsumenter, intressenter och idrottare. Bland olika sporter är FIFA World Cup och Olympiska spelen mest representativa. När dessa bildades en gång var idrottslandskapet inte så enhetligt och många av de evenemang och sporter som är populära idag hade ännu inte skapats. Globaliseringen fortsätter att kräva ändringar i utvecklingen av idrotten runt om i världen och representerar en högre nivå av internationalisering, arbets-krafts- och resursmigration. Världen blir en enhetligare marknad för de flesta idrottsorgani-sationer och idrottare.

Professionaliseringen av förhållandet mellan idrottare och arbetsgivare samt en rationell kombination av idrottens betydelse har resulterat i en vinstsökande situation för idrotts-klubbar och ligor. Förutom de traditionella Olympiska spelen och stora världsmästerskap har de största nordamerikanska idrottsligorna som NBA, NHL, NFL och MLS har reviderat sina utvecklingsstrategier. De började med expansion till Sydostasien och därefter över hela världen. Sådana förändringar sker med processen av globalisering inom idrotten. Dessutom kan inriktningen på nya marknader locka nya konsumenter till dessa ligor. Premier League i England har i stor utsträckning följt denna modell och etablerat en dominerande global position inom fotboll.

Blir WADA i längden en hämsko?

Olympiska idrotter förlitar sig kampen mot dopning endast på WADA:s kod, som inte antagits inom professionella idrotter. Ligorna å andra sidan samarbetar med olika antidopning-laboratorier baserat på sin egna policy och sina egna regler. Deras metoder för kampen mot dopning skiljer sig ofta från dem som WADA utvecklat. Förbudslistor för otillåtna substanser är kopplade till kategorier av idrott och sanktionssystemet är mer varierat och flexibelt. Dess-utom går dessa metoder inte på den centraliserade regleringen av livsmiljön för gymnastik, tennis, fotboll, karate och andra idrotter som organiseras kring en antidopingregulator.

Fri konkurrens är grundvalen för mänskliga framsteg. Monopol inte bara leder till undertryckande av konkurrens, utan förhindrar också nya idéer, tillvägagångssätt och beslut. Monopol leder oundvikligen till stagnation, minskat förtroende och försämring inom ekonomin, politiken, vetenskapen, utbildningen och idrotten. Den huvudsakliga skillnaden mellan professionella idrottsorganisationer och Olympiska spelen är det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och idrottare. Alla regler och konsekvenser för överträdelse av reglerna anges i detta dokument. Oberoendet för amerikanska ligor förklaras av ekonomisk självförsörjning. Dessutom har de fackföreningar för spelarna där. Kanske vill ledarna för dessa ligor ansluta sig till WADA men kommer knappast att godkännas av sina fackföreningar. National Hockey League (NHL) har vägrat att diskutera detta ämne över huvud taget. Golfens professionella förbund har rapporterat att de inte har några problem med dopning. National Football League (NFL) och National Basketball Association (NBA) har rapporterat att de är helt nöjda med sina egna effektiva mekanismer för att bekämpa dopning.

Straff i amerikansk proffsidrott

Generellt sett är det inte ett problem för externa organisationer och måste övervägas av ligor och förbund. Teoretiskt sett finns det arbetsgivarorganisationer och idrottsorganisationer inom varje idrottsorganisation, så att idrottarna känner sig respekterade och en affärsmodell kan etableras. Enligt kraven i NBA:s kollektivavtal testas spelare för doping fyra gånger under varje säsong från den 1 oktober till den 30 juni och två gånger under varje offseason från den 1 juli till den 30 september. Alla tester utförs av ett oberoende företag som inte är kopplat till ligans ledning. Datum för testerna väljs slumpmässigt och spelarna informeras inte i förväg. NBA-spelare testas för doping under övervakning av WADA:s inspektörer endast när de deltar i Olympiska spelen eller internationella basketförbundet (FIBA)-tävlingar.

Det finns olika nivåer av straff för användning av förbjudna droger. För användning av tunga droger som kokain, amfetamin, heroin, kodein, morfin eller LSD, kommer spelaren i amerikansk professionell basket att dömas omedelbart och blir diskvalificerade från i minst ett år. För användning av dopingklassad medicin kommer spelaren att vara avstängd i upp till 20 matcher utan betalning. Dessutom kommer vederbörande att vara tvungna att genomgå en ”klargörande process.” Upprepning av doping ökar diskvalifikationstiden till 45 matcher. Den tredje positiva testet leder till livstidsdiskvalifikation.

Dopningskontrollsystemet i National Hockey League är på många sätt likt det i NBA. Fyra gånger om året genomförs selektiva kontroller men inte många spelare har diskvalificerats på grund av detta. NHL-spelare engagerar sig å andra sidan mer på den internationella scenen än spelare från andra professionella idrottsligor i Nordamerika. Fallet med den svenske spelaren Nicklas Bäckström i finalen i Olympiska spelen i Sotji 2014 blev det senaste straffet i samband med ett positivt dopningstest för en NHL-spelare med avstäng-ning från finalen. Under utredningen visade det sig att han hade använt allergimedicin. WADA kunde inte diskvalificera spelaren, som till slut fick silvermedalj.

Doping diaries

Normerna för bestraffning inom professionella idrottsligor utgår primärt från idrottarnas intressen. Modellen med ”Doping Diaries” kan vara en ny strategin för kampen mot dopning, föreslaget av Wladimir Andreff. Han har föreslagit en modell för ekonomiska incitament att avstå från dopning. Sedan dess har Tour de France blivit platsen för forskning. Huvudidén är att cyklister bara kan delta i loppet efter registrering av dagboken, där de går med på att lista alla mediciner de tar, inklusive förbjudna, under loppet. Dagboken måste lämnas in på begäran från andra cyklister på banan. Om medicinerna i dagboken och i kroppen är identiska kan cyklisterna använda den här dagboken. De som har överträtt dagbokens deklaration och har tagit mediciner som inte var listade i dagboken diskvalificeras livet ut.

Idag är cyklisternas beteende i Tour de France att likna vid ‘lagen om tystnad’. Alla cyklister bryter dock kollektivt mot antidopningsreglerna men är tysta eftersom de inte vill vara förrädare. I detta dilemma är dopning den dominerande strategin eftersom det är mycket mer fördelaktigt för cyklisterna. De förväntas aldrig erkänna och kommer inte heller att fördöma andra cyklister för dopning. Dagbokens rationella modell tvingar dem att göra ett konsekvent val. Efter ett tag kommer alla cyklister i Tour de France att kunna använda en sådan modell. Det kommer faktiskt att innebära upphävande av förbudet mot dopning. Utbildning och förnuft kommer att hjälpa till att ompröva reglerna för kampen mot dopning. Slutsatsen är att idrotten står vid ett vägskäl.

Slutord

Den digitala revolutionen och de senaste informationsteknologierna ger nya möjligheter till kommunikatio. Olympiarörelsen bör hantera denna förändring genom att omgestalta sin moraliska auktoritet, där en av pelarna är det exklusiva systemet för kampen mot dopning. Koncentrationen av makt och auktoritet i WADA väcker oro. För att undkomma denna svåra situation bör reformen inom kampen mot dopning grundas på principerna i Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter, bevarande och utveckling av mänskliga värden så att olika former av samverkan inom olika typer av sport kan bli möjliga. Denna reform måste ledas av framsteg inom vetenskap och teknologisk utveckling och grundas på principerna om decentralisering, differentiering och ömsesidig respekt med beaktande av de internationella idrottsförbundens intressen, olika idrotters traditioner och regler, samt samarbete med icke-olympiska sporter. Praktiken med kollektiva avtal i sammanslutningar med fackföreningar för idrottare, där föreskrifter om antidopningsåtgärder och procedurer undertecknades av båda parter under angivna perioder, kan bli en effektiv mekanism för kampen mot dopning.

Det är rimligt att erkänna att den befintliga erfarenheten inom professionella idrottsligor förtjänar uppmärksamhet och ytterligare forskning i ljuset av praktisk tillämpning inom andra former och andra idrotter. Modeller för anti-doping, informationssystem och nya beslut bör ge möjligheter så att vi kan använda moderna framsteg inom medicin och farmaceutik på lika villkor med alla andra människor. I modern idrott är nya metoder för återhämtning, förebyggande och behandling av sjukdomar viktiga eftersom idrottare ofta har en hög intensitet av fysisk träning och därför en hög risk för sjukdomar och skador.

I kampen mot dopning bör vi beakta den humanistiska aspekten av idrotten. Det är uppenbart att den nuvarande kampen mot dopning fokuserad på förbud fungerar ineffektivt. Den nya regleraren för antidopningsåtgärder bör fatta beslut baserade på det specifika i varje sport.

Ryska medier hävdar att olika länder bedöms enligt olika standarder av WADA

Den ryska tidningen Sovsport uttalade den 17 maj att bara 282 fall av de 834 undersökningar från det tidigare Moskva-laboratoriets informationshanteringssystem av WADA har “bevisat” doping. Operation LIMS lanserades efter att den ryska antidopingsbyrån (RUSADA) bedömdes vara icke-kompatibel av WADA för andra gången i december 2019. I april 2020 kallade WADA:s president Witold Banka det för “den mest komplexa utredningen i antidopingens historia” efter anklagelser om ryskt statssponsrad doping.

Ryssland toppade medaljtabellen vid friidrotts-VM 2013 i Moskva med åtta guldmedaljer. De upprepade bedriften vid vinter-OS i Sochi 2014 med den USA-födda snowboardåkaren Vic Wild som vann två av lagets 13 guldmedaljer. Båda evenemangen ägde rum utan incidenter.

Grundad i november 1999 har WADA länge ifrågasatts för sitt beroende av Internationella Olympiska Kommittén (IOK) som står för hälften av dess budget. Den har också anklagats för dubbelmoral med Ryssland som bland annat hävdar att den favoriserar länder som USA och Kina.

Organisationen har letts av kanadensaren Dick Pound (1999-2007), australiern John Fahey (2008-13), skotten Craig Reedie (2014-19) och nu, sedan 2020, av polacken Witold Banka. Den har stått inför ett antal kontroverser, inklusive när Justin Gatlin fick ett livstidsförbud efter ett andra misslyckat dopingstest reducerat till åtta år efter att ha gått med på att samarbeta med myndigheterna och på grund av att hans första positiva test var för medicin mot ADHD. Amerikanen överklagade sedan framgångsrikt för att avstängningen skulle reduceras till fyra år med en skiljenämnd från USA:s antidopingsbyrå (USADA) som röstade 2-1 till hans fördel. Han fortsatte sedan att besegra Usain Bolt i 100 m-finalen vid friidrotts-VM i London 2017.

Det fanns också BALCO-skandalen, som ledde till avstängningar för sprinters inklusive Marion Jones och Dwain Chambers, och Nikes Oregon Project med Alberto Salazar – den tidigare tränaren för Mo Farah och Sifan Hassan – som slutligen blev avstängd. Kenya har haft mer än hundra löpare som testat positivt på senare tid och, nyligen, har WADA kritiserats för sina åtgärder när de tillät 23 kinesiska simmare att tävla vid de uppskjutna OS i Tokyo 2020 efter att ha testat positivt för trimetazidin.

Sovsports Veniamin Ostrov hävdar att av Ryssland krävs en annan standard och pekar på det faktum att USADA inte genomförde ett enda tävlingstest 2023 i sporter som bob, fäktning, ishockey, fotboll, bordtennis, tennis, taekwondo och volleyboll (även om utanför tävlingstest genomfördes i varje).

Även om det inte kunnat verifieras siffran på totalt 834 Operation LIMS-fall som nämns, utfärdade WADA ett pressmeddelande i mars som sa att 250 idrottare hade blivit avstängda med ytterligare 32 åtalade (totalt 282). Det sa också att 106 fall fortfarande var under utredning.

Dopinghandläggning när den är som mest katastrofal: Aivi Luik

Aivi Belinda Kerstin Luik (född 18 mars 1985) är en australisk fotbollsspelare som idag spelar som mittfältare för den svenska klubben BK Häcken FF. Hon har representerat Australiens landslag och spelat över 30 matcher. Hon har tidigare spelat för Brisbane Roar och Perth Glory i Australien, Brøndby IF i Danmarks Elitedivisionen, Fylkir i Islands Úrvalsdeild kvenna, Notts County F.C. i Englands FA WSL, Vålerenga i Norge och för spanska Primera División-klubben Sevilla FC.

Luik föddes i Perth av estnisk respektive svenska föräldrar och flyttade till Brisbane-området i unga år där hon spelade juniorfotboll.Efter att ha tagit examen från gymnasiet skrev hon in sig vid Brescia University i Kentucky innan hon bytte till University of Nevada, Reno där hon var startspelare i två år för Nevada Wolf Pack från 2005 till 2006. Under sitt sista år var hon lagkapten.

Under våren 2022 fick Aivi Luik ryggproblem. Efter vila, rehabträning och behandling, gav hennes dåvarande italienska klubb Pomigliano henne en tid hos en specialist, där hon fick en kortisoninjektion. Då det tar ett visst antal dagar innan kroppen bryter ner substansen, ska läkaren i samband med kortison försäkra att rätt medicinsk dokumentation finns på plats. I det fall att spelaren väljs ut för dopingtest, ska dokumentationen retroaktivt skickas in med en dispensansökan, vilket är tydligt stipulerat av WADA. När Pomigliano mötte Sassuolo den 2 april hade Luik fortfarande ont i ryggen och blev kvar på avbytarbänken hela matchen (hon var således inskriven som spelare i laget för just denna match, men de facto spelade hon inte – och hon blev heller inte dopingtestad.

I detta fall valde Pomigliano i stället att skicka in dispensansökan direkt efter att sprutan togs och de gjorde det dels med en felaktig ansökan, där de sökte en akut dispens vilket inte var aktuellt, dels med tydligt bristande underlag i den medicinska dokumentationen. Läkare skickade således in ett felaktigt formulär, som dessutom inte behövdes. WADA:s regler kring kortisonpreparat kan även för en läkare vara snåriga och reglementet förändrades från och med 1 januari 2022, bara månader före den ödesdigra matchen. Om man utger sig för att vara ”idrottsläkare” och ansvarar för de medicinska bedömningarna av en idrottare eller ett idrottslag ingår det dock att känna till alla dopingregler även om den kan te sig besvärliga.

Det preparat som Luik fick är förbjudet om det tas under tävling, vilket inom fotbollen betyder att det inte får ges till idrottaren matchdagen. Det går dock att söka akut medicinsk dispens, men då ska det ske i förväg och ett speciellt formulär ska användas. Luik fick injektionen fyra dagar före matchen och då är processen en annan. Om spelaren testas positivt för substansen i samband med matchen går det att ansöka om dispens i efterhand. Läkaren ska då visa att spelaren har rätt att använda preparatet och att behandlingen skett i förtid.

Pomigliano fick sin felaktiga dispensansökan i retur och klubben meddelade Luik att hon inte skulle kunna spela de resterande matcherna av säsongen. Hon blev besviken, men trodde att saken var ur världen. Sedan lämnade hon Italien och skrev på för Häcken.

Luik blev således aldrig testad utan det enda ”beviset” för att hon använt något doping-preparat var den felaktiga ansökan om dispens.

NADO Italia öppnade i våren 2024 – två år efter händelsen – ett ärende mot Aivi Luik och har nu fullföljt med att döma henne till tre månaders avstängning för brott mot WADA:s regel 2.2: ”Use or Attempted Use of a Prohibited substance or a Prohibited Method”, fastän WADA i regeln tydligt skriver: “An athlete’s out-of-competition use of a prohibited substance that is not prohibited out-of-competition would not constitute an anti-doping rule violation.”

NADO Italia har således gjort en unik tolkning av reglerna. Aivi Luik har dels inte tagit någon otillåten substans, dels har hon aldrig testats så ingen substans har kunnat påvisas i hennes kropp. Hon har dessutom använt en medicin – på en medicinsk rimlig indikation – som är tillåten vid träning men inte vid match. Detta skapar en parallell verklighet som i sin tur innebär att regelverket motverkar sitt eget syfte.

Aivi Luik är avstängd från all form av idrott till den 16 oktober. BK Häcken står helt bakom sin spelare i ärendet och har arbetat tillsammans med henne och hennes jurister för att hantera frågan. Luik har varit fullt transparent med klubben och delat med sig av all dokumentation, så att Häckens medicinska expertis men även Antidoping Sverige och andra experter har kunnat kontrollera händelseförloppet. Luik och hennes advokat överväger nu om hon ska överklaga sitt fall till CAS, men hon tvekar eftersom det är en kostsam process och skadan redan är skedd (ett beslut från CAS skulle komma långt efter att avstängningstiden gått ut)

Den italienska klubben Pomigliono tog 2023 det drastiska beslutet att dra sig ur damernas Serie A efter bara sex omgångar. Som motiv gav man bland annat en i klubbens tycke usel domarinsats i en match mot Sampdoria. Klubben har enligt uppgift haft flera ärenden hos NADO Italia.

Ur ett mänskligt perspektiv är det uppenbart att Aivi Luik inte dopat sig och att hon därför inte borde få något dopingstraff. Vad gäller klubben Pomigliono och deras läkare är det lika uppenbart att det skött sig illa, men om de skött sig så illa att de skall straffas kan diskuteras – och när dimmorna skingrats kan man fastslå att den enda som blivit straffad är den ”oskyldiga” fotbollspelaren. För gemenman är det obegripligt att det inte finns en över-gripande regel som gör att man kan avsluta ett fall som detta utan straff – och inte bara för gemene man utan också för de experter som tagit på sig uppgiften att bekämpa doping!

RÄTTVISA OCH ORÄTTVISA

The spirit of sport visavi genetiska skillnader

Enligt WADA:s regler skall en substans vara förbjuden om den uppfyller två av följande tre kriterier: förbättrar prestationsförmågan, är hälsofarlig eller är emot idrottens andemening (the spirit of sport). Det senare uttrycket definieras som ”en hyllning av mänsklighetens inre väsen, kropp och tankeförmåga (celebration of the human spirit, body, and mind), vilket karaktäriseras av följande värden:

god etik, just deltagande i idrott och ärlighet

hälsa

oöverträffad förmåga för prestation

god karaktär och utbildning

glädje

lag(sam)arbete

engagemang

respekt för lagar och regler

självrespekt och respekt för övriga idrottsdeltagare

mod

gemenskap och solidaritet

Listan antyder att idrottens anda består av en grupp andra värden än att vinna eller vara den första i någon idrott. Man kan då fråga sig varför användning av vissa legala och allmänt tillgängliga mediciner – exempelvis – skulle vara emot idrottens inre mening? Skadar inte en sådan intolerant regel egentligen idrotten i stället?

En viss förståelse av detta kan man få då man funderar över varför människans idrottande i flera avseenden skiljer sig från t ex tävlingar med olika djur som hästar. Vid hästkapplöpningar gäller det att finna den snabbaste hästen. Vinnaren är den häst som har de bästa biologiska förutsättningarna, träningen och ryttaren eller kusken. Så var det också i antikens Grekland när man korade vinnaren i olympiska spel: snabbast, högst och längst (kanske också starkast). Träningen avser att få fram de bästa naturliga egenskaperna och utveckla dem – det gör däremot inte dopingpreparat.

Dagens idrottsutövare kan emellertid inte likställas med hästar eller andra tävlande djur. Människor kan välja och gör olika bedömningar, vi kan visa olika grad av mod, beslutsamhet och klokhet under tävlandet. Vi kan välja hur vi vill träna och det finns ingen som kan använda en piska eller sporrar för att få oss att springa fortare. Det finns hela tiden en kreativitet i det mänskliga idrottandet.

Det är således svårt att förstå hur biologiska, frivilliga åtgärder skall vara emot spirit of sport. När vi tävlar i idrott är det något som bara människor kan göra. Genom träning är det inte längre bara den som fötts med bäst genetiska förutsättningar som skall vinna – och varför just genetiska företräden skulle vara tillåtna men försök att manipulera dem till likvärdighet – eller bättre – är svårt att förstå ur ett logiskt perspektiv. Kreativitet för att utjämna de genetiska förutsättningarna är således tillåtet och uppskattas som något eftertraktansvärt, men inte doping som i vissa avseenden har mycket likartade effekter.

Det är väl känt och accepterat att många musiker – särskilt inom klassisk musik – använder beta-blockare för att slippa svettningar, ”fjärilar i magen”, hög puls, högt blodtryck, etcetera, och musiken de presterar blir (om något) bättre. Det finns inga stigmata för musikerna att använda dessa mediciner; den violinist eller pianist som använder dem klassas inte som en sämre människa eller sämre musiker.

Man bör också ha i åtanke att även om vi är lika mycket värda så är vi inte lika. Vilka gener vi fått från vår mor och far bestämdes nio månader före vår födsel och de är givna när vi börjar idrotta och tävlingsidrotta – men de är inte lika. Vi vet att en version av ACE-genen ger bättre förutsättningar för uthållighetsidrotter, det finns andra gener som ger bättre förutsättningar för sprint eller idrott som kräver kraft eller vighet. Den som är mycket lång har bättre förutsättningar att lyckas i basket och den som är liten klarar sig bättre som jockey i galopp. Atleter från nordöstra Afrika har ofta varit överlägsna i långdistanslöpning och sprinters med genetiska rötter i Västafrika har ofta sprungit snabbast i korta lopp. Finske Eero Mäntyranta hade en genetisk avvikelse som gav honom flera röda blodkroppar vilket gav honom en fördel i längdåkning på skidor och australiensiske Ian Thorpes enormt stora fötter medförde säkert en paddelförmåga som gav fördelar i simning.

Är ovanstående skillnader orättvisa eller måste man inte acceptera dem som en del av den mänskliga genetiska koden? Det är alltid någon som dragit högsta vinsten i det genetiska lotteriet och många som dragit nitlotter. Men kan man kalla detta för rättvisa eller orättvisa?

Erytropoietintillförsel leder till fler röda blodkroppar vilket i sin tur leder till bättre prestations-förmåga i uthållighetsgrenar. Den engelske cyklisten Charles Wegelius visades ha alltför höga blodvärden och blev avstängd från att tävla 2003, trots att de höga blodvärdena berodde på en bortopererad mjälte efter en olycka. Tidigt i graviditeten har idrottskvinnor oproportionellt mycket röda blodkroppar och större plasmavolym, vilket också utgör förutsättningar för bättre idrottsprestationer. Skall det också klassificeras som orättvist och föranleda avstängning från idrott?

Dopingreglerna ur en idrottsutövares synvinkel vid positivt dopingprov

En mycket stor majoritet av alla idrottsutövare förordar starkt de nuvarande reglerna mot doping – liksom allmänheten – men det finns några aspekter som är svåra att förstå. En av dem är regeln om strict liability (strikt ansvar).

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att förstå att de i varje situation skulle vara ansvariga för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig,, och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett betydligt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Men … om idrottsutövaren faktiskt inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig i stället för att säga ”jag vet inte.”

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänsliga till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter som i verkligheten varit något annat, att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, eller att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det åligger inte den anklagande antidopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. När idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore så gott som omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingå att visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig, så skulle varje normalt tänkande dopad hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna ho kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

Det kan också tyckas anmärkningsvärt att uppenbart grov doping inte ger annorlunda straff än doping av ”normalgraden.” Det finns idrottsutövare som påvisats ha flera olika anabola steroider i kroppen tillsammans med flera amfetaminliknande preparat och erytropoietin, men ändå bara bestraffats på samma sätt som den som haft en knappt mätbar mängd av ett förbjudet ämne.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel skall varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller någon dopingklassad substans har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis läkarkåren – riskerar att råka mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollera andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!

Kunskap om genernas betydelse för idrottsprestationen löser inte etikproblem

Finns det genetiska faktorer som möjliggör förbättrad idrottsprestation? Självklart gör det det, frågan är nästan trivial – den som vill bli olympisk mästare, bör ha bra gener från sina föräldrar i flera olika avseenden och förmodligen bra gener från flera generationer tillbaka. Utöver dessa många gener för tillväxt, muskelfunktion och kardiopulmonär funktion finns det vissa individuella gener som tydligt påverkar idrottsprestation och möjliggör exceptionell funktion.

Från det förflutna har idrottare som Wilt Chamberlain (218 cm lång) presterat exceptionellt som basketspelare och Willie Shoemaker (150 cm, 50 kg) som jockey. Deras genetiska sammansättning var ganska olika, men vid extremiteterna av det fysiologiska intervallet för längd. Dessa skillnader berodde utan tvekan på de individuellt små bidragen från hundratals gener. De tränade exceptionellt hårt och tilläts tävla på högsta nivå. För dessa och många andra idrottare är det troligt att dessa genetiska variationer hade en betydande roll i deras val av idrott.

Avseende enskilda gener finns många exempel som erbjuder en idrottsfördel, och det är lätt att välja några som visar omfånget av effekt. Exempel inkluderar genuttrycken erytropoietin-receptorn (EPOR), androgenreceptorn (AR), fullständig androgeninsensitivitet (CAIS), samt vissa genetiskt betingade hormonella överskott och brister (viriliserande binjurehyperplasi och genetisk tillväxthormonbrist, samt förmodligen myostatinbrist).

Eero Mäntyranta var en finsk längdskidåkare med flera olympiska guldmedaljer. Inte bara vann han en serie guldmedaljer, men han avslutade också minuter före sina närmaste konkurrenter i långdistanslopp – oerhörda tidsskillnader jämfört med tidigare tävlingar. Han vann genom en kombination av ihärdig träning och tävlings- och träningsvilja, men också eftersom hans hemoglobinkoncentration var upp till 65 procent högre än genomsnitts-mannen. Hans höga hematokrit förelåg utan de betydande problemen med reologi som har uppstått hos vissa cyklister som missbrukade erytropoietin eller fick autologt blod. Mäntyranta och hans familj har en enda basparmutation i EPOR-genen som gjorde att hans benmärg fortsatte längre att tillverka erytrocytföregångare som mognar till syretranspor-terande röda blodkroppar. Borde denna genetiska mutation utesluta Mäntyranta från tävling? När han tävlade kände man inte till mutationen och om man känt till den idag skulle det knappast finnas någon majoritet för att förhindra hans tävlingsdeltagande.

En andra intressant gen kodar för myostatin, ett protein som sätter en broms på muskeltill-växten. Homozygot borttagande av denna gen är väl beskrivet hos belgiska blåa nötkreatur, som är överdrivet väl muskelutvecklade (”dubbelt musklade”) med en motsvarande minskning av kroppsfett. Den mänskliga homologen till denna gen är välkänd med en enda individ med en mutation i denna gen rapporterad. Han hade stora muskler redan vid födseln och har fortsatt att växa (åtminstone upp till 4 års ålder) som ett barn “Hercules” med motsvarande styrka. Genmutationen i myostatingenen med mycket låga myostatinnivåer är homozygot och ansvarig för fenotypen. Det är för tidigt att definiera idrottsprestation hos den här pojken. Intressant nog var hans heterozygota mor (och heterozygota whippet-hundar - avlad omedvetet för hastighet) en professionell sprinter.

Ett annan idrottsintressant tillstånd är familjär partiell lipodystrofi, Dunnigan-varianten. De flesta kvinnor med denna genvariant har fettförlust från extremiteterna, buken och thorax med överdriven subkutan fett i ansikts- och supraclavikulära områden. Det är emellertid också förknippat med ökad muskelmassa som föreligger samtidigt med förlust av subkutant fett. Många av de drabbade har insulinresistens, hirsutism och menstruationsstörningar. Det finns flera genetiska varianter som sannolikt påverkar LMNA-genen, som kodar för nukleära lamininer.

En fjärde intressant gen är den som kodar för AR. De som saknar all funktion av denna gen ser vid födseln ut som normala kvinnor, men har endast den yttre tredjedelen av en “vagina” eftersom den härstammar från icke-Müllerska strukturer. Resten av den kvinnliga reproduk-tionskanalen saknas, eftersom 46,XY-kvinnor har testiklar som har producerat anti-Müllerskt hormon som är ansvarigt för försvinnandet av livmodern, äggledarna och den inre två tredjedelarna av vagina. Unga tonåringar med detta tillstånd ser helt normalt kvinnliga ut med bröstutveckling men har ingen kroppsbehåring och lider främst av amenorré. Även om testosteronnivåerna ofta är långt över det övre normalvärdet för vuxna män, finns det inga testosteroneffekter. Tvärtom är denna testosteronreservoar en föregångare till aromatas-enzymet och leder till betydande östrogennivåer (framför allt östradiol). Fenotypen med avseende på kroppsbyggnad (gynekoid) och normal bröstutveckling är helt kvinnlig förutom det reproduktiva systemet, inklusive könsbehåring. Under det tidigare testparadigmet för att tillåta idrottaren att tävla som kvinna hade dessa kvinnor ingen Barr-kropp (andra X-kromosomen), hade 46,XY karyotyp och SRY (testis-determinerande gen). Klart är att de med CAIS inte har någon idrottsfördel från de mycket höga testosteronnivåerna, även om de troligen är längre än genomsnittet för 46,XX kvinnor på grund av vissa höjd-determinerande gener på Y-kromosomen och kanske några som ökar mager kroppsmassa. Mutation av denna gen hittas hos färre än 1 av 20 000 i den allmänna befolkningen men är relativt vanlig bland elitkvinnliga idrottare – noterad som 1/421 och 1/423 vid de olympiska spelen i Atlanta 1996.

De mer djupgående svårigheterna uppstår hos de med partiellt androgenresistenssyndrom - ett spektrum från helt kvinnlig fenotyp (som vid CAIS) till nästan helt manlig. Alla har 46,XY karyotyp samt de med enzymbrister, vanligtvis längs steroidhormonvägen till kortisol, av vilka några påverkar äggstockar och testiklar. Det är dessa senare tillstånd som leder till höga nivåer av endogent testosteron (och andra androgener) och den svåra diskussionen om vem som tillåts tävla som kvinna (se ovan för en mer ingående historia om evolutionen av testning för vem som bör tillåtas tävla som kvinna). Även den senaste regeländringen – att testosteron-nivåerna måste vara under det lägsta för män – upprätthålls nu i avvaktan på data som visar att det är dessa nivåer i sig som “fullständigt” förklarar skillnaderna i idrottsprestation mellan män och kvinnor och en “glidande” skala som förutsäger bättre prestation hos de kvinnor med höga testosteronnivåer och androgenkänslighet. Som noterats flera gånger ovan bör dessa frågor inte förväxlas med dopning med androgena medel.

5-alfa reduktasgenen är en annan som kan muteras och leda till en störning av könsu-tvecklingen. Sådana 46,XY-individer kommer att ha låga nivåer av dihydrotestosteron och kan vara så underviriliserade att de tydligt uppfostras som kvinnor. Fyra idrottare från utvecklingsländer presenteras i en rapport som noterade deras diagnostiska procedurer och avslutades med gonadektomi så att de kunde tävla. Frågor om rättvisa, medicinsk etik och fullständigt informerat samtycke löstes inte.

Men … all den kunskap är inbjudan för de som tänker sig att syssla med gendoping.

Vad betyder en dopingavstängning för en elitidrottare?

För att ett straff i allmänhetens ögon skall vara legitimt måste det finnas en proportionalitet mellan brott och straff. När det gäller dopingavstängningar kan man diskutera om en sådan balans finns när det gäller elitidrottarnas dopingavstängningar.

Ett problem som elitidrottsutövare, som påvisats vara dopade, ibland nämligen framför är att straffet för doping nästan enbart består av avstängning. För lekmannen kan detta tyckas vara ett rimligt straff – håller man sig inte till de uppgjorda reglerna så får man inte vara med – men om man är elitidrottsutövare kan straffet verka orimlig hårt. Dagens elitidrottsutövare har nämligen oftast idrotten som sitt yrke och enda inkomstkälla. I civil rätt och i allmänhetens ögon är med all sannolikhet arbetsförbud knappast ett rimligt straff i andra sammanhang, så varför skulle det var det just vid dopingbrott? I samhället är utestängning från en arbetsplats något som avgörs mellan arbetsgivare och arbetstagare och något som de fackliga skulle ha synpunkter på – men några likartade förhållanden är inte möjliga att se inom elitidrott. De nuvarande uppfattningarna om innebörden av idrott – och idrottens regler – har inte sett idrotten som ett yrke utan baseras fortfarande på tanken om idrott som en fritidssysselsättning. Samhällets civila lagar ger inte några lagliga förutsättningar att skydda idrottare från att utestängas från sitt arbete.

Dopingreglernas strikta ansvar (strict ability) kommer i detta hänseende att bli svårt att acceptera om det visar sig – hur detta skulle kunna ske i praktiken – att dopingen rört sig om ett misstag, det vill säga att idrottsutövaren aldrig haft för avsikt att få i sig något prestations-höjande. Oavsiktligheten har naturligtvis gällt i flertalet fall då ett kosttillskott innehållit förbjudna substanser och exempelvis om någon motståndare lurat i idrottsutövaren något dopingklassat. Att i dessa lägen bli straffat med yrkesförbud med motiveringen att den dömde inte kunnat säkerställa att det rört sig om ett misstag – det är ju den anklagade som i dessa fall har bevisbördan och inte åklagaren – stämmer dåligt med en allmän rättsupp-fattning (men kanske är den endabevisordning som idrottsrörelsen orkar med).

I detta sammanhang kan också uppmärksammas att man som idrottare endast har en enda marknad att arbeta på. Visserligen kan pengarna komma från en anställning (exempelvis spelare i en fotbolls- eller ishockeyklubb), från prispengar eller från sponsorer. Men det är fortfarande samma marknad och på den agerar tävlingsarrangörerna som en kartell: man kan inte få fortsätta idrotten inom någon liten del utan dopingreglerna slår mycket explicit fast att man inte får tävla (eller ens träna inom idrottsrörelsen) alls om man dömts till avstängning för doping. Detta skiljer idrottens regler på ett betydande sätt från det civila samhällets lagar, där det nästan enbart är fängelsestraff som ger ett arbetshinder.

Om detta är ett argument för inkomstrelaterade böter för elitidrottsutövare eller bör närmre diskuteras – yrkesförbud för professionella idrottare är ett hårdare straff än i andra delar av samhället.

Fångarnas dilemma

Fångarnas dilemma är inom spelteori ett känt exempel på ett spel för två personer, där spelet tillhör kategorin icke-nollsummespel. Den matematiska versionen av spelet skapades ursprungligen av Merrill Flood och Melvin Dresher när de arbetade vid den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation på 1950-talet. Det var dock matematikern Albert W. Tucker som gav spelet dess namn och som hittade på exemplet med fångarna när han ville formulera en mer populär och lättförståelig version av Floods och Dreshers resultat.

Det klassiska exemplet gäller två fångar, A och B, som tillsammans begått ett brott och ställs var och en inför ett val: att vittna mot sin medbrottsling, eller att tiga. Om A vittnar mot B och om B håller tyst, blir A frikänd och B får ett 10-årigt fängelsestraff. Omvänt gäller samma sak om B vittnar mot A. Om varken A eller B vittnar får de båda ett fängelsestraff på 6 månader. Om de vittnar båda två får de 2 års fängelse var. Båda fångarna måste göra ett val, men de vet inte vad den andre kommer att välja. Problemet ligger i att oavsett hur den andre fången agerar, är det rationellt att vittna. Alltså vittnar båda fångarna, och båda får ett fängelsestraff på 2 år, vilket är ett sämre utfall än om de hade samarbetat och hållit tyst. Vid upprepat spel förändras spelets dynamik markant. Det går då att tala om “metastrategier”, där spelarna väljer allmänna principer för att välja strategier, till exempel att alltid samarbeta, eller att samarbeta varannan gång.

Doping är ”ett typiskt exempel på Fångarnas dilemma”. Om man utgår från att en dopad idrottare har större chans att bli bättre än en som inte dopar sig finns det ett incitament för doping. Om då alla idrottare kan individuellt tänkas använda dopingmetoder för att prestera bättre leder det till en generaliserad dopningssituation där rankningen inte egentligen har förändrats (jämfört med fallet om ingen hade dopat sig), men med en potentiellt hög kostnad för varje idrottsutövare. Men … varken löparna eller deras ledare har något intresse av att vittna om förekomsten av doping om man ser det ur strikt logisk synvinkel.

A håller tyst

A vittnar

B håller tyst

Ingen blir fälld

A frias, B får 4 års avstängning

B vittnar

B frias, A får 4 års avstängning

Båda får 2 års avstängning

Doping som en logisk, ekonomisk fråga – norska synpunkter

I denna sammanställning redovisar det norske idrottsteoretikern Kjettil Haugen 2023 att doping är en del i ett större komplex, där det också finns problem som egentligen är olösbara, det vill säga dilemmor.

Fångarnas dilemma

Fångarnas dilemma är ett av de mest kända av dessa dilemmor. Först introducerat av Tucker (1983) har konceptet diskuterats i otaliga forskningsartiklar [Se exempelvis Axelrod R. Effective choice in the Prisoner’s Dilemma. J Conflict Resolution 1980; 24, 3-25]. Fångarnas dilemma definieras ofta som “ett spel där två individer som agerar i sitt eget egenintresse inte producerar det optimala resultatet.” Detta något paradoxala utfall är förmodligen anledningen till att spelet har blivit så populärt inom många vetenskapliga discipliner – det kan förklara varför saker kan gå fel. Att konkurrens inte alltid producerar “rätt svar” är givetvis kontraste-rande för ekonomer med stark tro på fria marknader, eftersom Fångarnas dilemma visar att fri marknadskonkurrens inte alltid leder till önskade resultat. Enligt denna teori kommer således den som dopar sig att vinna på att göra det utan att samarbeta med sina konkur-renter – doping är ett vinnande koncept under förutsättning att man inte blir avslöjad.

Dopingekonomi

Begreppet ”dopingens ekonomi” har blivit vanligt, även om ett bättre namn kanske skulle kunna vara Spelteoretiska angreppssätt på doping inom idrott. Tänk på två lika bra idrottare med ett enkelt beslut att fatta: ta droger eller inte. Om vi antar att ett pris ges till vinnaren av en viss tävling mellan de två idrottarna, samt en kostnad c för att dopa sig (biverkningar, dåligt samvete etc.) och en sannolikhet för att bli avslöjad som dopare, ser spel-situationen ut så här: Om båda idrottarna säger nej till doping, kommer de (förväntat) att få 1/2 av vardera. Om däremot båda väljer att dopa sig, kommer de fortfarande att dela vinsterna jämnt, men också ådra sig förväntade kostnader av dopingen. Om bara en av idrottarna dopar sig, och en mycket förenklad antagande om en effektiv dopingmetod läggs kommer dopinganvändaren att vinna allt medan den rena idrottaren förlorar och slutar med ingenting. Det enda som således kan förändra bilden blir då antidopingens effektivitet och styrka.

Träningsdilemmat

Man kan på samma sätt diskutera träning i ett spel mellan två (elitnivå) idrottare. I den verkliga världen innebär både mängden träning och träningsmetoder betydligt fler kombinationsmöjligheter än den förenklade antagandet träning/ingen träning. Även om prisfunktioner i sport vanligtvis är ganska progressiva är antagandet om att vinnaren tar allt inte särskilt realistiskt. Poängen här är dock inte realism i antagandena, utan snarare en formulering på en liknande precision som dopingspelet. Om doping och träning jämförs kan en uppenbar likhet identifieras. Så detta enkla exempel har visat att träning “beter sig” precis som doping för idrottare som är involverade i professionell sport.

Huvudpunkten relaterar till det faktum att ekonomin i sport kännetecknas av “väldigt få tjänar väldigt mycket och väldigt många tjänar nästan ingenting.”

Många dilemman inom idrott

Inom prestationsförbättring är situationen karaktäriserad av en “investering” eller resursanvändning för att förbättra prestationer och därmed maximera sannolikheten att vinna tävlingen. Självklart är doping eller träning bara två exempel på sådana situationer. Andra prestationsförbättrande alternativ skulle kunna vara:

Anlita en ny (och dyrare) medicinsk assistent eller sjukgymnast

Inducera mer forskning och utveckling för att förbättra träningsmetoder

Starta ett nytt projekt för att skapa bättre prestationshöjande dieter

Ändra den föredragna livsstilen för att förbättra prestationen

Anlita en ny, dyrare och bättre tränare

Utveckla nya löparskor som gör det lättare att springa snabbare.

Alla ovanstående exempel kännetecknas av relativt blygsamma “investeringar” men på elitnivå med möjlighet till mycket stora vinster. Därför kan en ekonomisk-teoretisk modell att fungera. Eller om man vill uttrycka det på ett annat sätt: Konkurrensen mellan idrottare tvingar dem, gång på gång, att engagera sig i icke önskvärda aktiviteter för att fortsätta vara en del av spelet.

I ljuset av ovanstående är det frestande att överföra den förvärvade kunskapen från den idrottsekonomiska scenen till den allmänna ekonomiska scenen. Trots allt handlar konkurrensekonomi om att förbättra “produktprestanda”, och beskrivningen av “investering/avkastning” ovan är verkligen ganska lik för all ekonomisk aktivitet. I en så kallad välfungerande konkurrensekonomi bör priserna dock ligga nära marginalkostnaderna och vinsterna bör vara små.

Teknologiska förändringar

Fallet med teknologisk evolution är särskilt intressant. Många ekonomer har hävdat att teknologisk evolution är avgörande för ekonomisk tillväxt och vissa författare har velat koppla teknologisk evolution med ”Fångarnas dilemma-spelet” inom ramen för ett fall från medicinsk teknologi. I en perfekt konkurrensekonomi är incitamenten för teknologisk utveckling svaga. Om vi ser på dagens ekonomiska trender med bloggare, influencers, Youtubers, TikTokers eller Instagram-användare, verkar det vara säkert att förutse en mer individualiserad ekonomi i en nära framtid. Förr i tiden krävdes talang, skicklighet, träning och ett asketiskt liv för att vinna de stora priserna inom sport. Numera verkar det räcka med enkel kreativitet, en mobilkamera och en internetuppkoppling för att lyckas i den nya individualiserade ekonomin. En sådan utveckling kommer att skapa dilemman som kommer att främja teknologisk utveckling. Därför kan paradoxen med bristande incitament för teknologisk utveckling mildras i en nära framtid om ytterligare individualisering sker inom ekonomin.

Slutsatser

Det faktum att ett enkelt träningsspel fungerar på liknande sätt som ett dopingspel är den huvudsakliga upptäckten i denna artikel. Vidare leder enkel argumentation till slutsatsen att nästan all idrottslig aktivitet också involverar Fångarnas dilemma-situationer. Detta argument bygger på att ojämlikhetr, vilket typiskt sett gäller inom idrottsvärlden. Detta är inte nödvändigtvis fallet på mer konkurrensutsatta marknader, där vinsterna är lägre. Den särskilda rollen för teknologisk evolution, som också utgör en fångarnas dilemma-situation kan driva teknologisk utveckling och möjlig ekonomisk tillväxt bättre än i den ”gamla” konkurrensutsatta service- och tillverkningsindustrin. Kanske har sportekonomisk teori mer att erbjuda än data, som Bar-Eli m.fl. (2020) hävdade. D

Den uppenbara dualiteten i fångarnas dilemma-spel är kanske något underkommunicerad. OPEC-exemplet är ett dilemma för OPEC som inser att de kunde öka sina vinster genom att samarbeta och sänka sin produktion för att uppnå högre priser och vinster. Det är dock inte ett dilemma för konsumenterna (samhället) som kan njuta av fortsatt låga petroleumpriser. Om OPEC beslutar att samarbeta – vilket de självklart gjorde 1970 – undanröjer de sitt eget dilemma, men skapar ett stort för samhället, då konsumenterna måste betala ett pris som är betydligt högre än det konkurrensutsatta marknadspriset. Därför är fångarnas dilemma-spel typiskt sett inte negativa för alla ekonomiska aktörer.

Gränsvärden för alla dopingklassade medel skulle öka rättssäkerheten

Antidopingen använder vetenskapsbaserade metoder för att upptäcka doping, men den följer inte alltid vetenskapliga principer när den utvärderar resultaten från sina tester. Kriterierna för att avgöra om ett prov är positivt för en otillåten substans verkar ofta vara otydliga, med risk för att utvärderingarna blir subjektiva. Uttalanden från WADA-laboratorier som ”man måste vara expert för att tydligt identifiera det” och ”vi vet det när vi ser det” tyder på sådan subjektivitet. Subjektiva utvärderingar är problematiska eftersom de urholkar förtroendet för WADA:s kamp mot doping och kan få potentiellt dramatiska konsekvenser för idrottare.

Icke-tröskeltester

Denna subjektivitet påverkar majoriteten av antidopingtester, nämligen detektionen av så kallade icke-tröskelämnen. Dessa tester saknar objektiva och kvantifierbara beslutskriterier som otvivelaktigt avgör om testresultaten ska tolkas som positiva eller negativa. Enligt WADA:s specifikationer kan sådana tester bedömas som positiva oavsett mängden av den aktuella substansen, så länge den kan upptäckas med rimlig säkerhet. Dessutom är vissa laboratorier kapabla att upptäcka lägre koncentrationer av förbjudna substanser än andra laboratorier, helt enkelt för att laboratorierna kan använda olika utrustning eller testmetoder. Om en idrottare testar positivt eller inte kommer därför att variera från laboratorium till laboratorium. Kravet på att definiera entydiga kriterier för dopinganalyser och deras korrekta validering har funnits i decennier, men till synes med lite gensvar från WADA.

Beslutsgränsen påverkar testets specificitet och sensitivitet. En låg gräns minskar specifici-teten och ökar därmed frekvensen av falska positiva, medan en hög gräns minskar sensitivi-teten och ökar sannolikheten för falska negativa. Följaktligen förhindrar avsaknaden av beslutskriterier en bedömning av antingen specificitet eller sensitivitet. Dessutom förhindrar det en objektiv testutvärdering eftersom besluten blir godtyckliga.

Om ett test är positivt eller inte kan därför komma att variera från laboratorium till laboratorium. Fallet mot den tyska skidskytten Evi Sachenbacher-Stehle är ett sorgligt och talande exempel på vad som kan hända i avsaknad av en tydlig beslutsgräns. Sachen-bacher-Stehle testade positivt för en liten mängd metylhexanamin under vinter-OS 2014 i Sotji, Ryssland. Chefen för Sotji-laboratoriet, Grigorij Rodtjenkov, erkände senare i sin bok att han normalt sett inte skulle ha drivit fallet vidare, med tanke på den låga mängden av substansen. Laboratoriet behövde emellertid några positiva resultat, delvis eftersom ryska idrottare med positiva tester inte rapporterades, så han rapporterade testet som positivt. Sachenbacher-Stehle stängdes initialt av i två år för vad som troligen berodde på konsumtion av förorenat te. Rodtjenkov var uppenbarligen fri att avgöra om Sachenbacher-Stehle skulle betraktas som dopad eller inte, och vad han än beslutade var i enlighet med reglerna.

Subjektiva beslut

Detta exempel visar hur avsaknaden av väl definierade beslutsgränser möjliggör subjektiva beslut. När idrottare ifrågasätter beslutet visar skiljedomare i en domstolsförhandling normalt fullt förtroende för laboratoriepersonalens åsikt, vilket gör det nästan omöjligt för idrottare att bevisa sin oskuld. Dessutom kanske idrottarna varken har de ekonomiska medlen eller tillgång till juridisk rådgivning och vetenskaplig expertis för att utmana domen. Fallet mot den irländska studenten och amatörsprintern Steven Colvert ger ett annat illustrativt exempel. I hans fall användes gelelektrofores för att detektera rekombinant erytropoietin (rEPO) i hans urin. Denna teknik ger resultat som är mindre kvantitativa – och därmed mer benägna till subjektiv utvärdering – än testerna för de flesta andra droger. Det WADA-ackrediterade laboratoriet i Köln, Tyskland, tolkade en lätt släpning eller spridning ovanför Colverts normala endogena EPO som orsakad av rEPO. Denna släpning var dock inte lätt att se och inte mycket annorlunda än den som observerades i parallella banor innehållande urin från idrottare utan rEPO. När Colverts försvar uttryckte tvivel om de tvetydiga testresultaten, uttalade representanter från två WADA-laboratorier att “…ett prov som har så låga doser av rekombinant EPO, behöver du vara expert för att tydligt identifiera det…”. Detta är inget vetenskapligt argument, men skiljedomarna fann ändå Colvert skyldig till doping, en dom som har kritiserats kraftigt.

Alltmer sofistikerade metoder gör det nu möjligt för WADA-laboratorier att upptäcka läkemedelsnivåer lägre än de som upptäcks genom rutinmässiga kontamineringsanalyser i läkemedelstillverkning. Till och med tillfällig hud-till-hud-kontakt eller användning av kosmetiska produkter kan ge positiva dopingtester. Som en följd av detta orsakas många positiva testresultat av oavsiktlig intagning av förbjudna substanser i livsmedel, kosttillskott, kosmetika eller mediciner, som var fallet för Sachenbacher-Stehle.

Avsaknad av gränsvärden

Det finns många tveksamma fall där beslutsgränser är kärnfrågan. Två relativt nyligen inträffade fall påverkade Jarrion Lawson och Shelby Houlihan, två amerikanska friidrottare som testade positivt för små mängder av de anabola steroiderna trenbolon (Lawson) och nandrolon (Houlihan). Båda idrottarna överklagade sina avstängningar till CAS och hävdade att de positiva testerna berodde på konsumtion av kontaminerat kött. Houlihan hävdade att drogen kom från vildsvinsinälvor som hon ätit kvällen innan hon lämnade sitt urinprov. Emmanuel Strahm, en tidigare forskare vid WADA-laboratoriet i Stockholm, Sverige, bekräftade att Houlihans testresultat ”visar alla tecken på konsumtion av vildsvinskött eller inälvor dagen innan urintestet genomfördes.” Lawson argumenterade att han först informerades om det positiva testet två månader efter att han lämnat sitt prov och att denna långa försening gjorde det svårt att ge detaljerad information om hur han hade blivit kontaminerad. Dessutom argumenterade hans försvarsteam att läkemedelskoncentrationen var så låg att det var omöjligt att skilja den från oavsiktligt intag av kontaminerad mat.

Analyser av både Lawsons och Houlihans hår visade att det inte fanns någon långvarig exponering för steroider. Trots likheterna mellan de två fallen, drog CAS slutsatsen att Houlihan hade begått en överträdelse av antidopingreglerna och upprätthöll hennes avstängning men fann det mer sannolikt att steroiderna i Lawsons urin berodde på konsumtion av kontaminerat kött och upphävde hans avstängning. Dopningsanklagelserna och 18 månaders avstängning hade dock redan skadat Lawsons rykte och kostat honom mycket för juridiskhjälp.

Oavsiktligt intag

Ett liknande fall involverade den polske kanotisten Adam Seroczynski som testade positivt för klenbuterol under OS 2008 i Beijing, Kina. Eftersom klenbuterol användes vid köttproduktion i Kina och endast en minimal mängd av ämnet påträffades i hans urin, hävdade han att klenbuterolen kom från matintag. Han hävdade också att den uppmätta mängden inte skulle ha gett honom någon prestationshöjande effekt. Internationella olympiska kommitténs (IOC) disciplinära kommission drog ändå slutsatsen 2008 att Seroczynski hade begått ett regelbrott mot dopingreglerna, vilket han överklagade till CAS. Vid CAS-förhandlingen argumenterade Seroczynskis försvar att koncentrationen av klenbuterol i hans urin var mindre än 0,4 ng/ml och mycket lägre än de 2 ng/ml som WADA, år 2009, hade satt som den lägsta koncen-tration som dess laboratorier måste kunna upptäcka. Andra WADA-laboratorier kunde därför – i enlighet med reglerna – ha bedömt Seroczynskis prov som rent. Försvarsteamet påpekade också att det hade förekommit en epidemi av ”klenbuterol-förgiftning” på grund av kontaminerat nötkött i Spanien (1992), Italien (1996) och Kina (2006), och att vetenskapliga studier hade visat att idrottare som äter kontaminerat kött kan testa positivt för anabola ämnen. I ett spanskt fall resulterade konsumtion av kontaminerat kött i två personer med 2 respektive 4 ng klenbuterol per ml urin.

I sitt svar påpekade IOC att WADA:s regler inte specificerar någon minimigräns för klenbuterol och att förekomsten av detta ämne, oavsett dess koncentration, utgör ett regelbrott. Dessutom hävdade IOC, baserat på principen om strikt ansvar för idrottare, att det inte var relevant hur klenbuterolen hade hamnat i Seroczynskis kropp. IOC uttalade också att ett positivt testresultat orsakat av klenbuterol-kontaminerad mat är extremt sällsynt och osannolikt att inträffa, särskilt eftersom organisationskommittén för spelen hade vidtagit åtgärder före och under spelen för att förhindra matkontaminering. Vidare hävdade de att Seroczynski var den enda som testade positivt för klenbuterol under spelen och att det skulle ha funnits fler om kontaminerad mat hade varit ett problem. CAS drog slutsatsen att Seroczynski hade begått en dopningsöverträdelse och fastställde beslutet från IOC:s disciplinära kommission.

Fallet mot Adam Seroczynski blev en större fråga när en dokumentär av Hajo Seppelt från den tyska tv-kanalen ARD avslöjade att klenbuterol även hade hittats i prover från jamaican-ska sprinters och andra, namnlösa, idrottare vid samma OS i Peking. Anmärkningsvärt är att IOC – efter att ha blivit medveten om detta faktum 2016 – försvarade sin brist på åtgärder mot dessa idrottare genom att motsäga sina egna argument som presenterades vid Seroczynski-förhandlingen. Fallet med de jamaicanska sprintrarna avslöjades inte eftersom både WADA och IOC nu ansåg att koncentrationen av klenbuterol var låg och utan prestationshöjande effekter. Läkemedelsnivåerna låg alla under 1 ng/ml och, enligt deras mening, mest sannolikt orsakade av köttkontaminering. Seroczynskis urinprov innehöll mindre än 0,4 ng/ml klenbuterol. Den inkonsekventa argumentationen från IOK och WADA skulle motivera en omprövning av Seroczynskis fall.

Laboratoriefel

Det finns även exempel där laboratorieanalyser själva kan introducera föroreningar. Ett framträdande exempel är fallet mot den tyske läkarstudenten och amatörlöparen Benedikt Karus. Genom användning av gelelektrofores identifierade WADA-laboratoriet i Köln rEPO i A-provet vid screeningtestet av hans urin. Dock var mycket, om inte allt, av rEPO som observerades i Karus’ provbana ett läckage från rEPO i närliggande kontrollbanor. Intressant nog upptäckte det WADA-ackrediterade laboratoriet i Tokyo, Japan, ingen rEPO när de självständigt testade samma prov med masspektrometri. Karus blev ändå avstängd i 4 år

Konklusion

Genom att kombinera principen om strikt ansvar med dopningstester utan specificerade beslutströsklar har WADA valt en för dem problemfri procedur för att identifiera dopare, men till priset av att någon gång straffa oskyldiga idrottare. Ett mer vetenskapsbaserat, pålitligare och rättvisare tillvägagångssätt skulle kräva införandet av entydiga beslutströsklar för varje substans. Detta kan innebära att några äkta fuskare förblir oupptäckta, men det är inte troligt att det skulle leda till en högre prevalens av dopning. Ironin i dagens till synes intensiva kamp mot dopning är att prevalensen av dopning inom elitidrott fortfarande är hög och att endast ett fåtal fuskande idrottare blir upptäckta. Att införa vetenskapsbaserade beslutströsklar skulle därför göra dopningstester mer tillförlitliga och stärka anti-dopningsinstrumentet samt rättssäkerheten för idrottare.

Paragraf 10.8.1 i WADA:s regler: Erkännande eller ett längre straff

WADA:s regelverk (”kod”) från 2021 inkluderar en ny bestämmelse: paragraf 10.8.1. Den anger att en idrottare som blivit dömd till en fyraårig avstängning att få en reduktion på ett år, om de “erkänner” överträdelsen och accepterar straffet inom 20 dagar från att de åtalats.

Det förstås att denna nya artikel infördes för att spara tid och pengar för antidopingorganisa-tionerna (ADO:s), eftersom den gör det möjligt för dem att lösa ett fall utan en muntlig förhandling. ADO:s förefaller dock ofta tillämpa artikel 10.8.1 även när en idrottare har bestridit varje del av ett positivt dopingtest.

Ana José Tima, en dominikansk trestegshoppare, rapporterades för ett positivt dopingtest, Ostarine och GW501516 efter ett test utanför tävling den 15 november 2022. Tima ifrågasatte analysresultatet och begärde analys av sitt B-prov, vilket bekräftade resultatet. Tre månader senare, efter resultaten av den analysen, skyllde Tima på medicinering som erhållits efter en knäoperation i december 2021. Denna förklaring avfärdades av Athletics Integrity Unit (AIU) från World Athletics, inte minst för att hennes ordinerade medicinering inte innehöll något av de två ämnena. Tima uppgav sedan att hon hade köpt produkter som innehöll båda ämnena och hävdade att hon hade slutat använda dem i februari 2022. AIU argumenterade att om detta stämde, kunde det inte förklara hennes positiva dopingprov (AAF) i november 2022. Den 2 maj 2023 “erkände” Tima användning av båda substanserna i januari/februari 2022 och senare under 2022, eftersom hennes användning i januari/februari inte kunde förklara hennes AAF i november 2022. Detta skedde nästan fem månader efter att AIU informerade Tima om hennes AAF den 15 december 2022, men hon fick ett års förkortning av sitt straff på grund av erkännandet.

Det finns ett stort antal fall dokumenterade där paragraf 10.8.1 har använts. De inkluderar också en ettårig reducering som gavs till triathleten Colin Chartier, efter att han medgett att han köpt erytropoietin på internet. Det inkluderar också en ettårig reducering som gavs till Betty Wilson Lempus, trots försök att upprätthålla sitt försvar att triamcinolon hade administrerats som en del av medicinsk behandling. Det inkluderar även en ettårig reducering som gavs till Nijel Amos, nio månader efter att han informerades om sitt positiva dopingprov– som han också bestridit.

Idrottare som erkänner doping och hjälper till med undersökningar bör få en reducering av sin avstängning. En idrottare som erkänner ett positivt dopingprov och berättar för en ADO vem som gav dem ett förbjudet ämne och när, är emellertid annorlunda än en idrottare som bestrider sin AAF och upprätthåller påhitt om hur det hände.

Artikel 10.8.1 kräver att de behandlas på samma sätt. Den tillåter idrottare som bestrider en AAF och upprätthåller påhitt om hur det hände att undvika ytterligare bestraffning, så länge de ’accepterar’ ansvar inom 20 dagar efter att ha blivit åtalade.

Dessutom är det inte svårt att se hur Artikel 10.8.1 skulle kunna användas för att undvika en undersökning av omständigheterna bakom en AAF. En korrupt idrottsorganisation behöver bara instruera idrottaren att ’erkänna’ AAF, och en förhandling kan undvikas.

Artikel 10.8.1 är problematisk eftersom den behandlar genuin ånger och en vilja att ångra sig på samma sätt som ett försök att manipulera systemet för att minska en dopingavstängning. En ärlig debatt behöver föras om hur man stänger denna lucka.

VAD KAN FÖRLÅTAS?

Misstagsdoping

Det är mycket vanligt att idrottsutövare använder kosttillskott – av de svenska idrottare som dopingtestas visas ungefär hälften vid testtillfället använda minst ett kosttillskott – och det är främst i denna grupp man träffar på ”misstagsdoping.” Med det begreppet avses då att idrottsutövaren fått i sig något dopingklassat preparat och testat positivt trots att vederbörande inte haft någon intention att dopa sig. Hur substansen då kommit in i kroppen spelar ingen roll, under förutsättning att idrottsutövaren inte vetat att det var något förbjudet som kommit in i honom eller henne.

WADA:s nedbrutna statistik talar för att 6–10 procent av de som har testat positivt vid dopingtest gjort det på grund av det som kan kallas misstagsdoping, “unintentional doping cases”, då definierat genom att antidopingorganisationen inte utdömt något straff trots positivt dopingprov och dispens inte funnits. Dessa siffror kan då sättas i relation till att senaste årens litteratur talar för att 11–15 procent av kosttillskott avsedda för idrottsutövare visats innehålla dopingklassade preparat. Alternativt kan misstagsdoping berott på användning av mediciner som inte behövt recept och som köpts som behandling av exempelvis förkylning. Just på denna indikation innehåller exempelvis en betydande andel av det som kan köpas efedrin eller efedrinliknande substanser, vilka är dopingklassade av WADA.

I ovanstående fall har vanligen idrottsutövare varit i god tro att preparaten inte innehåller någon dopingklassad substans och därför inte gjort någon undersökning om detta. Detta kan i sin tur beror på att idrottsutövaren inte inser problemets vidd och djup eller att han eller hon chansar på att det inte innehåller något förbjudet. Oftast innebär det att idrottsutövaren inte satt sig in i frågan om vad kosttillskott respektive receptfria läkemedel innehåller, och inte heller har ägnat frågor kring doping särskild uppmärksamhet – ibland av ointresse, ibland för att mer konkreta, praktiska frågor dyker upp och kräver uppmärksamheten. Man bör dessutom förstå att det finns de idrottsutövare som tycker att det är svårt att läsa text om dylika saker och tycker att det är ”för teoretiskt.” Ytterligare idrottsutövare tror säkert att ”det inte är så farligt” att bli påkommen med att ha någon otillåten substans från kosttillskott eller receptfri medicin i sig, om man försäkrar att det inte varit medveten doping och man lovar att inte göra det igen.

Det finns väl dokumenterat att även erfarna elitidrottsutövare inte bryr sig om att kontrollera ingredienserna i vad de får i sig även när det rör sig om tidigare inte kända läkemedel, kosttillskott eller livsmedel. Detta understryker vikten av att alla idrottsutövare nås med undervisning i någon form avseende vilka regler som finns när det gäller dopingpreparat. Det är främst en fråga om att ändra ett beteende, det vill säga att få idrottsutövaren att inse att det är han eller hon som är ansvarig för vad som sväljes ned – strict liability – och att personen därför måste skydda sig själv mot dopingpreparat. Idrottsutövaren måste således lära in vad som gäller avseende doping och sedan uppdatera denna kunskap för att förstå de aktuella riskerna.

Ytterligare ett problem kan vara att ingredienserna som anges på utsidan av en burk kan vara på kinesiska eller thailändska (om preparaten säljs på internet) eller att det anges med kemiska beteckningar som användaren inte kan tolka. Dessutom kan en specifik substans oftast beskrivas på ett flertal olika sätt rent kemiskt och då kanske bara en av dessa anges i dopinglistan. Då är det svårt att begära att idrottsutövaren skall slå upp ytterligare beteckningar via exempelvis internet.

För de aktuella situationerna behövs strukturerad forskning om beteendemodifikationer och hur motivation till antidoping kan påverkas. I de studier som finns har man klart kunnat länka viss motivation till ökad risk för doping och det är då rimligt att försöka omsätta denna kunskap i praktiska åtgärder. Ur ett sociokognitivt perspektiv är det visat att unga idrottare har större motståndskraft mot misstagsdoping om de inser att miljön de umgås i är avvisande mot doping och ser antidoping som något positivt. Dessa kunskaper sammantagna borde vara tillräckliga för att skapa ett program mot doping (och misstagsdoping) – dock bör varje sådant program följas av en utvärdering för att inför framtiden kunna veta hur satsningar mot doping skall ske.

Strict liability är ur etiksynpunkt ett svårt begrepp – hur långt kan man kräva att en idrottsutövare kontrollerar vad exempelvis kostpreparat eller receptfria mediciner innehåller – räcker det att titta på etiketten, måste man gå vidare till att fråga experter var gång man tar något nytt preparat. Om en idrottsutövare verkligen gjort ”allt” rimligt för att försäkra sig om att det vederbörande tar inte skall vara förbjudet, kan man då fälla något för doping om det trots allt visar sig finnas något förbjudet i vad som intagits?

Om svårigheterna att fria sig vid misstagsdoping

Idrottsutövarnas utsatthet och svårighet att bevisa oskuld vad avser så kallad misstags-doping har diskuterats i flera uppmärksammade fall, utan att man kommit fram till någon klar bedömningslinje.

Adam Seroczynski

Ett sådant fall belyses i handläggningen av dopinganklagelserna mot av den polske kanotisten Adam Seroczynski (född 13 mars 1974) som tävlade från 1997 till 2008. Han vann medaljer i kanot-VM 2006 (två bronsmedaljer) och 2007 (silver) och hade också andra internationella framgångar. I september 2008, under OS i Peking, testade Seroczyński positivt för beta-agonisten clenbuterol och blev avstängd i två år av det internationella kanotförbundet.

Det är väl känt att både före och efter OS har clenbuterol används i betydande utsträckning i djurproduktionen i Kina för att få fram mer kött per djur. Därför hävdade Seroczynski att det troligaste var att det clenbuterol som påvisats i hans urin kommit från kontaminerat kött. The International Olympic Committee (IOC) Disciplinary Commission fastställde trots det att Seroczynski hade begått ett dopingbrott som skulle leda till två års avstängning. Seroczynski överklagade till CAS.

Vid förhandlingarna påpekade Seroczynski att den koncentration av clenbuterol som uppmätts i hans urinprov, 0,4 ng/mL, var mycket lägre än den detektionsgräns på 2,0 ng/mL som WADA 2009 hade fastställt – vilket innebär att laboratoriet inte ens hade behövt redovisa provet som positivt utan hade kunnat förklara att det inte hade hittat någon förbjuden substans i provet.

Seroczynskis medhjälpare redovisade också att det hade varit ”epidemier” av dokumenterat clenbuterolpåvisande beroende på biffkött med clenbuterol i i Spanien 1992, Italien 1996 och Kina 2006. I ett spanskt fall hade de som ätit kontaminerat kött fått uppmätt halter av clenbuterol på 2 respektive 4 ng/mL urin.

Inför CAS hävdade IOC från sin sida att i WADA:s regler finns det ingen nedre gräns för när det är tillåtet att ha clenbuterol i urinen och att således varje påvisande var ett brott mot dopingreglerna – svart eller vitt. Enligt regeln om strikt ansvar påstod IOC att det dessutom var irrelevant på vilket sätt Seroczynski hade fått i sig clenbuterolet. Därutöver hävdade IOC att det var ytterst osannolikt att ett positivt dopingprov för clenbuterol beroende på kött eftersom olympiadens organisationskommitté hade tagit särskild hänsyn till den risken när de planerade inköp av mat till deltagarna och att ingen annan hade testat positivt för clenbuterol under spelen (ett påstående som senare visade sig vara fel).

CAS bedömde att IOC hade rätt och Seroczynski fel och dömda att tvåårsavstängningen skulle stå fast.

Adam Seroczynski fall kom i ny belysning efter en TV-dokumentär av Hajo Seppelt som avslöjades att clenbuterol också hade påvisats i dopingprov från jamaicanska sprinters och andra – utan att namn nämndes – idrottsutövare under Olympiska Spelen i Beijing. Trots att IOC således redan 2008 hade tagit ställning till Seroczynskis halt i frågan beslöts sig IOC och WADA – var för sig och tillsammans – att lämna fynden utan åtgärd eftersom man ansåg att koncentrationerna var så låga att de inte kunde ge någon prestationsökande effekt. Alla hade då nivåer under 1 ng/mL och det ansågs sannolikt att halten berodde på intag av kontaminerat kött (vilket skall jämföras med Seroczynskis 0,4 ng/mL som ansågs bero på doping men som ändå inte togs för omvärdering).

Benedikt Karus

Det finns också exempel på när laboratorierna själva förorsakar den kontamination som ger falska utslag i dopingprover. Ett tydligt exempel på det den tyska medicinstudenten och amatörlöparen Benedikt Karus. Den 8 februari 2015 efter en terränglöpningstävling i Diekirch lämnade Karus ett dopingprov som var positivt för darbepoitin, en syntetisk analog till erytopoietin. Medicinen används vid behandling av patienter med sjuka njurar och kan endast injiceras. Detta meddelades honom den 12 mars 2015. Även om ett test av ett japanskt laboratorium beställt av Karus på egen bekostnad (WADA-ackrediterad) testade provet negativt med andra metoder, så dömde den Tyska skiljedomstolen för idrott (DIS) Karus till en fyraårig avstängning den 22 augusti 2016 för brist på bekännelse i stället för det tvååriga förbud som är brukligt för de som fälls för doping första gången.

Karus blev fälld för att man upptäckt erytopoietin av det slag som kroppen inte bildar själv i hans urin med hjälp av gelelektrofores. I denna metod avläses resultatet visuellt och man bestämmer resultatet genom att se hur kurvor och streck i gelen formas. Enligt Karus och hans rådgivare var det erytropoietin som laboratoriet tyckt sig se med all sannolikhet ett läckage av erytopoietin från testerna av andra personers urin, där urin innehållande erytropoietin kan ge just detta mönster. Den tyska skiljedomstolen kunde dock inte acceptera detta resonemang och kvarhöll avstängningen. Efter noggrant övervägande beslutade Karus bland annat av kostnadsskäl att inte överklaga till CAS.

Ovanstående två fall är här inte föredragna ur alla aspekter, utan de är uttagna för att påvisa de osäkerheter som även tekniskt avancerade WADA-laboratorier har vid testning för doping och vilka ännu större svårigheter detta innebär för idrottsutövarna att försvara sig mot sådana dopinganklagelser.

Vilket ansvar har elitidrottaren för sina med- och mothjälpares felsteg?

År 1946 beslutade Svenska Friidrottsförbundet, att stänga av Gunder Hägg och löpar-kollegan Arne Andersson “för evigt” för påstådda brott mot amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit lopp och erhållit kontant ersättning.  Dan Waern blev 1961 avstängd från tävlingslöpning, efter brott mot amatörreglerna av samma skäl. Han höll vid det tillfället de svenska rekorden på minst fem löpsträckor. Idag kan vi förundras över reglerna och dess tillämpning när vi ser de futtiga penningsummor som de fick och de dramatiska straff som utdömdes. Emellertid står det samtidigt idag klart att de var skyldiga till det de anklagades för – de gjorde egenhändigt upp affärerna.

Chaperons (medhjälpare)

Idag ser det helt annorlunda ut. Varje fotbollsspelare av något så när klass i Superettan och snart varje lovande junior har en egen manager som sköter affärerna. Lance Armstrong lär ha betalt en stab av 10-15 personer (”chaperons”), inkluderande bland annat ekonomer, läkare och de som bara användes för att transportera dopingpreparat. Det är svårt att idag tänka sig någon framgångsrik idrottsutövare som inte har en stab som arbetar för att idrottaren skall kunna ägna sig åt själva idrottandet.

Minderåriga

Enligt WADA:s regler finns det specialbestämmelser för dem som kallas protected persons. För att kunna räknas som en skyddad person skall idrottare som vid tidpunkten för eventuell anklagelse om doping kunna tillämpa denna antidopningsregel om idrottaren

inte har fyllt 16 år;

inte har fyllt 18 år och inte ingår i någon ”registrerad testpool” och aldrig har tävlat i något internationellt tävlingar i en öppen kategori; eller

av andra skäl än ålder har fastställts sakna rättskapacitet enligt tillämplig nationell lagstiftning. Exempel på detta kan vara intellektuell funktionsnedsättning, psykisk sjukdom och liknande.

För att få tillämpa regeln måste den skyddade personen fastställa att den inte hade något betydande fel eller försumlighet i sin kränkning – den är således inte avsedd för de unga som dopar sig medvetet och sedan åberopar låg ålder för att få strafflindring. Därför måste den skydda personen visa

att han eller hon inte visste eller misstänkte, och inte rimligen kunde ha vetat eller misstänkt ens med yttersta försiktighet, att de använde eller hade fått det förbjudna ämnet; och

att han eller hon inte spelade någon betydande roll i förhållande till antidopning-regelbrottet.

Om den skyddade personen kan uppfylla ovanstående kriterier, sträcker sig vederbörandes straff för dopingbrottet från en enkel tillrättavisning till att utdöma en maximal period av avstängning på 2 år (beroende på idrottarens skuldnivå).

CAS tog ett striktare tillvägagångssätt i ett tidigare fall där Andreea Răducan, en rumänsk gymnast, vann guld i allroundgymnastikfinalen vid de olympiska spelen i Sydney 2000 som 16-åring. Hon stängdes av efter att ha testat positivt för pseudoefedrin, ett förbjudet stimulerande medel som ofta vanligtvis i receptfria förkylningsmediciner. IOC:s ordförande i den Medicinska kommittén vid den tiden, prins Alexandre de Merode, erkände att antidopningsregelbrottet var omedvetet och att gymnasten inte var direkt ansvarig med tanke på att hon fick läkemedlet av den rumänska teamläkaren efter att ha klagat över feber och en förkylning. I det här fallet uppgav dock CAS att skiljedomstolen fann att “för att balansera Miss Răducans intressen med den olympiska rörelsens engagemang för dopingfri idrott, måste antidopningskoden upprätthållas utan kompromisser.”

Regeln om skyddade personer har rätt andemening; självfallet kan man ytterst sällan förvänta sig att en 15-årig (eller yngre) elitidrottsutövare skall kunna anskaffa dopingmedel själv och förstå vad doping innebär. Det ansvaret måste läggas på hans eller hennes ledare eller föräldrar – oavsett hur aktiv barnet varit i försöken att dopa sig är ledare eller föräldrar ansvariga för vad barnet gör. Även om man erkänner detta tänkesätt blir det emellertid flickan eller pojken som blir avstängd från idrotten (sällan ledarna och aldrig föräldrarna), och ur idrottsrörelsens rättvisesynpunkt är det svårt att tänka sig ett annat beslut.

Östtyskland

Inom elitidrotten är det sannolikt att de flesta idrottsutövare har ett ganska jämställt förhål-lande till sina medhjälpare och det är inte troligt att vuxna och normalt tänkande elitidrottare i vårt land bara gör vad idrottsledarna säger. Annorlunda är det sannolikt oftare i totalitära stater, exemplifierat med DDR. Där var det klart att det var idrottsledarna som bestämde och den idrottare som inte vill foga sig i exempelvis doping tvingades kanske inte till det, men fick å andra sidan inte fortsätta med träning och tävling. Det var ett freiwillich muss!

När de östtyska idrottarna blev dopingavslöjade kan man tycka att det var orättvist att fälla dem för något de inte haft en reell möjlighet att välja eller välja bort. De idrottare som fick möjligheten att tävla mot utländska idrottare var tvungna att vara en del av den östtyska statsdopingen för att få vara med. Å andra sidan var de dopade i den mening vi numera lägger i ordet, oavsett om det var medvetet och frivilligt eller utan att den idrottande ens visste om det. För idrottsrörelsen utanför DDR fanns det ingen möjlighet annat än att förklara att de dopade östtyska idrottarna brutit mot dopingreglementet och straffa dem därefter. Om man skulle straffa deras ledare blev det antagligen lika rätt eller fel eftersom de närmast idrottsutövarna var lika fångade av systemet som idrottarna själva. Det var egentligen bara ett litet fåtal idrottsledare högst upp i den politiska ledningen som var riktigt ansvariga och hade en möjlighet att välja att vara med om dopingen eller inte. Endast ett fåtal av dessa blev straffade efter att muren fallit och jämfört med hur idrottarna bestraffades så fick de översta idrottsledarna lindriga straff relaterat till vad de gjort.

Ryska idrottare i Sotji

Ännu mer bekymmersamt med hur man skall se på skuldfrågan i dopingsammanhang kan exemplifieras av de ryska idrottarna i Sotji-OS 2014. Där fick flera månaderna innan OS idrottsstjärnorna lämna urinprov – sannolikt sas det att detta var ordinarie dopingprov, men det vet vi inte. Idrottsutövarnas urin dopingtestades och om proven då var utan dopingsubstanser sparades de i fruset tillstånd för att kunna användas i sammanhang då det var viktigt med invändningsfria dopingprov. Om proven innehöll dopingmedel kastades de och idrottaren fick lämna nya prov till dess att det fanns dopingfri urin infrusen från alla de som skulle representera Ryssland någonstans i världen, speciellt vid Sotji-OS.

När sedan dopingproven togs vid olympiaden arrangerades av den ryska säkerhetstjänsten FSB ett system för nattligt byte av ryssarnas OS-prov. Eftersom det då var svårt – särskilt för FSB – att veta om OS-proven innehöll dopingsubstanser eller inte (alla ryssar var aldrig, och kommer aldrig att vara, dopade) var rutinen att byta alla prover för att vara säker på att ingen ryss skulle ertappas med doping. Observera att idrottsutövarna i detta skede inte på något sätt involverades i den kriminella verksamheten utan de lämnade dopingprov på samma sätt som alla andra länders idrottsutövare.

Om man då utgår från att en idrottsutövare som faktiskt aldrig dopat sig och dessutom trott att han eller hon lämnat verkliga dopingprov i första skedet, kan han eller hon moraliskt förklaras som dopad (= brutit dopingreglerna) när någon ledare eller någon från säkerhetstjänsten bytt urinprover i andra skedet? Att förfarandet som sådant inte kan tillåtas om man bekämpar doping är självklart, men borde det inte vara ledarna som straffades i stället för idrottsutövarna? Allra helst skulle man självklart vilja straffa säkerhetstjänstens hantlangare, men de nås naturligtvis inte av idrottens jurisdiktion (om man ändå kunde döma dem är ju avstängning från idrott fullständigt meningslöst om de inte tillhör idrottsrörelsen) …

Etik, moral och juridik är inte samma sak

Reglerna var nog inte bättre på Gunder Häggs och Dag Waerns tid, men de förefaller vara lättare att arbeta efter än dagens detaljerade regler och komplexa organisationer. Dessutom: etik och moral är sällan så lätt och rätlinjigt som man kunde hoppas.

GÖR WADA RÄTT SAKER?

Idrottarnas invändningar mot WADA:s dopingregler

Var och en som har sett under ytan av diskussionen om doping vet att koncepten om hälsa, naturlighet, renhårighet, konstgjordhet och prestationsökande – för att inte tala om vad som skall innefattas i begreppet doping – inte är så enkelt som det kan tyckas vid en första anblick. Vi har i det avseendet inte kommit mycket längre än Sir Arthur Porritts, bronsmedaljör på 100 meter vid OS 1924 och den första ordföranden i den Internationella Olympiska Kommitténs Medicinska Kommitté, när han förklarade:

To define doping is, if not impossible, at best extremely difficult, and yet everyone who takes part in competitive sport or who administers it, knows exactly what it means. The essence lies not in words but in integrity of character.

För Porritt rörde det sig då ännu om ”mer lättförståeliga” substanser som alkohol, opium och kokain, men som å andra sidan hade en användning som alla associerade med svagare moral. Testosteron och anabola steroider fanns inte tillgängliga förrän 20 år efter Porritts sista lopp och han skulle aldrig komma att uppleva erytopoietinet sprida sig i professionell cykling. Han var också en del av Oxfords victorianska ideal där det räckte att idrottsutövaren lämnade sitt ord på att han inte dopat sig för att han inte längre skulle vara misstänkt. Det är svårt att tänka sig att Porritt ens kunde tänka sig en tid där staterna skrev under en antidopingkod som föreskrev tester utanför tävling, dispyter som avgjordes inför domstol huruvida genetiska avvikelser skulle anses som doping, en lista över förbjudna preparat som till någon del ändrads en gång per år och preparat som var förbjudna om de användes över en viss nivå – och att den förbjudna skulle vara känd av varje enskild idrottsutövare.

Att formulera dopingregler har inte varit lätt, och med tiden har reglerna blivit så snåriga – tillskyndarna kallar dem heltäckande – att de nu endast kan tydas av specialutbildade advokater, vilket är långt ifrån hur tankarna var från början. Många idrottsutövare kan visserligen känna sig lojala mot målet (dopingfri idrott), men känner sig alienerade med att inte ens kunna förstå den skrivna texten. WADA tycks oftast inte förstå att det måste finnas en ”känslighet” avseende hur reglerna utformas respektive att de måste tillämpas med ansvar och humanitet. Det finns röster för att dopingreglerna används alltför ambitiöst, godtyckligt och ibland också orationellt, det vill säga att man skapar fler problem än de man löser.

Antidoping har generellt idag en rimlig grad av stöd både bland idrottsutövarna och hos allmänheten, men massmedia letar ofta upp avarterna, och då kan man konstatera att även om man stödjer ”medelreglerna” så stödjer man inte ”de mest speciella tolkningarna.” Massmedia i synnerhet har påvisat idrottare som ur mänsklig synvinkel rimligen blivit orättvist dömda respektive fall där straffen inte står i paritet med brotten. Samtidigt skall man veta att allmänhet och idrottsutövare är tillskyndare av mycket hårda straff vid systematisk doping och vid upprepad doping (livstidsavstängning). Utöver detta är bestraffningar olika inom civil rättsskipning och inom idrotten på ett sätt som är svårt att förstå för både ledare och idrottsutövare.

Både inom idrott och hos allmänheten finns idag en stor förståelse för att det behövs ett antidopingsystem som innebär förbud, testningar och bestraffningar. På frågan om man skall avskaffa dopingreglerna eller göra dem mer strikta svarar idrottare i alla de studier som publicerats ett entydigt ”nej.” I grunden är således en stor majoritet av idrottsutövarna överens om antidopingens mål och medel. Detta tydliga konsensus döljer emellertid att det kan finnas en betydande oenighet avseende vissa detaljer. Det finns särskilt fyra frågor som idrottsutövarna – här tolkade som idrottsutövare på hög nivå – ställer vad gäller antidoping:

Kan man vara säker på att samma dopingregler tillämpas på alla?

Är det verkligen rimligt att elitidrottare på förhand måste meddela var de befinner sig minst en timme per dygn (vistelserapportering)?

Är processerna vid misstänkt doping rättssäkra?

Kan idrottsutövarna i praktiken påverka dopingreglerna (eller är det bara ett spel för gallerierna)?

En enkät gjord av Storbritanninens Sports Council 1995 där 468 brittiska idrottare svarade visade att 85 procent av de tillfrågade kände sig trygga med dopingtestandet i Storbritannien, men av samma personer hade bara 47 procent förtroende för dopingtestandet utomlands. I en dansk studie 2014 av 400 elitidrottare i national testing pool svarade 98 procent att ”dopingtesterna fungerar väl.” På samma frågor som den brittiska svarade danskarna om de danska testerna att 85 procent var trygga mot 54 procent för utlandstester. 2019 tillfrågades 974 australiensiska idrottare om dopingtesterna och 76 procent såg dem som avskräckande, vilket var nästan exakt lika stor andelen som såg testerna som avskräckande i Danmark, 78 procent.

Tjugo år med WADA

Under de senaste två decennierna har WADAs huvudmål varit att harmonisera arbetet mot doping över hela världen och därigenom se till att världens idrottare inte haft någon plats där de kan dopa sig utan att riskera upptäckt eller att de efter upptäckt skulle kunna bli utan straff. Eftersom alla de stora idrottsländerna stod bakom bildandet av WADA kunde man införa en regel om att endast länder som skrev under på WADAs regelverk fick ha med sina idrottsutövare i OS, världsmästerskap, etcetrea – detta har varit en viktiga faktor för att inte några länder eller internationella idrottsförbund skulle vilja ställa sig utanför WADA (vid ingången till 2023 har 191 länder anslutit sig till WADA). Utöver detta har varje land lokala (nationella) antidopingorganisationer, NADOs, som för WADAs talan ut i idrottssamhället. Förutom Ryssland – till viss del, men inte fullständigt – finns det inget land som opponerar sig mot WADAs hegemoni utom möjligen i mindre betydelsefulla delar. Utan tvekan har WADA lyckats med sitt basala uppdrag.

Skapandet av WADA har bidragit till harmonisering av antidoping och förändrat doping-beteendet och prevalensen under de senaste 22 åren. Systemet har samtidigt dock utvecklat brister och begränsningar som riskerar att skada idrotten, idrottare och samhället. Ett huvudproblem är relaterade till bristen på bevis för de flesta substanser på den förbjudna listan avseende avsaknad av prestationshöjning och negativa hälsoeffekter. Den bristande transparens för hur reglerna tas fram är också ett problem. Förmågan att ta ansvar för sina beslut, för styrningen som besluten leder till och själva beslutsfattande av WADA har också ifrågasatts liksom utvidgningen av antidopning-policyn utanför det professionella området ”idrott.” Det bör leda till en reformdiskussion inom WADA.

Vaghet men också exakthet

De finns tre bakomliggande, övergripande kriterier för att sätta upp en medicin på WADAs ”förbjudna lista” vilka till synes kan tyckas vara rimligt avgränsande, men i praktiken saknas transparensen i besluten om vilka substanser som skall sättas upp på listan nästan helt. I vissa fall tycks uppsättandet nästan slumpmässigt eller i vart fall mer beroende på enskilda listkommittémedlemmar personliga tyckande än på vetenskapliga fakta. Eftersom ord som ”potentiellt” och ”inkluderande men inte uteslutande” – exempelvis – användes finns det dessutom betydande möjligheter att tänja på kriterierna i bestämda lägen.

Denna vaghet kan ställas mot laboratorietekniken som är i den absoluta framkanten av vad vetenskapen kan prestera och där problemen snarare ligger i att man detekterar mer än vad man borde än mindre – vilket ger tolkningsbesvär i förhållande till de betydligt oklarare reglerna. I framtiden borde mer fokus läggas på vilka substanser och metoder man tar upp på listan (och varför) än att ytterligare förbättra mätmetoderna.

Låga vetenskapliga krav

När man i det civila livet godkänner nya mediciner görs det efter vetenskapliga studier, först kemiskt-farmakologiskt och på försöksdjur och sedan på människor i allt större studier. Efter godkännandet följer man upp de kliniska effekterna på större patientmaterial och kan då dra välgrundade slutsatser om verkan och biverkningar. Man kan då lockas att tro att bak-grunderna till WADAs klassningar till prestationsökande farmaka och till hälsovådlig dito har liknande evidens – men där ligger WADA långt, långt efter läkemedelsbolagen. I bästa fall finns det högklassiga studier som visar att substanserna har prestationsökande effekter, men vanligare är det att det finns en enda studie eller enbart indicier på en positiv effekt – avseende exempelvis meldonium finns det inte en enda studie på människor som visar med rimligt god vetenskapliga metodik att substansen verkligen har en positiv effekt på prestationsförmågan.

Vid en granskning av den förbjudna listans innehåll finner man att i bara 5 av 18 klasser av läkemedel och andra substanser finns det visat prestationsökande effekter i randomiserade studier av tränade individer och i den sjätte (cortison) avseende otränade personer. Man hade i dessa fall dock endast undersökt muskelstyrka och sprinthastighet och – för beta-blockare – precision i skytte, medan exempelvis uthållighet i ringa grad undersökts. Hela kvantiteten av högklassig forskning består av 12 studier med 304 försökspersoner, vilket i medicinska sammanhang är påtagligt litet. Sammanfattningsvis kan fastslås att bevisen för prestationsökande förmåga för preparaten på WADAs lista är mycket bristfälliga ur vetenskaplig synvinkel – frågeställningen är inte prioriterad av vare sig civilsamhället eller forskarsamhället (denna typ av forskning är förhållandevis svår eftersom man söker efter små, små skillnader och blir därför dyr). Detta medför i sin tur att WADA kan sätta upp också dåligt undersökta substanser på listan – eller som i fallet meldonium inte undersökt alls. Om man till detta lägger att WADA inte ger de specificerade skälen till att föra upp preparat på listan utan endast översiktliga skäl blir listan intellektuellt problematisk.

Å andra sidan kan man ifrågasätta vikten av vetenskapliga studier när det är så uppenbart kliniskt att exempelvis olika former av bloddoping, anabola steroider och amfetamin ger prestationsförbättringar i idrotten – empiriskt kan det ses i resultatlistor och idrottsutövarna är generellt så övertygade om att de får bättre resultat av substanserna att det knappast är möjligt att se det som placeboeffekter.

Meldonium och kaffein som exempel

Meldonium kan tas som ett exempel på hur ”ovetenskapligt” ett preparat kan hamna på listan och sedan orsaka avstängning av ett stort antal idrottsutövare – också på elitnivå – och förorsaka stora kostnader både för enskilda idrottsutövare och för antidopingorganisa-tionerna. Inkluderandet av meldonium på listan baseras inte på en enda randomiserad studie där idrottsprestationsförmågan undersökts; vare sig av tränade eller otränade. Det finns inte ens någon invändningsfri studie av risken för biverkningar vid användning av meldonium i de doser som rekommenderas i idrottssammanhang. Orsaken till att preparatet förbjöds den 1 januari 2016 var i stället att WADA via sin övervakningslista (monitoring list) noterat att en hög andel av idrottsutövare i Ryssland och länder i deras närhet använde medicinen, som tillverkades i Lettland. Detta måste ses som ett mycket svagt skäl till dopingklassning, i synnerhet som västerländsk läkemedelsindustri inte funnit det mödan värt att kopiera medicinen. Meldonium ger sannolikt inte bättre prestationsökning än sockerpiller, men har trots det orsakat många elitidrottares avstängning.

Samtidigt finns det uppenbar avsaknad av andra prestationsökande preparat på listan, varav kaffein är det bästa exemplet. Det är vetenskapligt väl belagt att kaffein är prestationsökande för idrottsutövande, men WADA har – klokt – beslutat sig för att inte ha med kaffein på listan eftersom det skulle kunna ta bort huvudparten av idrottare från tävlingsbanan. Ur principiell synvinkel borde det emellertid naturligtvis varit med. Det är också uppenbart att det från allmänhetens sida har funnits en stark opinion mot att förbjuda kaffe och cola-drycker, medan exempelvis kaffeintabletter setts med stor misstro och injektioner av kaffein setts som något som definitivt borde förbjudas. Det kan också ifrågasättas varför vissa inflammations-hämmande och smärtstillande medel inte finns på listan – först 2024 kommer exempelvis tramadol att tas med. Det finns således många inkonsekvenser på listan över förbjudna preparat.

Hälsoaspekter

Ett av WADAs kriterier för att sätt upp en substans på den ”förbjudna listan” är att det kan skada idrottsutövarnas hälsa. Alla moderna preparat har emellertid någon dokumenterad risk för skadliga biverkningar, och det är oftast till viss del ett kvantitetsproblem – ju mer medicin, desto större risk för biverkningar. Inom medicinen gör man då en avvägning mellan positiva effekter mot sjukdomar och risken för biverkningar, men denna dimension saknas i princip helt inför WADAs lista eftersom man inte har någon positiv sida av dopingpreparat att godkänna (den positiva delen är ju i princip förbjuden). Man gör dessutom ingen avvägning mellan enstaka farliga biverkningar och mer godartade, ofta förekommande biverkningar. I många sammanhang landar diskussionen i ett teoretiskt resonemang som mer liknar filosofi än medicin.

Brott mot idrottens mening – “Spirit of sport”

Detta tredje kriterium för att sätta upp ett preparat på listan över förbjudna preparat är inte mindre viktigt än de andra två, men definitivt mycket svårare att nå konsensus kring. Dessutom är det ett kriterium som definieras olika över tiden och i olika traditioner (geografiskt mer eller mindre välavgränsade) och olika av exempelvis elitidrottare å ena sidan, sponsorer å en annan och allmänhet och politiker å en tredje sida. Det är därför svårt att fastställa vad som skall gälla utom i de mest uppenbara fallen, och möjligheten att kritisera WADAs beslut i detta avseende är legio.

Dopingtesterna

Medan professionella cyklister för 50 år sedan var mycket negativt inställda till alla former av dopingkontroller – de tyckte att de hade rätt att som professionella idrottsutövare göra vad de själva ansåg vara bäst för att vinna, är situationen helt annorlunda idag. Nästan alla säger under “WADA-eran” att de är emot doping, men samtidigt vet vi att det ibland endast är munväder eftersom doping faktiskt förekommer fortfarande. Därför måste vi testa.

Det finns också idrottsutövare som redovisat att man borde göra dopingtesterna ännu säkrare. Ett exempel på det är den danske professionella cyklisten Jens Voigt som efter den spanska dopingskandalen Operation Puerto föreslog 2007 att alla cyklister som fick en tävlingslicens skulle lämna hårstrån och ett blodprov för att säkra ett genetiskt fingeravtryck. Provmaterialet skulle då sparas i 10 åt och kunna användas om det uppstod oklarheter avseende doping i framtiden. Uttalandet skall ses som svar på frustrationen över att bli misstänkt för doping även sedan multipla dopingtestningar friat idrottsutövaren. Dopingtestningen har en stark förankring bland idrottarna, men det finns det som tycker att de borde göras ännu striktare än idag.

De dopingtester som görs utanför tävlingar, out-of-competition, upplevs ofta som mer problematiska än de som sker i samband med tävling. I en dansk studie publicerad 2014 av 400 elitidrottsutövare angav 24 procent att de kände sig kränkta när dopingtesterna gjordes i deras egen hem och 15 procent uttryckte sin frustration över att deras personliga integritet upphävdes när de var tvungna att låta någon se på när de urinerade. Det finns ytterligare studier från andra länder som visar samma sak, och då framkommer också att äldre (>25 år) tycker sin integritet påverkas mera och att kvinnor påverkas mera än män av dopingtesterna.

Vistelserapporteringen

Den vanligaste och starkaste kritiken mot WADAs antidopingreglemente – inom elitidrotten (den enda del av elitidrotten som berörs) såväl som bland lekmän (där filosofer och etiskt intresserade varit särskilt aktiva i diskussionen) – gäller vistelserapporteringen (whereabouts reporting). Den innebär att

Idrottsutövaren måste var tredje månad redovisa var han eller hon planera att befinna sig en timme varje dag

Idrottsutövaren kan bestraffas om han eller hon med kort varsel ändrar sig och inte kommer ihåg att anmäla detta till antidopingorganisationen

Idrottsutövaren måste vara beredd att öppna sitt boende för dopingkontrollanter för att lämna dopingtester under övervakning

Det är naturligt att även för en icke-elitidrottare innebär detta ett inte obetydligt ingrepp i den personliga integriteten. För den som därutöver inte vill öppna för obehöriga att veta i detalj vad idrottsutövaren gör utanför idrotten kan detta tyckas som ett betydande problem. Man kan tänka sig att vederbörande exempelvis har relationsproblem, sysslar med verksamhet som inte är förenlig med den bild av honom eller henne som förmedlas till allmänheten eller till den egna idrottsföreningen, eller liknande. Därutöver kan det tänkas att det uppkommer en plötslig situation då man beslutar sig för att inte sova hemma en natt, att man vill träffa en rekryterande annan idrottsklubb eller att man blir sjuk och inte vill redovisa det. Det är lätt att förstå att idrottaren i sådana situationer kan känna sig övervakad på obehagligt sätt och finna sitt privatliv inskränkt.

Om man då utgår från att en elitidrottskarriär omfattar 10, 15 år eller längre blir sannolikt rapporterande rutin, men att under en så lång tid aldrig ha rätt att vara på en plats där ingen vet var man är kan vara frustrerande. Naturligtvis är detta olika pressande för olika individer, men man måste förstå att det för vissa personer kan vara obehagligt att veta att man alltid – varje dag – kan få oväntade besök av personer man inte känner och som gör det för att man i grunden på något sätt är misstänkt för doping.

År 2009 var vistelserapporteringen uppe i belgisk domstol för överväganden. Det var 65 belgiska cyklister, fotbollsspelare och volleybollspelare som vill ha prövat om inte deras integritet kränktes av WADA-reglerna. Den civila domstolen ansåg emellertid att WADA hade rätt att utfärda detta reglemente. Också FIFA och UEFA gjorde uttalanden mot regelverket, men fick slutligen acceptera det i det skick det föreligger.

I Frankrike uttryckte franska fotbolls-, basket- och rugbyspelare att de ansåg att deras rättigheter kränktes av vistelserapporteringssystemet enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstol höll 2018 med de klagande om att reglerna innebar en inskränkning av elitidrottarnas frihet, men såg ett avskaffande av reglerna som ett så stort hot om en ökad doping att inskränkningen var försvarbar.

En norsk idrottsutövare påpekade också att regeln inte stämmer med den i civil domstol gällande tanken att alla skall betraktas som oskyldiga till dess någon överbevisats om att ha begått ett brott. När nu någon stängs av från att få utöva sin idrott genom att inte ha kunnat motbevisa sin oskuld genom ett negativt dopingprov strider det mot lagar och reglers grundläggande tankar. Samma idrottsman reagerade också kraftigt på att man semantiskt jämställer brott mot vistelserapporteringen med doping – i massmedia kallas det doping eller dopingbrott om någon blir avstängd efter tre missar med avvikelserapporterandet, vilket inte bara är felaktigt utan också djupt orättvist.

Man bör också ta i beaktande att de tekniska förhållandena inte är perfekta: bristande internettäckning, teknisk fel på mobiltelefonen eller brist på laddning, svårigheter att handha mobiltelefonen, et cetera. Till detta kommer den mänskliga faktorn att glömma att anmäla en ”akut” förändring av vistelseplats kanske är naturlig i vissa situationer – rapportering till en antidopingorganisation är sannolikt inte alltid är det första man tänker på när något speciellt händer.

Carolina Klüft uttryckte det som att hon inte kunde säga ”låt oss åka till IKEA” utan att samtidigt fundera över om det gick ihop med hennes vistelserapportering just då, och hon tyckte att det var svårt att alltid komma ihåg vad hon angivet i tidigare rapporter. Hon uttryckte det som att han alltid kände en låggradig stress eller rädsla över att kunna göra fel. Många idrottsutövare upplever det sålunda som maximalt obehagligt att kanske bli anklagad för fusk – och i den kategorin hamnar överträdelse av vistelserapporteringsreglerna.

Strict liability

WADA-regelns strict liability kan på svenska tolkas som att idrottsutövaren alltid är ansvarig för sina handlingar – ansvar oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet förelegat. En sådan regel är mycket ovanlig i civil rätt, men är nästan grundläggande för hanteringen av antidoping inom idrotten. Den som dopat sig ses av allmänheten och massmedia som fuskare. Ordet fusk innebär emellertid rent semantiskt att någon med vilje handlat oriktigt. Den ordbetydelsen kommer då i konflikt med dopingens strikta ansvar, som ju i sig betyder att man har ansvar för exempelvis vad man fått i sig i form av mediciner, pulver och piller, oavsett om man avsett att fuska eller inte.

Detta innebär till exempel att om patienten/idrottaren har fått en medicin utskriven av en legitimerad och välrenomerad läkare som sagt att medicinen inte är dopingklassad – men att den ändå visar sig vara det – så har idrottsutövaren begått ett regelbrott. På samma sätt så har ett regelbrott begåtts om idrottsutövare tagit ett kosttillskott där en förbjuden substans inte finns upptagen på innehållsförteckningen. Man kan också tänka sig att ett dopingprov blir felaktigt hanterat på dopinglaboratoriet – kontaminerat, felanalyserat eller liknande – så finns det nästan ingen möjlighet för idrottaren att försvara sig mot ett sådant fel, och idrottsutövare riskerar att bli kallad fuskare och bli avstängd. Detta strikta ansvar kan ur dopingkontrollanternas sida vara välmotiverad, men den är svår att förstå och att acceptera av de idrottsutövare som blivit fällda efter ovanstående misstag. En svensk skiljedomare som arbetat för CAS, Jan Paulsson, uttryckte det som att en oskyldig med för doping misstänkt person “faces the proceedings much as a tourist would experience a hurricane in Fiji: a frightening and isolated event in his life, and for which he is utterly unprepared.” Paulsson menade också ur ett juridiskt perspektiv att “the absence of clear procedural rules, disclosure obligations and institutional support for accused athletes undercuts the viability of a fair hearing.”

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att de i varje situation skulle vara ansvarig för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett kraftigt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Men … om idrottsutövaren ärligen inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig för att säga ”jag vet inte.”

En slarvig idrottsutövare utan något som helst uppsåt att dopa sig behandlas av WADAs regler på samma sätt en idrottsutövare som med fullt uppsåt avsett att dopa sig – det är svårt för en ”normal” idrottsutövare att förstå och att acceptera.

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänslig till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter som i verkligheten varit något annat (det trodde antagligen en del i DDR), att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det är inte den anklagande anti-dopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. I exempelvis det fall att idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det också mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingå att visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig skulle varje normalt tänkande dopad att det vore bästa att på något sätt hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna har kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. Idrottens antidopingorganisation skulle behöva mångdubbelt större resurser och jurisdiktion än idag, och då kan man ifrågasätta om resurserna inte kunde användas på ett annat, bättre sätt (ungdomsidrott, idrott för äldre, med mera). I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel är varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare skyldig att ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller något dopingklassat preparat har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis en läkare – riskerar att råka mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollerar andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!

Det finns åtskilliga fall dokumenterade då det – särskilt i efterhand – är troligt att något medvetet brott mot dopingreglerna aldrig begåtts men att omständigheterna varit sådana att den anklagade idrottsutövaren aldrig kunna bevisa sin oskuld. När sådant till slut visats sätter det förtroendet för hela regelsystemet i gungning.

Avstängning av elitidrottare

För att ett straff i allmänhetens ögon skall vara legitimt måste det finnas en proportionalitet mellan brott och straff. När det gäller dopingavstängningar kan man diskutera om en sådan balans finns när det gäller elitidottarnas dopingavstängningar.

Ett problem som elitidrottsutövare, som påvisats vara dopade, ibland nämligen framför är att straffet för doping nästan enbart består av avstängning. För lekmannen kan detta tyckas vara ett rimligt straff – håller man sig inte till de uppgjorda reglerna så får man inte vara med – men om man är elitidrottsutövare kan straffet verka orimlig hårt. Dagens elitidrottsutövare har nämligen oftast idrotten som sitt yrke och enda inkomstkälla. I civil rätt och i allmänhetens ögon är med all sannolikhet arbetsförbud knappast ett rimligt straff i andra sammanhang, så varför skulle det var det just vid dopingbrott? I samhället är utestängning från en arbetsplats något som avgörs mellan arbetsgivare och arbetstagare och något som de fackliga skulle ha synpunkter på – men några likartade förhållanden är inte möjliga att se inom elitidrott. De nuvarande uppfattningarna om innebörden av idrott – och idrottens regler – har inte sett idrotten som ett yrke utan baseras fortfarande på tanken om idrott som en fritidssysselsättning. Samhällets civila lagar ger inte några lagliga förutsättningar att skydda idrottare från att utestängas från sitt arbete.

Dopingreglernas strikta ansvar (strict ability) kommer i detta hänseende att bli svårt att acceptera om det visar sig – hur detta skulle kunna ske i praktiken – att dopingen rört sig om ett misstag, det vill säga att idrottsutövaren aldrig haft för avsikt att få i sig något prestations-höjande. Oavsiktligheten har naturligtvis gällt i flertalet fall då ett kosttillskott innehållit förbjudna substanser och exempelvis om någon motståndare lurat i idrottsutövaren något dopingklassat. Att i dessa lägen bli straffat med yrkesförbud med motiveringen att den dömde inte kunnat säkerställa att det rört sig om ett misstag – det är ju den anklagade som i dessa fall har bevisbördan och inte åklagaren – stämmer dåligt med en allmän rättsupp-fattning (men kanske är den endabevisordning som idrottsrörelsen orkar med).

I detta sammanhang kan också uppmärksammas att man som idrottare endast har en enda marknad att arbeta på. Visserligen kan pengarna komma från en anställning (exempelvis spelare i en fotbolls- eller ishockeyklubb), från prispengar eller från sponsorer. Men det är fortfarande samma marknad och på den agerar tävlingsarrangörerna som en kartell: man kan inte få fortsätta idrotten inom ens någon liten del utan dopingreglerna slår mycket explicit fast att man inte får tävla (eller ens träna inom idrottsrörelsen) alls om man dömts till avstängning för doping. Detta skiljer idrottens regler på ett betydande sätt från det civila samhällets lagar, där det nästan enbart är fängelsestraff som ger ett arbetshinder.

Om detta är ett argument för inkomstrelaterade böter för elitidrottsutövare eller bör närmre diskuteras – yrkesförbud för professionella idrottare är ett hårdare straff än i andra delar av samhället.

Inkonsekvenser och hemlighetsmakeri

De flesta regler inom idrotten är skrivna efter att behov kommit att reglera någon viss aspekt av tävlandet; det finns sällan något logiskt mönster eller sammanhållen plan i reglerna utan i stället har de vuxit fram gradvis. När det gäller WADAs regler har man emellertid försökt att basera dem på i första hand medicinsk vetenskap, vilken då inte skall vara subjektiv. Det leder till en strävan att framställa en lista av förbjudna medel som täcker allt, vilket till slut blir en mycket, mycket stor mängd substanser och metoder – allt fler inkluderas medan det är sällsynt att något tas bort. Krav på att de verkligen skall visas vara prestationsförstärkande har varit låga och inte sällan anekdotiska eller baserade på exempelvis djurförsök av tveksam relevans eller teoretiska resonemang. De flesta beslut att inkludera substanser motiveras inte publikt och det förekommer ingen verklig peer-reviewed process som i andra vetenskapliga sammanhang.

Ett exempel på hemlighetsmakeriet är blodpassen som bygger på en bayesisk statistik där algoritmen som ligger till grund inte avslöjas, och det finns inte heller någon oberoende aktör som kan eller får granska algoritmer, underlag eller besluten i sig. Det finns inte heller någon tydlig granskning där man väger besluten mot helheten eller mot samhällets samlade behov och knappast heller mot individernas rätt till en privat sfär. Även om varje enskilt beslut skulle kunna motiveras väl är det inte säkert att helheten blir effektiv och hållbar i längden eller ens att det svarar upp mot orsaken till att man instiftat WADA.

Policyöverskridande

WADA strävar efter ett övergripande mönster där varje beslut skall vara applicerbart på alla idrotter vid alla tidpunkter och på alla platser, så som man avser att göra i all civil rättsskipning – ”likhet inför lagen.” Inom idrotten är det emellertid mycket stora skillnader mellan cyklisternas behov av stor syreupptagningsförmåga, tyngdlyftarnas krav på maximal styrka och de kvinnliga gymnasternas extrema prestationer avseende balans och smidighet. Det kan ifrågasättas om reglerna blir tillräckligt skarpa för att vara av värde i alla dessa situationer, om kanske någon grupp direkt missgynnas av reglerna eller om reglerna blir alltför okänsliga när det skall täcka in alla situationer.

Ur svensk synvinkel har det blivit särskilt tydligt att WADAs regelverk avser att gälla för alla som tillhör Riksidrottsförbundet, trots att det är mycket, mycket olika betingelser för professionella idrotter som lever på sin idrott och motionärer som enbart idrottar för sitt nöjes skull och små specialidrottsförbund med få medlemmar. Ändå testas de båda grupperna på samma sätt – vilket endast gör ekonomisk skada för testorganisationen på grund av den höga kostnads-vinstkvoten – och ger samma straff, vilket kan beröva en elitidrottare hela vederbörandes ekonomi medan amatöridrottare bara väljer ett mer privat sätt att motionera på. På samma sätt blir det samma straff för den som just påbörjat sin karriär och den som håller på att avsluta den och det blir samma straff för samma förseelse för den som bekostar sin idrott själv i någon mindre välkänd idrott som elitfotbollspelaren som tjänar miljoner på sin idrott.

En enda åsiktskorridor

Det är sannolikt att en mycket överväldigande majoritet av de svenska idrottarna verkligen anser att doping är ett gissel som skall beivras på alla rimliga sätt. Trots det finns det emellertid fortfarande ett (litet?) antal idrottare som har en annan åsikt. Har de någon möjlighet att uttrycka denna åsikt, respektive kunna försöka påverka sina förbund att ändra på reglerna i en mer dopingliberal riktning? Man måste trots ett relativt konsensus kunna erkänna att det finns ”olika grader i helvetet”, med vilket då avses att ställningstagande för eller emot doping inte är svart eller vitt utan att det kan finnas nyanser som inte bara är acceptabla utan som till och med skulle kunna göra idrotten – och antidopingen! – bättre. Idrottsreglerna och idrottens moral kräver dock att varje idrottsutövare är beredd att helhjärtat säga sig vara emot doping, och då lämnas sällan utrymme för någon tvekan eller någon brasklapp.

Det är dessutom viktigt att inse att så kallade sanning inom ett område som doping och antidoping inte är giltiga för all framtid. Exempel på detta är amatörfrågan som ju i början av 1900-talet entydigt besvarades med att ”ingen skall få betalt för att idrotta” till att idag lyda ”vad kul att det går bra, hur mycket pengar ger det.” Vi skall inte ta för givet att dagens idéer om antidoping kommer att gälla för all framtid och att de åtminstone ifrågasättas på ett nytt sätt inom överskådlig framtid. Vår omvärld är dynamisk och det måste man förutsätta att både idrottens utformning och antidopingen skall vara – ”om man alltid tänker lika dant blir inte mycket tänkt.”2

Det är fortfarande ett stort stigma att bli fälld för doping – massmedia koncentrerar sig nästan alltid på de enskilda idrottsutövarna och intresserar sig och sina konsumenter i mycket liten grad för bakomliggande faktorer och organisationer – och blotta anklagelsen mot en oskyldig för doping är tillräckligt för en känsla av obehag hos de flesta. Detta gör att det är troligt att det är svårt för varje idrottsutövare att erkänna att det förekommit doping: i det egna landet, den egna idrottsgrenen, det egna laget eller hos individen själv.

Frivillig och ofrivillig doping

Tveklöst var WADA från början ett projekt som avsåg att befria – eller åtminstone kraftigt begränsa – den olympiska idrotten från doping. För att nå det målet har det emellertid gradvis visat sig nödvändigt att ha ett bredare anslag. Således har budskapen vidgats också till de icke-olympiska idrotterna, till motionärerna och så småningom även till samhället i övrigt. När den ”förbjudna listan” sätts som norm också utanför elitidrotten uppstår nya problemställningar eftersom det knappast är rimligt att den som bara sysslar med motionsidrott skall känna till alla dopingregler (även professionella idrottare har svårt att känna till alla förbjudna preparat och även erfarna idrottsmedicinare och -jurister kan göra missar).

Om man då ur ett etiskt perspektiv utgår från att doping innebär en aktiv handling där man intar någon substans för att förbättra sina idrottsprestationer så kommer många av motionärerna att risker att juridiskt bli klassade som dopade trots att de aldrig haft någon intention att dopa sig när de tagit dopingklassade medicin (förskriven av läkare mot sjukdom, exempelvis beta-blockare vid hjärtsjukdom hos en gevärsskytt) eller kosttillskott där man inte av innehållsförteckningen kan utläsa att där ingår substanser som är förbjudna enligt WADA. En hel rad individer som av gemene man skall klassas som misstagsdopare kommer då att pekas ut som fuskare genom doping. Man skall betänka att förbjudna substanser kan finnas både i av läkare utskrivna mediciner, i produkter som säljs på apotek och dagligvaruhandel utan recept och i vissa matvaror vilket gör att en motionär kan bli beskylld för doping och lämnas i praktiken helt utan möjlighet att kunna försvara sig. Att sedan straffet – avstängning från organiserad idrott – kanske inte betyder så mycket för motionären är en sak, men den sociala skammen kan ändå vara betydande.

Teoretiskt kan även en motionär överklaga Dopingnämndens beslut till Riksidrottsnämnd och slutligen till CAS eller till och med till civil schweizisk domstol – men detta är naturligtvis inte ett verkligt alternativ för en motionär.

I detta sammanhang bör också nämnas att det i efterhand finns visat att de dopingförseelser som idrottare dömts för med största sannolikhet har berott på tolkningsfel vid analys av dopingprovet. I en sådan situation är det nästan omöjligt att få rätt mot antdopingorganisa-tionen.

Medicinsk verksamhet visavi antidopingregler

Det är inte vanligt, men det har förekommit att idrottare har varit tvungen att välja mellan bästa medicinska behandling och att fortsätta idrottare. Exemplet med pistol- och gevärsskyttar i elitklass har förekommit där reglerna inte ger möjlighet att deltar i tävlingar för den som behöver beta-blockare för att behandla hjärtsjukdom. I vissa länder får inte astmatiker använda sitt vanliga terbutalin (Bricanyl®) utan är vid strikt regeltolkning tvingad att byta till annan astmamedicin (förhoppningsvis minst lika bra, men den personliga tilltron till en medicin man använt länge skall inte underskattas). Det finns också exempel på idrottsutövare som vägrats dispens för vätskedrivande medicin och då blivit sjukare när de valt tävlandet framför medicinen.

I Frankrike är varje läkare som misstänker doping tvingad enligt lagen (Paragraf L232-4 i ”the Sport Code”) att anmäla detta. Att det riskerar att påverka relationen mellan läkare och patient är självklart, innebärande att exempelvis en patient inte redovisar delar av sin sjukhistoria, liksom att läkare – om han eller hon inte vill anmäla en idrottsutövare – avstår från att ställa vissa frågor. Den idrottare som går till ett gym där det är känt att doping-preparat förekommer kanske inte alls vill vidgå sina motionsvanor för att inte ens bli misstänkt för doping.

Polariserat

Det finns också en katt-och-råtta-lek där de som vill försöka dopa sig ständigt letar efter nya sätt och substanser medan de som arbetar mot doping kommer efteråt. Detta sker trots att antidoparna idag har överlägsen kunskap och resurser – men man kan inte på förhand veta var man skall sätta in dem och därför förefaller det som de dopande har en – skenbar – fördel.

Diskussionen om doping kommer oftast att ske mellan de yttersta polerna: fri doping eller fullständigt utrotande. Båda dessa ståndpunkter förblir emellertid illusioner, som aldrig kan uppnås inom det samhällssystem vi önskar. En mer pragmatisk synpunkt är att sträva efter att minska dopingens skadeverkningar dels för individen, dels för kollektivet. Ett sådant synsätt skulle ge en mer balanserad bild och leda till mer balanserade insatser ur ett kostnads-effektivitetsperspektiv. Det kan dock kräva en utökad etikdiskussion eller i vart fall en diskussion ur moralisk synpunkt.

Övriga kritiska röster

Det är väl belagt att såväl idrottsrörelsen som allmänheten i stort ställer sig bakom de principer och metoder som konkretiserats i WADA-reglerna, men det har ifrågasatts om vissa perspektiv är över- eller underrepresenterade under olika tidsperioder avseende antidoping. Eftersom i WADAs strategi numer också ingår att utbilda i antidoping kommer det att offentligt att finnas ”rätt” och ”fel” inställningar i dopingfrågor medan alternativa synpunkter sällan får plats. Det finns en risk att idrottsutövare som är kritiska till den nuvarande verksamheten då inte kommer att redovisa sina synpunkter eftersom de är rädda att schavottera mot den ”officiella” inställningen i en viss fråga – det finns många exempel på detta. Om det i denna typ av meningsmotsättning kommer till en öppen diskussion måste man inse att WADA har alla tänkbara resurser att torgföra sina synpunkter, medan den enskilde idrottsutövaren eller gruppen av idrottsutövare har svårare att hävda sin rätt. Om han eller hon då dessutom stämplas som motståndare till det officiella antidopingarbetet finns det en risk att idrottsutövaren inte får sponsorskontrakt eller får den plats i massmedia som de annars skulle kunnat förvänta sig få.

Från idrottsrörelsen har det också upprepat framkommit kritik mot att WADAs styrelser och arbetsutskott alltför ofta tar politiska och ekonomiska hänsyn när man fastställer regler, vilket i enstaka fall kunnat leda till att idrottsutövarnas synpunkter inte beaktas eller till och med motarbetas. Det innebär att det finns idrottare som helt och fullt stödjer kampen mot doping men som hyser misstro mot WADA. Det har också funnit en misstro mot enstaka funktionärer inom antidopingorganisationen som idrottare uppfattat som översittare och som personer som försöker ”sätta dit” idrottare, som hyser annan åsikt än de själva. Alla detta skadar arbetet mot doping och antidopingorganisationernas ledare måste alltid sträva efter att förtjäna förtroende hos idrottsutövarna.

Grunden för antidopingen är idrottarna själva. Det är deras sport, deras kroppar, deras säkerhet och deras bestraffningar. Trots det kommer idrottens antidopingregler till allra största delen att skrivas av tjänstemän och jurister långt från idrottsbanorna. Det är därför som idrottare i EU har framfört:

We are committed to drug free sport and would support a fair and effective performance-enhancing drug testing regime that recognizes, respects and protects athletes’ legal rights as employees, workers, and European citizens. In areas where there is a clear economic element, anti-doping rules must be negotiated directly with employee social partner organizations through either a social dialogue or collective bargaining process

Samtidigt har samma grupp – “EU Athletes” – påpekat att de endast kan ge sin personliga åsikt om hur idrottens antidoping skall organiseras. När WADA inrättar en Athletes Commission så kan den inte representera alla idrottare eftersom de inte är valda av idrottsutövarna och eftersom WADAs antidopingverksamhet inte är transparant.

Slutligen, på motsvarande sätt som WADA har svårt att vinna idrottarnas fulla support tycks det vara svårt för antidopingtjänstemännen att tro att idrottsutövarna kan förstå vad som är bäst för att förhindra doping. Först om det finns ett bilateralt mycket större förtroende mellan antidopingens anställda och idrottsutövarna kan man emellertid göra de verkligt stora framstegen för att komma till rätta med dopingen.

Utmaningar styrningen av WADA

Det finns således en rad problem inom WADAs organisation. Bland WADAs grundläggande problem är att den utser sina egna medlemmar, inkluderande alla kommittéer och expertgrupper. Det innebär att det finns ett inte oväsentligt mått av ”brödraskap” och svågerpolitik i utnämningarna och det är svårt att se att det skulle förekomma några oliktänkande (eller ens fritänkare) visavi majoriteten – man blir helt enkelt inte vald eller ens nominerad om man inte tänker på samma sätt som de som redan finns i organisationen. Det innebär också att man kan ifrågasätta vem de valda kommittémedlemmarna ansvarar inför eftersom transparansen om hur man blir vald är mycket liten.

Därtill skall noteras att WADA är en nongovermental organization, NGO, vilket gör att alla NADOs visserligen också teoretiskt är fristående men i praktiken mycket avhängiga både ekonomiskt och politiskt av sina respektive länders välvilja för att kunna utföra sitt arbete. Länderna är å sin sida emellertid inte bundna av vad deras NADOs har för åsikter och kan till och med stifta antidopinglagar som går emot NADOns regler och därigenom underminerar WADAs försök till harmonisering av antidopingvärlden. Det finns således länder som har kriminaliserat doping, andra har kriminaliserat delar av dopingen och åter andra har fullständigt överlämnat antidopingens praktik till NGOs. Ett extremt exempel på länder där man gått långt med civilrättsliga åtgärder mot doping är USA som har infört en lag (Rodchenkov Act) som ger det egna landet rätt att bötfälla dopande organisationer och idrottare om det går ut över amerikaner som blir förfördelade genom att delta i tävlingar där doping påvisats långt utanför USA. Det finns också länder som gjort det olagligt att dopa sig utanför den egentliga idrottsrörelsen, exempelvis på gym, medan andra länder har en överslätande syn på enstaka dopingförsök. Det innebär att det finns stora skillnader mellan olika länder avseende om lagarna täcker enbart eliten eller – som i Sverige – omfattar också motionärer och andra amatörer.

Målet är klart

Det kan ses som alldeles klart att den allmänna opinionen inte vill ha sofistikerade medicinska manipulationer – kvalificerad doping – som en del av idrotten, utan vill att det är träning, mod, genetiska förutsättning och samspel med andra som skall fälla avgörandena i tävlingsidrott. Ur elitidrottarnas synvinkel är det lika uppenbart att medaljer, rankingpoäng, sponsorer spelar stor roll för elitidrottare som mer eller mindre försörjer sig på sin idrott, vill att alla – så långt det är möjligt – skall ha samma förutsättningar för att tävla. Det utesluter doping.

Ett problem kan vara att man officiellt sätter ribban för högt när man talar om att ”utrota dopingen” eftersom detta kommer att trissa upp åtgärderna till det extraordinära och eftersom man då för att fånga ”den siste doparen” kommer att utsätta de vanliga idrottsutövarna för orimliga påfrestningar. De skötsamma icke-doparna kommer att bli de som betalar priset, och om det då fortfarande kommer att finnas enskilda fall av doping kommer priset för detta att uppfattas för högt och engagemanget mot doping avtar eller kanske till och med uteblir. Jämfört med fortkörning och skattefusk – är det sannolikt att man någonsin kan få bort dessa typer av fusk med nya, alldeles så skarpa regler eller straffsatser?

Hur ser vägen framåt ut?

Man måste också var tillräckligt ödmjuk för att klargöra att det inte finns någon som har en fullständig lösning på problemen, men man måste samtidigt vara tillräckligt påstridig för att påpeka att problemen kräver en allmän diskussion för att komma till en lösning. Det är inte tillräckligt att en inre krets i WADA har åsikter i fråga eftersom det är uppenbart att de där är fångade i sin egen kontext och utan egentliga vilja att byta några åsikter om hur kampen mot doping skall föras. För att komma vidare måste man beakta inte bara juridik utan också vetenskapliga möjligheter, möjligheter att styra och utbildningsaspekter. De kräver att man inte bara tar hänsyn till vad en mindre grupp välavlönad internationella idrottsledare tycker utan att man också tar hänsyn till vad idrottsutövare, sponsorer och massmedias represen-tanter tycker – exempelvis.

Grunden för ett nytt antidopingsystem bör – precis som i reguljär medicin – baseras på det som är evidensbaserat. Det innebär att man inte längre kan ha med ”spirit of sport” som ett kriterium för att sätta upp substanser eller metoder på ”förbjudna listan.” Mycket data för att bedöma om en substans verkligen är prestationshöjande finns redan, men behöver sammanställas bättre ur idrottens synvinkel. Om det då trots allt inte finns tillgängligt material borde det inte vara alltför betungande för idrotten av göra tester själva eftersom idrotten redan är så duktiga på att mäta tider, längder, etc. Naturligtvis behöver man inte undersöka alla 400 substanserna, utan det borde räcka om man undersöker ett antal typiska medel från varje klass – exempelvis behöver inte alla 500-1000 olika anabola steroider undersökas var för sig eftersom det är känt att grundsubstansen är prestationshöjande och olika analoger då inte hör hemma inom idrotten. På detta sätt skulle också den idag svåröverskådliga listan med all sannolikhet kunna förkortas betydligt.

Om målet är klart bör man kommunicera det och avstå från alltför finmaskiga regelverk. Risken är annars att vi kommer att diskutera de enskilda träden och inte ser skogen!

Hur skall relevansen av WADA:s lista över förbjudna substanser ökas?

Skapandet av WADA har bidragit till harmonisering av antidoping och förändrat doping-beteendet och prevalensen under de senaste 22 åren. Systemet har samtidigt dock utvecklat brister och begränsningar som riskerar att skada idrotten, idrottare och samhället. Ett huvudproblem är relaterade till bristen på bevis för de flesta substanser på den förbjudna listan avseende avsaknad av prestationshöjning och negativa hälsoeffekter. Den bristande transparens för hur reglerna tas fram är också ett problem. Förmågan att ta ansvar för sina beslut, för styrningen som besluten leder till och själva beslutsfattande av WADA har också ifrågasatts liksom utvidgningen av antidopning-policyn utanför det professionella området ”idrott.” Det bör leda till en reformdiskussion inom WADA.

Dagens tre kriterier

De finns tre bakomliggande, övergripande kriterier för att sätta upp en medicin på WADAs ”förbjudna lista” vilka till synes kan tyckas vara rimligt avgränsande, men i praktiken saknas transparensen i besluten om vilka substanser som skall sättas upp på listan nästan helt. I vissa fall tycks uppsättandet nästan slumpmässigt eller i vart fall mer beroende på enskilda listkommittémedlemmar personliga tyckande än på vetenskapliga fakta. Eftersom ord som ”potentiellt” och ”inkluderande men inte uteslutande” – exempelvis – användes finns det dessutom betydande möjligheter att tänja på kriterierna i bestämda lägen.

Denna vaghet kan ställas mot laboratorietekniken som är i den absoluta framkanten av vad vetenskapen kan prestera och där problemen snarare ligger i att man detekterar mer än vad man borde än mindre – vilket ger tolkningsbesvär i förhållande till de betydligt oklarare reglerna. I framtiden borde mer fokus läggas på vilka substanser och metoder man tar upp på listan än att ytterligare förbättra mätmetoderna.

Låga vetenskapliga krav

När man i det civila livet godkänner nya mediciner görs det efter vetenskapliga studier, först kemiskt-farmakologiskt och på försöksdjur och sedan på människor i allt större studier. Efter godkännandet följer man upp de kliniska effekterna på större patientmaterial och kan då dra välgrundade slutsatser om verkan och biverkningar. Man kan då lockas att tro att bak-grunderna till WADAs klassningar till prestationsökande farmaka och till hälsovådlig dito har liknande evidens – men där ligger WADA långt, långt efter läkemedelsbolagen. I bästa fall finns det högklassiga studier som visar att substanserna har prestationsökande effekter, men vanligare är det att det finns en enda studie eller enbart indicier på en positiv effekt – avseende exempelvis meldonium finns det inte en enda studie på människor som visar med rimligt god vetenskapliga metodik att substansen verkligen har en positiv effekt på prestationsförmågan.

Vid en granskning av den förbjudna listans innehåll finner man att i bara 5 av 18 klasser av läkemedel och andra substanser finns det visat prestationsökande effekter i randomiserade studier av tränade individer och i den sjätte (cortison) avseende otränade personer. Man hade i dessa fall dock endast undersökt muskelstyrka och sprinthastighet och – för beta-blockare – precision i skytte, medan exempelvis uthållighet inte undersökts. Hela kvantiteten av högklassig forskning består av 12 studier med 304 försökspersoner, vilket i medicinska sammanhang är påtagligt litet. Sammanfattningsvis kan fastslås att bevisen för prestations-ökande förmåga för preparaten på WADAs lista är mycket bristfälliga ur vetenskaplig synvinkel – frågeställningen är inte prioriterad av vare sig civilsamhället eller forskar-samhället (denna typ av forskning är förhållandevis svår eftersom man söker efter små, små skillnader och blir därför dyr). Detta medför i sin tur att WADA kan sätta upp också dåligt undersökta substanser på listan – eller som i fallet meldonium inte undersökt alls. Om man till detta lägger att WADA inte ger de specificerade skälen till att föra upp preparat på listan utan endast översiktliga skäl blir listan intellektuellt problematisk.

Å andra sidan kan man ifrågasätta vikten av vetenskapliga studier när det är så uppenbart kliniskt att exempelvis olika former av bloddoping, anabola steroider och amfetamin ger prestationsförbättringar i idrotten – empiriskt kan det ses i resultatlistor och idrottsutövarna är generellt så övertygade om att de får bättre resultat av substanserna att det knappast är möjligt att se det som placeboeffekter.

Meldonium och kaffein som exempel

Meldonium kan tas som ett exempel på hur ”ovetenskapligt” ett preparat kan hamna på listan och sedan orsaka avstängning av ett stort antal idrottsutövare – också på elitnivå – och förorsaka stora kostnader både för enskilda idrottsutövare och för antidopingorganisa-tionerna. Inkluderandet av meldonium på listan baseras inte på en enda randomiserad studie där idrottsprestationsförmågan undersökts; vare sig av tränade eller otränade. Det finns inte ens någon invändningsfri studie av risken för biverkningar vid användning av meldonium i de doser som rekommenderas i idrottssammanhang. Orsaken till att preparatet förbjöds den 1 januari 2016 var i stället att WADA via sin övervakningslista (monitoring list) noterat att en hög andel av idrottsutövare i Ryssland och länder i deras närhet använde medicinen, som tillverkades i Lettland. Detta måste ses som ett mycket svagt skäl till dopingklassning, i synnerhet som västerländsk läkemedelsindustri inte funnit det mödan värt att kopiera medicinen.

Samtidigt finns det uppenbar avsaknad av andra prestationsökande preparat på listan, varav kaffein är det bästa exemplet. Det är vetenskapligt väl belagt att kaffein är prestationsökande för idrottsutövande, men WADA har – klokt – beslutat sig för att inte ha med kaffein på listan eftersom det skulle kunna ta bort huvudparten av idrottare från tävlingsbanan – men ur principiell synvinkel borde det naturligtvis varit med. Det är också uppenbart att det från allmänhetens sida har funnits en stark opinion mot att förbjuda kaffe och cola-drycker, medan exempelvis kaffeintabletter setts med stor misstro och injektioner av kaffein setts som något som definitivt borde förbjudas. Det kan också ifrågasättas varför vissa inflammations-hämmande och smärtstillande medel inte finns på listan – först 2024 kommer exempelvis tramadol att tas med.

Hälsoaspekter

Ett av WADAs kriterier för att sätt upp en substans på den ”förbjudna listan” är att det kan skada idrottsutövarnas hälsa. Alla moderna preparat har emellertid någon dokumenterad risk för skadliga biverkningar, och det är oftast till viss del ett kvantitetsproblem – ju mer medicin, desto större risk för biverkningar. Inom medicinen gör man dessutom en avvägning mellan positiva effekter mot sjukdomar och risken för biverkningar, men denna dimension saknas i princip helt inför WADAs lista eftersom man inte har någon positiv sida av dopingpreparat att godkänna (de positiva delen är ju i princip förbjuden). Man gör dessutom ingen avvägning mellan enstaka farliga biverkningar och mer godartade, ofta förekommande biverkningar. I många sammanhang landar diskussionen i ett teoretiskt resonemang som mer liknar filosofi än medicin.

Brott mot idrottens mening – “Spirit of sport”

Detta tredje kriterium för att sätta upp ett preparat på listan över förbjudna preparat är inte mindre viktigt än de andra två, men definitivt mycket svårare att nå konsensus kring. Dessutom är det ett kriterium som definieras olika över tiden och i olika traditioner (geografiskt mer eller mindre välavgränsade) och olika av exempelvis elitidrottare å ena sidan, sponsorer å en annan och allmänhet och politiker å en tredje sida. Det är därför svårt att fastställa vad som skall gälla utom i de mest uppenbara fallen, och möjligheten att kritisera WADAs beslut i detta avseende är legio.

Varför förekommer doping?

För att kunna upprätta en invändningsfri lista över preparat och substanser man vill förbjuda borde man naturligtvis veta varför det finns människor som vill dopa sig – det är ju ur psykologisk synvinkel dessutom tämligen legitimt att på olika sätt försöka att förbättra sin prestationsförmåga (den som tränar mycket och har goda genetiska och sociala förutsättningar blir ju till och med beundrad). Doping blir ju fusk först då WADA har förbjudit ett visst sätt eller en viss substans, innan dess kan det teoretiskt vara olämpligt, men så länge det inte är förbjudet kan man rimligen inte kalla det för fusk.

Om det vore logiskt borde doping i elitsammanhang vara betydligt mer sällsynt än idag eftersom det är förhållandevis hög risk att bli fasttagen och att – åtminstone i västländer – förlusterna av att bli ertappad är så stora: prispengar, rankingpoäng, sponsorer, heder och ära och liknande. Det omvända kan å andra sidan vara fallet i utvecklingsländer som exempelvis Öst- och Nordafrika. Avslöjade dopare återgår där till sitt tidigare relativt fattiga liv, medan de som inte blir avslöjade kan tjäna pengar som räcker för ett helt liv för sig och sina närmsta anhöriga.

Tjugo år med WADA

Under de senaste två decennierna har WADAs huvudmål varit att harmonisera arbetet mot doping över hela världen och därigenom se till att världens idrottare inte haft någon plats där de kan dopa sig utan att riskera upptäckt eller att de efter upptäckt skulle kunna bli utan straff. Eftersom alla de stora idrottsländerna stod bakom bildandet av WADA kunde man införa en regel om att endast länder som skrev under på WADAs regelverk fick ha med sina idrottsutövare i OS, världsmästerskap etcetrea – detta har varit en viktiga faktor för att inte några länder eller internationella idrottsförbund skulle vilja ställa sig utanför WADA (vid ingången till 2023 har 191 länder anslutit sig till WADA). Utöver detta har varje land lokala (nationella) antidopingorganisationer, NADOs, som för WADAs talan ut i idrottssamhället. Förutom Ryssland – till viss del, men inte fullständigt – finns det inget land som opponerar sig mot WADAs hegemoni utom möjligen i mindre betydelsefulla delar.

Utan tvekan har WADA lyckats med sitt basala uppdrag.

Utmaningar med styrningen av WADA

Det finns emellertid en rad problem inom WADAs organisation. Bland WADAs grundlägg-ande problem är att den utser sina egna medlemmar, inkluderande alla kommittéer och expertgrupper. Det innebär att det finns ett inte oväsentligt mått av ”brödraskap” och svågerpolitik i utnämningarna och det är svårt att se att det skulle förekomma några oliktänkande visavi majoriteten – man blir helt enkelt inte vald eller ens nominerad om man inte tänker på samma sätt som de som redan finns i organisationen. Det innebär också att man kan ifrågasätta vem de valda kommittémedlemmarna ansvarar inför och transparansen om hur man blir vald är mycket liten.

Därtill skall noteras att WADA är en nongovermental organization, NGO, vilket gör att alla NADOs visserligen också teoretiskt är fristående men i praktiken mycket avhängiga både ekonomiskt och politiskt av sina respektive länders välvilja för att kunna utföra sitt arbete. Länderna är å sin sida emellertid inte bundna av vad deras NADOs har för åsikter och kan till och med stifta antidopinglagar som går emot NADOns regler och därigenom underminerar WADAs försök till harmonisering av antidopingvärlden. Det finns således länder som har kriminaliserat doping, andra har kriminaliserat delar av dopingen och åter andra har överlämnat antidopingens praktik till NGOs. Ett extremt exempel på länder där man gått långt med civilrättsliga åtgärder mot doping är USA som har infört en lag (Rodchenkov Act) som ger det egna landet rätt att bötfälla dopande organisationer och idrottare om de det går ut över amerikaner som blir förfördelade genom att delta i tävlingar där doping påvisats. Det finns också länder som gjort det olagligt att dopa sig utanför den egentliga idrottsrörelsen, exempelvis på gym, medan andra länder har en överslätande syn på enstaka dopingförsök. Det innebär att det finns stora skillnader mellan olika länder avseende om lagarna täcker enbart eliten eller – som i Sverige – omfattar också motionärer och andra amatörer.

Inkonsekvenser och hemlighetsmakeri

De flesta regler inom idrotten är skrivna efter att behov kommit att reglera någon viss aspekt av tävlandet; det finns sällan något logiskt mönster eller sammanhållen plan i reglerna utan i stället har de vuxit fram gradvis. När det gäller WADAs regler har man emellertid försökt att basera dem på i första hand medicinsk vetenskap, vilken då inte skall vara subjektiv. Det leder till en strävan att framställa en lista av förbjudna medel som täcker allt, vilket till slut blir en mycket, mycket stor mängd substanser och metoder – allt fler inkluderas medan det är sällsynt att något tas bort. Krav på att de verkligen skall visas vara prestationsförstärkande har varit låga och inte sällan anekdotiska eller baserade på exempelvis djurförsök av tveksam relevans eller teoretiska resonemang. De flesta beslut att inkludera substanser motiveras inte publikt och det förekommer ingen verklig peer-reviewed process som i andra vetenskapliga sammanhang.

Ett exempel på hemlighetsmakeriet är blodpassen som bygger på en bayesisk statistik där algoritmen som ligger till grund inte avslöjas, och det finns inte heller någon oberoende aktör som kan eller får granska algoritmer, underlag eller besluten i sig. Det finns inte heller någon tydlig granskning där man väger besluten mot helheten eller mot samhällets samlade behov och knappast heller mot individernas rätt till en privat sfär. Även om varje enskilt beslut skulle kunna motiveras väl är det inte säkert att helheten blir effektiv och hållbar i längden eller ens att det svarar upp mot orsaken till att man instiftat WADA.

Policyöverskridande

WADA strävar efter ett övergripande mönster där varje beslut skall vara applicerbart på alla idrotter vid alla tidpunkter och på alla platser, så som man avser att göra i all civil rättsskipning – ”likhet inför lagen.” Inom idrotten är det emellertid mycket stora skillnader mellan cyklisternas behov av stor syreupptagningsförmåga, tyngdlyftarnas krav på maximal styrka och de kvinnliga gymnasternas extrema prestationer avseende balans och smidighet. Det kan ifrågasättas om reglerna blir tillräckligt skarpa för att vara av värde i alla dessa situationer, om kanske någon grupp direkt missgynnas av reglerna eller om reglerna blir alltför okänsliga när det skall täcka in alla situationer.

Ur svensk synvinkel har det blivit särskilt tydligt att WADAs regelverk avser att gälla för alla som tillhör Riksidrottsförbundet, trots att det är mycket, mycket olika betingelser för professionella idrotter som lever på sin idrott och motionärer som enbart idrottar för sitt nöjes skull och små specialidrottsförbund med få medlemmar. Ändå testas de båda grupperna på samma sätt – vilket endast gör ekonomisk skada för testorganisationen på grund av den höga kostnads-vinstkvoten – och ger samma straff, vilket kan beröva en elitidrottare hela vederbörandes ekonomi medan amatöridrottare bara väljer ett mer privat sätt att motionera på. På samma sätt blir det samma straff för den som just påbörjat sin karriär och den som håller på att avsluta den och det blir samma straff för samma förseelse för den som bekostar sin idrott själv i någon mindre välkänd idrott som elitfotbollspelaren som tjänar miljoner på sin idrott.

En enda åsiktskorridor

Det är sannolikt att en mycket överväldigande majoritet av de svenska idrottarna verkligen anser att doping är ett gissel som skall beivras på alla rimliga sätt. Trots det finns det emellertid fortfarande ett antal idrottare som har en annan åsikt. Har de någon möjlighet att uttrycka denna åsikt, respektive kunna försöka påverka sina förbund att ändra på reglerna i en mer dopingliberal riktning? Man måste trots ett relativt konsensus kunna erkänna att det finns ”olika grader i helvetet”, med vilket då avses att ställningstagande för eller emot doping inte är svart eller vitt utan att det kan finnas nyanser som inte bara är acceptabla utan som till och med skulle kunna göra idrotten – och antidopingen! – bättre. Idrottsreglerna och idrottens moral kräver dock att varje idrottsutövare är beredd att helhjärtat säga sig vara emot doping, och då lämnas sällan utrymme för någon tvekan eller någon brasklapp.

Det är fortfarande ett stort stigma att bli fälld för doping – massmedia koncentrerar sig nästan alltid på de enskilda idrottsutövarna och intresserar sig och sina konsumenter i mycket liten grad för bakomliggande faktorer och organisationer – och blotta anklagelsen mot en oskyldig för doping är tillräckligt för en känsla av obehag hos de flesta. Detta gör att det är troligt att det är svårt för varje idrottsutövare att erkänna att det förekommit doping: i det egna landet, den egna idrottsgrenen, det egna laget eller hos individen själv.

Frivillig och ofrivillig doping

Tveklöst var WADA från början ett projekt som avsåg att befria – eller åtminstone kraftigt begränsa – den olympiska idrotten från doping. För att nå det målet har det emellertid gradvis visat sig nödvändigt att ha ett bredare anslag. Således har budskapen vidgats också till de icke-olympiska idrotterna, till motionärerna och så småningom även till samhället i övrigt. När den ”förbjudna listan” sätts som norm också utanför elitidrotten uppstår nya problemställningar eftersom det knappast är rimligt att den som bara sysslar med motionsidrott skall känna till alla dopingregler (även professionella idrottare har svårt att känna till alla förbjudna preparat och även erfarna idrottsmedicinare och -jurister kan göra missar).

Om man då ur ett etiskt perspektiv utgår från att doping innebär en aktiv handling där man intar någon substans för att förbättra sina idrottsprestationer så kommer många av motionärerna att risker att juridiskt bli klassade som dopade trots att de aldrig haft någon intention att dopa sig när de tagit dopingklassade medicin (förskriven av läkare mot sjukdom, exempelvis beta-blockare vid hjärtsjukdom hos en gevärsskytt) eller kosttillskott där man inte av innehållsförteckningen kan utläsa att där ingår substanser som är förbjudna enligt WADA. En hel rad individer som av gemene man skall klassas som misstagsdopare kommer då att pekas ut som fuskare genom doping. Man skall betänka att förbjudna substanser kan finnas både i av läkare utskrivna mediciner, i produkter som säljs på apotek och dagligvaruhandel utan recept och i vissa matvaror vilket gör att en motionär kan bli beskylld för doping och lämnas i praktiken helt utan möjlighet att kunna försvara sig. Att sedan straffet – avstängning från organiserad idrott – kanske inte betyder så mycket för motionären är en sak, men den sociala skammen kan ändå vara betydande.

Teoretiskt kan även en motionär överklaga Dopingnämndens beslut till Riksidrottsnämnd och slutligen till CAS eller till och med till civil schweizisk domstol – men detta är naturligtvis inte ett verkligt alternativ för en motionär.

I detta sammanhang bör också nämnas att det i efterhand finns visat att de dopingförseelser som idrottare dömts för med största sannolikhet har berott på tolkningsfel vid analys av dopingprovet. I en sådan situation är det nästan omöjligt att få rätt mot antdopingorganisa-tionen.

Medicinsk verksamhet visavi antidopingregler

Det är inte vanligt, men det har förekommit att idrottare har varit tvungen att välja mellan bästa medicinska behandling och att fortsätta idrottare. Exemplet med pistol- och gevärsskyttar i elitklass har förekommit där reglerna inte ger möjlighet att deltar i tävlingar för den som behöver beta-blockare för att behandla hjärtsjukdom. I vissa länder får inte astmatiker använda sitt vanliga terbutalin (Bricanyl®) utan är vid strikt regeltolkning tvingas att byta till annan astmamedicin (förhoppningsvis minst lika bra, men den personliga tilltron till en medicin man använt länge skall inte underskattas). Det finns också exempel på idrottsutövare som vägrats dispens för vätskedrivande medicin och då blivit sjukare när de valt tävlandet framför medicinen.

I Frankrike är varje läkare som misstänker doping tvingad enligt lagen (Paragraf L232-4 i ”the Sport Code”) att anmäla detta. Att det riskerar att påverka relationen mellan läkare och patient är självklart, innebärande att exempelvis en patient inte redovisar delar av sin sjukhistoria, liksom att läkare – om han eller hon inte vill anmäla en idrottsutövare – avstår från att ställa vissa frågor. Den idrottare som går till ett gym där det är känt att doping-preparat förekommer kanske inte alls vill vidgå sina motionsvanor för att inte ens bli misstänkt för doping.

Målet är klart

Det kan ses som alldeles klart att den allmänna opinionen inte vill ha sofistikerade medicinska manipulationer – kvalificerad doping – som en del av idrotten, utan vill att det är träning, mod, genetiska förutsättning och samspel med andra som skall fälla avgörandena i tävlingsidrott. Ur elitidrottarnas synvinkel är det lika uppenbart att medaljer, rankingpoäng, sponsorer spelar stor roll för elitidrottare som mer eller mindre försörjer sig på sin idrott, vill att alla – så långt det är möjligt – skall ha samma förutsättningar för att tävla. Det utesluter doping.

Ett problem kan vara att man officiellt sätter ribban för högt när man talar om att ”utrota dopingen” eftersom detta kommer att trissa upp åtgärderna till det extraordinära och eftersom man då för att fånga ”den siste doparen” kommer att utsätta de vanliga idrottsutövarna för orimliga påfrestningar. De skötsamma icke-doparna kommer att bli de som betalar priset, och om det då fortfarande kommer att finnas enskilda fall av doping kommer priset för detta att uppfattas för högt och engagemanget mot doping avtar eller kanske till och med uteblir. Jämfört med fortkörning och skattefusk – är det sannolikt att man någonsin kan få bort dessa typer av fusk med nya regler?

Polariserat

Det finns också en katt-och-råtta-lek där de som vill försöka dopa sig ständigt letar efter nya sätt och substanser medan de som arbetar mot doping kommer efteråt. Detta sker trots att antidoparna idag har överlägsen kunskap och resurser – men man kan inte på förhand veta var man skall sätta in dem och därför förefaller det som de dopande har en – skenbar – fördel.

Diskussionen om doping kommer oftast att ske mellan de yttersta polerna: fri doping eller fullständigt utrotande. Båda dessa ståndpunkter förblir emellertid illusioner, som aldrig kan uppnås inom det samhällssystem vi önskar. En mer pragmatisk synpunkt är att sträva efter att minska dopingens skadeverkningar dels för individen, dels för kollektivet. Ett sådant synsätt skulle ge en mer balanserad bild och leda till mer balanserade insatser ur ett kostnads-effektivitetsperspektiv. Det kan dock kräva en utökad etikdiskussion eller i vart fall en diskussion ur moralisk synpunkt.

Hur ser vägen framåt ut?

Man måste också var tillräckligt ödmjuk för att klargöra att det inte finns någon som har en fullständig lösning på problemen, men man måste samtidigt vara tillräckligt påstridig för att påpeka att problemen kräver en allmän diskussion för att komma till en lösning. Det är inte tillräckligt att en inre krets i WADA har åsikter i fråga eftersom det är uppenbart att de där är fångade i sin egen kontext och utan egentliga vilja att byta några åsikter om hur kampen mot doping skall föras. För att komma vidare måste man beakta inte bara juridik utan också vetenskapliga möjligheter, möjligheter att styra och utbildningsaspekter. De kräver att man inte bara tar hänsyn till vad en mindre grupp välavlönad internationella idrottsledare tycker utan att man också tar hänsyn till vad idrottsutövare, sponsorer och massmedias represen-tanter tycker – exempelvis.

Grunden för ett nytt antidopingsystem bör – precis som i reguljär medicin – baseras på det som är evidensbaserat. Det innebär att man inte längre kan ha med ”spirit of sport” som ett kriterium för att sätta upp substanser eller metoder på ”förbjudna listan.” Mycket data för att bedöma om en substans verkligen är prestationshöjande finns redan, men behöver sammanställas bättre ur idrottens synvinkel. Om det då trots allt inte finns tillgängligt material borde det inte vara alltför betungande för idrotten av göra tester själva eftersom idrotten redan är så duktiga på att mäta tider, längder, etc. Naturligtvis behöver man inte undersöka alla 400 substanserna, utan det borde räcka om man undersöker ett antal typiska medel från varje klass – exempelvis behöver inte alla 500-1000 olika anaola steroider undersökas var för sig eftersom det är känt att grundsubstansen är prestationshöjande och olika analoger då inte hör hemma inom idrotten. På detta sätt skulle också den idag svåröverskådliga listan med all sannolikhet kunna förkortas betydligt.

En sådan förändring som föreslås ovan skulle också gradvis minska de moraliska över-byggnaderna som idag finns avseende dopingreglerna. Man skulle då kunna se brott mot dopingreglerna snarare som ett tekniskt regelbrott som exempelvis brott mot offsideregeln i fotboll eller hur mycket en kula i kulstötning skall väga. Tonvikten i antidopingen kunde då i stället för moraliska spekter tillåtas fokusera på ”inte skada.”

Ur ekonomisk synvinkel skulle man kunna ta bort dopingtestanalyser från ett flertal substanser, vilket då skulle förbilliga testandet – resurser som man kan använda till att testa den eventuella prestationsökande förmågan för fler. Man kan också överväga att om det behövs mycket stora och dyrbara vetenskapliga studier för att påvisa små, små skillnader, eller om man kan strunta i substanser som ger bagatellartade eller bara teoretiska prestationsökningar. Att förhindra idrottsutövare att använda preparat eller metoder som sannolikt är ineffektiva med där användandet är baserat på rykten är egentligen ointressant och inget som idrottsrörelsen bör satsa pengar på.

Det har länge varit ett problem att det varit svårt eller omöjligt att få fram hur WADA och dess kommittéer arbetar, vilket innebär att det inte finns någon möjlighet att påverka WADAs beslut och därför också är svårt att bli delaktig i. På lång sikt är detta mycket dåligt för WADA.

Grekerna under antiken tog för givet att reglerna i deras olympiska idrott var skriva av deras egna hjältar och kanske guddomar. På de premisserna borde det då vara lättare att acceptera idrottsreglernas ofullständighet än vad vi har idag. Dagens dopingregler är tvärt om i många avseende rörande förbjudna substanser betydligt svårare att acceptera. Det verkar rimligt att man har ett centraliserat sätt att skapa idrottsregler, men samtidigt måste dessa förankras hos dem som skall utsättas för reglerna – om man inte når ett konsensus om reglerna och deras tillämpning finns det en risk att reglerna skadar idrotten. I denna artikel föreslås ett nytt sätt att se på och att skriva ner dopingregler när de är baserade på vetenskap, utbildning, demokratiska principer, transparens och god styrning. Sådana regler skulle kanske till och med uppskattas av de gamla grekerna.

Hur fungerar bestraffningar för dem som bryter mot dopingreglerna?

Doping bör inte bara betraktas från ett mikronivåperspektiv som orättvis och en risk för idrottarnas hälsa. Det bör också betraktas från en meso- och makronivåperspektiv eftersom det även utgör en risk för den aktuella idrotten (förbundet) och (stora) evenemangs-arrangörer. I detta sammanhang spelar riskhantering en stor roll för intressenter när det gäller identifiering, utvärdering och prioritering av risker för att undvika fall som det exempelvis under Vinter-OS 2014 i Sotji, när en dopingsskandal ledde till att Rysslands trovärdighet för att arrangera framtida sportevenemang ifrågasattes på internationell nivå.

Antidopingsreglerna är i grund och botten idrottsregler som styr villkoren under vilka sporten spelas. Idrottare och andra personer (fysiska personer såväl som organisationer eller enheter) som är en del av spelet är bundna av dessa regler och måste därför känna till och följa dem. Brott mot dessa regler kan leda till sanktioner relaterade till sporten, inklusive diskvalifikation eller avstängning, huvudsakligen för att säkerställa rättvisa i idrotten och agera som avskräckande mot doping. I vissa länder (till exempel Tyskland och Österrike) ingår ytterligare sanktioner utöver idrottens värld i straff- och civilrätt. I Österrike har mer systematiska rättsliga sanktioner för specifikt dopingsbeteende utöver sportrelaterade sanktioner implementerats sedan 2007. Den civilrättsliga bestraffningen av doping anses fungera som en större avskräckande faktor än enbart sportrelaterade sanktioner och kan därför öka “priset” för doping. Dock kan den avskräckande effekten bara utvecklas om dessa regler är kända och om förtroendet för kontroll- och sanktionssystemet når en viss nivå. Ändå är systemet för konsekvenser för positiva dopingprov mycket komplext och anpassat till mer än bara reglerna som fastställts i WADC, särskilt i en brotts- och civilrättslig kontext, där strikta processregler styr förfarandena, inklusive bevisregler. Detta kan leda till att idrottare (eller idrottsstödspersonal, ASP), som vid första ögonkastet har begått samma regelbrott, står inför helt olika rättsliga konsekvenser. Därmed kan handhavandet av systemet uppfattas som inte helt pålitligt och begripligt, vilket underminerar dess avskräckande effekt.

Överträdelser av antidopingsregler (anti-doping rule violations, ADRVs) kan leda till sanktioner relaterade både till idrott och till civilrättsliga konsekvenser. Forskning om denna kunskap och hur idrottare och deras stödpersoner (ASP) uppfattar kontrollmekanismerna och lämpligheten av sanktioner är begränsad.

Man har nu studerat kunskapen och uppfattningen av sanktioner i Österrike genom en enkät till österrikiska idrottare och deras stödpersoner. Alla svarande (n=59) var överens om att en avstängning från idrotten var ett lämpligt straff vid dopingbrott. Kunskapen om rättsliga konsekvenser och förtroendet för rättsväsendet och idrottsorganen var dock måttligt (6,8 på en tiogradig skala). De svarande ansåg att förebyggande åtgärder bör inkludera åtgärder för att bygga förtroende för institutionerna och kontrollsystemet, förbättring av tillgången till lag och utbildning för målgruppen samt kritisk reflektion över existensen av sociala normer. Dessutom bör implementeringen av aspekter av riskhantering vara en del av framtida tillvägagångssätt.

Konsekvenser av doping

I intresse av rättvisa idrotter och för att skydda idrottarnas hälsa måste varje överträdelse av dopingreglerna leda till konsekvenser. Mer specifikt, bindande regler måste tas på allvar och ge avskräckande effekter. Ramen för dessa konsekvenser är ganska komplex, eftersom den inte bara inkluderar idrottsrelaterade effekter (avstängning från idrott), utan också civilrättsliga samt sociala effekter (förlust av förtroende, isolering).

Ur ett idrottsperspektiv

WADC – regelverket som är den legala grunden för WADA – är det grundläggande dokumentet som dopingprevention bygger på och anger den grundläggande ramen för de idrottsrelaterade konsekvenserna av alla brott mot reglerna. Mer specifikt hänvisar artiklarna 10 och 11 i WADC till sanktioner mot individer och lag. Alla kodsignatärer (år 2021: 727, inkluderande 206 nationella olympiska kommittéer och 96 internationella olympiska förbund) åtar sig att följa de regler och föreskrifter som fastställs i WADC och ska “upprätta regler och procedurer för att säkerställa att alla idrottare, idrottsstödspersonal eller andra personer under signatärens myndighet och dess medlemsorganisationer informeras och samtycker till att vara bundna av gällande antidopingregler i relevanta antidopingsorganisationer.” Konse-kvenserna för individer och lag (inklusive idrottare och deras medhjälpare) från diskvalifi-ceringar och annullering av resultat till perioder av avstängningar från att delta i idrott och ekonomiska konsekvenser. En viktig faktor i detta sammanhang är att för artiklarna 2.1 och 2.2 i WADC tillämpas begreppet strikt ansvar, där det inte är nödvändigt att “avsikt, fel, försumlighet eller kännedom om idrottarens del bevisas av antidopingorganisationen för att fastställa en överträdelse av antidopingregeln.”

Ur ett juridiskt perspektiv

Förutom idrottsförbund under privaträtt och suveräna stater har internationella organisationer som Europarådet, Europeiska unionen och Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) behandlat frågan om doping inom idrotten. År 1990 trädde Europarådets antidopingskonvention i kraft, följd av dess ytterligare protokoll år 2002. Efter dessa åtgärder på internationell nivå åtog sig medlemsstaterna först officiellt att arbeta mot doping i sina egna länder. Enligt Köpenhamns världskonferens mot doping inom idrotten 2003 förklarade nationella regeringar att de skulle vidta ytterligare åtgärder mot doping tillsammans med WADA; ett åtagande som ledde till UNESCO:s internationella konvention mot doping inom idrotten 2005. Suveräna nationer är därför nu skyldiga att genomföra gemensamt överenskomna regler i nationell lag. I mars 2017 undertecknade 189 regeringar UNESCO:s internationella konvention mot doping inom idrotten. Tillämpningen av de regler och föreskrifter som fastställs i den nuvarande WADC faller vanligtvis under ansvar för de nationella antidopingsorganisationerna (NADO) och stöds av internationella standarder som syftar till att harmonisera specifika tekniska och operativa delar av antidopingsprogrammet. Nationer har dock ett betydande handlingsutrymme och fokuserar främst på finansiella, pedagogiska och förebyggande åtgärder, medan betydande idrottsrelaterad sanktionsmakt förblir hos idrottsförbund.

I vissa länder, till exempel Österrike, går nationella rättsliga konsekvenser (NADL) utöver dessa regler. Österrike ratificerade Europarådets antidopingskonvention 1991 och grundade som en följd av det Österrikes antidopingskommitté (ÖADC), som var ansvarig för antidoping-programmet fram till etableringen av NADA Austria 2008. UNESCO:s antidopingskonvention blev effektiv i Österrike först 2007 – först som en del av lagen om nationell antidoping och senare genom en reform av lagen om nationell idrottsfinansiering.

Grundandet av NADA Austria, ett privat aktiebolag, är en direkt följd av de nationella lagarna. Det tar nu på sig ansvaret för att genomföra antidopingsprogrammet. Utöver NADL hänvisar den österrikiska läkemedelslagen från 1983 samt flera bestämmelser i andra lagar till antidopingsprogrammet (till exempel bestämmelser som reglerar handel med medicinska ämnen med avsikt att användas som dopingsämnen). Sanktioner som inkluderas i WADC, såsom diskvalificering av resultat, otillgänglighet, provisoriska avstängningar, ekonomiska konsekvenser, offentliggörande eller offentlig rapportering, gäller direkt för Österrike. Dessutom kan sanktioner förankrade i olika nationella lagar uppstå. Nationella idrottsförbund som inte följer en omfattande katalog över skyldigheter härledda från WADA-regler att förlora nationell finansiering. Dessutom, efter en förändring i nationell lagstiftning 2008, har NADL och den österrikiska strafflagen reformerats och blev effektiva 2010. Den nya NADL accepterar formuleringen från WADC 2009 och inkluderar mer omfattande sanktioner för idrottare och stödpersonal som begår dopingbrott. Dessutom reglerar paragraf 147 avsnitt 1a i den österrikiska strafflagen nu doping under allvarliga bedrägerier som ska bestraffas med fängelse upp till 3 eller 1 till 10 år (om orsakade skador överstiger 300 000 euro).

Ur ett samhällsperspektiv

En implicit motivering för antidopningslagstiftning är att dopning skadar idrottens allmänna bild och att detta i sin tur utgör en allvarlig risk och kan få allvarliga konsekvenser för ”idrottsindustrin” och idrottsorganisationer. Därför kan en fängelsedom som en möjlig konsekvens för ett dopingbrott inte betraktas som enbart en juridisk eller idrottsrelaterad på individnivå, utan har också effekt på samhället och själva idrotten. Således, utöver idrottsrelaterade och juridiska konsekvenser, måste sociala konsekvenser på individnivå som inkluderar förlust av inkomst också beaktas, men dessutom att det kan ingå förödmjukelse, social stigmatisering och dåligt rykte. Dessa verkar sociala konsekvenser, ofta under-skattade, ha en ännu större avskräckande effekt jämfört med de nämnda juridiska eller idrottsrelaterade konsekvenserna. Därför bör de särskilt övervägas mot bakgrund av den strikta ansvarsregeln som generellt ökar möjligheten att en idrottare utan avsikt att fuska eller begå ett dopingbrott också står inför dessa konsekvenser. I sådana fall kan den strikta ansvarsregeln ha en “avhumaniserande effekt” och kan ibland leda till depression eller till och med självmord.

På organisationsnivå bör inte heller samhällskonsekvenser underskattas. Som nämnts ovan hotas den specifika idrottens allmänna bild av dopning, och den kontinuerliga rapporteringen av dopningfall vid nästan varje stort sportevenemang kan underminera allmänhetens stöd för antidopningslagstiftningen, vilket möjligen kan uppfattas som opålitlig och ineffektiv. Beslutsfattare måste därför se till att antidopningslagstiftningen behåller starkt allmänt stöd på alla nivåer.

Kunskap, förtroende och legitimitet

Det finns en omfattande mängd forskning som enbart fokuserar på att identifiera risker och skyddsfaktorer mot dopningsbeteende med syftet att integrera dessa i preventiva åtgärder. Kunskap har identifierats som en riskfaktor (om den saknas) och skyddsfaktor (när det gäller att förebygga oavsiktlig dopning) mycket tidigt. Således förpliktigar de olika systemen varje professionell idrottare och stödperson inte bara att följa de regler och föreskrifter som presenteras i WADC samt lagar och förordningar i ett specifikt land, utan också att ha tillräcklig kunskap för att kunna göra det. I detalj måste idrottare och stödpersoner vara “kunniga om och följa alla tillämpliga antidopningspolicyer och regler”, och idrottssupport-personal måste särskilt “använda sitt inflytande på idrottarnas värderingar och beteende för att främja antidopningsattityder” och “inte använda eller inneha något förbjudet ämne eller förbjuden metod utan giltig motivering.” Att inte känna till reglerna och föreskrifterna kan leda till oavsiktliga dopingbrott. Dessutom kan själva bristen på kunskap redan betraktas som icke-efterlevnad, vårdslös beteende särskilt med avseende på stödpersonerna.

En annan anledning till att kunskapens tillstånd inkluderades i anti-dopningforskning och förebyggande åtgärder från mycket tidigt var antagandet om dess avskräckande effekt. Kunskap om själva antidopningramverket förväntas förhindra idrottare och stödpersoner från att bryta dopningsreglerna, på grund av medvetenheten om potentiella allvarliga konse-kvenser av dopingbrott. Dock visade forskning som huvudsakligen fokuserade på kunskap om förbjudna ämnen och metoder och deras biverkningar att vara negativt associerad med dopningsavsikter och mottaglighet. Denna lucka återspeglas också i nuvarande före-byggande program, eftersom de främst inkluderar information om den förbjudna listan och dess hälsopåverkan, dopingkontrollförfarandet eller idrottsrelaterade konsekvenser av dopingbrott (till exempel WADA:s antidopning e-lärplattform, ADeL). De flesta program inkluderar dock inte information om konsekvenserna av doping som går utöver idrottsrelaterade sanktioner, såsom kriminella och civilrättsliga konsekvenser.

En viktig faktor för effektiviteten och effektiviteten i antidoping-systemet är konceptet förtroende för testmyndigheten. Effektivitet beskriver själva faktumet att producera det avsedda resultatet, men hänvisar inte till kvaliteten att göra något utan att slösa tid eller pengar. Förtroendet och tron att avvikande dopningsbeteende kan upptäckas och att potentiellt dopade idrottare ingår i dopningstester är betydande komponenter i effektiviteten av avskräckande effekter.

Detta koncept är också förknippat med uppfattad legitimitet av antidopningsåtgärder, vilket innebär att det också är viktigt hur effektiva mål för fastställda policys uppnås – till exempel hur framgångsrika teståtgärder är. Hittills har effekterna av sanktioner inte beforskats lika mycket som andra områden inom dopingförebyggande, och det är inte helt klart om och under vilka omständigheter de fungerar effektivt som avskräckande. Det har visade att att bli utvald för dopningstest endast uppfattas som avskräckande av 40 procent av idrottarna, medan 75 procent anser att sannolikheten att bli upptäckt är en betydande avskräckande faktor. Andra studier på dopade idrottare fann att dessa idrottare inte uppfattade de befintliga upptäcktssystemen som ett trovärdigt hot för att avskräcka dem från dopning. Dessutom, i en studie med engelska professionella fotbollsspelare hade en tredjedel av spelarna inte testats de senaste 2 åren, och endast 40 procent ansåg det sannolikt att de skulle testas det kommande året. Således kan det finnas en uppenbar risk att dopade idrottare inte kommer att ingå i dopningstester och möjligen ses som en indikator på ett ineffektivt system. Förutom förtroende för antidopingmyndigheter och åtgärder spelar även det allmänna förtroendet för auktoritet en roll för att sanktioner ska fungera som ett allmänt avskräckande medel. Dess-utom fungerar sanktionsgrad som moderator, och strängare sanktioner har en mer hållbar effekt på moralen än milda sanktioner.

Olika synpunkter på antidopingens avskräckningseffekt

Förutom att främja människors hälsa, “har idrotten en pedagogisk dimension och spelar en social, kulturell och rekreationsroll” enligt Europeiska Kommissionen (2007). Brott och missförhållanden inom idrotten är dock inte sällsynta och det fortsatta problemet med doping kan betraktas som sådant. Doping bör inte bara betraktas ur ett mikronivåperspektiv som orättvist och ett hot mot idrottares hälsa. Det bör också betraktas ur ett övergripande perspektiv då det också utgör en risk både för människors hälsa och för idrottsförbund och liknande. Doping kan också påverka offentlig bild och upplevd trovärdighet av den sporten, vilket i förlängningen leder till minskat idrottande.

Överträdelser av antidopingsregeln (ADRV) kan leda till idrottsrelaterade och juridiska sanktioner. Forskning om denna kunskap och hur idrottare och deras stödpersonal (ASP) uppfattar kontrollmekanismerna och lämpligheten av (juridiska) sanktioner är fortfarande knapphändig.

Även om det ofta kallas användningen av specifika förbjudna ämnen och metoder listade av WADA), så omfattar definitionen av doping mer än detta. Doping, enligt definitionen i World Anti-Doping Code (WADC), omfattar förekomsten av varje antidopingsregelbrott (ADRV) som anges i artiklarna 2.1 till 2.11 i WADC. Regelbrott omfattar inte bara användningen av förbjudna ämnen och metoder (artiklarna 2.1 och 2.2), utan även innehav eller handel med sådana (artiklarna 2.6 och 2.7) samt frågan om medverkan i form av att bistå, uppmuntra, hjälpa eller täcker upp en ADRV (artikel 2.9). Underlåtenhet att följa efterlevnaden kan leda till idrottsrelaterade sanktioner, inklusive diskvalificering eller avstängning, som främst syftar till att säkerställa rättvist spel inom idrotten och agera avskräckande mot doping.

I vissa länder (till exempelvis Tyskland, Österrike, Italien och Spanien) är ytterligare sanktioner utanför idrottsvärlden inbäddade i såväl straffrätt som civilrätt. Den lagliga sanktioneringen av doping anses fungera som ett större avskräckande medel än enbart idrottsrelaterade sanktioner och kan därför höja det så kallade “priset” på doping. Den avskräckande effekten kan dock bara utvecklas om dessa regler är kända och om kontroll- och sanktionssystemets tillförlitlighet når en viss nivå. Ändå är systemet med konsekvenser för ADRV mycket komplext och är anpassat till mer än bara reglerna i WADC, särskilt i ett straffrättsligt och civilrättsligt sammanhang, där strikta processuella regler styr förfaranden, inklusive bevisregler. Detta kan leda till att idrottare och supportpersonal för idrottare, som vid första anblicken begick samma ADRV, får olika juridiska konsekvenser. Straffreglerna kan därför uppfattas som inte helt tillförlitligt och begripligt, vilket undergräver dess avskräckande effekt.

Allmänna konsekvenser av doping

I intresset för rättvis idrott och för att skydda idrottares hälsa måste alla dopingregelbrott få konsekvenser. Mer specifikt, endast om juridiskt bindande antidopingsregler härrör från WADC) och de åtta internationella standarderna kommer antidopingsreglerna att tas på allvar och ge avskräckande effekter. Ramen för dessa konsekvenser är ganska komplex, eftersom den inte bara inkluderar idrottsrelaterade (förbud från idrott) effekter, utan också rättsliga (civilrättsligt) samt sociala effekter (till exempel förlust av förtroende, isolering).

En viktig faktor för effektiviteten och effektiviteten av antidopingssystemet är tilliten till testmyndigheten. Effektivitet beskriver det faktum att producera det avsedda resultatet, medan effektivitet hänvisar till kvaliteten på att göra något utan att slösa tid eller pengar. Förtroende och tro på att avvikande dopingbeteende kan upptäckas (effektivitet) och att potentiellt dopade idrottare ingår i dopingkontroller (effektivitet) är viktiga komponenter i effektiviteten av avskräckande effekter. Detta koncept är också förknippat med upplevd legitimitet av antidopingsåtgärder, vilket innebär att det också är viktigt hur effektiva mål för fastställda policyer uppnås – till exempel hur framgångsrika teståtgärder är.

Konsekvenser ur ett idrottsrelaterat perspektiv

WADC är det grundläggande dokumentet som dopingsprevention bygger på och leder till konsekvenser vid regelbrott. I detalj hänvisar artiklarna 10 och 11 i WADC till sanktioner mot individer och lag. Alla kodundertecknare (inkluderande nationella olympiska kommittéer och internationella olympiska förbund) förbinder sig att följa de regler och föreskrifter som anges i WADC och ska “etablera regler och procedurer för att säkerställa att alla idrottare, idrottare stödpersonal är informerade och samtycker till att vara bundna av antidopingsregler som gäller för de relevanta antidopingsorganisationerna.” Enkelt sammanfattat sträcker sig konsekvenserna för individer och lag från diskvalifikationer och annullering av resultat till avstängning att delta i sport och ekonomiska konsekvenser. Ett mycket viktigt faktum i detta avseende är att för artiklarna 2.1 och 2.2 i WADC gäller begreppet strikt ansvar, medan det inte är nödvändigt att “uppsåt, fel, försumlighet eller medveten användning från idrottarens sida visas av antidopingorganisation för att fastställa ett brott mot antidopingsregeln.”

Konsekvenser ur ett juridiskt perspektiv

Förutom privaträttsliga idrottsförbund och suveräna stater har internationella organisationer som Europarådet, Europeiska unionen och FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) tagit upp frågan om doping inom idrotten. 1990 trädde Europarådets antidopingskonvention i kraft, följt 2002 av dess tilläggsprotokoll. Efter dessa åtgärder på internationell nivå åtog sig medlemsländerna först officiellt att arbeta mot doping i sina egna länder. Enligt Köpenhamns världskonferens mot doping inom idrotten 2003 förklarade nationella regeringar att de skulle vidta ytterligare åtgärder mot doping tillsammans med WADA; ett åtagande som ledde till UNESCO:s internationella konvention mot doping inom idrotten (2005). Suveräna nationer är nu skyldiga att implementera gemensamt överens-komna bestämmelser i nationell lagstiftning. I mars 2017 undertecknade 189 regeringar UNESCO:s internationella konvention mot doping inom idrotten.

Implementeringen av de regler och förordningar som anges i nuvarande WADC faller vanligtvis under de nationella antidopingsorganisationernas (NADO) ansvar och stöds av internationella standarder som syftar till att harmonisera specifika tekniska och operativa delar av antidopingsprogrammet. De nationella organisationerna har ett ganska omfattande handlingsutrymme och fokuserar främst på ekonomiska, pedagogiska och förebyggande åtgärder.

Dessutom kan sanktioner förankrade i olika nationella lagar dyka upp. I detalj kommer nationella idrottsförbund som inte följer en omfattande katalog av skyldigheter som härleds från WADA:s regler att förlora nationell finansiering såväl som att bestraffa enskilda idrottare.

Konsekvenser ur ett samhälleligt perspektiv

En uttalad motivering för antidopingslagstiftningen är att doping skadar den allmänna bilden av idrotten och att detta i sin tur utgör en risk för minskat idrottande och motionerande.

Därför kan inte ens fängelsestraff som en möjlig konsekvens för ett dopingbrott inte betraktas som enbart en juridisk och/eller idrottsrelaterad konsekvens på individuell basis, utan visar också en effekt på samhället och idrotten i sig. Utöver idrottsrelaterade och juridiska konsekvenser, sociala konsekvenser på individnivå som inkluderar inkomstbortfall och därmed hotar tillvaron, men som också orsakar förnedring, socialt stigma och dåligt rykte måste också beaktas. Dessa sociala konsekvenser, ofta underskattade, verkar ha en ännu större avskräckande effekt jämfört med de ovan nämnda juridiska eller sportrelaterade konsekvenserna.

Mot bakgrund av regeln om strikt ansvar som generellt ökar möjligheten att en idrottare utan avsikt att fuska eller begå en ADRV också riskerar att bli straffade. I ett sådant fall kan strikt ansvarsregeln ha en ”dehumaniserande effekt” och kan ibland leda till uppgivenhet, depression och ett motarbetande av alla former av idrott. På en organisatorisk nivå ska inte heller samhälleliga konsekvenser underskattas. Den allmänna bilden av den specifika idrotten av doping, och den kontinuerliga rapporteringen av dopingfall i nästan varje större idrottsevenemang kan underminera allmänhetens stöd för antidopingslagstiftningen, som möjligen kan uppfattas som opålitlig och ineffektiv. Beslutsfattare kommer att behöva se till att antidopingslagstiftningen upprätthålles, vilket gör att ett starkt stöd från allmänheten kan bli en utmanande uppgift och utgöra en risk även för idrottsorganisationer på alla nivåer.

Konsekvenser för tillit och legitimitet

Det finns en omfattande forskning som enbart fokuserar på att identifiera risken för och skyddande faktorer mot dopingbeteende med syfte att integrera dessa i förebyggande åtgärder. Kunskap har mycket tidigt identifierats som en riskfaktor (om den saknas) och skyddande (i termer av att förhindra oavsiktlig doping). De olika systemen förpliktar alltså alla professionella idrottare och stödpersonal att inte bara följa de regler och förordningar som presenteras i WADC samt med lagar och förordningar i ett specifikt land, utan också att ha tillräcklig kunskap för att göra det möjligt för dem att göra det. I detalj måste idrottare och stödpersoner vara “kunniga om och följa alla tillämpliga antidopingspolicyer och regler”, och idrottares stödpersonal måste särskilt “använda sitt inflytande på idrottares värderingar och beteende för att främja antidopingattityder.”

En annan anledning till att kunskapsläget från mycket tidigt ingick i antidopingsforskningen och förebyggandet var antagandet om dess avskräckande effekt. Kunskap om själva antidopingsramverket förväntas förhindra idrottare och stödpersonal från att bryta dopingreglerna, på grund av medvetenheten om potentiella allvarliga konsekvenser av ADRV. Forskningen fokuserade dock främst på kunskap om förbjudna substanser och metoder och deras biverkningar visade sig vara negativt förknippade med doping-intentioner och mottaglighet. Den aktuella antidopingsforskningen har i ringa grad bedömt möjliga samband mellan kunskapen om konsekvenser av ADRV och attityder till antidopingsregler och beteende. De flesta av programmen innehåller inte information om konsekvenser av doping som överstiger idrottsrelaterade sanktioner, såsom straffrättsliga och/eller civilrättsliga konsekvenser.

Hittills har effekterna av sanktioner inte undersökts lika väl som andra områden inom dopingsprevention och det är inte helt klart om och under vilka omständigheter de fungerar effektivt avskräckande. Det har emellertid visats att bli utvald för dopingkontroll uppfattas som avskräckande av 40 procent av idrottarna, medan 75 procent anser sannolikheten att bli upptäckt som en betydande avskräckande faktor. Andra studier på dopade idrottare fann att dessa idrottare inte uppfattade de befintliga upptäcktssystemen som ett trovärdigt hot för att avskräcka dem från doping. Dessutom, i en studie med engelska professionella fotbolls-spelare, hade en tredjedel av spelarna inte testats under de senaste 2 åren, och endast 40 procent ansåg det troligt att de skulle testas under det kommande året. Det kan alltså finnas en uppenbar risk att dopade idrottare inte kommer att inkluderas i dopingkontroller, eventuellt ses som en indikator på ett ineffektivt system.

Förutom förtroende för antidopingsmyndigheter och åtgärder, spelar det universella auktoritetsförtroendet också en roll för att sanktioner ska fungera avskräckande i allmänhet. Dessutom fungerar påföljdssträngheten som moderator och strängare påföljder utövar en mer hållbar effekt på moralen än milda påföljder.

Analys av idrottsgrenars krav för att dopingtesta mer effektivt

För varje lekman står det klart att olika idrottsgrenar kräver särskilda fysiologiska färdigheter, vilket också motsvaras av vilka eventuella dopingmöjligheter som finns – viss doping som kan te sig lockande i vissa idrottsgrenar kan vara direktprestationsnedsättande i andra. Detta har man vanligen tagit hänsyn till vid dopingtestning på nationell nivå, men det har inte funnits några globala riktlinjer att förhålla sig till.

I den här presenterade undersökningen intervjuades sju idrottsvetenskapsmän var för sig för att kvantifiera de fysiologiska kraven i olika idrottsgrenar presenterade i sexolika variabler. Man värderade sammanlagt 160 olika delar av idrottsgrenar (män och kvinnor) som förekommer i olympiska spel. Idrottsgrenarna kategoriserades enligt the Hierarchical Density Based Spatial Clustering of Applications with Noise (HDBSCAN) algoritmen. HDBSCAN identifierade 19 särskilda grupper av idrottsgrenar, men 36 grenar gick inte att få in i någon av huvudgrupperna ur fysiologisk synvinkel.

Som ett resultat av klassificeringen kan man använda bedömningarna för möjligheterna för att idrottsutövarna har nytta av doping (sedan kan det finnas psykologiska, sociala och traditionsbundna andra orsaker till ökad eller minskad risk för doping). Detta kan sedan användas både för att förebygga doping genom information och utbildning och för att rikta sin dopingtestning (target testing) på ett mer kostnadseffektivt sätt.

En studie av idrottare som har begått dopningsbrott

Även om användningen av förbjudna droger inom idrotten inte är ett nytt fenomen, är lite känt om erfarenheter och uppfattningar om idrottare som har begått brott mot antidopnings-reglerna. Denna studie undersökte kvalitativt erfarenheterna från 18 idrottare (från sporterna bodybuilding, styrkelyft, cricket, kajak, rugby och simning) som var avstängda för anti-dopingsbrott. De teman som undersöktes var bland annat motiv för att initiera och upprätth-ålla dopning, dopningens psykologi, avskräckande medel för dopning och synpunkter på nuvarande antidopningspolitik. I de flesta fall hade dopning börjat tidigt i karriären. Sportens upplevda kultur ansågs vara central för “normaliseringen” av dopning, särskilt inom bodybuilding. När de förklarar sitt beslut att dopa sig förklarade de det med att de jämförde sig med andra (dopande), att de trodde sig kunna minimera riskerna av doping och att det inte bara var deras eget ansvar att dopingen fortgick. Ironiskt nog uppfattades moraliska argument som de mest effektiva avskräckarna mot dopning.

De viktigaste fynden i studien var sannolikt att de dopande inte ansåg att befintliga avskräckande medel mot doping inte upplevdes som trovärdiga och att doping var ”normaliserat” inom deras idrott eller de kretsar där de rörde sig

IDROTTENS REGLER OCH SAMHÄLLETS LAGAR

Skiljer sig dopade inom idrotten och dopade enligt civil domstol?

I Sverige, till skillnad från en del andra länder, kan många idrottsliga dopingförseelser också utgöra brott i straffrättslig bemärkelse. En undersökning av vilka dopingärenden som prövas i de idrottsliga och rättsliga systemen visar att dessa system överlappar varandra i viss mån men att det också finns tydliga skillnader mellan vilka som döms i respektive system.

I Sverige styrs det idrottsliga antidopingarbetet främst av Antidoping Sverige (ADSE) och Riksidrottsförbundets (RF) dopingreglemente. Dopingreglementet är upprättat utifrån WADA:s World Anti-Doping Code (WADC). Enligt dopingreglementets definition kan en dopingförseelse bestå av flera olika saker, till exempel bruk av en förbjuden metod, vägran att underkasta sig dopingkontroll och försvårande av dopingkontrollprocess.

Sedan 1992 är doping kriminaliserat i Sverige. Dopinglagen omfattar flera av de situationer som faller under idrottens dopingreglemente, men inte alla. För det första innehåller dopinglagen ett krav på uppsåt. För det andra omfattar det rättsliga regelverket ett mindre antal förbjudna substanser än idrottens dopingreglemente. De substanser som är rättsligt förbjudna är syntetiska anabola steroider, testosteron och analoger till testosteron, tillväxthormon samt substanser som ökar produktionen och frigörelse av testosteron eller tillväxthormon. För det tredje omfattar den rättsliga definitionen av doping innehav, bruk, försäljning, överlåtelse, framställning och förvärv av de förbjudna substanserna, vilket i någon mån skiljer sig från idrottens reglemente.

Det finns alltså skillnader mellan den idrottsliga och den rättsliga definitionen av doping. En undersökning av regelverkens lydelse kan dock endast visa vilka gärningar som kan utgöra doping enligt de idrottsliga och rättsliga systemen, och säger föga om vilka gärningar som faktiskt identifieras och bestraffas inom respektive system. En studie av skillnaderna utgick därför från BRÅ:s officiella kriminalstatistik och beaktades dels samtliga avgörande av Dopingnämnden till och med 9 mars 2009, dels 51 av de cirka 100 domar som Sveriges tingsrätter avkunnade under 2008 med stöd av dopinglagen.

Inledningsvis kan man konstatera att det idrottsliga systemet identifierar och bestraffar relativt få dopingförseelser. Under ett normalt år utförs knappt 4 000 tester och 20 individer bestraffas. Det vore positivt om detta var ett tecken på att doping är en i Sverige ovanlig företeelse. Tyvärr tyder kriminalstatistiken på att så knappast är fallet; årligen straffas cirka 150 individer av det rättsliga systemet för brott mot dopinglagen som huvudbrott (utöver domar tillkommer strafförelägganden). Detta är mer än sju gånger så många som de som bestraffas av det idrottsliga systemet. Till detta kommer fall där en individ gjort sig skyldig till dopingbrott men fällts för annat huvudbrott.

Det finns tydliga skillnader mellan om den förbjudna kontakten bestått av bruk eller innehav men detta beror sannolikt främst på att idrotten huvudsakligen bedriver sitt arbete genom kontroller. Likheterna mellan de två systemen blir dock mindre vid en närmare undersökning av de studerade målen. Ett typfall som är vanligt förekommande inom båda systemen är ”användaren”. Bilden av ”användaren” är tämligen tydlig. Han är en man, cirka 20–30 år gammal, han är varken tidigare straffad eller straffas samtidigt för annan gärning. ”Användaren” har brukat eller har innehavt en mindre mängd av någon förbjuden substans, vanligen testosteron, metandienon, nandrolon, stanozolol, oxymetolon eller trebolon. ”Användaren” bestrider sällan ansvar. Möjligen motsvarar ”användaren” den bild många har av någon som dopar sig. Det är därför kanske föga förvånande att detta är den vanligaste, tydliga kategorin av dopingärenden. I den praxis som undersökts passade en dryg fjärdedel (27 %) av alla rättsliga dopingärenden och nästan hälften (49 %) av alla idrottsliga dopingförseelser in i denna kategori. Redan på grundval av detta kan man alltså konstatera att det finns en relevant överlappning mellan det rättsliga och det idrottsliga systemet. Man bör dock komma ihåg att även om en relevant andel av dopingärendena passar in på ”användaren” så utgör dessa trots allt en minoritet av samtliga.

Bland de idrottsligt dopade är ”narkotikabrukaren” lika vanligt förekommande som ”användaren” (27 %). Den dopade är då en man, också cirka 20–30 år gammal, och dopingförseelsen består av bruk av cannabis eller kokain, något som denne ofta påstår att han brukat för att uppnå ett rus och inte för eventuell prestationshöjande effekt. I det rättsliga systemet faller dessa gärningar under narkotikalagen och utgör därför inte dopingbrott. Ett stort antal av de studerade civilrättsliga dopingbrotten (37 %) var dock narkotikarelaterade. Kopplingen var antingen att gärningsmannen samtidigt dömdes för narkotikabrott eller att det av omständigheterna framgick att denne hade ett narkotikamissbruk.

I materialet syns tydliga skillnader mellan det idrottsliga systemet och det rättsliga systemet vad gäller kopplingen mellan dopinggärningen och andra förseelser. I det rättsliga systemet finns ett nära samband mellan doping och annan kriminalitet, och ett stort antal av de dopade kan betecknas som ”återfallsförbrytare.” Närmare två tredjedelar av alla dopingdömda är tidigare dömda eller åtalas samtidigt med dopingbrottet även för andra brott. Huruvida de idrottsligt dopade har ett kriminellt förflutet är svårt att uttala sig om; det är normalt ingen faktor vid den idrottsliga prövningen.

I det rättsliga systemet utgör gruppen män äldre än 33 år en signifikant grupp av de dopade (28 %) medan dessa nästan inte förekommer i det idrottsliga systemet (6 %) och även när de förekommer avviker de från fallen genom att dopinggärningen i samtliga fall består av vägran att lämna prov. Denna grupp, individer vars dopinggärning består i att man vägrat lämna dopingprov eller avbrutit kontroll, utgör närmare en fjärdedel av alla idrottsliga dopare (27 %). Två kategorier av individer förekommer i så ringa omfattning att det är anmärkningsvärt; för det första kvinnor och för det andra män äldre än 33 år som saknar kriminellt förflutet. Dessa förekommer nästan inte alls, varken i det idrottsliga eller i det rättsliga materialet. Det är knappast en långsökt slutsats att detta kan bero på att dessa grupper dopar sig i mindre utsträckning. Det går inte att vederlägga utifrån det studerade materialet, men frånvaron av kvinnor bland de dopade kan möjligen också tyda på att syftet med doping inte i första hand handlar om att höja prestationsförmågan eftersom detta syfte rimligen borde förekomma hos båda könen i mer lika utsträckning.

Även om överlappningen av de två systemen är relevant är den mindre än vad som kunde förväntas, i vart fall från det idrottsliga systemets perspektiv. Som konstaterades ovan är den idrottsliga definitionen av idrott vidare än den rättsliga definitionen och omfattar denna samt några ytterligare fall. En sannolik förklaring till varför det är så olika individer och gärningar som bestraffas under respektive system ligger i hur idrotten och rättsväsendet går till väga för att identifiera straffbara gärningar. Vad som ovan konstaterades om ”användaren” och ”narkotikabrukaren” reflekterar hur de idrottsliga och rättsliga systemen går till väga för att hitta dopare. Vad gäller det rättsliga systemet framstår det som sannolikt att polis och åklagare sällan lägger resurser på att beivra enskilda brukare av dopingpreparat. De dopare som straffas i det rättsliga systemet har uppdagats för att de handlar med narkotika och annan kriminell verksamhet – dopingbrott tycks ofta upptäckas av en slump. Det idrottsliga kontrollsystemet består primärt av slumpvisa kontroller av utövare på gym och i samband med tävling. Med hänsyn till att verksamheterna arbetar på så olika sätt och därmed identifierar olika gärningar tycks det rimligt ur effektivitetshänsyn att systemen skulle kommunicera med varandra. Det är särskilt sant ur ett idrottsligt perspektiv; många av de individer som gjort sig skyldiga till doping i rättslig bemärkelse torde rimligen också gjort sig skyldiga till doping i idrottslig bemärkelse. Av materialet att döma finns det dock föga kommunikation mellan systemen.

Fallet med den tidigare landslagsmålvakten i fotboll, Magnus Hedman, är ett ganska typiskt exempel på hur kampen mot doping bedrivs. Den 13 maj 2009 stoppades Hedman av polisen som fann 55 tabletter stanozolol, en anabol steroid, i hans byxfickor. Hedman fick också lämna urinprov som vid analys visades innehålla spår av stanozolol. Det senare gav upphov till att åklagaren en dryg månad senare åtalade Hedman för ringa dopingbrott. Hedman anförde för sin del sin att han saknade anledning dopa sig eftersom han varken tränar eller tävlar och förklarade att han kunde fått i sig substansen genom ett amerikanskt kosttillskott. Den 1 september 2009 dömde Solna tingsrätt Hedman till ansvar för ringa dopingbrott och utdömde ett straff om 30 dagsböter. Det står således klart att Hedman gjort sig skyldig till dopingbrott i straffrättslig bemärkelse. Han befanns dock inte funnits skyldig till en dopingförseelse i idrottslig bemärkelse.

Det idrottsliga systemets kamp mot doping framstår i studien som ineffektivt. Genom mindre än 4 000 dopingkontroller identifierar det idrottsliga systemet för dopingbekämpning årligen normalt mindre än 10 individer som brukat en förbjuden substans. I den bemärkelse som vi vanligen associerar med doping, och som utvecklades ovan, är det knappast samtliga dessas individers mål att förbättra sina idrottsliga prestationer. Merparten av återstoden av de andra som befunnits ha gjort sig skyldig till en dopingförseelse är narkotikabrukare, som sannolikt också brukar av andra skäl än prestationshöjning, och äldre idrottare som vägrat lämna prov. Den idrottsliga kampen mot doping tycks således träffa få som brukar doping för att höja sin idrottsliga prestation, och vad gäller det totala antalet bestraffade dopinggärningar är det många gånger fler som träffas av det rättsliga systemet.

Betyder detta att idrottens kamp mot doping meningslös? Nej, knappast. Man bör betänka att även om få fälls och prövas i det idrottsliga systemet så kan det ha en avskräckande effekt som det rättsliga systemet saknar. Till stöd för att så skulle kunna vara fallet är att de idrottsliga proven är slumpmässiga. Som konstaterats ovan är risken för att åka fast för doping i det rättsliga systemet förhållandevis låg om man inte brukar narkotika eller gör sig skyldig till annan kriminalitet. Mot bakgrund av studiens resultat framstår det dock som rimligt att lägga ytterligare resurser på att utvärdera om idrottens kamp mot doping leder till sådana resultat att den motiverar de resurser den kostar för idrottsrörelsen – men även för de individer som testas i form av tid, pengar och integritetsintrång

Idrottens dopingregler ur ett moraliskt och medicinskt perspektiv

Idrotten har som en del av sin utveckling gradvis byggt ut ett regelverk om hur idrotten skall utövas, hur man skall tävla, hur klubbar och förbund skall organiseras och finansieras, hur idrottsutövare skall kunna byta klubb, för att bara ta några exempel. Förbud mot doping aktualiserades förhållandevis sent, och den första dopingtestningen i Sverige gjorde först 1981 efter att de första reglerna mot dopping godkänts. Trots det tillhör idag antidopingreglementen en av de största regelsamlingarna inom idrotten, vilket sannolikt berott på dels att de ekonomiska implikationerna av doping (fusk) varit så stora, dels att både dopingen och antidopingen utvecklats tekniskt så snabbt och diversifierat.

Eftersom antidopingreglerna blivit så omfattande och detaljerade är det idag endast ett fåtal personer i Sverige som är riktigt insatta i dem, och – ärligt talat – det räcker med detta lilla antal då det gäller antidoping i allmänhet. I vissa dopingfall kan det också behövas speciellt kunniga personer (gärna med formell juridisk kompetens) som behöver tillfrågas, men då kan man också få uppbackning av den samarbetande internationella sakkunskapen.

Var och en som har sett under ytan av diskussionen om doping vet att koncepten om hälsa, naturlighet, renhårighet, konstgjordhet och prestationsökande – för att inte tala om vad som skall innefattas i begreppet doping – inte är så enkelt som det kan tyckas vid en första anblick. Vi har i det avseendet inte kommit mycket längre än den utsago som gjorde av Sir Arthur Porritts, bronsmedaljör på 100 meter vid OS 1924 och den första ordföranden i den Internationella Olympiska Kommitténs Medicinska Kommitté:

To define doping is, if not impossible, at best extremely difficult, and yet everyone who takes part in competitive sport or who administers it, knows exactly what it means. The essence lies not in words but in integrity of character.

För Porritt rörde det sig då ändå om ”mer lättförståeliga” substanser som alkohol, opium och kokain, men som å andra sidan substanser som hade en användning som lättare associerade till svagare moral. Anabola steroider fanns inte tillgängliga förrän 20 år efter Porritts sista lopp och han skulle aldrig komma att uppleva hur erytopoietinet bredde ut sig i professionell cykling. Han var också en del av Oxfords viktorianska ideal där det räckte att idrottsutövaren lämnade sitt ord på att han inte dopat sig för att han inte längre skulle vara misstänkt. Det är svårt att tänka sig att Porritt ens kunde tänka sig en tid där staterna skrev under en antidopingkod som föreskrev tester utanför tävling, dispyter som avgjordes inför domstol huruvida genetiska avvikelser skulle anses som doping, en lista över förbjudna preparat som till någon del ändras en gång per år och preparat som var förbjudna om de användes över en viss nivå – och att det förbjudna skulle vara känt av varje enskild idrottsutövare.

Idrotten har som en del av sin utveckling gradvis byggt ut ett regelverk om hur idrotten skall utövas, hur man skall tävla, hur klubbar och förbund skall organiseras och finansieras, hur idrottsutövare skall kunna byta klubb, för att bara ta några exempel. Förbud mot doping aktualiserades förhållandevis sent, och den första dopingtestningen i Sverige gjorde först 1981 efter att de första reglerna mot dopping godkänts. Trots det tillhör idag antidopingreglementen en av de största regelsamlingarna inom idrotten, vilket sannolikt berott på dels att de ekonomiska implikationerna av doping (fusk) varit så stora, dels att både dopingen och antidopingen utvecklats tekniskt så snabbt och diversifierat.

Eftersom antidopingreglerna blivit så omfattande och detaljerade är det idag endast ett fåtal personer i Sverige som är riktigt insatta i dem, och – ärligt talat – det räcker med detta lilla antal då det gäller antidoping i allmänhet. I vissa dopingfall kan det också behövas speciellt kunniga personer (gärna med formell juridisk kompetens) som behöver tillfrågas, men då kan man också få uppbackning av den samarbetande internationella sakkunskapen.

Här skall inte göras något försök att täcka in hela dopinglagstiftningen på det utrymme som står till buds, utan i stället göras några nedslag i regelhandboken och de tankar som kan finnas kring regelutformning. Tankarna är spridda, men förs här fram från ett perspektiv som inte är juridiskt utan mer socialt-moraliskt-medicinskt och som kan ses som det författaren tycker är särskilt svårtolkat eller kanske till och med tveksamt.

Behov av regler i tävlingsidrott

Om man skall tävla måste det finnas vissa regler för att kampen skall bli rättvis. Reglernas utformning skall inte ses som statiska utan något som utvecklats organiskt till vad de är idag, och man måste förstå att många regler eller hela avsnitt med stor säkerhet kommer att ändras efter hand. Vanligen sker dock ändringarna i små steg och sker på grund av att nya yttre omständigheter – exempelvis medicinsk och social utveckling, ekonomi och teknik – ändrat på idrottens förutsättningar.

Att formulera dopingregler har inte varit lätt, och med tiden har reglerna blivit så snåriga – tillskyndarna kallar dem heltäckande – att de nu endast kan tydas av specialutbildade advokater, vilket är långt ifrån hur tankarna var från början. Många idrottsutövare kan visserligen känna sig lojala mot målet (dopingfri idrott), men känner sig alienerade med att ens inte kunna förstå den skrivna texten. WADA tycks oftast inte förstå att det måste finnas en ”känslighet” avseende hur reglerna utformas respektive att de måste tillämpas med ansvar och humanitet. Det finns röster för att dopingreglerna används alltför ambitiöst, godtyckligt och ibland också orationellt, det vill säga att man skapar fler problem än de man löser.

Antidoping har idag en rimlig grad av stöd både bland idrottsutövarna och hos allmänheten, men massmedia letar ofta upp avarterna, och då kan man konstatera att även om man stödjer ”medelreglerna” så stödjer man inte ”de mest speciella tolkningarna.” Massmedia i synnerhet har påvisat idrottare som ur mänsklig synvinkel rimligen blivit orättvist dömda respektive fall där straffen inte står i paritet med brotten. Samtidigt skall man veta att allmänhet och idrottsutövare är tillskyndare av mycket hårda straff vid systematisk doping och vid upprepad doping (livstidsavstängning). Utöver detta är bestraffningar olika inom civil rättsskipning och inom idrotten på ett sätt som är svårt att förstå för både ledare och idrottsutövare.

När det gäller regler för att förhindra och beivra doping i idrott tycks det betydligt svårare att skriva regler, men grundinställningen är lika klar: man skriver regler för att alla som tävlar skall veta vad som gäller så att tävlandet skall ske på så lika villkor som möjligt. Reglerna är avsedda att stödja de grundläggande värderingar man har inom idrotten, men samtidigt tillfredsställa juristerna krav på klarhet och den medicinska vetenskapens krav på mätbarhet, medicinsk variabilitet och relevans. De borde emellertid dessutom ta hänsyn till både elitidrottare och motionärer, till äldre och barn, till handikappidrott, fotboll och bowling, till rika klubbar och länder till fattiga klubbar och länder, och så vidare. Svårigheterna uttryckes väl av ett utlåtande från idrottens högsta skiljedomstol, Court of Arbitration for Sport, från 2020/A/7579 och 7580:

It is the nature of the relevant rules that they are inflexible in principle yet applied to a great variety of circumstances on a one-size-fits-all basis. The sanctions are uniform in their definition but not in their effect; years of eligibility have different impact on athletes depending the kind of physical prowess their sport happens to require

Både inom idrott och hos allmänheten finns idag således en stor förståelse för att det behövs ett antidopingsystem som innebär förbud, testningar och bestraffningar. På frågan om man skall avskaffa dopingreglerna eller göra dem mer strikta, svarar idrottare i alla de studier som publicerats ett entydigt ”nej.” I grunden är således en stor majoritet av idrottsutövarna överens om antidopingens mål och medel. Denna tydliga konsensus döljer emellertid att det kan finnas en betydande oenighet avseende vissa detaljer. Det finns särskilt fyra frågor som idrottsutövarna – här tolkade som idrottsutövare på hög nivå – ställer vad gäller antidoping:

Kan man vara säker på att samma dopingregler tillämpas på alla (finns det inte länder som ser mer mellan fingrarna vad gäller doping av deras egna medborgare)?

Är det verkligen rimligt att elitidrottare på förhand måste meddela var de är minst en timme per dygn (vistelserapportering)?

Är processerna vid misstänkt doping rättssäkra (kan man vara säker på att den som inte dopad sig inte blir straffad för doping)?

Kan idrottsutövarna i praktiken påverka dopingreglerna (eller är det bara ett spel för gallerierna)?

En enkät gjord av UK Sports Council 1995 där 468 brittiska idrottare svarade visade att 85 procent av de tillfrågade kände sig trygga med dopingtestandet i Storbritannien, men av samma personer hade bara 47 procent förtroende för dopingtestandet utomlands. I en dansk studie 2014 av 400 elitidrottare i national testing pool svarade 98 procent att ”dopingtesterna fungerar väl.” På samma frågor som den brittiska svarade danskarna om de danska testerna att 85 procent var trygga mot 54 procent för utlandstester. 2019 tillfrågades 974 australiensiska idrottare om dopingtesterna och 76 procent såg dem som avskräckande, vilket var nästan exakt lika stor andelen som såg testerna som avskräckande i Danmark, 78 procent.

Regler i fotboll och kulstötning

Om man skall tävla måste det finnas vissa regler för att kampen skall bli rättvis. Reglernas utformning skall inte ses som statiska utan något som utvecklats organiskt till vad de är idag, och man måste förstå att många regler eller hela avsnitt med stor säkerhet kommer att ändras efter hand. Vanligen sker dock ändringarna i små steg och sker på grund av att nya yttre omständigheter – exempelvis medicinsk och social utveckling, ekonomi och teknik – ändrat på idrottens förutsättningar.

Det är självfallet för varje idrottsintresserad att det finns en offside-regel i fotboll. Inte för att den måste finnas utan för att man vill att spelet skall se ut på ett visst sätt. Spelet skulle se helt annorlunda om man valde att inte ha offside-regeln. Man har å andra sidan inte någon icing-liknande regel, som i ishockey, vilken även den skulle ändra på spelets utformning. Denna typ av regler skulle kunna utformas på flera olika sätt, men när man väl beslutat att ha dem eller inte ha dem måste alla följa dem för att spelet skall bli meningsfullt. Om man tycker att en regel är dålig, kan man ändra på den – men då måste alla vara överens. Alla idrottsregler är skapade av människor och har därmed fel respektive förtjänster.

På samma sätt har man bestämt att kulan för herrar i kulstötning skall väga 7,26 kg (16 engelska pund) och damernas 4,0 kg. Naturligtvis kunde man ha bestämt att herrarnas kula skulle väg 10 eller 20 engelska pund, men en sådan regeländring skulle med all sannolikhet lett till nya tekniker i utförandet av kulstötning och kanske också rekryterat elitkulstötare med helt andra egenskaper än dagens. Men … om vi nu har bestämt att herrarnas kula skall väga 16 engelska pund så måste alla använda kulor av just denna tyngd om man skall kunna tävla mot varandra.

När det gäller regler för att förhindra och beivra doping i idrott tycks det betydligt svårare att skriva regler, men grundinställningen är lika klar: man skriver regler för att alla som tävlar skall veta vad som gäller så att tävlandet skall ske på så lika villkor som möjligt. Reglerna är avsedda att stödja de grundläggande värderingar man har inom idrotten, men samtidigt tillfredsställa juristerna krav på klarhet och den medicinska vetenskapens krav på mätbarhet, medicinsk variabilitet och relevans. De borde emellertid dessutom ta hänsyn till både elitidrottare och motionärer, till äldre och barn, till handikappidrott, fotboll och bowling, till rika klubbar och länder till fattiga klubbar och länder, och så vidare. Svårigheterna uttryckes väl av ett utlåtande från idrottens högsta skiljedomstol, Court of Arbitration for Sport, från 2020/A/7579 och 7580:

It is the nature of the relevant rules that they are inflexible in principle yet applied to a great variety of circumstances on a one-size-fits-all basis. The sanctions are uniform in their definition but not in their effect; years of eligibility have different impact on athletes depending the kind of physical prowess their sport happens to require.

Dopingtesterna

Medan professionella cyklister för 50 år sedan var mycket negativt inställda till alla former av dopingkontroller – de tyckte att de hade rätt att som professionella idrottsutövare göra vad de själva ansåg vara bäst för att vinna - är situationen helt annorlunda idag. Nästan alla säger under “WADA-eran” att de är emot doping, men samtidigt vet vi att det ibland endast är munväder eftersom doping faktiskt förekommer fortfarande. Därför måste vi testa.

Det finns också idrottsutövare som redovisat att man borde göra dopingtesterna ännu säkrare. Ett exempel på det är den danske professionella cyklisten Jens Voigt som efter den spanska dopingskandalen Operation Puerto föreslog 2007 att alla cyklister som fick en tävlingslicens skulle lämna hårstrån och ett blodprov för att säkra ett genetiskt fingeravtryck. Provmaterialet skulle då sparas i 10 åt och kunna användas om det uppstod oklarheter avseende doping i framtiden. Uttalandet skall ses som svar på frustrationen över att bli misstänkt för doping även sedan multipla dopingtestningar friat idrottsutövaren. Dopingtestningen har en stark förankring bland idrottarna, men det finns det som tycker att de borde göras ännu striktare än idag.

De dopingtester som görs utanför tävlingar, out-of-competition, upplevs inte sällan som mer problematiska än de som sker i samband med tävling. I en dansk studie publicerad 2014 av 400 elitidrottsutövare angav 24 procent att de kände sig kränkta när dopingtesterna gjordes i deras egen hem och 15 procent uttryckte sin frustration över att deras personliga integritet upphävdes när de var tvungna att låta någon se på när de urinerade. Det finns ytterligare studier från andra länder som visar samma sak, och då framkommer också att äldre (+25 år) tycker att deras integritet påverkas mera och att kvinnor påverkas mera än män av dopingtesterna.

Vistelserapporteringen

Den vanligaste och starkaste kritiken mot WADA:s antidopingreglemente – inom elitidrotten (den enda del av elitidrotten som berörs i litteraturen) såväl som bland lekmän (där filosofer och etiskt intresserade varit särskilt aktiva i diskussionen) – gäller vistelserapporteringen (whereabouts reporting). Den innebär att:

Idrottsutövaren var tredje månad måste redovisa var han eller hon planera att befinna sig varje dag de närmsta tre månaderna

Idrottsutövaren kan bestraffas om han eller hon med kort varsel ändrar sig och inte kommer ihåg att anmäla detta till antidopingorganisationen

Idrottsutövaren måste vara beredd att öppna sitt boende för dopingkontrollanter en timma per dygn för att lämna dopingtester under övervakning

Det är naturligt att även för en icke-elitidrottare innebär detta ett inte obetydligt ingrepp i den personliga integriteten. För den som därutöver inte vill öppna för obehöriga att veta i detalj vad idrottsutövaren gör utanför idrotten kan detta tyckas som ett betydande problem. Man kan tänka sig att vederbörande exempelvis har relationsproblem, sysslar med verksamhet som inte är förenlig med den bild av honom eller henne som förmedlas till allmänheten eller till den egna idrottsföreningen. Därutöver kan det tänkas att det uppkommer en plötslig situation då man beslutar sig för att inte sova hemma en natt, att man vill träffa en rekryterande annan idrottsklubb eller att man blir sjuk och inte vill redovisa det. Det är lätt att förstå att idrottaren i sådana situationer kan känna sig övervakad på obehagligt sätt och finna sitt privatliv inskränkt.

Om man då utgår från att en elitidrottskarriär omfattar 10, 15 år eller längre blir sannolikt rapporterandet rutin, men att under en så lång tid aldrig ha rätt att vara på en plats där ingen vet var man är kan vara frustrerande. Naturligtvis är detta olika pressande för olika människor, men man måste förstå att det för vissa personer kan vara obehagligt att veta att man alltid – varje dag – kan få oväntade besök av personer man inte känner och som gör besöken för att man i grunden på något sätt är misstänkt för doping.

År 2009 var vistelserapporteringen uppe i belgisk domstol för överväganden. Det var 65 belgiska cyklister, fotbollsspelare och volleybollspelare som vill ha prövat om inte deras integritet kränktes av WADA-reglerna. Den civila domstolen ansåg emellertid att WADA hade rätt att utfärda detta reglemente. Också FIFA och UEFA gjorde uttalanden mot regelverket, men fick slutligen acceptera det i dess nuvarande skick.

I Frankrike uttryckte franska fotbolls-, basket- och rugbyspelare att de ansåg att deras rättigheter kränktes av vistelserapporteringssystemet enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstol höll 2018 med de klagande om att reglerna innebar en inskränkning av elitidrottarnas frihet, men såg ett avskaffande av reglerna som ett så stort hot om en ökad doping att inskränkningen var försvarbar.

En norsk idrottsutövare påpekade också att regeln inte stämmer med den i civil domstol gällande tanken att alla skall betraktas som oskyldiga till dess någon överbevisats om att ha begått ett brott. När nu någon stängs av från att få utöva sin idrott genom att inte ha kunnat motbevisa sin oskuld genom ett negativt dopingprov strider det mot lagar och reglers grundläggande tankar. Samma idrottsman reagerade också kraftigt på att man semantiskt jämställer brott mot vistelserapporteringen med doping – i massmedia kallas det doping eller dopingbrott om någon blir avstängd efter tre missar med avvikelserapporterandet, vilket inte bara är felaktigt utan också djupt orättvist.

Man bör också ta i beaktande att de tekniska förhållandena inte är perfekta: bristande internettäckning, tekniska fel på mobiltelefonen eller brist på elektricitet, svårigheter att handha mobiltelefonen, etcetera. Till detta kommer den mänskliga faktorn. Att glömma att anmäla en ”akut” förändring av vistelseplats kanske är naturlig i vissa situationer – rapportering till en antidopingorganisation är sannolikt inte alltid är det första man tänker på när något speciellt händer.

Carolina Klüft uttryckte det som att hon inte kunde säga ”låt oss åka till IKEA” utan att samtidigt fundera över om det gick ihop med hennes vistelserapportering just då, och hon tyckte att det var svårt att alltid komma ihåg vad hon angivet i tidigare rapporter. Hon uttryckte det som att hon alltid kände en låggradig stress eller rädsla över att kunna göra fel. Många idrottsutövare upplever det sålunda som maximalt obehagligt att kanske bli anklagade för fusk – och i den kategorin hamnar överträdelse av vistelserapporteringsreglerna.

Argument emot dopingreglerna

Det finns två – kanske tre – relevanta argument mot doping, vilka båda i någon mån har med de västerländska, liberala friheterna att göra, det vill säga argument som har sin grund i hur vi vill leva och vad vi vill uppnå i livet. Till dessa två kan man lägga argumentet att de medicinska riskerna är mer begränsade än vad antidoparna vanligen redovisar.

Jag bestämmer själv över min kropp

I det samhälle vi lever i har varje människa inte bara en skyldighet att göra rätt för sig utan också en rättighet att utforma sitt liv efter egna möjligheter (så länge det inte går ut över någon annan). Det innebär faktiskt att vi tillsammans har förklarat att individen också har rätt att ta beslut som en majoritet skulle beteckna som dåliga. Vi får således både dricka skadliga mängder alkohol, vi får röka och vi får äta så att vi blir sjukligt överviktiga. Vi får till och med i nuvarande laguppfattning vägra att vaccinera oss mot covid-19 trots att det uppenbarligen ger en risk att vi blir så sjuka att vi belastar sjukvården i så hög grad att personalen inte orkar med sitt arbete och att patienter prioriteras bort från respiratorer när det inte finns tillräckligt många.

Vi får också köra motorcykel trots att vi vet att cirka var femtionde motorcyklist under ett år råkar ut för en potentiellt livshotande skada. Ridning är tillåtet även om vi vet att det dör någon flicka varje år efter att ha blivit kastad av en häst och att någon blir förlamad i en stor del av kroppen efter att ha brutit nacken men överlevt. Mindre dramatiskt – ur samhällets synvinkel men knappast ur individens – är att det sker ett stort antal benbrott och ledbandsskador i knäna efter utförsåkning i skidor. Det beskrivna kan beläggas med aktuell statistik och ekonomerna kan visa siffror på de stora kostnaderna för individ och samhälle.

Mot denna bakgrund är det då uppenbart att vissa människor kan tycka att de själva bör få bestämma om de skall dopa sig eller inte – så länge det bara (eventuellt) skadar dem själva. Varför gränsen skall dras så att alkohol och tobak är på ena sidan och doping på den andra kan knappast förklaras logiskt.

Jag vill att min kropp skall prestera så bra som är möjligt

De som ägnar sig åt idrott gör det oftast för att de vill kunna prestera så bra som möjligt i enlighet med det Olympiska mottot: “Citius, altius, fortius.” Det var Pierre de Coubertin som föreslog mottot och som han lånade dem från sin vän, Henri Didon, en fransk munk som arbetade som rektor och idrottslärare på en skola i Arceuil strax utanför Paris, men det gäller fortfarande 125 år senare.

Det är en rimlig mänsklig önskan att försöka prestera så bra som möjligt (fysiskt och psykiskt, vilket inom idrotten dessutom måste ske samtidigt) och vi beundrar ofta de idrottare som genom långvarig, målmedveten och hård träning kan prestera bättre och bättre – och kanske till slut vinna medaljer på någon nivå. Vi accepterar också utan tvekan att normala motionärer får dricka kaffe för att bli lite piggare (och prestera bättre), vi godkänner sömnmedel och kanske lugnande medel för den som är alltför nervös dagen innan en tävling och utanför idrotten säljs det preparat för att gå ner i vikt och preparat för att öka potensen. Dessa exempel faller på den godkända sidan av prestationshöjare liksom varierande psykologiska metoder och höghöjdsträning för att öka antalet röda blodkroppar (medan däremot exempelvis blodtransfusioner anses både moraliskt förkastliga och regelvidriga). För vart år som går blir gränsen i dessa sammanhang mellan det tillåtna och det otillåtna allt svårare att definiera samtidigt som pressen på att göra högklassiga prestationer snarare ökar.

Om man ser ur samhällets sida vore det – förutsatt att risken för biverkningar är mycket låg – egentligen inte bara rimligt att tillåta vissa prestationshöjande medel utan det vore kanske till och med önskvärt att friska personer använde dem. Tänk om alla med kroppsarbete tog anabola steroider i en dos som gjorde att de blev starkare och mer målmedvetna, om de som behövde vara extra uthålliga tog en liten dos erytropoietin (”bloddoping”) eller amfetamin eller den som har ett intellektuellt krävande arbete tog lite modafinil inför varje arbetspass. Med stor sannolikhet skulle då de arbetande prestera lite grann bättre och om biverkningarna sakandes och kostnaden för preparaten var låga skulle vinsten per arbetstimme vara betydande – vore inte det bra?

Med samma argumentation borde man kunna försvara ett allmänt bruk av dopingmedel inom idrotten. Så gott som alla idrottsutövare vill ju prestera bättre och här finns ett sätt att öka prestationsförmågan. Varför då inte ge idrottarna och deras åskådare möjligheten att se fler prestationer av hög klass? – allt förutsatt att riskerna var små och möjligheten att få tillgång till preparaten var lika för alla. Självfallet går det inte att göra så idag eftersom reglerna förbjuder doping, men om vi ändrar reglerna så att doping inte längre klassificerades som fusk och den civila lagen inte längre såg doping som lagvidrigt, varför skulle vi avråda från bruket då? Åtminstone etikskälen blev då ganska vaga.

De medicinska skadorna av doping är mycket begränsade

Ett ytterligare skäl att förhindra doping är att de kan leda till sjukdomar, som kostar pengar, ger lidande och som ju i grunden är onödiga. Detta uttalande är sant, och ur vetenskaplig synvinkel kan man fastslå att bruk av cannabis och kokain på sikt minskar den intellektuella kapaciteten, amfetamin ger hjärtrytmrubbningar, erytropoietin kan ge blodproppar i hjärnan, anabola steroider ger hjärtsjukdom och ett aggressivt beteende ledande till våldsdåd, för att bara nämna några säkerställda biverkningar.

Skall man föra en logiskt korrekt diskussion bör emellertid biverkningsriskernas frekvens och grad också beaktas. Då kan man ur ett medicinskt perspektiv konstatera att bördan på sjukvården av komplikationer till doping är mycket, mycket liten. Mot det kan invändas – med rätta – att biverkningarna kan vara symptomgivande först efter mycket lång tid. Vi vet således att anabola steroider kan ge fertilitetsrubbningar så att den som tagit anabola steroider under några år kring 20-årsåldern inte kan få barn vid 30 år, demensen efter cannabis och hjärtsjukdomen efter anabola steroider kanske inte blir uppenbara förrän efter 20-30 år, och den ökade risken för vissa cancerformer kanske kan beläggas ytterligare senare. Detta då inte sagt som försvar för dopingen utan som en grund för eftertanke innan man yttrar sig för tvärsäkert.

Om man emellertid sätter dopingmedlens biverkningsart och -grad i relation till vad som händer om man röker eller använder för mycket alkohol så är det uppenbart att tobak och alkohol är mycket, mycket farligare. Motargumentet att doping inte behövs och därför varje biverkan är onödig kan naturligtvis ställas mot att bruket av tobak och alkohol inte heller är nödvändigt.

Ur samhällssynpunkt är med all sannolikhet de psykiska effekterna av anabola steroider den viktigaste biverkan, och det är ett argument som mer sällan förs fram. Hos de som är psykiskt instabila från början kan tillförseln av testosteron ge en aggressivitet som kan bli fullständigt katastrofal och vi vet att bruket av anabola steroider i de kriminella gängen är mycket stort – de står ju dessutom för det mesta av smuggling och försäljning av dopingmedel – och att många av deras våldsdåd sker under inverkan av anabola steroider. Bruket ger inte bara en aggressivitet utan också en minskning av empatin, vilket således gör att brukaren bryr sig mindre om sina föräldrar, livsledsagare och eventuella barn men dessutom kan bete sig hänsynslösare mot alla andra vederbörande träffar på. Om anabola steroider skulle släppas fria skulle denna typ av biverkningar ytterligare accentueras eftersom biverkan är dosberoende.

Kritiska röster

Det är väl belagt att såväl idrottsrörelsen som allmänheten i stort ställer sig bakom de principer och metoder som konkretiserats i WADA-reglerna, men det har ifrågasatts om vissa perspektiv är över- eller underrepresenterade under olika tidsperioder avseende antidoping. Eftersom i WADA:s strategi numer också ingår att utbilda i antidoping kommer det att offentligt finnas ”rätt” och ”fel” inställningar i dopingfrågor medan alternativa synpunkter sällan får plats. Det finns en risk att idrottsutövare som är kritiska till den nuvarande verksamheten då inte kommer att redovisa sina synpunkter, eftersom de är rädda att schavottera mot den ”officiella” inställningen i en viss fråga – det finns många exempel på detta. Om det i denna typ av meningsmotsättning kommer till en öppen diskussion måste man inse att WADA har alla tänkbara resurser att torgföra sina synpunkter, medan den enskilde idrottsutövaren eller gruppen av idrottsutövare har svårare att hävda sin rätt. Om han eller hon då dessutom stämplas som motståndare till det officiella antidopingarbetet finns det en risk att idrottsutövaren inte får sponsorkontrakt eller får den plats i massmedia som de annars skulle kunnat förvänta sig få.

Från idrottsrörelsen har det också upprepat framkommit kritik mot att WADA:s styrelser och arbetsutskott alltför ofta tar politiska och ekonomiska hänsyn när man fastställer regler, vilket i enstaka fall kunnat leda till att idrottsutövarnas synpunkter inte beaktas eller till och med motarbetas. Det innebär att det finns idrottare som helt och fullt stödjer kampen mot doping men som hyser misstro mot WADA. Det har också funnit en misstro mot enstaka funktionärer inom antidopingorganisationen som idrottare uppfattat som översittare och som personer som försöker ”sätta dit” idrottare, som hyser annan åsikt än de själva. Allt detta skadar arbetet mot doping och antidopingorganisationernas ledare måste alltid sträva efter att förtjäna förtroende hos idrottsutövarna.

Grunden för antidopingen är idrottarna själva. Det är deras sport, deras kroppar, deras säkerhet och deras bestraffningar. Trots det kommer idrottens antidopingregler till allra största delen att skrivas av tjänstemän och jurister långt från idrottsbanorna. Det är därför som idrottare i EU har framfört:

We are committed to drug free sport and would support a fair and effective performance-enhancing drug testing regime that recognizes, respects and protects athletes’ legal rights as employees, workers, and European citizens. In areas where there is a clear economic element, anti-doping rules must be negotiated directly with employee social partner organizations through either a social dialogue or collective bargaining process

Samtidigt har samma grupp – “EU Athletes” – påpekat att de endast kan ge sin personliga åsikt om hur idrottens antidoping skall organiseras. När WADA inrättar en Athletes Commission så kan den inte representera alla idrottare eftersom de inte är valda av idrotts-utövarna och eftersom deras antidopingverksamhet inte är transparent.

Slutligen, på motsvarande sätt som WADA har svårt att vinna idrottarnas fulla support tycks det vara svårt för antidopingtjänstemännen att tro att idrottsutövarna kan förstå vad som är bäst för att förhindra doping. Först om det finns ett bilateralt mycket större förtroende mellan antidopingens anställda och idrottsutövarna kan man emellertid göra de verkligt stora framstegen för att komma till rätta med dopingen.

Argument för att förbjuda doping inom idrotten

Riksidrottsförbundet framför som sina starkaste dokument mot doping att det är fusk att dopa sig eftersom det kan ge fördelar framför de mer än 99 procent av tävlingsidrottarna som inte dopar sig. En känsla för ärlighet och rent spel ligger i idrottens natur och det är orättvist om inte alla följer gemensamt uppsatta regler.

Det kan dessutom vara farligt att dopa sig, och att äventyra hälsan för att vinna genom doping strider både mot idrottens grundidé, samhällets värderingar och medicinsk etik.

Doping skadar idrottsrörelsens trovärdighet. Doping utgör därigenom ett allvarligt hot mot idrottsrörelsen, inte minst vad gäller ungdomsidrotten. Som folkrörelse kan man inte tillåta sig att motverka det ideal som strävar att göra idrottsutövarna friska till kropp och själ.

Det är olagligt att dopa sig. Att hantera eller inta dopingpreparat är förbjudet enligt svensk lag och kan ge fängelsestraff. Även om idrottsrörelsen inte skall ha någon polisiär funktion måste den ta sitt ansvar för att det inte inom verksamheten förekommer något som samhället definierat som kriminellt – man kan inte ta emot pengar av skattebetalarna och sedan motverka det bidragen syftar till.

Riksidrottsförbundet har då förklarat motståndet mot doping med:

vinnaren ska kunna glädja sig över en ärlig seger

förloraren ska kunna känna sig trygg i att ha förlorat i ärlig kamp

åskådaren ska var förvissad om att resultatet inte är en följd av förbjudna medel och metoder

Ett annat sätt att uttrycka det, sammanfattas väl av den kanadensiska antidopingorganisa-tionen CCES som säger: ”Doping är förbjudet eftersom den underminerar glädjen med sport och jakten på mänsklig och sportslig fulländning.” Argumenten kan kompletteras och fördjupas genom ytterligare några aspekter.

Ingen ungdomsidrott

För barn och tonåringar är idrott en viktig del av den dagliga sysselsättningen och glädjen, och barnen uppmuntras ofta av sina föräldrar att delta eftersom det ger friskhet, kamratskap och en uppfostran i social gemenskap. Det är emellertid för nästan alla i grunden otänkbart om man måste dopa sig för att få bli tillräckligt bra för att få vara med i laget. Inga rimligt tänkande föräldrar skulle väl tillåta sina barn att ta dopingklassad medicin för att prestera bra. I så fall skulle ungdomsidrotten dö ut och i förlängningen slå ut även idrott för vuxna.

Inget samhällsstöd

Samhället satsar miljardbelopp på idrotten varje år, vilket i förlängningen betyder skatte-pengar (som alltid kan användas till något annat om vi som samhälle hellre vill det). Den största andelen går till idrottsplatser och idrottshallar, men det betalas också stöd till Riksidrottsförbundets organisation och till antidoping, till ungdomsidrotten som aktivitetsstöd och mycket annat. Detta gör politikerna på medborgarnas uppdrag, men det är bara möjligt om man tror att detta är något bra. Oftast hänvisar man – med rätta – till att idrotten ger ett friskare Sverige, men också till att idrotten i sig ger en glädje. Om nu i stället idrottens bidrag till folkhälsan skulle vara sämre och kanske till slut öka sjukligheten och att idrotten skulle öka våldsbrott och kriminalitet vore det orimligt att ge skattepengar till idrotten.

För att samhället skall ge skattepengar till idrotten måste den vara en positiv samhällsfaktor.

Ingen ände på konstgjordheten

Det kanske mest intressanta är tanken på ”vart skall det sluta?” Att Djugården, Malmö FF och Elfsborg skulle ersättas av Astra, Pfizer och Sandoz vore ju en rimlig första utveckling men hur skulle det gå på individnivå. Med den takten som den medicinska forskningen har måste vi inse att gendoping kommer att vara en realitet inom något decennium. Den kommer inte att drivas av någon idrottsforskning, men möjligheten att kunna bota många medfödda sjukdomar och en del – eller kanske alla – cancrar gör forskningen om gener ostoppbar. Om man då tänker sig en kombination av ny genteknik som gör att man kan öka och minska tillväxten av muskler, om det finns mediciner som gör att hjärtat kan arbeta mer effektivt och om det finns mediciner som kan göra idrottsutövaren starkare och mer målmedveten i sin träning så är det bara en första liten aning om vad man kommer att kunna åstadkomma i framtiden. Men … den nya tidens dopade idrottsutövare blir då en sorts övermänniskor där deras egen mänsklighet har fått ge vika för vetenskapliga experiment som ger fantastiska prestationer. Är det så vi vill ha det? Låt mig hoppas att det inte är så.

Medicin vid diabetes, astma och ADHD

Ur medicinsk vetenskaplig synvinkel kan det anses säkerställt att personer med vanliga folksjukdomar som diabetes, astma, rygg- och ledsjukdomar, psykisk ohälsa med flera mår bättre om de är fysiskt aktiva. Vid flertalet av tillstånden är det till och med en del av den medicinska behandlingen att träna fysiskt och oavsett en sjukdoms art och grad är det en fördel att vara i psykiskt bra form – vilket man har större möjlighet att vara om man är väl fysiskt tränad.

Vissa sjukdomar har indirekt ett samband med idrott. Det är exempelvis visat att många barn får ökade astmabesvär vid bollidrotter inomhus, vid konditionskrävande idrotter utomhus med mera, men att träning i vatten ger en lindring. Det har lett till att idrottsintresserade barn med astma är överrepresenterade i simning eftersom det endast är där som de kan få utlopp för hela sin träningspotential, vilket senare ger att en stor andel av de duktigaste simmarna behandlas för astma (överrepresentationen har blivit mindre tydlig på senare år beroende på bättre astmamediciner, som gjort handboll, fotboll och löpning lättare att delta i för astmatiker).

En omvänd aspekt på detta är längdåkning på skidor där elitidrottssatsningar kräver mycket träning i kallt väder. Den som då åker långa sträcker (fem mil eller mer är ingen ovanlig träningsdos i många sammanhang) andas in mycket stora mängder kall luft i lungorna. Detta är den sannolika orsaken till att elitidrottsåkarna visat sig ha en mycket hög frekvens av astma, trots att barnidrottare i samma idrott inte har astma. I exempelvis norska längd-åkningslandslaget har tidvis cirka 70 procent av åkarna haft astma definierad efter noggranna medicinska mätningar.

Sammantaget finns det alltså många elitidrottare som har astma och endast kan vara med om de får rätt astmamedicin. På likartat sätt finns det diabetiker och personer med psykiatriska tillstånd (exempelvis ADHD) och många andra sjukdomar som måste få sin dopingklassade medicin för att kunna idrotta. För dessa finns det utförliga regler som föreskriver vad som skall krävas för att dispens skall kunna ges – självfallet måste idrotten ge förutsättningar för att också personer med kroniska sjukdomar skall kunna vara med. I Sverige finns det en välfungerande fristående dispenskommitté som utfärdar dispenser.

Ett teoretiskt – och möjligen praktiskt – problem är att det finns situationer då en dos av medicinen finns förskriven för att idrottsutövaren skall ha samma förutsättningar som tävlande utan sjukdomen men att vederbörande tar en högre dos. Om man som exempel tar testosteron som på dispens kan (och skall) ges till en man som fått testiklarna bestående skadade eller bortopererade på grund av cancer så kan personen få en direkt dopingeffekt om testosteronet ges i onödigt stor dos. Hur stor dos som skall ordineras är dock svår att fastställas eftersom halten av hormonet i blodet inte är helt avgörande, och att det är svårt att utifrån ett enstaka urin- eller blodprov avgöra vilka doser som har givits – halten man mäter är ju så beroende på när intaget skedde i förhållande till mätningen. Det är mycket ovanligt att någon med dispens blir fälld för att överanvänt sin medicin – men är kanske ändå inte helt ovanligt och det är mycket svårt att fastställa. Ett känt exempel på detta är den förre elitcyklisten Lance Armstrong som fick ena testikeln bortopererad och efter det fick dispens för att ta extra testosteron (en indikation som är medicinskt tveksam vid fall av ensidigt bortopererande av testiklar),

I samband med andra dopingavslöjanden har det också framkommit att dispenser utfärdats på falska premisser med eller utan dispensgivarens goda minne. Visserligen skall allt dispensunderlag vara tillgängligt på engelska så att WADA kan göra granskningar i efterhand, men med tanke på det stora antalet dispenser (borde gälla 5-10 procent av alla idrottsutövare när diabetes, astma och liknande räknas in) är det inte sannolikt att WADA kan granska annat än genom ett fåtal stickprov. I elitsammanhang bör emellertid alla dispenser ses på med stort allvar eftersom felaktigt givna godkännande innebära en legalisering av doping, och som i alla mänskliga sammanhang finns det svårbedömda gränsfall respektive personer som är beredda att fuska om det går. Denna problemställning är inte tillräckligt beaktad i reglerna.

Värdet av WADA

Det enskilt största framsteget för antidopingen är utan tvekan bildandet av WADA (World Anti-Doping Agency, ”Världsantidopingbyrån”). Denna världsomspännande organisation som bildades 1999 på initiativ av den Internationella Olympiska Kommittén, regeringar och företrädare för mellanstatliga organisationer i hela världen är ansvariga för det regelverk som styr idrottens antidopningsarbete i hela världen. Organisationen ägs av regeringarna till 50 procent och de internationella idrottsorganisationerna till 50 procent och har en budget för 2022 på 47 316 200 USD. WADA är utgörs idag av en tung byråkrati, som till betydande del styr sig själv, men som kontrollerar alla de nationella antidopingorganisationerna och framför allt slår ner på alla tendenser till att antidopingen inte sköts enligt regelboken respektive inte sköts oberoende från stat och idrottsorganisationer.

Initialt ägnade sig WADA nästan enbart åt själva dopingtesterna, men efter hand har organisationen utförligt reglerat inte bara hur testningen, transporten, analyserna och bestraffningarna utgående från dopingprover, utan också utbildning, övervakning av de nationella antidopingorganisationerna, övervakning av WADA själv, forskning, dispenser, med mera. Den gradvisa uppbyggnaden gör byråkratin tung och nästan ogenomtränglig, men är också en garant för att det gäller ”likhet inför reglerna” både på individnivå, mellan olika idrottsgrenar och mellan olika länder.

Styrkan hos WADA är att antidopingen har samma regler överallt och att samarbete sker över nationsgränserna. Det är således omöjligt att under någon längre tid favorisera det egna landets idrottsutövare genom för dålig övervakning eller för låga straff. Alla – det vill säga alla – nationella dopingdomar granskas kontinuerligt och om WADA ser att de inte följer internationell praxis (vanligen varit alltför förlåtande) överklagas domarna. Organisationen ser också till att laboratorierna är ackrediterade och kräver att varje nationell antidoping-organisation har en organisation för utbildning av ledare och aktiva.

Likhet inför lagen och likriktning av de nationella reglerna har genom WADA blivit standard, vilket är viktigt i en värld där elitidrotten inte ser några nationella gränser och där det finns mycket stora kommersiella intressen. Ett problem är naturligtvis att fattigare länder inte kan spendera så mycket pengar på antidoping som rikare länder, men detta kan till någon del kompenseras av att de rikare länderna testar de fattigaste ländernas idrottsutövare när dessa tävlar utomlands. Internationella Olympiska Kommittén, som ju disponerar mycket stora ekonomiska resurser, kan också i någon mån ge fattiga länder ekonomisk stöttning till antidopingverksamhet.

Fullständigt ansvar

En mycket stor majoritet av alla idrottsutövare förordar starkt de nuvarande reglerna mot doping – liksom allmänheten – men det finns några aspekter som är svåra att förstå. En av dem är regeln om strict liability (strikt ansvar).

WADA-regelns strict liability kan på svenska tolkas som att idrottsutövaren alltid är ansvarig för sina handlingar – dvs ansvarig oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet förelegat. En sådan regel är mycket ovanlig i civil rätt, men är nästan grundläggande för hanteringen av antidoping inom idrotten. Den som dopat sig ses av allmänheten och massmedia som fuskare. Ordet fusk innebär emellertid rent semantiskt att någon med vilje handlat oriktigt. Den ordalydelsen kommer då i konflikt med dopingens strikta ansvar, som ju i sig betyder att man har ansvar för exempelvis vad man fått i sig i form av mediciner, pulver och piller, oavsett om man avsett att fuska eller inte.

Detta innebär till exempel att om patienten/idrottaren har fått en medicin utskriven av en legitimerad och välrenommerad läkare som sagt att medicinen inte är dopingklassad – men att den ändå visar sig vara det – så har idrottsutövaren begått ett regelbrott. På samma sätt så har ett regelbrott begåtts om idrottsutövare tagit ett kosttillskott där en förbjuden substans inte finns upptagen på innehållsförteckningen. Man kan också tänka sig att ett dopingprov blir felaktigt hanterat på dopinglaboratoriet – kontaminerat, felanalyserat eller liknande – så finns det nästan ingen möjlighet för idrottaren att försvara sig mot ett sådant fel, och riskerar därför att bli kallad fuskare och bli avstängd. Detta strikta ansvar kan ur dopingkontrollan-ternas sida vara välmotiverat, men den är svår att förstå och att acceptera av de idrottsutövare som blivit fällda efter ovanstående misstag. En skiljedomare som arbetat för CAS, Jan Paulsson, uttryckte det som att en oskyldig men för doping misstänkt person “faces the proceedings much as a tourist would experience a hurricane in Fiji: a frightening and isolated event in his life, and for which he is utterly unprepared.” Paulsson menade också ur ett juridiskt perspektiv att “the absence of clear procedural rules, disclosure obligations and institutional support for accused athletes undercuts the viability of a fair hearing.”

Det finns åtskilliga fall dokumenterade då det – särskilt i efterhand – är troligt att något medvetet brott mot dopingreglerna aldrig begåtts, men där omständigheterna varit sådana att den anklagade idrottsutövaren aldrig kunna bevisa sin oskuld. När sådant till slut avslöjas sätter det förtroendet för hela regelsystemet i gungning.

Erkännande kan ge kortare straff

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att de i varje situation skulle vara ansvarig för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett kraftigt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Svårt att försvara sig mot misstagsdoping

Men … om idrottsutövaren faktiskt inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig för att säga ”jag vet inte.”

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänslig till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter so mi verkligheten varit något annat, att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det är inte den anklagande anti-dopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. I exempelvis det fall att idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Svart-vita regler

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingåmatt visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig skulle varje normalt tänkande dopad att det vore bästa att på något sätt hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna har kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel är varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller något dopingklassat preparat har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis en läkare – riskerar att råk mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollerar andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!

Fyrkantiga dopingregler

Läkare och sköterskor har ofta en viss vördnad inför juristernas lagar och regler eftersom de är avsedda att skilja det orätta från det rätta. Även om man kan acceptera att det finns ett visst tolkningsutrymme också sedan lagarna stiftats är hela tiden målet att man med hjälp av lagboken skall kunna fria eller fälla. Medicinsk vetenskap är däremot i grunden statistiskt baserad, det vill säga att man efter att ha studerat många patienter med samma sjukhistoria eller symptom, eller med samma röntgenbild eller blodprov, så vet man hur många av de drabbade som sjukdom 1, sjukdom 2 eller sjukdom 3 och som blir friska av behandlingarna x, y och z, och så vidare. Medicinarna letar alltid efter det som kan ge samma säkerhet i att fria eller fälla som vad juristerna gör, men kommer med stor säkerhet aldrig att nå dit om man ser den stora individualiteten bland sjukdomar och bland patienter.

När det gäller dopingreglerna är emellertid medicinarna mindre imponerade och tycker oftast att juristernas lagar blir för fyrkantiga eftersom de är skriva med tanken att ”one size fits all.” Läkaren och sköterskan vet att det kan finnas olika bakgrund till att något har hänt och att olika människor kanske skall behandlas olika även om samma symptom har uppkommit. Dessutom känner sig varje medicinare tveksam till att straff som till synes är rättvisa enligt devisen ”likhet inför lagen”, verkligen är rättvisa. I verkligheten kan ett bestämt straff ge betydande skillnader mellan olika personer beroende på ålder, idrottsgren, elitklassning, etcetera.

Medicinaren måste skilja på hjärtinfarkt och snuva

När man följer dopingregelboken finns det ingenting som talar för att man kan utreda enklare dopingbrott på annorlunda sätt än om man står inför fall baserat på amfetamin, anabola steroider eller bloddoping. Det kan för en medicinare liknas vid att utreda alla sjukdoms-misstankar lika. Läkare är emellertid lärda att man måste kunna lägga olika resurser och snabbhet på den som drabbats av hjärtinfarkt, cancer eller svårtrafikolycka jämfört med den som har en banal förkylning, fått soleksem eller stukat foten.

När det gäller misstänkta dopingbrott utreds de dock på ett enhetligt sätt oavsett idrottsutövarens status och avsett vilken typ av regelbrott som avses. De innebär att en motionär som tagit ett kosttillskott med någon dopingklassad substans i utreds på samma sätt som en elitidrottare som tjänar mångmiljonbelopp per månad efter att ha bloddopat sig eller tagit anabola steroider. Om misstanken bekräftas i det första fallet kommer idrottsutövaren kanske bli avstängd från att delta i organiserad träning på ett gym i 6 eller 12 månader, men kan i övrigt fortsätta att motionera nästan som vanligt. Omgivningen får bara reda på dopingstraffet om någon går in på en avsides sida hos antidopingorganisationen, men avslöjas inte om man letar på den mer officiella sidan där tävlingsidrottande dopades avstängningar framgår. Den allmänpreventiva effekten av avstängningen är minimal trots att den psykologiska effekten på individnivå kan vara katastrofal (hur vanligt detta är förblir dock vanligen okänt eftersom det är osannolikt att effekterna av domen följs upp).

Om det däremot rör sig om en elitidrottare som fälls för doping blir effekterna helt annorlunda. Vanligen kan allmänheten då ta del av domen i massmedia, vilket ger en betydande allmänpreventiv effekt genom att antidopingen och dopingreglerna uppmärksammas och de lokala idrottsföreningarna visar ett nymornat intresse för frågorna liksom specialförbunden. På individnivå blir avstängningseffekter av en elitidrottare också av helt annan dignitet. Av massmedia blir idrottaren uthängd så att åtminstone alla idrottsintresserade vet vad som hänt – dopingryktet hänger dessutom ofta kvar för all framtid och bleknar mycket långsamt. Dessutom får elitidrottaren ofta ett yrkesförbud eftersom vederbörande inte får träna och tävla med sin klubb eller inte ens får vara med som funktionär. De flesta elitidrottare i Sverige har inget annat arbete än sin idrott och har därigenom vid avstängning inte heller någon inkomst – i de flestas sponsorskontrakt står att sponsorpengar skall lämnas tillbaka om doping påvisats – vilket innebär att en avstängning oftast i första hand blir ett ekonomiskt straff och först i andra hand en bortovaro från idrott. Tråkigt är det naturligtvis också att lämna ifrån sig medaljer, segerpremier, segernoteringar och rekordresultat. Sammantaget ger emellertid samma dom mycket olika effekter beroende på idrottsutövarens status, vilket inte tas upp i WADA-reglerna på ett intellektuellt sätt.

Ytterligare ett problem är trubbigheten i straffskalan avseende vilket dopingmedel som använts. I grunden – med vissa modifieringar – finns bara två straff: det långa och det kortare. Det längre straffet (i första hand fyra års avstängning vid första gångens dopingstraff, vid upprepad överträdelse fördubblat) döms ut vid bruk av anabola steroider, amfetamin och bloddoping, och liknande. Om någon tagit en enstaka tablett i experimenterande syfte eller om dopingen ingår i en utarbetad plan över lång tid och med många preparat blir straffet detsamma. Om det verkligen stämmer att den norska skidåkaren endast tog en läppsalva som innehöll en anabol steroid är det konstigt att brottet i sig jämställs med det som utdömts när någon tagit ett flertal anabola steroider regelbundet under flera år eller bloddopat sig systematiskt med blodtransfusioner eller kombinationer av flera olika dopingmetoder (i ärlighetens namn skall påpekas att straffet för norskan slutligen blev påtagligt nedsatt). Det saknas således en nyansering i brottsbeskrivningen, vilket kan vara bekymmersamt.

I andra ändan av en tänkt brottsskala finns det på WADAs förbjudna lista en rad preparat som har ringa eller ingen alls dokumenterad dopingeffekt. De östeueuropeiska preparaten meldonium och trimetazidin är exempel på det senare och de i kosttillskott ofta förekommande higanemin och metylhexanamin de förra. Eftersom de står på dopinglistan kommer de emellertid att utredas med samma noggrannhet som bloddoping och doping med anabola steroider. Alla dopingpreparat kan inte vara lika viktigt och en nyansering av vad som skall ses som önskvärt att bekämpa borde övervägas. När man talar om troféjakt i Afrika – i sig en mycket tveksam verksamhet – talar man om de ”fem stora”, och på motsvarande sätt borde man koncentrera sig på att bekämpa de ”tre stora” (anabola steroider, bloddoping och amfetamin) inom idrotten. När man talar om doping med de ”tre stora” i samma andetag som astmamediciner, insulin, kobolt och potenshöjande medel är risken stor att man trivialiserar dopingbrotten – det tycks mer som hårklyverier ibland, vilket skadar hela antidopingverksamheten.’, och allmänheten, inkluderande idrottsutövarna, förstår inte skillnaderna.

Ledarna bakom

Ett intellektuellt stort bekymmer för antidopingkrafterna är att man har varit och är så inriktad på att jaga de idrottsutövare som dopar sig. Man borde förstå att åtminstone när det gäller elitidrottarna är det idag synnerligen osannolikt att idrottsutövaren skaffar och ger sig dopingpreparat helt på egen hand. Det är betydligt mer sannolikt att dopingen sker med tränarens och ledarens goda minne eller kanske till och med på dennes initiativ. Trots det kommer denna dimension av dopingen sällan att diskuteras och ännu mer sällan att bestraffas.

Det är direkt sällsynt att en elitidrottare idag sköter sig helt själv, och mycket mer vanligt att en framgångsrik idrottsutövare har ett helt ”enourage” (engelska för ”följe”) som sköter tränings- och tävlingsförberedelse, sponsring, annan ekonomi, resor och liknande. Det finns inte sällan en manager, en läkare, en sjukgymnast, en massör, en psykolog och flera också med i bilden. Att hålla denna krets, som är så intresserad i en elitidrotts prestationer, utanför eventuell doping ter sig svårt eller kanske helt omöjligt. Trots det så kommer – om doping avslöjas – enbart idrottsutövaren att få någon sanktion. Detta är inte bara orättvist utan det är dessutom missriktat. Om en elitidrottare blir fasttagen om avstängd för doping borde man ta i beaktande också i vilken grad entouraget varit medansvarigt.

Över huvud taget har ledarnas roll i dopingen givit förhållandevis liten uppmärksamhet. Det ges visserligen kurser för ledare tillsammans med idrottare som en kunskapsöverföring om doping och antidoping, men djupare än så har man sällan borrat. Inom forskningen borde förhållandet mellan idrottsutövare och ledare – inte mint idrottsläkare – undersökas närmre. Vi vet idag tämligen väl hur idrottsutövarnas moraliska inställning till doping influerar deras faktiska dopingsbenägenhet och vi vet i vilken grad tillåtna kosttillskott och mediciner predisponerar för doping. Däremot vet vi alltför lite i vilken grad ledare påverkar idrottarnas inställning till doping, och vilka attityder och allmänna stämning i samtalen som kan påverka dopingbenägenheten i positiv och negativ riktning. En sannolikhetsbedömning är att idrottsledarnas tankesätt och sätt att uttrycka sig kan påverka idrottsutövarna i mycket hög grad, inte minst i de yngre åldersgrupperna och att det finns idrottsledare som i grunden är positiva till doping.

Utöver detta har vi kännedom om att det finns ledare inom idrotten som direkt smugglar och förmedlar dopingpreparat till idrottsutövarna och sannolikt tjänar mycket pengar på verksamheten. I pilotundersökningar av de personer som dömts i civil domstol för dopingbrott undersökts och det visar sig att en inte obetydlig andel av de dömda samtidigt är medlemmar i föreningar som tillhör Riksidrottsförbundet. Om detta innebär att de också förmedlar dopingpreparat och propagerar för doping vet vi inte, men blotta kännedomen om att de dömda också har en fot inom idrottsrörelsen gör att man borde undersöka dessa personer närmre. Om man kan bryta dopingkedjor för förmedling av dopingpreparat och dopingpropaganda gör man sannolikt mycket större nytta än då man fångar någon enstaka idrottare som dopat sig, och då är de som dömts i civil domstol en god ingångsväg.

Juristernas intåg

I många avseenden har vi i Sverige en benägenhet att ta efter beteenden från USA – både dåliga och bra. I USA har juristerna blivit alltmer engagerade i enskilda dopingärenden, vilket säkert kan hänföras till den amerikanska traditionen om att snabbt engagera advokater i olika tvister och att dessutom döma till höga skadestånd, som kan locka både jurister och idrottar i hopp om att tjäna pengar genom att inte bara vinna på idrottsbanan utan också i domstol (även om minst lika många förlorar).

Under de senaste har vi sett en liknande utveckling i Sverige där högprofilerade idrotts-utövare som anklagats för doping snabbt har anlitat professionella advokater – men i några fall också icke-professionella juridikintresserade. Intåget av juristerna är naturligtvis inte enbart en negativ utveckling – även om en betydligt större del av antidopingsorganisationens redan mycket begränsade resurser kommer att gå till juridiska spetsfundigheter – eftersom de dopingsmisstänkta sannolikt får en större möjlighet att få sin sak bättre belyst ur sin egen synvinkel genom advokathjälp. Det fodras dock att den eller de anlitade advokaterna verkligen satt sig in i regelverket, vilket inte alltid varit fallet (att vara en duktig brottmålsadvokat i civil domstol tycks i något fall närmast vara en belastning eftersom man inte tror sig behöva kunna också det speciella i idrottens regler). En för alla oönskad ”biverkan” har också blivit att dessa (ännu relativt fåtaliga) fall dragit ut länge på tiden, vilket för de flesta idrottsutövare varit mycket påfrestande.

Det som blivit mest bekymmersamt är emellertid att juristernas bidrag närmast har lett till en ökad olikhet inför reglerna. Det finns nämligen i grunden ett problem i att en betydande andel av de dopinganklagade idrottarna inte har haft förmågan (språkmässig, tradition, mental kapacitet eller på annan grund) att på ett rimligt sätt kunnat svara för sig när antidoping-organisationen gjort sina utredningar. ”Inga kommentarer” eller kommentaren ”Jag skall aldrig göra så mer” har förekommit i stället för att man försökt klarlägga vad som skett och vilka förmildrande omständigheter som kan tänkas ha förelegat i de fall dopingbrott kunna påvisas. Om då en liten andel elitidrottare får kvalificerad juridisk hjälp kommer klyftan mellan dem och de som inte alls kan bidra i utredningarna att bli orimligt stort. Lösningen på detta problem är dock knappast att göra förutsättningarna sämre för de som har ekonomiska resurser att använda advokater utan att finna ett system där de utan resurser och förmåga att be om hjälp skall få medhjälpare som vägleder dem under utredning av dopingmisstankar.

Avslutningsord

Antidopingens regler är en omfattande regelsamling som varje idrottsutövare och idrottsledare måste anpassa sig till. Reglerna är emellertid i vissa avseenden tämligen olika idrottens övriga regler:

reglerna beslutas nästan enbart utanför vår egen räckvidd; vi har de regler som WADA gemensamt beslutar om

det finns en tydligare etisk grund för reglerna än vad som är vanligt inom idrotten (och resten av civilsamhället)

reglerna är uppenbarligen dynamiska – de förändras i en takt utan motstycke på grund av medicinska och moraliska värderingar

Idag är antidopingens regelverk bland de mest omfattande regelverken inom idrotten, vilket gör det svåröverskådligt, men eftersom det samtidigt så tydligt speglar samhällets utveckling är det också spännande att följa. Sista ordet är inte sagt, men det senaste måste vi förhålla oss till.

KRIMINALISERAD DOPING?

Kriminalisering av doping – en granskning av argumenten

“Sportens anda” som den förklaras av WADA och som baserad på värderingar innefattande etik, hälsa och fair-play är inte alltid tillräckliga synpunkter som bas för befintlig antidoping-politik i det nuvarande samhället. I WADA-koden anges att “Idrottsandan (spirit of sports) är hyllandet av den mänskliga andan, kroppen och sinnet”. Detta återspeglas i de värderingar man finner inom och genom idrotten inklusive: etik, rättvist spel och ärlighet; hälsa; goda prestation och nöje och glädje. Trots detta kan hävdas att det nuvarande systemet med antidopingssanktioner är ineffektivt när det gäller att effektivt minska dopingen inom idrotten, vilket leder till att allmänheten förlorar förtroende för de prestationer den ser och förlorar “idrottens anda”. Under år när Ryssland är avstängt från internationella friidrottstävlingar och andra länder elitidrottsutövare belagts med att ha dopat sig är det svårt att tycka att det nuvarande antidopingssystemet är tillräckligt effektivt.

De största förlorarna inom doping är de som tävlar rent, det vill säga inte tar något förbjudet. WADA-koden avser att skydda idrottares “grundläggande rätt att delta i dopingfri sport”, men det hävdas att koden för närvarande inte är tillräckligt ineffektiv för att uppfylla denna skyldighet. Att definiera doping som ett brott kan fungera som ett avskräckande medel och även tillfredsställa allmänheten att rättvisa har skett och görs och därför förändra allmänhetens uppfattning om riktigheten av idrottsprestationer.

Doping skall tolkas som brott mot artiklarna 2.1–2.6 i WADA-reglerna, som hänför sig till förekomsten av förbjudna ämnen i en idrottares prov, användning eller innehav av en förbjuden substans eller metod, undvikande av att lämna dopingprov på uppmaning och manipulering av prover.

Som alternativ till de nuvarande dopingreglerna har då framförts ett kriminaliserande av doping i civil rätt baserat på två huvudsakliga grunder: som ett avskräckande medel och som en form av vedergällande bestraffning. Kriminalisering av alla former av doping, enligt definitionen i föreslås då utifrån en bedrägerimodell. Enligt detta tankesätt skulle en idrottare som tagits för doping ha begått ett bedrägeri genom att felaktigt ge sken av att han eller hon tävlade rent och kanske därigenom direkt eller indirekt göra en ekonomisk vinning medan samtidigt de övriga tävlande har förlorat pengar eller något annat de rätteligen borde ha fått.

Psykologiska aspekter

Idrottarnas extraordinära psykologi har framhävts som motivering för att tillåta användning av dopingpreparat när det diskuteras att den nuvarande antidopingspolitiken inte gör tillräckligt för att avskräcka idrottare från doping. Det hävdas att idrottares psykologi i kombination med de ekonomiska belöningarna för framgång garanterar att doping alltid kommer att av väljas av vissa och att nya metoder och substanser alltid kommer att sökas för att nå framgång. En litteraturgranskning som WADA beställde 2007 om attityder till dopingmedel inom idrotten rapporterar exempelvis att 34 procent av alla manliga hockeyspelare medgav att de skulle ta anabola steroider om det skulle hjälpa dem att spela i National Hockey League.

För elitidrottare är orsakerna till doping i första hand önskan att vinna – vari i dagens elitidrott där de tävlande är professionella ingår ekonomisk vinst – och så länge tester inte är 100 procent effektiva för att identifiera de dopade är belöningarna för idrottsframgångar är tillräckligt stora att brister i dopingtestningen kommer att bli utnyttjas. I en spelteoretisk modell kan man prediktera att såvida inte sannolikheten för att idrottare blir ertappad för doping höjs till orealistiskt höga nivåer, eller vinsterna för att vinna reduceras till orealistiskt låga nivåer, kan alla idrottare vara i riskzonen för att fuska. Detta är en syn som upprepas av professionella idrottare. Man kan också se det omvända, exemplifieras av Matthew Pinsent, den tidigare olympiska roddaren, som har sagt “det finns en enkel anledning till varför roddare inte fuskar och det är att belöningarna för att vinna helt enkelt inte är så stora.”

Man skall också komma ihåg det dopingtryck som idrottare upplever genom att modern elitidrott kan ses om del av underhållningsindustrin. Allmänheten (och TV-bolagen som också ser idrott som en del av underhållningen) vill ha “världsrekordtider eller oöverträffade uthållighetsuppvisningar” varvid utvecklingen går mot att vinnaren tar det mesta – att bli fyra eller sjua är mycket lite värt, medan vinnaren kan få betydande fördelar, främst i form av pengar.

Man måste acceptera – och kanske glädjas – åt människans önskan att förbättra sina prestationer och inte kämpa mot dem, och godta att prestationsförbättring inte strider mot sportens anda, det är en viktig del av sportens anda. Strävan efter bättre metoder för prestationsförbättring är själva idén med sporten i sig.

Legaliserad doping för att minska de ojämlika förutsättningarna för elitidrott?

Med tanke på svårigheterna att upptäcka doping och idrottens speciella psykologi har det argumenterats för att vissa former av doping bör legaliseras, förutsatt att de inte utsätter idrottaren för alltför stora risker. Ett skadereduktionistiskt synsätt kan tänka sig tillåta användningen av vissa dopingpreparat, det vill säga att man ser ett totalt förbud som sammantaget mer skadligt än att tillåta doping inom vissa gränser.

Det har också antytts att tillåtelse av doping skulle kunna uppfylla de några av värderingar som kännetecknar “idrottens anda” – man tänker då i första hand på dopingpreparat som vore så lättillgängliga och billiga att de kan användas av alla som vill (kaffe behöver inte vara det enda substansen). Då förespråkas då samtidigt att idrottsutövarnas hälsa skall övervakas regelmässigt, även om företrädarna då inte är specifika om hur eller vem som skulle utföra sådan övervakning.

Motargument för att doping ger en orättvis fördel för de som dopar sig är att om viss doping skulle tillåtas så skulle det snarare skulle jämna ut förutsättningarna för elitidrott i vissa situationer. Redan idag finns det ju en del idrottare främst från västerlandet som drar nytta av medicinsk övervakning och sofistikerad teknologisk miljö som visserligen inte är farmakologisk doping, men som kan stora fördelar för de idrottare som får del av framstegen. Gränserna mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet blir till slut så suddiga att varje distinktion är svår att acceptera.

Kostnaden och ineffektiviteten av nuvarande antidoping motiverar ett mer pragmatiskt tillvägagångssätt baserad på “libertariansk” paternalism, vilket tyder på att de medel som används för antidoping kan användas bättre någon annanstans för att utveckla idrotten eftersom ineffektiviteten i antidopingen har en negativ inverkan på både idrottares beteende och idrottspublikens inställning till doping”.

Antidopingens etik

Eftersom inte alla deltagare kommer att dopa sig skapar doping en orättvis fördel och det är oetiskt att fuska. Det har sagts “Seger är oupplösligt kopplad till regler … framgångsrika idrottare ges en unik plats i samhället. Idrottshjältar är samhällets hjältar. Genom att förebåda framgången för den dopingassisterade idrottaren riskerar vi att undergräva själva samhället… idrottstävlingar misslyckas med att vara ett test av personer och därför är drogbruket etiskt oförsvarligt.

Om man tänker sig att övervakad, begränsad doping skulle ge större jämlikhet, är det sannolikt att en sådan modell fortfarande skulle ge utrymme för ojämlikhet baserat på ekonomisk förmåga att få de mest effektiva preparaten och, med tanke på idrottspsykologin, att vissa idrottare alltid kommer att pröva eller överskrida gränserna för vad som är tillåtet. En sådan modell med legalisering av vissa dopingpreparat i vissa doser skulle också tvinga rena idrottare att dopa sig och riskera sin hälsa för idrottsframgång.

Ungdoms- och amatöridrott

Om det skadereducerande tillvägagångssättet används och doping tillåts, vid vilken ålder skulle barn få dopa sig? Det har föreslagits att barn ska förbjudas från tävlingsidrott för att förhindra att det etiska dilemmat uppstår. I vårt nuvarande system är ungdomars deltagande i idrott konkurrenskraftigt och leder till professionellt medlemskap i tidig vuxen ålder eller tidigare, men i allmänhet måste barn vara 16 år eller äldre för att samtycka till medicinsk behandling. Vem skulle fatta beslutet att låta barnet under denna ålder dopa sig? Det skulle vara oetiskt att tillåta föräldrar att göra det för sitt barns räkning med tanke på de möjliga hälsoriskerna. Internationella cykelförbundets (UCI) ordförande Brian Cookson går längre och antyder att det är “ingenting mindre än barnmisshandel” att ansa unga cyklister för att ta droger. Dessutom måste man utgå ifrån att ungdomars tävlande kommer att följa exemplet med sina idrottsförebilder, och dopar sig de äldre kommer åtminstone en del av de yngre att följa efter.

Även om reformerna inom cykling, som införandet av blodpasset, anekdotiskt tros ha lett till en minskning av dopingen inom sporten, visar WADA-finansierad forskning att ungdomscyklister fortfarande är dopnyfikna. Denna forskning avslöjar också att även om det nu finns ett stigma kring doping inom cykling eftersom rena lag som Sky inte kommer att anställa dopare, har doping blivit en individuell strävan och det finns en kvarvarande subkultur av doping med de som historiskt är involverade i doping eftersom de fortfarande leder team.

Hälsa

Idrottares hälsa är ett nyckelargument för antidoping. För dem som deltar i sport finns det en renhet i enkelheten att driva kropp och själ genom mentala och fysiska barriärer; endorfiner produceras och den fysiska och mentala hälsan förbättras. Om doping tillåts enligt den skadereducerande modellen kommer idrottare utan tvekan att tänja på gränserna bortom vad som är säkert och ett paternalistiskt argument om att idrottare måste skyddas mot sig själva kommer att tas upp som grund för att motivera kriminaliseringen. Användningen av nålar i professionell cykling för att injicera vitaminer och kosttillskott suddar ut gränserna mellan lagligt beteende och injicering av förbjudna ämnen. Internationella olympiska kommittén införde en nålfri policy för 2012 och UCI och de internationella förbunden för rodd och gymnastik har nu en nålfri policy för tävling.

Den aktuella situationen

Det hävdas att det nuvarande systemet med påföljder som utdöms av WADA-koden är otillräckligt för att avskräcka idrottare från doping och inte gör tillräckligt för att tillfredsställa allmänheten att prestationerna skall vara dopingfria. För att bedöma detta argument är det nödvändigt att ta itu med bristerna i det nuvarande systemet.

Livstidsförbud kallas ofta som ett svar på nya dopingsskandaler som dyker upp, men sådana förbud för förstagångsöverträdelser har avfärdats som juridiskt och moraliskt omöjliga. De skulle vara oproportionerliga utom i extrema fall där det rör sig om ”ondskesint” utnyttjande av människor.

Om man däremot avser att ta till verkligt avskräckande påföljder – det vill säga att straffen skulle vara avgörande för att förhindra 99 procent av nuvarande doping inom idrotten skulle straffen behöva vara lika stränga som påföljder för större brott. I det läget är sannolikt kriminalisering av doping inom idrotten en möjlighet.

Det hävdas också att nuvarande straff inte ger allmänheten förtroende för att rena idrottare verkligen är rena. När tidigare dopade återvänder till tävlingen är det svårt för rena idrottare att känna sig säkra på att motståndaren inte har nytta av sin tidigare doping eller trots allt sysslar med någon form av förbjuden prestationsförbättring. När man såg den före detta doparen Justin Gatlin springa tillsammans med Usain Bolt, kanske vissa undrade om Bolt var fri från doping. Samtidigt blir det orimligt om varje ny, extraordinär prestation av snabbhet, uthållighet eller något likande möts av en nivå av misstro eller till och med antagandet om fusk.

Kriminalisering

Doping inom idrotten förstör “idrottens anda” och firandet av excellens i prestation. Det har hävdats att en antidopingshållning bör stödjas, att det nuvarande antidopingssystemet är ineffektivt för att avskräcka idrottare från doping och att förekomsten av doping har lett till en uppfattning hos allmänheten att även förment rena idrottare kan vara fuskare. Kriminalisering av doping inom idrotten förespråkas av två skäl: att straffa doping med ett verkligt avskräckande följder och för att ändra allmänhetens tro på sanningen om idrottsprestationer.

Avskräckande

Det är accepterat att all kriminalisering av doping borde och kan löpa parallellt med sanktioner som införs enligt WADA-koden. Eftersom det är osannolikt att någon period av avstängning som åläggs genom en straffrättslig påföljd överskrider någon period av avstängning enligt koden, skulle det kunna hävdas att kriminalisering inte kommer att fungera som ett större avskräckande medel än det nuvarande påföljdssystemet. Dock är stigmat som är kopplat till ett kriminalregister större än det som är kopplat till något lagbrott och kan fungera som ett mer kraftfullt avskräckande medel för idrottaren.

Även om en idrottare kan vara högprofilerad och ett sådant avslöjande därför kan vara omtvistat initialt, kan anteckningen i ett brottsregister vara kännbart längre än någon idrottskarriär och ryktbarhet och kan därför inkräkta på ordinarie anställningsmöjligheter senare. För mer allvarliga bedrägeribrott är fängelse en reell möjlighet, vilket ger ett större avskräckande medel än ett hinder från tävling som ålagts av internationella federationer, och varje därav följande förlust av sponsring.

Det kan också hävdas att straff kan ha en mer diskret effekt på samhället och ge en pedagogisk avskräckande effekt. Man kan jämföra med rattfylleri som idag ger ett avsevärt större moraliskt ogillande än vad som var fallet när det för många år sedan gjordes straffbart. Att kriminalisera doping skulle kunna skapa ett sådant uppfostrande avskräckande medel över tid.

Allmänhetens uppfattning

De som tittar på sport vill se rena prestationer baserade på resultat av träning och naturliga talanger. Sponsorernas reaktion på Maria Sharapovas positiva dopingtest tyder på de uppfattat att allmänheten vill ha en idrott utan doping. Att förknippas med en dopad idrottare antas av sponsorer vara dålig för verksamheten (vissa undantag finns, exempelvis Therese Johaug behöll de flesta av sina sponsorer under avstängningstiden). Det finns också empiriska undersökningar av den allmänna opinionen om konsekvenserna av doping-skandaler som funnit att allmänheten inte hade någon tolerans mot tydliga dopingmedel såsom erytropoietin, amfetamin och anabola steroider. Insikten att prestationer är baserade på dopingförbättring är förödande för publiken och sportens trovärdighet.

Ett internreglerat system

Det nuvarande antidopingssystemet är självreglerat av idrotten och de senaste avslöjandena av korruption av själva dopingtestandet med hjälp av internationella förbund och antidopingorganisationer inkluderar mörkläggning, förstörelse av prover och betalning av pengar för att dölja dopingtester är katastrofalt ur förtroendesynpunkt – och redan med nuvarande civil lagstiftning i de flesta länder direkt kriminellt.  Kriminaliseringen av doping skulle innebära att man utnyttjade polisens och rättsväsendets oberoende av idrotts-rörelsen. Tydligheten i detta system skulle kunna stärka allmänhetens tro på processen med sanktioner för dopingbrott och tillfredsställa allmänheten att de fuskande idrottarna får sina rättmätiga straff efter utredningar som idrottsrörelsen inte mäktar med att genomföra.

Ett civilt brott i vissa länder

I sina uttalande om kriminaliseringen av doping inom idrotten säger WADA att de inte vill blanda sig i någon regerings suveräna rätt att stifta lagar för sitt folk och fortsätter med att konstatera att WADAs dopingregler – och straff – har accepterats globalt av idrotten. WADA är därför inte tillskyndare av att doping görs till ett civilt brott.

Trots denna hållning har exempelvis Frankrike, Italien, Österrike och Tyskland gjort det till ett brott inte bara att smuggla och sälja dopingpreparat utan också att dopa sig. De modeller som antagits i Österrike och Tyskland straffar en idrottare som tjänar ekonomiskt på att dopa sig och tävla, baserat på bedrägeri.

Liberalismen dikterar att beteende endast ska vara brottsligt när det är nödvändigt för att skydda andra från direkt skada till följd av gärningsmannens beteende. Även om det inte finns någon primär skada för andra om en idrottare dopar sig, hävdas det att det finns sekundär skada. Detta syns i exempelvis ungdoms- och amatördopingsincidenter.

Det kan hävdas att doping inom idrotten är en minoritetsfråga, som bedrivs av få medlemmar av befolkningen och därför inte har tillräcklig effekt för att motivera kriminalisering. Med tanke på de hälsoargument som stöder argumentet för antidoping, motverkas detta av vad som kan kallas “det kategoriska imperativets-motivering” för att kriminalisera doping. Imperativet innebär att även om skadan bara verkar vara en risk för idrottare och relativt få andra påverkas, skulle vem som helst lida skada om de var i närheten av det förbjudna beteendet.

Motiveringen för kriminaliseringen av rekreationsdroger grundar sig på det paternalistiska argumentet att narkotikamissbrukaren ska skyddas från den skada de tillfogar sig själv och detta skulle kunna tillämpas på doping inom idrotten eftersom skadan kan vara mycket större av att ta steroider eller erytropoietin än från att röka cannabis. För ungdomars tävlande kan då hävdas att paternalistisk inblandning inte bara är tillåten utan också kan vara obligatorisk för att förhindra skada och möjliggöra ett fullt blomstrande av barnets potentiella utveckling.

Kriminaliseringen av doping är dock tänkt utifrån bedrägerimodellen och den avsedda eller faktiska ekonomiska skadan förs fram som ytterligare ett sätt att motivera kriminalise-ring. Dessutom, vid bedrägeri behöver ingen skada lidas, det är det ohederliga beteendet som bestraffas, och följaktligen, även om fysisk och ekonomisk skada kan vara resultatet av doping inom idrotten, är det inte ett väsentligt krav.

Arvet från London OS 2012 var föremål för en regeringsrapport som betonade behovet av att deltagande i idrott uppmuntras för framtida generationer. Det finns ett direkt samband mellan idrottsframgångar på professionell nivå och idrottsligt engagemang på fritidsnivå. Framgång- arna med att Bradley Wiggins vann både guld i tidtagningen vid OS och Tour de France samma år ökade avsevärt deltagandet i landsvägscykling med alla hälsofördelar som följer, medan efterföljande avslöjanden av storskalig doping vid samma OS har motverkar denna effekt dess arv. Rena vinster och tron ​​på rena vinster är en viktig del av ”Wiggins-effekten” och måste skyddas.

Kriminaliseringsgrund

I Österrike skapar § 147 i den österrikiska Strafgesetzbuch (StGB) ett bedrägeribrott för varje individ som har fuskat genom att använda ett förbjudet ämne eller en förbjuden metod. Påföljderna är beroende av storleken på den ekonomiska belöningen som ett resultat av bedrägeriet, och sträcker sig från böter till 10 års fängelse. Ett liknande tillvägagångssätt kan användas också i andra länder. En belöning av prispengar eller sponsring är den vinst som idrottaren har för avsikt att göra för sig själv, eller genom att beröva någon annan av dessa intäkter, orsakar eller utsätter han eller hon den blivande vinnaren för förlust eller risk för förlust.

Det kan argumenteras att åtal kan begränsas till högprofilerade fall som involverar stora ekonomiska vinster, men bedrägerier i ett idrottssammanhang bör resultera i samma straffrättsliga påföljd som alla andra bedrägerier. Bedrägeri utanför idrottssammanhang är ett mycket allvarligt brott, och beroende på faktorer som mängden pengar och planeringsnivå kan det prövas på åtal och leda till många års fängelse.

Doping, enligt definitionen i denna artikel, hänvisar till former av doping som syftar till att få en fördel och kan därför ses som fusk och kan ligga till grund för ett bedrägeri. Med avsedda eller faktiska ekonomiska vinster för doparen eller förluster för den tävlande som presterar rent, kan bedrägeribrottet täcka alla incidenter av doping i både professionell sport och amatörsport där prispengar, sponsring eller finansiering står på spel. Som med alla brott kan straffet återspegla skuldnivån med faktorer av sofistikering, planering och långvariga tidsperioder som motiverar högre straff, och lägre straffbarhet och lägre straff för enstaka händelser och perifera roller.  Denna lagstiftning skulle kunna utvidgas till att omfatta alla ämnen som är förbjudna av WADA.

Det är accepterat att kriminalisering måste stödjas av adekvata tester och den finansiering som detta kräver och att den skulle utgöra en del av antidopingsåtgärder snarare än ett alternativ till det nuvarande systemet. För att vara effektiva skulle antidopingsorganisationer behöva arbeta tillsammans med åklagarmyndigheter för att skapa en sammanhängande harmonisering av processer och utnyttjande av bevis. Eventuella böter som betalas till följd av framgångsrika åtal kan betalas in i en fond för att stödja förbättrad testning och polisarbete.

Ett globalt harmoniserat antidopingsprogram inkluderande kriminalisering verkar svårgenom-förbart och omöjligt med tanke på statens autonomi, men i takt med att fler stater införlivar antidopingsbrott i sin strafflagstiftning utvecklas en global rörelse mot kriminalisering av doping.  Även om endast ett fåtal länder har kriminaliserat doping inom idrotten är frågan om jurisdiktion viktig, men eftersom fler stater kriminaliserar doping kommer det att finnas en ökad sannolikhet att en dopare kommer att begå ett brott. Följaktligen kommer avskräck-ningen att bli större och det kan bli en förbättring av allmänhetens uppfattning och tro på idrottsprestationer över hela världen.

Vad anser idrottare om legaliserad och övervakad doping?

Nolltoleransen mot dopning inom idrotten har länge kritiserats. Att legalisera “dopning” under medicinsk övervakning har föreslagits som ett bättre sätt att skydda både idrottares hälsa och rättvisa konkurrens. Denna artikel undersöker hur elitidrottare skulle kunna reagera om specifika dopingmedel tillåts under medicinsk övervakning och utforskar idrottares överväganden om biverkningar i denna situation. Resultaten tolkas utifrån ett ramverk som ser elitidrotten som en exceptionell och riskfylld arbetsmiljö.

775 elitidrottare (medelålder: 22 + 6 år) som representerade fyrtio idrotter fyllde i ett webbaserat frågeformulär (svarsfrekvens: 51 %) som presenterade ett scenario med legaliserad, medicinskt övervakad “dopning”.

Femtioåtta procent av idrottarna anmälde intresse för ett eller flera av de 13 föreslagna ämnena/metoderna. Idrottares intresse för en specifik produkt var kopplat till dess förmåga att förbättra prestationsnivåerna inom idrottarnas speciella sport och berodde på kön och ålder. Tjugotre procent visade intresse för antingen en eller flera av erytropoietin, anabola-androgena steroider (AAS), blodtransfusioner och/eller tillväxthormon om det var tillåtet och tillhandahölls under kvalificerad medicinsk övervakning.

Manliga sprint- och kraftidrottare i stigande ålder hade högst sannolikhet att vara intresserade av AAS (41 %, ålder 36), kvinnliga idrottare med motorisk skicklighet hade lägst (<1 %, ålder 16). Femtionio procent av alla var rädda för biverkningar. Detta hindrade 39 procent av alla idrottare från att vara intresserade av specifika substanser/metoder, medan 18 procent förklarade sitt intresse trots att de var rädda för biverkningarna.

Att tolka resultat med förståelsen av idrott som en exceptionell och riskabel arbetsmiljö tyder på att legalisering av vissa “dopningspreparat” under medicinsk övervakning skulle skapa andra/nya typer av skador, och denna “avvägning av skador och fördelar” skulle vara oönskad med tanke på de flesta idrottares hälsa, arbetsförhållanden och välbefinnande. Att bedöma de risker och skador som orsakas/minskas av specifika droger när man betraktar idrott som ett osäkert yrke kan visa sig vara användbart för att sammanställa den förbjudna listan och minska dopingrelaterade skador inom idrotten.

Svårigheterna med att tillåta ”begränsad och övervakad” doping

Även om det för närvarande är orealistiskt att avskaffa antidoping inom idrotten, kan man diskutera vad de hypotetiska konsekvenserna skulle bli om användningen av doping tillåts.

Skulle det bli en betydande ökning av dödligheten bland idrottare på kort sikt? Skulle det bli fler idrottare som är villiga att ta risker? Skulle det bli fler kroniska sjukdomar och kortare livslängd efter att idrottskarriären upphört?

Om doping skulle tillåtas under de förutsättning av ett etiskt ramverk baserad på principen om icke-maleficence, skulle vi sannolikt se en ökning av användningen av prestations-höjande läkemedel, men detta behöver inte nödvändigtvis leda till en ökning av sjuklighet och dödlighet. Exemplet på den utbredda användningen av doping i de före detta DDR återspeglar den sämsta typen av ”tillåten” doping, det vii säga doping som utövas utan att idrottsutövarna är medvetna vad de utsätts för och som de inte kan påverka.

Om prestationsförbättring genom doping i ett modernt västerländskt samhälle skulle tillåtas måste det ske endast om det kunde säkerställas att idrottarna var verkligt informerade om de risker de tog och med transparens i inom idrottsamhället.

Det största problemet är att det sannolikt skulle bli mycket svårt att begränsa doserna. Man kan sällan med utgångspunkt från ett eller ens flera dopingtester kunna uttala sig om vilka doser av ett visst dopingmedel som en idrottare intagit. Den halt som påvisas i blod eller urin måste relateras till tidpunkten för intaget och i synnerhet om det rör sig om upprepat intag är det inte möjligt att ens med mätning av multipla metaboliter avgöra när preparatet intagit och därigenom tillbakaräkna för att beräkna intagsdatum och dos.

Man måste också inse att det inte är troligt att de som dopade sig skulle stanna vid rekommenderade doser eller under en viss ”tillåten” gräns. Det ligger i den psykologi som möjliggör doping att det finns en vilja att pröva gränser. I synnerhet om då idrottaren i fråga skulle märka av det använda dopingmedlet hade någon form av positiv effekt så vore det logiskt att pröva om ”en liten höjning av dosen” skulle ge ännu bättre effekt. Även en i övrigt tämligen försiktig person skulle sannolikt frestas att höja dosen om det inte uppträda några biverkningar. En lite och en gradvis ökad ”överdos” skulle sannolikt aldrig vara möjligt att på ett säkert sätt kunna påvisas med dopingtester.

Det har inte förekommit någon väsentlig öppen diskussion om de etiska grunderna för antidoping sedan den började på 1960-talet. Om man skulle jämföra detta med andra politiska debatter inom vetenskap, medicin och teknik är detta anmärkningsvärt. Man borde dessutom kunna vilja diskutera etiken i doping och antidoping utan att behöva bliu beskylld för att vara dopingförespråkare.

DOPING OCH EKONOMI

Doping i en marknadsanpassad idrott

Idrottsutövaren av idag är en professionellt utövande person som lever på sin idrott, inte främst genom prispengar utan genom reklamkontrakt och sponsring. Idrottaren har blivit en måltavla, eller anslagstavla, för en framväxande idrottsindustri. De senaste tjugo åren har karaktäriserats av en process där idrottaren individualiserats, kommersialiserats och sexualiserats.

Historikern Jan Lindroth har formulerat tre huvudingredienser i processen vilka anses vara centrala:

Prestationsfokusering: Denna aspekt är i allt väsentligt liktydig övervärderingens av framgång, vilket innebär att tävlingsidrotten genererat en tilltagande prestation-fokusering som också dragit kraft av de fördelar en framgångsrik idrottare vunnit i resten av samhället

Resultatoptimering: Med resultatoptimering avses de metoder med vilka idrottsliga framgångar skapas. Här anas en tydlig process där vetenskapliga rön och metoder fått en allt större betydelse för att skapa idrottslig framgång. Regler och traditioner som visat sig mindre effektiva har med tiden fått ge vika på resultatoptimeringens altare. Doping kan ses som en del i resultatoptimeringen

Resursmobilisering: Här avses de resurser med vilka resultatoptimeringen möjliggörs. Denna aspekt fångar de tilltagande investeringar från offentligt och privat håll vilka syftat till att optimera resultaten för att tillfredsställa det tilltagande behovet av prestation

Genom att inte lägga tyngdpunkten på en enskild aktör är det lättare att se utvecklingen som ett sammanhang. Man kan se en kontinuerlig utveckling mot en allt mer extrem ”tävlings-spiral” som kräver allt större materiella insatser. Att idrotten kommersialiserats och marknadsanpassats står utom alla tvivel. Att statsmakten fått en allt större betydelse för finansiering och utveckling av internationell toppidrott är också oomstritt. Att privata intressenter dessutom investerar enorma summor i idrottare och idrottsgrenar är allmänt känt.

Dopingfrågan framträder på flera sätt som den kanske mest intressanta forskningsfrågan i den utveckling som har tecknats ovan. Om antagandet om en kontinuerlig intensifiering av idrotten är korrekta, så är dopinsfrågan och antidopingarbetet den felande länken. Ur resultatoptimeringssynpunkt ligger regelverket som en hämsko.

Dopingfrågan var fram till 1960-talet inte en prioriterad fråga trots att det är känt att presta-tionshöjande medel använts i olika sammanhang sedan 1900-talets början. Det var först under 1960-talet som frågan problematiserades på allvar. Det är då svårt att inte sätta dopingfrågan i sammanhang med amatörregelverket. Att det ena tillkommer när det andra upplöses är knappast en tillfällighet. När amatörismen till sist fick ge vika för kommersia-lismen fann sig idrottens företrädare i ett predikament. Om ohämmad kommersialism fick råda var det troligt att idrotten alltmer skulle utvecklas till en kroppsfixerad tävlingsapparat med utbredd doping som följd. En av följderna med tävlingsspiralen är ju att belöningarna idrottarna erhåller genom idrotten blir allt större. Med större potentiella vinster ökade således incitamenten till doping. Detta skulle hota relationerna med statsmakterna vilka nationellt stödde idrotten på basis av att den uppvisade gynnsamma folkhälsoeffekter.

Antidopingarbetet blev här en naturlig väg att gå då arbetet var en garanti för att tävlings-idrotten inte skulle nå proportioner som hotade idrottens status som god ungdomsfostrare. Det är först på senare tid, då de kommersiella aktörernas bidrag till elitidrotten ökat remarkabelt, som statsmaktens ställning inte längre är helt avgörande för finansiering av stora idrottsevenemang.

Doping bör inte ses som en autonom fråga utan måste betraktas som en förändring av den internationella tävlingsidrotten från amatörideal till marknadsanpassning. Den kan till och med ses som en reviderad form av amatörism, ett försök att bibehålla några av de ideal som karaktäriserade det gamla systemet. Omvälvande samhällsförändringar har påverkat idrotten och därmed raserat gamla ideal för hur tävlingsidrott bör bedrivas. Detta har tagit formen av en marknadsanpassning. Andra ideal har däremot bestått, exempelvis tron på fair play, vilken en stor del av anti-dopingsregelverket kretsar kring.

Dopingen var tvungen att hanteras på något vis, annars hade statsmakterna i många länder varit tvungna att reagera. Detta visas om inte annat av att man till och med i östblocket, där statsfinansierad doping i vissa länder visat sig vara legio, aldrig någonsin förespråkade att antidopingsregelverket skulle avvecklas.

Läkemedelsindustrin praktiska inställning till doping?

Det är kanske inte uppenbart vid första anblick varför doping betraktas som ett hot av läkemedelsindustrin. Faktum är att en populär, om än felaktig, uppfattning är att sådant missbruk skulle vara välkommet på grund av dess effekt på försäljningen. Dessutom har publiciteten kring missbruk av exempelvis erytropoietin och dess analoger vid högprofilerade sportevenemang till och med lett till uppfattningen att dessa medel hade utvecklats specifikt för dopingsändamål. Sådana felaktiga uppfattningar står i skarp kontrast till verkligheten inom innovativ medicinsk forskning. År av arbete och hundratals miljoner kronor är involverade i upptäckt och utveckling av läkemedel, inklusive kliniska prövningar, uppförande av tillverkningsanläggningar och utveckling av säkra distributionsnätverk. Detta innebär nära samordning mellan engagerade forskare, läkare och tillsynsmyndigheter för att utveckla och optimera en beskrivning av hur man bäst behandlar patienter och optimerar nytta–riskprofilen.

I kontrast ignorerar olämplig användning genom doping dessa gruppers resultat och rekommendationer för att endast förbättra idrottsprestationer. Dessutom är doping olagligt i många länder och är aldrig en godkänd indikation av någon tillsynsmyndighet. Idrotts-organisationer har svarat på användningen av sådana medel och strategier genom att göra deras användning olaglig och straffa dem som bryter mot reglerna. Läkemedelsföretag är särskilt oroade över doping på grund av bristen på en rationell säkerhetsbedömningsstrategi kopplad till olämplig användning. Faktum är att dopingmedel ibland olagligt införskaffas av idrottare och används för doping innan säkerhetstester ens har slutförts för korrekta användningsområden av läkemedlet. Sådant olämpligt bruk kringgår det väletablerade partnerskapet mellan läkemedelsföretag och tillsynsmyndigheter som vill maximera nytta–riskförhållandet. Idrottaren som missbrukar läkemedel tänker främst på fördelarna för prestation och ignorerar eller förminskar de potentiella riskerna förknippade med användningen av dessa läkemedel.

I detta avseende finns det ingen medicinskt motiverad anledning att utsätta en normal frisk person för de onödiga risker som är förknippade med doping. Doping är riskabelt eftersom läkemedlet används utanför de godkända regulatoriska riktlinjerna, och det är osannolikt att mottagaren övervakas på rätt sätt eller att läkemedlet administreras korrekt av en utbildad sjukvårdspersonal. Andra sällan diskuterade risker med doping inkluderar de som är förknippade med olämplig förvaring och/eller felhantering av läkemedlet – en möjlighet kopplad till olaglig användning. Till exempel kan produkter som transporteras i baksätet på en bil eller via andra olämpliga förvaringsalternativ där förhöjda temperaturer ofta uppstår leda till produktnedbrytning, vilket inte bara kan påverka produktens kvalitet utan också säkerheten.

Olämplig förvaring av exempelvis ertropoietin och dess analoger kan resultera i generering av immunogena nedbrytningsprodukter, såsom aggregat, som tros spela en viktig roll i immuna reaktioner på proteinläkemedel. Immunreaktioner mot rHuEPO kan leda till antikroppsmedierad röd cell-aplasi, ett allvarligt tillstånd där antikroppar mot produkten korsreagerar med det endogena hormonet, vilket inaktiverar det. Resultatet är svår anemi på grund av en brist på nivåer av aktivt cirkulerande endogent erytropoietin (eEPO) i kroppen.

Sammanfattningsvis står de många negativa associationerna med dopingmissbruk i stark kontrast till, och är fundamentalt oförenliga med, de höga etiska standarderna och engagemanget för patientskydd som ligger till grund för läkemedelsutveckling inom den forskningsbaserade bioläkemedelsindustrin.

Ytterligare framsteg är på väg med framväxten av proteomik, metabolomik och andra masscreeningstekniker. Proteomet omfattar alla uttryckta proteiner i en cell eller organism, och metabolomet omfattar alla metaboliter. Möjligheten att undersöka dessa i kroppsvätskor som urin eller blod möjliggjordes genom utvecklingen av höggenomströmningstekniker för samtidig identifiering, karakterisering och kvantifiering av stora mängder biomolekyler. Användningsområdena för dessa teknologier är flera. För det första är det möjligt att upptäcka annars okarakteriserade medel som används för dopningsändamål. För det andra möjliggör det också detektion av metabola “signaturer” associerade med läkemedels-administration. Viktigt är att när detta kombineras med långtidslagring och framtida omtestning eller omprövning av data, löper idrottare som fuskat en ökad risk att bli upptäckta och vanärade, om inte nu, så i framtiden.

Mixed Marterial Arts antidopingpolicies i ekonomisk belysning

Ultimate Fighting Championship (UFC) är en amerikansk mixed martial arts-organisation som är den största i världen. UFC har sju viktklasser och använder regelverket Unified Rules of Mixed Martial Arts (MMA). Många topprankade MMA-utövare ingår i organisationen som anordnar galor över hela världen.  Organisationen ägs av moderbolaget Zuffa, som grunda-des av Frank och Lorenzo Fertitta i januari 2001. Dana White klev med som organisatio-nens president. 2016 såldes Zuffa till ett konsortium bestående av William Morris Endeavor, Silver Lake Partners, Kohlberg Kravis Roberts och MSD Capital för 4,025 miljarder USD.

UFC har således ingen förankring i den traditionella idrottsvärlden, utan skall betraktas som ett bolag som avser att tjäna pengar inom underhållningsbranschen. Detta innebär att de kan sätta vilka regler de vill och att de kan bestämma sig för att tillåta eller förbjuda doping eller delar av det som WADA förklarar vara doping.

Relationen mellan UFC och USADA var unik i jämförelse med traditionella modeller för samarbete mellan nationella antidopningsorganisationer (NADOs) och idrottsorganisationer. Till skillnad från vanliga partnerskap, där en NADO fungerar som en oberoende instans som genomför dopningskontroller på uppdrag av en idrotts styrande organ, var avtalet mellan UFC och USADA ett direkt, privat partnerskap. Detta partnerskap, som etablerades 2015, gav USADA ansvaret att hantera UFC:s antidopningsprogram, inklusive policyutveckling, testning av idrottare och hantering av sanktioner. Programmet finansierades huvudsakligen av UFC, vilket skilde sig från de offentligt finansierade NADO-verksamheterna som hanterar olympiska och nationella idrotter. Denna finansiella modell introducerade en komplex maktdynamik där USADA:s tillsyn var ekonomiskt beroende av UFC, vilket väckte frågor om självständighet och påverkan.

Samarbetet lovordades för att det införde strikta antidopningsåtgärder för UFC:s idrottare, men dess privatfinansierade karaktär skilde sig från mer traditionella relationer mellan NADO och idrott, som exempelvis Major League Baseballs arrangemang med WADA. Detta understryker de föränderliga förutsättningarna för antidopningsinsatser inom privatstyrda sporter, där kommersiella intressen och regleringsstandarder måste samverka.

Upplösningen av partnerskapet mellan USADA och UFC 2023 erbjuder en möjlighet att utforska hur dopningstester och antidopningspolicyer utvecklas när sport och underhållnings-marknader korsar varandra. Man kan argumentera för att dessa förändringar ytterligare utmanar konventionella föreställningar om användning av förbättrande preparat (IPED:s) som moraliskt förkastliga eller som ett tecken på fusk.

För att omfatta dessa aspekter vänder vi oss till moderna tankegångar kring “assemblage” (hopsättning)-teorier. Man föreslår att behandla “IPED-assemblage” för att identifiera, skilja mellan och navigera de olika krafter som är verksamma i samband med IPED-användning inom ramen för det utvecklande partnerskapet mellan USADA och UFC. Man kan hävda att assemblage-begreppet tillhandahåller en grund för att kartlägga relationer av makt, begär, affekt och subjektivitet inom detta partnerskap, och hur dessa relationer formar uttryck för IPED-användning både inom och bortom denna specifika kontext.

Genom att introducera idén om “IPED-assemblage” strävar vi efter att förstå hur makt, begär, kraft och affekt påverkar IPED-användning i olika miljöer och sammanhang. Istället för att börja med individen och deras avsikter kräver assemblage-teori att vi beaktar en bredare rad av krafter, strukturer, materiella system, idéer, diskurser och maktrelationer. Detta tillvägagångssätt möjliggör nya insikter i hur IPED-användning och “förbättring” utvecklas inom sport, fritid och rekreation. Vi utmanar konventionella synsätt på IPEDs som enbart kopplade till prestation i konkurrenssammanhang och betonar behovet av att konceptualisera IPED-användning i bredare samhällskontexter.

UFC:s växande popularitet och hur verksamheten har hanterat IPED-användning skapar oundvikligen nya maktdynamiker som påverkar allmänhetens uppfattning och genomförandet av policyer. UFC har blottlagt spänningar mellan en idrottares kommersiella attraktivitet och tillämpningen av antidopingregler, vilket belyser hur kommersiella intressen korsar etiska överväganden i genomförandet av dessa regler.

Snarare än att kritisera den moraliska kraften i globala antidopinginsatser kan man använda ett “assemblage”-tänkande för att skapa nya insikter om sammansmältningen av sport- och underhållningsmarknader. Detta görs med en ökad känslighet för de maktstrukturer, policyer och allmänna uppfattningar som ramar in IPED-användning, samt den föränderliga karaktären hos regleringsramar och kulturella faktorer som påverkar konsumtionen av dessa substanser. Samtidigt som vi erkänner att antidopingpolicyer formas av föränderliga mark-nadsdynamiker, ser man hur dessa policyer ofta inte är i linje med verkligheten i deras genomförande, och att det då blir svårt att ifrågasätta deras existens eller etiska grund.

Det amerikanska antidopingorganet USADA och Ultimate Fighting Championship (UFC) avslutade sitt antidopingsamarbete under kontroversiella omständigheter. Med inspiration från “assemblage”-tänkande kan man analysera de föränderliga maktdynamikerna kring IPED-användning, antidopingpolicyer och populära idrottares roll i att forma samhällets uppfattningar om användningen av och de potentiella skadorna kopplade till IPED.

Studien erbjuder en fallanalys av nyliga kontroverser inom UFC för att undersöka samman-kopplingen mellan biomedicin, teknologi och kändiskultur i vad vi kallar IPED-“assemblagen”. USADA-UFC-samarbetets avslutning 2023 har väckt debatt om förändringar i antidoping-standarder och oro över svagare testprotokoll samt normalisering av IPED-användning. Fallet med Conor McGregors skaderehabilitering och påstådda IPED-användning belyser de suddiga gränserna mellan terapeutisk och prestationshöjande läkemedelsanvändning inom IPED-“assemblagen”, och utmanar konventionella distinktioner mellan “bra” och “dåliga” läkemedel i kontexten av sporthantering och antidopingpolicyutformning.

En diskussion om detta visar på bristerna i nuvarande dopingpolicyer att hantera IPED-“assemblagen” och betonar behovet av att förändra den offentliga diskursen för att främja en mer kritisk förståelse av terapeutiska och prestationshöjande strategier, i syfte att driva innovation i antidopingramverk.

ARGUMENT FÖR ATT TILLÅTA DOPING

Positiva upplevelser av doping

Användning av anabola androgena steroider (AAS) har uppmärksammats som ett socialt problem i samband med blandmissbruk, kriminalitet, aggressivitet och våld. I flera studier har AAS-bruk betraktats som ett riskbeteende som går att koppla till andra riskbeteenden som till exempelvis alkohol- och narkotikamissbruk och beroendeproblematik. Studier har också visat att AAS-bruk varit en “inkörsport” till narkotikabruk.

I experimentella djurstudier har man sett att samma belöningssystem i hjärnan aktiveras vid bruk AAS som vid bruk av alkohol och narkotiska substanser, och att AAS-bruk ökar den biologiska känsligheten för narkotika. Studier har pekat på allvarliga hälsorisker förknippade med användning av AAS som exempelvis hjärt-kärlsjukdomar, leverproblem, cancer, psykiska problem, svår acne, håravfall och virilisering av kvinnor. AAS-bruk och mäns kroppsbyggande har vidare analyserats som “muscle dysmorphia.” Det innebär en störd kroppsuppfattning hos män som bygger muskler utifrån maskulina ideal och som betraktar sina muskulösa kroppar som orealistiskt taniga och icke-muskulösa.

Synen på AAS-bruk som ett socialt problem och synen på brukaren utifrån begreppet “muscle dysmorphia” har emellertid utmanats. Man har menat att dominerande medicinska och psykologiska perspektiv har fått företräde i diskursen med beskrivningar av bruket som farligt och hälsovådligt, och man har pekat på en demonisering av AAS-brukaren i samhället. Detta har resulterat i förenklade förståelser av AAS-bruket och brukarna. För att kunna hantera och förebygga AAS-bruk är det dock centralt att förstå också positiva upplevelser och värden för individer i AAS-bruk, trots att detta bruk också kan innebära risker.

Tidigare forskning som berör positiva sidor av AAS-bruk har visat att AAS framför allt används av estetiska skäl. Strävan mot den perfekta kroppen, till exempel genom att använda AAS i bodybuilding-sammanhang, kan upplevas vara positivt och lustfyllt, och viktigt för individers identitet. Det kan finnas en tillfredställelse i att skulptera en sexuellt attraktiv kropp med hjälp av träning och AAS.

I en studie av AAS-användande kroppsbyggare visades att de undersökta satte en parentes om en del av vardagslivet och skapade ett fredat rum inom vilket en tyst kunskap tillämpas. Den strikt kontrollerade kroppen kan ge trygg närvaro i en öppen social samvaro. Kroppslig reflexivitet kan innebära ett narcissistiskt dyrkande av det kroppsliga framträdandet, vilket ligger nära till hands att koppla till kroppsbyggande. Kroppen kan förändras genom farmaka, genmanipulation och medicinska ingrepp som könsbekräftande behandling och skönhets-operationer, eller via kroppsregimer som kosthållning och träning.

I en svensk studie hade man en kvalitativ ansats och intervjuade åtta personer som använder eller har använt AAS. Ett urvalskriterium var att nå personer utanför den traditionella tävlingsidrotten. Åtta intervjuer är relativt få, även i en kvalitativ studie, och överförbarheten till andra individer som använder AAS och till andra liknande kontexter kan diskuteras. Intervjuerna genomfördes år 2013–2014, men studien publicerades först 2022. De intervjuades ålder varierade mellan 22 och 54 år. Sju av respondenterna var män, en var kvinna. Tre respondenter brukade AAS vid tiden för intervjun medan övriga fem hade avslutat sitt bruk.

Respondenternas berättelser om sina positiva upplevelser av AAS-bruk analyseras under fyra teman. Det första handlar om AAS som hjälp till att bli stor och stark i en (maskulin) självidentitetsprocess; det andra om revansch för mobbning och annat kränkande beteende som respondenterna utsatts för samt om hur träning och AAS-bruk blir en väg in i ett nytt socialt sammanhang. I det tredje temat redovisas respondenternas berättelser om AAS-bruk och träning som en “utgång” från annat riskbeteende som narkotikabruk och det fjärde temat handlar om respondenternas upplevelseeufori och ångestreducering i samband med AAS-bruk och träning. Dessa teman överlappar varandra i vissa hänseenden.

Att bli stor och stark – maskulin självidentitet

Ett återkommande tema i respondenternas berättelser var hur AAS gav positiva effekter i förhållande till möjligheten att bygga muskler, att bli “stor och stark.” En aspekt som också framträder i respondenternas berättelser om att bli stor och stark, var att denna strävan verkar vara nära sammankopplad med maskulinitet. Förändringar av kroppen med hjälp av kroppsbyggande och AAS kan förstås som en strävan mot en förändrad självidentitet.

Respondenternas AAS-bruk och kroppsbyggande har en tydlig dimension av kön, könsideal och självidentitet, där kroppen rent fysiskt är i centrum. En strävan där kroppen blir verktyget och markören för en ändrad självidentitet. För respondenterna blir denna strävan tydlig i deras berättelser om träning och muskelbyggande. De arbetar med sina kroppar för att förändra kropparnas utseende och funktion. De vill bli stora och starka i relation till maskulina kroppsideal. Kultiveringen av kroppen kan förstås som ett uttryck för den kroppsliga reflexiviteten som sker inom ramen för en socialisering av biologiska mekanismer och processer i en vilja att gå bortom kroppens begränsningar – att skapa en ny kropp, inte bara förvalta en naturligt given.

Revansch och att bli en del av en gemenskap

En annan drivkraft för att bli stor och stark med hjälp av AAS, handlar om att ta revansch. Flera respondenter berättade om erfarenheter av att ha varit utsatta och kränkta. Några berättade att de mobbats för att vara tjocka eller smala. Några beskrev hur de känt sig kränkta av skolan som institution genom att på tvivelaktiga grunder placerats i särskola eller genom att ha utpekats som svagpresterande av lärare. Att bli stor, gärna snabbt återkommer i detta tema. I citatet kan denna målsättning tolkas som ett uttryck för revanschlust.

Mobbning har i fallbeskrivningar lyfts fram som ett tänkbart motiv till bruk av AAS. Revansch, träning och AAS-bruk beskrivs som ett första steg in en social gemenskap av flera respondenter. AAS-bruket kopplas även här till målet att bli stor. Det finns en tydlig påverkan och uppmuntran från omgivningen, och respondenten blir en del av gemenskapen genom att börja använda AAS-preparat. Omgivningens reaktioner och intresse för respondentens kropp får betydelse för hur han tar ett steg in i bodybuilding-världen.

I detta tema har respondenternas berättelser om revansch och att bli en del av en gemenskap genom AAS-bruk och träning tolkats som självidentitetsprojekt som syftar till en förändrad situation. Att kunna försvara sig fysiskt vid mobbning och att komma in i en ny gemenskap där respondenterna upplevde att de dög och till och med att de kunde bli beundrade.

AAS och träning som “utgång” från riskbeteenden och substansbruk

Ett par respondenter hamnade i tyngre alkohol- och narkotikamissbruk i förlängningen av sitt AAS-bruk. Men det fanns även respondenter som berättade att AAS-bruk blev en “utgång” från riskbeteenden som till exempel bruk av narkotika. Flera respondenter berättade om perioder av risktagande och spänningssökande kopplat till festande och bruk av narkotika i ungdomsåren. För några av dem fungerade dock träningen och AAS-användningen som en väg bort från bruket av narkotika.

Det finns studier som pekat på att AAS-bruk kan vara en “gateway” till narkotikabruk. För dessa respondenter verkar förhållandet vara det omvända. Träning och AAS-bruk har fått dem att sluta med droger och alkohol. Det har visats att AAS i kombination med träning kan fungera som en rehabilitering av en kropp som förfallit på grund av drogmissbruk, efter ett avslutat narkotikamissbruk. För respondenterna i föreliggande studie handlade det dock inte om att rehabilitera en sliten kropp. Deras förändrade livsstil kan snarare förstås som att de lämnade ett narkotikabruk till förmån för ett nytt intresse som utmärks av styrketräning och AAS-bruk. Den personaliserade berättelsen går från berättelsen om ett liv bestående av narkotikabruk och allmänt stökigt beteende till berättelsen om ett liv innehållande träning och AAS-bruk.

Euforigenererare och ångestreducerare

Respondenterna vittnade om att AAS på olika sätt påverkade deras mående på ett positivt sätt. Flera av respondenterna använde uttrycken “pump” eller “tryck” för att beskriva hur upplevelsen av styrka och kraft i musklerna gav en skön känsla eller eufori. En del av respondenternas beskrivningar av känslan av pump påminner om “kickar” eller att bli “hög”, som brukar sättas samband med olika typer av narkotikabruk. Det är inte AAS-preparatens ensamma effekt som respondenterna lyfter fram, utan just kombinationen av intensiv styrketräning och AAS-bruk som ger pump och euforikänslor.

Det fanns även andra beskrivningar av positiva känslor bland respondenterna, som involverade hela den sociala kontexten på gymmet. Flera respondenter berättade om bättre mående när de gick på AAS, även om de inte talade om det som en känsla av eufori.

En annan aspekt av AAS-bruk var upplevelsen av att bruket gav en reducering av ångest. Två respondenter berättade att de mådde psykiskt bättre och blev lugnare av AAS. De sammanlänkade detta med själva AAS-preparaten, det vill säga att reducering av ångest skedde oavsett om de tränade eller inte, så länge de tog preparaten. Respondenternas upplevelser av eufori och ångestreducering när de använde AAS påminner om effekter som narkotika och alkohol kan ha.

Nyanserande argument för doping

Samhället – inkluderande idrottsrörelsen! – har mycket tydligt och rimligt kraftfull tagit ställning mot doping i allmänhet och inom idrotten i synnerhet. Detta ställningstagande blir emellertid oftast dogmatisk och ytlig och tränger sällan förbi de mer schablonartade uttalandena. För att förstå vad som ligger bakom att doping trots de stora insatserna mot företeelsen fortfarande finns kvar bör de föras en nyanserad diskussion där även dopingförespråkarnas tankar övervägs.

Idrott som en skönhetsupplevelse

Musiker som spelar klassisk musik använder inte sällan beta-blockare för att kontrollera sin scenskräck. En tablett Inderal eller Metoprolol sänker blodtrycket och hjärtfrekvensen, minskar ”fjärilarna i magen”, svettningarna, trängningar till vattenkastningar och så vidare och vetenskapliga studier visar att kvaliteten på framträdandet genom medicinering kan bli bättre. Det finns naturligtvis ett tävlingsinslag också i framförandet av klassisk musik eftersom den som spelar bäst får det intressantaste och mest välbetalda spelningarna, men ändå anses det inte förkastligt att ta potwntiellt prestationsökande mediciner. Det finns således inga antidopingregler för framträdanden av denna typ av musiker, utan kanske snarare en beundran för vad de utför – oavsett hur de lyckas åstadkomma musiken.

Vilka likheter finns det då i framförandet av musik och i utförandet av idrott – och då behöver man inte begränsa sig till konståkning, truppgymnastik eller liknande. Visst kan väl ett mål i fotboll, handboll eller ishockey vara en skönhetsupplevelse på samma sätt som häst-hoppning eller skidflygning. Om man ser idrotten ur denna synvinkel vore en prestations-höjande substans nästan önskvärd – men om man ser det enbart som en ekonomisk verksamhet vore det fusk. Elitidrott kan utan tvekan vara en skönhetsupplevelse vid ett extraordinärt utseende. Behöver det då vara moraliskt förkastligt att ta mediciner för att göra framförandet vackrare?

Idrotten är inte rättvis

Det är naturligtvis inte bara är en slump om man lyckas bli en framgångsrik idrottare eller inte. För att nå den yttersta eliten måste man ha de rätta generna – rätt gener för just den idrotten och rätt gener för de mentala utmaningarna som hård träning innebär – men man skall också bo i rätt land och röra sig i rätt socialt sammanhang. Det är möjligt att den med bäst förutsättningar i värden för ishockey egentligen föddes i Afrika och att en svenskfödd pojke egentligen hade fantastiska förutsättningar för att bli världens bästa cricketspelare – men ändå inte fick chansen. Föräldrar kanske anstränger sig maximalt för att en son eller dotter utan talang i en idrott skall uppnå föräldrarnas ideal eller – motsatt – en pojke eller flicka med fantastiska talanger aldrig får tillåtelse för föräldrarna att ens pröva dem. Gener är inte rättvisa, de är helt utan känslor.

Naturligtvis är det inte rättvist – ur idrottsresultatsynpunkt – att vissa basketspelare är mer än två meter långa, medan andra inte uppnår mer än normallängd eller mindre. Det är på motsvarande sätt en fördel för de som är mycket viga när det kommer till tävlingar i gymnastik. Simmaren Ian Thorpe var lång men hade framför allt mycket stora fötter, som gjorde att hans paddelsrörelser var mer effektiva än andras. Sydafrikanskan Caster Semenya har naturligt lika hög halt testosteron som en man trots att hon ur många synvinklar är kvinna, men detta har ansetts så orättvist att man inom friidrotten stiftat särskilda regler för att stoppa henne. Vissa genetiska särdarg har således accepterats av idrotten, men inte andra.

Den finske skidåkaren Eero Maentyranta vann 1964 tre guldmedaljer. Senare har det visat sig att han hade en mutation kopplad till erytropoietinets verkningsmekansm som gjorde att han normalt hade cirka 30 procent fler röda blodkroppar än andra, vilket gav ett försprång i uthållighetsgrenar. Inte ens i efterhand tycker vi numera att det var orättvist, utan mer som en kuriositet som han emellertid fortplantat till sina barn – i framtiden kanske också en sådan genförändring kommer att tvinga skidåkare och cyklister bort från tävlingsbanorna. Säkert är att vi ser bloddoping respektive behandling med erytropoietin som moraliskt förkastligt om det görs i prestationshöjande syfte i idrottssammanhang.

Övrig ”bloddoping”

Vi har således accepterat vissa genförändringar som orättvisa ur idrottsynpunkt, men inte andra. Just när det gäller onormalt stora mängder röda blodkroppar – som ju kan vara avgörande i uthållighetsidrotter – finns det ytterligare några specialfall att uppmärksamma.

Mjältskada

Charles Wegelius var en brittisk cyklist som blev anmäld för doping på grund av för höga halter röda blodkroppar i blodet – hematokrit över 50 procent. Det visade sig dock att han hade råkat ut för en olycka 1998 och då skadade mjälten så svårt att den fick opereras bort. Eftersom en av mjältens funktioner är att destruera uttjänta röda blodkroppar fick Wegelius mycket större volym röda blodkroppar i cirkulationen och därigenom en fördel avseende uthållighet. Att detta inte kan klassas om doping var en självklarhet, men om någon fick för sig att operera bort mjälten för att bli en bättre idrottare skulle det nog ur moralisk synvinkel ses som en otillåten metod.

Graviditet

Det har också diskuterat graviditet som en dopingmetod. Tidigt i en graviditet kommer nämligen omställningen av kroppen att leda till större blodvolym än vad den ogravida kvinnan haft tidigare vilket medför att – innan livmodern och fostrets ger mekaniska hinder – i ett visst skede av graviditeten kvinnan är ”bloddopad” och har bättre uthållighetskapacitet. Den finländska elitskidåkaren Marja-Liisa Kirvesniemi, född Hämäläinen, var i just ett sådant graviditetsskede under tre mästerskap där hon vann medaljer, men kunde naturligtvis inte ens misstänkas för någon blodmanipulation. Det kunde däremot ett antal unga östtyskor göras eftersom de upprepade gånger var tidigt gravida under mästerskap för att senare genomgå abort – om detta enbart är skrönor eller medvetna försök att manipulera dopingregler kommer vi aldrig att få veta.

Höghöjdsträning och hypoxiska tält

Att tillbringa hela sitt liv på hög höjd förefaller inte vara någon avgörande faktor för att bli bra idrottsutövare i uthållighetsidrotter – invånarna i Anderna och Himalaya har visserligen en något annorlunda blodbild med flera röda blodkroppar, men deras höghöjdsanpassning har inte lett till bättre idrottsprestationer. Visserligen kan sociala förhållanden då spela roll – människor boende på hög höjd tillhör oftast de kategorier som inte har råd att hålla på med idrott – men inte ens när man tar hänsyn till socio-ekonomin förfaller ständigt höghöjds-boende vara särskilt bra för idrottsprestationer.

När däremot idrottsutövare som vanligen bor på lågland – vilket större delen av jordens befolkning gör – tränar på hög höjd kommer fler röda blodkroppar att bildas och efter några veckor kommer personernas insatser i uthållighetsidrotter att vara förbättrad när de tävlar på lågland igen. Effekten sitter i ganska kort tid, men metoden som sådan är vetenskapligt förankrad och ur moralisk synvinkel helt accepterad.

Däremot har det varit många etikdiskussioner – med diametralt olika resultat – huruvida man bör acceptera ”höghöjdstält” eller inte. Teorin är då att man under så stor del av dygnet vistas i rum med så låg syrehalt (lågt lufttryck eller låg syrehalt) att kroppen bildar extra erytropoietin och därigenom får en ökad massa av röda blodkroppar. Träningen kan man då göra i sin vanliga miljö – vanligtvis på lågland i sin invanda träningsmiljö (till skillnad från träning på hög höjd då man inte orkar lika mycket och måste lämna sina vanliga tränings-miljöer). Metoden kan utformas på olika sätt och ger utan tvekan förbättrade idrottsresultat. WADA har inte förbjudit de olika metoderna, men metoderna har av andra ansetts gränsa till doping eller kanske till och med ansetts vara doping. Att märka är att förhållningssätten till artificiell syrefattig miljö har varit olika i olika länder, men också växlat med tiden inom ett och samma land.

Medan tillförsel av erytropoietin således är dopingklassad finns det alltså andra sätt att med ökad erytropoietinbildning som bas öka antalet röda blodkropper. Emellertid kan utnyttjande av sådana metoder inte ske på samma villkor för alla – metoderna är dyra och utesluter (orättvist) de som inte har tillräckligt mycket pengar; länder, idrottsförbund och individer.

Idrotten som affärsdriven

Om man utgår från att alla människor har olika förutsättningar ur genetisk och fysiologisk synvinkel att prestera på toppnivå i idrott finns det ytterligare en faktor av betydelse: ekonomin. Inför Olympiaden i Aten 2004 satsade den australiensiska staten 547 miljoner amerikanska dollar på idrott och 14 av dessa direkt på det australiensiska landslaget som skulle delta i OS. Man kan utgå från att andra skattefinansierade institutioner satsade minst lika mycket eller mera, och företag och privatpersoner ytterligare mer. Om man endast ser till statliga stödet motsvarade det 32 miljoner dollar per vunnen guldmedalj. Australien blev då fyra i medaljligan trots att landet bara kommer på plats 42 när det gäller befolkningsstorlek i världen. Förklaringen till framgångarna kan inte gärna tillskrivas särskilda genetiska faktorer eftersom landets befolkning genetiskt är en sammansmältning av främst olika européers gener och att det australiska i sättet att leva eller i landskapets utformning skulle ge särskilda förutsättningar för idrott är heller inte så sannolikt. I stället är det troligen pengar som kunnat köpa träningsmöjligheter och tid för elitidrottarna som lett till guldmedaljerna.

Vid jämförelse (2010) av olika sätt att höja blodvärdet lika mycket kan man konstatera att utrustningen för ett tält som ger hypoxi kostade cirka 70 000 kronor i inköp och driften och levnadskostnadsökningen kan beräknas till cirka 10 000 per månad. Vistelse på hög höjd ligger i samma storleksordning om träningsbetingelserna skall vara goda medan tre doser erytropoietin – vilket kan ge ungefär samma blodmängdsökning – kostar drygt 1000 kronor per månad (det vill säga betydligt mindre än vad analysen av ett dopingtest för erytropoietin i urinen kan beräknas till).

Världens olikheter i ekonomiska resurser för idrotten är således snarast mindre vad gäller doping än vad kostnader för dopingfri idrott är.

Hälsofarligt

Ur etiksynpunkt är det orimligt att idrottsutövare tar dopingpreparat som de blir sjuka av eller har stor risk att bli sjuka av, idrotten skall ju enligt idealen vara hälsobringande. Dessvärre förekommer ju användning av dopingpreparat i en betydande omfattning även i ett land som Sverige, och det innebär att – om doping ger mycket hälsoproblem – så borde vi ha en stor erfarenhet av att behandla somatiska komplikationer till doping. Det har vi inte; de flesta allmänläkare har över huvud taget aldrig behandlat någon komplikation till dopingpreparat.

Naturligtvis finns det anekdotiska fall av levercancer, snabb tillväxt av prostatacancer hos unga, intoxikationer och liknande, men de är så sällsynta att de fortfarande måste kategoriseras som anekdotiska fall. På en fertilitetsklinik är däremot sannolikt tidigare bruk av anabola steroider en vanlig differentialdiagnos vid svårighet att få barn och hjärtrytm-rubbningar efter amfetaminbruk och hjärtfibrotisering efter anabola steroider antagligen sällan diskuterade som dopingrelaterade på en kardiologisk klinik trots att det säkerligen finns ett samband i ett icke oväsentligt antal fall. På de psykiatriska klinikerna kommer främst anabola steroider in som en faktor i missbruksvården, medan i kriminalvården aggressivi-teten och ett kriminellt beteende ofta åtminstone delvis kan hänföras till bruk av droger varav anabola steroider och amfetamin är två exempel. Det bör dock understrykas att när missbruk blir så avancerat att psykiatrin eller kriminalvården kopplas in är personen sällan längre aktiv inom idrottsrörelse – även om bruket grundlagts där.

Är dessa sällsynta, individuella biverkningar då acceptabla om man anser att verkningarna av dopingsubstanserna faktiskt gör något gott för hela gruppen av idrottsutövare. Detta bör då sättas i relation till idrottens andra effekter: god kondition, starka muskler och välmående etcetera, men också knäskador, infektion, huvudskador (till och med dödliga) med mera. Det är inte självklart att man hellre skall acceptera de mekaniska idrottsskadorna och samtidigt anse dopingbiverkningar som oacceptabla.

Skulle man då kunna minimera riskerna av dopingpreparat genom en skarpare lagstiftning som dock tillät ett visst bruk av dopingklassade preparat respektive skulle täta medicinsk övervakning kunna ge en positiv effekt? Svaret på båda frågorna är sannolikt nej. Om vissa idrottsutövare inte följer nuvarande dopingregler finns det inget som talar för att de skulle följa mer tillåtande dopinglagar heller – konsumtionen totalt skulle rimligen dessutom öka drastiskt. Läkarkontroller låter ofta lockande men de skulle ju i så fall enbart kunna upptäcka att någon redan fått biverkningar – om läkarundersökning visar att alla prover med mera är normala är det ju snarast ett kvitto på att det är rimligt säkert att fortsätta använda dopingpreparaten.

Det kan påpekas att alla mediciner – och dopingpreparat – blir allt säkrare och har mindre biverkningar får varje år. Detta är dock en helt irrelevant uppgift eftersom de som dopar sig använder preparaten i doser och kombinationer som aldrig blivit testade.

En illegal marknad

Eftersom det finns en efterfrågan på dopingpreparat som är större än den legala marknaden har det självklart uppstått en illegal marknad – idag huvudsakligen aktuell via internet. Lika självklart är omsättningen av denna typ av droger på den illegala marknaden är tusendubbelt större än de resurser som samhället lägger på att bekämpa verksamheten. Om medborgarna i samhället tyckte att dopingen var ett stort samhälle borde det vara rimligt att satsa mer på antidoping, medan om det bara vore ett fuskproblem inom idrotten borde problemet lämnas till idrotten att själv bekämpa det.

Det finns också dystra analoger att dra fram som exempelvis 20-talets alkoholförbud i USA och det mycket senare upprätthållna alkoholförbudet för alkohol på Grönland. Båda förbuden gödde en kriminell marknad med stor ekonomiska vinster för många. Det är möjligt att tänka sig att utan ett förbud skulle tillgången bli ungefär lika stor som idag om de ekonomiska resurserna i stället användes för att informera om avigsidorna av bruket av dopingpreparat.

Ett betydande problem med försäljning av dopingpreparat – liksom alla andra droger – på en svart marknad är att det inte finns någon kontroll av kvaliteten på det som säljs och ingen instans att klaga på när det blir fel. Det finns numera ett stort antal undersökningar gjorda av kvaliteten på de kosttillskott som säljs på internet, och man kan räkna med att cirka 25 procent av kosttillskott riktade till idrottsutövare innehåller dopingklassade ämnen. Samtidigt kan det i det som marknadsförs som dopingsubstanser finnas mycket varierande halter av den förment aktiva substansen, så att det ibland inte finns något alls, oftast något mindre än angiven mängd, men ibland mycket högre doser.

Fullständigt ansvar

I antidopingreglerna finns angivet att idrottsutövaren har ett fullständigt ansvar – strict liability – avseende vilka substanser som finns i idrottsutövarens kropp. OS-medaljören Sebastian Coe, numera Lord Coe, har försvarat doktrinen med orden: ”The rule of strict liability – under which athletes have to be solely and legally responsible for what they consume – must remain supreme. We cannot, without blinding reason and cause, move one millimetre from strict liability – if we do, the battle to save sport is lost.’’ Om det nu faktiskt är så att i de flesta fall är det en ledare som ligger bakom idén, anskaffande och administrationen av dopingmedel (vilket är sannolikt inom elitidrotten där idrottsutövaren knappast har tid eller möjlighet till det) skulle det kunna innebär att man bestraffade idrottsledaren eller idrottsledaren medan däremot den dopade idrottsledaren gick fri – detta vore inte heller rimligt. Å andra sidan är det nästan ännu mer orimligt att – som i Östtyskland – en rad idrottare blev fällda för doping då muren fallit medan ledarna gick fria (i den mån de inte blev åtalade inför civil domstol).

Slutord

För de flesta idrottsintresserade är doping att likställa med fusk. Emellertid är det uppenbart att de flesta inte tror att man någonsin kommer att kunna slå ut idrottsdoping helt. En rimlig linje är då att försöka få ner dopingen till så liten omfattning som möjligt. Skall man lyckas med det måste man vara tillräckligt klok för att inte bara hävda sina egna argument utan att också sätta sig in hur förespråkarna tänker.

Enhanced Games: En affärsplan för elitidrott baserad på doping

De flesta som sysslar med antidoping har säkert sett framför sig den dag då det annonseras en alternativ elitidrott där doping inte bara är tillåten utan mer eller mindre direkt är en förutsättning. Det har ”legat i korten” en längre tid, dels mot bakgrund av filmindustrins utpumpande av människoliknande varelser med utomjordiska krafter, dels de allt högre ekonomiska möjligheterna inom den yppersta elitidrotten. Nu finns det en konkret plan för en dopingstinn idrott: Enhanced Games.

Bakom projektet står australiensaren Aron D’Souza – född i Melbourne men nu bosatt i London – som i massmedia säger sig vilja arrangera den första tävlingen redan nästa år, 2025. Som president för Enhanced Games säger han sig vara ledare för en grupp av idrottare, läkare och forskare. Han planerar att arrangera de första spelen utan drogtester i december nästa år, med två framstående australiska idrottare bland dem som visat intresse.

Tävlingen utmanar det olympiska spelsystemet som, enligt honom, är överspelat: “Inter-nationella Olympiska Kommittén har effektivt men på ett enfaldigt sätt styrt idrottens värld i 100 år, men nu är oppositionspartiet här. Vi är redo för en strid. Jag vet att de kommer att spela smutsigt. Jag vet att de kommer att hota oss. Men slutligen vet vi att vi har moralisk rätt. Idrottare är vuxna … och de har rätt att göra vad de vill med sina kroppar – min kropp, mitt val; din kropp, ditt val, och ingen regering eller paternalistisk idrottsfederation borde fatta dessa beslut för idrottare – särskilt inte kring produkter som är FDA-reglerade och godkända.”

Fem sportkategorier – friidrott, simning, tyngdlyftning, gymnastik och kampsporter – planeras att finnas på programmet för Enhanced Games, som förutsättes kunna hållas årligen.

D’Souza har i sin reklam påpekat att det fanns stor nyfikenhet kring gränserna för mänskliga ansträngningar går: “Det handlar inte bara om att vi kan bryta den nio sekunders 100 meter, jag är säker på att vi kommer att göra det. Jag vill se en 40-, 50-, 60-åring slå världsrekord eftersom prestandamedicin är grunden till anti-åldrande, det är vägen till ungdomens källa. Ingenting kommer att förbättra produktiviteten i vårt samhälle mer än att förhindra åldrande. Det låter som science fiction nu, men vi lever i framtiden, se på framväxten av artificiell intelligens och andra teknologier. Anledningen till att anti-åldrande har blivit så hämmat inom vetenskapssamhället är för att hundratals miljoner dollar av skattebetalarnas pengar runt om i världen går till att finansiera anti-vetenskapliga myndigheter – exempelvis WADA, USADA, Sports Integrity Australia, etcetera – vars uppgift är att stoppa vetenskapliga framsteg. Verkligheten är att IOC och WADA har skapat ett osäkert system som har tvingat användningen av prestandaförbättringar under jorden.”

Plats för de första ”Dopingspelen” har ännu inte bestämts, men enligt D’Souza skulle en stad inte behöva spendera överdrivet mycket medel för att vara värd, som olympiska städer gör. Genom att minska antalet deltagare från 13 000 (olympiska) idrottare till kanske ett par tusen kommer spelen att kosta några 100 miljoner att genomföra istället för nuvarande Olympiaders miljarder. För att finansiera tillställningen vill D’Souza ge tävlande idrottare aktier i Enhanced Games, det företag som han själv finansierade men som enligt honom också dragit till sig intresse från investerare i Silicon Valley i Kalifornien. Han påpekar att en olympisk mästare trots medaljen endast tjänar några årsinkomster även sedan vederbörande uppnått den högsta nivån av mänsklig excellens samtidigt som vissa idrottsbyråkrater tjänar miljoner. Enligt den tilltänkta arrangören kommer alla deltagande idrottare i ”Dopingspelen” att få en grundlön och prispengar som kommer att vara “större än något annat jämförbart evenemang i historien”. De som slår ett världsrekord skulle få 1 miljon dollar

Enhanced Games-webbplatsen har en lista över ‘förbättrade världsrekord’ som satts av idrottare som har fråntagits medaljer och rekord på grund av dopning. Man skriver att “IOC har förbundit sig att fördöma förbättrade idrottare. Vid varje olympiad sätter nya idrottare nya världsrekord, bara för att få sina medaljer återkallade, sina karriärer avstängda och deras namn dragna i smutsen. Det är dags att avsluta denna förtryckande cykel. Enhanced Games återställer härmed världsrekorden satta av följande idrottare och prisar dem för deras mod.” Listan inkluderar Lance Armstrong, sju gånger Tour de France-vinnare, som senare blev av med sina medaljer efter att ha testat positivt för prestationshöjande preparat.

Hemsidan har också fört fram den tidigare australiska elitsimmaren James Magnussen planerar enligt AFP att använda prestationshöjande droger för att slå ett världsrekord och vinna en prissumma på 1 miljon dollar. Den 32-årige simmaren, som vann världsmästerskapen på 100 meter frisim år 2011 och 2013, planerar att återvända till simningen och tävla i Enhanced Games. Han har även vunnit tre olympiska medaljer (ett brons i Rio 2016 och en silver- och en brons-medalj i London 2012), samt en guldmedalj i 4x100 meter frisim vid VM 2013 i Barcelona och en guldmedalj i 4x100 meter frisim vid Pan Pacific Games 2014. “Om någon hade bett mig att göra detta under min simkarriär skulle mitt svar ha varit mycket annorlunda, men idag har jag varit utanför sporten i sex år. Pengarna är så stor att det är svårt att ignorera dem,” medgav Magnussen i en australisk tidning. Han skulle dock inte ta några risker med sin hälsa. “Jag vill omges av rätt medicinsk support för att vara säker på att eventuella tillskott inte kommer att ha en negativ långsiktig effekt på min kropp. Detta är inte för alla, och definitivt inte för unga idrottare, men om du verkligen kan förbättra prestanda vetenskapligt och säkert, kan det vara ett underhållande evenemang för människor att titta på,” sa Magnussen.

Referentens kommentar:

Det är lätt att avfärda ”De dopades spel” eftersom det är en omöjlighet för idrottsrörelsen; det strider mot alla de värderingar som idrottsrörelsen står för. Tanken passar dessutom inte in i hur idrotten bedrivs idag med ungdomsidrott, ordinär tävlingsidrott i olika nivåer, motionärer och elitidrott; allt med olika nivåer inom olika discipliner. Inom överskådlig framtid – 25-30 år? – förblir dopingmästerskap en omöjlighet, och förhoppningsvis längre än så. Den angivna tidsperioden är så långt man kan överskåda idag, men i vissa idrottsgrenar kanske tidshori-sonten skall läggas snävare (tyngdlyftning, explosiva friidrottsgrenar, uthållighetsgrenar som cykel långsimning och maraton) medan de flesta lagidrotter kan tänkas vara friade från doping under längre tid.

Man skall dock akta sig för att avskriva ”Dopingspelen” genom att bara se det från idrotts-rörelsens synvinkel och eftersom man själv ogillar tanken. Om man ser det ur det som en del av nöjesindustrin ser det annorlunda ut. För några år sedan såg många svenska på ”Gladiatorerna i TV”, för 100 år sedan drog ”sexdagarscyklingar” stora åskådarskaror och ”the Rumble in the Jungle” med George Foreman och Muhammed Ali i Kinshasa 1974 drog in minst 100 miljoner dollar i dåtidens penningvärde. Det finns alltid ett intresse av att se på det extraordinära, nästan otäcka som finns vid gränserna för det normala. En gång i tiden åkte siamesiska tvillingar runt i värden och visades upp för pengar.

Här kan det också finnas stora pengar att tjäna. I gränslandet mellan idrott och storfinans har vi redan Formel 1 och UFC (mixed marterial arts), vilka drivs av enskilda personer som kommersiella förteg utan någon verklig idrottsorganisation bakom sig. Båda dessa exempel visar hur exceptionella prestationer – gärna farliga – kan ge upphov till miljardindustrier utan att de egentligen tillhör idrottsrörelsen. Proffsboxningen kan oftast räknas in denna klass, liksom de amerikanska proffsidrotterna och åtminstone den saudiska golfen. Där det finns mycket pengar och mycket pengar att tjäna kommer det alltid att finnas lycksökare.

Det är inte alls säkert att den nuvarande australiensiske entreprenören kommer att klara av det han förutsatt sig och någon eller några konkurser på vägen mot ett ”Dopingspel” är nog sannolikt. Om man letar finansiärer är det dock säker inte omöjligt att hitta dem bland oljeschejkerna eller varför inte försöka Elon Musk? Det borde ligga i hans filosofi att försöka hjälpa till att skapa övermänniskor.

Nå, hur får man tag i idrottarna? Inte heller det blir nog svårt om man lockar med tillräckligt stora penningsummor. UFC och den saudiska golfen visar väl att man kan få människor att ställa upp på nästan vad som helst genom att locka med pengar. Eftersom det dessutom redan idag finns de som gärna vill använda anabola steroider för att bli bättre kommer det nog snarare att bli kö än brist på personer som vill utsätta sig för experimenten.

Var finns då svårigheterna att få igång ”Dopingspelen”? Jo, för det första finns ett lagligt och ett medicinskt problem med att få syssla med det som är oetiskt och olagligt idag, men det finns antagligen någon ”skurkstat” som kan tänka sig att bli hemvist för jurister och läkare som vill byta alla värderingar som finns inom idrottsrörelsen mot pengar. Mer besvärligt kan det bli med massmedia, främst TV. För att ”Dopingmästerskapen” skall bli verklighet måste de visas internationellt i TV – annars blir de inte ekonomiskt möjliga. Kanske är det massmedia som blir den största stötestenen, för vilket TV-företag vill bli förknippad med doping? Läkemedelsföretagen kommer alltid att markera avstånd från doping, men det bör inte vara något hinder eftersom dopingmarknaden redan idag är enormt stor.

Sammanfattningsvis är det en lång bit kvar innan idrottsrörelsen behöver oroa sig för ”Elitdopingspel” på allvar, men det innebär inte att man inte bör se allvarligt på tanken. Där det finns pengar, där finns det människor med andra värderingar än de som de flesta av oss har. Låt oss hoppas att jag har rätt; under min livstid kommer aldrig ”Dopingmästerskap” bli mer än notis i marginalen, men vi kommer att få vänja oss vid att det kommer att finnas ”affärsmän” som i olika sammanhang kommer att försöka.

Lance Armstrong i Enhanced Games – i simning?

Det första stora namnet för ”Dopingspelen 2024” (Enhanced Games) har tillkännagivits, och det är ingen annan än den före detta professionella cyklisten Lance Armstrong. Armstrong var tävlingssimmare innan han så småningom övergick till triathlon och slutligen cykling. Han sa att han aldrig var lika bra i traditionella amerikanska idrotter som fotboll eller baseboll, så hans mamma anmälde honom till simning. “Jag gick med i simlaget när jag var 12 år, och jag var den sämsta i simhallen, jag placerades med en grupp 7-åringar,” sa han i en intervju med Oprah Winfrey. Han avancerade dock snabbt och blev mycket snabbare i poolen.

Om – det vill säga om – Lance Armstrong ställer upp i Enhanced games är det det första internationella evenemanget för Armstrong på över ett decennium. Han kommer då att vara 53 år gamma, vilket innebär att sannolikheten att han skall kunna prestera på elitnivå är mycket begränsad. Om han trots allt skull kunna mäta sig mot det bästa skulle det vara uppenbart för alla att det vore till största delen en effekt av doping varför det sannolikt mer skulle ses som ett medicinskt experiment eller cirkusnummer än en idrottsprestation.

Organisationens webbplats innehåller en lista över “förbättrade världsrekord” som hyllar prestationer av idrottare vars medaljer återkallades på grund av dopning. På listan finns ingen cyklist men däremot löpare och simmare. Det finns inte heller angivet att cykling skall vara med på tävlingarna 2024, utan istället istället planeras tävlingen att inkludera fem andra idrottsdiscipliner: friidrott, simning, tyngdlyftning, gymnastik och kampsport. Spelen planeras att hållas årligen.

Naturligtvis undrar många om det rätta för Lance Armstrong i att delta i ett evenemang där dopingpreparat inte bara är tillåtna, utan uppmuntras att användas. “Jag vet att det först låter konstigt att jag skulle delta i idrott där dopning är lagligt,” sa han. “Men bara för att du kan göra något betyder inte att du borde,” skrev han på X. “Jag kommer inte att ta några olagliga preparat före eller under tävlingarna. Det enda ämnet jag kommer att ta med mig är en sexpack av Shiner Bock.”

Faktum är att den Texas-födde Armstrong har sagt att om något hoppas hanpå att få utbilda idrottare om dopning. Inte en handledning, men farorna med att använda dopingpreparat. “Mitt liv vändes upp och ner efter att jag dopade mig, och jag förlorade många vänner och mycket pengar,” sa han. “Även om jag har sagt tidigare att jag förmodligen skulle göra om det igen, hoppas jag att jag övertygar några av den yngre generationen att det inte är värt det.”

Kanske även löpning? Armstrong har förklarat att han avser att ställa upp på 400 m och 800 m frisim vid de the Enhanced Games. Han överväger emellertid också friidrott. “Jag skulle faktiskt älska att springa 1500 eller 5000 meter, men är inte säker på om den här gamla killen skulle klara av friidrott,” sa han. “Jag är ganska säker på att jag skulle förstöra mina knän.”

Del 2: Kan Enhanced games locka elitidrottare?

I en intervju med Australiens News Corp, hävdade Aron D’Souza, grundaren av de inledande Enhanced games (”Dopingspelen”), den 6 maj 2024 att det finns “många som är i processen att registrera sig”. Simning och dykning, friidrott, tyngdlyftning, kampsport och gymnastik kommer att vara bland de olympiska sporterna som skall ingå i spelen. Registreringarna för 2025 är “mycket avancerade. Vi har många personer som för närvarande är i registreringsprocessen och tävlar vid Paris (OS).”

De första spelen avses att hållas 2025 och förhandlingarna om platsen och sändningen är “mycket avancerade”. D’Souza försäkrade att “mellan 50 och 100 idrottare som är redo att tävla vid Paris-OS också är i process att registrera sig för de första Enhanced Games”. D’Souza specificerade inte om registreringsprocessen var ett skriftligt avtal eller helt enkelt ett muntligt uttryck för intresse.

Dopning kommer att tillåtas, enligt evenemangets direktör. Aron D’Souzas påpekar också i intervjun att avsikten med att skapa denna nya tävling var ett sätt att öka idrottarnas inkomst. Detta är en brytning med den nuvarande strukturen för idrott, men samtidigt något som ryssarna i Friendship Games och det internationella friidrottsförbundet också tänker sig att praktisera (vilketn givit upphov till mycket kritik).

Om det lyckas skulle de olympiska idrottarna enligt uppgift komma från de fem huvudsakliga disciplinerna: simning, friidrott, tyngdlyftning, kampsport och gymnastik (alla i grunden TV-mässiga idrotter). Enligt modell skulle idrottare få en grundlön och världsrekord skulle belönas med en miljon dollar extra. Det är således en tävlingsform där olika nationers idrottsförbund inte är med på något sätt i uttagningar och endast inbjudna idrottare får vara med.

D’Souza sa att han inte var auktoriserad att nämna någon av de 50 till 100 olympiska tävlarna, men hävdade att 1 500 idrottare formellt hade ansökt om att delta i sedan han först utfärdade uppmaningen. Han sa att det hade varit “stor dragkraft” bland simmare och styrkesporter som tyngdlyftning, men medgav att han fann det “lite mer utmanande” avseende friidrott. Den i London-baserade australiensiska affärsmannen, som stöds av några framstående riskkapitalister inklusive den amerikanska miljardären Peter Thiel, tillade: “Vår perfekta kandidat är inte den 19-åriga som går till sitt första OS”, rapporterade AFP. “Det är den 28-åringen som har varit med i OS två gånger, vunnit silver och tänker ”Jag vill inte sluta bara som personlig tränare.” De känner att de har lite mer att uppnå innan de går i pension och lämnar den elitidrotten vid 30 års ålder.”

Nyligen krävde Kieren Perkins, ordförande för den australiska idrottskommissionen, att evenemanget, som tillåter dopade idrottare att tävla, ska upphöra, enligt den spanska tidningen AS. Hans kommentarer syftade på de risker som idrottare kan stå inför. När han talade på en SportNXT-konferens i Melbourne sa han: “Att tänka på Enhanced Games är obehagligt. Någon kommer att dö om dessa evenemang tillåts växa och utvecklas.”

Referentens kommentarer:

Man måste ha klart för sig att Enhanched Games är en affärsidé avsedd att ge stora inkomster till de som har investerat pengar, tid och prestige i projektet. Det är ingenting som kommer från idrottsrörelsen och är inte avsett att föra idrotten framåt. Detta är ett affärsprojekt.

Det finns liknande affärsprojekt som har lyckats. Det mest kända exemplet är Formel 1-cirkusen (det amerikanska mediahuset Liberty Media och ägaren John Malone köpte Formel 1 från Bernie Ecclestone för närmare åtta miljarder dollar 2016). Stora delar av MMA-verksamheten ägs också till stor del av en person (Dana Frederick White, Jr är en amerikansk affärsman och företagsledare som är minoritetsägare och president för MMA-organisationen Ultimate Fighting Championship, UFC). Många av de stora boxningsgalorna arrangeras också som privata företag.

Det är sagt att genom Enhanced Games skall en större del av idrottens inkomster gå till elitidrottarna. Om det blir sant skall man dock se det som ett medel och inte som ett mål i sig.

Pengar lockar alltid, så även idrottsutövare

Mycket pengar lockar alltid mycket

När affärsmännen bakom Enhanced Games hävdar att det finns 50-100 idrotts-stjärnor som överväger att skriva på för deltagande måste det ses som en ”affärsannons.” Ett övervägande betyder allt eller inget – från en förflugen tanke till att någon verkligen överväger att avsluta sin idrottskarriär på detta sett. Ur affärs-synpunkt gäller det att få både många och framstående idrottare att skriva på – kvantitet och kvalitet. Om få och enbart idrottare utan lyskraft skriver på kommer hela projektet att behöva läggas ner. Ett utdraget förlopp i lockandet av idrottsstjärnor vore också deletärt: nu eller aldrig. Ett par månader efter OS i Paris är sannolikt en ”deadline”

Det är osannolikt att mer än en mycket, mycket liten del av de stora världsstjärnorna som vunnit medaljer utan doping skulle vilja dopa sig för att delta i ”Dopingspelen”, men gör dom det inte är risken stor att de blir besegrad av andra, egentligen mediokra idrottare som dopat sig

Projektet kommer aldrig att kunna betalas med publikintäkter utan avsikten är att inkomsterna skall genereras av TV-intäkter. Avgörande för om projektet skall lyckas eller misslyckas beror alltså på om man lyckas locka så många lysande elitidrottare i spektakulära individuella idrottare – lagidrotter kommer inte att vara aktuella – att något TV-bolag är berett att betala mycket, mycket pengar för att få sända tävlingarna. Detta skulle dock vara ett stort vågspel för TV-bolagen, dels rent ekonomiskt, dels avseende sitt rykte

Om inte de allra största stjärnorna är med kommer spelen att likna ”Gladiatorerna”

Det kommer att krävas verkligt spektakulära idrottsprestationer för att TV-tittarna skall vilja titta på dopade idrottsstjärnor mer än en enstaka gång

De pengar som arrangörerna skulle kunna få av TV-bolag kommer från samma pott som de nuvarande arrangerande idrottsförbunden får sina pengar ifrån. Det innebär att Olympiska kommittéer, friidrottsförbund, simförbund med flera kommer att få mindre pengar, vilket gör att de kommer att göra allt de kan för att stoppa Enhanced Games

Rimligen kommer aldrig de nuvarande idrottsförunden/arrangörerna att kunna hindra någon idrottsutövare att ställa upp i Enhaced games, men de kan förhindra att de som deltar i idrotter som inte har dopingtester – och som till och med uppmuntrar till doping – att komma tillbaka till ”vanligt” tävlande genom att påbjuda mycket långa karenstider

Om Enhanced games lyckas etablera sig som en legitim tävlingsform kommer WADA:s hela existens att devalveras. WADA kommer därför att göra allt som är möjligt för att motarbeta detta initiativ’

Idrottsrörelsens officiella svar på the Enhanced Games

The Enhanced Games, ”Dopingspelen”, är ett planerat internationellt evenemang som initierats av Aron D’Souza, en australisk affärsman, där idrottare inte kommer att utsättas för några former av tester av WADA för förbjudna substanser och metoder och där arrangörerna direkt uppmanar till bruk av doping för att förbättra resultaten. Ursprungligen planerat att hållas i Australien 2024, efter OS i Paris 2024, är evenemanget nu planerat att äga rum 2025. Reaktionerna från idrottsvärlden har varit extremt negativa och betonar farorna med att uppmuntra prestationshöjande substanser.

WADA, World Athletic, IOC med flera

Reaktioner från idrottsvärlden som betonar farorna med att uppmuntra prestationshöjande droger:

Det finns bara ett budskap och det är att om någon är dum nog att vilja delta i det, och de kommer från den traditionella delen av vår sport, kommer de att bli avstängda och de kommer att bli avstängda under lång tid. Tillsammans med WADA, andra regeringar och Internationella olympiska kommittén för att uttrycka djup oro över både de planerade Enhanced Games utan antidoping-krav och de ryska organiserade Friendship Games som ett alternativ till OS.

Idén om de the Enhanced Games förtjänar egentligen ingen kommentar. Om man vill förstöra varje koncept av fair play och rättvis konkurrens inom idrotten, skulle detta vara ett bra sätt att göra det.

Medlemmar av WADA:s verkställande kommitté bekräftade också sitt motstånd mot de så kallade “Dopingpelen.” Verkställande kommittén var enad i att fördöma de Enhanced Games som ett farligt och oansvarigt koncept. Hälsa och välbefinnande för idrottare är WADA:s högsta prioritet. Uppenbarligen skulle detta evenemang äventyra båda delarna genom att främja användningen av potentiellt skadliga substanser och metoder. Det finns alltför många exempel genom historien – inte minst från den systematiska dopingen och den systematiska dokumentationen i DDR – att prestationshöjande substanser har skadat idrottare allvarligt både fysiskt och mentalt. Det finns emellertid dödsfall på grund av doping också i många andra länder. Verkställande kommittén betonade WADA:s ståndpunkt i denna fråga, och varnade idrottare och stödpersonal, som vill delta i ren sport, att om de skulle delta, skulle de riskera att begå dopingregelöverträdelser enligt WADA:s regler. För att vara tydlig kommer WADA att uppmuntra antidopingsorganisationer världen över att testa inblandade idrottare före, under och efter detta evenemang, för att skydda legitima idrottens integritet.

Ovanstående uttalanden har också konfirmerats av Sebastian Coe, president för World Athletics, Rahul Gupta, direktör för Vita husets kontor för nationell narkotikakontrollpolitik och representanter från Internationella olympiska kommittén (IOC); Uttalande från WADA. De kan också påpekas att vissa länder, såsom Österrike, Frankrike och Italien, har kriminaliserat användningen av en WADA-förbjudna substanser medan många fler länder också har antagit sportspecifik lagstiftning som kriminaliserar andra dopingregelöverträdelser utöver använd-ningen av en WADA-förbjudna substans inklusive

innehav av WADA-förbjudna substanser eller metoder

leverans eller distribution av WADA-förbjudna substanser eller metoder (trafficking)

administration eller förskrivning av WADA-förbjudna substanser eller metoder till idrottare

att inte samarbeta med antidopingsutredningar som genomförs av en internationell eller nationell antidopingsorganisation eller annan offentlig myndighet. Internationella idrottsmedicinska förbundets ståndpunkt

Internationella förbundet för idrottsmedicin (FIMS)

Trots mycket motstånd är det troligt att Enhanced Games i någon form kommer att äga rum med tanke på det finansiella stödet. Internationella förbundet för idrottsmedicin (FIMS), en internationell organisation som består av nationella idrottsmedicinska föreningar från alla fem kontinenter, med en verkställande kommitté som inkluderar representanter från IOK, WADA, Association of Summer Olympic International Federations och Association of International Olympic Winter Sports Federations, och vars uppdrag är att hjälpa idrottare att uppnå optimal prestation genom högkvalitativ medicinsk vård och träning, är bestämt emot Enhanced Games.

Entrepenören som driver Enhanced Games anser att “Drogtestning handlar om rättvisa, inte säkerhet.” Han uttalar följande: “På OS dopingtestas idrottare efter varje tävling. Det är uppenbart att målet med OS dopingtestningsregim är att säkerställa rättvisa genom hot om straff för de som använder förbättringar. Det finns liten oro för säkerhet, eftersom OS inte har något obligatoriskt hälsotestprogram. Olympier, varav 44 procent har använt förbättringar det senaste året, kan tävla oavsett eventuella oupptäckta hälsorisker. Därför kommer idrottare som tävlar i Enhanced Games att få gratis medicinsk screening före tävlingen, vilket säker-ställer att de är friska och kan tävla. Screeningen kommer att omfatta ett EKG, blodprov och gensekvensering för att bygga upp en fullständig bild av idrottarens hälsa och låta idrottare fatta ett informerat beslut om huruvida de kan tävla eller inte. Enhanced Games strävar efter att vara det säkraste sportevenemanget i världen. På Enhanced Games prioriterar vi idrottarnas säkerhet. I samarbete med toppforskare och kliniker utvecklar vi ett fullständigt medicinskt screeningprotokoll före tävlingen för att skydda idrottare som tävlar i Enhanced Games.”

FIMS tar starkt avstånd från denna tolkning av tävlingsidrott. Genom att citera skillnaden mellan rättvisa och säkerhet verkar arrangörerna för Enhanced Games flytta diskussionen till en filosofisk nivå. FIMS prioritet måste vara att skydda de tre grundläggande principerna som utgör grunden för medicinsk vård av idrottare utan undantag: vetenskaplig analys, studie av individens fysiska tillstånd och hälsoskydd. Påståendet att antidopingtest inte skyddar elitidrottares säkerhet har ingen vetenskaplig grund och kan därför starkt avfärdas. För att ett ämne eller en metod ska läggas till WADA:s förbjudna lista måste det uppfylla minst två av tre kriterier i Artikel 4.3 för att inkludera ämnen och metoder på den förbjudna listan, som inkluderar en faktisk eller potentiell hälsorisk för idrottare (utöver att ha potential att förbättra eller förbättrar idrottsprestationer och bryter mot idrottens anda). Även om det finns en minskad hälsorisk för elitidrottare som deltar i Enhanced Games på grund av de deklarerade medicinska kontrollerna – även om detta återstår att fastställa – fokuserar vår oro inom FIMS också på hälsoriskerna med droganvändning hos unga aspirerande idrottare, särskilt de som aldrig kommer att delta i Enhanced Games. FIMS stora oro är att unga individer kommer att utnyttjas i jakten på berömmelse och förmögenhet och lockelsen av Enhanced Games.

Medicinsk screening otillräcklig för att garantera säkerheten för “förbättrade” idrottare

Procedurerna och protokollen som utvecklas av förespråkarna för Enhanced Games rapporteras skydda idrottarnas hälsa samtidigt som de upprätthåller principen om personligt val i användningen av förbättringar. Avsikten är att genomföra flera utvärderingar av idrottare som deltar i Enhanced Games för att informera om en feltänkt, riskbaserad metod för informerat samtycke. I scenarier där idrottare inte uppfyller de specificerade hälsokriterierna för deltagande, verkar det som om idrottare kommer att ha möjlighet att överklaga beslutet eller söka fortsatt medverkan. Denna process under utveckling förväntas involvera ett etablerat system för extern skiljedom som tillåter en opartisk tredje part att granska fallet och överväga eventuella överklaganden eller argument som framförs av idrottaren angående deras hälsostatus och berättigande. Enhanced Games avser också att tillämpa ett liknande system för extern skiljedom för idrottare som önskar bestrida eventuella idrottsliga och/eller ekonomiska sanktioner som kan åläggas vid påstådd användning av förbjudna förbättringar – vilka förbättringar som kommer att tillåtas och förbjudas återstår att förklara.

Testning för rättvisa och hälsa

FIMS välkomnar medicinsk screening som kan upptäcka möjliga hälsorisker för tävlande. Faktum är att antidoping inte bara handlar om att garantera rättvisa. Den grundläggande motiveringen för WADC är att “antidopingprogram syftar till att skydda idrottarnas hälsa och att ge idrottare möjlighet att sträva efter mänsklig excellens utan användning av förbjudna substanser och förbjudna metoder.” Uttalandet ovan av presidenten för Enhanced Games bortser från den nuvarande fördelningen av medicinsk kompetens inom olympiska idrotter. Den medicinska screeningen av idrottare för att säkerställa att de är friska och redo att tävla organiseras av de olympiska internationella förbunden och inte av IOC själv. Varje förbund administrerar sin egen sport och ansvarar för sina idrottares hälsa vid internationella tävlingar, inklusive vid OS. Detta innebär vanligtvis att de övervakar eller ålägger sina medlemmar att vara ansvariga för den medicinska screeningen av idrottare för att minimera risken för deras hälsa. Eftersom en stor del av antidoping handlar om idrottarnas hälsa, är antidoping en väsentlig del av den heltäckande medicinska vården för friska idrottare. En idrottare som deltar i doping riskerar framför allt sin egna hälsa. FIMS anser därför att medicinsk screening som sådan inte är tillräcklig för att garantera idrottarnas säkerhet. Till exempel kommer många av de biverkningar av förbjudna substanser endast att observeras efter flera års användning och kommer inte att upptäckas genom ett enda blodprov. Det finns också många exempel där screening är ineffektiv för att upptäcka de långsiktiga biverk-ningarna av förbjudna substanser, såsom psykiatriska störningar orsakade av anabola-androgena steroider, effekterna av tillväxthormon på reproduktionsfunktionen, den accep-tabla nivån av vänsterkammarhypertrofi eller risken för levercancer. Det är uppenbart att den typ av medicinsk bedömning som föreslås i samband med Enhanced Games inte kommer att vara tillräcklig för att upptäcka biverkningarna av många förbjudna substanser.

Tillgång till resurser

En annan fråga rör tillgång till finansiella och medicinska resurser. FIMS är bekymrad över hur aspirerande idrottare, som lockas av erbjudandena från Enhanced Games men utan betydande finansiella resurser, och idrottare från utvecklingsländer, ska få tillgång till sådan specialistvård och “skydda” sin hälsa. Det är välkänt att medicinsk övervakning redan idag söks av intresserade kändisar, influencers och de mycket rika i exklusiva kliniker, där en enda timmes konsultation kan kosta några tusen dollar. En ytterligare olycklig effekt av Enhanced Games är därför en sannolik ytterligare breddning av klyftan mellan utvecklings-länder och rikare länder i idrottsprestationer.

Antidoping måste utvecklas

Oavsett vad man tycker om Enhanced Games, kan dess oundviklighet ironiskt nog hjälpa till att upptäcka dem som dopar genom att bättre förstå metoderna som används för att dopa. För närvarande, på grund av hemlighetsmakeriet kring droganvändning i idrott, vet ingen vad doparna gör förrän det är för sent. Som ett resultat är förebyggande åtgärder inte så effektiva som de skulle kunna vara och de exakta negativa hälsoeffekterna för idrottare är ännu inte fastställda. Det finns också ryktesrisken för idrotten att beakta. Idrottssupportrar vet inte vilka evenemang som är rena, hur mycket doping som pågår eller hur effektiva internationella förbund, IOC, WADA och andra antidopingorganisationer är på att upptäcka dem som dopar. Och, naturligtvis, sker upptäckt och bestraffning ofta i efterhand. Rena idrottare luras på en plats på prispallen och fans lämnas ovetande – undrande, cyniska eller bara ointresserade.

Det återstår att se om Enhanced Games kan föra doping till ett ljus där det kan studeras ordentligt. Detta kan innebära en obekväm utveckling av antidopingvetenskapen så att etisk forskning kan genomföras under doping för att låta oss förstå livscykeln för olika substanser och/eller metoder och deras effekter på elitprestationer, kroppen och hälsan. FIMS och antidopingorganisationer beväpnade med denna information kan sedan komma med smartare, mer riktade sätt att upptäcka droganvändning i idrott och bättre informera idrottare om potentiella negativa hälsoeffekter av droganvändning. Med denna rigoröst undersökta och peer-reviewade kunskap kan antidopingorganisationer förkorta periodiseringsfönstret och därmed göra maskering av droganvändning svårare samt fastställa den bästa kombi-nationen av detektionsprocesser för att göra testningen mer effektiv.

Det verkar som att idrottare som deltar i Enhanced Games måste delta i longitudinella studier för att kunna tävla om de rikedomar som erbjuds. Då skulle FIMS och antidopingorga-nisationer kunna samla in exakt data för första gången från en stor grupp idrottare som har erkänt doping för att fastställa de långsiktiga effekterna av olika typer av droganvändning. Denna information skulle kunna användas för att visa de verkliga hälsoeffekterna av doping och för att skingra myter och informera beslut om den förbjudna listan. Ironiskt nog skulle de oundvikliga negativa hälsoeffekterna av prestationshöjande preparat kunna avskräcka idrottare från att delta i Enhanced Games, och den ökade kunskapen om dopingpraxis och utvecklingen av nya antidopingtester skulle också kunna stärka idrottarnas förtroende för dopingfri olympisk idrott. Alla dessa möjligheter och alternativ kan emellertid inte övertrumfa engagemanget från alla idrotts- och medicinpersoner inblandade att följa WADA regler. FIMS måste insistera på att Enhanced Games respekterar de etiska principerna för idrottsmedicin. Som aldrig förr i den moderna idrottens historia finns det ett akut behov av att skydda de olympiska idealen och olympismen. FIMS förblir helt dedikerad till de olympiska värderingarna och är engagerad i den olympiska rörelsens medicinska kod.

Vi vill ha friska idrottare och rättvisa tävlingar [Referens: Pitsiladis YP, Pigozzi F, Geistlinger M, Kawazoe Lazzoli J, Zahar M, Bachl N, Manonelles Marqueta P, Roberts WO, Braumann KM, De Rose EH, Constantinou D, Ionescu A, Schneider C, Yung PS, Bigard X; International Federation of Sports Medicine (FIMS).Br J Sports Med 2024 May 31 [Online ahead of print].

World Athletics söker en annan, ekonomisk, väg att motarbeta Enhanced Games

Enhanced Games skall i första hand ses som ett affärsprojekt där ett konsortium av affärsmän hoppas kunna tjäna mycket pengar genom att locka elitidrottsmän med mycket högre prispengar än vad som tidigare varit aktuellt. World Athletics (WA, det nya namnet för IAAF) har nu valt att motarbeta Enhanced Games – och det ryska projketet Friendship Games – genom att börja dela ut mycket stora prispengar. Man har föravsikt att göra detta redan vid OS i Paris, men nu kommer också ett nästa steg, meddelat den 5 juni 2024.

WA har avsatt en prispott på 10 miljoner dollar, den största i sportens historia, för sitt nyaste evenemang. World Athletics har mött motstånd från Internationella olympiska kommittén och vissa nationella förbund och olympiska kommittéer på grund av sitt initiativ med stora prispengar i OS men avslöjar nu att strategiska förändringar var på gång när det gäller innovation för att utöka dess globala räckvidd med mer dynamiska idrottsevenemang.

Inga förändringar väcker dock större uppmärksamhet än det ekonomiska skifte som det nyligen offentliggjorda. Den nyligen tillkännagivna World Athletics Ultimate Championship skall vara en “plattform för idrottare att marknadsföra sina egna sponsorer, skapa eget innehåll och öka inkomsterna utanför banan,” sa organisationen, medan Sebastian Coe specificerade att “varje idrottare som tävlar vid evenemanget skulle få betalt” och förklarade att World Athletics “också är under press att vara innovativa.”

Efter att ha centrerat sitt fokus på Pioneering Change-strategin på att leverera snabbare och mer spännande evenemang för att öka TV-tittandet och publiksiffrorna på arenorna samt främja idrottarnas engagemang på sociala medier och tekniska framsteg för idrottssamhället, skulle den nyannonserade World Athletics Ultimate Championship äga rum under tre dagar, i ett format designat för att utöka den globala attraktionskraften för friidrott. Det första evenemanget är planerat att äga rum i mitten av september 2026 och förväntas samla cirka 400 idrottare från 70 länder till Budapest.

Den ungerska huvudstaden tillkännagavs som den första värdstaden för vad den globala organisationen kallade ett “banbrytande nytt globalt mästerskapsevenemang som kommer att omvandla friidrottskalendern och definiera vilken idrottare som är bäst av de bästa – där världsmästare, olympiska mästare, Diamond League-vinnare och årets bäst presterande idrottare möts för att kröna den ultimata mästaren.”

World Athletics detaljerade att en rekordstor prispott på 10 miljoner dollar, den största som någonsin erbjudits i friidrottens historia, skulle avsättas till tävlingen, med guldmedaljörer som får 150 000 dollar. Coes organisation var den första att meddela att de skulle betala idrottare i Paris 2024, medan Internationella boxningsförbundet länge har kämpat för att ge sina boxare ekonomisk kompensation och tillkännagav planer på att göra detsamma vid de kommande spelen, trots att de för närvarande inte ens är erkända av IOC. Friidrottare kommer också att dra nytta av större marknadsföringsrättigheter, vilket gör att de kan kommersiellt aktivera och förbättra sina personliga profiler med detta nya format, enligt arrangörerna.

Av en slump kommer världsmästerskapen i friidrott att möta konkurrens från ytterligare en ny friidrottsliga skapad av den före detta amerikanska sprintern Michael Johnson. Denna liga är ett “försök att introducera en annan högprofilerad tävling utanför de fyrårliga OS och de biennala världsmästerskapen i friidrott” för 2025, enligt den fyrfaldige olympiske mästaren på 200 och 400 meter.

Det innovativa Ultimate Championship av World Athletics är planerat att starta sommar-säsongen för friidrott och potentiellt lägga till ytterligare ett toppevenemang till World Athletics kalender. Avsikten är att hålla evenemanget vartannat år, vilket betyder att den andra upplagan skulle äga rum efter OS i Los Angeles 2028.

“Designat som den ultimata säsongsfinalen med målet att fängsla miljontals TV-tittare världen över, kommer det globala mästerskapsevenemanget att erbjuda ett spännande och snabbgående nytt format för friidrott. Under tre kvällssessioner, var och en under tre timmar långa, kommer Ultimate Championship att visa upp det bästa av friidrott, inklusive sprint, medel- och långdistanslöpning, stafetter, hopp och kast, vilket garanterar en spektakulär show som både befintliga och nya fans inte vill missa. Idrottare kommer att representera sina landslag för att säkerställa att individuell framgång stöds av nationell stolthet”, detaljerade föreningen i ett uttalande.

Från åtta till 16 av världens högst rankade idrottare kommer att representera toppen av global friidrottstalang. “Att arrangera Ultimate Championship kommer att vara en fantastisk chans att återigen bevisa att Budapest verkligen är en av världens sporthuvudstäder,” sade Balázs Furjes, IOC-medlem för Ungern och tidigare medledare av organisationskommittén för världsmästerskapen i friidrott Budapest 23..

“Med endast de bästa av de bästa på plats och direkt till semifinaler och finaler, kommer vi att skapa ett omedelbart tryck för idrottarna att prestera för att sikta på titeln som ultimata mästare,” insisterade Seb Coe. “World Athletics Ultimate Championship kommer att vara fullt av action och spänning för fansen, och sätta en ny standard för friidrottsevenemang. Med friidrottens största stjärnor kommer det att vara ett måste-se globalt sportevenemang och innebär att friidrotten kommer att arrangera ett stort globalt mästerskap varje år, vilket för första gången säkerställer att friidrotten kommer att njuta av ett tillfälle med maximal publikräckvidd årligen.” Det kommer att finnas ett starkt fokus på TV-publiken, med målet att nå det största globala antalet möjligt.

”Dopingspelen” – the Enhanced Games – får finansiering (också av en Trump)

Just när de flesta av oss invaggats i tron av ”Dopingspelen” somnat in kom följande mail den 13 februari 2025:

Kära vänner,

Idag tas ett monumentalt steg framåt för Enhanced Games och den rörelse vi bygger tillsammans. Jag är stolt över att kunna dela med mig av nyheten att vi just har avslutat en Series B-investeringsrunda på flera miljoner dollar, med ledande investerare såsom 1789 Capital – investeringsfonden som drivs av Omeed Malik, Chris Buskirk och Donald Trump Jr.

Denna investering förändrar spelplanen. Det handlar inte bara om pengarna – även om de kommer att spela en avgörande roll för vårt första evenemang – utan också om tron, visionen och modet som våra nya partners tillför.

Donald Trump Jr. uttryckte det perfekt: “Enhanced Games representerar framtiden – verklig tävling, verklig frihet och verkliga rekord som krossas.” I grunden handlar Enhanced Games om att ge idrottare friheten att tänja på gränserna för mänsklig potential. Vi är här för att krossa föråldrade regler och skapa en plattform där de bästa faktiskt kan vara de bästa.

Vi välkomnar också betydande investeringar från Karatage och Apeiron Investment Group, som ansluter sig till visionärer som Peter Thiel, Balaji Srinivasan och Christian Angermayer. Dessa är personer som inte bara ser framtiden – de bygger den.

För våra anhängare betyder detta en sak: Enhanced Games blir verklighet. Detta är inte längre bara en djärv idé. Med denna starka grupp investerare bakom oss rör vi oss i full fart framåt för att omdefiniera sport och vetenskap inför världens ögon.

Alldeles för länge har både idrottare och fans svikits av hyckleri, byråkrati och föråldrade normer. Enhanced Games är här för att ändra på det. Vi skapar den tredje olympiaden – en ny era inom sport där innovation möter excellens och ingen lämnas utanför.

Med denna otroliga framgång har nedräkningen till vårt första rekordbrytande evenemang officiellt börjat.

Tack för att du tror på denna rörelse. Tillsammans bygger vi något extraordinärt.

I framstegens och excellensens namn,

Dr Aron D’SouzaPresident för Enhanced Games

Detta innebär att riskkapitalisterna i 1789 Capital, där Donald Trump Jr ingår, bidrar till ett projekt som ska inledas med en banbrytande tävling i USA nästa år. Den exakta summan som riskkapitalisterna satsar har ännu inte offentliggjorts, men i vissa massmedieuppgifter talas om tiotals miljoner dollar.

Utöver de ekonomiska fördelarna menar D’Souza att hans koppling till Trump-familjen kan hjälpa honom att förändra idrottsvärlden. Enhanced Games har en video av president Trump på sin webbplats där han tillkännager torsdagens lansering av partnerskapet och säger: “Det omöjliga är det vi gör bäst.” “Att veta att några av de mest inflytelserika personerna i det amerikanska samhälls- och politiska livet stödjer Enhanced Games är viktigare för oss än någon investering,” sa D’Souza enligt Sportico. “Jag har haft den stora förmånen att arbeta tillsammans med många medlemmar av administrationen och andra framstående personer inom Trump-rörelsen under åren, så det är en mycket naturlig matchning.”

“I över 100 år har eliten som styr den globala idrotten kvävt innovation, krossat individuell storhet och vägrat låta idrottare tänja på gränserna för vad som är möjligt. Det tar slut nu,” sa Trump Jr. i ett pressmeddelande där han tillkännagav finansieringen.

Hälsans betydelse när pengaintressen vill genomdriva dopingtillåtande idrott

I jakten på idrottslig framgång prioriterar vissa elitidrottare topprestation framför långsiktig hälsa. The Enhanced Games (TEG) positionerar sig som ett experiment inom trans-humanism, där de förespråkar användning av prestationshöjande medel (PED;s), inklusive metoder som är förbjudna av WADA, i syfte att tänja på gränserna för mänsklig potential.

Denna studie syftar till att undersöka perspektiven hos idrottsläkare, idrottsvetare, fysioterapeuter och andra närstående vårdprofessioner kring att behandla och stödja “dopade idrottare”, i avsikt att informera framtida riktlinjer.

Deltagare bjöds in via e-post och personliga kontakter inom idrottsmedicinska nätverk att anonymt besvara en kort enkät via QuestionPro™.

Totalt svarade 323 vårdprofessionella (82 % var idrottsläkare), varav 74 % uttryckte en vilja att behandla akuta skador och/eller kroniska sjukdomar hos “dopade idrottare”. En betydande minoritet (30 %) uttryckte stöd för att bistå idrottare med användning av PED:s och metoder under medicinskt övervakade förhållanden, med hög samstämmighet mellan yrkesroller. En relativt hög beredskap sågs hos idrottsläkare att behandla akuta (77 % jämfört med 58 %; p < 0,01) och kroniska (75 % jämfört med 63 %; p = 0,11) sjukdomar hos “dopade idrottare”. I den mån WADA:s regler och/eller nationell antidopningslagstiftning är tillämplig, förutsätter detta stöd att man följer regelverket och gällande lagar för att skydda läkare från allvarliga yrkesmässiga, juridiska och personliga konsekvenser.

De preliminära resultaten överensstämmer med det övergripande målet att främja en idrottskultur som värdesätter både topprestation och såväl kort- som långsiktig hälsa för alla deltagare. Resultaten betonar behovet av att implementera professionella riktlinjer och omfattande stödsystem som skyddar idrottarnas långsiktiga välbefinnande och understryker det akuta behovet av vidare forskning kring TEG:s påverkan på idrotten och dess gemenskap.

”Dopnings-OS” kommer närmre (?)

Aron D’Souza, en australiensisk entreprenör, är redo att snart tillkännage platsen för världens första dopinguppmuntrande av sitt slag. ”Vi kommer att tillkännage värdstaden och den första listan över deltagande idrottare,” sa han den 12 maj 2025.

Han förutspår att miljarder tittare kommer att följa när idrottare, fria från antidopningsregler, möts i tävlingar. D’Souza förväntar sig att många av deltagarna kommer att vara idrottare som annars skulle ha gått i pension, och menar att de kommer att vara ivriga att slå ”de viktigaste världsrekorden”.

Förra året sade den pensionerade australiensiske simmaren James Magnussen, 34 år, tvåfaldig världsmästare och olympisk medaljör, att han var intresserad av att delta.”Om de erbjuder 1 miljon dollar för världsrekordet på 50 meter frisim, så ställer jag upp som deras första idrottare,” har han sagt. ”Jag kommer att dopa mig till max och slå det på sex månader.” Allt från anabola steroider till bloddoping ochamfetamin är helt tillåtet i dessa spel.

Ett lanseringsevenemang är planerat till den 21 maj i Las Vegas, men vilken delstat och stad i USA som blir värd avslöjas först då. D’Souza inspiration till att starta spelen kom för två decennier sedan när han läste en akademisk artikel. Professor Julian Savulescu, bioetiker vid Oxfords universitet, argumenterade i sin forskning för ett ”Förbättrat OS” (Enhanced Olympic Games).

D’Souza organisation hävdar att IOC tjänar miljarder dollar i intäkter medan de tävlande idrottarna ”inte får tillräckligt betalt”. En undersökning visar – enligt honom – att 44 procent av elitidrottare erkände dopning, men endast 1 procent blev ertappade. Han menar att i stället för att demonisera prestationshöjande medel, ska hans nya tävlingar skapa mer spännande tävlingar och säkrare miljöer för idrottare. Men det handlar inte bara om dopade idrottsmän och -kvinnor.

D’Souza sa till Australian Associated Press: ”Vi vill ha naturliga deltagare och vi välkomnar förbättrade idrottare. Och jag hoppas att den modiga, naturliga idrottaren dyker upp på spelen och säger: ’Hej allihop, jag är naturlig, jag följer fortfarande WADA:s regler och jag kommer att slå er allihop’ – det kommer att bli fantastisk TV.” Enligt D’Souza föreslår Enhanced Games förespråkar att man utnyttjar vetenskapliga möjligheter inkluderande doping med mål att omfamna kapitalism, återanvända befintlig infrastruktur, betala idrottare mera, fokusera på kärnsporter, slå världsrekord och uppmuntra förbättringar.

På deras hemsidan står det: ”När prestationshöjare används på rätt sätt kan de ha mycket positiva effekter på resultaten av träning och träningsrutiner. Enkelt uttryckt: prestations-höjare förstärker effekten av träningen och hjälper idrottare att nå sin verkliga toppnivå.”

Till försvar för tillåten doping inom idrotten

Grunden för antidopning är konceptet om ”tävling på lika villkor”, vilket egentligen genomsyrar alla tävlingsregler inom idrotten. Antidopningspolicy är således endast uttolkande av idrottens generalla regler eftersom dopningspraktiker vanligtvis ses som fusk. Man kan knappast ifrågasätta behovet av regler inom idrotten eller försöken att hitta fungerande definitioner av ”tävling på lika villkor.”

Genetiska olikheter

Den officiella tanken kring dessa frågor antar helt enkelt giltigheten av konceptet jämlik spelplan utan att komma till rätta med verkligheten av utbredd biologisk och miljömässig ojämlikhet. Människor skiljer sig åt i sina biologiska kapaciteter, vilket är resultatet av en interaktion mellan arvsmassa och miljö. Detta gäller även idrottare och deras prestations-förmåga. Genetisk predisposition är av avgörande betydelse i detta avseende även om identifieringen av dessa genetiska egenskaper tar tid. Faktum är att även en enkel genetisk mutation kan ge en prestationsfördel.

Till exempel har en mutation i erytropoietinreceptorn i en finsk familj ökat känsligheten hos erytrocytprogenitorceller vilket resulterat i hög hematokrit. Det kliniska tillståndet är milt och livslängden påverkas inte. En speciel mutation visades i en familj där den mest kände var den finländske elitskidåkaren Eero Maentyranta, vars blod innehåller mer hemoglobin och därmed mer syre än genomsnittsmannens. Han vann tre guldmedaljer i längdskidåkning vid vinter-OS 1964 i Innsbruck. Detta exempel visar vikten av ärftliga egenskaper för prestation.

Ändå behandlas de genetiska skillnadern annorlunda i konventionell sportetik i jämförelse med till exempel farmakologiska hjälpmedel. Tydligen är den rådande idrottsetiken obekymrad över denna motsägelse eftersom ”naturlig” genetisk variation anses vara en acceptabel (eller irrelevant) ojämlikhet, medan artificiell förstärkning inte är det. Även om WADA nyligen har signalerat oro över användningen av genetisk screening för prestation finns det inga strikta förbud mot sådan användning.

Andra sociala förhållanden av betydelse

Förutom genetik återspeglar flera andra förhållanden om idrottarens omständigheter inte tillräckligt i den nuvarande etiska ramen för antidoping. Till exempel kan idrottare beroende på deras nationalitet och idrottsspecialitet skilja sig enormt när det gäller deras tillgång till vård, övervakning och en högkvalitativ medicinsk och teknologisk miljö. Att vara en toppidrottare från ett rikt land är helt annorlunda än att vara idrottare från utvecklingsländer. Dessutom kan en idrottare i en rik högteknologisk miljö komma så nära doping som möjligt och ibland till och med använda dopning, samtidigt som han är medicinskt övervakad i en sofistikerad teknologisk miljö.

Dessa ojämlikheter förvärras ytterligare av möjligheten till oidentifierad sofistikerad doping. Ett exempel på det är amerikanska Bay Area Laboratory Co-Operative (BALCO) med den designeranabola steroiden tetrahydrogestrinone (THG). Det visar tydligt att, med tillräckligt höga insatser, kommer uppfinningsrika människor kommer att kringgå antidopingstrategier och kan förbli oupptäckta, åtminstone tillfälligtvis. Det är relevant att notera att upptäckten av THG kom som ett resultat av en individs vilja att avslöja fusket snarare än framgången för antidopinglaboratorierna. År 2003 lämnades en spruta fylld med ämnet anonymt in på dokotor Don Catlins antidopningslabortorium vid UCLA, varifrån hans team kunde karakterisera THG och utveckla ett test för det.

Testningsproblem

För närvarande förlitar sig antidopning främst på tester för ämnesgrupper som är tillgängliga genom recept eller som är kända för antidopinglaboratorierna som potentiella dopningsmedel. Antidopning kan inte utveckla tester för alla ämnen som någonsin har utvecklats, särskilt de som aldrig nådde full kommersialisering och om vilka det finns lite kännedom. Detta ger styrka åt påståendet att antidopning alltid kommer att ligga ett steg efter doparna.

Dessutom ger dessa omständigheter trovärdighet åt argumentet att dopningstester inte är effektiva om de bara leder till att fånga de idrottare som inte har de bästa “skurk”-vetenskapsmännen som arbetar för dem. Eftersom testtekniker för äldre ämnen är väletablerade, löper deras användare större risk att upptäckas än de som har tillgång till nyare, mer sofistikerade molekyler. Svaret kan vara att funktionen av testning är lika mycket avskräckande som en mekanism för att säkerställa en rättvis spelplan. Faktiskt kan man hävda att misslyckandet att upptäcka alla fuskare inte är ett argument mot att sträva efter att göra det, eftersom detta skulle innebära att kanske alla former av regelsystem är otillräckliga.

Ett annat viktigt problem gäller potentialen för falskt positiva tester. Antidopningstester är lika mycket begränsade av känslighet, specificitet, precision och tillförlitlighet som vilken annan biomedicinsk test som helst, och acceptabla gränser för vissa produkter måste sättas ganska högt för att förhindra falska positiva resultat, och därmed kommer falska negativa att fortsätta att inträffa.

Medicinsk professionell integritet

Formulärets överkant

Enligt en idag allmänt hållen position bör medicinsk praxis antingen vara preventiv eller terapeutisk, det vill säga inriktad på att förebygga eller behandla sjukdom, men inte att använda biomedicinsk teknologi för mänsklig förbättring. Diskussion inom samtida bioetik verkar vara särskilt bekymrad över legitimiteten av denna konceptuella åtskillnad. Det är rimligt att åtminstone ange att sådana åtskillnader görs inom medicinsk praxis, antingen på grund av behovet av att rantionera behandling eller eftersom vårdgivare inte anser att förbättring motsvarar medicinens riktiga roll. En ytterligare oro är att en särskild dopning-praxis inte har godkänts för användning hos friska personer (som idrottare) och därför inte har gynnats av de omfattande kliniska prövningar som normalt krävs innan en terapeutisk substans kan användas. Det är därför som, enligt aktuell antidopningspolicy, dopning kan användas legitimt med ett terapeutiskt mål för att öka hastigheten på läkning av skada, men inte om det inte finns något medicinskt behov som sådant.

I den här bemärkelsen är användningen av dopningsmetoder för att förbättra prestationen inte känslig för många medicinska yrkesverksamma eftersom lite är känt om deras effekter på människor som inte lider av de mycket specifika tillstånd för vilka interventionen var designad och testad. Dock återspeglas inte denna syn i den utbredda användningen av medicinering utanför godkända indikationer. Medan riskerna förknippade med sådan praxis kanske är acceptabla i ett terapeutiskt sammanhang, anses det vara oacceptabelt inom förbättringsområdet för idrott. Detta är en viktig punkt, eftersom en förespråkare för dopning inte enkelt kan ta över preparat som redan finns för terapeutisk användning till idrotten. Således kan vi inte hävda att en specifik form av, exempelvis en anabol steroid bör ges tillstånd för användning av idrottare. Istället skulle vår ansökan kräva godkännande för utvecklingen av en anabol substans eller doseringsschema designad och anpassad specifikt för idrottare. Konsekvenserna av detta påstående är ganska annorlunda än att förespråka ett okritiskt accepterande av ämnen som redan existerar.

Emellertid uppstår den etiska kraften i detta påstående i den andra delen av påståendet, som relaterar till principen om icke-skada, en princip som gäller alla hälso- och sjukvårdsprofes-sioner. Med hänsyn till denna princip rättfärdigar antidopningsetiken sig själv med att motståndsställningen skulle kräva att medicinska yrkesverksamma använder medicinska produkter på ett sätt som kan leda till större skador för patienten eller för att det kan äventyra läkarens personliga integritet. Således skulle man kunna föreslå att sådana risker skiljer sig från dem en idrottare tar när han eller hon väljer att, säg, rida eller åka störtlopp, eftersom de senare inte kräver medicinsk intervention innan deltagande. Högst kan det innebära någon form av godkännande att deltagaren är frisk.

Å andra sidan, under medicinskt övervakad doping, gör en läkare det möjligt för förbättring genom ingripande och tar således på sig ett vårdansvar när han eller hon behandlar idrottaren. Svårigheten med detta påstående är att idrottsläkare redan engagerar sig i sådana metoder när de hjälper till i idrottare läkningsprocesss. Följaktligen misslyckas det att avvisa ”förbättring” på denna grund genom att inte beakta hälsans bio-kulturella karaktär: att göra människor friska innebär alltid att göra dem friska för något som innebär en hel rad risker. Även om det kanske är orimligt att påstå att alla läkare har en skyldighet att förbättra idrottare, skulle man ändå erkänna en läkares val att underlätta en sådan livsstil som legitim. De återstående argumenten som eventuellt skulle motverka denna synpunkt skulle innebära viss oro för bristen på resurser, även om idrotten troligen inte skulle förlita sig på offentlig finansiering för detta ändamål.

Oron för onödiga eller irrelevanta risker

Den andra oron för att skydda idrottarens hälsa som ofta används för att rättfärdiga antidopning är att dopningsrisker är kvalitativt olika från andra idrottsrisker, eftersom de förra är onödiga och irrelevanta. Denna synpunkt tar hänsyn till det faktum att elitidrott inte är ofarlig; deltagande kan leda till allvarliga hälsoproblem. Följaktligen anses sådana metoder inte entydigt främjande för hälsan. Till exempel medför fotboll höga risker för knä- och fotledsproblem, långt utöver den allmänna befolkningens, särskilt bland elitidrottare. Boxning, i sin nuvarande form, är välkänt för att vara farligt för hjärnan. Inom ishockey och amerikansk fotboll är ryggskador vanliga. Dessa risker – till skillnad från dopningsrisker – karakteriseras (och motiveras) ofta som en nödvändig del av tävlingen. De olika idrotterna definieras inte av Detta som sin väsentliga natur; regler kan ändras för att göra dem säkrare.

Till exempel har boxningen genomgått ett antal regeländringar genom åren för att minska risken för allvarliga skador. Men det finns ofta en gräns för att minska risken på detta sätt, eftersom överdriven riskminskning kan underminera det värde som vanligtvis fästs vid en särskild sport. Till exempel, om man försöker klättra fritt en viss bergsled, är praxis möjlig endast genom att acceptera regeln att ingen säkerhetsanordning används. Om denna regel inte upprätthålls, kan påståendet att man har klättrat fritt inte göras. Därför, om reglerna ändras, förändras typen av upplevelse tillsammans med de värden som är förknippade med den. Medan medicinska yrkesverksamma kommer att sträva efter att göra sport så säker som möjligt, finns det vissa risker som måste accepteras för att spelen ska äga rum.

För många praxis kan påståendet om logisk nödvändighet och relevans inte framföras i förhållande till doping: man kan ägna sig åt fri klättring utan att använda någon form av doping. Ett intressant fall uppstår när man överväger extrema prestationer. Till exempel finns det vissa former av prestationer som inte är möjliga utan någon form av teknisk förbättring. Kanske faller användningen av syrgas för att klättra Mount Everest inom denna kategori för vissa klättrare. I dessa typer av aktiviteter har förbättring en omtvistad status, även om den kan ses som en konstituerande del av prestationen på samma sätt som en tennisracket är en konstituerande teknologi för tennis. Men dopning kan göra det möjligt att uppleva vissa fysiska prestationer som helt enkelt inte är möjliga utan tekniken. Därför speglar idén om att nuvarande elitidrottstävlingar endast testar någon naturligt inneboende förmåga hos idrottare inte verkligheten.

Kan otillåten doping vara säker?

Huvudpoängen är dock att nivån av risk som man accepterar inom idrottsaktiviteter vi tycker om inte kan föreskrivas av medicinens moralnormer. De typer av risker man tar i det dagliga livet bestäms genom ett komplext, personligt värdesystem som ofta kan verka oförklarligt – såsom motivationen för att hoppa ut från flygplan eller att köra Formel 1. Det är problematiskt att göra sådana värdesystem ansvariga inför medicinens moraliska bedömning. Tvärtom skulle en uppfattning om ett hälso- och sjukvårdssystem (som förespråkas här) antyda att en av dess funktioner är att vårda de risker som människor fritt tar i sina dagliga liv.

Den centrala frågan är om någon regel eller förbättring är “tillräckligt säker”, snarare än helt säker. Doping kommer aldrig att vara tillräckligt säker så länge den är förbjuden och att detta faktum har direkt betydelse för medicinens integritet och läkarens åtagande att upprätthålla denna integritet. Således kan en läkare inte bara anta att doping i sig är farligare än riskerna med att delta i elitidrott. Riskerna med varje dopingteknik måste bedömas. Detta är särskilt svårt för en olaglig praxis vars risker inte är välbeskrivna, eftersom de till stor del är dolda. Till exempel är risken med välkontrollerad användning av erytropoietin inom elitidrott inte välkänd, eftersom bara anekdotisk information finns tillgänglig. Användningen av dexamfetamin är troligen farlig, men vetenskapligt ljudliga data är knappa. Mer data finns om anabola steroider, men återigen förhindrar hemlighetsmakeri en evidensbaserad bedömning.

Dessutom, i en kontext av förbud och straff för användning som avskräcker vetenskaplig bedömning av riskerna, blir att förklara att doping är farligt, till viss del, en självuppfyllande profetia, eftersom doping ofta sker utan ordentlig medicinsk övervakning eller bevis från välgjorda kliniska studier. I elitidrott kan det åtminstone finnas någon medicinsk övervakning, vilket dock inte torde gälla för den allmänna befolkningen, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem för ett mycket större antal personer.

Argument för medicinskt övervakad doping

Medicinskt övervakad doping bör ske inom ramen för klassiska medicinska etiska normer, särskilt med avseende på principen om att inte skada. Det skulle potentiellt kunna ha ett antal positiva konsekvenser.

För det första kan det leda till en klarare bild av vad som är farligt och vad som inte är det. För närvarande är doping till stor del dold och dess epidemiologi okänd. Dessutom kan kriget mot doping ha sina egna negativa effekter. Dopingkontrollernas upptäckt av oljebaserade esterar av nandrolon, tillhörande en klass av anabola steroider med få biverkningar och låg risk för leversjukdom, har lett till användningen av orala analoger med fler biverkningar, men som snabbare elimineras från kroppen och därmed är svårare att upptäcka. Nu när rekombinant erytropoietin är dtekterbart, sker kanske en övergång till användning av andra syretransportkapacitetförbättrande läkemedel, med högre potentiella hälsorisker. Dessa konsekvenser av anti-dopingpraxis kan paradoxalt nog introducera fler hälsoproblem än de förebygger.

För det andra leder elitidrottsverksamhet ofta till hälsoproblem som kräver särskild uppmärksamhet. Ibland innebär hanteringen av dessa hälsoproblem farmakologiska ingrepp som normalt betraktas som doping. Gränsen mellan terapeutisk och prestationshöjande användning av farmakologiska medel är ganska suddig och utgör betydande problem för kontrollorganen för anti-dopingpraxis och idrottsläkare. Flera ämnen kan användas av medicinska skäl men förbjuds när idrottaren är frisk eller tävlar. Reglerna för dispens (TUE) leder till komplicerade och kostsamma administrativa och medicinska uppföljningar. De kan till och med leda till att idrottare nekas medicinsk vård som motsvarar en bästa praxis-standard. Medicinskt övervakad doping skulle sudda ut denna dubbla identitet av molekyler – legitima terapeutiska medel mot olaglig doping – och eliminera därmed dessa ytterligare bördor. Detta skulle dock behöva sättas in i ett bredare sammanhang av icke-terapeutisk användning av ämnen eller metoder av skäl för mänsklig förbättring i allmänhet. Även om sådana metoder idag skapar mycket oro behöver de behandlas öppet eftersom mångfalden och omfattningen av mänsklig förbättring förväntas öka.

Ett exempel på accepterad idrottsprestation är en kirurgisk procedur som ursprungligen utarbetades för att reparera skada på den ulnara kollateralligamentet i armbågen hos basebollpitchers. Anekdotiska bevis tyder på att denna procedur ofta gör det möjligt för pitchers att prestera ännu bättre än innan de skadades. I detta fall fungerar idrottarens rehabilitering – tillsammans med återhämtningen genom träning – till att ge ett resultat av prestanda som är “bättre än väl”, utan att ge upphov till några moraliska bekymmer om orättvisa fördelar.

För det tredje är oron över doping i hög grad ohederlig om den antas återspegla ett genuint moraliskt intresse för hälsa. Det finns ingen brist på moraliska entreprenörer, redo att predika kriget mot doping: idrottsmyndigheter, politiker, åsiktsledare, etiker och media. De hävdar den moraliska höjden genom att föra vad som faktiskt har blivit, i praktiken, vad samhälls-vetenskapsmän kallar en “symboliskt korståg”. Medan elitidrott framställs som att den inkarnerar positiva värden som hälsa, förtjänstfull ansträngning, harmonisk utveckling av kropp och själ, nedspelar detta de verkliga hälsoriskerna med elitidrott liksom accepterade nivåer av fusk med betydande hälsoskador i vissa sporter som fotboll eller ishockey. Dagens medicinska verklighet för elitidrott liknar knappast den pittoreska bilden av en idealisk harmoni mellan skönhet, styrka och hälsa som skapades av den tidiga olympiska rörelsen. Elitidrotten har blivit helt främmande för den typ av fysisk träning som är legitimt allmänt hälsofrämjande. Dessutom väljs elitidrottare ut för uppmärksamhet och deras hälsorela-terade beteenden utsätts för en intensiv (och invasiv!) granskning som skulle vara opraktisk – och oetisk – om den tillämpades på allmänheten.

Antidoping kostar

Kriget mot doping leder knappa resurser mot ett program med intensiv övervakning av få, vilket inte är meningsfullt ur ett folkhälsoperspektiv, inte minst eftersom andelen av befolkningen som ägnar sig åt elitidrott är mycket liten. Problemet är desto mer uppenbart när det jämförs med hur många på lägre nivå (amatöridrott) som dopar sig respektive hur vanlig doping är utanför idrotten. Doping är således inte bara en fråga för idrotten och motiverar därför inte enbart en idrottsinriktad strategi. I denna era av anti-dopning har en svart marknad för ämnen som anabola steroider utvecklats, ofta av tveksam kvalitet. Man bör snarare vara bekymrade över hälsan hos denna mycket större del av befolkningen i stället för att investera så mycket ansträngning och pengar i övervakningen av små grupper av ofta medicinskt välövervakade elitidrottare.

Utifrån detta perspektiv är ett drogtestningsprogram inte det mest effektiva sättet att minska användningen av prestationshöjande (eller livsstilsförbättrande) ämnen. Istället bör resurser investeras i att förstå förändringar i kulturella värderingar kopplade till biologisk modifiering och den kultur där dopingpraktiker uppstår. Att endast testa idrottare tar bara hänsyn till konsekvenserna av en sådan kultur.

Principen att följa en uppsättning regler, inklusive förbudet mot doping, är i sig inte problematisk när man överväger idrottsutövningen. Ett problem uppstår dock när tillämpningen av dessa regler möter avtagande ”avkastning”: ökande kostnader och tveksam effektivitet. Därför är den ökande kostnaden för anti-dopingpraxis ett etiskt dilemma av större betydelse och relevans än de etiska argument som framförts som grund för anti-dopingpraktiker.

Idag kan de rika länderna betala notan för den allt dyrare praktiken med dopingkontroll, men utvecklingsländerna kan det inte. Det kommer pengar genom internationella förbund som IOC, men alltmer kommer resurserna att komma från statliga källor. ’

Sanktioner

Den starkaste sanktionen för en idrottare, vars doping upptäcks, är uteslutning från idrott livet ut, vilket trots allt inte är tillräckligt för att skrämma bort alla idrottare från doping. Det politiska och ekonomiska incitamentet, tillsammans med den personliga strävan efter pengar, berömmelse eller känslan av att vinna är så hög att risken för att doping ofta kvarstår. Så länge belöningarna för tävlingen förblir höga och konsekvenserna av att bli ertappad endast är uteslutning från tävlingen kommer sannolikheten för att idrottare använder doping att förbli hög. Dessutom skulle verkligt avskräckande straff måste vara lika allvarliga som sanktioner för grova brott, vilket är oacceptabelt ur ett socialt etiskt perspektiv.

Godkänd teknologi

Användningen av rekombinant erytropoietin för att öka blodets syretransportkapacitet är förbjuden inom tävlingsidrott. Höghöjdsexponering har en liknande effekt och leder till en naturlig ökning av hematokrit och en ökning av syretransportkapaciteten. Numera är höghöjdsträningsläger, ofta marknadsförd med sloganen “sova högt och träna lågt”, inte förbjudna även om de är omdiskuterade. Modern teknik möjliggör simulering av höghöjd med användning av hypobar och normobar hypoxi. Kostsamma anpassningar av sovrum tillåter att sova på virtuella höjder. Även enskilda idrottare som har råd har höghöjdssovrum hemma. Eftersom det är kroppen själv som ger upphov till ökningen av hematokrit vid exponering för hypoxi tillåts idrottare för närvarande att använda denna teknologi även om dess syfte är att få en “orättvis” fördel, precis som med erytropoietin doping, och det finns inga långsiktiga data om dess påstådda ofarliggörande. Återigen utgör detta en utmaning för rättvisa, eftersom många idrottare varken har råd eller tillgång till sådan teknologi. Förmod-ligen som en delvis respons på detta övervägde nyligen WADA om sådan teknologi bör förbjudas, även om man har kommit fram till att det inte bör göras. Detta resultat förstärker otillräckligheten hos antidopingåtgärder, eftersom skillnaden mellan att använda dessa tekniker och att råka bo i ett höghöjdsområde är etiskt irrelevant.

Många sporter involverar högteknologiska material från simdräkter och löparskor till futuristiska cyklar. Det finns definitivt ingen rättvis tillgång till dessa teknologier för både rika och fattiga. Det vanliga svaret på denna jämförelse är att dessa former av prestations-förbättring provocerar en fysiologisk respons medan dopingmetoder en farmakologisk. Ändå är detta inte rättfärdigandet för de skillnader som görs inom antidopingpolitiken. Faktum är att det avslöjar en tvivelaktig essentialism om vad det innebär att vara människa som förlitar sig på påståenden om vad som är ”normalt” eller ”naturligt” för människor att uppvisa fysio-logiskt. Denna interaktion mellan potentialitet och miljö är förenlig med kritiska synpunkter på mänsklig genetik. Dessutom görs svårigheten med ett åtagande till essentialistiska synpunkter om naturliga kapaciteter tydligare genom tillämpningen av genetiska teknologier på idrott specifikt.

Vilka är riskerna med att överlåta dopingvalen till idrottaren?

Även om det för närvarande är orealistiskt att helt avskaffa antidoping inom idrotten, låt oss kort diskutera vilka hypotetiska konsekvenser det skulle vara om användningen av doping tilläts. Skulle det finnas en betydande ökning av dödsfrekvensen bland idrottare? Skulle det finnas många (fler) idrottare som är villiga att ta dödliga risker? Skulle det finnas fler kroniska sjukdomar och kortare livslängd efter avslutad idrottskarriär? Om doping tilläts under de förhållanden vi diskuterar, inklusive en etisk ram baserad på principen om att inte skada, skulle vi förmodligen se en ökning av användningen av prestationshöjande läkemedel, men detta behöver inte leda till ökad morbiditet och mortalitet. Exemplet med den utbredda användningen av doping i den tidigare Östtyskland återspeglar det hemliga och tvångsmässiga naturen hos statligt påbjuden doping, ett ramverk som är väsentligt annorlunda än det som nu föreslås.

Ett moderniserat förslag om övervakad prestationsförbättring skulle säkerställa att idrottare är bättre informerade om de risker de tar, och öppenheten i dessa metoder skulle begränsa möjligheterna för en given nation att dra fördel av sina idrottare. Dessutom kan att ta doping ur skuggorna ha positiva effekter bortom den begränsade världen av elitidrott. Faktum är att praxis inom amatöridrottsvärlden kan bli mindre farliga och därigenom kan den övergripande incidensen av hälsoproblem från dopinganvändning faktiskt minska. Tyvärr verkar det omöjligt att testa denna hypotes i det nuvarande politiska klimatet, eftersom det knappt finns något intresse av att ompröva dopingens etiska grund. Dessutom har det inte funnits någon hållbar öppen diskussion om de etiska grunderna för antidoping sedan det började på 1960-talet. Om man skulle jämföra detta med andra politiska debatter inom vetenskap, medicin och teknik är situationen radikalt otillräcklig.

Vilken roll bör läkaren ha inom elitidrotten?

Förslag om antidopingreformer har specifika konsekvenser för medicinska yrkesverksamma som arbetar med idrottare. Ändå, även inom ramen för dagens antidoping, uppstår problem som inbjuder till kritisk granskning av den etablerade modellen. Den nuvarande etiska ramen för tävlingsidrott är inte utan problem för idrottsläkaren. Redan år 1983 argumenterade Thomas H. Murray, president för The Hastings Center (en ledande institution för etik), tidigare rådgivare för USA:s olympiska kommitté och sedan ordförande för WADA-AMAs granskningspanel för etiska frågor, för att de villkor som omger läkarens engagemang i elitidrott lägger en oproportionerlig press på deras beslutsfattande kapacitet. Ofta tar tränarens eller sponsorns intressen företräde framför läkarens professionella bedömning om vad som är bäst för idrottaren. På denna grund hävdar Murray att standarder för bästa praxis ofta är oklara eller obefintliga.

I enlighet med den rådande etiken inom läkarkåren borde rollen för läkaren som är involverad i idrottarens hälsorådgivning vara att bevara idrottarens autonomi, vilket innebär en balans mellan att säkerställa att behandlingen leder till den högsta graden av nuvarande och framtida hälsa, samtidigt som man erkänner idrottarens intresse av att upprätthålla en vald livsstil. Oundvikligen kommer det att finnas situationer där prestationsoptimering kommer i konflikt med bevarandet av hälsan, precis som det redan är idag när terapeutiska åtgärder tillämpas för att hålla en idrottare kvar i spelet trots en befintlig skada. Etiskt resonemang bör vara baserat på proportionalitet, bedöma fördelar och risker så objektivt som möjligt. Detta är utan tvekan inte en lätt uppgift, eftersom det kräver en förhandlings-process för att möta den svåra frågan om vilka typer av hälsorisker som är acceptabla för en idrottare att ta.

Genom att ansvarsfullt hjälpa en idrottare att förbättra sin prestation (genom att använda för närvarande förbjudna metoder), i enlighet med principen om autonomi och med användning av all säker teknik som finns tillgänglig, bör läkaren återigen bli den direkta partnern för idrottaren i strävan efter ständigt ökande prestation. Som ett resultat bör en läkare i rollen som vårdande prestationshöjare vara ansvarig för negativa effekter av användningen av all medicinsk teknik. Detta skulle vara analogt med läkares vanliga roll. Idrottarna skulle då vara fria att välja farmakologisk eller annan intervention så länge dessa står i överensstämmelse med aktuell medicinsk kunskap och utan disproportionala iatrogena biverkningar. Istället för att spekulera om antidopingtestprocedurer bör resurser investeras i att skydda integriteten hos läkare som fattar sådana bedömningar. Utan tydlig reglering är det dock möjligt att tränare skulle kunna utse “prestationsinriktade” läkare för att säkerställa maximal konkurrenskraft hos sina idrottare. Mycket mer eftertanke behövs därför för att etablera principer för god praxis angående idrottsläkares roll. Kanske är oberoende läkare vars status är jämförbar med andra idrottsfunktionärer den mest lämpliga strategin genom vilken man kan utveckla detta mer etiskt rigorösa krav.

Sammanfattning

Idrotten blir allt viktigare av ekonomiska och politiska skäl. I betydande utsträckning är elitidrotten en självbärande verksamhet, med betydande ekonomiska avkastningar från annonsering, media och publikintäkter. Som sådan skulle man kunna hävda att kampen mot doping är en intern angelägenhet för idrottssamhället, förutsatt att det betalar hela notan för antidopingkontrollen. Men faktum är att betydande offentliga medel går till idrotten också, av grundläggande sundhetsskäl som främjande av hälsa. Den allt dyrare dopingkontrollen finansieras också av regeringskällor, och inte bara av idrottsverksamheten själv.

Dessutom är de etiska grunderna för idrotten också en fråga för offentlig debatt och, liksom för andra etiska policys i samhället, bör det finnas mekanismer som säkerställer att policyn är ansvarig gentemot en bredare allmänhet. Av dessa skäl blir kampen mot doping också en offentlig fråga. Därför måste dess konsekvenser ses ur ett folkhälsoperspektiv.

Dessutom ställer rollen som läkare inom idrotten och i dopningskontrollen allvarliga etiska dilemman. Kanske kan tillåtande av medicinskt övervakad doping istället för absoluta förbud ge en stabilare grund för idrottsläkare att utöva sitt ansvar och upprätthålla sina hälso- och sjukvårdsåtaganden.

Ytterligare frågor måste diskuteras innan man kan lägga fram ett förslag om läkarassisterad doping. Till exempel kan man fråga vilka idrottare som skulle kvalificera sig för läkarassi-sterad doping och om det skulle finnas åldersgränser eller gränser för prestationsnivåer. Dessutom är det nödvändigt att utforska frågor om kontroll och reglering och om en organisation som WADA fortfarande är den mest lämpliga modellen.

ARGUMENT MOT DOPING

Etik i doping: det oetiska

Doping har besudlat alltför många idrottsutövares rykte förutom att idrottarna har riskerat sin ekonomi och sin hälsa. I denna översikt diskuterar fem italienare (varav två jurister) etiken och oetiken inom doping. De påpekar särskilt att det inte bara rör sig om elitidrottare utan oftare om amatörer och till och med skolungdomar.

För det första måste det ju stå klart för alla att målet med doping är att överträda de regler som idrottsrörelsen kommit överens om, vilket är liktydigt med fusk precis som att använda en lättare kula i diskus eller ta en genväg i landsvägscykling eller terränglöpning.

Det är emellertid också uppenbart att enbart att förbjuda doping inte är tillräckligt för att få bort doping från idrotten; man måste arbeta systematisk, strategiskt för att upptäcka doping och bestraffa de som bryter reglerna.

Eftersom doping exempelvis med erytropoietin kan öka risken för blodproppar och anabola ger sämre genomblödning av hjärtmuskeln, negativ leverpåverkan och risk för psykiatrisk sjukdom kan antidoping kopplas till den medicinska etiken, exempelvis:

göra gott

inte skada

rättvisa

Det innebär således att läkare, sköterskor och andra medicinskt legitimerade aldrig kan bidra till doping utan att bryta sina etiklöften.

I Italien finns – förutom idrottens regler – en civil lag (Lag från den14 December 2000 n. 376 – Discipline of Health Protection in Sport and the Fight against Doping, vilket kan ge både böter och fängelse), vilken gör doping och medhjälp till doping kriminellt. Om idrotten vill ha samhällets stöd kan den omöjligtvis tillåta kriminell verksamhet inom sin jurisdiktion.

Ett särskilt problem är att i de flesta länder har NADO:s/WADA:s regler bara tillämpning på elitidrotten, vilket lämnar stora delar av idrottsrörelsen utan tillsyn i praktiken. Amatör-idrottarna har också mycket sämre tillgång till läkare som är experter på antidoping och sämre möjligheter att få kontakt med landets antidopingorganisation. De förlitar sig därför oftare på idrottskamrater och internet. Huvudparten av artikeln handlar därför om hur man skall lägga upp program som hjälper vanliga idrottsutövare – det vill säga de under elitnivån – att undvika doping.

Det oetiska i doping

Användning av prestationshöjande substanser inom idrotten utgör tveklöst ett betydande problem, och som sådan behövs riktade åtgärder för att hejda den. Missbruk av ämnen inom professionell idrott har smutsat ner många världsstjärnors rykte och ekonomi, utöver att det har äventyrat deras hälsa. Dessutom finns det beskrivet fall där amatöridrottare ända ner i skolåldern har börjat använda sådana substanser, vilket väsentligt förvärrar helhetsbilden.

Den allmänt erkända faran med användning av prestationshöjande substanser har fått idrottsorganisationer och regeringar att samarbeta på många olika nivåer för att bevara idrottstävlingars etiska grund och sundhet; olagligt substansmissbruk riskerar faktiskt att underminera själva kärnan av rättvisa i tävlingen. Doping, tillsammans med olika former av fusk, har dokumenterats genom idrottshistorien: förbud i sig är nästintill ineffektivt utan tillförlitliga och systematiska detektionsstrategier samt sanktionshandhavande. Motion och idrott, även i sina enklaste former, är en mänsklig aktivitet som tillhör ”det goda livet.” Idrotten har infört regler som skapar lika möjligheter för alla och ger underhållning och njutning, och ger dessutom deltagarna möjlighet att utmana sina fysiska och mentala gränser, dela gemensamma värden och erfarenheter.

I diskussionen om frågan “borde doping betraktas som oetiskt inom idrotten?”, bör skälen till varför vissa substanser eller metoder som förbättrar fysisk prestation är förbjudna beaktas. WADA hävdar att det finns ett inneboende värde med idrotten när man hävdar det mänskliga av att positivt använda kropp och själ på ett optimalt sätt. Detta återspeglas i värden som inkluderar fair play och ärlighet, respekt för sig själv och andra deltagare, respekt för regler och lagar, samt hälsa.

Doping fusk eftersom det orsakar orättvisa och ger skador på samhället, särskilt på barn och unga vuxna som betraktar idrottare som förebilder. Antidoping är ett etiskt argument som är kopplat till idrottarens hälsa. De flesta prestationshöjande substanser är läkemedel utvecklade med syftet att behandla specifika sjukdomar, och användning utanför godkända indikationer hos friska personer kan leda till kort- och långsiktiga skador. Därför är läkares och idrottsledares roll i antidopningspolicy och praxis avgörande och medicinsk etik bör faktiskt vara kopplad till principerna om välgörenhet och icke-skada.

Goldmans dilemma

Etikdiskussionen kring ”Goldmans dilemma” baseras på en fråga som ställdes till elit-idrottare av läkaren, osteopaten och publicisten Robert M Goldman, och som frågade om idrottarna skulle ta ett läkemedel som skulle garantera dem överväldigande framgång i sporten, men få dem att dö inom fem år. I sin forskning, liksom i tidigare forskning av Gabe Mirkin, svarade ungefär hälften av idrottarna att de skulle ta läkemedlet, medan modernare forskning av James Connor och medarbetare har gett mycket lägre siffror, där idrottare har nivåer av acceptans av dilemmats svar som mer liknar den allmänna befolkningens i Australien.

Gabe Mirkin (född 1935) är en läkare, författare, professor, krönikör och före detta maraton-löpare som varit värd för ett radioprogram om hälsa och fitness i mer än 20 år och skrivit flera böcker om idrottsmedicin. På 1970-talet rapporterade Mirkin att mer än hälften av topp-löparna som han tillfrågade, skulle acceptera följande förslag: “Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till en olympisk mästare men döda dig på ett år, skulle du ta det?” Detta överraskade Robert M Goldman (född 1955), kirurg med doktorsexamen i androgen anabola steroiders biokemi, och fick honom att ställa frågan till 198 idrottare i världsklass inom kamp-

och kraftsporter: “Om jag hade en magisk drog som var så fantastisk att om du tog den en gång skulle du vinna varje tävling du skulle delta i, från olympisk tiokamp till Mr Universum, under de kommande fem åren, men den hade en mindre nackdel – den skulle döda dig fem år efter att du tog den – skulle du fortfarande ta drogen?” Han fann också att mer än hälften sa att de skulle ta den. Frågan ställdes i början 1980-talet och presenterades av Goldman i boken Death in the Locker Room. Goldman fortsatte med enkäterna vartannat år en period från 1982 till 1995 och fick samma resultat.

På grund av de chockerande implikationerna resultaten hade kring doping inom idrotten citerades Mirkins och Goldmans resultat flitigt, men de har också kritiserats som tendensiösa och inte baserade på forskning av godtagbar standard. Det finns dessvärre inga källor som ger en grundlig redogörelse för Mirkins studie men resultaten upprepas trots det ofta som fakta. När man bläddrar i litteraturen som refererar till undersökningen är det förvånande att se hur vissa presenterar Mirkins fråga på ett sätt, andra lite annorlunda. Men ingen återger originalfrågan direkt eller erbjuder en referens till källan. I stället hänvisar forskare vanligtvis till Bob Goldmans bok Death in the Locker Room från 1984. Goldman nämner också Mirkins undersökning, men återigen utan någon specifik hänvisning till den. Det är dock intressant att notera att också Mirkin i denna bok bara nämner sin undersökning i förbigående. I kapitlet om droger låter han oss veta att: “För några år sedan frågade jag mer än hundra topplöpare och ställde denna fråga: “Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till en olympisk mästare – och även döda dig på ett år – skulle du ta det?” Han anger därefter att: “Till min förvåning uppgav mer än hälften av de idrottare som svarade att de skulle ta mitt magiska piller.” Det är allt! Hur många som faktiskt svarade är exempelvis egentligen okänt. Svaren på Mirkins fråga nämns således endast i förbigående i en bok, men Mirkin beskrev eller publicerade aldrig undersökningen som vetenskaplig forskning.

Connor och medarbetare rapporterade 2009 [Connor JM, Mazanov J. Would you dope? A general population test of the Goldman dilemma. Br J Sports Med 2009; 43: 871–2] att medlemmar av den australiensisk allmänheten, tillfrågade per telefon, överväldigande avvisade Goldmans dilemmas svar. Författarnas slutsats då var att idrottare skilde sig mycket från allmänheten när det gäller deras inställning till risk och seger. En senare undersökning som de genomförde på ett friidrottsevenemang på elitnivå i Canada visade dock på liknande låga nivåer (cirka 1 %) av acceptans av förslaget om säker seger genom illegal droganvändning följt av döden när 119 män och 93 kvinnor tillfrågades. Om den föreslagna drogen var laglig men dödlig skulle cirka 6 procent ta den, och om den var olaglig men ofarlig sa cirka 12 procent att de skulle ta den. Statistisk regressionsanalys visade att ingen annan variabel var signifikant (kön, tävlingsnivå, typ av sport, etc) och det fanns ingen statistisk skillnad mellan intervjun och onlineinsamlings-metoden. Författarna förklarar denna skillnad i termer av förändrade attityder inom idrotten, både på grund av ökad förståelse för riskerna med doping och utvecklingen av en tydligare moralisk hållning till doping.

I en vidare uppföljning genomfördes en webbaserad undersökning med idrottare i 50 sporter mellan juni 2012 och april 2013. Svar från 2 888 idrottare samlades in. En omformulering av Goldmans dilemma ledde till att idrottarna svarade att den ”maximala acceptabla dödsrisken (MAMR)” för att vinna en olympisk guldmedalj varierade mellan 7 och 14 procent mellan idrottare i olika elitsatsningar och sporter. Elitidrottare var generellt mest villiga att acceptera en dödlig kardiovaskulär risk för att vinna en guldmedalj i OS. Detta intervall liknade de risknivåer som patienter accepterar för livsavgörande ingrepp. Resultaten tyder således på att mycket få idrottare skulle förväntas acceptera doping till det pris som postuleras av Goldman-dilemmat. Risktolerans bland elitidrottare tyder också på att de är medvetna om de potentiella ekonomiska och icke-finansiella fördelarna med en vinst, men också att det finns nackdelar.

Genom att betona de extraordinära tankeinriktningar idrottare vanligen har och de utmaningar detta kan orsaka för utbildare och lagstiftare vidmakthålls den idé om orsaken till droganvändning i elitidrott som har cirkulerat i akademin och journalistiken i decennier. Många har inte bara hört att idrottare är villiga att dö för en medalj, idén är så vitt spridd att den kan påverka lagstiftningen i området. Denna exceptionella karaktär av idrottsmans psyke, får vi veta i olika forum, är en av de viktigaste anledningarna till att det är så svårt att bekämpa doping.

Att idrottare är villiga att riskera sin hälsa för idrottsprestationer bekräftas av en rad sporter som boxning, cykling, amerikansk fotboll, motorsport och utförsåkning, för att bara nämna några. Idrotten kan då ses som en tillflyktsort där människor kan få intensiva upplevelser baserade på mycket adrenalin i samband med risktagande. Viljan att ta risker är dock inte ett uttryck för att vara obekymrad över att skada kroppen, utan snarare ett uttryck för att se hur långt kroppen kan prestera. Om idrottare dopar sig för att vara konkurrenskraftiga motsäger det inte en vilja att hålla kroppen frisk. Det är också värt att komma ihåg att de flesta läkemedel som används för att förbättra prestationsförmågan inom idrotten är läkemedel som framtagits för att hjälpa sjuka människor att bli friska, inte tvärtom. Vissa idrottare kan ha en légèr inställning till kosttillskott, vitaminer och kanske också smärtstillande medel, men när det kommer till mer potenta substanser eller faktiska dopingmedel eller metoder kommer de med all sannolikhet att reflektera över konsekvenserna av vad de gör. Så man bör inte extrapolera från det faktum att idrottare tar risker till en utsaga som säger att idrottsutövarna är villiga att ta år av sitt liv bara för att vinna, sätta rekord eller ha en chans till ett proffskontrakt.

Resultaten från Mirkin-undersökningen och Goldman-dilemmat upprepas emellertid fortfarande och används som bevis för det extraordinära tänkesättet hos elitidrottsutövare. Av tre skäl är denna upprepning, om inte dödlig, så åtminstone skadlig för idrotten. För det första undergräver upprepandet förtroendet för de akademiker och journalister som vidarebefordrar de tveksamma källornas uppgifter. För det andra - på falska premisser - riskerar de att påverka lagstiftning, regler, förordningar och utbildningskampanjer. För det tredje återger de fördomar om droger och sport när undersökningsresultatens konklusioner är att idrottare är sportidioter i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Sammanfattningsvis:

Det kända begreppet Goldmans dilemma baseras på undersökningar av mycket tvivelaktigt vetenskapligt värde

Resultaten av studierna ter sig numera snarast som en vandringssägen och har mycket liten relevans för dagens dopingproblem

Fortsatt upprepande av studien riskerar att flytta fokus från de verkliga problemen idag till något som för stunden kan tyckas mer intressant att diskutera

Inställningen till fair play visavi inställningen till doping

Senaste årens forskning talar entydigt för att en av de starkaste prediktorerna för doping är idrottsutövarnas inställning till de förbjudna preparaten, vilket nästan tycks axiomatiskt. I hand med detta går att den personliga moralen också influerar användandet av doping; de med lägre grad av moraliska principer har lättare för att falla för frestelsen att dopa sig.

I den härvarande undersökningen har man studerat hur inställningen till fair play påverkar risken för att dopa sig. Sammanlagt undersöktes 365 universitetsstudenter (50 % män, 55 procent idrottare, genomsnittsålder 22 år) med ett frågeformulär.

Resultaten visar att det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan personens moraluppfattning och attityd till doping, respektive personens uppfattning om fair play och attityd till doping – moraluppfattningen medierades delvis av inställningen till fair play.

De som inte idrottade var starkare influerade av uppfattningen om fair play än vad idrottarna var. Kanske detta kan tala för att man skall pröva olika utbildningsinsatserför idrottare visavi inte-idrottare om man vill påverka attityder till doping.

Doping, antidoping och etik ur brittisk synvinkel

Den brittiske cyklisten Tom Simpson lär ha sagt med avseende på amfetamin: ”Om det behövs tio tabletter för att döda mig så tar jag nio.” Det var sannolikt sagt för att understryka Simpsons besatthet av att ständigt överträffa sig själv i avsikt att vinna sina cykeltävlingar. Uttalandet har fått en mörk efterklang eftersom Simpson senare dog under en Tour de Frances bergsetapper efter att ha varit starkt medicinpåverkad.

Splittrade betydelser av god etik

När det debatterats värderingar i dopingdiskussioner har det ofta använts ord som ”oetiskt”, ”dehumaniserande”, ”fusk” och liknande. På ett känslomässigt sätt – utan att man kunnat lämna några data som egentligen styrker det – har det hävdats att vårt nuvarande samhälle är så mycket modernare än tidigare; mer civiliserat och kanske med en högre moralisk standard. Samtidigt har man ofta hänvisat till en ”gyllene” tid i form av det antika Grekland, som en tid då etiken hölls högt inom idrotten. Som ett exempel på den dualistiska inställningen har idrotten haft lätt att ta till sig teknologiska synpunkter på förbättrade idrottsskor, exaktare tidsmätning, simdräkter och kastspjut med minskad friktion och liknande. Men när det gäller bioteknologi i form av farmakologi har diskussionen varit nästan omöjlig, och man har då försök skilja ”det naturliga” från ”det icke-naturliga.”

Man kan inte se diskussionen om doping som något helt självständigt utan måste se den som en spegling av värderingarna i samhället. Bland dessa värderingar finns den sociala rädslan för missbruk i alla former, där först alkoholen utgjorde en farsot och sedan narkotika tagit över. Allmänheten har haft lätt att sätta doping och ”pillerkulturer” inom samma kategori, och sedan förkasta allt farmakologiskt bruk som moraliskt inferiort. Inom idrotten är fortfarande 1800-talets ”fair play” ett värdeord, och det har då varit naturligt att lägga in doping i kategorin ”fusk” där det varit lätt att skilja det onda från det goda. Ända till de sista decennierna an 1900-talet var doping för allmänheten emellertid knappast något entydigt ont, utan betraktades oftast som något som var en del av idrotten. Det sågs därför också som högst rimligt att man forskade öppet inom området. De tyska fysiologerna gjorde exempelvis vetenskapligt syftande experiment med kaffe på löpare och cyklister, vilket sågs som lovvärt.

Biljard

När den engelska antidopingdebatten startade under 1970-talet gällde det först cykling, friidrott, simning och tyngdlyftning, men under 1980-talet drogs i princip alla idrotter in i diskussionen. Från och med 1985 kom till och med biljard i fokus efter att IOC hade förbjudit beta-blockare, vilka användes där lika ofta som det var demonstrerat i disciplinen skytte i modern femkamp (en majoritet tog beta-blockare under Los Angeles-OS). Ett problem därvid lag var att IOC tillät användning av betablockare efter att de erhållit dispens från antidoping-organisationerna. Det föreföll dock orimligt att en så stor andel av biljardspelare och skyttar hade hjärtkärlsjukdomar som ledde till bruk av dessa mediciner. Exempelvis ordföranden i biljardförbundet, Rex Williams, som 1985 fälldes för bruk av beta-blockare, hävdade att han fått medicinen för behandling av depression. Samtidigt visades att en av världens bäste biljardspelare, kanadensaren Kirk Stevens, använde kokain, vilket ledde till ytterligare avslöjanden i denna gren. Till yttermera visso hade biljardförbundet, sedan dopingen inom biljard uppdagats, minskat sina dopingtester, trots att de betalades av det nationella brittiska idrottsförbundet.

Ett mycket speciellt fall i detta sammanhang – vilket väckte mycket uppmärksamhet i massmedia – gällde den framgångsrike biljardspelaren Bill Werbeniuk. Han hade fått diagnosen Familial Benign Essential Tremor av sin läkare (en diagnos som verifierades av andra, oberoende läkare). Läkaren hade ordinerat alkohol som behandling och Werbeniuk drack därför kopiösa mängder öl varje dag – enligt massmedia upp till 40 pints per dag. Detta gav naturligtvis hjärtklappning och för det började han ta beta-blockaren Inderal. Biljarförbundets läkare rekommenderade en annan beta-blockare, Atenolol, vilket självfallet endast var ett spel för galleriet. Werbeniuk fortsatta att spela med Inderal och alkohol i kroppen och blev till slut avstängd eftersom han vägrade att testa sig – han spelade sin sista match 1980. Historian kan tyckas anekdotisk, men speglar ändå de svårigheter och motsättningar som dopingreglerna skapade och hade svårt att hitta en väg ur. Till saken kan möjligen också höra att biljard efter det att den blivit en stor TV-sport har haft tre tobaksbolag som största sponsorer: Embassy, Rothmans och Benson & Hedges.

Werbeniuk summerade nästan precist de svårigheter som idrottsförbunden hamnade i när han påpekade att ”beta-blockare är för mig inte en prestationsökande substans utan en substans som ger mig möjlighet att vara med inom idrotten.” Det kan ur idrottens hälsoperspektiv ses som ironiskt att biljardförbundet tillät rökning och öldrickande men förbjöd medicin mot darrhänthet.

Ett prestationsinriktat samhälle

Vi bör också hålla i minnet att vi lever i ett prestationsinriktat samhälle där stimulantia i olika former är accepterade i ett helt spektrum - från flygets piloter till studenter på examen. Det blir då allt mindre självklart att exempelvis dopingklassade stimulantia skall vara förbjudna för idrottare. Det blir också allt svårare att besvara frågan om när en medicinskt rättfärdigad behandling slutar och när förbjuden doping börjar, gråzonen blir bara större och gråare. En volymmässigt stor och vassare vetenskaplig forskning inom olika delar av prestations-förbättring, kombinerad med starka kommersiella intressen av doping, gör det också allt svårare att dra röda linjer mellan vad som skall vara tillåtet och vad som skall vara otillåtet.

Kanske skall man övergå från att bekämpa doping till att i stället ha idrottarnas säkerhet som mål? Den tiden är förbi då det enbart gällde att kämpa väl – det kan fortfarande få vara en del av idrottens mål, men det är otidsenligt att se det som det enda – och idrotten har alltför länge undvikit att sätta hälsoriskerna i fråga när det gäller att vinna över sina motståndare.

Etikargument för att behålla cannabis på den av WADA förbjudna listan

Alla idrottsregler är godtyckliga, men inga är, eller åtminstone borde inga vara, slump-mässiga. Det finns ingen bra anledning till varför vi inte skulle kunna förlänga en fotbollsplan med en meter, öka trycket i en rugbyboll med ytterligare 0,5 oz per kvadratcentimeter, eller spela hockey i 93,5 minuter, och så vidare. Reglerna bevarar utmaningen på ett godtyckligt sätt. Om ADP-skapare driver på idén att de symboliska relationerna mellan hälsa och sportens anda är sådana att vi inte vill ha alltför mycket teknologisk förstärkning, bör de formulera ett argument för detta. Om de vill tillåta användning av rekreationsdroger trots att det är farligt för hälsan och oförenligt med idrotten, så låt det vara så. Det som behövs då är inte en invändning på grund av vaghet eller linjedragning, utan en riktig redogörelse för de goda och dygder som sporten idealiskt förkroppsligar, och sedan en förklaring till varför vissa saker faller under kategorin “doping” medan andra inte gör det.

Fokus för denna artikel är huruvida och på vilket sätt förekomsten av cannabinoider på den förbjudna listan är rättfärdigad eller inte. Många forskare, vetenskapsmän och nyckelaktörer inom antidopingspolicy har – i konfidentiella intervjuer – hävdat att cannabinoider inte borde vara inkluderade. De menar att närvaron av cannabinoider på den förbjudna listan endast är en onödig och oönskad funktion av statlig inblandning i idrotten, och inte ett resultat av någon sammanhängande antidopingspolicy. I praktiken anses det vara en politisk inblandning som är paternalistisk och utgör en form av “moralisk övervakning” av högprofi-lerade idrottare. Dessutom hävdar de att kriteriet som möjliggör cannabinoiders inkludering på listan över förbjudna substanser (att det är emot “idrottens anda”) är konceptuellt vagt och borde tas bort. Kort sagt, de argumenterar för att användning av cannabis inte bör betraktas som “doping”. I denna artikel argumenteras tvärtom – att cannabinoider bör behållas på den förbjudna listan; att dess användning kan betraktas som doping; och att kriteriet om idrottens anda, trots sin vaghet, fortfarande är ett försvarbart kriterium för att definiera “doping”.

En del av kritiken mot WADA är att dess utvidgning till frågor som rör folkhälsa utvidgar dess verksamhetsområde till att omfatta aspekter av det civila samhället som ligger utanför dess mandat. Det mest tydliga exemplet på vad som kan beskrivas som uppdragsförskjutning inom antidoping är inkluderingen av cannabinoider på den förbjudna listan. Att dessa ämnen förtjänar sin plats på listan anses bero på vagheten i begreppet ”idrottens anda”, WADA:s misslyckande med att hålla sig till sina kärnaktiviteter och idrottsfokus, samt politiseringen av sportens antidopingspolitik.

En grupp internationella forskare och vetenskapsmän har, delvis som en reaktion på mediciniseringen och vetenskapliggörandet av doping och antidoping, nyligen bildat International Network of Humanistic Doping Research. I en publikation uppmanade medlemmar av nätverket WADA att ta bort kriteriet om idrottens anda och istället fokusera på fusk inom idrotten som doping. De skrev:

“Vi anser att det är orimligt att en idrottare kan bli avstängd enligt WADA:s regler för att ha konsumerat en drog som inte har några prestationshöjande effekter, eftersom det är just den prestationshöjande egenskapen hos en substans som är det centrala definierande kännetecknet för doping; i praktiken innebär denna reglering att idrottare kan straffas enligt antidopingskoden för ett beteende som inte är fusk och som inte utgör doping i någon meningsfull bemärkelse av ordet.”

Naturligtvis finns det en viss retorik i detta påstående. Tvärtemot påståendet är det fullt “meningsfullt” att om man normativt definierar ett begrepp (doping) med tre möjliga kriterier, som inkluderar idrottens anda (som delvis karakteriseras av “hälsa”), så kan användningen av rekreationsdroger betraktas som doping. För det andra erbjuder de ingen strategi för att stödja sitt essentiella påstående att prestationshöjning är det “definierande kännetecknet för doping”. Ett flexibelt angreppssätt är sannolikt att föredra. Faktum är att det är en alltför minimalistisk uppfattning av doping. Man skulle kunna vilja lägga till kriterier som “bedrä-geri” och “orättvisa” till listan över potentiella kriterier.

För att upprepa: doping är ett heterogent fenomen som understryker att ett flexibelt angreppssätt är att föredra. Icke desto mindre har WADA (oavsett om det var som svar på uppmaningen eller inte) modifierat sin inställning vad gäller kriterierna i enlighet med ovanstående krav. I den nuvarande föreslagna versionen av kodöversynen (den andra av tre faser) har de ändrat WADC på följande sätt:

4.3.1 WADA ska överväga att inkludera en substans eller metod på den förbjudna listan om det fastställer efter eget gottfinnande att substansen eller metoden, ensam eller i kombination med andra substanser eller metoder, har potential att förbättra eller förbättrar sportprestationer och substansen eller metoden dessutom uppfyller ett av följande två kriterier:4.3.1.1 Medicinsk eller annan vetenskaplig evidens, farmakologisk effekt eller erfarenhet som visar att användningen av substansen eller metoden innebär en faktisk eller potentiell hälsorisk för idrottaren;4.3.1.2 WADAs bedömning att användningen av substansen eller metoden strider mot idrottens anda som beskrivs i kodens inledning. (fetstil, min betoning)

Vad denna omformulering innebär, i filosofiska termer, är en tvådelad strategi. För det första fastställer den prestationshöjning som ett nödvändigt villkor eller inklusionskriterium för att tas med på listan över förbjudna preparat: den lämnar hälso- och idrottens anda-kriterier flexibla. Kritikerna från INHDR kan nu glädjas, eftersom det verkar sannolikt att rekreations-droger enkelt kan falla under 4.3.1.1 och 4.3.1.2, men inte under 4.3.1 (ökad prestations-villkoret), och därför inte är kvalificerade som doping. Det verkar som att denna invändning, mot att utvidga doping till folkhälsa och privat moral, har förändrats av WADA. De akademiska undertecknarna av uppropet har ytterligare etiska och politiska invändningar som förtjänar noggrant övervägande till stöd för deras sak. De skriver:

“Det är uppenbart att WADA:s tredje kriterium för inkludering – att använd-ningen av droger strider mot det vaga begreppet idrottens anda – fungerar som ett svepskäl; det ger ett argument för att förbjuda rekreationsdroger vars användning inte kan förbjudas på sportsliga grunder, det vill säga på grund av prestationshöjning.”

Det är viktigt att WADA är tydligt med konsekvenserna av denna regel: eftersom WADA kan stänga av en idrottare för användning av rekreationsdroger som inte är prestationshöjande, använder WADA i praktiken antidopingsregler för att övervaka personliga livsstilar och sociala aktiviteter som inte har något att göra med idrottsliga aktiviteter. Enligt institutionens argument hävdas det att idrottens anda-kriteriet inte kan användas för att påtvinga en (uppenbar) offentlig moral på idrottare som kan eller inte kan välja att använda cannabinoider under sin fritid. De är inte ensamma om denna åsikt. Tänk på ett perspektiv från ett idrottarfackförbund i Europa som erbjöds författaren i en intervju för en europeisk empirisk etikstudie:

“Vad gäller cannabis är vår ståndpunkt att det inte är en prestationshöjande substans och därför inte bör inkluderas på listan. Idrottare som använder marijuana skadar sina lagkamrater mer än sina konkurrenter. Marijuana-användning är inte fusk eller idrottsbedrägeri. WADA har nog att hantera med verklig doping. Det är viktigt att notera att kollektivt förhandlade antidoping-system i USA gör en åtskillnad mellan missbruksämnen och prestationshöjande substanser. En rehabiliterande ansats skulle vara mer meningsfull än en straffande. Tyvärr går politik och straff ihop i det här fallet.”

Här finns en medvetenhet om (potentiella) skador för deltagare, men det hävdas att doping bör begränsas begreppsmässigt till prestationshöjningar som skapar idrottsliga orättvisor. Dessutom föreslås en folkhälsobaserad ansats för missbruksämnen och en straffande ansats för (en begränsad uppfattning av) doping. Ett sådant tillvägagångssätt är lovvärt när det gäller att anpassa olika policyreaktioner till olika motiverade handlingar. Ett principuttalande kan härledas från båda citaten: rekreationellt substansmissbruk hotar inte idrottens anda. Att deras användning utgör en hälsorisk har ifrågasatts i flera decennier, även om viss ny forskning är ganska tydlig om sambandet.

Vem vill då ha kvar cannabinoidanvändning på den förbjudna listan? Man kan anta att eftersom de flesta nationalstater gör försäljning och distribution av cannabinoider (men inte innehav) olagligt, skulle de ha ett intresse av att göra det förbjudet även för idrottsutövare. Nationella antidopningsorganisationer (NADOs) har utsatts för påtryckningar från statliga parter att symboliskt förbjuda missbruk av rekreationsdroger. Därför kan man misstänka en berättelse om rättvisa och fusk från internationella förbund och fackföreningar, och ett folkhälsoperspektiv från NADO:s.

Röster från nyckelaktörer i antidopningspolitiken

I en studie om empirisk etik inom fysisk förbättring från det europeiska (EPOCH) projektet som nämnts tidigare var det bara en minoritet av tolv europeiska NADO-chefer som starkt förespråkade att behålla cannabinoider på den förbjudna listan. En av dem sade:

“Jag har stora problem med WADA:s definition av dopning. Det är inte en definition, enligt min mening. När jag försöker tillämpa den och försöker skriva min strategi baserat på vad vi försöker uppnå, vet jag inte vad vi försöker uppnå. Jag har ett verkligt problem, jag vet inte vad vi försöker uppnå och jag vet inte vad detta leder till. Jag tycker att deras definition är så bred att den kan täcka vad som helst, och jag tycker inte att det är lämpligt. Jag har faktiskt ett stort problem med definitionen.”

En annan fortsatte:

“Och även nu, i svar på det, den där EU-grejen som kom för några veckor sedan, om gymmen och den delen av det, du vet, och de hänvisade till dopningssubstanser. Men vad betyder dopning? Du försöker hitta definitionerna, och dopning är kopplat till personer som idrottar, och sedan kollar du definitionen av idrottsperson. De inkluderar dock inte dessa killar, och dopning är en definition som används i kontexten av tävlingsidrott. Därför betyder ordet dopning ingenting i de sammanhangen. Jag menar att du bör använda ett annat uttryck för det, vilket jag tycker är rätt, men den här EU-grejen kallade det dopning och jag tycker inte att det är det.”

Här har vi starka röster inom antidopningspolitiken som privat håller med om att fånga idrottare som dopar sig med rekreationsdroger inte är kärnan i antidopning. Deras slutsatser går i linje med kritikerna från International Network of Humanistic Doping Research (INHDR). Det verkar som om WADA lyssnar på intressenterna. Denna syn stöds definitivt av många NADO-chefer i Europa som ingick i studien. En NADO-chef förstod önskan om en politisering av antidopning, men om de fick välja, skulle de inte lägga denna börda på antidopningen:

“Ge prestationshöjning en större vikt i er bedömning av huruvida ni ska överväga att ta med det på listan eller inte. Så, i princip måste det bocka för prestationshöjning. Om du då kan förena det med idrottens anda, så är det okej för mig. För jag tror att en av de saker som ofta glöms bort, särskilt av dem som inte arbetar inom regeringen, är regeringarnas ambition att detta bidrar till folkhälsoagendan.”

Här verkar det som om NADO-deltagaren har anpassat argumentet om idrottens anda med hälsoargumentet – men relationen är skör. Regeringar har intressen i att idrott fungerar som en plattform för positiva sociala och etiska värderingar och för befolkningens hälsa. Ändå är sambandet mellan hälsa och sport i bästa fall oklart. Medan det finns ett symboliskt värde (personer som tränar kan verka mindre ohälsosamma än de som inte gör det), är det oklart om tävlingsidrott – särskilt elitidrott, som är WADA:s huvudfokus – har mycket att göra med hälsa överhuvudtaget. Precis som det finns olika synsätt på hälsa, finns det många sätt att uppnå det, och det är inte självklart att sport är det främsta.

En sista komplikation måste nämnas. Även om WADA skulle godkänna det tvådelade systemet, finns det en annan mekanism genom vilken cannabinoider kan förbjudas. I förordet till den förbjudna listan, som det tvådelade systemet används för att skapa, står följande:

S0. ICKE-GODKÄNDA SUBSTANSER. Alla farmakologiska substanser som inte behandlas i någon av de efterföljande sektionerna på listan och som inte har något nuvarande godkännande av någon statlig hälsoregulatorisk myndighet för terapeutisk användning på människor (till exempel läkemedel under förklinisk eller klinisk utveckling, avbrutna läkemedel, designerdroger, veterinärmediciner) är förbjudna vid alla tillfällen.

Även om det då kan vara möjligt att ta bort cannabinoider med denna generella regel, verkar det tydligt att det inte är idrottens anda som är den problematiska “generella” regeln. Det verkar dock som om det inte finns några riktlinjer för hur denna regel ska tillämpas. Dess-utom verkar det finnas en brist på transparens när det gäller hur någon mekanism används vid upprättandet av den förbjudna listan.

Det är emellertid troligt att den olympiska rörelsen, och även internationella förbund (IF), har ett betydande intresse av att associera sport med hälsa. När det gäller sponsring och marknadsföring är det en (ekonomiskt) fördelaktig sak att förknippas positivt med hälsa. Så var och en av parterna, med undantag för idrottarnas fackförbund (ATU) och en minoritet av idrottare, har anledning att knyta idrottens anda till hälsa av idrottsliga, folkhälsorelaterade och ekonomiska skäl.

Antidopning mellan medicinisering, begreppslig vaghet och politisk inblandning

Vilken begreppslig vinst skulle det ge att definiera dopning utifrån två nödvändiga och nu tillräckliga villkor: Dopning är prestationshöjning som är (potentiellt) skadlig för hälsan. Å ena sidan kommer detta att möjliggöra större specificitet, eftersom listans innehåll minskas i antal. Å andra sidan innebär det en medicinisering av dopning, eftersom det verkar bli en medicinsk fråga om metoderna eller substanserna är skadliga eller potentiellt skadliga för hälsan när prestationshöjande kriterier har uppfyllts.

Detta kan kallas medicinisering i en nedsättande mening. Det finns en liten, men omtvistad, uppfattning om att det är individens hälsa som räknas mest, inte ett folkhälsoperspektiv. Även om detta kan göra det lättare för dem som vill upprätthålla exceptionalism eller isolationism i idrottspolitiken, är det inte självklart för hälsans filosofer att detta är önskvärt. Under en biomedicinsk eller biostatisk teori om hälsa som normal funktion skulle man kunna förbjuda de typer av metoder och substanser som anses skadliga, såsom blodtransfusioner, intag av endogent testosteron, användning av rekombinant humant tillväxthormon, tillskott av syntetisk erytropoietin, användning av anabola steroider och så vidare. Här blir dopningspolitiken en sorts paternalistiskt skydd, en slags hälsofrämjande åtgärd med kraft.

Som hälsans filosofer påminner oss om finns det fler uppfattningar om hälsa än den biomedicinska eller biostatistiska synen. I kontrast, enligt en social teori om hälsa där uppnåendet av individens vitala mål definierar hälsa, kan den dopande idrottaren anses använda metoder och substanser som inte skadar honom. Tvärtom kan han till och med anses frodas. Detta är inte en fråga om begreppslig vaghet; de konkurrerande synsätten på hälsa kan betraktas som lika precisa eller oprecisa. Det spelar ingen roll för argumentet. Huvudpremissen är denna: alla begrepp i ett naturligt språk kan göras omtvistade beroende på de kontexter där de används. “Hälsa” är lika öppen för diskussion som “idrott” och “idrottens anda”. Den upplevda precisionen hos det förstnämnda är sannolikt en funktion av paradigm (eller möjligen den biomedicinska teoribundenheten) hos förutfattade meningar inom den idrottsmedicinska och vetenskapliga gemenskapen samt antidopning-organisationerna.

En betydande komplikation i denna förändring skulle vara förlusten av ett etiskt samtal i antidopningspolitiken. Källan till den etiska obehagskänslan förskjuts nu från fusk till oförsiktighet. Den dopande idrottaren ska förstås som någon som vilseleder andra genom att använda oförsiktiga, hälsoriskabla substanser eller metoder som är tillåtna enligt den nya regeln. Detta är enligt mig inte en begreppslig vinst. Dessutom, eftersom mycket av diskursen kring fusk är moraliserad (kanske för mycket), kommer intuitionen att dopning är ett etiskt misslyckande att uppfattas som felplacerad. Den moraliska diskursen om antidopning är baserad på idén att sport är en etisk verksamhet. Och detta beaktas sällan på allvar utanför idrottsfilosofin.

Sammanfattning

En övergången från en trefaldig, motbevisbar uppfattning till en tvådelad definition av doping leder endast till en medicinisering av fenomenet och undergräver den utbredda uppfattningen att doping är en oetisk handling eller praxis som korrumperar sportens integritet. Detta lämnar två frågor. Är det orimligt att de statliga parterna, som har ett intresse av den civila ordningens hälsa och värderingar, försöker påverka attityder och beteenden gällande metoder för förbättring? Kan begreppet Spirit of Sports göras mer precist, och kan dess användning av undergruppen i den av WADA förbjudna listan göras mer transparent som ett kriterium? Båda frågorna kommer att kräva den typ av etisk expertis som för närvarande är underutnyttjad, och ofta arbetslös, i antidopingdiskurser utanför akademin. Om man anser att WADA:S förbjudna lista skall vara mer än en lista över kemiska substanser men utöver detta ha en etisk dimension bör cannabis finnas kvar på listan.

DOPINGTESTNING

Analys av idrottsgrenars krav för att dopingtesta mer effektivt

För varje lekman står det klart att olika idrottsgrenar kräver särskilda fysiologiska färdigheter, vilket också motsvaras av vilka eventuella dopingmöjligheter som finns – viss doping som kan te sig lockande i vissa idrottsgrenar kan vara direktprestationsnedsättande i andra. Detta har man vanligen tagit hänsyn till vid dopingtestning på nationell nivå, men det har inte funnits några globala riktlinjer att förhålla sig till.

I den här presenterade undersökningen intervjuades sju idrottsvetenskapsmän var för sig för att kvantifiera de fysiologiska kraven i olika idrottsgrenar presenterade i sexolika variabler. Man värderade sammanlagt 160 olika delar av idrottsgrenar (män och kvinnor) som förekommer i olympiska spel. Idrottsgrenarna kategoriserades enligt the Hierarchical Density Based Spatial Clustering of Applications with Noise (HDBSCAN) algoritmen. HDBSCAN identifierade 19 särskilda grupper av idrottsgrenar, men 36 grenar gick inte att få in i någon av huvudgrupperna ur fysiologisk synvinkel.

Som ett resultat av klassificeringen kan man använda bedömningarna för möjligheterna för att idrottsutövarna har nytta av doping (sedan kan det finnas psykologiska, sociala och traditionsbundna andra orsaker till ökad eller minskad risk för doping). Detta kan sedan användas både för att förebygga doping genom information och utbildning och för att rikta sin dopingtestning (target testing) på ett mer kostnadseffektivt sätt.

Risker för systematiska – teoretiska – fel vid dopingtestning

I WADA:s regelverk är fortfarande större delen av de tester som görs rapporterade som ”positiva” eller ”negativa.” Visserligen anges oftast också en siffra som anger hur hög halten varit i urin eller blod, men ur regelsynpunkt spelar halten i princip ingen roll. Den enda gränsen som spelar roll är den nedre vid vilken substansen med den påbjudna metoden med rimlig säkerhet kan påvisa att substansen finns i provet eller inte. För de flesta substanser finns inte ens en sådan gräns utan det räcker med att man kan påvisa substansen. Därav följer också att om olika laboratorier har olika utrustning (vilket är fallet), kan denna gräns skilja sig åt mellan olika WADA-ackrediterade laboratorier. Man kan därför tänka sig att ett dopingprov kan vara positivt i ett laboratorium och negativt i ett annat, trots att man kanske till och med använt samma metod. Naturligtvis har WADA sedan länge adresserat problemet, men eftersom laboratorierna är avhängiga av hur stora ekonomiska resurser som kan satsas på antidoping av sina finansiärer (vanligen staten), kan WADA inte regelstifta laboratoriernas verksamhet i alla avseenden och risken för olika bedömningar av samma dopingprov kvarstår.

Falskt positiva och falskt negativa prover

Olika decision limit påverkar naturligtvis både sensitivitet och specificitet av testerna. Om laboratoriet är skickligare och kan ha en låg detektionsgräns minskar specificiteten och ökar risken för falskt positiva provsvar. Lägre skicklighet och därmed högre gräns för när man kan detektera närvaron av en substans, leder till att sensitiviteten minskas och fler falskt negativa prov riskerar rapporteras. Denna osäkerhet – även om den inte nämnvärt uppmärksammats inom idrotten – är naturligtvis djupt otillfredsställande eftersom idrottare då utsätts för olika risk att bli fällda för doping (falskt positiva och negativa såväl som rätt positiva och negativa).

Evi Sachenbacher-Stehle

Ett exempel på hur illa osäkerhet och subjektivitet i laboratoriernas analyser kan slå finns retrospektivt dokumenterat avseende den tyska skidskyttestjärnan Evi Sachenbacher-Stehle som under vinter-OS 2014 åkte fast för doping. I efterhand avslöjade laboratoriechefen Grigorij Rodtjenkov att hon ”offrades”. Rodtjenkov var ansvarig för laboratoriet under OS i Sotji 2014 och hjälpte dopade ryska stjärnor att komma undan med sitt fusk. Efter mästerskapet valde han att bli visselblåsare och avslöja hela skandalen när han flytt från Ryssland till USA. Rodtjenkov skrev en bok där han berättade nya detaljer om vad som egentligen hände inne i det ryska dopinglaboratoriet.

En episod handlar om tyskan Evi Sachenbacher-Stehle som vann OS-guld i längdskidor 2010, men sadlade om till skidskytte två år senare. Hon kom till OS i Sotji som en medalj-kandidat för Tyskland och var nära att lyckas i masstarten, men fick nöja sig med en fjärdeplats. Sedan rasade hennes värld samman, med två dagar kvar av OS. Hon hade testats positivt för den förbjudna substansen metylhexanamin och stängdes av från allt tävlande i två års tid. Rodtjenkov berättar i sin bok att det ryska laboratoriet ”behövde” ett spektakulärt dopingfall, för att visa att testerna faktiskt fungerade. Det började nämligen bli ett problem att inga idrottare alls testades positivt i samband med OS. Sachenbacher-Stehle hade sannolikt kunnat slippa undan straff, eftersom det handlade om mycket små mängder metylhexanamin som hon fått i sig via ett kosttillskott. ”För hennes del handlade det om ett gränsfall och den här substansen ger för det mesta stimulans bara i höga koncentrationer. Om jag redan hade haft fem positiva fall hade jag kanske inte noterat hennes provsvar alls. Men vi behövde blod. Därför stod inte hennes straff i paritet med brottet.” Evi Sachenbacher-Stehle överklagade senare avstängningen och fick den sänkt till sex månader. Skandalen tog dock så hårt på henne att hon aldrig orkade göra en comeback.

Ovanstående exempel illustrerar hur avsaknad av fastställda detektionsgränser ger möjlighet till subjektiva beslut på laboratorienivå. Problemet blir då ytterligare större då en idrottare överklagar ett sådant beslut eftersom CAS i normalfallet litar på laboratoriets bedömning (det är svårt att tänka sig ett rättssystem som inte skulle göra det). Utöver detta har de flesta idrottsutövarna sällan de ekonomiska resurser som behövs för att kunna överklaga till CAS. Ett ”vanligt” överklagande som förloras kommer att kosta sexsiffriga belopp. Man kommer antagligen också behöva anlita experter, helst advokater med idrottskunskap och särskild kunskap i dopingreglementet, för att få rätt, vilket ger ytterligare dryga utgifter.

Steven Colvert

Ett annat exempel på osäkerheten i laboratoriernas bedömning vid avsaknad av fastställda gränsvärden kan vara den irländska studenten och sprintern Steven Colvert. Han missade en plats i OS 2012 med bara en hundradels sekund, men ändå blev han aldrig riktigt känd för en större allmänhet. 2014, när Colvert fick information om att ett dopingprov han lämnat innehöll erytropoietin, reste han till WADA-laboratoriet i Köln för att be dem öppna hans B-prov. Personalen där förklarade processen och Colvert blev försäkrad om att positiva prov lagrades och behölls minst tills rättsprocessen var avslutad. Colvert förklarade senare att “bara för att backa upp beskedet bad jag att provet skulle frysas på bekostnad av mig själv för att ha det tillgängligt.” Trots det förstördes hans positiva prov ganska snart.

Colvert positiva dopingtest baserades på en gel-elektrofores av urinprovet som var avsedd att upptäcka rekombinerat erytropoietin, det vill säga erytropoietin som hans egen kropp inte producerat. Elektrofores är en metod som då bedömdes efter utseendet och var således ingen kvantitativ metod utan testen bedömdes genom sin form. Det WADA-ackrediterade laboratoriet i Köln bedömde att en förlängning av Colverts normala erytropoietin och en viss spridning ovanför det normala var ett bevis för att det fanns rekombinant erytropoietin i provet. Dessa förändringar var emellertid mycket subtila och skiljde sig inte mycket från andra idrottsutövares elektroforeser som syntes parallellt med Colverts. Vid en senare förhandling då Colverts försvarare uttryckte tveksamheter över de tvivelaktiga analys-resultaten svarade representanter från två WADA-laboratorier att ”a sample which has such low doses of recombinant erytropoietin, you need to be expert to clearly identify it…” Ett sådant argument kan knappast motbevisas, trots att det inte är ett argument som kan beläggas vetenskapligt ,och Colvert blev avstängd för doping i två år.

Senare gjorde fyra norska biologer oberoende av varandra nya överväganden av hans fall. “Det är uppenbart att något är fel och problemet måste klargöras innan man gör någon bedömning om huruvida Steven Colvert använde ”konstgjort” erytropoietin eller inte”, sa de i sina rapporter. En andra metod för att upptäcka rekombinerat erytropoietin i hans urin hade dessutom indikerat ett 20-faldigt högre förhållande mellan syntetiskt eryropoietin och naturligt förekommande erytropoietin än vad WADA-laboratoriet hade hävdat. Det borde tala för att den första metoden måste bedömas med stor försiktighet.

I bästa fall var Colverts positiva test öppet för tolkning, men i rättssystemet finns det ett behov av att bevisa bortom rimligt tvivel. Den samlade vetenskapen menade således att det fanns tvivel, men det tog rättsskipningen i detta fall inte höjd för. När det gäller Covert fick han höra att han var tvungen att motbevisa ett prov som laboratoriet hade blivit av med mot sina egna riktlinjer, men eftersom WADA-laboratoriet kastat provet gick det naturligtvis inte och Colvert förblev således avstängd.

Allt skickligare laboratorier

Laboratorieutvecklingen under de senaste decennierna har varit exceptionell genom ny utrustning och nya metoder, vilket gör att man kunnat detektera allt mindre mängder av de flesta dopingklassade substanserna. Detta är naturligtvis mycket positivt, men det ger också upphov till nya problem.

Det finns en rad substanser som endast är förbjudna i samband med tävling. Om man nu påvisar dessa i mycket små mängder vid tävling, hur skall man då gå vidare.? Ofta kan då idrottsutövaren förklara att han eller hon tagit det tävlingsförbjudna preparatet flera dygn före tävlingen – men kan det ”juridiskt” bevisas? De flesta idrottsutövare intar sannolikt inte eventuella mediciner, piller och pulver publikt och kan då inte annat än med egen utsago förklara vad de intagit. Idrottsutövaren hamnar således i en besvärlig rättslig situation.

Ett annat uppenbart problem är att det finns förbjudna substanser ”ute i samhället” vilket gör att man kan tänka sig att det finns allt fler källor till kontamination av vad man får i sig. Det vill säga att om man äter korv kan det finnas små, små, små mängder av förbjudna substanser som man ofrivilligt får i sig, liksom om man använder fel typ av kosmetika, respektive att tillverkningen av kosttillskott av misstag kan innehålla lika små mängder av något förbjudet för att bara ta några exempel. I dessa situationer kan det ”strikta ansvaret” för idrottsutövaren hamna på en orimlig nivå. De mest uppenbara exemplen på detta problem som dokumenterats är clenbuterol (ett preparat som används för att öka muskelmassan hos slaktdjur) som idrottsmän vid dopingprovtagning vid tävlingar i Kina och Mexiko visats ha i små mängder i sin urin sedan de ätit kontaminerat kött. Att för idrottsmannen bevisa att han ätit kött i god tro och att han inte dopat sig är svårt eller kanske omöjligt.

Ett ytterligare exempel visades i ett tyskt TV-program sommaren 2021, där man i experiment visade att om någon fick en klapp på axeln eller tog emot en handskakning och den hand som användes var insmord med en viss anabol steroid som kunde ta sig in i kroppen direkt genomhud en så blev mottagarens – och den som gav klappen eller handskakningen – urindopingprov positivt. Det har inte dokumenterats att ett sådant kriminellt beteende har skett i verkligheten, men möjligheten finns uppenbarligen.

Det är således klarlagt att det har funnits förbjudna substanser i idrottsutövares urin trots att det inte förelegat någon doping och situationer som inte ens kan klassificeras som ”misstags-doping.” Problemet blir här hur idrottsutövaren skall kunna visa detta.

Avsaknad av nedre gränser för när ett prov skall rapporters som positiv

I så gott som alla kemiska laborationer av prov tagna från naturen – där vi människor är en del – föreligger provresultaten i form av en Gauss-kurva eller som två Gauss-kurvor som mer eller mindre överlappar varandra. Den enda nollpunkt som finns är just 0, men ju bättre laboratorierna blir, desto närmare 0 kan man hitta rester av förbjudna substanser. Ett exempel på detta är den amerikanske längdhopparen Jarrion Lawson. Han är den ende mannen förutom Jesse Owens som vunnit 100 meter, 200 meter och längdhopp vid samma college-mästerskap i USA. Vid ett dopingtest av Athletic Integrity Unit, AIU, i juni 2018, testades han positivt för epitrenbolon – en metabolit till den anabola steroiden trenbolon som används i köttdjursuppfödning. Lawson blev avstängd i fyra år eftersom han inte kunde lämna bevis för att ”den specifika källan till trenbolonet var nötkött och att just det köttet han ätit sannolikt var kontaminerat.” Koncentrationen i Lawsons prov var 0,65 nanogram per milliliter, vilket i CAS-förhandlingen jämfördes som en 90 000-del av ett saltkorn. CAS frikände Lawson trots att han inte kunde fastställa exakt hur han fått i sig trenbolonet – men det tog 18 månader och kostade flera tiotusentals dollar.

Lawsons fall väcker också en annan fråga: Skall ett lågkoncentrationspositivt test för ett ämne som vanligen används inom nötköttsindustrin behandlas på samma sätt som ett högkoncentrationsprov för exempelvis erytropoietin. Svaret är inte självklart, men de nuvarande WADA-reglerna föreskriver att båda provsvaren skall behandlas lika.

Slutsats

De ovan redovisade exemplen och tankegångarna talar för att även om de WADA-ackrediterade laboratorierna har en hög grad av precision i sina analyser så är det inte så enkelt att provsvaren alltid kan skilja dopade från icke-dopade. Detta gör de rättsliga processerna svåra för domstolarna – inkluderande CAS – men ännu svårare kan det vara för anklagade idrottsutövare att bevisa sin oskuld.

Alla idrottsutövare med positiva dopingprov är inte skyldiga till doping

Andy Brown ([email protected]) har i en krönika på nätet skrivit: Anti-doping’s biggest secret: not all athletes are guilty. Hans grundtanke är då att hela antidoping-organisationen är riggad till åklagarsidans fördel gentemot de dopinganklagade idrottarna, men medger samtidigt att hela systemet skulle braka samman om det omvända gällde. Richard McLaren, den kanadensiske juristen som utredde statsdopingen i Ryssland, uttryckte det som:

“I think the system is perhaps more loaded against the athlete, but the entire system would fall apart if you had to put the burden on the doping authority rather than the athlete”.

Enligt dopingreglerna gäller strikt ansvar (strict liability), med vilket menas att det är idrottsutövaren som har fullständigt ansvar för vad som kan påvisas i hans eller hennes blod, urin och andra kroppsvätskor. Det är således idrottsutövaren som skall bevisa – eller åtminstone göra högst sannolikt – hur den förbjudna substansen kunnat återfinnas i blod eller urin i fall av positivt dopingprov. För antidopingorganisationerna räcker det däremot att ha påvisat den positiva substansen. Om man utgår från att det faktiskt kan finnas situationer där den dopinganklagade fått i sig substansen av misstag eller att någon konkurrent velat att personen skall fällas för doping genom sabotage, finns det mycket små möjligheter att kunna bevisa sin oskuld.

Då skall samtidigt sägas att det är extremt lätt att utföra dopingsabotage – att smörja in en tennisracket med testosteroninnehållande gel eller att droppa amfetaminlösning i en sportdrycksflaska är nästan löjligt enkelt. Denna typ av sabotage kan göra det möjligt att påvisa förbjudna substanser hos den sabotageutsatte i en eller flera veckor. Enligt Angelika

Nussberger, tidigare vice ordförande i the European Court of Human Rights (ECHR), kan därför strict liability i vissa situationer ses som orimlig sett ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Det finns dokumenterade exempel på sabotage där det mest slående är det där ett spanskt kvinnligt landhockeylag blev utsatt för sabotage i Azerbaijan i en kvalificeringstävling inför Bejing-OS 2008. Oskickligt nog blev emellertid inte bara de spanska spelarna ofrivilligt dopade med MDMA (Ecstasy) utan också de spanska ledarna vilket gjorde dopingförsöket uppenbart. I efterförloppet förekom en rad märkliga uttalanden, anmälningar och motanmäl-ningar, men till slut blev spanjorerna friade utan att det azerbaijanska landhockeförbundet fick något straff – WADA:s tveksamma insatser i detta sammanhang har av utomstående jurister fått betydande kritik.

Andy Brown framhåller att WADA vidhåller att dopingsabotage är en ovanlig händelse, men att man också kan se det som anmärkningsvärt att det inte händer mer ofta än vad som uppdagas. Det är visserligen bara ett begränsat antal dopingmedel som kan upptas genom huden – exempelvis clostebol – men det finns så många andra sätt att få omisstänksamma idrottare att svälja dopingmedel. Brown har tabellerat 19 fall där sabotage har varit den rimligaste förklaringen till ett positivt dopingprov och det har då gällt 13 olika substanser (och då har fall av kontamination med kött eller kosttillskott uteslutits).

Ett särskilt problem i dessa sammanhang är dels att de flesta förbjudna substanserna på WADA:s lista inte redovisas med några gränsvärden (vilken liten, liten mängd som än påvisas är den förbjuden), dels att de certifierade WADA-laboratorierna nu är så tekniskt skickliga att de kan upptäcka en mängd ”motsvarande en sockerbit i en olympisk swimmingpool.” Just denna tekniska excellens hos laboratorierna kan ge problem i sig om de upptäcker substanser som kommit in i kroppen i små mängder genom dagligt, normalt leverne.

Brown avslutar med att påpeka att alla former av kontamination är besvärliga att undersöka respektive att kunna friskriva sig ifrån. I bästa fall krävs det en god jurist och en god laboratorie-ingenjör som kan göra sambanden sannolika, men för detta krävs stora ekonomiska insatser. Kanske har dagens yppersta elit i vissa idrottsgrenar sådana resurser, men inte idrottare i mindre ekonomisk givande idrotter och inte idrottare under eliten. Antidopingorganisationerna har däremot de resurser som krävs från deras sida – balansen kan ofta vara mycket ojämn och då alltid till idrottarens nackdel.

Risken för en dopad att bli ertappad är statistiskt 0,1-10 % i ett enskilt test

Nuvarande testningssystem påverkas av många faktorer inom idrottsvärlden som helt enkelt inte kan begränsas av teoretiska ramar och de bästa förhoppningarna hos beslutsfattare. Framgångsgrader för tester, dopingstekniker som syftar till att medvetet kringgå tester (till exempel mikrodosering), och i vissa fall minimalistisk provtagning på grund av ekonomiska begränsningar är alla exempel på idrottens och dopingens verklighet (och ständigt förän-derliga natur) som gör att stelbenta regler på papper misslyckas i vardagen. Följaktligen är antidopingspraxis mindre effektiv än man skulle hoppas; den enkla verkligheten är att inte alla dopare fångas; problemen med US Postal är ett bevis på detta faktum.

Om man sedan lägger till de ytterligare utvecklingsfaktorerna inom idrottsvärlden, såsom upptäcktsfönster och slumpmässigt urval för testning, börjar man förstå den nuvarande situationen för dopingsdetektion; ett mindre än optimalt system. Syftet med denna forskning är därför att bedöma i vilken utsträckning de nuvarande antidopingssystemen är effektiva och effektiva i sin uppgift att avskräcka, förebygga och upptäcka dopingsöverträdelser. Här analyseras antidopingssystemens effektivitet och effektivitet med hjälp av statistik och realiteter av mänsklig biologi. Dessutom syftas till att bedöma om idrottsvärldens realiteter och idrottarnas agerande lyckas ogiltigförklara antidopingspraxis eller avslöja inneboende brister i systemet. Anledningen är att om sådana problem finns i det nuvarande systemet och dessa problem kan påvisas, kanske detta kan hjälpa politiker och organisationer att ändra lagstiftningen. Det slutgiltiga målet med denna forskning är förhoppningsvis att säkerställa en rättvisare idrottsmiljö för alla deltagare.

Antidopingspolicyer och verkligheter

Det är klokt att börja med en översikt över några av de viktigaste argumenten för antidoping-systemens existens och dessutom åsikterna om den nuvarande framgångsnivån och problemen med dessa policyer i den mån de existerar. Av de faktorer som ofta hävdas vara skälen bakom skapandet och existensen av antidoping, är de tre vanligaste anledningarna:

idrottarens hälsa

rättvisa och jämlikhet

idrott ska vara en representation av en persons naturliga förmågor

Många av de internationella policyerna inom idrott innehåller några eller alla dessa punkter som rättfärdigande av deras existens, WADA-regler och UNESCO internationella konvention mot doping i idrott är två sådana exempel. Dessutom förekommer det också sådana termer som ”med potential att” förbättra etc. “Potential” är en så tvetydig term att det är föga förvånande att det finns mycket debatt i frågan.

Till att börja med hälsoargumentet listar WADA-koden hälsa som (en av) de “grundläggande motiveringarna för den globala antidopingskoden”. UNESCO:s internationella konvention mot doping i idrott anger i sin ingress att den är “bekymrad över användningen av doping av idrottare i idrott och dess konsekvenser för deras hälsa”. Det är välkänt att vissa dopingsmedel faktiskt har skadliga effekter, om inte genom deras användning så genom deras missbruk. Trots detta finns det dock gott om bevis som tyder på att ett antal substanser som finns på WADAs förbjudna lista har liten till ingen evidens för att de kan orsaka skada. Ett sådant exempel kan ses i det nyligen förbjudna xenongaset. Viss forskning hävdar att det faktiskt är fördelaktigt för människors hälsa och kan ge “långsiktig nytta” vid stroke. Faktum är att många av de substanser som nu missbrukas som dopingsmedel började som läkemedel. På liknande sätt är vitaminer inom idrott inte förbjudna substanser. Det hävdas ofta att vitaminer är nödvändiga för att idrottare ska kunna tävla på högsta nivå, vilket antyder att utan dem skulle idrottare inte kunna återhämta sig lika snabbt eller prestera lika bra (låter inte detta som prestationshöjande?). Vitaminer anses vara säkra, men missbruk av vitaminer kan vara lika skadligt som missbruk av förbjudna dopingssubstanser. Det finns gott om bevis som stöder idén att höga doser av vissa vitaminer faktiskt kan leda till negativa hälsoeffekter.

Liknande argument kan hittas med rättvisa och jämlikhet. Dessa två koncept argumenteras ofta som grunden för antidopingspolicy, anledningen till dess existens och huvudsyftet med policyerna. Det är ofta svårt att exakt definiera vad dessa termer betyder. De skiljer sig från person till person, beroende på deras egna uppsättningar av värderingar och moral. Dessutom är de i praktiken immateriella; de har ingen fysisk substans och är ofta flytande i sin natur. Kanske kan en av de mest användbara definitionerna av vad rättvisa och jämlikhet är, och i större utsträckning moral i idrott, som definierar det som att acceptera “motståndaren som en partner”, “hålla sig inom reglerna”, värdera segern inte högre än sin inställning till motståndarna, vägrar vanära och ojämlikhet och genomför allt med gott hjärta. Ändå kan det sägas att idrott, till sin natur, inte är rättvis eller jämlik. Idrottare får aldrig samma möjligheter att utvecklas och tävla. Idrottare från tredje världens länder eller utvecklingsländer är automatiskt i ett underläge, vare sig det beror på kost, ekonomi eller till och med tillgång till träning och möjligheter att prestera. På liknande sätt finns det segregation avseende kön och ålder.

Man kan fråga sig, om en idrottare vill tävla med andra oavsett bakgrund, kön eller ålder och uppfyller prestationskraven, borde de inte kunna göra det utan att först få tillstånd och hoppas på att detta beviljas? Det verkar som att själva strukturen inom idrotten främjar idén att det inte är en rättighet utan snarare ett privilegium som man måste förtjäna och kämpa för. Om så är fallet, går det emot allt som påstås, inte bara av antidopingspolicyer utan också mot själva idrottens anda.

Slutligen finns idén att idrott ska vara en representation av en persons naturliga förmågor. Detta koncept är självförklarande. Precis som de två tidigare koncepten finns det emellertid mycket diskussion om att det är en av de främsta anledningarna till antidopingspolicyer. Till att börja med finns frågan om vad som exakt utgör naturliga förmågor. Dessutom finns det en diskussion om vad som utgör en förändring av en persons naturliga förmågor. Precis som de tidigare argumenten om vitaminer och dopingspraxis måste man bedöma vad som utgör förbättring och förändring. Ta vitaminer som ett exempel igen. Det finns de som anser att fördelarna som vitaminer ger en idrottare (återhämtning, bättre prestation) är ett tecken på att deras prestation inte längre är naturlig. Detta beror på att utan dessa tillskott skulle idrottare inte kunna prestera på hög nivå, eller åtminstone inte lika länge, och det skulle ta längre tid att återfå chansen att prestera på denna nivå igen.

På samma sätt kan man ta exemplet med Xenon som nämndes tidigare. En av anled-ningarna till att denna praxis är förbjuden är att den kan användas som en form av prestationshöjning. Det bör dock påpekas att Xenon anses prestationshöjande; det simulerar effekterna av erytopoietin-doping. Dess användning sägs stimulera Hypoxia Inducible Factors (HIF), särskilt HFI-1alfa, och därmed gynnar det idrottaren på samma sätt som erytropoietin-doping. Det bör dock sägas att liknande vinster kan uppnås genom höghöjdsträning. Höghöjdsträning är dock inte en förbjuden praxis. Om målet med antidoping är att bevara rättvisan och idrottarens naturliga förmågor, borde inte denna form av träning också anses förändra idrottarens prestation och därmed förbjudas? Liknande argument kan göras för användning av koffein, huvudvärkstabletter, sömntabletter och en mängd proteiner eller andra liknande kosttillskott. Dessa produkter är inte förbjudna och används ofta av idrottare för att hjälpa till med återhämtning, sömn, smärtlindring och så vidare, vilket de inte skulle kunna göra “naturligt” utan användning av läkemedel eller kosttillskott.

Det har också nyligen framkommit argument från vissa toppidrottare att trots de nuvarande antidopingssystemen, även om de är effektiva, är tester i bästa fall sällsynta. Till exempel kritiserade Chris Froome bristen på antidopingstestning under en tvåveckorsperiod under ett viktigt träningsläger för honom själv och två andra högnivåcyklister. På samma sätt rapporterades det 2011 av Gerard Vroomen (2009–2010 chef för Cervelo Test Team-cykling), att “Jag har inte hört talas om att en cyklist testats för det biologiska passet mellan slutet av Touren 2010 och april 2011.”

Detta indikerar därför att trots motiveringarna bakom antidopingspolicyerna är deras mål mindre benägna att uppnås om de inte ens genomförs, oavsett de problem som finns med systemet, som innebär många restriktioner för idrottarnas personliga friheter och integritet. Exempel på detta kan ses i kraven på vistelserapportering, biologiskt pass och reglerna för urinprovtagning. Det har faktiskt föreslagits att “nuvarande antidopingsåtgärder potentiellt introducerar problem av större påverkan än de löser”.

Naturligtvis skulle man förvänta sig att antidopingssystemen vid denna tidpunkt i deras utveckling skulle vara finjusterade för att säkerställa att de är effektiva och effektiva i sina mål. Vidare att de lyckas avskräcka doping och upptäcka den när den inträffar. Verkligheten är dock tyvärr ganska annorlunda. Det finns faktorer som är inneboende i idrottssystemen och de testningsmetoder som finns, som påverkar framgången med antidoping.

Detektionsfönster

Detektionsfönstret avser den tidsram inom vilken ett ämne förblir detekterbart i en människo-kropp innan det bryts ner/absorberas och det inte längre är möjligt att upptäcka om ett olagligt ämne har använts. Existerande litteratur verkar indikera att detta intervall, med den nuvarande testningen tillgänglig för WADA och antidopingsorganisationer världen över, sträcker sig från så lite som 12 timmar till maximalt 120 timmar.

Nyare former av hGH, när de administreras genom subkutan metod, återgår till baslinjen inom maximalt 20 timmar efter tillförsel. I vissa fall kan fönstret för dessa medel, när de administreras intramuskulärt, vara så lågt som 8 timmar. Detta har allvarliga konsekvenser för detektering, särskilt när det kombineras med den till synes ökande metoden för mikrodoping. Dessutom har mikrodoping, särskilt med rekombinant humant erytropoietin (rHuEPO), visat sig falla inom detta låga detektionsfönster. Det har rapporterade att mikrodosering minskade detektionsfönstret för rHuEPO till så lite som 12 timmar. Detta innebär att om en idrottare skulle välja att dopa sig omedelbart före ett långdistanslopp, som Le Mans 24-timmarsloppet, skulle eventuella spår av ämnet vara borta när loppet är slut. Ännu mer oroande är kombinationen av dessa två forskningsresultat, mikrodoping med hGH. Om intramuskulär administrering av hGH redan har ett fönster på 8 timmar kommer mikrodoping att minska detta ytterligare. Detta innebär att doping omedelbart före ett lopp, särskilt ett uthållighetslopp som en cykeletapp, skulle innebära att ämnet skulle vara odetekterbart långt före slutet av loppet.

För de mer vanligt förekommande dopingsmedlen som steroider och regelbundna doser av rHuEPO uppnås ett större detektionsfönster, 48–72 timmar. Plastmjukkemikalien di-(2-etylhexyl)ftalat (DEHP) (inte ett dopingsmedel men argumenteras vara bevis på blod-doping) kan också kategoriseras här. Forskning har visat att dessa metaboliter kvarstår i systemet endast upp till 48 timmar efter infusion. Slutligen har även några av de mer “traditionella” dopingssubstanserna som hGH, när man tillämpar moderna detektions-metoder, fortfarande ett något begränsat fönster. Det har dock rapporterats att användningen av markörer som typ 3 prokollagen (P-III-P) för detektering av hGH kan öka detektionsfönstret till omkring 120 timmar.

Det bör påpekas att det finns viss forskning som visar på en längre detektionstid på omkring 18-20 dagar. Denna forskning avser vissa former av metyltestosteronmetaboliten M2 och oxandrolonmetaboliten 17beta-hydroxymetyl-17alfa-metyl 18-nor-2-oxa-5alfa-androsta-13-en-3-on (OX M1). Dock bör då också nämnas att andra metaboliter av metyltestosteron och oxandrolon och dess isomer epioxandrolon endast var detekterbara i cirka 3 dagar, vilket stöder resultaten från annan forskning och motiverar användningen av de uppskattade siffrorna i denna forskning.

Testkänslighet

Testkänslighet avser testningens noggrannhet. Det vill säga, om till exempel 100 tester utförs på prover som innehåller dopingsmedel, hur stor procentandel av dem kommer sannolikt att klassificeras som innehållande dopingsmedel. Det är nästan omöjligt att ha någon teknik som är 100 procent exakt; i alla fall av kemisk testning finns det en felmarginal; falska positiva är ett exempel på vanliga fel som är kända för att inträffa. Vid närmare granskning av litteraturen, som ibland är försiktig med att ange exakta procentsatser för noggrannhet, får man en tydligare bild av den aktuella situationen. De högsta framgångsnivåerna för dopingsdetektion har rapporterats vara mellan 60 och 80 procents framgång. Det har rapporterat att dessa nivåer kunde uppnås med fall av de mer klassiska dopingssubstan-serna som hGH, när N-terminala förlängningspeptider av prokollagen typ III-markörer användes för detektion, så samtida tekniker för klassiska problem. Andra rapporter har dock visat betydligt mindre uppmuntrande resultat. Detr rapporterades således att andra former av tillväxthormoner som hGH, även när de kombinerades med användning av Insulin Growth Factor-1 (IGF-I) och P-III-P, endast resulterade i en framgångsgrad på 40 procent. Ännu värre (och kanske ett värsta tänkbara scenario) var resultat som rapporterade att tester utförda på både icke-steroidhormoner och hGH i vissa fall resulterade i en framgångsrik detektionsgrad på endast 10 procent. Detta är mycket oroande för dem som kämpar mot doping. Dessa siffror tyder på att en majoritet av testningen i bästa fall är slumpmässig, vilket gör att många dopade idrottare kanske klarar sig undan.

Dopingregim

Dopingsregim avser den faktiska frekvensen av doping som utförs av idrottare som väljer att delta i denna praxis. På grund av dopingens olaglighet och risken för åtal i vissa länder, inklusive Österrike, Frankrike och Italien, är det betydande betänkligheter från vissa idrottare att avslöja exakt vilka dopingsmetoder och frekvenser som används. Med detta sagt är informationen begränsad, men viss bevisning finns fortfarande. Det rapporterades att dopingsregimen för en anonym brittisk mästare var kontinuerlig, flera gånger per vecka, det vill säga regelbundna doser när det ”krävs” för att säkerställa maximal prestation. Ytterligare information saknas eller är tvetydig, men det är säkert att säga att med tanke på idrottarnas intelligens kommer vissa att använda dopingsmedel intermittent för att försöka undvika upptäckt.

Förutsägbarhet av tester

Testens förutsägbarhet avser sannolikheten att en idrottare som väljer att dopa sig kan förutse när ett anti-dopingsprov kommer att krävas. Om en idrottare väljer att dopa sig är det högst osannolikt att de gör det utan att tänka igenom både beslutet att dopa sig och beslutet om när de ska använda de förbjudna substanserna. I det senare fallet kommer beslutet om när man ska använda dem delvis baseras på sannolikheten att de kommer att testas eller inte inom detektionsperioden. Denna sannolikhet kan argumenteras som främst baserad på tidigare frekvenser av anti-dopingsprovtagning, det vill säga hur ofta de och andra idrottare runt omkring dem har valts för provtagning. Litteraturen anger inte och kan sannolikt inte ange siffrorna för en idrottares tro på när de kommer att testas, och därför måste alternativa källdata användas för att göra denna bedömning. Därför behövs referenser till statistik som finns tillgänglig från olika nationella anti-dopingsbyråer (NADA) och WADA för att göra denna bedömning. Dessa källor visar på mycket olika siffror avseende mängden tester som utförs på olika idrottare under deras vård. Det har rapporterats att dessa siffror varierar från 2 till 24 tester per år. Dessa siffror beror på ett antal faktorer, inklusive idrottaren i fråga, deras framgångsnivåer i de tävlingar de deltar i, NADA:s policyer och sannolikt även de ekonomiska realiteter och resurser som finns tillgängliga för NADA. Detta indikerar att den aktuella idrottaren kan göra ungefärliga uppskattningar av när de sannolikt kommer att testas, till exempel under en stor tävling, före tävlingen eller mer allmänt när under en månad de sannolikt kommer att få ett utanför-tävlingstest. Allt detta bidrar till deras beslutsprocess och därmed testernas förutsägbarhet.

Detektions-Test-Substans-Förutsäg-SannolikhetAntal testOdds för

fönsternoggrann-tillförselbarhet förför detek-per åratt undvika

(timmar)hetper veckaen persontion i ettupptäckt på

(gånger)att bli testadenskilt testett år

en specifik

vecka

12 0,4 1 0,25 0,0071 12 12:1

18 0,4 1 0,25 0,0107 12 8:1

48 0,4 1 0,25 0,0286 12 3:1

72 0,4 1 0,250,0429 12 2:1

120 0,4 1 0,250,0714 12 1:1

12 0,4 1 0,038 0,0011 2 461:1

18 0,4 1 0,038 0,0016 2 307:1

48 0,4 1 0,038 0,0043 2 115:1

720,4 1 0,038 0,0065 2 77:1

120 0,4 1 0,038 0,0109 2 46:1

12 0,8 1 0,038 0,0022 2 230:1

180,810,0380,00332154:1

480,810,0380,00872 58,1

72 0,8 1 0,038 0,0130 2 38:1

120 0,8 1 0,038 0,0217 2 23:1

12 0,1 1 0,0380,0003 2 1842:1

18 0,1 1 0,038 0,0004 2 1228:1

48 0,1 1 0,038 0,0011 2 461:1

72 0,1 1 0,038 0,0016 2 307:1

120 0,1 1 0,038 0,0027 2 184:1

12 0,1 0,5 0,038 0,0001 2 3684:1

180,10,5 0,038 0,0002 2 2456:1

48 0,10,5 0,038 0,0005 2 921:1

72 0,1 0,5 0,038 0,0008 2 614:1

120 0,1 0,5 0,038 0,0014 2 368:1

12 0,4 0,5 0,038 0,0005 2 921:1

18 0,4 0,5 0,0380,0008 2 614:1

48 0,4 0,5 0,038 0,0022 2 230:1

72 0,4 0,5 0,038 0,0033 2 154:1

120 0,4 0,5 0,038 0,0054 2 92:1

12 0,4 0,5 0,25 0,0036 12 23:1

18 0,4 0,5 0,25 0,0054 12 16:1

48 0,4 0,5 0,25 0,0143 12 6:1

72 0,4 0,5 0,25 0,0214 12 4:1

120 0,4 0,5 0,25 0,0357 12 2:1

12 0,5 0,5 0,5 0,0089 24 5:1

18 0,5 0,5 0,5 0,0134 24 3:1

48 0,5 0,5 0,5 0,0357 24 1:1

72 0,5 0,5 0,5 0,0536 24 1:1

120 0,5 0,5 0,5 0,0893 24 0:1

12 0,40,5 0,125 0,0018 6 93:1

18 0,4 0,5 0,125 0,00276 62:1

48 0,4 0,5 0,125 0,0071 6 23:1

72 0,4 0,5 0,125 0,0107 6 16:1

120 0,4 0,5 0,125 0,01796 9:1

12 0,4 1 0,125 0,0036 6 47:1

18 0,4 1 0,125 0,0054 6 31:1

48 0,4 1 0,125 0,01436 12:1

72 0,4 1 0,125 0,0214 6 8:1

120 0,4 1 0,125 0,0357 6 5:1

12 0,4 0,5 0,188 0,0027 9 41:1

180,4 0,5 0,188 0,0040 9 28:1

480,4 0,5 0,188 0,0107 9 10:1

72 0,4 0,5 0,188 0,0161 9 7:1

120 0,4 0,5 0,188 0,0269 9 4:1

120,4 10,188 0,0054 9 21:1

180,4 10,188 0,0081 9 14:1

48 0,4 10,188 0,0215 9 5:1

72 0,4 10,188 0,0322 9 3:1

120 0.4 1.0,188 0.0537 9 2:1

I tabellen har används WADA:s positiva dopinganalysresultat (Adverse Analytical Finding, AAF( istället för siffrorna för fastställd överträdelse av dopingreglerna (Anti-Doping Analyticla Finding, ARDV) eftersom ovanstående tabell handlar om att upptäcka dopingklassade substanser och inte om en eventuell diskussion om rättfärdigheten av hur de förbjudna substanserna hamnade i idrottarens blod eller urin och därmed efterföljande juridiska och etiska överväganden.

Tolkning av de statistiska beräkningarnas betydelse

Om man därför skulle använda en uppsättning vanliga värden (48 timmars fönster för upptäckt, en testnoggrannhet på 40 % av ett dopingmedel som ges en gång per vecka och en testpreditabilitet på 25 %) för att beräkna sannolikheten för att upptäcka doping i ett slumpmässigt test, får man värdet 0,029, vilket betyder att det i ett enskilt test bara föreligger cirka 3 procents risk att doping upptäcks. När detta sedan extrapoleras till årlig upptäckt, om man skulle välja 12 tester per år som ett genomsnitt, resulterar detta i en upptäckts-frekvens på cirka 34 procent eller ett odds på 3:1. Omvänt indikerar att det faktiskt finns 66 procents risk att en dopad idrottare inte blir upptäckt. Det är ganska bra odds för någon som är villig att ta en risk.

Denna beräkning är baserad på antagandet att testerna görs helt slumpmässigt utan förvarning och utan förutsägbarhet. Om ett exakt datum för ett test är förutsägbart (exempelvis i samband med bestämda tävlingar), skulle risken för upptäckt minska ännu mer, även med 12 tester per år. På samma sätt, om man inkluderar ett utökat upptäckts-fönster på 21 dagar, resulterar det i en total sannolikhet på 0,075, vilket innebär att även i detta fall finns det bara en 7,5 procents risk att upptäckas i ett enskilt test eller en 93 procents chans att undkomma upptäckt. Förutsatt kontinuerlig doping sjunker denna siffra till 85 procent på 10 år, vilket fortfarande är långt ifrån en 50/50-risk. Detta gör risken potentiellt psykologiskt acceptabel för den som dopar sig.

För att förtydliga: det verkar mindre troligt att en idrottare som känner att de har en hög sannolikhet att bli ertappad skulle delta i doping. Å andra sidan skulle idrottare som känner att det finns en hög sannolikhet att de kommer undan upptäckt vara mer benägna att ägna sig åt doping. Detta eftersom de kan känna att resultatet av doping skulle ge betydande belöningar utan betydande risk, idén om ett kostnads-risk-förhållande.

Man kan argumentera att trots de inneboende bristerna i antidopingssystemen är detta en funktion som ger störst nytta, intrycket att dopingtestning är ”det bästa vi har.” Även om det inte är det, kan den rena kraften av att en idrottare tror att det är det i vissa fall avskräcka dem från att delta. Detta är tanken om kostnads-risk-förhållandet, idén att idrottare väger kostnaderna för sannolikheten att bli ertappad och konsekvenserna om de blir det, mot fördelarna om de inte blir det.

Det verkar som att med de nuvarande antidopingssystemens struktur och problemen med upptäckt, kan vissa idrottare anse att fördelarna betydligt överväger riskerna. Dock finns det, liksom denna idé om rädsla och avskräckning, ett annat element i antidopingstestningen som bidrar till dess effektivitet men som inte direkt är relaterat till upptäcktsframgång. Denna idé presenterar tanken att panoptikonet (eller andra former av övervakning) resulterar i en minskning av oönskade beteenden. Man skulle kunna säga att det är en form av negativ förstärkning. Detta koncept, som har sitt ursprung i ett teoretiskt fängelsesystem, hävdar att en fånge som bevakas eller tror att de bevakas (även om de inte är det) är mindre benägen att agera oönskat.

När det gäller idrott kan detta verka rimligt, för även om antidoping inte är effektiv i sig kan kanske den blotta existensen av tester avskräcka vissa idrottare från att dopa sig av rädsla för att de möjligen kan bli ertappade eftersom de alltid övervakas. Det finns dock två problem här. För det första föredrar vissa personer tanken på att bli övervakade, eftersom de ser det som en utmaning att “slå systemet”. För det andra, i vissa delar av världen finns dödsstraff fortfarande kvar för vissa brott – vissa delstater i USA är ett sådant exempel. Dessutom är USA, som en av världens mest teknologiskt avancerade nationer, välutrustad med övervak-ningssystem för sina medborgare, inte bara genom videoövervakning utan även genom många organisationer som existerar för detta ändamål. Trots denna verklighet begås brott fortfarande; mord begås fortfarande, även med dödsstraff och konstant övervakning. Tanken att enbart övervakning skulle eliminera de mörkare sidorna av människans natur är både orealistisk och vilseledande. Det kan i vissa begränsade fall fungera, men om någon är tillräckligt beslutsam att fuska, kommer de att hitta ett sätt, oavsett hur mycket övervakning och vilka straff som finns.

Vad de ovanstående resultaten visar är att med hjälp av nuvarande statistik verkar sannolikheten att bli ertappad för doping ligga någonstans mellan 0,1 och 10 % i ett enskilt test. För att sätta detta i perspektiv tillhandahålls de mest kompletta och officiella aktuella statistiken. Dessa resultat, per sport, varierar från 0 till cirka 18 procent. Detta skulle indikera att, baserat på denna forskning, är utbredningen av doping mycket hög. Teoretiskt sett, om man använder dessa siffror och antar att 100 procent av idrottarna dopar sig, är det troligt att endast 2,9 procent av testerna skulle visa negativa analytiska resultat, på grund av den begränsade upptäcktsperioden, låg testsensitivitet och sällan förekommande testning.

Man kan vända på förhållandena och utgå från 2,9 procents risk att upptäcka doping i ett enskilt test. Om man sedan återgår till den statistik som finns tillgänglig från WADA, skulle en sport med en negativ analytisk upptäckt på 2,9 procent indikera att en stor majoritet av idrottarna inom den sporten var engagerade i doping. Om testerna var helt slumpmässiga och varje idrottare dopade sig regelbundet, skulle andelen positiva testresultat (negativa analytiska resultat) vara låg, ungefär motsvarande den faktiska data som publiceras av WADA.

Detta indikerar två saker:

Att doping är mycket mer utbredd än vad officiella siffror ger sken av.

Att det nuvarande systemet för antidopingstester är otillräckligt för att eliminera doping.

Illegala aktiviteter kan knappast undersökas systematiskt, och detta är anledningen till att formell vetenskaplig forskning ofta saknar sådana bevis.

Cykling kan användas som ett exempel på svårigheterna att värdera testernas effektivitet. WADA: statistik indikerar under senare år att 1,19 procent av alla dopingtester på cyklister varit positiva – ett högt men inte anmärkningsvärt högt resultat. Om vi då antar att det finns ett 48-timmars fönster för att upptäcka de använda substanserna, en 80 procents noggrann-het för tester, att dopingsmedel används kontinuerligt och att idrottarna kan förutse testningen under en vecka eftersom de vet att de kommer att testas cirka 3 gånger per år, kan vi beräkna att cirka 100 procent av cyklisterna skulle delta i doping. Detta görs på följande sätt: 48-timmars fönster (48/168 = 0,286) × känslighet på 0,84 × kontinuerligt användningsschema (1,0) × testförutsägbarhet 0,0576 = 1,32 %. Om WADA statistik indikerar att det i cykling upptäcks strax över 1,0 procent positiva analytiska dopingtester, tyder detta på att en betydligt högre andel av idrottarna inom sporten deltar i doping och att de på grund av antidopingssystemets begränsningar helt enkelt inte blir upptäckta.

Samtidigt är det orealistiskt att förutsäga att alla cyklister använder dopingsmedel, men med den statistiska uträkningen kvarstår att siffrorna inte fullt ut representerar de faktiska dopingsfrekvenserna. Liknande resultat ses inom baseball. Det bör påpekas att denna sport historiskt sett inte följde WADA riktlinjer för antidopingstester, men de genomförde ändå några tester, varav vissa även används inom andra sporter. Resultaten liknar dem i cykling. Dessa slutsatser stöds av Mitchell-rapporten, som konstaterade att “användningen av steroider inom Major League Baseball var utbredd.” Dessutom erkände samma rapport att inte alla substanser är detekterbara (i Mitchell-rapporten syftade forskarna på hGH). Den drog också slutsatsen att “Baseball inte behöver och inte har råd med att ständigt söka efter namnen på varje spelare som någonsin använt prestationshöjande substanser.” Detta kan tolkas på två sätt. För det första att doping inom baseball var så utbredd att det skulle vara nästintill omöjligt att göra en komplett lista. För det andra, att med tanke på dopingens upptäcktsmöjligheter, dess hemliga natur och det motstånd forskarna mötte, skulle en sådan utredning vara nästintill omöjlig.

Att testerna inte fungerar särskilt bra illustreras av WADA:s beslut att öka längden på dopingsavstängningar från 2 till 4 år när 2015-koden trädde i kraft, med syftet att öka avskräckningseffekten av straffet. Inom rättskipningen utförs denna praxis vanligtvis när upptäckten av ett brott är ineffektiv. Viss forskning har dock hävdat att en ökning av straffet för ett brott inte kommer att påverka det kriminella beteendet. Å andra sidan kan det hävdas att denna ökning syftar till att försöka bekämpa den upplevda orättvisan med nuvarande avstängningar, vilket kan resultera i att olympiska idrottare inte missar ett enda OS. Detta beror dock på när avstängningen utdöms. Dessutom, med tanke på hur professionell idrott fungerar idag, är det osannolikt att en toppidrottare efter att ha missat 2 säsonger skulle vara på samma nivå som tidigare, särskilt vad gäller tävlingsform. En tvåårig avstängning skulle därför fortfarande påverka deras faktiska framgång. Fyra år kan förstärka denna effekt, men man måste vara försiktig så att avstängningen inte blir för lång om idrottaren ska ges en andra chans.

Denna forskning visar därför att ett nytt tillvägagångssätt för antidopingspolitiken behövs. Med de nuvarande realiteterna av doping inom professionell idrott kvarstår frågan: vilket system krävs för att börja bekämpa doping? Med utgångspunkt för vad vi vet om olika idrotters dopingtraditioner (dopingmedel, frekvens etc) visar nedanstående tabell exempel på hur många dopingtester som statistiskt skulle krävas för varje idrottare per år för att fånga huvudparten av de som dopar sig:

Bågskytte22

Baseball50

Bob50

Cykling16

Fotboll30

Rodd43

Om man då multiplicerar kostnaden för ett dopingprov med andelen (elit)idrottare och de angivna siffrorna i tabellen ovan inser man att det skulle kosta summor som är helt orealistiska för att fånga huvudparten av de som dopar sig. Indikationer tyder på att om antidopingstesterna förblir ungefär oförändrade avseende effektivitet, skulle lagstiftningen behöva ändras för att anpassa sig till dopingens realiteter. En intressant punkt att undersöka i tabellen ovan är antalet årliga tester som behövs per idrottare för att upptäcka doping (med relativ effektivitet) inom cykling. De teoretiska siffrorna tyder på att 16 tester per år skulle vara tillräckligt för att göra detta. För närvarande skulle vissa idrottare, antingen via UCI eller nationella antidopingsorgan, utan tvekan redan lämna in så många prover. Man skulle normalt sett förvänta sig att de mest framgångsrika och högprofilerade idrottarna skulle vara de som utsätts för ett så stort antal tester per år. Detta kan dock ifrågasättas med tanke på den brist på tester som toppcyklister upplever.

Även om detta var ett isolerat fall och testningen i cykling varit bristfällig varför avslöjas då många dopingfall inom cykling genom självbekännelse snarare än genom positiva tester? En möjlig förklaring kan ses i avslöjandena i Lance Armstrong-fallet, där det finns ett antal andra faktorer som spelar en roll för framgångsrik upptäckt. Dessa faktorer kan inte enkelt kvantifieras. De inkluderar inblandning av tredje part, varningar om kommande tester, pengars roll, etc. Det bör också påpekas att om idrottare kan manipulera tester skulle detta göra det ännu svårare att upptäcka doping. Detta betyder inte nödvändigtvis att manipulera provtagningen eller att manipulera proverna efter insamling (vilket fortfarande kan före-komma trots åtgärder för att förhindra detta), men till exempel kan idrottare ta dopingmedel direkt efter ett test, med vetskapen om att det är osannolikt att de kommer att testas igen snart. Om idrottare delvis kan förutsäga när tester kommer att ske och/eller manipulera testerna, kommer det att minska sannolikheten för upptäckt i ett enskilt test, och detta stärker diskussionen i denna statistiskt baserade artikel. Det kan också finnas specifika effekter av doping- eller testningsmetoder som skulle avvika något från de enkla beräkningarna.

Den främsta slutsatsen som kan dras från denna statistiska redovisning är att det nuvarande antidopningssystemet, med hänsyn till sportvärldens realiteter, är ineffektivt när det gäller att nå de önskade målen. Detta förutsätter att det primära målet för antidopningssystemet är att eliminera dopning, oavsett om detta beror på hänsyn till idrottarnas hälsa, rättvisa och jämlikhet eller argument om naturlig förmåga. Vidare verkar det som att om det nuvarande antidopningssystemet kvarstår, skulle betydande ökningar behöva göras i testnivåerna. Detta skulle i sin tur betyda en mycket stor ökning av intäkterna för insamling och testning av dopning. Detta kan vara ekonomiskt omöjligt, och därmed kan andra lösningar på det allomfattande problemet med dopning behöva sökas, utanför enskilda vetenskapliga tester.

Alternativet är att investera ytterligare medel i utvecklingen av mer avancerade, effektiva och pålitliga tester för upptäckt av dopning. Om det vore möjligt att öka testernas tillförlitlighet, detekteringsfönstret och utbudet av substanser som kan upptäckas, skulle det innebära att ökningen av antalet tester skulle kunna vara mer måttlig. En sådan ökning kan mycket väl vara ekonomiskt möjlig. Å andra sidan skulle detta fortfarande inte eliminera problemen med testernas förutsägbarhet eller korruption, och det visar därför att det nuvarande systemet behöver förbättras för att bli både effektivt och verkningsfullt i att avskräcka och bestraffa dopning.

Sammantaget verkar det som att det nuvarande systemet, som det ser ut, behöver omprövas och omarbetas för att bli effektivt och verkningsfullt.

God underrättelseverksamhet (”Intelligens”) ökar effektiviteten i antidoping

I en norsk studie analyserades 17 års dopingteststatistik. Man utgick från 48 709 dopingtester (2865 + 220 per år) insamlade 2003-2019 i Norge, vilket resulterat i 216 dopingöverträdelser, Anti-Doping Rule Violations (ADRVs) det vill säga 13 + 4 per år och 0,44 procent då både urin, blod och blodpass räknats in.

Det allra flesta som blev bestraffade för doping var män och deltog i lagsporter eller styrkeidrotter. Det var mycket få ARDV:s i elitidrotter och i de idrotter som karaktäriserats som högriskidrotter för doping, trots att man där tog flertalet dopingprov.

En intressant uppgift är att antalet ARDV:s inte korrelerade till hur många dopingtester som utfördes. Däremot – ännu intressantare – fångade man fler fuskare när man planerade testerna med hjälp av underättelsearbete (”intelligence”).

Författarna konkluderade med att testverksamheten skulle förbättras om man i högre grad utgick från target testing genom god underrättelseverksamhet.

Mikrodosering – genvägen för idrottare

Mikrodoseringen av dopingpreparat, lika subtil som effektiv i vissa uthållighetsgrenar, har varit en etablerad del av elitidrotten i åratal. Det handlar om en strategisk metod som syftar till att kringgå antidopingsprotokoll genom att tillföra mycket små doser av förbjudna substanser för att förbättra prestationen utan att bli upptäckt. Tricket är inte bara svårt att bekämpa – det har dessutom tvingat laboratorier att tänka om kring sina detektionsmetoder.

Många elitidrottare har övergett klassisk doping med höga doser till förmån för ett mer sofistikerat mikrodoseringsupplägg, där tajmingen är avgörande: substanserna ges vid specifika tidpunkter, som nattetid eller långt från tävling, så att kroppen hinner metabolisera dem innan rutinmässiga kontroller. Idrottare och deras team använder detaljerad kunskap om ämnenas nedbrytningstid för att planera sitt bruk och undvika upptäckt.

Enligt en studie från Köpenhamns universitet, publicerad 2022 i tidskriften Medicine & Science in Sports & Exercise, ökar mikrodoser av rekombinant humant erytropoetin (rhEPO) den totala hemoglobinnivån och förbättrade prestationen i tempolopp samt maximal syreupptagningsförmåga – utan att dessa förändringar lätt kunde upptäckas med traditionella antidopingsmetoder.

I samma diskreta anda pekar den Australiska vetenskapsakademin på andra substanser som blivit allt vanligare inom området, exempelvis humant tillväxthormon (hGH). I små doser ökar det antalet röda blodkroppar i blodet, förbättrar hjärtfunktionen och energitillgången, och bidrar även till ökad muskelmassa. Enligt den amerikanska narkotikapolisen (DEA) har hGH en kort cirkulerande halveringstid (20–30 minuter), men en mycket längre biologisk halve-ringstid (9–17 timmar), vilket gör det svårare att upptäcka.

Anabola androgena steroider (AAS) används också frekvent i mikrodoseringsstrategier tack vare sin förmåga att förstärka muskelvävnad. Små doser kan ge prestationshöjande effekter utan att påverka hormonprofilen markant, vilket försvårar upptäckt vid dopingstester. Enligt Mayo Clinic kan vissa designersteroider dessutom undgå detektion helt i vissa test.

Som svar på denna dopingsarsenal skapade WADA Athlete Biological Passport (”blodpasset”) år 2009 – en elektronisk journal som samlar data om dopingsmarkörer samt blod- och urintester. Systemet fokuserar inte direkt på att upptäcka förbjudna ämnen, utan övervakar hur idrottarens fysiologiska parametrar förändras över tid. Målet är att identifiera avvikelser som tyder på manipulation, såsom EPO-användning eller blodmanipulation.

Mot mikrodosering är det biologiska passet tänkt att vara effektivt genom att spåra subtila och återkommande förändringar – och därmed avslöja avvikande mönster även vid minimala doser. Men dessa små mängder är fortfarande mycket svåra att identifiera. I ett uppmärk-sammat reportage från det franska sportprogrammet Stade 2 på kanalen France 2 genomfördes ett verklighetstroget test av passets effektivitet.

Åtta idrottare deltog i ett 29 dagar långt experiment där de fick mikrodoser av EPO, tillväxt-hormon, kortikosteroider och blodtransfusioner. Under perioden förbättrade samtliga sina resultat i cykeltempolopp och 3 000-meterslopp, men deras biologiska pass visade inga avvikelser utanför det normala. Ingen testade positivt. Budskapet var tydligt och skarpt: modern doping kan döljas mitt framför ögonen på oss.

WADA uttalade sig senare och menade att profilerna från experimentet ändå skulle ha betraktats som positiva eller misstänkta fall enligt det biologiska passets modell – vilket visar att systemet trots allt har potential att upptäcka doping.

Brett Clothier, chef för Athletics Integrity Unit (AIU), har påpekat att “de substanser som konsumeras av elitidrottare i dag bara är detekterbara under en mycket kort tidsperiod. När det gäller tillväxthormon är detektionstiden endast sex timmar.” Detta har lett till att AIU och WADA kräver att idrottare ger exakt och uppdaterad information om sin vistelseort, vilket möjliggör oannonserade kontroller utanför tävling.

Vissa antidopingslaboratorier investerar nu i ny teknik, såsom högupplösande masspektro-metri, som kan upptäcka mycket små spår av förbjudna ämnen. Dessutom utvecklas prediktiva modeller med artificiell intelligens för att identifiera avvikelser i idrottares biometriska data som kan tyda på dold mikrodosering.

Utifrån detta har mikrodosering hamnat i centrum för debatten om sportens integritet. Även om få idrottare har blivit direkt sanktionerade för denna praxis, har flera utredningar, erkän-nanden och avlyssningar visat att den är utbredd inom flera grenar – särskilt i uthållighet-ssporter som cykling, friidrott och triathlon.

Ett av Spaniens mest omtalade fall rörde löparen Ilias Fifa, Europamästare på 5 000 meter år 2016. År 2018 greps han i en dopingsrazzia av Guardia Civil. I hans hem hittades doping-medel som EPO och TB-500. Avlyssningar visade att han använde mikrodoser av dessa substanser för att kunna tävla utan att åka fast. Det mest avslöjande var inte bara före-komsten av EPO – utan hur det användes: diskret, i korta cykler, och anpassat till tidpunkter med minst kontroll.

Mikrodosering förlänger en kultur där prestation sätts före hälsa, etik och fair play.Kampen mot fusk fortsätter – och den kommer att bli lång. Det behövs mer vetenskap, mer internationellt samarbete och framför allt en djupgående reflektion över de värderingar som borde styra idrotten. Det är tydligt: så länge det finns en väg att vinna utan att bli upptäckt, kommer det alltid att finnas de som är beredda att gå över gränsen.

RISKERNA MED ATT DOPA SIG

WADA:s rapport om risk för olika idrottsutövares dopa sig

WADA publicerade den 29 mars 2022 sin rapport om de viktigaste aspekterna för idrottsutövarnas risk för doping (key areas of athlete vulnerabilities to doping). Det är en undersökning som genomfördes april-maj 2021 med målet att öka förståelsen för faktorer som ökar risken för doping – medveten och omedveten.

Den baseras på en enkät som besvarats av 355 idrottsledare och 219 idrottare från 85 länder och från 59 idrottsdiscipliner. Man identifierade nio faktorer (här sammanställda) som viktigast, och som sådana användbara som mål förförebyggande utbildning.

Användning av kosttillskott var viktigast enligt idrottsledarna

Idrottsutövarna underströk idrottens fysiska krav, behov av snabb fysisk utveckling och möjlighet till förbättring av idrottsresultaten

Elitidrottsmän är i sig en riskfaktor

Idrottsledarna (coaches) är de viktigaste personerna för elitidrottarna avseende om de sistnämnda skall hänfalla till doping eller inte. Ledarna bör således få speciell utbildning i antidoping (accurate, up-to-date information and advice they can pass along to their athletes).

Idrottsledarna (coacherna) är de som har störst möjlighet att identifiera vilka idrottsutövare som störst risk att bli dopade och de har störst möjlighet att ingripa mot dopingen

Riktad utbildning om doping sågs som den mest effektiva vägen att motverka doping på individplanet och borde kombineras med support avseende idrottspsykologi och idrottsnutrition

Etiska synpunkter på riskerna med doping

Sedan starten, 1999, av World Anti Doping Agency (WADA) och dess gradvis finmaskigare regelverk, är idrottare inom de flesta idrotter (alla som deltar i Olympiska Spel och andra som anslutit sig därutöver) skyldiga att följa reglerna. Den implicita normativa ramen för elitidrott är i sig en komplex etisk och ideologisk konstruktion, som för med sig många konsekvenser som lekmannen i förstone kanske inte inser. Detta totala normativa ramverk inducerar kostsamma övervaknings- och medicinska testmetoder som i viss mån strider mot normerna för medicinsk etik och med allmänhetens föreställningar om personlig integritet.

Lika men olika förutsättningar

Den första grunden för antidoping gäller konceptet fair-play. Ett syfte med idrottens regler är att definiera den “lika spelplan” på vilken idrottare tävlar och på så sätt formulera begreppet rättvist spel. För närvarande är antidopingspolicyn en del av dessa regler eftersom doping vanligtvis ses som fusk.

Genetiska förutsättningar

Officiellt antas helt giltigheten av konceptet med lika villkor utan att man övervägt verklighetens utbredda biologiska och miljömässiga ojämlikhet. Människor skiljer sig åt i sin biologiska kapacitet, vilket beror på samspelet mellan genom och miljö. Detta gäller även idrottare och deras prestationsförmåga. Genetisk predisposition är av största vikt i detta avseende även om identifieringen av dessa genetiska egenskaper inte kan definieras på ett enkelt sätt. Faktum är emellertid att även enstaka enkla genetiska mutationer kan ge en prestationsfördel. Ett exempel på det är en finsk familj som har en mutation i erytropoietin-receptorn ökat känsligheten hos erytroida stamceller, vilket leder till hög hematokrit. Det kliniska tillståndet är lindrigt och livslängden är opåverkad. Familjens mest kända medlem, Eero Mäntyranta, vann tre guldmedaljer i längdskidåkning vid vinter-OS 1964 i Innsbruck.

Detta exempel avslöjar betydelsen av ärvda egenskaper för prestanda. Ändå behandlas det annorlunda av konventionella idrottsetiska riktlinjer jämfört med till exempel farmakologiska hjälpmedel, även om inget av exemplen “förtjänas” av idrottaren. Uppenbarligen är rådande idrottsetik obekymrad över denna motsägelse eftersom naturlig genetisk variation anses vara en acceptabel (eller irrelevant) ojämlikhet, medan artificiell förbättring inte är det. Medan WADA nyligen har signalerat en oro över användningen av genetisk screening för prestanda, finns det inga strikta förbud mot sådan användning. Ändå kommer det att bli intressant att följa denna utveckling eftersom den första varningen från WADA kom bara månader efter kommersialiseringen av de första genetiska testerna för prestanda, som introducerats till en rad länder, inkluderande Sverige.

Rika och fattiga länder

Förutom genetik, återspeglas inte flera andra betingade fakta om idrottarens omständigheter tillräckligt i det nuvarande etiska ramverket för antidoping. Till exempel, beroende på nationalitet och idrottsspecialitet, kan idrottare skilja sig väsentligt åt när det gäller tillgång till medicinsk och fysiologisk rådgivning, övervakning och en högkvalitativ medicinsk och teknisk miljö. Att vara en toppidrottare från ett rikt land är helt annorlunda än att vara en idrottare från utvecklingsvärlden. Det finns uppenbara skilda villkor i detta avseende och skillnaden kommer inom överskådlig till förmodligen endast att minska marginellt. Dessutom, i en rik högteknologisk miljö, kan en idrottare komma så nära doping som möjligt, och ibland in i doping, samtidigt som han övervakas medicinskt i en sofistikerad teknologisk miljö, medan riskerna i ett utvecklingsland ser helt annorlunda ut.

Dessa ojämlikheter förvärras ytterligare av möjligheten till oupptäckt sofistikerad doping. Fallet kring amerikanska Bay Area Laboratory Co-Operative (BALCO) angående designersteroid, tetrahydrogestrinon (THG), visar tydligt att, givet tillräckligt höga insatser, kommer uppfinningsrika människor att kunna kringgå antidopingsstrategier och kan förbli oupptäckt, åtminstone tillfälligt. Det är relevant att notera att upptäckten av THG kom som ett resultat av en individs “goda vilja” snarare än framgången med antidopinglaboratorier. 2003 lämnades en spruta fylld med substansen anonymt till Don Catlins antidopingslaboratorium vid UCLAi Los Angeles, från vilket hans team kunde karakterisera THG och utveckla ett test för det.

De kända dopingmedlen är identifierade

Rutinmässig antidoping bygger dock till övervägande del på tester för ämnesgrupper som är tillgängliga på recept eller som är kända av antidopingslaboratorierna som potentiella dopingmedel. Antidoping kan omöjligt utveckla tester för alla substanser som någonsin har utvecklats, särskilt de som aldrig nått full kommersialisering och som man vet lite om. Dessa omständigheter ger trovärdighet till argumentet att dopingtester inte är effektiva om de bara leder till att fånga de idrottare som inte har de bästa “skurkaktiga” forskarna som arbetar för dem.

Användningen av dopingpreparat från idrottare från länder med mindre tillgång till högteknologisk medicinsk övervakning talar för en annan dimension av denna ekonomiska ojämlikhet. Eftersom testtekniker för dessa äldre ämnen är väletablerade löper deras användare större risk för upptäckt än de som har tillgång till nyare mer sofistikerade prestationsökande molekyler. Man kan dörför hävda att misslyckande med att upptäcka allt fusk inte är ett argument mot att sträva efter det, eftersom det skulle innebära att alla former av regelsystem är otillräckliga på något sätt.

Dessutom, även om trycket inom elitidrotten mot doping kan ha lett till en minskning av dopingen, tycks detta inte fallet inom amatöridrotter och utanför den olympiska idrotterna, där tillgängliga bevis tydligt indikerar kontinuerlig användning av prestationshöjande substanser.

Testkvaliteten

Ytterligare ett viktigt problem gäller risken för falskt positiva tester. Antidopingstester är lika mycket begränsade av känslighet, specificitet, precision och tillförlitlighet som alla andra biomedicinska tester och acceptabla gränser för vissa produkter måste sättas ganska högt för att förhindra falska positiva och därför kommer falska negativa att fortsätta att förekomma. Olika länder har också olika möjligheter – och ambition – att satsa pengar påkvalitet och kvantitet av dopingtester.

Skydd för idrottarens hälsa

Den andra etiska grunden för antidoping är skyddet av idrottarens hälsa. Det resoneras att antidopingskontroll är nödvändig för att förhindra skador av doping. Även om vi stöder principen om oro för idrottarens hälsa, finns det skäl att ifrågasätta den speciella formen av denna princip som relaterad till antidopingspolitiken.

Syftet med medicinsk service till idrottarna

Enligt en rimlig ståndpunkt idag bör medicinsk praxis vara antingen förebyggande eller terapeutisk, det vill säga inriktad på att förebygga eller behandla sjukdom, men det finns inget allmänt konsensus om att använda biomedicinsk teknik för förbättring av mänsklig prestationsförmåga. Det borde i så fall förkasta alla medicinskt utbildade att använda dopingsmetoder eftersom de är instanser av medicinska ingrepp i icke-terapeutiska syften. I många diskussioner inom samtida bioetik föreligger en särskild oro över legitimiteten av denna begreppsmässiga distinktion. Det är åtminstone rimligt att antyda att sådana distinktioner görs inom medicinsk praxis, antingen på grund av behovet av att ransonera behandling eller på grund av att vårdgivare inte anser att prestationsförbättring stämmer överens med medicinens rätta roll. Denna diskussion är dock sannolikt bara i sin linda relaterat till exempelvis tillväxten av kosmetisk kirurgi.

Oron för professionell integritet

Ytterligare oroande är att en dopingsmetoderna vanligen inte har godkänts för användning på friska personer (såsom idrottare) och därför inte har dragit nytta av de omfattande kliniska prövningar som normalt är nödvändiga innan en terapeutisk substans kan användas. Det är därför, enligt nuvarande antidopingspolicy, tveksamt om doping kan användas legitimt med ett terapeutiskt syfte att exempelvis snabba på läkning av en idrottsskada – om det nu är möjligt – särskilt inte om man inte kan definiera ett sådant medicinskt behov. Användningen av dopingsmetoder för att förbättra prestationsförmågan känns inte tryggt för många läkare eftersom lite är känt om deras effekter på människor som inte lider av dålig prestations-förmåga eller de mycket specifika tillstånd som medlen utformades och testades för.

Denna uppfattning återspeglas dock inte i den utbredda användningen av off-label-recept. Även om riskerna förknippade med sådan praxis kan vara acceptabla i ett terapeu-tiskt sammanhang, anses det vanligen oacceptabelt när det gäller förbättring inom idrott. Detta är en viktig punkt, eftersom en förespråkare av doping inte utan vidare kan förskriva exempelvis en anabol steroid för användning av idrottare, i de flesta västerländska länder är det direkt olagligt. Snarare skulle en förskrivning kräva godkännande för utveckling av en anabol substans eller doseringsschema utformat och anpassat specifikt för idrottare. Innebörden av detta påstående skiljer sig helt från att förespråka ett okritiskt accepterande av substanser som redan finns.

Principen om att inte skada gäller för all hälso- och sjukvårdspersonal. Mot den bakgrunden skall medicinskt utbildade inte använda medicinska produkter på ett sätt som kan leda till större skada för patienten men inte heller om förfarandet det kan äventyra läkarens personliga integritet. Således kan man antyda att sådana risker skiljer sig från dem en idrottare tar när han väljer att till exempel rida, eftersom det senare inte kräver medicinskt ingripande innan han deltar. Som mest kan det innebära någon form av godkännande av att deltagaren är vid god hälsa. Däremot, under medicinskt övervakad doping, möjliggör en läkare en åtgärd och åtar sig därför en aktsamhetsplikt när han behandlar idrottaren.  Även om det kan vara orimligt att hävda att alla läkare har en skyldighet att förbättra idrottares prestationsförmåga, kan man kanske erkänna det som legitimt att en läkares underlättar livsstilsförbättrande åtgärder?

Oron för onödiga eller irrelevanta risker

Den andra oro för att skydda idrottarens hälsa som ofta används för att motivera antidoping är att dopingsrisker är kvalitativt annorlunda än andra idrottsrisker, eftersom doping skall ses som onödigt och förhoppningsvis irrelevant. Denna syn tar hänsyn till det faktum att elitidrott inte är ofarlig och att deltagande kan leda till allvarliga hälsoproblem. Följaktligen anses idrott inte vara entydigt hälsofrämjande. Till exempel medför handboll och fotboll hög risk för knä- och fotledsproblem, långt utöver den allmänna befolkningen, särskilt hos elitspelare. Boxning, i sin nuvarande form, är välkänt för att vara farlig för hjärnan både på kort och lång sikt. I ishockey och amerikansk fotboll förkommer invalidiserande halsryggradsskador. Dessa risker – till skillnad från dopingsrisker – karakteriseras ofta som en följd av tävlingen i sig. De olika sporterna kan dock inte friskriva sig från alla risker; regler kan ändras för att göra idrotten säkrare. Till exempel har boxning gjort ett antal regeländringar genom åren för att minska risken för allvarliga skador. Det finns emellertid ofta en gräns för att minska risken på detta sätt, eftersom överdriven riskminskning kan undergräva det värde som vanligtvis tillskrivs en viss sport. Till exempel, om man åker störtlopp, så är övningen möjlig endast genom att acceptera en inte oväsentlig skaderisk. Dessutom, om reglerna ändras, ändras typen av upplevelse tillsammans med de värden som är förknippade med den.

Vilka typer av risker man tar i det dagliga livet bestäms av ett komplext, personligt värdesystem som ofta kan verka oförklarligt – som motivationen för att hoppa fallskärm eller djuphavsdykning. Det är problematiskt att göra läkarna ansvariga för sådana värdesystem och moraliska bedömning.

Nyckelfrågan är om någon regel eller förbättring är “tillräckligt säker”, snarare än absolut säker. Doping kan inte vara tillräckligt säker så länge det är förbjudet och att detta faktum har direkt betydelse för läkarens åtagande att upprätthålla sin integritet. Under lämplig övervakning skulle denna risk kanske kunna motiveras. En läkare kan alltså inte bara anta att doping i sig är farligare än riskerna med att ägna sig åt elitidrott. Riskerna med varje dopingsteknik måste också bedömas. Detta är i sin tur särskilt svårt för en illegal verksamhet vars risker inte är väl beskrivna, eftersom de till stor del är dolda. Till exempel är risken för välkontrollerad användning av erytropoietin i elitidrott inte väl känd, eftersom endast anekdotisk information är tillgänglig. Användningen av amfetamin är sannolikt farlig, men vetenskapligt välgrundade data om detta inom idrotten gäller bara enstaka fall. Mer data finns om anabola steroider, men återigen förhindrar sekretess en bevisbaserad bedömning.

Dessutom, i ett sammanhang med förbud och påföljder för användning som motverkar vetenskaplig bedömning av riskerna, blir förklaringen att doping är farligt i viss mån en självuppfyllande profetia, eftersom doping ofta sker utan medicinsk övervakning eller bevis från kliniska prövningar. Inom elitidrott kan det visserligen finnas viss medicinsk tillsyn, men detta är inte fallet för den allmänna befolkningen, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem för ett mycket större antal idrottsutövare. Faktum är att färska rapporter om användningen av olagliga farmakologiska medel för att förbättra prestationsförmågan inom amatöridrott är alarmerande med hänsyn till den höga förekomsten av dessa metoder.

Medicinskt övervakad doping?

Kan man tillåta medicinskt övervakad doping inom ramen för klassisk medicinsk etisk standard, särskilt med hänsyn till principen om icke-skada, om det potentiellt skulle resultera i huvudsakligen positiva konsekvenser?

För det första kan en sådan diskussion leda till en tydligare bild av vad som är farligt och vad som inte är det. För närvarande är dopingens effekter till stor del aldrig dokumenterade –mest ur positiv men även negativ synvinkel – och dess epidemiologi är bara översiktligt känd – observera exempelvis att civila domstolar utdömer straff för doping många, många gånger oftare än vad idrottens antidoping gör, varför idrottens egna beräkning måste betraktas som otillförlitliga.

Dessutom kan kampen mot doping ha negativa effekter i sig. Dopingkontroll leder till beteendeförändringar som kan innebära en ökad hälsorisk. Detekteringen av oljebaserade estrar av nandrolon, tillhörande en klass av anabola steroider med få biverkningar och låg risk för leversjukdom har lett till användningen av orala analoger med fler biverkningar, men snabbare eliminering från kroppen och därmed mindre risk för upptäckt. Nu när rekombinant erytropoietin är detekterbart sker sannolikt en övergång till användning av andra läkemedel som ökar syrekapaciteten, med högre potentiella hälsorisker. Dessa konsekvenser av antidoping kan alltså paradoxalt nog leda till fler hälsoproblem än de förhindrar.

Oskarp gräns mellan doping och terapeutiska användning

För det andra leder elitidrottsaktivitet ofta till hälsoproblem som kräver särskild uppmärk-samhet. Ibland innebär hanteringen av dessa hälsoproblem farmakologiska ingrepp som normalt anses vara doping. Gränsen mellan terapeutisk och prestationsförbättrande användning av farmakologiska medel är oftast suddig och ställer till besvärliga problem för de kontrollerande organen för antidoping och för idrottsläkare. Flera substanser kan användas av medicinska skäl vid träning men är förbjudna när idrottaren är frisk och tävlar. Dispensregler (TUE) leder till komplicerad och kostsam administrativ och medicinsk uppföljning och ger nya möjligheter till manipulation.

Medicinskt övervakad doping skulle radera denna dubbla identitet av molekyler – legitima terapeutiska medel kontra olaglig doping – och därmed eliminera dessa extra bördor. Detta skulle behöva sättas in i det bredare sammanhanget av icke-terapeutisk användning av substanser eller metoder på grund av mänsklig förbättring i allmänhet. Även om sådana metoder skapar mycket oro idag, måste de åtgärdas eftersom mångfalden och omfattningen av försöker till olika aspekter av prestationsförbättringar (och kosmetik) kommer att öka.

Ett exempel på en utveckling som leder till acceptans av idrottares artificiella förbättring är ett kirurgiskt ingrepp som ursprungligen uppfanns för att reparera skador på armbågens ulnara kollateralligament hos kastarna i baseball. Anekdotiska bevis tyder på att denna procedur ofta tillåter idrottarna att prestera ännu bättre än innan de skadades. I det här fallet fungerar ”reparationen” av idrottare – tillsammans med processen för återhämtning genom träning – till att ge ett “bättre än bra” prestationsresultat, utan att ge upphov till någon moralisk oro över orättvisa fördelar. Även om denna procedur nu kan anses som rutinortopedi, var dess utveckling på 1970-talet betydligt mer experimentell och därmed farlig.

Moralismens entrepenörer

Det finns ingen brist på moraliska entreprenörer som är redo att predika kriget mot doping: idrottsmyndigheter, politiker, opinionsbildare, etiker och massmedia. De gör anspråk på den moraliska höga insikten genom att föra vad som i själva verket har blivit vad samhällsvetare kallar ett “symboliskt korståg.” Ändå, även om idrott på hög nivå sägs förkroppsliga de positiva värden som hälsa och harmonisk utveckling av kropp och själ, tonar detta ner de verkliga hälsoriskerna med elitidrott samt accepterade nivåer av fulspel med risk för betydande hälsoskador i sporter som exempelvis fotboll eller ishockey. Dagens medicinska verklighet inom friidrott på hög nivå påminner inte alls om den pittoreska bilden av en idealisk harmoni mellan skönhet, styrka och hälsa som den tidiga olympiska rörelsen drömde om.

Elitidrott är ett heltidsarbete som pågår sju dagar i veckan och med extrem fysisk och psykisk press på deltagarna under åratal. Om det går bra kanske den extrema träningen kan uppskattas så småningom, men om det inte leder till några positiva resultat är den framför allt nedbrytande. Dessutom pekas idrottare på hög nivå ut för uppmärksamhet genom att deras hälsorelaterade beteenden kan ses som direkt oetiska om den skulle tillämpas på allmänheten.

Inget för folkhälsan

Kampen mot doping avleder knappa resurser till ett program med intensiv och påträngande hälsoövervakning för ett fåtal, vilket är meningslöst ur folkhälsan, om så bara för att den del av befolkningen som ägnar sig åt elitidrott är mycket liten. Problemet är desto mer uppenbart jämfört med de frekventa dopingsövningarna inom amatörsport. Doping är inte bara en idrottsfråga, och motiverar därför inte ett tillvägagångssätt för enbart idrott.

I en tid av antidoping har en svart marknad utvecklats för substanser som anabola steroider, ofta av tvivelaktig kvalitet. Resurser borde investeras i att förstå förändringen av kulturella värden som är förknippade med biologisk modifiering och den kultur i vilken dopingsmetoder uppstår. Att bara testa idrottare tar bara hänsyn till konsekvenserna av en sådan kultur och leder inte till någon förändring.

IDROTTSLÄKARNA

Idrottsläkarnas ansvar för antidoping

En stor andel av de som kallar sig ”idrottsläkare” (i Sverige är detta en titel utan lagligt stöd, vilket innebär att vilken läkare som helst kan använda titeln, avsett utbildningsgrad) har sökt sig till idrotten för att få syssla med traumatologi. Dessvärre har det i flera internationella och nationella dopingfall visat sig att idrottsläkare bidragit till doping genom sin okunnighet. De idrottsläkare som aktivt arbetar med att dopa idrottsutövare berörs inte i artikeln.

Vanligast i dessa fall är att idrottsläkarna helt enkelt inte har satt sig in i dopingreglerna eller ens var man kan läsa dem. Det finns också idrottsläkare som visat dåligt omdöme och tycker att man kan chansa lite eftersom sannolikheten att åka fast är så liten, alternativt att de säkert kan tala sig ur ett eventuellt dopingmål om en test trots allt skulle utföras.

Det är dessvärre inte heller ovanligt att idrottsläkare inte förstår att de måste medverka vid eventuell dopingkontroll och att de inte står på idrottsutövarens sida om de försöker förhindra den.

Om idrottsutövaren inte följer antidopingreglerna riskerar både de själva och deras idrottsutövare att straffas enligt reglerna, vilket i första hand blir kännbart för utövarna. De har därigenom också brutit mot läkarnas etiska regler genom att inte sätta idrottsutövarens bästa framför sitt eget bästa. Emellertid, framhåller författarna, är det ett problem att WADA:s regler inte tillräckligt klargör idrottsläkarnas ansvar i arbetet med de enskilda idrottsutövarna.

Idrottsläkarens ställningstaganden i gränslandet mellan doping och det tillåtna

Förslag om antidopingreformer har specifika konsekvenser för läkare som arbetar med idrottare. Även inom den nuvarande ramen för antidoping, uppstår problem som uppmanar till kritisk granskning av den etablerade modellen. Den nuvarande etiska ramen för tävlingsidrott är inte problemfri för idrottsläkaren. Redan 1983 hävdade Thomas H. Murray, ordförande för The Hastings Center (ett ledande institut för etik), tidigare rådgivare i USA:s olympiska kommitté, och dåvarande ordförande för WADA:s Ethical Issues Review Panel, att förhållandena kring läkarens inblandning med elitidrott sätter otillbörlig press på deras beslutsförmåga. Inte sällan går tränarens eller sponsorns intressen före läkarens professionella bedömning om vad som är bäst för idrottaren.

I överensstämmelse med rådande etik inom läkarkåren borde rollen för den läkare som är involverad i idrottarens hälsoövervakning vara en av att bevara idrottarens autonomi, vilket innebär en balans mellan att säkerställa att behandlingen leder till högsta grad av dagens och framtidens hälsa, samtidigt som man erkänner idrottarens rätt av att behålla en vald livsstil. Oundvikligen kommer det att finnas situationer där prestationsoptimering kommer i konflikt med bevarandet av hälsan precis som det redan finns idag när terapeutiska åtgärder tillämpas för att hålla en idrottare i tävling trots en befintlig skada (lokalbedövning av en skadad lilltå eller revben, exempelvis). Etiska resonemang bör bygga på proportionalitet, bedömning av fördelar och risker så objektivt som möjligt. Visserligen är detta ingen lätt uppgift, eftersom det kräver en intern förhandlingsprocess för att möta den svåra frågan om vilka typer av hälsorisker som är acceptabla för en idrottare att ta.

Lösningen ligger delvis i idrottens strukturer som tillåter sådant risktagande. Icke desto mindre är det kanske möjligt att genom att efter noggrann eftertanke hjälpa en idrottare att förbättra sin prestation (genom att använda för närvarande förbjudna metoder), i enlighet med principen om autonomi. Det förutsätter att läkaren använder en rimligt säker teknik och argumentet kan inte användas för allmänt experimenterande. Det förutsätter då att läkare i sin roll också tar ansvaret för eventuella negativa medicinska effekter av användningen. Detta skulle vara analogt med den vanliga rollen för läkare. Läkaren skall vara fri i sitt val av intervention, farmakologisk eller annan, så länge dessa överensstämmer med aktuell medicinsk kunskap och utan oproportionerliga iatrogena biverkningar.

Om man accepterar detta resonemang i stället för att spekulera i hur man kan undvika antidopingstestprocedurer bör resurser investeras i att skydda integriteten hos läkare som gör sådana bedömningar. Utan tydlig reglering är det möjligt att tränare kan utse “presta-tionsbenägna” läkare för att säkerställa maximal konkurrenskraft hos sina idrottare – så som skett tidigare inom exempelvis cyklingen. Detta kan tolkas som en olycklig utveckling, men det ger samtidigt en möjlighet för de medicinska myndigheterna och antidopingmyndigheter att veta på vilka de skall hålla ett extra öga för att spåra direkta oegentligheter.

Det krävs således mycket mer eftertanke för att fastställa principer för god praxis när det gäller idrottsläkares roll. Kanske är oberoende läkare vars status är jämförbar med andra idrottstjänstemän den mest lämpliga strategin för att utveckla detta mer etiskt rigorösa krav.

Viktigt är också att de idrottsläkare som agerar i gränslandet mellan det tillåtna och det otillåtna är införstådda med att det vet var gränserna går – juridiskt, idrottsjuridiskt och etiskt – och att de är beredda att stå för vad de gjort om deras handlande kommer upp till diskussion. Inom all medicinska verksamhet finns det regler som skall följas, men det finns nästan alltid också situationer där man från etiksynpunkt utför ett bättre arbete för den enskilde individen – patient eller idrottsutövare. En god handlingslinje är då: Gör det som du kan stå för i en öppen granskning..

Lagläkarens etikproblem

Under senare år har ett flertal massmedierefererade skandaler inom idrotten involverat lagläkare i olika idrotter. Med utgångspunkt från vad som skrivits om högprofilerade lag och individuella idrottsutövare i massmedia och i domstolsreferat gjorde en vetenskapligt syftande sammanställning av de etiska och juridiska problem som förekommit med målet att kunna ge rekommendationer om hur liknande skall kunna undvikas. Utgångspunkten var dopingfall, katastrofala skador och sjukdomar, “Bloodgate” (dopingskandalen vid VM i Seefeld där elitskidåkare bloddopades) och annat medicinskt fusk, sexuell kontakt mellan läkare och idrottsutövare, mobbing utövad av läkare och liknande.

En nyckelsynpunkt i diskussionen visade sig vara att läkare ofta anses ha det slutgiltiga ansvaret för det som uppfattats som oaktsamhet, men att läkare i själva verket inte haft den verkliga beslutsförmågan eller -kapaciteten. Det är särskilt vanligt i den traditionella idrottsorganisationen där tränare och coacher har högre rank än läkaren och kan sätta sig över den senares medicinska beslut.

Det föreligger inte sällan en otydlighet i förhållandet mellan läkare och patient (idrottsutövare) jämfört med övrig sjukvård, och meningsskiljaktigheter och dilemma uppkommer när lagledningens (eller klubbägarens) åsikter om vad som är rätt skiljer sig från idrottsutövarens. Därutöver kan det uppkomma etiska bekymmer om lagläkaren börjar behandla också lagledningen, idrottsutövarens familjemedlemmar, etcetera.

Sammanfattningsvis måste en lagläkare noga beakta sin position i idrottsorganisationen och förstå vilka legala och etiska frågor som kan uppstå vid utövande av medicinsk verksamhet i ett lag respektive att denna verksamhet på avgörande sätt kan skilja sig från vad som är vanligt i den ordinära läkarverksamheten. Den nödvändiga medicinska integriteten kan kräva att medicinska myndigheter utfärdar särskilda rekommendationer men också att lagläkaren inser att medicinska regler måste stå över lojaliteten mot en klubb – vilket kan vara mycket svårt.

Idrottens organisationer måste å sin sida fortsätta att implementera de regelverk som stödjer lagläkarens integritet och möjlighet att fatta medicinska beslut oavsett vilken effekt det har för laget.

Falsk medicinsk information av läkare på Internet

Inom idrottsmedicinen och inom kosttillskottbranschen finns det lycksökare som använder Internet för att få ”kunder.” I New England Journal of Medicins andra nummer i juli 2022 har man uppmärksammat fenomenet med läkare som på Internet sprider uppenbart falsk information.

Det noteras initialt att i en tid av sociala medier och politiserad vetenskap så riskerar ”sanning” att bli det som många tror på. Om tillräckligt många människor ”likar” och delar inlägg på sociala medier så kommer fler att tro på det som skrivs. Detta sätt att ta reda på vad vetenskapen kommit fram till blir då “the wisdom of crowds,” där sättet inte sällan liknar det sätt exempelvis ohederliga politiker arbetar efter. Detta kan kanske fungera om man diskuterar frihet och rättvisa, men får inte vara mallen då man analyserar hur hjärtat fungerar eller om mediciner har effekt eller inte.

I USA har the Surgeon General identifierat falsk medicinsk information som ett hot mot folkhälsan och the American Medical Association ser det som nödvändigt att vidta åtgärder. Det är emellertid inte bara allmänheten och de sjuka som blir lurade, utan läkarnas auktoritet i medicinska frågor undermineras på sikt av denna kommersialism.

Om man har en medicinsk legitimation – och då i exempelvis sociala medier och i olika annonskampanjer kan underteckna med ”läkare” (eller leg läk) – har ju Socialstyrelsen och Ansvarsnämnden möjligheten att dra in legitimationen, men det lär väl inte ha hänt på grund av falsk informationsspridning. Inte heller är det vanligt att Läkaresällskapet eller de medicinska specialistföreningarna utesluter medlemmar på grund av att de uppfört sig illa på sociala medier. Arbetsgivarna kommer med stor sannolikhet aldrig att avskeda någon på grund av att de sprider falsk information på Internet.

I medicinska sammanhang är man inte van att kritisera kolleger öppet och om man gör det blir det oftast i en diskussionsform där man ifrågasätter det skrivna ur en medicinsk synvinkel. Det uppmärksammas ytterst sällan av de som det ursprungliga skrivna riktat sig till. Under den pandemidebatt vi nu sett har det tidvis på uppmärksammade platser diskuterats avvikande åsikter om olika aspekter av covid-19. Intressant är då att massmedia – inklusive Internet – då behandlar kritiken av det skrivna som att två mer eller mindre likvärdiga synpunkter står mot varandra. Det blir då återigen svårt för läsare utan vetenskaplig kompetens att avgöra vad som är rätt och fel, och även den med uppenbart falsk information tillmäts uppmärksamhet.

I USA har American Board of Internal Medicine (ABIM), som certifierar utbildningar i 21 subspecialiteter, fastslagit att “Providing false or inaccurate information to patients or the public is unprofessional and unethical, and violates the trust that the profession of medicine and the public have in ABIM Board Certification. Therefore, such conduct constitutes grounds for disciplinary sanctions.” I Sverige har vi fortfarande inte kommit så långt.

Om man ser de amerikanska försöken att stävja falsk medicinsk information ur svensk antidopingsynvinkel, kan man fastslå att vi inte har någon infrastruktur för att komma åt den som sprider falsk information om dopingmedel, kosttillskott eller liknande. Det är också sannolikt att den svenska tryckfrihetslagen skulle vara svår att komma förbi när det gäller falsk medicinsk information.

I den aktuella artikeln påpekas också att det finns en besvärlig gråskala mellan vad som är sant och falskt, och dessutom att man i dessa sammanhang ofta träffar på “distractors.” Med detta avses att man för fram data som inte kan visas vara helt fel, men som leder tankarna antingen åt helt fel håll genom att det associerar till andra tankegångar eller att det leder bort från de verkliga problemen som man försöker lösa. Distractors används ofta i reklambranschen och har visats vara framgångsrika, och är i medicinska informations-sammanhang nästan omöjliga att komma åt.

Finns det då inga möjligheter att komma åt problemet med läkare – och andra i grunden trovärdiga personer – som ger felaktig medicinsk information och då i synnerhet när det gäller dopingpreparat och kosttillskott. Artikelns författare anger i första hand att man måste bygga upp en infrastruktur inom den medicinska professionen och de medicinska myndigheterna som tar hand om medvetet medicinskt felaktig information. Alternativ till detta är dels att antidopingrörelsen ägnar sig åt en positiv folkhälsoupplysning respektive ger positiv information till de mediapersonligheter (elitidrottare, ledare, politiker, influensers med flera) som påverkar vad som sägs och skrivs på Internet, dels att fler personer aktivt stödjer de som bekämpar falsk information.

Det finns inte alltid några rätta svar, men det finns vissa som alltid är fel.

Indiska läkare saknar ofta den nödvändiga kunskapen om antidoping

Syftet med denna indiska pilotstudie vid ett enskilt centrum är att kartlägga läkares medvetenhet om antidopingsregler samt deras åsikter och motiveringar kring att inkludera idrottsfarmakologi/antidopings-aspekter i grundutbildningen för läkare.

Efter etiskt godkännande genomfördes en tvärsnittsstudie i form av en onlinebaserad pilotundersökning bland läkare, med fokus på antidopingsaspekter, allmän medvetenhet, praktiska tillämpningar samt åsikter om att inkludera doping inom idrott som en kompetens i den grundläggande läkarutbildningen. Svaren kategoriserades och analyserades. Signifi-kansnivån sattes till 0,05.

Åttio läkare deltog i studien, varav 53 var ST-läkare inom medicin och närliggande speciali-teter, 16 inom kirurgi och närliggande specialiteter samt 11 legitimerade läkare. Nittiofyra procent av läkarna hade en grundläggande förståelse för doping, 53 procent kände till antidopingsorganisationer, 37 procent kände till regelverket och 64 procent gav korrekta svar gällande förbjudna substanser. Åttio procent av de missbruksrelaterade läkemedlen som nämndes föll inom endast fyra kategorier (S1, S2, S5 och S6) på WADA:s förbudslista. Den praktiska, idrottsspecifika antidopingskunskapen visade stora variationer: kunskap om viktminskning (97 %), retroaktiv medicinsk dispens vid akuta tillstånd (0 %), användning av astmamedicin (59 %) och alkoholanvändning (41 %) var signifikanta. Internet (67 %) och tidningar (20 %) var de främsta informationskällorna. Sjuttiotre procent av läkarna rekommenderade att doping inom idrott bör inkluderas i läkarutbildningen.

PARAIDROTT

Paraidrottarnas syn på doping i Sverige

En väl fungerande antidoping-system förlitar sig på att uppfattas av idrottare som effektivt, rättvist och praktiskt genomförbart. Även om forskning har belyst åsikter från olympiska idrottare om antidoping under det senaste decenniet har upplevelser och uppfattningar från paraidrottare inte utforskats i stor utsträckning. Idrottare som deltar i parasport kategoriseras i tre huvudtyper av funktionsnedsättningar: idrottare med fysiska, visuella och intellektuella funktionsnedsättningar. Paraidrottare står inför unika utmaningar på grund av sina funktionsnedsättningar, vilket ibland gör antidopingsprocedurer svåra att hantera och potentiellt kan leda till känslor av exkludering i etiskt känsliga situationer. Till exempel kan en idrottare med fysiska eller motoriska begränsningar, såsom försämrad finmotorik eller beroende av en rullstol, behöva assistans under urinprovtagning. Visuell nedsättning kan hindra en idrottares förmåga att följa och kontrollera testningsprocedurer, och intellektuella funktionsnedsättningar kan påverka hur regler, utbildning och procedurer uppfattas. Dessutom kan det ökade behovet av mediciner bland paraidrottare strida mot WADA:s regler. Teststatistik visar också att överträdelser av antidopingsregler ökar inom parasport. Följaktligen hamnar para-drottare ofta i situationer som skiljer sig från deras icke-funktionsnedsatta kollegor, vilket medför ökad exponering och beroende av andra inom antidopingsmiljön.

Åtgärder mot doping

Antidopingsreglerna inom idrotten är globala och baseras på ansträngningar för att förebygga, upptäcka och straffa doping. Utbildning, kontroller och beviljande av dispens (TUE) genomförs av olika aktörer på flera nivåer inom idrottskontexten, alla reglerade av WADA:s regler och dess relaterade internationella standarder. För minderåriga idrottare och paraidrottare är det möjligt att modifiera åtgärder som exempelvis provtagningsprocedurer och utrustning. Det finns dock studier som tyder på att det finns få anpassningar som genomförs i den verkliga idrottsmiljön. Till exempel visades i en studie om antidoping-utbildning för paraidrottare och stödpersonal att utformningen och genomförandet av utbildningsprogram inte är tillräckligt anpassade till denna grupp. Det understryks att det är nödvändigt att direkt inkorporera paraidrottarnas och deras stödpersonals specifika behov i relevanta policys. Trots att vissa anpassningar görs för paraidrottare kan deras fysiska, visuella eller intellektuella funktionsnedsättningar fortfarande hindra deras självständighet, autonomi och kontroll i antidopingsåtgärder.

Idrottarnas perspektiv på antidoping

För att fastställa om antidopingsystemet stämmer överens med idrottarnas specifika krav är det avgörande att inhämta deras direkta åsikter. En betydande del av forskningen om idrottarnas synpunkter på antidopingsystemet har genomförts inom idrottsmiljöer för icke-funktionsnedsatta idrottare. Existerande forskning om olympiska idrottare visar att idrottare stödjer principen om antidoping, men att praktiska åtgärder kan uppfattas som ineffektiva, orättvisa eller medföra svårigheter som kan riskera idrottarnas vilja att fullgöra sina åtaganden. Exempelvis har det riktats kritik mot antidopingssystemet för dess bristande effektivitet och funktionalitet. Dessutom har flera välkända dopingsfall, såsom dopingsskandalen vid vinter-OS i Sotji, Ryssland, 2014, också väckt oro över systemets effektivitet att “fånga fuskare”. Idrottarnas syn på effektiviteten hos antidoping kommer troligen att påverka deras förtroende för systemet. Frågor om integritet har också diskuterats som en faktor som kan minska stödet för antidoping-systemet. Urinprovtagningen placerar idrottaren i en utsatt situation och i studier bland olympiska idrottare har proceduren visat sig ge upphov till känslor av stress och obehag kring personlig integritet. Dessutom kan platsinformationssystemet medföra integritetsproblem eftersom idrottare kan känna sig övervakade och uppleva negativa känslor i sin vardag. Det har diskuterats att systemet för hantering av idrottares tester och platsinformation etc möjligen kan kränka idrottarnas integritet. Därmed har integritets- och integritetsfrågor relaterade till antidopingsprocedurer uppmärksammats i forskningen för idrottare utan funktionsnedsättning under det senaste decenniet. Intresset för att förstå paraidrottares uppfattningar om antidopingspolitik och praxis börjar dock växa. Det är visat i en kvalitativ studie som inkluderade elitparaidrottare från Tyskland och Storbritannien att paraidrottare uppfattar att doping förekommer inom parasporten och att antidopingsystemet inte fungerar helt. De intervjuade idrottarna var särskilt misstänksamma mot dispensprocessen. Dessutom fanns uppfattningar om att antidopingsprocedurer, såsom testning och utbildning, inte genomförs på samma sätt i olika delar av världen. I en annan undersökning som undersökte paraidrottarnas och parasport-tränarnas perspektiv på antidopingsregelbrott och ansvarsområden. Studien visade uppfattningar om att antidopingsutbildning inte tillhandahölls till idrottare enligt de reglerande dokumenten. Dessutom fanns uppfattningar om en ojämn fördelning och standard för sådan utbildning på global nivå.

Syftet med denna studie var att undersöka svenska elit-paraidrottares upplevelser och uppfattningar om antidoping-systemets politik och praxis.

En svensk studie

En kvantitativ tvärsnittsstudie genomfördes, med en webbenkät utformad från en enkät med olympiska idrottare anpassad för paraidrottare med fysiska, visuella och intellektuella funktionsnedsättningar. Urvalet bestod av 66 aktiva paraidrottare som tävlar på nationell eller internationell nivå (svarsfrekvens 71 %). Data analyserades med deskriptiv statistik och skillnader mellan undergrupper undersöktes med Fisher’s exakta test. Tematisk analys användes för att analysera öppna frågor.

De flesta av respondenterna uttryckte en positiv syn på antidoping-systemet och förespråkade omfattande insatser. En betydande del (35 %) hade inte fått antidoping-utbildning, med de som gjorde det rapporterade ökat förtroende för att undvika oavsiktlig doping. Trots deras elitstatus hade hälften av respondenterna inte genomgått dopingskontroll. Misstro mot systemets effektivitet och rättvisa identifierades, med över hälften av deltagarna som betonade behovet av nya tekniska lösningar för att förbättra procedurer som är speciellt anpassade för paraidrottare.

Idrottarna i denna studie förespråkar således en parasport-fokuserad approach i antidoping-systemet och betonar likvärdiga testmöjligheter, procedurmässiga justeringar för självständighet och integritet samt ökad tillgång till utbildning. Resultaten belyser de unika villkoren som idrottare med funktionsnedsättningar möter inom antidoping-systemet och erbjuder värdefulla insikter för policyarbete i utvecklingen av antidopingstrategier anpassade för Para-idrottare och deras olika funktionsnedsättningar.

Andra normer avseende doping för vissa handikappidrottare

Syftet med en studie var att undersöka om det finns undergrupper av idrottare inom handikappidrott med olika uppfattningar om moral och normer kring dopning, och om dessa grupper skiljer sig åt i förväntad skuld eller avsikter att använda dopning. En enkät genomfördes med 186 idrottare (medelålder = 37,5 år, 78,0% män, 45,1% rullstolsbasket) som bedömde normer, moralisk frigörelse från dopning, förväntad skuld och avsikter att använda dopning. Klusteranalysen visade fyra distinkta undergrupper av idrottare, inklusive en potentiell högriskgrupp med relativt höga poäng på moralisk frigörelse från dopning, subjektiva normer och deskriptiva normer. En envägs variansanalys visade på signifikant lägre förväntad skuld i två undergrupper av idrottare med relativt hög moralisk frigörelse från dopning jämfört med de andra två undergrupperna. Dessutom hade högriskgruppen en större andel idrottare med viss avsikt att använda dopning. Studien antyder att det finns en liten undergrupp av idrottare inom handikappidrott som löper förhöjd risk för dopning och som kan dra nytta av riktade antidopningsinsatser.

RELIGIÖSA ASPEKTER

Dopingtester under Ramadan

Ramadan, den heliga fastemånaden inom islam, är en tid för djup andlig reflektion och gemensamma ritualer för muslimer världen över. Under Ramadan fastar vuxna muslimer från soluppgång till solnedgång, om de inte är undantagna. I Svrig kan detta innebära upp till 16 timmar utan mat och dryck.

Hur fungerar testningsprocessen under Ramadan?

Antidopingorganisationrna driver ett underrättelsebaserat testningsprogram inom alla idrotter i enlighet med International Standard for Testing and Investigations (ISTI), som är en del av Världsantidopingprogrammet (WADC). Idrottare kan testas när som helst, var som helst, utan förvarning. Det innebär att en muslimsk idrottare kan bli ombedd att lämna ett urin- och/eller blodprov också under Ramadan.

Antidopintestarna är medveten om att en idrottares vätskebalans kan påverkas under fastan, vilket kan göra provtagningsprocessen längre. Dopningskontrollpersonal bör vara utbildad att vänta med idrottaren tills provet kan lämnas och följa dem hela tiden tills de är redo att lämna sitt prov och processen är avslutad. Provtagarna skall visa förståelse och försöka anpassa sig till idrottarens behov så långt det är möjligt, så länge det inte påverkar testningens integritet.

Alla idrottare måste vara medvetna om att de enligt antidopingreglerna fortfarande är skyldiga att lämna ett prov. Om en idrottare vägrar eller inte följer begäran kan detta betraktas som att d brutit mot dopingreglerna och resultera i en avstängning från idrott.

UTBILDNING

Utbildning ska vara den första upplevelsen av antidoping för alla idrottare

Olympic Council of Asia (OCA) har just avslutat (2023-03-19) sitt senaste möte, där man i första hand planerade för sin stora tävling ”Hangzhou 2022” (försenat på grund av pandemin). De följande tre spelen – hålls var fjärde år – går i Japan, Qatar respektive Saudiaraben. Även om det är en tävling kvantitativt i samma storlek som ett vanligt OS kommer den sannolikt inte tillmätas nämnvärt intresse i västerländska – inklusive svenska – medier. Det finns dock några aspekter som kan vara av intresse också för oss på andra sidan jordklotet.

Man har således ägnat tid åt manipulation av tävlingsresultat. Detta inkluderade en översikt över olika typer av tävlingsmanipulation, som exempelvis att förlora medvetet och att tjänstemän eller domare fattade medvetet felaktiga beslut för en ekonomisk eller sportslig fördel.

Exempel på hur matchfixare fungerar gavs till deltagarna, och potentiella straff som beskrevs inkluderade förbud att vara med i idrottssammanhang (inklusive tillträdesförbud för åskådare), böter, fängelsestraff och förlust av trovärdighet.

Delegaterna uppmanades att följa fyra regler:

fixa inte

satsa inte på din egen sport

dela inte information om hälsoproblem och sporttaktik

meddela om du bevittnar eller misstänker manipulationer

Den olympiska rörelsens verktyg för att bekämpa manipulation av tävlingsresultat är regleringar och lagstiftning, ökad medvetenhet och utbildning samt övervakning, underrättelser och utredning. Vid Hangzhou 2022 kommer det att finnas en aktiv funktion för eventuella visselblåsare att enkelt meddela sina misstankar till – en dedikerad hotline - [email protected] – som skall fungera 24/7.”

Det sista ämnet som behandlades gällde kampen mot dopning. Man uppmanade de närvarande att se till att deras lands idrottare som tävlar i de försenade Hangzhou 2022 Asian Games slutför en e-lärningsmodul för antidopning och lärande (ADEL) som tillhandahålls av WADA. Utbildningsplattformen för antidopning kommer att ge insikter om alla aspekter av antidoping.

“Vi vill att utbildning ska vara den första upplevelsen av antidoping för alla idrottare!”

Kunskapsluckor avseende bruket av dopingmedel i Sverige

De dopingmedel som används idag – och de nya som kan tänkas bli aktuella inom den överskådliga framtiden – är alla mycket, mycket väl karaktäriserade avseende kemi, molekylär mekanism, fysiologiska effekter, biverkningsmönster etcetera. På detta sätt liknar de moderna läkemedel, och de eventuella kunskapsluckor som finns avseende dopingpreparaten och dopingmetoderna är både små och relativt sett betydelselösa.

Däremot ser vi betydande problem avseende hur man skall få problemen att minska – vilket ju är något som samhället och idrottsrörelsen sagt sig önska. Den samhällsvetenskapliga forskningen om doping i Sverige är på både kvalitativ och kvantitativ alltför låg nivå. För att på sikt kunna minska problemen med doping måste man förbygga att nya generationer dopar sig. För att klara det måste man exempelvis:

Bättre förstå vad de tillkommande doparna har för motiv för att dopa sig

Avgränsa grupper med olika dopingmotiv, olika ”dopingkulturer”

Studera om psykiatriska problem ökar risken för doping respektive om doping ger psykiatriska sjukdomar (ett samarbete med psykiatriforskare)

Undersöka om doping är skilt från andra missbruk som alkohol, tobak, narkotika och spelmissbruk samt ätstörningar när det gäller de drabbade individerna

Klarlägga i vilken mån svensk doping är influerad av idrottsrörelsen eller om dopingen i stort är helt fristående från idrotten (om så är fallet måste dopingen i samhället angripas från ett annat håll)

Analysera vilka dopingmedel som används tillsammans (inklusive narkotikaklassade)

Förstå vilka grupper som förser samhället med dopingpreparat (finns det amatör-smugglare kvar eller är alla proffssmugglare)

Utvärdera om antidopingutbildning i skola och ungdomsrörelser tas emot annorlunda än utbildning avseende alkohol och tobak

Studera om noll-tolerans mot doping är förankrad i samhället

Utvärdera de olika metoder som använts för dopingprevention

För framtiden måste både idrottsrörelsen och det övriga samhället förstå att framtidens doping innehåller många etiska blindskär, vilket är något man inte kan klara av en gång för alla i en enda diskussion. Det kommer att krävas en fortlöpande diskussion och en förståelse för att det inte finns en enkel lösning – först då kan vi klara av att leva vidare med all dagens och morgondagens etikproblem vad gäller idrott och en av idrottens baksidor: den medvetna dopingen.

Möjlighets- och motivationskomponenterna skyddar mot doping

För att skydda idrottens integritet och idrottarnas hälsa strävar globala antidopningsprogram efter att förhindra dopningsbeteenden och främja antidopnings- och ren idrottsbeteende genom utbildning, avskräckning, upptäckt, genomdrivande och regler. För att vägleda programutvecklingen tillämpades en metasyntes av kvalitativ forskning med en beteendevetenskaplig ram för att identifiera hinder och möjliggörare för dopning, antidoping och ren idrott.

En systematisk sökning i elektroniska databaser, följt av kritisk granskning, resulterade i 73 inkluderade artiklar. Femtio-två artiklar rapporterade idrottares perspektiv, tretton inkluderade idrottare, idrottsstödspersonal (ASP) och andra experter, och åtta fokuserade endast på ASP. Stränga metoder för tematisk syntes användes för att konstruera analytiska teman i linje med det teoretiska domänramverket (TDF) och modellen för beteendets kapacitet, möjlighet och motivation (COM-B).

Ett brett spektrum av hinder och möjliggörare identifierades som påverkade kapacitet, möjlighet och motivation att delta i en ren idrottsmiljö. Bevisens tyngd pekade på brister i det nuvarande antidopningssystemets förmåga att ge idrottare och idrottsstödspersonal kunskap och färdigheter för att skydda mot dopning, samt den betydande påverkan av sociala och kulturella normer som formar dopnings- och ren idrottsbeteende genom en delad social identitet och riskabla sammanhang som leder till ögonblick av sårbarhet för dopning. Det identifierades ett behov av att antidopningsprogram går bortom det nuvarande fokuset på idrottarens kapacitet och adresserar möjlighets- och motivationskomponenterna för ren idrottsbeteende genom riktade och skräddarsydda insatser inom utbildning, träning, övertalning, modellering och miljöomstrukturering.

Bristande kunskap om antidoping bland idrottarnas medhjälpare

Idrottssupportpersonal (athlete support personnel, ASP) arbetar nära, behandlar eller assisterar, idrottare som deltar i eller förbereder sig för idrottstävlingar. Deras roll i att förebygga och eliminera dopning är avgörande. Denna studie undersökte kunskap, attityder och praxis relaterade till dopning inom idrotten bland ASP från sydostasiatiska länder. Ett anonymt självskattande frågeformulär som bedömde kunskap, attityder och praxis kring dopningsfrågor distribuerades till ASP från dessa länder. Totalt deltog 596 respondenter från elva länder i studien. Majoriteten var män (67 %), icke-hälso- och sjukvårdspersonal (90 %) och tidigare elitidrottare (58 %).

Deras kunskap om doping och antidoping bedömdes som bristfällig, med ett genomsnittligt poängresultat på 16 ± 5 av 30 möjliga. Attityder till dopning, mätt med Performance Enhancement Attitude Scale (PEAS), gav ett resultat på 18 ± 9, vilket indikerar en negativ attityd. Även om vissa respondenter gav information om läkemedels- och kosttillskotts-användning inom idrotten till idrottare, rapporterade endast 12 procent att de regelbundet uppdaterades om dopningsrelaterade ämnen. Samtidigt skilde sig kunskaps- och PEAS-poängen signifikant mellan könen. Kunskapspoängen korrelerade också negativt med PEAS.

Denna studie belyser betydande kunskapsbrister bland ASP i Sydostasien angående antidopningspraxis. Att förbättra deras kunskap och främja positiva attityder till antidopningsarbete kan bidra till att skapa en kultur av dopningsfri idrott, särskilt bland den nya generationen unga idrottare som de stödjer.

KOSTTILLSKOTT

Kosttillskott ur antidopingetikperspektiv

I en norsk-skotsk artikel diskuteras kosttillskott ur ett etikperspektiv. Skälen till att idrottsutövarna använder preparaten – mot vetenskap och mot råd av idrottsförbund – kan vara flera:

Idrottsutövarna tror att intensiv träning kräver mer än bara vanlig mat för att ge effekt

De kan finnas en tro att kosttillskott i sig ger bättre idrottsprestationer

Idrottsutövarna tror att kosttillskott minskar risken för (infektions)sjukdomar

Idrottsutövare tror att kosttillskott förkortar rehabiliteringsperioden efter skada

Många framgångsrika idrottsutövare har gjort (betald) reklam för kosttillskott

Idrottsutövare tillråds av ledare, tränare, vänner, etcetera att använda kosttillskott

Det finns också indicier för att exempelvis vitaminbrist ger en ökad risk för förkylningar och liknande varvid idrottsutövaren gärna tar tio gånger mer är rekommenderat – eller mer – ”för säkerhets skull.” Man bör också förstå att många idrottsutövare tar kosttillskott på “ad hoc basis”, vilket innebär att de knappast vet vad de innehåller, och inte vilka doser de får i sig. Men man har en vag uppfattning om att tillskotten eventuellt kan göra någon nytta och att de inte gör någon skada. Idrottarna har heller ingen aning om huruvida olika kosttillskott intefererar med varandra (exempelvis upptag av järn och kalk), och “more is better” är ett vanligt sätt att se på kosttillskotten bland idrottsutövare.

Ett problem är att de sannolikt är få idrottsutövare som kan få kommersiellt oberoende råd om det verkliga värdet av kosttillskott, och även om de skulle få möjlighet att få råd av läkare eller dietist så följer de hellre råd av kamrater och okunniga tränare. Man måste acceptera att många idrottsutövare ofta har ett extremt fokus på prestation och därvid ser hälsoaspekter som underordnade. Eventuella etiköverväganden kommer långt ner på listan.

Om man skall diskutera kosttillskott med idrottsutövare kan de ske enligt följande schema:

Finns det något underlag för att kosttillskottet positivt skulle kunna påverka prestation eller allmänt hälsotillstånd?

Kan kosttillskottet vara skadligt?

Behöver idrottsutövaren kosttillskottet?

Är kosttillskottet säkert ur hälsosynpunkt?

Vet man egentligen vad som finns i produkten man köper?

Finns det något underlag för doseringsanvisningarna?

Är kosttillskottsanvändare mer benägna att dopa sig än icke-användare?

Under det senaste decenniet har en mängd bevis rapporterat att användning av kosttillskott är relaterad till förbjuden prestationshöjande substansanvändning (det vill säga doping). För att hjälpa internationella och nationella idrottsorganisationer att förstå i vilken grad kosttillskottsanvändning är relaterad till dopning, var syftet med denna systematiska översikt och metaanalys att

​​jämföra förekomsten av dopning mellan kosttillskottsanvändare och icke-användare

identifiera om kosttillskottsanvändning är relaterad till dopnings sociala kognitiva faktorer

Man sökte efter studier med urval av idrottare och som mätte både kosttillskottsanvändning och doping i EMBASE, MEDLINE, PsychINFO, CINAHL och SPORTDiscus från databas-skapande till maj 2022. Risken för bias bedömdes med JBI Critical Appraisal Checklist för tvärsnittsstudier och STROBE-checklistan. Tjugosex tvärsnittsstudier som involverade 13 296 idrottare inkluderades. Random-effect models viade att doping var 2.74 (95 % konfidensintervall 2.10 till 3.57) gånger vanligare än hos dem som använde kosttillskott (14,7 mot 6,7 %) och att kosttillskottanvändare hade starkare intention att dopa sig och hade en mer positiv attityd avseende doping.

Preliminära bevis tyder också på att kosttillskottsanvändare var mindre benägna att dopa sig om de var mer uppgiftsorienterade och hade en starkare känsla för moral. Resultaten av granskningen begränsas av den tvärsnittsdesign som används i alla studier och bristande konsekvens i mätningen av kosttillskottsanvändning och doping. Data indikerar att idrottare som använder kosttillskott är mer benägna att självanmäla dopning. Antidopningspolicy bör därför, målinrikta kosttillskottsanvändning i antidopningsutbildningsprogram genom att tillhandahålla alternativa strategier för prestationsförbättring eller framhäva de säkraste sätten att de kan konsumeras. På samma sätt, eftersom en stor andel av idrottarna använder kosttillskott utan dopning, behövs ytterligare forskning för att förstå de faktorer som skyddar en kosttillskottsanvändare från dopning.

BAKOMLIGGANDE FAKTORER AVSEENDE DOPING

Världsrekord och Pengar, Pengar, Pengar

Valencia håller på att bli en av de stora platserna vad gäller långdistanslöpning, vilket bevisats av de 10 000 meter världsrekorden som sattes år 2021 av Joshua Cheptegei från Uganda och Letensebet Gidey från Etiopien, i en spektakulär löpning som hamnade i rampljuset över hela världen.

Söndagen den 3 december 2023 arrangerades Trinidad Alfonso Valencia Marathon med en extraordinär samling stjärnor och imponerande internationella och nationella rekord, inklusive två spanska rekord, samt löftet om en miljon euro om världsrekordet slås i antingen herr- eller damloppet år 2024. En av stjärnorna var Joshua Cheptegei. I sin debut på den historiska olympiska distansen tävlade den trefaldiga världsmästaren på 10 000 meter sida vid sida med veteranen och mångfaldiga världs- och olympiamästaren Kenenisa Bekele (41 år), landsmannen Dawit Wolde och etiopiern Sissay Lemma samt Kenyas Alexander Mutiso.

Lemma satte dock punkt för debatten genom sitt livs bästa lopp, trots att han redan hade vunnit maraton i Frankfurt (2015) och London (2021) samt Ankara Half Marathon i oktober 2023. Hans personliga maratonrekord sattes dock vid Berlin Marathon 2019, där han slutade trea på 2:03;36. Etopiern gav sina konkurrenter ingen chans i exceptionella väderförhållan-den och utnyttjade att det här är en av de snabbaste loppen över distansen. Sissay Lemma slog nu sitt personbästa med tiden 2:01;48 och blev den näst snabbaste löparen det året efter Kenyas Kelvin Kiptum, som satte världsrekordet den 8 oktober i Chicago (2:00;35), och den fjärde snabbaste genom tiderna efter Kenyas briljanta Eliud Kipchoge (2:01;09) och Kenenisa Bekele (2:01;41).

Andraplatsen i Valencia gick till Mutiso på 2:03;11 (12:e genom tiderna), följt av Wolde (2:03:48) och Kenenisa Bekele, som inte kunde hålla tempot (2:04;19). Joshua Cheptegei betalade dyrt för sin debutambition och slutade 37:e på 2:08;59.

En annan framstående idrottsman var Tariku Novales. Den spanske idrottaren av etiopiskt ursprung sprang i de revolutionerande och ultralätta Adidas ”Adizero Adios EVO 1” och krossade sitt personbästa med tiden 2:08:59. Han skar mållinjen exakt en och en halv minut bättre än sitt personbästa och bröt det spanska rekordet på 2:05;48 (det tidigare rekordet hölls av Ayad Lamdassem med 2:06;25).

Etiopiens Almaz Ayana var på sitt andra år som maratonlöpare efter att ha vunnit olympiskt guld och satt världsrekord över 10 000 meter i Rio 2016, samt två världstitlar på banan (5 000 meter och 10 000 meter). Faktum är att efter tre års frånvaro från friidrotten på grund av skada och moderskap återvände hon år 2022 med den bästa tiden någonsin för en kvinnlig maratondebutant, 2:17;20 i Amsterdam. Problemet för henne var att hennes landsmaninna Worknesh Degefa, som tidigare hade vunnit Dubai och Boston Marathon, också var med. Båda presterade enastående, med Degefa som vann i den sjunde bästa tiden i historien (2:15;51) och Ayana som slutade tvåa på den åttonde bästa tiden (2:16;22).

Hiwot Gebrekidan kom på tredje plats (2:17:59) och Majida Maayouf, en spansk idrottare av etiopiskt ursprung som blev spansk medborgare förra sommaren, kom på femte plats på 2:21;27 och bröt det nationella rekordet som hölls av en annan i Marocko född idrottare, Fatima Ouhaddou (2:25;30), med mer än fyra minuter.

Den kanske mest minnesvärd vid maratonloppet blev emellertid Juan Roig, president för Trinidad Alfonso Foundation och beskyddare av loppet. Den berömde spanska affärsmannen, som också är president för Euroleague-klubben Valencia Basket, lanserade en betydande ekonomisk utmaning: “Vi vill meddela att den som bryter världsrekordet kommer att få en miljon Euro, om de bryter det i Valencia, naturligtvis. Paco Borao kommer att ge ena halvan (direktören för Valencia Marathon) och jag kommer att ge den andra halvan. En av våra drömmar är att bryta världsrekordet här och vi har fortfarande mycket arbete att göra. Vad jag vet är att en dag kommer världsrekordet till Valencia. Jag vet inte när, men det kommer. Vi kommer att kämpa för det,” sa Roig.

Varför då diskutera alla dessa siffror och pengar i en serie om doping och antidoping. Jo – en miljon Euro är en otrolig mängd pengar och en ännu mer otrolig mängd pengar för den som kommer från Kenya, Etiopien eller Uganda. Den som vinner summan kommer inte bara att kunna leva i lyx i sitt hemland livet ut, utan också få möjlighet att låta stora delar av sin släkt leva lyxliv. Den löpare som ligger väl till att kunna vinna en miljon Euro måste bli mycket, mycket lockad av att pröva doping för att segra – om det så bara ger honom eller henne en fördel med en promille så kunde det vara den avgörande faktorn för att vinna. Om man då satsar en miljon kronor på doping eller på att på annat sätt manipulera resultatet till sin fördel skulle de ändå ge motsvarande minst 10 miljoner kronor kvar.

Dessa enorma penningsummor måste ses som mycket, mycket starka incitament till doping och om – om! – någon lyckas med dopingförsöket utan att bli upptäckt så kommer sättet snabbt att sprida sig till deltagarna vid alla andra penningstinna tävlingar.

Tour de France har intäkter överstigande 200 miljoner och vinster på cirka 70 miljoner, men allokerar knappt över 2 miljoner för prisutdelning. Dessa siffror blir betydande när de jämförs med lagens budgetar. De mest kraftfulla lagen kan ha budgetar mellan 35 och 45 miljoner euro, som Jumbo-Visma, UAE Team Emirates eller Ineos Grenadiers.

London fick ett ekonomiskt tillskott på nästan 53 miljoner pund när Major League Baseball återvände till London Stadium i juni 2023 efter fyra år, med två på varandra följande matcher mellan St. Louis Cardinals och Chicago Cubs. Undersökningar visar att 110 000 biljetter såldes för den tvådelade MLB-serien, utöver deltagande i parallella aktiviteter. Besökare kom från hela världen, med 19 procent som reste från USA och 10 procent från andra länder.

Australian Open kommer att äga rum på Melbourne Park från den 14 januari till den 28 januari 2024 och skryter med rekordpriser som nästan fördubblas jämfört med vad som delades ut för bara 10 år sedan. Totalt kommer det att delas ut 86,5 miljoner australiska dollar (53,46 miljoner euro). De som lyfter pokalen på kvällen den 28 januari i Australien kommer var och en att få med sig 3 150 000 australiska dollar (1 950 000 euro), medan spelare som elimineras i tidigare omgångar, inklusive kvalificeringsspelare, kommer att få belopp i linje med prisökningen jämfört med tidigare upplagor. De som elimineras i första omgången kommer att få 120 000 australiska dollar (74 000 euro), en ökning med 13 procent, medan spelare i andra omgången kommer att få samma ökning och därmed en total summa på 180 000 australiska dollar (111 000 euro). Även de spelare som får minst, de som elimineras i första omgången, kommer var och en att få 31 250 australiska dollar (19 300 euro).

I amerikansk baseball meddelade Los Angeles Dodgers att Yoshinobu Yamamotos kontrakt för de kommande tolv åren från och med 2024 är på rekordnivå, 325 miljoner amerikanska dollar. Till slut lyckades Dodgers övertala kastaren att skriva på innan andra lag lade sina slutgiltiga erbjudanden. I förra veckan, under en presskonferens i Chavez Ravine, avslöjades mysteriet. Yamamoto kommer äntligen att vara lagkamrat med Shohei Ohtani, som laget nyligen skrev på ett 10-årigt kontrakt värt 700 miljoner amerikanska dollar. Enligt Los Angeles Times hade Yankees erbjudit Yamamoto 300 miljoner över 10 år och Mets 325 miljoner över 12 år.

I amerikansk fotboll (NFL) bötfälldes klubbägaren David Tepper med 300 000 amerikanska dollar för att ha kastat en dryck på rivaliserande fans i Jacksonville. Incidenten inträffade under Panthers 26-0 förlust mot Jaguars. Tepper bad senare om ursäkt.

NFL har meddelat att varje lag kommer att ha ett lönetak på 255,4 miljoner amerikanska dollar för säsongen 2024, vilket är en anmärkningsvärd ökning med 30 miljoner dollar per klubb från föregående säsong (mer än 13 %). Detta är den största ökningen i ligans historia sedan lönetaket infördes 1994. Varje NFL-lag kommer också att få ytterligare 74 miljoner dollar till spelarförmåner, vilket täcker olika utgifter som prestanda-baserad ersättning och förmåner för pensionerade spelare. Den samlade spelarutgiften för varje klubb under säsongen 2024 kommer att vara 329,4 miljoner dollar, vilket ger en total summa på 10 540 miljoner dollar (100 miljarder svenska kronor) för de 32 NFL-lagen. Efter tillkännagivandet om lönetaket ökar är de fem lagen med störst ekonomisk flexibilitet; Washington Commanders (87 miljoner dollar), New England Patriots (83 miljoner dollar), Chicago Bears (80 miljoner dollar), Tennessee Titans (79 miljoner dollar) och Cincinnati Bengals (73 miljoner dollar).

Minnesota Vikings quarterback Kirk Cousins har skrivit på ett fyraårskontrakt med Atlanta Falcons. Avtalet är värt 180 miljoner dollar. ESPN rapporterade att spelaren kommer att få 45 miljoner dollar per säsong i fyra år. 100 miljoner dollar av avtalet är fullt garanterade.

Erik Spoelstra, en ikon för NBA-laget Miami Heat, har 2024 skrivit på kontraktsförlängning på 20 miljoner dollar per år över 8 år med det Florida-baserade laget, vilket gör honom till den högst betalda tränaren i NBA. Miami Heat har erbjudit sin tränare den högsta summan som någonsin betalats till en baskettränare. Det kommer att motsvara cirka 120 miljoner dollar för ett 8-årskontrakt.

Den 27-årige (2024) William Nylander få4 en rejäl löneökning i Toronto. Maple Leafs-stjärnans nya kontrakt ska gälla över åtta år – och vara värt 11,5 miljoner dollar per år, nästan 118 miljoner kronor. Totalt landar kontraktsvärdet på drygt 943 miljoner kronor. Det kan jämföras med Nylanders nuvarande kontrakt, som är värt 6,9 miljoner dollar per år.

En lista över de kvinnliga tennisspelarna – för närvarande aktiva – som dragit in mest prispengar publicerades den 13 januari 2024:

Intjänade prispengarVärldsrankingplats

(dollar)

Victoria Azarenka36 650 719 11

Angelique Kerber31 886 468657

Karolina Pliskova25 356 224 37

Iga Swiatek24 592 763 1

Elina Svitolina22 876 442 23

Naomi Osaka21 177 252833

Aryna Sabalenka20 377 563 2

Sloane Stephens17 972 351 43

Madison Keys 17 366 870 18

Caroline Garcia16 931 236 20

I Boston maraton delas det ut mer än 1 miljon amerikanska dollar i prispengar.

Enligt det grekiska finansdepartementet 2023 kostade de olympiska spelen i Aten 8,5 miljarder euro. I Paris beräknas i mars 2024 att kostnaderna för de anställda kommer att bli minst 584 miljoner euros. Centre for Law and Economics of Sport (CDES) vid universitetet i Limoges hävdar emellertid att de Olympiska spelen 2024 kommer att generera en nettoekonomisk vinst på mellan 6,7 miljarder och 11,1 miljarder euro för Parisregionen.

En av drivfjädrarna till doping är pengar; mer pengar blir starkare drivfjädrar.

Världens bäste betalda idrottare 2023

Den prestigefyllda amerikanska affärs- och finansmagasinet Forbes har publicerat en lista över världens bäst betalda idrottare 2023. Veteranen Cristiano Ronaldo, 39, toppade listan för fjärde gången i sin framgångsrika karriär. Anfallaren, som för närvarande är världens ledande målskytt med 891 mål på 1221 matcher, har en beräknad inkomst på 260 miljoner dollar, ett rekordbelopp för en fotbollsspelare. Den astronomiska siffran kommer från ett megakontrakt värt totalt 200 miljoner dollar med den saudiska klubben Al-Nassr. Resten kommer från affärer utanför planen och bildsponsorskap.

Golfaren Jon Rahms betydande uppgång på listan beror på hans högt profilerade signering i december av LIV Golf, den saudiska kretsen som har lockat stora stjärnor från PGA med mångmiljonbelopp och garanterade kontrakt. Spanjoren, som vann Masters Tournament på Augusta 2023, har en beräknad inkomst på 218 miljoner dollar, varav 198 miljoner dollar kommer från hans idrottsliga aktiviteter. Rahms kontroversiella övergång till LIV Golf har fått honom att klättra från 28:e plats förra året till andra plats. Det understryker petrodollarns växande inflytande inom sportvärlden, med mångmiljonkontrakt och evenemang i Persiska viken som blir allt vanligare.

Argentinaren Lionel Messi föll från andra till tredje plats med inkomster på 135 miljoner dollar. Han tjänade 65 miljoner dollar på att spela för Inter Miami i MLS (den amerikanska fotbollsligan) och ytterligare 70 miljoner dollar från andra kommersiella källor som sponsorskap med Adidas och Apple. När det gäller hans klubbkontrakt, tjänar Cristiano tre gånger så mycket som Messi från klubben som äger hans tjänster, medan argentinaren överträffar portugisen när det gäller bildrättigheter.

NBA-stjärnorna LeBron James (Lakers) och Giannis Antetokounmpo (Bucks) ligger på fjärde respektive femte plats med inkomster på 128,2 miljoner dollar respektive 111 miljoner dollar,

Fotbollsspelarna Kylian Mbappé (110 miljoner dollar), Neymar (108 miljoner dollar) och Karim Benzema (106 miljoner dollar) kompletterar fotbollsspelarna på topp tio, med de två sistnämnda som spelar i Gulf-länder.

Basketballstjärnan Stephen Curry (102 miljoner dollar) och amerikansk fotbolls Lamar Jackson (101 miljoner dollar) är också på listan, och Forbes noterar att detta är första gången i historien som världens tio bäst betalda idrottare var och en tjänar mer än 100 miljoner dollar.

Enorma penningsummor inom idrotten är en riskfaktor för doping

Bland de faktorer som driver doping är pengar en av de viktigaste – visserligen inte den enda, men när man ser till den allmänna samhällsutvecklingen måste man inse att det är svårt både för enskilda idrottsutövare och idrottsorganisationen att stå emot den gången då förbättrade idrottsprestationer leder till stora pengavinster (idrottsutövare och idrottsledare är inte annorlunda än andra människor i detta avseende).

Här kommer några exempel på vilka penningsummor elitidrotten rör sig med.

Fotboll

Fotbollsklubbar runt om i världen spenderade totalt 9,63 miljarder dollar (drygt 100 000 000 000 svenska kronor) på internationella övergångar under 2023, en ökning med 48 procent jämfört med 2022, ett år då effekterna av pandemin började avta, enligt en rapport publicerad av FIFA. År 2023 var ett rekordår. Det var över 2 miljarder dollar mer än det tidigare rekordet från 2019.

FIFA släppte siffrorna i en rapport publicerad den 30 januari 2023. Tio övergångar står för 10 procent av det totala beloppet. Bland dem fanns Jude Bellingham, nu en stjärna i Real Madrid, som lämnade Bundesliga. Enzo Fernández flyttade till Chelsea och Harry Kane skrev på för Bayern München. Den engelska anfallaren önskades som egen spelare av de flesta av Europas toppklubbar. Till slut valde han Tyskland. Engelska klubbar var de största spenderarna, ledda av Chelsea. De spenderade 2,96 miljarder dollar, tre gånger mer än Frankrike, som kom på andra plats på listan. Saudiarabiens klubbar, som har lyckats etablera sig i fotbollsvärlden, kom in på topp fem av spenderare för första gången med en total summa av 970 miljarder dollar. Detta berodde på förvärven av Neymar, Sadio Mané och Riyad Mahrez, alla världsartister som har valt sin destination. Cristiano Ronaldo och Karim Benzema, två-faldiga Ballon d’Or-vinnare i det portugisiska fallet, flyttade också till Gulfriket, men gjorde det utan kostnad för sina nya klubbar.

Chelsea och Paris Saint-Germain har varit de största spenderarna och har investerat kraftigt i sina trupper. Andra fotbollsgiganter som Liverpool, Real Madrid och Bayern München avslutar topp fem i 2023-övergångar. Å andra sidan kommer tyska klubbar att få mest pengar, nästan 1,21 miljarder dollar. Detta underlättades av försäljningen av Bellingham (Borussia Dortmund) och Randal Kolo Muani, som lämnade Eintracht Frankfurt för PSG. Portugal var det land som fick flest utländska spelare med 1 017, medan Brasilien, som vanligt, exporterade flest med 1 217.

Den “imponerande tillväxten” på den kvinnliga övergångsmarknaden framhävs också i FIFA:s rapport. Utvecklingen av damfotbollen har tagit den till en mycket hög ekonomisk nivå. Den var otänkbart för några år sedan och utom räckhåll för de klubbar som styrde damfotollen före pandemin. År 2023 var totalt 623 damklubbar involverade i internationella övergångar. Det jämförs med 507 föregående år. Dessutom flyttade 1 888 spelare från ett land till ett annat, jämfört med 1 571 år 2022. Detta resulterade i en omsättning på 6,1 miljarder dollar, en ökning med 84 procent jämfört med 2022.

Sko- och idrottsklädestillverkaen Nike betalar det tyska fotbollsflrbundet DFB 100 miljoner Euro per år 2027-2034 för att de tyska landslagsspelarna skall använda sig av Nikes produkter.

De tio högst värderade fotbollsklubbarna i världen maj 2014

VärderingInkomster 2022-23

(miljarder dollar)(miljoner dollar)

Manchester United6,2778

Real Madrid6,1844

Barcelona5,3836

Liverpool5,1713

Bayer München4,8781

Manchester City4,8855

Paris Saint-Germain4,1842

Arsenal3,9558

Tottenham3,5660

Chelsea3,5615

Cykel

Tour de France har intäkter överstigande 200 miljoner och vinster på cirka 70 miljoner, men allokerar knappt över 2 miljoner för prisutdelning. Dessa siffror blir betydande när de jämförs med lagens budgetar. De mest kraftfulla lagen kan ha budgetar mellan 35 och 45 miljoner euro, som Jumbo-Visma, UAE Team Emirates eller Ineos Grenadiers.

Baseball

London fick ett ekonomiskt tillskott på nästan 53 miljoner pund när Major League Baseball återvände till London Stadium i juni 2023 efter fyra år, med två på varandra följande matcher mellan St. Louis Cardinals och Chicago Cubs. Undersökningar visar att 110 000 biljetter såldes för den tvådelade MLB-serien, utöver deltagande i parallella aktiviteter. Besökare kom från hela världen, med 19 procent som reste från USA och 10 procent från andra länder.

I baseball i USA meddelade Los Angeles Dodgers att Yoshinobu Yamamotos kontrakt för de kommande tolv åren från och med 2024 är på rekordnivå, 325 miljoner amerikanska dollar. Yamamoto kommer äntligen att vara lagkamrat med Shohei Ohtani, som laget nyligen skrev på ett 10-årigt kontrakt värt 700 miljoner amerikanska dollar. Enligt Los Angeles Times hade Yankees erbjudit Yamamoto 300 miljoner över 10 år och Mets 325 miljoner över 12 år.

Amerikansk fotboll

I amerikansk fotboll (NFL) bötfälldes klubbägaren David Tepper med 300 000 amerikanska dollar för att ha kastat en dryck på rivaliserande fans i Jacksonville. Incidenten inträffade under Panthers 26-0 förlust mot Jaguars. Tepper bad senare om ursäkt.

Basket

Erik Spoelstra, en ikon för NBA-laget Miami Heat, har 2024 skrivit på kontraktsförlängning på 20 miljoner dollar per år över 8 år med det Florida-baserade laget, vilket gör honom till den högst betalda tränaren i NBA. Miami Heat har erbjudit sin tränare den högsta summan som någonsin betalats till en baskettränare. Det kommer att motsvara cirka 120 miljoner dollar för ett 8-årskontrakt.

Ishockey

Den 27-årige (2024) William Nylander får en rejäl löneökning i Toronto 2024. Maple Leafs-stjärnans nya kontrakt ska gälla över åtta år – och vara värt 11,5 miljoner dollar per år, nästan 118 miljoner kronor. Totalt landar kontraktsvärdet på drygt 943 miljoner kronor. Det kan jämföras med Nylanders nuvarande kontrakt, som är värt 6,9 miljoner dollar per år.

Boxning

Floyd Mayweather Jr fick över än en miljard kronor när han gick upp mot Manny Pacquiao 2:e maj i Las Vegas 2015. En fullständigt osannolik lönecheck för max 36 minuters boxning. Sammanlagt lär han ha tjänat cirka 4 miljarder kronor på boxning.

Näst högst i penningligan rankas George Forman med cirka 300 miljoner amerikanska dollar i prispengar.

I februari 2023 boxades youtubern Jake Paul och Love Island-profilen, tillika boxaren, Tommy Fury i en av de senaste årens mest uppmärksammade matcher. Jack Paul fick 312 miljoner kronor och Tommy Fury närmare 37 miljoner kronor för matchen.

Svensken Badou Jacks fick över fyra miljoner kronor för sin stormatchen mot britten George Groves.

International Boxing Association organiserar en tävling i Durban med många välkända boxare under namnet Mandela Cup, som kommer att äga rum på International Convention Centre 15-21 april 2024, med en betydande prispott på 500,000 amerikanska dollar.

Vid IBA (International Boxing Association) världsmästerskap 2023 tjänade herrarnas guldmedaljörer 200 000 dollar och damernas 100 000 dollar. Fram till 2027 är planen att herrarnas vinnare ska få 1 miljon dollar.

Golf

På topp 10-listan 2023 återfinns fler PGA Tour-spelare – sex stycken – än LIV-spelare.Den största anledningen till detta är PGA Tours speceilla tävlingar med 15–25 miljoner dollar i prispott som introducerades inför säsongen 2022/2023. Att toppspelarna dessutom var tvungna att delta i dessa, gjorde att de samlade på sig många dollar på vägen. Topp 10 prispengar 2023 (inklusive bonusar)

  1. Talor Gooch, LIV Golf: 36,2 miljoner dollar

  2. Viktor Hovland, PGA Tour: 33,5 miljoner dollar

  3. Scottie Scheffler, PGA Tour: 26 miljoner dollar

  4. Brooks Koepka, LIV Golf: 22,7 miljoner dollar

  5. Jon Rahm, PGA Tour: 21,2 miljoner dollar

  6. Rory McIlroy, PGA Tour: 20,3 miljoner dollar

  7. Cameron Smith, LIV Golf: 19,8 miljoner dollar

  8. Wyndham Clark, PGA Tour: 17,8 miljoner dollar

  9. Bryson DeChambeau, LIV Golf: 15,7 miljoner dollar

  10. Xander Schauffele, PGA Tour: 14,9 miljoner dollar

Sammanlagt delas ut 218 miljoner kronor i prispengar i The Masters 2024 på Augusta National Golf Club i april 2024. Alla deltagare får prispengar, de tio som placerar sig först får:

1) 3,6 miljoner dollar (39,2 miljoner kronor)

2) 2,16 miljoner dollar (23,5 miljoner kronor)

3) 1,36 miljoner dollar (14,8 miljoner kronor)

4) 960 000 dollar (10,4 miljoner kronor)

5) 800 000 dollar (8,7 miljoner kronor)

6) 720 000 dollar (7,8 miljoner kronor)

7) 670 000 dollar (7,3 miljoner kronor)

8) 620 000 dollar (6,7 miljoner kronor)

9) 580 000 dollar (6,3 miljoner kronor)

10) 540 000 dollar (5,9 miljoner kronor)

Tennis

Australian Open ägde rum på Melbourne Park från den 14 januari till den 28 januari 2024 och skröt med rekordpriser som nästan fördubblas jämfört med vad som delades ut för bara 10 år sedan. Totalt kom det att delas ut 86,5 miljoner australiska dollar. Vinnaren fick 1 950 000 euro, medan spelare som elimineras i tidigare omgångar, inklusive kvalificerings-spelare, fick belopp i linje med prisökningen jämfört med tidigare upplagor. De som eliminerades efter första omgången fick 74 000 Euro, en ökning med 13 procent, medan spelare i andra omgången fick samma ökning och därmed en total summa på 111 000 euro. Även de spelare som fick minst, de som elimineras i första omgången, kom att få 19 300 Euro.

En lista över de kvinnliga tennisspelarna – för närvarande aktiva – som dragit in mest prispengar publicerades den 13 januari 2024:

Intjänade prispengarVärldsrankingplats

(dollar)

Victoria Azarenka36 650 719 11

Angelique Kerber31 886 468657

Karolina Pliskova25 356 224 37

Iga Swiatek24 592 763 1

Elina Svitolina22 876 442 23

Naomi Osaka21 177 252833

Aryna Sabalenka20 377 563 2

Sloane Stephens17 972 351 43

Madison Keys 17 366 870 18

Caroline Garcia16 931 236 20

Idrottarna som tjänat bäst under 2010-talet:

1) Floyd Mayweather Jr, boxning: 915 miljoner dollar

2) Cristiano Ronaldo, fotboll: 800 miljoner dollar

3) Lionel Messi, fotboll: 750 miljoner dollar

4) LeBron James, basket: 680 miljoner dollar

5) Roger Federer, tennis: 640 miljoner dollar

6) Tiger Woods, golf: 615 miljoner dollar

7) Phil Mickelson, golf: 480 miljoner dollar

8) Manny Pacquiao, boxning: 435 miljoner dollar

9) Kevin Durant, basket: 425 miljoner dollar

10) Lewis Hamilton, formel 1: 400 miljoner dollar

Långdistanslöpning

I Boston maraton delas det ut mer än 1 miljon amerikanska dollar i prispengar.

Valencia håller på att bli en av de stora platserna vad gäller långdistanslöpning, vilket bevisats av de 10 000 meter världsrekorden som sattes år 2021 av Joshua Cheptegei från Uganda och Letensebet Gidey från Etiopien, i en spektakulär löpning som hamnade i rampljuset över hela världen. Söndagen den 3 december 2023 arrangerades Trinidad Alfonso Valencia Marathon med löftet om en miljon euro om världsrekordet slås i antingen herr- eller damloppet år 2024. En miljon Euro är en mycket stor mängd pengar och en ännu mer otrolig mängd pengar för den som kommer från Kenya, Etiopien eller Uganda. Den som vinner summan kommer inte bara att kunna leva i lyx i sitt hemland livet ut, utan också få möjlighet att låta stora delar av sin släkt leva lyxliv. Om man då satsar en miljon kronor på doping eller på att på annat sätt manipulera resultatet till sin fördel skulle de ändå ge motsvarande minst 10 miljoner kronor kvar.

Friidrott

I april 2024 gjorde World Athletics, friidrottens inernationella förbund, ett banbrytande drag genom att meddela att de skulle betala guldmedaljörer vid de olympiska spelen i Paris. Totala prispengar: 2,4 miljoner dollar. Vinnare i var och en av de fyra dussin friidrottsevenemangen kommer att få 50 000 dollar var. Stafettlag kommer att dela på 50 000 dollar. Från och med Los Angeles 2028 kommer även silver- och bronsmedaljörer att få betalt.

Internationella olympiska kommittén säger regelbundet att den återger nio av varje 10 dollar den får in. Detta är sant. Dess intäkter under fyra år under perioden 2017-21: 7,6 miljarder dollar.

Det är dock inte så vanligt att en idrottare får se pengar direkt. Ibland, ja, och ofta till idrottare från utvecklingsländer, genom ett månatligt träningsstipendium som i genomsnitt ligger på cirka 1500 dollar via en IOC-division som kallas Solidaritet. I upploppet till Tokyo-olympiaden tilldelade Solidaritet strax över 1800 stipendier över hela världen med en ursprunglig budget på 32 miljoner dollar.

Antidoping

Förutom att elitidrotten således har enorma summor pengar till förfogande med allt vad det innebär kan man sätta det i relation till de resurser som antidopingen har:

Antidoping Sverige 35-40 miljoner kronor per år

WADA:s budgeten för 2024 är på 54 493 760 amerikanska dollar

I detta sammanhang bör det också sägas att de jättelika kontraktssifforna i exempelvis amerikansk fotboll, basket och ishockey oftast inte tillfaller de enskilda spelarna rakt av. Oftast har de någon form av manager som får en procentsats av spelarens kontraktssumma, vilket då innebär miljoner även för begränsade spelarövergångar. Det innebär i sin tur att det finns incitament för managerna att gör allt vad han eller hon kan – inklusive doping? – för att idrottaren skall prestera på så hög nivå som möjligt. Medan en dopad spelare kan förlora hela sin karriär och få svårt att komma tillbaka blir managerna nästan aldrig straffad utan står kvar med de pengar som tjänats och kan gå vidare till nya manageruppdrag.

“‘Best of the Best’: Michael Johnsons nya friidrottscirkus

Michael Johnson, 200 och 400 meterslöpare och vinnare av fyra olympiska medaljer, och som höll världsrekordet på 400 meter med 43,18 sekunder fram till Rio 2016, meddelade den 20 juni 2024 att Grand Slam Track kommer att debutera i april 2025 med två tredagarsmöten i USA och två internationella stopp, med priser på cirka 3 miljoner dollar vid varje evenemang. Bland platserna bekräftade är Los Angeles, värdstaden för OS 2028. ”Folk vill se de bästa av de bästa. Och kärnan i Grand Slam Track är de bästa löparna, bara de snabbaste, som tävlar mot varandra fyra gånger om året” sade Johnson. Mötena kommer endast att innehålla löpgrenar, inte hopp och kast, indelade i kategorierna korta sprintar, långa sprintar, höga häckar, låga häckar, medeldistans och långdistans, med herr- och damlopp i varje kategori. Varje kategori kommer att ha idrottare som tävlar i två grenar per möte; till exempel kommer kortsprints-tävlande att springa både 100m och 200m.

Det uppskattas att det kommer att finnas 12,6 miljoner dollar i prispengar att tävla om över de fyra evenemangen, utöver grundlön och startavgifter. Idrottaren med de bästa kombinerade resultaten från de två grenarna de deltar i kommer att erhålla 100 000 dollar, med andra plats som tjänar 50 000 dollar, och åttonde plats som tar hem 10 000 dollar. ”I slutändan förtjänar dessa idrottare att bli kompenserade för sin talang och för vad de tillför, och vi gör det,” betonade Johnson, som hade stora framträdanden i internationell friidrott under 1990-talet. Den nya cirkusen har fått betydande stöd från Carl Lewis, en amerikansk friidrottslegend, som var i Los Angeles för tisdagens tillkännagivande. Lewis sade att projektet skulle hjälpa till att skapa en mer marknadsförbar sport genom att garantera deltagandet av de bästa atleterna fyra gånger om året.

Bland deltagarna har den nya ligan skrivit kontrakt med 400 m häckvärldsrekordhållaren Sydney McLaughlin-Levrone, som kommer att vara bland de 48 idrottarna under kontrakt med Grand Slam Track och är åtagna att tävla i alla fyra mötena under säsongen.

Ytterligare 48 idrottare kommer att bjudas in att delta baserat på deras meritlista och nuvarande form och kommer att betalas med startbidrag för att delta. Ett uttalande tillade att Grand Slam Track redan har säkrat mer än 30 miljoner dollar i ekonomiska åtaganden från investerare och strategiska partners för den nya ligan.

World Friendship Games – som en maktkamp mellan Ryssland och IOC/WADA

När WADA – ledd av västländer med USA som största bidragsgivare – stänger av Ryssland görs det eftersom Ryssland inte följt WADA:s regler mot doping utan till och med bidragit till doping. Ryssland å sin sida hävdare att de numera följer alla regler (utan att ha erkänt att landet varit ansvarigt för ”statsdoping” tidigare) och att landet blivit utsatt för politiska trakasserier, som i första hand inte handlar om idrott. Ett problem är att WADA, USA och Ryssland har rätt i olika delar av dessa resonemang, och att de knappast inom överskådlig tid ser ut att komma en på ett plan där de kan förstå varandra. Det står visserligen klart att WADA helst av allt skulle vilja få in Ryssland under sina vingar, men att detta inte kan accepteras av exempelvis de nordiska länderna. Man skall dock ha klart för sig att de flesta länderna i världen – inklusive de röst-starka länderna i Afrika (ett land en röst) – inte är intresserade vare sig av att Ryssland stängs ute eller att Ryssland är med. De kommer att rösta så som det främjar dem själva bäst – moraliserande på det sätt som vi gör i Norden är de i liten utsträckning intresserade av.

När nu Ryssland och Belarus inte får vara med fullvärdigt i OS – endast de idrottsutövare som WADA godtar får vara med och då under neutral flagga – var det inte oväntat att Ryssland skulle göra något motdrag, och nu lanseras motdraget fullt ut: World Friendship Games. Det blir en tävling av samma slag som den Ryssland anordnade när de bojkottade OS i Los Angeles 1984.

World Friendship Games 2024 är en planerad internationell multisporttävling som förväntas äga rum i Ryssland från den 15 till den 29 september 2024. Till skillnad från de olympiska spelen, där idrottare endast tävlar om medaljer, kommer idrottare här även att vinna kontantpriser.

Det var i maj 2023 som den ryska idrottsministern Oleg Matytsin bekräftade att Ryssland kommer att vara värd för den andra upplagan av Friendship Games 2024, strax efter sommar-OS i Paris. Organisationskommittén för spelen bildades i oktober 2023. Multi-sportevenemanget förväntas hållas i Ryssland från den 15 till den 29 september 2024.

Den 14 november 2023 gjorde IOC, representerat av James Macleod, direktör för relationer med nationella olympiska kommittéer, rekommendationer till kommittéerna angående möjlig deltagande i tävlingarna. Organisationskommittén för Friendship Games svarade på IOC:s uttalande och noterade att syftet med de kommande spelen aldrig varit varken konfrontation med IOC eller skapandet av tävlingar som står i motsättning till den olympiska rörelsen.

Den 21 november 2023 diskuterades spelen vid ett möte i Förenta nationernas genera-lförsamling. IOC:s president Thomas Bach sa att det var för tidigt att prata om konsekven-serna av spelen, men olika alternativ övervägs. Den ryska biträdande representanten vid FN, Maria Zabolotskaya, talade om oacceptabiliteten av diskriminering mot idrottare vid tävlingar och bjöd in världen till vänskapsspelen.

De flesta idrottsprogrammen, liksom öppnings- och avslutningsceremonierna, kommer att äga rum i Moskva. Alla tävlingar i Jekaterinburg kommer att hållas på befintliga idrottsanläggningar; byggandet av nya anläggningar är inte planerat.

Man förväntar sig cirka 6000 deltagare från 70 länder (motsvarande siffror för OS i Paris är 11 000 från 200 nationella olympiska kommitteer). Länder som avser bojkotta sommar-OS 2024 i Paris kommer att bli inbjudna att delta i Världens vänskapsspel. Programmet kommer att inkludera 33 sporter. I Moskva kommer att vara Akrobatisk dans, Bågskytte, Artistisk gymnastik, Badminton, Basket (herrar, 3x3), Beachfotboll, Beachvolleyboll, Boxning, Breakdans, Schack, Cykling, Dykning (höga hopp), Hästsport, Fäktning, Karate, Padel, Rytmisk gymnastik, Sambo, Skateboard, Sportklättring, Bordtennis, Taekwondo, Triathlon, Tyngdlyftning och Brottning.

I Jekaterinburg skall det vara Artistisk simning, Friidrott, Basket (Damer), Dykning Judo, Jujutsu, Mixed martial arts och Simning.

Om ett land bestämmer sig för att kalla till internationella tävlingar utanför de internationella organisationerna (internationella idrottsförbund och den olympiska rörelsen) kan naturligtvis in WADA eller något land förhindra det – men för WADA blir det ett betydande problem eftersom den ryska stortävlingen görs i ett land som inte har något ackrediterat dopinglabo-ratorium. Det innebär att ryssarna inte kan garantera ett dopingfritt Friendship Games och kanske inte ens bryr sig om att använda sitt egna dopinglaboratorium över huvud taget.

WADA:s första motdrag blev naturligtvis att på alla sätt försöka motarbeta Friendship Games och att försöka få med så många länder som möjligt på en bojkott. Man kan gissa att Ryssland å andra sidan inte bjuder inte vem som helst utan enbart de länder som de upplever som ”vänliga.” Sedan har ryssarna de ekonomiska resurserna att ordna verkligt fina tävlingar med all den sofistikering av tävlingarna och det runt om för att locka deltagare från åtminstone de mindre rika länderna. Man kommer att tävla i 36 idrotter och på 21 arenor. Sjutton av dem ligger i Moskva och fyra i Jekaterinburg (inklusive friidrott från 18-22 september)

Den främsta klagomålet idrottare har avseende den olympiska rörelsen är att de inte kan tjäna pengar – de får i princip bara äran och de pengar de belönas med av det egna landet. Detta missnöje passar ryssarna på att utnyttja och ställer upp med 100 miljoner dollar i prispengar: Vinnaren får 40 000 dollar, en andra plats ger 25 000 dollar och en tredje plats 17 000 dollar. Money talks, och dessa prispengar kommer med säkerhet att locka många idrottare till tävlingarna oavsett vad idrottsförbunden i exempelvis Västeuropa säger. För många i den yppersta eliten finns det möjligheter att få OS-medaIjer i Paris och sedan pengar i Ryssland – det låter nästan oslagbart! Man utlovar prispengar till 283 tävlande.

Vid Friendship Games kommer man inte att bygga någon ”Olympisk by” som man gör vid ordinarie OS. Istället är idrottare och ledare välkommen till tre eller fyra-stjärniga ordinarie hotell, vilket med all sannolikhet inte är svårt att få fram i en stad som Moskva med 12,6 miljoner invånare. Emellertid kommer detta att ta bort en av de olympiska höjdpunkterna, nämligen att idrottare från olika länder och olika discipliner träffar varandra utanför tävlings-arenorna (å andra sidan hade det varit omöjligt att hinna bygga en olympisk by på det året som man tävlingarna varit planerade). Att man inte behöver – och hinner – bygga nya arenor kan väl däremot snarast ses som något positivt i tidens anda: återanvändning av gamla idrottsanläggningar, kanske lite uppfräschade.

Samtidigt har Ryssland aviserat ett skapandet av ‘”Internationella Vänskapsförbundet” inom idrotten. Dtta skall ses som ett sätt för ett isolerat Ryssland att få mer inflytande eller kanske till och med bli ledande inom betydande andelar av idrottsrörelsen. Efter att man sett ur arabländerna med hjälp av oljepengar fått sig tilldelade en ”orimligt stor” andel av stortävlingarna och därmed skaffat sig inflytande, ser ny Ryssland att man kan gå i samma fotspår – återigen med oljepengar.

Samtidigt måste man inse att det som Ryssland nu presenterar är ett existentiellt hot mot IOC och WADA. Sedan 1896 har den olympiska världen fungerat utifrån idén om ett ideal om främjandet av världsfred genom att föra samman världens idrottare i förhoppningen att en-ett-utbyte kan avslöja att vi alla, i slutändan, är mer lika än olika. Friendship Games hävdar att det står för precis samma värderingar, men till och med något utvidgade: “Syftet med spelen är att skapa en effektiv plattform för högpresterande idrott, att säkerställa icke-diskriminerande tillgång till internationella idrottsaktiviteter för idrottare från alla länder och idrottsorganisationer, och att utveckla nya format för internationellt idrottssamarbete. Friendship Games hedrar mänskliga rättigheter att delta i idrott utan politisk inblandning. Det enda kriteriet för deltagande i spelen är idrottarnas sportsliga meriter, och idrottarna kommer att bli inbjudna individuellt baserat på rekommendationer från nationella idrottsförbund och internationella idrottsrankingar.” Till detta skall läggas att idrottarna också skall få betalt – det kommer att bli en viktig del av verkligheten. Också lag får du betalt – det är också verkligt (samma summor gäller om man är vinnande i en individuell idrott eller i ett lag; fotbollsvinnarna får således 40 000 amerikanska dollar x 15.

Som Thomas Bach, president för IOC har sagt upprepade gånger under sina över 10 år på posten, går det inte att skilja på sport och politik i synnerhet inte i en “allt mer skör världsordning.” Som en tydlig följd har denna plats pekat ut otaliga gånger under de senaste 12 till 18 månaderna att den västerländska hegemonin över internationell idrott håller på att främjas. De amerikanska underrättelsetjänsterna talar om ett “konfrontativt” Ryssland och “ambitiösa men oroliga” Kina. Utöver detta kommer den framväxande globala syd. Därtill måste räknas in den ekonomiska makten hos Gulfstaterna och deras växande inflytande inom idrottsvärlden av idrott. I alla internationella sammanhang måste man ta hänsyn till rösterna från Sydamerika och Afrika (en röst – ett land ger Kap Verde lika stort röstetal som USA). Detta utmanar det nuvarande internationella systemet.” Slutligen kommer önskan hos idrottare överallt att få betalt. Det är en explosiv blandning. Till detta kommer också kriget i Ukraina och krig i Mellanöstern.

En förståelse för vad som egentligen sker kan man få genom att se på vad som hänt inom boxningen. På grund av uppenbar korruption har International Boxing Association (IBA) och dess ryske ordförande Umar Kremlev stängts av från OS i Los Angeles, i Paris är boxningen kvar (och det har bildats en ny ”västerländsk” världs-organisation för boxning), vilket nu tagits till CAS. IBA:s – och Kremlevs – motdrag är prispenagr. Vid IBA:s VM i Tashkent, Uzbekistan, fick de manliga guldmedaljörerna 200 000 dollar för en guldmedalj och kvinnorna 100 000 vid VM i New Delhi. Vid VM 2027 är det utlovat att en guldmedalj skall belönas med 1 miljon amerikanska dollar av IBA.

Sålunda visar utvecklingen via boxning och ryska Friendship Games, men också via golf och andra sporter i arabländerna att pengar i en ny dimension är på väg in i elitidrotten. Några av oss kan nog tycka att det finns en viss rimlighet i att idrottarna får del av den ekonomiska kakan, men det innebär också att internationella förbund – och särskilt IOC – får mindre ekonomiska resurser att röra sig med. Också detta är inom vissa gränser rimligt, men det kommer att betydligt minska exempelvis IOC:s möjligheter att styra i idrottsrörelsen, och därmed också WADA som får mycket ”extrapengar” för särskilda projekt för begränsad möjlighet att kontrollera, utveckla och styra.

Mer än 200 internationella förbund har förklarat att de inte kommer att acceptera rekord satta i Friendship Games och att resultaten inte kommer att ligga till grund för rankingpoäng. Men vad händer om nästa tävling av samma art kommer att hållas i Eugene, Oregon eller i Rom eller Köpenhamn. Kanske kommer det att bli två stora idrottsrörelser i framtiden, en västlig och en sydlig. Kommer då de olympiska spelen att fortsatt vara lika relevanta? Kommer massmedia att vara sponsorer till båda?

Visserligen har OS funnits i 130 år och WADA i 25, men det är i sig ingen garanti för att de kommer att fortleva i framtiden. Och … utan WADA kommer vi att vara tillbaka på ruta noll; varje land, varje internationellt idrottsförbund kommer att ha sina regler och ju mindre de blir desto mer sårbara blir de för korruption.

Friendship Games har större betydelse än att bara vara en stor idrottstävling i Ryssland.

World Friendship Games uppskjutna till 2025

De rysks World Friendship Games, som ursprungligen var planerade till september 2024, har skjutits enligt ett meddelande i juni 2024 upp till 2025 och organisationskommittén snart kommer att tillkännage nya datum för evenemanget, som enligt arrangörerna har fått ansökningar från nästan 2 500 idrottare från 127 länder för att tävla i 36 sporter på 21 arenor; 17 i Moskva och fyra i Jekaterinburg. International Friendship Association (IFA), som äger rättigheterna till turneringen, hänvisade till allvarliga bekymmer som komplicerar arrangemanget av evenemanget i Ryssland. Viktiga problem inkluderar säkerhetsbekymmer för idrottare som står inför motstånd från internationella idrottsförbund och den stora belastningen på idrottare på grund av deras förberedelser för OS i Paris.

Organisationskommittén, som håller med IFA, beslutade att skjuta upp spelen för att maximera tillgängligheten för idrottare och tjänstemän under ett icke-olympiskt år och fullt ut realisera potentialen hos den högklassiga turneringen i Ryssland.

Kommittén noterade också den fullspäckade sportkalendern i Ryssland för 2024, och lyfte fram evenemang som den nya internationella e-sport- och digitala sportturneringen Games of the Future som hölls i februari-mars, samt BRICS Games som nyligen avslutades i Kazan.

I alla intressenters intresse anser organisationskommittén att det bästa beslutet är att skjuta upp spelen till 2025, vilket ger framtida deltagare gott om tid att förbereda sig och maximera sina prestationer i World Friendship Games.

Ryssland skjuter upp World Friendship Games “tills särskilt beslut” av Putin

Den ryske presidenten Vladimir Putin har skjutit upp Världsvänskapsspelen på obestämd tid. Spelen, som ursprungligen var planerade att äga rum i september 2023 i Jekaterinburg, hade redan försenats till 2025, men ett dekret från Kreml som publicerades måndagen den 2 december bekräftar den obestämda uppskjutningen “tills ett särskilt beslut” från Putin fattas.”För att skydda idrottares och idrottsorganisationers rätt till fri tillgång till internationella idrottsaktiviteter förordnar jag härmed att Världsvänskapsspelen skjuts upp tills vidare instruktioner ges av Rysslands president”, står det i dekretet.

Världsvänskapsspelen skapades som ett svar på Rysslands uteslutning från OS i Paris på grund av landets fortsatta offensiv i Ukraina. Internationella olympiska kommittén (IOC) hade förbjudit ryska och belarusiska idrottare att tävla under sina nationella flaggor, med hänvisning till behovet av att upprätthålla idrottslig neutralitet under pågående konflikt. Som svar återupplivade Moskva konceptet Friendship Games, ett evenemang från Sovjet-eran som hölls på 1980-talet för att motverka västvärldens bojkott av OS i Los Angeles.

De ryska myndigheternas avsikter med spelen har mötts av stark kritik från IOC. IOC fördömde spelen som ett “cyniskt försök att politisera idrotten” och uppmanade regeringar och idrottsorganisationer att avstå från att delta. WADA påpekade också att Ryssland inte hade rätt att arrangera spelen. Ryssland avfärdade alla anklagelser om politiska motiv och uppmanade IOC att granska evenemangets natur närmare.

Ukraina anklagade Ryssland för att använda evenemanget som propaganda, medan Moskva svarade med att anklaga IOC för “ny-nazism”. Arrangörerna har hävdat att spelen inte är ett alternativ till OS och att de inte söker en konfrontation med IOK. Spelen, som var planerade att hållas i september 2024, sköts fram till 2025 enligt ett uttalande från International Friendship Association den 30 juli. Förseningen sades bero på “otillräcklig återhämtningstid för ledande idrottare” efter OS i Paris.

Spelen mottog ansökningar från nästan 2 500 idrottare från 127 länder som ville tävla i 36 olika sporter. Generaldirektören för organisationskommittén, Jerome Valcke, lovade ett “rekordstor turnering vad gäller storlek och förberedelsetid”. Arrangörerna hade positionerat evenemanget som ett prestigefyllt alternativ till OS och erbjöd lukrativa prispengar för att locka internationella idrottare. Enligt marknadsföringsmaterial utlovades förstapristagare 40 000 dollar, betydligt mer än IOC:s erbjudande.

International Friendship Association meddelade att uppskjutningen berodde på behovet av “tillräcklig återhämtningstid” för idrottarna. Framtiden för evenemanget är dock osäker, utan tydlig tidsplan eller garantier om stöd från den ryska regeringen. Den obestämda uppskjutningen väcker frågor om spelen kan uppnå sina mål eller övervinna de politiska och logistiska utmaningarna kring evenemanget.

Putin beordrade också regeringen att införa juridiska ändringar som möjliggör att vinster från Rysslands spelindustri kan gå till en fond för att ge ytterligare stöd till ungdoms- och massidrott, idrottsskolor, Rysslands olympiska och paralympiska kommittéer samt nationella och regionala idrottsförbund. Fonden ska också stödja organisationen av nya tävlingar och utvecklingen av idrottsinfrastruktur.

Var är risken för bruk av anabola steroider störst?

I en amerikansk-italiensk studie var utgångspunkten att anabola steroider påverkar hjärnan, samtidigt som anabola steroider påverkar såväl elitidrottsutövare som amatörer. Man sände ut en enkät som besvarades av 122 italienska idrottsutövare (varav 84 män, åldern var 18-45 år).

Trettioen av idrottarna (25 %) visades på blodprov (samt i urin och i hårstrå) ta anabola steroider. Det som var typiskt för dem jämfört med de som inte tog dopingpreparat var att de ägnade sig åt mer sport per vecka, att de hade en narcissistisk eller antisocial personlighet och var mer impulsiva. De som hade en bipolär sjukdom med mani som huvudsymptom hade en större sannolikhet att bli brukare av anabola steroider.

Författarna drar slutsatsen att det går att identifiera riskgrupper bland idrottsutövare vad gäller bruk av anabola steroider, och det är i dessa grupper motåtgärder i första hand bör sättas in. Man kan då diskutera om det finns etikaspekter på att peka ut särskilda riskgrupper.

Egofixering som en riskfaktor för doping

Det finns starka indicier för att kosttillskott för idrottsutövare är positivt relaterade till risk för doping, både genom indirekt och direkt tro på att kosttillskott ökar prestationsförmågan. Det är emellertid oklart vilka faktorer som får idrottsutövarna att börja med kosttillskott för att därefter gå över till dopingpreparat.

Nu undersöktes 362 idrottsutövare varav 39 procent kvinnor, genomsnittlig ålder 24 + 10 år, tränande 6 + 2 timmar per vecka och tävlande sedan 6 + 5 år från en rad olika idrottsgrenar i en online-studie. Man undersökte idrottsutövarnas inställning till sig själva och sin idrottsuppgift, tro på kosttillskott och sannolikhet för framtida doping.

Resultaten indikerade att inställningen till sig själv – men inte inställningen till idrottsuppgiften - var indirekt relaterad till risken för framtida doping men via kosttillskott. Ju mer egofixerad någon är desto större risk för doping.

Brittiska elitlöpares syn på doping och antidoping

Dopning har varit ett framträdande problem inom friidrott under de senaste åren. Lång-distansgrenarnas löpare, som för närvarande står för mer än hälften av de globala regelbrotten mot dopning inom friidrott, verkar vara särskilt högriskområden för dopning. Huvudsyftet med denna studie var att undersöka de mänskliga påverkningar av dopning och antidopning på “rena” idrottare. Studiens sekundära mål var att bättre förstå orsakerna till, och hinder för, att tävla “rent” bland denna grupp idrottare.

Semistrukturerade intervjuer genomfördes med 11 elitlångdistanslöpare från Storbritannien för att utforska:

orsaker och motivationer för att tävla rent

uppfattningar om antidopningsystemet och erfarenheter av att vara en del av det systemet

synpunkter på förekomsten och orsakerna till dopning och dess påverkan på “rena” idrottarnas liv

Intervjuerna spelades in på ljudband, transkriberades ordagrant och analyserades med reflexiv tematisk analys.

Fyra huvudteman identifierades:

De deltagare i studien hade inte frestats att använda förbjudna ämnen eller metoder; de tävlar inom sin idrott för personlig tillfredsställelse av att se hur bra de kan bli, snarare än i strävan efter att vinna till varje pris

Antidoping förhindrar för närvarande inte dopning effektivt och genomförs inte jämnt över hela världen

Dopning uppfattades som ett betydande problem och ansågs vara resultatet av vissa idrottskulturer där dopning möjliggörs

Dopning har påverkat “rena” idrottarnas karriärer på irreversibla sätt och utgör en fortsatt utmaning för den psykologiska förberedelsen inför tävling.

Man konkluderade att “rena” idrottare lider av negativa konsekvenser både av dopning och antidopning. Antidopningsorganisationer måste samarbeta över gränserna för att säkerställa en mer jämn tillämpning av antidopningsaktiviteter och möjliggöra en rättvisare spelplan på den globala scenen. Antidopningsorganisationer måste också erkänna att det finns en stor grupp idrottare som aldrig skulle överväga att medvetet dopa sig och göra antidopning meningsfull även för dessa idrottare.

Om marknaden för dopingpreparat

Antidopning har utvecklats från en historiskt oberoende och oorganiserad rörelse till det som nu i stor utsträckning är en sammanhängande och enhetlig kamp, ledd av World Anti-Doping Agency (WADA) och inkluderande globala regeringar, nationella regeringar och idrotts-myndigheter. Tillväxten av antidopning har inte begränsats till omfattningen, utan omfatt-ningen har utvecklats när WADA konsekvent har krävt och framgångsrikt samlat på sig kraftfullare verktyg i kampen mot dopning. I synnerhet hävdar WADA och andra antidoping-myndigheter att “trafficking of doping is linked with organized crime and its sophisticated distribution networks, who find it a particularly high-profit low-risk business.” Genomförda stora tillslag mot källor och leverantörer stärker tron att “dopning ofta förekommer i stor skala och involverar deltagande av välinvesterade och välorganiserade individer samt medlemmar av idrottarnas medarbetare och supportrar.” (Årsrapport, 2007). Strukturen och bildandet av illegal droghandel främjas av olika faktorer, inklusive de typer av substanser som handlas, de karaktäristika hos användarna som betjänas, de sociala strukturer som upprätthåller dem, den kulturella kontext i vilken marknaderna existerar, ekonomin och marknadskrafter (till exempel tekniska innovationer, drogpolicy). Till exempel fann forskning om dopinghandeln inom rekreationell viktbaserad träning (RWT) och bodybuilding (BB) subkulturer i Nederländerna och Belgien att återförsäljare ofta inte var långt borta från en persons användning av doping. Dopingnätverk består oftast av “vänner” eller “vänner till vänner.” Dessutom visade sig ekonomiska incitament vara en mindre motivationsfaktor för att sälja dopingpreparat, eftersom många försäljning drevs av motiv som direkt härstammar från deras kulturella miljö.

Eftersom bodybuilders utgör en av de största användargrupperna på dopingmarknaden skulle det inte vara orimligt att föreslå att RWT- och BB-subkulturer är en idealisk målmarknad för organiserad brottslighet och framför allt ekonomiskt rationella återförsäljare. Ändå finner majoriteten av forskningen inga indikationer på organiserad brottslighet eller att ekonomiska incitament var den primära motivationsfaktorn, även på en grossistnivå. Snarare har mycket av antidopningens expansion skett genom ”korrupta idealister” som genom att hävda ogrundade påståenden eller sanningar härledda från partiska bekräftelser, motiverade av det de uppfattar som den ädla orsaken till antidopning. En stor del av antidopningens utvidgning är endogen: fylla eller skapa kategorier. När de tillgängliga verktygen visar sig otillräckliga och den ädla saken är hotad är nederlag inte ett alternativ. Istället är det i antidopningens bästa intresse att förstora systemet.

Oavsett om organiserad brottslighet verkligen är inblandad eller inte, leder en sådan benämning till att samhället försöker införa hårdare åtgärder och sanktioner. Till exempel har WADA undertecknat ett samarbetsavtal med Interpol och den senaste versionen av WADA-koden inför ett antal nya dopningsregelbrott som fokuserar på idrottarens stödpersonal och utvidgar utredningsbefogenheterna. På global nivå uppmanar UNESCO:s konvention mot dopning i idrotten från 2005 stater att vidta åtgärder mot trafficking av idrottsmän och, för detta ändamål, kräver att de vidtar åtgärder för att kontrollera produktionen, transporten, importen, distributionen och försäljningen av dopingpreparat. Efterföljande har flera länder, som Belgien och Frankrike, etablerat specialiserade antidopningspolisenheter, medan andra, som Sverige och Danmark, har etablerat antidopinginitiativ bortom elitidrotten men i den offentliga sfären. Dessutom kriminaliserar olika länder nu användningen av de av WADA förbjudna substanser (till exempel Österrike, Italien), medan andra har infört idrottsspecifik lagstiftning som kriminaliserar trafficking av WADA förbjudna substanser och metoder (till exempel Norge och Spanien).

Det har dessutom hävdats att “genom att öka tillgängligheten av dopingmedel minskar möjligheterna för organiserade brottsgrupper att kontrollera marknaden”. Detta stöds också av forskning som visade att ökad lagföring i Belgien har höjt insatserna för deltagande på dopingmarknaden. Snarare har en nolltoleransdrogpolicy lett till flera oönskade negativa konsekvenser (till exempel en stor kriminell marknad, höga nivåer av fängslande, död och sjukdom). Medan ”kriget mot doping” ännu inte har nått omfattningen av ”kriget mot droger”, kan en liknande politisk trend noteras; en övergång till rättsliga mekanismer på bekostnad av folkhälsan förflyttning av kriminella aktiviteter till andra länder med slappare reglering, tillgänglighet av farligare experimentella dopingpreparat, uteslutning och marginalisering av dopinganvändare och bevis på en växande kriminell svart marknad.

Om den nuvarande antidopningsregimen, dominerad av straff och kontroll, fortsätter ohejdat är det sannolikt att dessa oönskade negativa konsekvenser kommer att öka. Vid en tidpunkt då många stater (till exempel Colorado och Washington) och länder (till exempel Uruguay och Portugal) omformar nolltoleransdrogpolicies till förmån för hälsoinriktade modeller tycks antidoping vara på väg i motsatt riktning. Det är dags att ompröva vårt tillvägagångssätt för att begränsa problemet med doping. Antidopningens idealistiska natur har fått den att tappa proportionerna. I kampen för att vinna kriget mot doping till varje pris har antidopningsrö-relsen successivt blivit större, starkare och snabbare och rättfärdigat sina medel genom större mål, samtidigt som den har offrat sina egna principer och skadat sina egna värden på vägen. Allför dogmatiska påståenden behöver ersättas med en förståelse för de närliggande realiteterna hos dopinghandelsnätverk, på vilka lokala drogpolicies kan byggas.

Dopingattityder hos MMA-idrottare: en av tio valde sportslig framgång före liv

Syftet med den aktuella forskningen var att undersöka dopningsrelaterade beslutsav-vägningar och deras relation till hälsoriskuppfattningar kring dopning samt moraliska attityder inom sport. En blandad metod med sekventiellt-explanatorisk design användes. I Studie 1 fyllde 249 Mixed Martial Arts (MMA) idrottare från 16 länder i anonyma online-enkäter om beslutsavvägningar relaterade till dopning, hälsoriskuppfattningar kring dopning, moraliska attityder inom sport och socio-demografiska variabler.

Resultaten visade att nästan 1 av 10 idrottare skulle byta sitt liv mot sportslig framgång, oberoende av de moraliska implikationerna av deras val. När dödshot var frånvarande skulle 32 procent av idrottarna byta moral för sportslig framgång. Val av beslutsavvägningar differentierade poäng i moraliska attityder, såsom acceptans av fusk och att hålla vinster i proportion.

I Studie 2 intervjuades 11 brittiska tävlingsinriktade MMA-idrottare om beslutsavvägningar som involverar moraliska överträdelser eller dödshot. Tematisk analys bekräftade fynden från Studie 1, där de flesta idrottare avfärdade dopningsvalet som innebar ett dödshot men stödde det där dödshotet var frånvarande. Anti-dopingutbildning för MMA-idrottare bör rikta in sig på beslutsprocessen bakom dopning, med tonvikt på moraliska värderingar och de negativa hälsoeffekterna av dopning.

Idrottares speciella sårbarhet som förklaring till doping

Även om samhället tenderar att omfamna prestationsförbättring inom olika aspekter av livet, särskilt inom arbetslivet och fysiska attribut som vanligtvis förknippas med skönhet, är de etiska invändningarna i dessa två områden inte jämförbara med den frekvens och intensitet som uppstår inom området prestationsförbättring i sport, det vill säga doping. Eftersom sporten fungerar som ett slags spegling av samhället, finns det en förväntan på höjda normer för rättvisa och lika möjligheter för deltagarna inom den. Doping är ett komplext problem och hotar sportens integritet.

Förbuden mot doping härrör från ett gemensamt åtagande att främja varaktig mänsklig excellens. Ingen enskild faktor kan förklara doping, utan snarare ett antal sammanhängande faktorer. Det finns allvarliga konsekvenser om en idrottare befinns skyldig till doping. Skadliga konsekvenser och tester ensam kommer dock inte att lösa dopingen inom sporten. För att övervinna detta ständigt ökande problem är det nödvändigt att bedriva forskning och implementera olika strategier som syftar till att minska sannolikheten för att idrottare dopar sig. En förståelse av vilka faktorer som påverkar en idrottares sårbarhet för doping kan potentiellt ge viktig information för implementeringen av interventioner för att minska doping. Denna förståelse kan också hjälpa till att skydda idrottare eftersom idrottskontexten generellt sett ökar idrottarens sårbarhet och i synnerhet för doping.

Begreppet sårbarhet i sig är ett outforskat begrepp med stor betydelse för vår förståelse av den mänskliga tillvaron. Således var det primära målet med detta forskningsområde att samla forskning inom området doping inom sport, särskilt vad gäller idrottares sårbarheter och doping (oavsiktlig eller avsiktlig). När det gäller sårbarhet för doping är sårbarhet inte konstant och kan förändras under idrottarens karriär eller idrottsväg. Det är därför också viktigt att förstå hur sårbarheten kan förändras och när specifika interventioner kan vara nödvändiga eller fördelaktiga för att minska sårbarheten och potentiella dopingöverträdelser. Resultaten av forskning visar att idrottare ansåg att “rena” och “dopade” idrottare inte alltid skiljer sig åt i de värderingar de håller. Därför kan alla idrottare vara sårbara för doping vid någon tidpunkt. Sårbarhet är således en balans mellan risk- och skyddsfaktorer i en komplex interaktion mellan miljömässiga, personliga och situationsbundna influenser.

Slutligen, idrottare förblir sårbara för de system och regler som finns för att skydda dem och för att säkerställa att de tävlar i en rättvis miljö.

Idrottares utbrändhet av betydelse för enägenheten för doping

En studie undersökte sambandet mellan prestationsmål och dopning genom att analysera rollen av idrottares utbrändhet. Franska tävlingscyklister (n=251, ålder 25 + 10) deltog i en enkät som mätte 2 × 2 prestationsmål, utbrändhet (beskrivet som fysisk utmattning, minskad prestation, negativa känslor gentemot idrotten, kognitiv trötthet), attityder till dopning och sannolikhet för dopning.

Strukturell ekvationsmodellering visade att prestationsinriktade mål (performance-approach goals) var negativt relaterade till varje dimension av utbrändhet och till sannolikheten för dopning. En signifikant total effekt samt direkta och indirekta effekter av kognitiv trötthet som förmedlande faktor observerades mellan prestationsundvikande mål (performance-avoidance goals) och attityder till dopning. Modellen förklarade 11,9 procent av variansen i sannolikheten för dopning.

Utbrändhet kan således spela en nyckelroll i att förstå sambanden mellan prestationsmål och dopning. Att beakta både idrottares prestationsmål och utbrändhet framstår därför som avgörande för antidopningsarbete. Det är därför viktigt att prioritera utvecklingen av interventioner för mental hälsa. Vidare experimentell och longitudinell forskning behövs för att fastställa de tidsmässiga och orsakssambanden mellan dessa faktorer.

Meta-analys av psykosociala faktorer som påverkar dopning i idrott

Man genomförde en meta-analys av psykosociala faktorer som påverkar dopningsintention, dopningsbruk och oavsiktlig dopning inom sport- och träningssammanhang. För den systematiska översikten användes och Scopus, Medline, Embase, PsychINFO, CINAHL Plus, ProQuest Dissertations/Theses och Open Grey. Studier (av vilken design som helst) som mätte utfallsvariablerna dopningsintention, dopningsbruk och/eller oavsiktlig dopning samt minst en psykosocial determinant för dessa tre variabler eftersöktes.

Studien inkluderade slutligen data från 25 experiment (n=13 586) och 186 observations-studier (n=309 130:

Experimentella grupper rapporterade lägre dopningsintentioner och dopningsbruk men inte oavsiktlig dopning jämfört med jämförelsegrupper.

För observationsstudier var skyddande faktorer omvänt associerade med dopningsintentioner, dopningsbruk och oavsiktlig dopning.

Riskfaktorer var positivt associerade med dopningsintentioner och dopningsbruk, men inte med oavsiktlig dopning.

Identifierade riskfaktorer för både dopningsintention och bruk inkluderade:

Normer och attityder som främjar dopning.

Kosttillskottsanvändning.

Kroppsutseendemissnöje.

Psykisk ohälsa.

Skyddande faktorer för både dopningsintention och bruk inkluderade:

Självförmåga (self-efficacy).

Positiv moral.

Studien identifierade således flera skyddande och riskfaktorer för dopningsintention och bruk som kan fungera som potentiella mål för antidopningsprogram. Skyddande faktorer var negativt associerade med oavsiktlig dopning; dock är den empiriska mängden data begränsad för att kunna dra säkra slutsatser.

Hur ser kenyanska långdistanslöpning på doping?

Attityd omfattar de dispositioner och värderingar som individer har när det gäller ett objekt eller en tanke. Attityder till doping representerar därför idrottares övertygelser, värderingar och åsikter om användningen av förbjudna substanser och tekniker för att förbättra prestationen inom idrotten. Attityderna varierar från starka ställningstaganden mot doping till mer positiva åsikter om doping. Forskning om idrottares attityder till doping visar att idrottare med positiva attityder till doping är mer benägna att ägna sig åt doping jämfört med idrottare med negativa attityder. Att förstå de faktorer som formar idrottares attityder till doping är därför avgörande för att kunna formulera effektiva insatser och förebyggande strategier för att förebygga doping och skydda rena idrottare.

Dispositionell målorientering och uppfattningar om tränares motivationsklimat inom idrotten är avgörande begrepp som påverkar idrottares attityder till doping. Achievement Goal Theory (AGT) rdovisar att hur individer definierar framgång och kompetens (målorienteringar) och hur deras sociala sammanhang formas (motivationsklimat) påverkar motiverade beteenden inom idrotten. Detta understryker vikten av att förstå samspelet mellan personliga mål och situationsfaktorer för att förutsäga idrottares attityder till doping. Achievement Goal Theory (AGT) föreslår två typer av målorientering: uppgiftsorientering och egoorientering. Uppgifts-orientering hänvisar till individer som fokuserar på självrefererande framgång, personlig förbättring och ansträngning och är mer benägna att följa regler, stödja fair play och ha negativa attityder till doping, medan egoorienterade individer fokuserar på att överträffa andra, vinna till varje pris och visa överlägsen prestation och uppvisa mer positiva attityder till doping.

Motivationsklimat avser den situationsanpassade målstruktur som påverkar idrottares uppgift och egots engagemang i idrotten. Tränare har visat sig spela en betydande roll för att skapa motivationsklimatet för idrottare. Till exempel betonar coach-skapade mästerskapsklimat samarbete, personlig förbättring och ansträngning, medan coach-skapade prestationsklimat betonar konkurrens, rivalitet inom laget, straff för misstag, ojämlikt erkännande av idrottare och idrottare som vinner till varje pris. När det gäller doping har empiriska bevis visat att ett motivationsklimat som skapas av tränare som stärker idrottare och ett mästerskapsklimat som skapas av tränare kan leda till prosocialt beteende, respekt för spelet och antidopingattityder, medan ett prestationsklimat och ett tränarkontrollerande stil- och maktlöshetsklimat kan leda till antisocialt beteende och prodopingattityder bland idrottare.

När det gäller demografiska faktorer har forskning visat att manliga idrottare har positiva attityder till doping, medan kvinnliga idrottare har negativa attityder till doping. Kvinnliga idrottare anger skäl som tron att doping är fel, rädsla för att bli avstängd från idrott, oro för fertilitetsproblem och potentiell medieexponering. Omvänt motiveras manliga idrottare av önskan om ökad muskelmassa och långsiktig finansiell stabilitet. Studier i Östafrika tyder dock på att kön inte har någon betydande inverkan på dopingsavsikter och attityder bland studenter och idrottare. När det gäller ålder tenderar äldre idrottare att ha mer negativa attityder till doping jämfört med yngre idrottare på grund av deras större kunskap och förmåga att fatta välgrundade beslut om doping. Däremot har yngre idrottande studerande rapporterats ha negativa uppfattningar om doping jämfört med andra åldersgrupper. Idrottare med längre idrottserfarenhet har rapporterats ha negativa attityder till doping eftersom de tros ha bättre förståelse för doping jämfört med idrottare med kort idrottserfarenhet. Erfaren-heten förutspådde dock inte attityder till doping bland östafrikanska idrottare.

Kenya är världsledande inom distanslöpning men står inför ett växande dopingsproblem, vilket framgår av ett stort antal positiva tester och sanktioner mot kenyanska idrottare. Ytterligare information från ADAK avslöjar att mellan den 5 augusti 2017 och den 14 september 2023 har totalt 44 kenyanska idrottare från olika idrottsgrenar drabbats av sanktioner som sträcker sig från ett års avstängning till livstid från antingen ADAK eller internationella idrottsförbund på grund av brott mot antidopingsreglerna. Liknande rapporter tyder på att uthållighetslöpare i Kenya står för en majoritet av de positiva dopingtesterna jämfört med andra idrottsgrenar. Detta hotar Kenyas rykte som en idrottslig stormakt och friidrotten, som betraktas som Kenyas nationella arv och landets främsta sport. Forskning har nämnt olika faktorer som bidrar till doping bland kenyanska idrottare, inklusive otillräcklig utbildning om dopingsregler, påverkan av idrottares stödpersonal och ekonomiska påtryckningar som sponsring och stöd. Även om befintlig forskning har utforskat flera faktorer som påverkar dopingbeteenden hos idrottare, finns det en tydlig lucka i förståelsen av hur målinriktning och coachskapande motivationsklimat påverkar dopingattityder, särskilt bland kenyanska uthållighetslöpare. Denna studie försökte fylla denna lucka genom att undersöka dessa faktorer inom den kenyanska atletiska kontexten.

Syftet med studien var att undersöka sambanden mellan dispositionell målorientering och motivationsklimat på attityder till doping bland kenyanska långdistan-slöpare. En tvärsnittsundersökning användes för att samla in data från 323 kenyanska löpare med 215 män (67 %) och 108 kvinnor (33 %). Studien utvärderade idrottares målorientering genom Task and Ego Goal Orientation Sport Questionnaire, uppfattningar om tränares motivationsklimat genom Perceived Motivational Climate in Sport Questionnaire och attityder till doping genom Performance Enhancement Attitude Scale. Deskriptiv statistik, korrelationsanalys, Mann-Whitney U-test och Kruskal-Wallis H-test användes för dataanalys.

Studien fann signifikanta omvända samband mellan behärskningsklimat och dopingattityder samt mellan uppgiftsorientering och dopingattityder. Omvänt, prestandaklimat och egoorientering visade signifikanta positiva samband med attityder till doping. Det fanns inga Studiens slutsats är att främjandet av ett motivationsklimat för tränare som är inriktat på mästerskap och att främja en uppgiftsorienterad målorientering effektivt skulle kunna odla antidopingattityder bland idrottare och främja ren idrott.

Betydelsen av perfektionsim för dopingbenägenheten hos norska ungdomar

I sin strävan efter framgång inom idrotten använder idrottare ofta olika substanser och metoder för att förbättra prestation, underlätta återhämtning och förebygga sjukdomar. Eftersom doping innebär regelbrott betraktas det allmänt som fusk och anses vara vanligare i idrottsmiljöer som präglas av mellanmänsklig konkurrens, social jämförelse och offentlig utvärdering. Det finns också belägg för att idrottares attityder till doping spelar en viktig roll för deras sårbarhet att använda doping, och att idrottsmiljöer som uppmuntrar idrottare att se sina prestationer som en del av individuell utveckling kan bidra till att minska doping-benägenheten. Dock har tidigare forskning ännu inte tillräckligt undersökt dopingsfrestelser bland unga idrottare med beaktande av det dynamiska samspelet mellan personliga faktorer och kontextuella faktorer, baserat på idrottarnas egna uppfattningar om sin idrottsmiljö.

Ett antal teoretiska modeller har ofta använts för att belysa de psykosociala processer som påverkar idrottares beslut att använda doping, däribland målinriktad motivationsteori, teorin om planerat beteende, och sport drug control-modellen, vilken senare anpassades till ungdomsidrott. Dessa modeller betonar dock främst omedelbara eller framtida påverkan av personliga faktorer som delvis ligger inom individens kontroll, såsom attityder och självkänsla, och tenderar att förbise andra viktiga beteendepåverkande faktorer som är mer externa till individen. För att fördjupa tidigare forskning och möjliggöra en mer komplex förståelse för samspelet mellan personliga och kontextuella faktorer använde man sig här av en socialkognitiv ansats genom att tillämpa en integrativ modell. Inom ramen för en multiteoretisk modell undersöktes relationen mellan motivationsklimat, attityder till doping, perfektionism och dopingsfrestelser hos ungdomsidrottare.

En idrottskultur som betonar normativ framgång, vilket tydligt framgår i ett prestationsinriktat motivationsklimat, kan uppmuntra idrottare att använda förbjudna prestationshöjande substanser. Idrottare med perfektionistiska tendenser antas vara särskilt benägna att frestas av doping i sådana miljöer. I denna norska studie undersöktes om upplevt motivationsklimat var relaterat till dopingsfrestelse direkt och indirekt via attityder till doping, samt om perfek-tionism modererade denna indirekta relation. Urvalet bestod av 420 ungdomsidrottare i åldern 16–18 år (medelålder 17 + 1 år) rekryterade från fem norska idrottsgymnasier. Regressionsanalys visade att idrottarnas uppfattning om ett prestationsinriktat klimat var positivt relaterat till dopingsfrestelse, både direkt och indirekt via attityder till doping, och att denna indirekta relation var starkare bland idrottare med måttliga eller höga nivåer av perfektionistiska bekymmer. Inga direkta eller indirekta samband hittades mellan ett utvecklingsinriktat (mastery) klimat och dopingsfrestelse, och perfektionistiska strävanden modererade inte den indirekta relationen mellan mastery-klimat och dopingsfrestelse via attityder till doping. Sammanfattningsvis tyder våra resultat på att idrottare som upplever sin idrottsmiljö som prestationsinriktad, och som tror att fördelarna med förbjudna substanser överväger nackdelarna, är mer benägna att frestas av doping. Denna tendens är särskilt framträdande hos idrottare med måttliga eller starka bekymmer kring att begå misstag (det vill säga perfektionistiska bekymmer).

Hur psykologiska aspekter påverkar doping inom idrotten

Psykologin påverkar inte bara en idrottares framgång inom sin sport, utan kan också ha inverkan på hur idrottaren närmar sig träning och tävling, vilket i sin tur kan spela en roll för huruvida en idrottare dopar sig eller inte. Psykologisk forskning har ännu inte en fullständig förståelse för varför vissa idrottare dopar sig eller har en benägenhet att använda prestationshöjande medel (PEDs). Därför är det huvudsakliga målet med detta forsknings-område att samla studier om relevanta psykologiska faktorer och hur dessa relaterar till dopning bland idrottare.

Kulturellt relevant värdebaserad utbildning har lyfts fram som en nyckelkomponent för att skapa en ren idrottskultur. I en studie av svarade 1 225 idrottare från Tyskland, Grekland, Italien, Ryssland och Storbritannien på enkäter som mätte deras allmänna värderingar, “sportens anda”-värderingar samt deras upplevda betydelse av “ren idrott”. Det fanns signifikanta skillnader mellan deltagarnas nationalitet och deras uppfattning om ren idrotts betydelse, viktigaste allmänna värderingar samt sportens anda-värderingar. Måttliga positiva korrelationer observerades mellan upplevd betydelse av ren idrott och ärlighet, etik samt respekt för idrottens regler. Resultaten understryker behovet av att bättre anpassa antidopningsinsatser till idrottares kulturella bakgrund och fördefinierade egenskaper.

I en annan, separat studie syftades till att undersöka förekomst, attityder och uppfattningar om användningen av både idrotts- och akademiska PEDs bland studenter vid två universitet i Johannesburg, Sydafrika. Femhundrafyrtioåtta huvudsakligen kvinnliga universitetsstudenter deltog i studien. Sex procent angav att de använde eller tidigare använt PEDs. Neuroaktiva läkemedel, cannabis och stimulantia var de mest använda substanserna. Akademisk och kognitiv prestation var de vanligaste anledningarna till användningen. Deltagarna trodde att användningen av PEDs var hög bland deras jämnåriga. Utbildnings- och testprogram var de insatser som oftast föreslogs för att motverka användningen av PEDs i denna studentgrupp.

Slutligen syftade i ytterligare en studie till att fördjupa förståelsen av psykologiska motiv hos idrottare med tendenser till fusk i allmänhet och benägenhet att använda PEDs genom en historisk konceptuell analys av egofenomenet. Begreppet och betydelserna kopplade till en ego-involverad deltagare, enligt den väletablerade målorienteringsteorin, visade slående likheter med egot som det förklaras i historiska metafysiska och spirituella skrifter från 2 500 år tillbaka. Analysen av egot inom de stora andliga traditionerna skapade en sammansmäl-tning mellan moderna psykologiska teorier och begrepp samt forntida spirituella traditioner. En historisk konceptuell analys av egofenomenet och dess betydelser kan spåras tillbaka till österländska andliga texter. Denna analys kan fördjupa förståelsen för de psykologiska drivkrafterna hos idrottare som tenderar att fuska i allmänhet och som har en benägenhet att använda otillåtna substanser.

Resultaten från dessa studier visar att:

kulturellt relevant värdebaserad utbildning är viktig för antidopningsarbete

idrottare anser att utbildnings- och testprogram är viktiga för att förebygga dopning

beteendeanalys av andlighet kan berika flera forskningsområden inom psykologin (till exempel självmedvetenhet och terapeutiska metoder) och kan spela en roll i att fördjupa förståelsen för psykologiska motiv hos idrottare som dopar sig.

Översikt över faktorer som bidrar till doping

Användningen av prestationshöjande substanser och metoder (känt som “doping”) inom idrotten är ett svårhanterligt problem, där nuvarande antidopingsstrategier huvudsakligen fokuserar på individuella idrottares personliga ansvar och strikt ansvarstagande. Detta sker trots en växande insikt om att idrottare är en del av ett större och mer komplext idrottssystem som innefattar styrning, beslutsfattare, media, sponsorer, klubbar, lagmedlemmar och stödpersonal, för att nämna några. Därför finns det ett behov av att undersöka de bredare systemfaktorer som påverkar doping inom idrotten.

Syftet med denna systematiska översikt var att identifiera och sammanställa faktorer som bidrar till doping samt dopingsrelaterade beteenden, attityder och övertygelser – och i vilken utsträckning denna kunskap sträcker sig bortom den enskilda idrottaren för att inkludera bredare idrottssystem. Översikten följde PRISMA-riktlinjerna, med bedömning av risk för bias och studiekvalitet enligt Mixed Methods Appraisal Tool, och de identifierade bidragande faktorerna syntetiserades och kartlades i ett ramverk baserat på systemtänkande.

Överlag bedömdes de inkluderade studierna hålla hög kvalitet. Stödpersoner, tränare samt relationen mellan tränare och idrottare utgör nyckelfaktorer som påverkar idrottarens beslut att dopa sig. Utifrån de presenterade bevisen framstår doping som en framväxande egenskap hos idrottssystemet och representerar ett komplext systemproblem som kräver insatser på systemövergripande nivå. Konsekvenserna av detta och inriktningen för framtida forskning diskuteras.

SABOTAGE OCH KONTAMINATION

Exempel på möjlig ”misstagsdoping”

Förekomsten av ett förbjudet ämne i en idrottares biologiska prov kan vara avsiktlig – till följd av medveten farmakologisk dopning – eller oavsiktlig. Oavsiktlig användning av ett förbjudet ämne kan bero på konsumtion av livsmedel, till exempel kosttillskott förorenade eller manipulerade med dopningsmedel eller produkter som innehåller hampa (cannabis) med tetrahydrocannabinol (THC) eller vallmofrön med morfin som naturlig ingrediens. En annan möjlighet är konsumtion av förorenat kött från djur som slaktats illegalt efter behandling med anabola medel.

Idrottare kan också utsättas för andra former av passiv exponering för ett ämne, såsom att befinna sig i ett rum där någon rökt. crack (innehållande kokain), ice eller crystal meth (metamfetamin) eller marijuana eller hasch (innehållande THC), vilket potentiellt kan leda till positiva resultat i antidopingtester.

Dessutom kan användning av läkemedel för medicinska ändamål öka närvaron av förbjudna föreningar i kroppen, även efter att tillåtna föreningar metaboliserats till förbjudna ämnen, till exempel kodein till morfin, oxetazin till fentermin och mefentermin och lomerizin till trimetazidin. På samma sätt kan användning av långtidsverkande läkemedel, läkemedel med mycket lång halveringstid eller läkemedel som ackumuleras i kroppens vävnader leda till oavsiktliga otillåtna halter av visa substanser.

Under senare år har antalet positiva fall ökat på grund av passionerade kyssar och/eller sexuellt umgänge, under vilka förbjudna ämnen som tagits av partnern överförs till idrottarens kropp. Vissa har också beskrivit korskontaminering via svett mellan idrottare som delar samma neoprenstöd för baksidan av låret. Dessutom kan hjälp med applicering av läkemedel, även om det bara handlar om att gnida in en salva på en partners rygg eller administrera läkemedel till ett djur, resultera i förekomsten av ett förbjudet ämne i idrottarens kropp.

Charline van Snick – dopingtesten saboterad av tredje part enligt CAS

Många dopade idrottare hävdar att de är offer för sabotage. Den belgiska judokan Charline van Snick är den första idrottaren som har övertygat idrottens skiljedomstol CAS om detta.

Charline van Snick, född den 2 september 1990 i Liège i Belgien, är en belgisk judoutövare. Hon tog OS-brons i damernas extra lättvikt vid. Vid Olympiaden 202/21 i Tokyo vann hon mot Ecaterina Guica i den första omgången i halv lättvikt och därefter även Gili Cohen i den andra omgången. van Snick förlorade kvartsfinalen mot Odette Giuffrida men fick en plats i återkvalet, där det blev förlust mot Chelsie Giles.

Charline van Snick utkämpade sin tuffaste kamp bortom mattan. Hon upplevde en chock vid Judovärldsmästerskapen 2013: Nyss dekorerad med brons genomgick hon en dopningstest: positivt där man hittade kokain. Van Snick hävdade redan från början att hon var oskyldig. “Jag är hundraprocentigt säker på att det är en sabotaghandling”, förklarade hon för massmedia. Det är emellertid nästan omöjligt att leda oskyldighet bevis efter ett positivt dopingprov – bevisbördan ligger helt och fullt på idrottaren. Hon blev således avstängd av Internationella Judo-förbundet (IJF) i två år för dopning från och med 3 januari 2014.

Den 29 oktober 2013 meddelades det att en håranalys som van Snick beställt från det toxikologiska laboratoriet vid Katholieke Universiteit Leuven visade negativt resultat för regelbunden kokainanvändning. Toxikologisk forskning visade närvaron av 2,3 pikogram kokain per milligram i håret under perioden från 10 augusti till 10 oktober 2013, vilket är 200 gånger mindre än mängden i ett prov från en regelbunden användare, och fullständig frånvaro av kokain i hårdelen före 10 augusti.

Dock meddelades det den 30 november 2013 att det officiella omtestet också visade positivt för kokain.

Spår av ämnet hittas däremot slutligen i en av hennes doser med isotonisk sportdryck. Det övertygade CAS skiljedomare som bedömde att det mest sannolika scenariot var “sabotage av en illvillig tredje part”. Domarna ansåg att avsiktlig intagning av kokain var utesluten, vilket även stöddes av den påvisade låga koncentrationen av ämnet. Den 4 juli 2014 upphävde CAS avstängningen mot Charline van Snick. Hennes VM-bronsmedalj från 2013 blev återkallad eftersom diskvalifikationen i tävlingen upprätthölls enligt reglerna för IJF – hade dopingprovet tagits under träning hade det varit mer sannolikt att hon skulle fått behålla medaljen.

Charline van Snicks misstankar riktas mot hennes tidigare tränare. “Jag ville skiljas från honom innan VM och det skedde mycket konfliktfyllt med förbundet och honom”, rappor-terade Van Snick. Tränaren förnekade anklagelserna. En rättegång mot honom avvisades på grund av brist på bevis för hans medverkan i brottet.

Det var första gången i CAS historia som termen “sabotageakt” nämndes i ett prejudi-katfall. Ur CAS slutgiltiga beslut från den 4 juli 2014 kan hämtas:

Idrottens skiljedomstol (CAS) har meddelat sitt beslut efter överklagandet som lämnats in av den belgiska judokan Charline van Snick mot beslutet som utfärdats av Internationella Judoförbundets (IJF) verkställande styrelse i december 2013, där judokan erkändes skyldig till en regelöverträdelse inom antidoping (kokain). CAS har erkänt förekomsten av en regelöverträdelse inom antidoping, men har delvis bifallit idrottarens överklagande och ansett att hon förmodligen var offret för sabotage. Följaktligen har CAS upprätthållit upphävandet av resultaten som Charline van Snick uppnådde under Judo World Championships i Rio de Janeiro 2013, men har upphävt den tvååriga avstängningen som IJF införde mot idrottaren.

Den 26 augusti 2013 deltog Charline van Snick i judo-VM i Rio de Janeiro, Brasilien, i kategorin -48 kg. Efter sin seger i bronsmedaljmatchen i sin kategori genomgick hon en antidopingkontroll som avslöjade närvaron av kokainmetaboliter. Analysen av B-provet bekräftade närvaron av kokain, och IJF:s verkställande styrelse diskvalificerade idrottaren från VM 2013 och avstängde henne i två år. Den 29 januari 2014 överklagade Charline van Snick beslutet till CAS för att begära upphävande av sanktionerna, med tanke på att hon var offer för sabotage och inte var skyldig till något fel eller försumlighet.

En förhandling ägde rum den 16 maj 2014 vid CAS:s huvudkontor i Lausanne i närvaro av idrottaren och IJF-representanter, samt deras respektive ombud. Den skiljedomstol som ansvarade för ärendet har granskat parternas argument och noterat att närvaron av kokain i idrottarens kropp var fastställd, men i mycket låg mängd, och att det utgjorde en överträdelse av gällande antidopningsregler. Dessutom har den kommit fram till att idrottaren inte var en kokainanvändare, varken regelbundet eller sporadiskt, och att frivillig konsumtion av sådan substans under judo-VM var mycket osannolik. Därför ansåg den skiljedomstol att existensen av sabotage mot idrottaren var det mest sannolika scenariot, med hänsyn till några oroande fakta som framkommit för domstolen under förfarandet, särskilt existensen av en anmälan om trakasserier som lämnats in av idrottaren mot en medlem av hennes krets och, efter det positiva antidopingtestet, en brottsanmälan mot X (för närvarande under utredning).

Skiljedomstolen ansåg att scenariot med sabotage av en illvillig tredje part var det mest sannolika, enligt sannolikhetsavvägningen. Med hänsyn även till den mycket låga mängden kokainmetaboliter som detekterats och den sannolika kronologin av händelser ansåg skiljedomstolen att Charline van Snick inte var skyldig till något fel eller försumlighet enligt bestämmelserna i WADA:s och IJF:s antidopingregler. Eftersom överträdelsen av antidopning-reglerna under tävling är fastställd, kräver artikel 9 i Världsantidopningskoden och FIJ:s antidopingregler upphävande av resultaten som idrottaren uppnådde under VM 2013 och alla följder därav. Dock upphävs den tvååriga avstängningen av CAS.

Sabotage genom ecstacy i maten till ett OS-testande spanskt landhockeylag

Fallet med det spanska damlandslaget i landhockey 2008 är ett av de mest spektakulära i dopingens historia – det klumpiga försöket och att även ledarens fru med flera blev förgiftade.

Det började vara en helt vanlig kväll den 17 april 2008 på Park Inn Hotel i Azerbajdzjans huvudstad Baku. “Jag minns specifikt att jag åt ärter”, berättar den spanska hockeyspelaren Silvia Bonastre om en middag under en olympisk kvalificeringsturnering. Spanien var nära att kvalificera sig för Olympiska spelen i Peking. Den kvällen hände emellertid konstiga saker. Under och efter middagen kände sig plötsligt många spelare sjuka. Några av dem var tvungna att lägga sig, andra sprang plötsligt rastlöst runt på hotellet. “Det var kaos, totalt kaos”, minns Maria Romagosa, som då också var spelare i laget.

Även andra medlemmar i den spanska delegationen påverkades – till och med förbundets 77-årige president och hans fru. “Han hade redan blivit yr och kunde inte längre resa sig från bordet”, beskriver Bonastre de dramatiska scenerna.

Trots allt besegrade spanjorerna värdnationen Azerbajdzjan några dagar senare med 3-2 i finalen av kvalificeringsturneringen för Olympiska spelen. Hemmapubliken svarade med att kasta plastflaskor på det spanska laget.

Spanjorskorna trodde att de hade kvalificerat sig för OS. Men sedan kom en chockerande nyhet: Vid dopingkontrollerna under turneringen testades två spelare positivt för MDMA, huvudkomponenten i partydrogen ecstasy, förbjuden inom elitidrotten. Enligt de dåvarande reglerna innebar detta att Spanien förlorade sin plats i OS och istället fick Azerbajdzjan delta i Peking.

Det spanska landhockeyörbundet undrade om det hade något att göra med händelserna kring middagen på hotellet? Fjorton hårprover från spelare analyseras, inkluderande de två spelare som testad positivt: Bonastres och Romagosas. Elva av de testade spelarna hår innehöll spår av MDMA plus läkarens och fötbundspresidentens fru. En officiell rapport från internationella landhockeyförbundet FIH drog slutsatsen att “endast förklaringen” är att de alla måste ha intagit substansen under middagen.

Ännu mer mystiskt blev det när man närmre undersökte de positiva resultaten av spelarnas urinprover som togs under turneringen: Experter är överens om att en av de drabbade med tanke på den höga mängden MDMA i hennes urin omöjligt kunde ha utövat idrott – för att inte tala om en internationell hockeyturnering. Man drog slutsatsen att hennes urinprov måste ha manipulerats i efterhand. De två testade spelarna frikändes.

Azerbajdzjans hockeyförbund förnekade allt ansvar och överklagar beslutet till CAS – dock utan framgång. Det spanska laget fick behålla sin plats i OS men slutade till sist på 7:e plats i Peking-spelen.

Efter det hände emellertid ingenting: Ingen undersökning och ingen ansträngning för att hitta de ansvariga för den påstådda dopingattacken. Varför är oklart, men vid den tiden var en av huvudsponsorerna för FIH, det internationella landhockeyförbundet, det azerbajdzjanska företagskonglomeratet ATA Holding. I spetsen för detta stod då en man som var medlem både i landhockeyförbundet och i landets regering. Detta ledde dock inte ens till en utredning. WADA har aldrig redogjort för varför man inte gick vidare med fallet.

Det är inte första gången som WADA:s agerande i relation till Azerbajdzjan verkar tveksamt: Tidigare påstås den tidigare presidenten för Internationella tyngdlyftningsförbundet (IWF), Tamás Aján, ha försökt dölja totalt 23 positiva tester från azerbajdzjanska idrottare under 2013, samtidigt som han var medlem i WADA:s styrelse. WADA verkade då acceptera Ajáns världsförbunds ursäkter för fördröjningen av dopingfallen och förklarade att de inte kunde se något felaktigt beteende. Aján avgick år 2020 i samband med korruptionsutredningar som utlösts av ARD-dokumentären “Topphemligt: Dopingens mästare”.

I en vetenskaplig artikel är hela händelseförloppet relaterat:

Den förkvalificerande turneringen i landhockey hölls mellan den 12 och 20 april 2008. Vinnaren skulle få en plats i sommar-OS 2008 i Peking. Under turneringen spelade det spanska laget mot Vitryssland (12 april, seger 4–0), Chile (13 april, seger 5–0), Ukraina (15 april, seger 3–1), Azerbajdzjan (16 april, seger 4–0) och Kenya (18 april, seger 9–0) och säkrade en plats i finalen mot det lag som var värd för turneringen (det vill säga Azerbajdzjan) den 20 april. Det spanska laget vann finalen med 3–2 och kvalificerade sig därmed för en plats i OS.

Dock, den 21 maj informerade Fédération Internationale de Hockey (FIH) det spanska laget i landhockey att A-proverna från två spanska spelare, tagna under turneringen och analyserade senare i antidopinglaboratoriet i Moskva, visade ett positivt resultat. Dessa två prover motsvarade dopingkontrolltesterna som utfördes den 18 april (Spelare 1) och 20 april (Spelare 2). Båda spelarna testade positivt för samma substans, 3,4-metylendioximetamfetamin (MDMA), som hittades i deras urin vid olika koncentrationer. Spelare 1 hade en MDMA-urinkoncentration på 4 mikrog/mL, medan Spelare 2 hade 60 mikrog/mL. B-proverna analyserades den 30 maj i Moskva. Den 4 juni meddelade FIH att B-provernas resultat bekräftade A-provernas, och därmed fastställdes ett brott mot antidopingsreglerna enligt koden. Spelarna i fråga begärde en muntlig förhandling av FIH Judicial Commission eftersom, enligt artikel 11.1 i FIH:s antidopingspolicy, “om mer än en lagmedlem i ett lagidrottsteam anses ha begått ett brott mot antidopingsreglerna under evenemanget kan laget vara föremål för diskvalificering eller annan disciplinär åtgärd”. Detta innebär att om båda spelarna i det spanska laget bevisades skyldiga till brott mot antidoping-reglerna skulle hela laget diskvalificeras från turneringen, och Azerbajdzjans herrlandslag skulle då kvalificeras för sommar-OS.

Kontroversen i detta fall började när det spanska landslagets läkare lämnade in en rapport kvällen den 17 april, där det framgick att samma dag (det vill säga dagen före semifinalmatchen mot Kenya) hade 12 medlemmar i det spanska landslaget samtidigt rapporterat känslor av yrsel, svaghet i benen, illamående och skakningar efter att ha ätit middag på hotellet. De medlemmar med dessa symtom inkluderade sju av lagets spelare (inklusive Spelare 1 som testade positivt för MDMA dagen efter händelsen, den 17 april), tillsammans med presidenten för Real Federación Española de Hockey (RFEH), hans fru, tränaren, tränarens assistent och läkaren själv. Enligt rapporten var luftkonditio-neringen ovanför det spanska lagets bord påslagen under middagen på hotellet. Laget hade begärt att luften skulle stängas av, men innan de hade avslutat sin middag sattes luftkonditioneringen på igen. Senare under natten började ovan nämnda medlemmar uppleva symtom och behandlades med en oral H1-receptorantagonist, Ebastine, som vanligtvis används för att lindra symtom som allergisk rinit. Under följande morgon lindrades deras symtom, även om vissa medlemmar fortfarande rapporterade symtom. Lagets medicinska rapport lämnades in samma natt, en månad innan RFEH fick kännedom om de ogynnsamma dopingresultaten, eftersom laget då hade allvarliga misstankar om avsiktlig luftburen kontaminering i luftkonditionerings-ventilerna – möjligtvis avsedd att negativt påverka spelarnas prestation under kvalifikationsmatcherna. Lagmedlemmar som var närvarande vid middagen rapporterade också att under måltiden föll ett “vitt pulver” på dem, vilket de inte hade kopplat till ett dopingförsök vid den tiden. Dessutom, som tidigare beskrivits, hade spelarna i det spanska laget tidigare protesterat till organisationen att de inte kunde sova efter att ha fått flera telefonsamtal i sina hotellrum.

Den 11 maj, efter bekräftelse av de två positiva dopingproverna för de spanska spelarna, begärde RFEH att all dokumentation som var kopplad till resultaten skulle skickas till FIH. RFEH beslutade också att genomföra håranalyser av 14 lagmedlemmar för att ge ytterligare bevis på det avsiktliga dopingsabotaget som hade inträffat under turneringen (urin- och blodprover ingick också i denna analys). En representant från FIH var närvarande under insamlingen av hår-prover som ägde rum den 26 maj, och proverna skickades till Institut Hospital del Mar d’Investigacions Mèdiques (IMIM) i Barcelona och till Forensisch Toxikologisches Centrum (FTC) i München för oberoende analyser. Undersök-ningen som utfördes vid dessa institut visade att alla urinprover testade negativt för MDMA, men flera hårprover testade positivt eller innehöll spår av MDMA, alla i den 0–2 cm långa delen av håret (inget hårsample innehöll spår i intervallet 2–6 cm). Mer specifikt testade tre prover positivt för MDMA (inklusive hårstråna från Spelare 1, en annan spelare som inte testades för doping under turneringen, och lagets tränare), fem innehöll spår (inklusive hårstråna från lagets läkare och presidentens fru), och ytterligare fem testade negativt (inklusive hårstråna från Spelare 2). Enligt FTC-rapporten var dessa fynd förenliga med en möjlig användning/kontaminering av MDMA under månaden före insamlingen av hårsamplena, vilket överensstämde med hypotesen om sabotage formulerad av det spanska herrlandslagets läkare och RFEH.

Den 2 juni föreslog RFEH:s advokat till FIH att det fanns tillräckligt vetenskapligt bevis för att överväga ett scenario med kontaminering genom hotellets luft-kanaler den 17 april. Som svar på detta meddelade FIH sitt beslut den 9 juni och meddelade att de två spelarna skulle få en 2-årig sanktion, deras medaljer skulle tas bort, och hela det spanska herrlandslaget i hockey skulle diskvali-ficeras från turneringen, vilket automatiskt skulle kvalificera det azerbajdzjanska herrlandslaget i hockey för Olympiska spelen.

Även om mängden MDMA som påträffades i Spelare 1:s urin, erhållet för dopingstestet, kunde förklaras av hypotesen om luftkontaminering, väckte den betydande mängden MDMA som hittades i Spelare 2:s urinprov, som inte uppvisade några symtom och påstås inte ha varit närvarande vid middags-bordet, möjligheten till manipulering av provet. Dessutom var mängden MDMA som hittades i Spelare 2 nära den dödliga dosen. För att bevisa hypotesen om manipulering av provet skickades de ursprungliga urinproverna som erhållits under turneringen, vilka hade mätts och övervakats vid antidopinglaboratorium i Moskva, tillsammans med ett nytt, autentiserat urinprov från Spelare 2, till det WADA-ackrediterade laboratoriet i Köln för att studera steroidprofilen för de två proverna. Steroidprofilen mäter koncentrationen av endogena anabola androgena steroider över tid och kan avslöja användningen av dopingsmedel. Även om WADA introducerade det urinsteroida modulen för idrottarens biologiska pass först i januari 2014, användes steroidprofilen i detta fall för att jämföra identiteten i urinproverna eftersom det inte var genomförbart att utföra en korrekt DNA-autentisering av proverna. Resultaten från steroidprofilen visade att proverna inte tillhörde samma person, vilket pekade på en form av provmanipulering genom införandet av MDMA i Spelare 2:s urinprov. Denna förklaring förklarade den överfysiologiska koncentrationen av MDMA i Spelare 2:s urinprov under turneringen – denna spelare som inte var vid lagmiddagen den 17 april, som testade negativt i håranalysen och hade en annan steroidprofil än urinprovet som analyserades vid Moskvas antidopinglabora-torium.

Ett överklagandemöte begärdes då av RFEH och ägde rum i Lausanne, Schweiz. Håranalysen och den icke-överensstämmande steroidprofilen (mellan Spelare 2:s autentiserade urin och urinprovet som testade positivt för MDMA under turneringen) presenterades. Den 15 juli släppte FIH ett officiellt uttalande på sin webbplats om Spelare 1:s dopingstest den 18 april och angav att “FIH Judicial Commission fann att det hade begåtts ett brott mot antidopingreglerna men att det inte fastställts någon skuld eller försummelse från hennes sida, så det finns inget krav på att påföra någon avstängning.” För Spelare 2 sa FIH, “FIH Judicial Commission fann att ingen överträdelse av antidopingsreglerna hade begåtts.” Efter att FIH meddelat sitt slutliga beslut begärde det azerbajdz-janska herrlandslaget i landhockey (AFHF) formellt den 19 juli en kopia av FIH-beslutet och allt stödjande dokumentation. I ett brev som skickades den 22 juli vägrade FIH att ge AFHF en kopia av beslutet och motiverade att AFHF inte var berättigad att överklaga beslutet.

Efter att AFHF inte hade fått ett positivt svar från FIH, lämnade de tillsammans med spelarna från det azerbajdzjanska damlandslaget i landhockey och Azerbajdzjans nationella olympiska kommitté (ANOC) in en ansökan till ad hoc-divisionen för Idrottens skiljedomstol (CAS) den 31 juli. Den 2 augusti, en vecka före öppningsceremonin för sommar-OS 2008, beslutade CAS att, med hänsyn till FIH:s antidopingspolicy, hade det azerbajdzjanska damlandslaget i landhockey ingen rätt att överklaga det beslut som FIH:s disciplinkommission hade fattat. Vid en senare CAS-förhandling den 8 augusti 2008 beslutade CAS att det azerbajdzjanska damlandslaget i landhockey skulle anklagas för dopingssabotaget mot det spanska laget.

Det kan också påpekas att det också finns en tidigare vetenskaplig rapport i en ansedd tidskrift om händelserna, rapporterad 2008.

Handbollsspelaren Simon Getzmann friades från ett positiv dopningsprov

Simon Getzmann var en 24-årig schweizisk handbollsspelare. En äkta högersexa, snabb och smidig och med ett dussin landskamper bakom sig.

Efter en mästerskapsmatch med sitt lag BSV Bern i december 2014 blev Simon Getzmann ombedd att genomgå ett dopningstest. Ren rutin, tänkte han, inget annat än “en vanlig dopningstest, som jag har gjort över tio gånger”. Han hade aldrig tagit dopningsmedel. Han blev emellertid gradvis nervös när hans lagkamrater som testades samtidigt fick sina negativa resultat, medan han själv inte hörde något från testarna. Sedan kom bekräf-telsen: Simon Getzmanns prov visade spår av den förbjudna substansen hydroklortiazid.

Hydroklotiazid (Esidrex®) har ingen prestandahöjande effekt, men idrottare är förbjudna att använda det eftersom diuretika kan hjälpa dopare att undvika ett positivt test. Som ett så kallat maskeringsmedel kan det leda till en snabbare utsöndring av förbjudna substanser från kroppen.

För att öppna B-provet tog Getzmann med sin far till laboratoriet i Lausanne. Han är fotbollstränare och har alltid främjat sonens karriär inom sporten. B-provet bekräftade resultatet från A-analysen.

Men sedan kom vändningen. Av den schweiziska antidopningsbyrån fick han en indikation om sina egna uppgifter på dopingkontrollformuläret vid den aktuella testen. Hade han inte angett användningen av en smärtstillande medicin, och hade han inte låtit det kontrolleras redan? Getzmann kom ihåg det. I sin lägenhet hittade han förpackningen av medicinen – där fanns ännu en sista tablett. Han hade tagit tre lbuHexal filmdragerade tabletter efter en axelskada i mitten av december. Eftersom detta läkemedel inte finns på dopinglistan såg Getzmann, läkaren och sjukgymnasten inga problem. Getzmann överlämnade nu den sista kvarvarande tabletten från den använda förpackningen och andra tabletter från apoteket i Tyskland, där förpackningarna ursprungligen köptes, till Pharmaceutical Control Laboratory i kantonen Bern och Hans-Jörg Helmlin, en kantonal apotekare.

Getzmann säger: “Jag hade en känsla av att alla var emot mig – eller att de inte var proaktiva för mig. Den förste som verkade annorlunda var Hans-Jörg Helmlin. Han sa att fallet var mycket spännande och att han försökte undersöka saken inom ramen för sina möjligheter. Getzmann överlämnade den sista kvarvarande tabletten från den använda blistret och andra tabletter från köpet i Tyskland. Dessa tabletter hade andra tillverknings-batchnummer än de tabletter som användes av Getzmann. Den 20 februari 2015 fick Getzmann veta av Helmlin att spår av den odeklarerade hydroklortiaziden hade hittats i den sista tabletten i det öppnade blistret utöver den aktiva ingrediensen ibuprofen. Helmlin uppskattade kontamineringen till 0,002 milligram per tablett. Ingen kontaminering hittades i de återstående tabletterna från andra produktionssatser.

Helmlin begärde att tillverkaren Hexal skulle förse honom med behållna prover av produktionsenheten i fråga för vidare analys. Behållna prover är bruksfärdiga läkemedel från ett produktionsparti som måste lagras så att de kan användas vid kvalitets- eller produkt-säkerhetsproblem. Hexal gjorde därefter egna undersökningar och bekräftade att kontami-neringen med hydroklortiazid hade skett i det aktuella partiet under den så kallade beläggningsprocessen. Beläggningen gör tabletten lättare att svälja och skyddar den från att gå sönder. Dessutom bekräftades det att endast partiet i fråga – som användes av Getzmann – hade kontaminerats, och inte något annat parti. Kontamineringen låg dock långt under den gräns som definieras av Good Manufacturing Practice – tillverkningsföretaget hade således inte gjort något misstag. Maskinen som förvandlade det medicinska pulvren till tabletter hade sannolikt inte rengjorts tillräckligt mellan tablettslagning av de två olika preparaten.

Föroreningen var så liten (”motsvarande en tesked socker i en simolympisk 50-metersbassäng”) att den inte bröt mot några regler, men samtidigt tillräcklig för att utlösa ett positivt resultat vid dopninganalyser. Getzmann säger att farmakologens samtal “var egentligen min frikännande dom”.

För verifiering genomförde Antidoping Schweiz så kallade elimineringstester vid antidopinglaboratoriet i Köln. Vid utsöndringsförsök simuleras användningen av läkemedlet, dvs. antal tabletter som tagits, tidpunkt för intag, varaktighet för intag. Dessutom samlas urinprover in och analyseras vid olika tidpunkter. Denna process hjälper till att ta reda på hur och hur snabbt ett läkemedel bryts ner i kroppen. För detta ändamål framställde apoteket vid Inselspital i Bern en 400 mg placebotablett och tillsatte samma mängd hydroklortiazid som kontanationen i Getzmanns tablett. Därefter utförde två frivilliga utsöndringsexperiment med de kontaminerade placebotabletterna. Resultaten visade att om någon tog en tablett tre gånger om dagen – vilket är vanligt med detta smärtstillande medel – kunde en liknande koncentration av hydroklortiazid detekteras i urinen som i Getzmanns positiva prov.

Den 20 februari 2016 friade disciplinkammaren Getzmann från dopningsanklagelser, mer än ett år efter det ödesdigra dopingtestet. – trots det faktum att substansen tydligt hade påvisats i hans urin.

Simon Getzmann investerade mer än 10 000 euro i utredningen av sitt fall, vilket han inte kunde få tillbaka trots den friande domen. Idrottsreglerna innehåller inga bestämmelser om någon form av ersättning till felaktigt anklagade och avstängda idrottare. För den schweiziske handbollsspelaren var det en mycket stor ekonomisk utmaning att bevisa sin oskuld. “Jag var student på den tiden och tjänade motsvarande 1 000-1 200 euro per månad. Jag hade inga pengar till en advokat och absolut inga pengar till en rättegång.” Som en följd av den friande domen gick dock Swiss Olympic, paraplyorganisationen för alla schweiziska idrotter, med på att betala hela rättegångs- och rättegångskostnaderna, som nu hade uppgått till 100 000 schweizerfranc.

Experter – som den tidigare chefen för den schweiziska antidopningsbyrån – Matthias Kamber, anser att Getzmann var den första idrottaren i världen som testats positivt efter intag av ett godkänt, korrekt framställt läkemedel.

PRIMÄRVÅRD

Hjälp till AAS-användare i schweizisk primärvård

Hälsokonsekvenserna för personer som använder AAS kan vara allvarliga, men medicinsk vård för denna grupp är begränsade. Därför var syftet med detta projekt att genomföra en kvalitetsstudie för att utvärdera möjligheten att erbjuda aktuell bästa kliniska praxis för AAS-användare baserat på den publicerade litteraturen inom primärvården i Zürich, Schweiz.

En primärvårdstjänst för nuvarande eller tidigare AAS-användare etablerades vid Arud Centre for Addiction Medicine i Zürich, där specialiserad medicinsk vård erbjöds denna patientgrupp. Rapportering och metodik för att utvärdera genomförbarheten av denna kvalitetsstudie följde en checklista för pilotstudier. De primära utvärderingsmåtten var patientnöjdhet (kundnöjdhetsindex) samt lojalitet mot vårdtjänsten (net promoter score). Dessa mått har tidigare använts inom sjukvården för att mäta patientupplevelser samt förutsäga framtida rekommendationer och återbesök.

Vidare var syftet att beskriva patienternas karaktäristika och substansanvändning i en schweizisk kontext. Patienter kunde från och med den 1 juni 2023 få tillgång till dessa tjänster i Zürich. Rekryteringsstrategin bestod av muntlig spridning bland AAS-användare samt pappersannonsering (till exempel flygblad) om vårdtjänsten. Urvalskriterierna grundade sig på juridiska restriktioner avseende dopningslagstiftning och medicinska yrkesetiska principer. Vid det första besöket genomfördes en riktad anamnes, och patienterna genomgick en fysisk undersökning, psykometrisk bedömning, instrumentella tester samt laboratorieanalyser. Data sammanställdes med hjälp av deskriptiv statistik.

Totalt 34 patienter besökte vårdtjänsten mellan juni och december 2023. Utmärkta resultat uppnåddes avseende patientlojalitet (net promoter score: 100) och patientnöjdhet (kund-nöjdhetsindex: 100 %). Patienterna var oftast unga yrkesverksamma män (medelålder: 39 år, standardavvikelse: 8 år) med utbildning utöver grundskolenivå. Den främsta anledningen till AAS-användning var estetiska skäl. Substanserna införskaffades huvudsakligen via icke-medicinska källor.

Mönstren för AAS-användning var komplexa, med omfattande polyfarmaci och samtidig användning av illegala substanser. De flesta patienter led av biverkningar och hade flera fysiska och psykiska hälsokomplikationer. Många av de fysiska, laboratorie- och instrumentella undersökningarna visade avvikelser – även om de flesta var milda och övergående, fanns vissa potentiellt allvarliga hälsorisker.

Denna första kvalitetsstudie visar att integration av aktuell bästa kliniska praxis för AAS-användare inom rekreationsidrott är genomförbar med hög acceptans inom primärvården i Schweiz. Vidare visar resultaten att dessa patienter ofta har riskfyllda beteenden och en hög förekomst av samsjuklighet. AAS-användare verkar kunna dra nytta av integrerad medicinsk vård som tillhandahålls och koordineras inom primärvården.

Viktigt är att nuvarande dopningslagstiftning visade sig vara en betydande begränsning för att tillhandahålla adekvat medicinsk vård till denna patientgrupp, vilket understryker behovet av lagändringar för att motverka detta växande folkhälsoproblem.

Dopade motionärer hos allmänläkaren

I den kanske högsta ansedda vetenskapliga tidningen för allmänläkare, American Family Physician, tas doping hos motionärer upp i en ledare.

Man redovisar en rad substanser som är ovanliga inom medicinsk verksamhet men som finns under utprovning som läkemedel, och som redan är dopingklassade och som också kan ge oanade biverkningar. Den grupp som främst framhålles är selective androgen receptor modulators till exempel ostarin (Enobosarm®) och LGD-4033 (Ligandrol®) vilkat visat sig ha en påtaglig anabol effekt på muskler och benvävnad. Trots att dessa substanser fortfarande inte är tillgängliga på den kommersiella marknaden har de givit upphov till minst 250 positiva dopingprov sedan 2010. Med största säkerhet kommer substanserna i dessa sammanhang från tillblandning i kosttillskott.

På internet kan man också utan problem köpa fragment av tillväxthormon (till exempel AOD-9604) och substanser som frisätter tillväxthormon, Growth hormone (GH), som exempelvis ibutamoren. Där säljs också otillåtna stimulantia som sibutramin (Meredia®), higenamin, metylhexanamin och octodrin tillsammans med andra mindre molekyler som kan ha stimulerande effekter.

I Sverige liksom i USA är det relativt ovanligt att patienter utan direkt tillfrågan talar om vilka kosttillskott de tar, och även om de gjorde det är det så vanligt med kontaminerande substanser att det är svårt för den enskilde allmänläkaren att dra några slutsatser från preparatanvändningen.

Det påpekas också att det under senare år tillkommit en rad kliniker som säger sig kunna förlångsamma åldrande, öka det allmänna välbefinnandet, et cetera, och då bör allmänläkaren veta att dessa kliniker ofta förskriver hormonpreparat på mycket vaga grunder eller inga grunder alls. Mest vanligt är sannolikt recept på testosteron eftersom män – och kvinnor – känner sig ”trötta.” I dessa situation är distriktsläkaren en mycket viktig person som kan informera om fördelar risker med denna typ av hälsoexperiment.

DIVERSE

Betydelsen av dopingskandaler

Massmedia är sällan intresserade av doping och antidoping annat än när det gäller spektakulära dopingavslöjanden, och då väljer man ofta att betrakta den utpekade som ”bov” eller som ”ett oskyldigt offer för oförutsebara händelser.”

I den här aktuella danska artikeln gör författarna ett försök att utifrån en egen teori försöka förstå hur skandalerna påverkar samhället (inte i första hand de som pekats ut eller deras närmaste). De baserar sin teori både på tänkande av den tyske sociologen Niklas Luhmann och sociologen och filosofen Max Weber.

Idrottskandalerna beskrivs således som exempel på hur även det paradoxala kan ge ett utrymme för att förstå det skedda på ett nytt sätt. Författarna vill dock gärna skilja på två sorters skandaler; dels byråkratiska felslut, dels karismatiska felslut. En indelning i dessa två typer kan göra det möjligt att förstå hur skandalerna påverkar samhället också på längre sikt.

Lejon och anabola steroider

Lejon har hållits som husdjur av kommersiella skäl i Sydafrika sedan ungefär 1990. Enligt uppgift från 2021 finns det cirka 3500 vilda lejon i landet och minst 8000 lejon i 350 farmer. Lejonen föds upp för turism, med vilket menas att man kan erbjudas att ”walk with lions” (det vill säga att man tar en promenad med lejon som är vana att gå bredvid människor), att få leka med lejonungar och – sannolikt vanligast – för troféjakt. Hudarna säljs naturligtvis, en del kött kan användas som människoföda (vi människor tycker dock att kött från köttätande djur smakar sämre än kött från växtätare) och benen säljs framför allttill Asien där de användes i traditionell medicin istället för benvävnad från tigrar. Farmerna uppges vara under dålig tillsyn bland annat beroende på att de flesta ligger i otillgängliga trakter. Registrering sker delvis av skatteskäl, vilket kan föranleda att vissa lejonfarmare inte registrerar alla sina djur.

Enligt beräkningar redovisade 2021 omsatte lejonfarmerna cirka 42 miljoner amerikanska dollar årligen. De lagar som finns avseende djurhållning, förbud mot export av djurdelar etc har bedömts som tillräckliga, men de efterlevs dåligt och det tycks lätt för uppfödarna att kringgå många av föreskrifterna.

Enligt djurrättsförespråkare sker uppfödningen oftast under undermåliga förhållanden ur djurskyddssynpunkt (så inhägnader, dålig medskydd för djuren, för många djur, etc), men djurhållningen i sig är helt laglig. Lejonungarna tas från modern oftast efter bara ett fåtal dagar för att sedan födas upp med flaska – allt för att de skall bli så tama och lättskötta som möjligt. När de så småningom används blir vuxna (cirka 3 års ålder) blir honorna avelsdjur och hannarna går i första hand till troféjakt. Ett ”problem” därvidlag är att djuren aldrig lärt sig ett normalt djurbeteende eftersom de alltid matats och således inte lärt sig vare sig jaga eller att skydda sig – de uppför sig således i första hand som djur på en svensk lantgård, men kan naturligtvis fortfarande vara farliga om de retas.

Jakt på dessa djur går till så att man som turist går in på internet och får bilder – numera ofta en video – på djuren och då kan välja ut det djur man vill skjuta. Sedan åker man ut till de ranch där djuret finns och ägaren för ut djuret i en större inhägnad med något skogsliknande och sedan får jägaren leta upp djuret (som inte kan rymma ur inhägnaden och inte har något naturligt flyktbeteende) som sedan skjuts. Efter bildtagning får jägaren med någon del av djuret hem som trofé.

Enligt prisuppgifter juli 2023 kostar det mellan 5 och 26 000 dollar för ett stort djur, med maxpriser upp 55 000 dollar för de allra ståtligaste hannarna med särskilt stor man. Vill man skjuta ett albinolejon – white lion – kostar det cirka tre gånger så mycket (USD 14 000).

För de som vill köpa en lejonunge att ta hem till de länder där det är tillåtet – inkluderande flera delstater i USA – kostar det ett par tusen dollar (USD1,600 till 15,000) plus frakt. Det finns också farmer som säljer tigrar och bastarder mellan lejon och tigrar, leoparder, gepader och liknande.

Varför nu diskutera detta i ett forum för doping? Jo, därför att i denna kommersialiserade värld ger man lejonhannarna anabola steroider. Dessa olagliga medicinerna gör att lejonhannarna blir större och framför allt få de större man – ju större man desto större värde på marknaden för troféjakt. Djuren anses inte blir mera våldsamma av de anabola steroiderna, men de blir mer oberäkneliga, och det kan vara ett försäljningsargument.

Nog är det illa att man lurar idrottsutövare att förgifta sig med anabola steroider för att de skall presterar mera eller låter kriminella huliganer och soldater att använda steroider för att de skall bli mer våldsamma – men att ge det till djur för att de skall ge högre prestige att jaga!? Nog har väl mänskligheten då gått för långt?

WADA har en egen Etikrapporteringsplattform för WADA:s inre arbete

I november 2021 antog WADA:s styrelsen en Etikkod, som fastställer tydliga etiska normer för WADA-funktionärers verksamhet för att säkerställa att institutionen kan skydda sina ledande värden för integritet, öppenhet och excellens.

WADA etablerade sedan en oberoende etiknämnd, IEB, som arbetar oberoende av WADA och dess styrelse. I maj 2022 godkände styrelsen IEB:s nio medlemmar, och i augusti 2022 inledde WADA sökandet efter en etikombudsman. Den 30 mars 2023 meddelade WADA, efter IEB:s noggranna granskning av många starka kandidater från hela världen Gautier Aubert som den första etikombudsmannen.

WADA meddelade nu den 24 augusti 2023 att man öppnat sin Etikrapporteringsplattform, som möjliggör rapportering av anklagelser från vem som helst som observerar misstänkt etiskt felbeteende av WADA-funktionärer. Plattformen är således inte avsedd att avslöja doping (det finns en sådan visselblåsarfunktion sedan tidigare) utan är till för att kanalisera misstankar mot oegentligheter i WADA till en oberoende instans som självständigt kan utreda misstankarna.

Denna konfidentiella och oberoende rapporteringsplattform drivs uteslutande av WADAs oberoende etikombudsman och inkluderar:

ett formulär för att direkt rapportera till etikombudsmannen, med möjligheten, om nödvändigt, att vara anonym

detaljerade svar på vanliga frågor, inklusive vilka ärenden som kan rapporteras och vilka individer som anses vara ”WADA-funktionärer”

information om etikombudsmannen samt ett säkert och tryggt sätt att kommunicera med honom efter att ha lämnat in en rapport

Som schweizisk advokat och expert inom idrottsjuridik skall Aubert arbeta oberoende av WADA och vara ansvarig för att implementera WADA:s etiska kod i samråd med den oberoende etiknämnden.

Aubert introducerades på WADAs årliga symposium i sessionen för god praxis inom etik inom dopingområdet. Sedan dess har han kontinuerligt arbetat med utvecklingen av WADAs Etikrapporterings-plattform, i samarbete med WADAs IT-avdelning och med input från IEB.

Förutom att hantera ärenden enligt Etikkoden fungerar herr Aubert som första kontaktperson för information om eventuella överträdelser av etiken hos WADA. Han genomför också utredningar när det krävs, innan han hänvisar ärenden till IEB för avgörande.

En svensk avhandling om etik vid doping inom idrotten

Ashkan Atry disputerade 2013 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Transforming the doping culture. Whose reponsibility, what responsibility?” Nedanstående är den disputerandes sammanfattning av avhandlingen.

Den dopingkultur som idag tenderar att sprida sig utgör en fråga för både idrotten och för samhället. Normativa diskussioner om det etiska i fråga om doping har huvudsakligen rört frågan om dess berättigande (det vill säga om det bör tillåtas inom idrotten eller ej och på vilka grunder). Denna avhandling utgör ett försök att fästa uppmärksamhet på, och undersöka, vilken relevans och betydelse uppfattningar om ansvarsfrågan har i etiska diskussioner om doping. Ansvaret för doping har huvudsakligen varit individbaserat och framför allt lagts på den enskilde idrottsutövaren. Följaktligen har individuella utövare hållits ansvariga för doping och kommit att betraktas som fuskare, som om de befinner sig i ett vakuum och kan fatta självständiga beslut om sina önskningar, strävanden och handlingar och som om de sällan eller aldrig agerar av tvång eller av andra former av yttre påtryckning.

Huvudargumentet i denna avhandling är att individbaserade uppfattningar om ansvar i dopingfrågan är problematiska och otillräckliga för att handskas med den komplexitet som dopingskulturen utgör. Jag strävar efter att presentera en alternativ bild av frågan om ansvar i dopingproblematiken baserad på social praxis, vilket bättre skildrar sättet vi upplever utövande av ansvar när det gäller doping. Denna alternativa uppfattning erbjuder också betydande möjligheter att bredda och utvidga begreppet och också att utarbeta förebyggande metoder i denna fråga. Grundtesen är idén om att ansvarstagande ofrånkomligen omfattar en social komponent på så sätt att både domaren och den dömde måste ses stå i ömsesidig relation till varandra.

Sammanfattningsvis understryker avhandlingen behovet av att bredda begreppet om ansvar i fråga om doping och att utvidga ansvarsfrågan till att omfatta även andra aktörer än enbart idrottsutövarna, som på ett eller annat sätt är en del av dopingkulturen (till exempel tränare, idrottsläkare, beundrare, sponsorer, media, sportjournalister för att nämna några). Jag börjar med den gängse problematiken i dopingfrågan (få skulle idag förneka att doping är ett problem) och försöker förstå varför och hur vi tillskriver ansvar till olika aktörer i denna fråga.

Studie 1 tjänar två syften: för det första att peka på bioetikers moraliska/professionella ansvar att utgå från en realistisk och tidsenlig syn på genetik i etiska diskussioner om ”genetic enhancement” och för det andra att peka på det angelägna i att kunniga bioetiker behöver grunda sig på välgrundad empiri. Diskussioner inom bioetik har direkt påverkan på den allmänna uppfattningen. Underförstått är att de flesta idrottsutövare inte har kunskap om de risker ”gene doping”, eller andra former av doping, medför, och att ogrundade antaganden som framförs i etiska diskussioner om doping skulle bidra till den ”hype” som omger ”genetic enhancement”. Detta skulle kunna ha oönskade sociala följder då de påverkar beslutsfattare och allmänheten. Dessutom anförs som skäl att normativa påståenden som vilar på brist-fälliga eller föråldrade empiriska antaganden, vare sig de är för eller emot doping, skulle kunna vara ohållbara. Bioetiker har ansvar att förhålla sig mer kritiska till det empiriska materialet bakom sina antaganden.

Studie 2 betonar den betydelse emotioner har för reaktioner på dopingbeteende. Attityder gentemot doping spelar stor roll när det gäller att befrämja doping och har som sådan stor inverkan på det sätt vi har förståelse för ansvarsrollen. Bortsett från rationella grunder, utgör affektiva processer ett väsentligt element i attityder mot regelöverträdelser. Sådana känsloyttringar skulle kunna förstås som allmänt mänskliga reaktioner inför regelbrott. Än viktigare verkar de affektiva processer som utövar påverkan både på individ- som social nivå och som kan påverka beteenden och attityder hos individer. Slutsatsen är att fokus på regelbrott och sanktioner enbart på individnivå kan försumma det större sociala perspektivet och skulle på så sätt visa sig vara i långa loppet otillräckligt.

I Studie 3 används fallet med doping som fusk för att fästa uppmärksamhet på det nödvändiga i att bredda ansvaret för doping. En av de vanligaste förklaringarna som ligger till grund för frågan om ansvar och skuld, är att doping är en form av fusk. Idrottsutövare som förklaras skyldiga till doping benämns vanligen ”drogfuskare.” Det görs vanligtvis gällande att doping är en form av fusk och således felaktigt eftersom det innebär a) regelbrott, och b) ”unfair advantage.” Med stöd i Peter Strawsons arbete försöker jag presentera en alternativ bild av fusk inom idrotten, nämligen uttryckt som avsaknad av god vilja och respekt.

I Studie 4 behandlas den specifika frågan om idrottsläkarnas ansvar angående doping i ett försök att beskriva det teoretiska ramverk som kan bredda synen på ansvarsfrågan. Doping är ett socialt fenomen och ett enögt fokus på enskilda idrottsutövare (eller idrottsläkare) förbiser samhälleliga faktorer som påverkar attityder gentemot doping. Slutledningen är att doping är ett komplext socialt fenomen som har lika komplexa orsaker. Inget givet ansvar hos yttre källor som kan förbättra situationen på något vis tycks existera för idrottsläkare. En förändring på detta område kan komma från idrottsläkare som tar på sig nytt ansvar vilket senare kan införlivas i de förväntningar som ligger i deras sociala roll. I mina studier är mitt resonemang om ansvar huvudsakligen inriktat på hur och varför vi tillskriver ansvaret hos individuella aktörer.

I avsnittet Diskussion gör jag ett försök att undersöka innebörden av de argument som presenteras i studierna 1–4 för att utveckla det vidgade begreppet delat ansvar hos grupper inom sportens värld. Jag diskuterar huruvida sociala grupper (sådana som subkulturer inom idrotten, supporters, sponsorer med flera) skulle kunna tillskrivas ansvar och, om så är fallet, hur och i vilken omfattning. Slutligen tar jag itu med den teoretiska ramverk som skulle göra det enklare att tänja ansvarsbegreppet till något bortom individen till att inkludera grupper i idrottsmiljöer. Jag hävdar att medvetenhet om den roll som dessa grupper spelar i sitt stödjande av attityder gentemot doping tvingar oss att rikta ansvaret åt det hållet. Slutsatsen är att ett vidgat ansvarsbegrepp som inkluderar olika grupper i samhället öppnar våra ögon och kan få till stånd en kulturell omsvängning i hela dopingproblematiken och leda våra tankar bort från den enskilde individen enbart.

Finländsk antidopingetik

Enligt det finska undervisnings- och kulturministeriet, Nuoriso- ja liikuntapolitiikan osasto (NUOLI), gäller följande etiska principer för motion och idrott:

Ett av idrottslagens mål är att främja ärlighet och etiska principer inom motion och toppidrott. Lagen utgår från jämställdhet, likabehandling, samhörighet, kulturell mångfald, sunda levnadsvanor och hållbar utveckling. Etiska principer främjas också genom internationella avtal. Undervisnings- och kulturministeriet främjar de etiska principerna, likabehandlingen och jämställdheten inom motion och idrott genom idrottsorganisationernas statsunderstöd och stöd till bland annat antidopingarbetet.

Inom idrott och motion har det ingåtts två internationella avtal:

Europarådets konvention mot doping (ratificerad av Finland 1990)

UNESCO:s internationella konvention mot doping (ratificerad av Finland 2006)

Ytterligare finns det flera till de etiska principerna inom motion och idrott relaterade internationella rekommendationer. Delegationen för etiska frågor inom idrotten fungerar som ett samordnings- och samarbetsorgan mellan olika förvaltningsområden och aktörer inom idrotten i etiska frågor som gäller idrott och motion. Finlands centrum för etik inom idrotten, FCEI, har till uppgift att fullgöra internationella idrottskonventioner och att främja den etiska verksamheten inom idrotten i samarbete med idrottsorganisationerna.

En idrottare är skyldig att iaktta Finlands antidopingregelverk, grenförbundets och det internationella grenförbundets antidopingregelverk samt den Internationella Olympiska Kommitténs antidopingregler vid Olympiska spel.Syftet med dopingövervakningen är att förhindra användningen av medel eller metoder som riskerar idrottarnas hälsa eller förbättrar deras prestationsförmåga. Undervisnings- och kulturministeriet svarar för att främja och stödja arbetet mot doping i Finland.Ministeriet bidrar till, följer upp och hjälper att utveckla arbetet mot doping och reglerar utvecklingen av idrottsorganisationernas antidopingarbete genom att höja och vid behov minska statsbidragen. Social- och hälsovårdsministeriet svarar för lagstiftningsarbete i anslutning till läkemedelslagen och justitieministeriet för utveckling av strafflagen.Målet med det internationella antidopingarbetet är att harmonisera regler och rutiner i olika länder och organisationer, utveckla kvaliteten på dopingtesterna samt att främja utbildning och kommunikation. Finlands antidopingarbete sker inom Europarådet, UNESCO och WADA (World Anti-Doping Agency). Antidopingarbetet är också en del av Europeiska unionens samarbete inom idrotten.

Då det gäller att lösa etiska frågor krävs samarbete mellan det allmänna och övriga aktörer har delegationen till uppgift att

följa upp och utveckla samarbetet mellan idrottsaktörerna och det allmänna i fråga om idrottsetiska frågor

följa med det internationella samarbetet för att lösa idrottsetiska problem

komma med förslag om idrottsetiska frågor till berörda aktörer

Delegationen kan göra framställningar till ministeriet om utredningar, undersökningar och utvecklingsprojekt samt ge utlåtanden till undervisnings- och kulturministeriet i idrottsetiska frågor.

Dopingnätverkens betydelse – exempel från dansk cykling

Det kan anses uteslutet att en enskild idrottsutövare i elitklass idag på egen hand skulle kunna klara att dopa sig utan att åka fast – dopingen är alltför komplicerad för det och antidopingen alltför välorganiserad. Det innebär att antingen måste en elitidrottare som vill dopa sig förlita sig på doping som organiseras av toppen av civilsamhället – vanligen ”statsdoping” som avslöjats i DDR, Sovjet och Ryssland – eller genom nätverk eller entreprenörer som oftast utgår från någon specifik idrottsgren. I en några år gammal dansk artikel diskuteras det på basen av en undersökning av intervjuer av danska proffscyklister.

Även om en normal elitidrottare skulle få tillgång till dopingpreparat skulle han eller hon knappast veta hur de skulle användas praktiskt – ”amatördopingens tid” är sedan länge förbi. Det krävs kunskap om de olika dopingpreparatens verkan och biverkningar, om doseringar, om hur olika dopingpreparat- och metoder samverkar eller motverkar varandra och om hur man skall kunna komma förbi antidopingens nätverk. Dessutom behövs kunskap om var och hur inköpen kan göras. Det är kvalificerad kunskap som behövs, och utan den kommer varje dopande elitidrottsutövare inte att få rimligt god effekt av sin doping och kommer dessutom med stor sannolikhet att bli avslöjad. Ingen vettig, dopad idrottsutövare genomför doping på egen hand – men ändå är det vanligen bara idrottsutövaren som uppmärksammas när doping avslöjas.

Några nätverk som kan ge kvalificerad medicinsk service eller dopinghjälp finns emellertid inte för ungdomar utan det är något som formas gradvis allt eftersom idrottsutövarna rör sig mot eliten och blir intressanta för den som är intresserad av elitidrottens vinster och i synnerhet utövarens pengar. Dopingnätverken byggs inte upp av några skriftliga dokument utan bygger på förtroende (som tar tid att bygga upp) och kontakter med vänner och kolleger som känner ”de rätta” personerna.

Många dopande idrottsutövare har senare beskrivit att det började med att någon god vän – vanligen någon aktiv i samma idrottsgren – visade upp vitaminer, proteinpulver eller något annat ”som var bra”, men som var inkörsporten till dopingklassade preparat. När idrottaren till slut övergick till doping var det oftast endast en liten grupp av personer som utgjorde nätverket, men inte sällan inkluderade det en massör eller sjukgymnast samt en läkare – och vanligen hade hela gruppen en kamratrelation som ”vänner till vänner.” Utanför gruppen diskuterades aldrig doping och inuti gruppen uppfattades dopingen snarare som ett praktiskt hantverk för att nå bra resultat än något kriminellt (som alla dock visste att det var ur juridisk synvinkel) eller etiskt problem. Dopingen sågs inte som en ekonomisk inkomstkälla i sig utan idrottsresultaten var målet.

Utåt kan kamratgruppen liknas vid en liten maffia där lojalitet och strikt tystnad utåt var fullständigt självklart. Det krävde också att man i grunden såg det som uppenbart att ”alla andra” inom idrotten sysslade med doping – man behövde inga bevis för detta eftersom man ”visste” det ändå.

Om vetenskapens roll i en komplex antidopingverksamhet

För att rama in de nuvarande framstegen inom antidopingsvetenskapen är en första definition av doping nödvändig samtidigt som den i sig dessutom kan skapa debatt. World Anti-Doping Code 2021 definierar doping i artikel 1 som “ett eller flera av antidopings-regelbrotten som anges i artiklarna 2.1 till 2.11 i koden” kombinerat med en mycket detaljerad “förbjuden lista” som täcker användning eller försök till användning av dopingmedel och -metoder. Det rör sig således inte om en teoretiskt eller moraliskt baserad definition.

Förenklat kan antidopingsbestämmelserna enligt WADA anses överträdda när en idrottare använder eller försöker använda ett förbjudet ämne eller en förbjuden metod eller när ett förbjudet ämne påvisas i ett urin- eller blodprov. Man förlitar sig således på den tekniska förmågan hos ett antidopingslaboratorium att upptäcka en sådan metod eller substans inom ett regelverk av internationella standarder och driftsriktlinjer. I ett idealiskt scenario skulle laboratorier kunna definiera procedurer för alla typer av befintliga och kommande substanser, med otvetydiga kriterier för definitionen av positivitet, och procedurerna skulle tidigare ha validerats i blindade randomiserade och kontrollerade studier med idrottsförsöks-personer från både könen. Så är det inte och denna hypotetiska nivå kommer sannolikt aldrig att kunna uppnås.

En komplex verksamhet

I den globala idrottens nuvarande värld – i synnerhet inom elitidrotten med alla dess intressenter – är sammanhanget mer och mer komplext och varje idrottsprestation kan granskas ur många olika synvinklar. Kampen mot doping tycks i denna situation idag stå vid ett vägskäl. Tvärvetenskapliga samarbeten mellan de sociala, biologiska och psykologiska vetenskaperna bör göra det möjligt för det sammanlagda systemet att göra framsteg så att fuskare aldrig vinner – eller åtminstone – deras seger blir allt svårare och mer riskabel genom avskräckning om kontroll, fördömande och ekonomiska sanktioner.

I detta sammanhang förefaller bidragen från icke-biologiska discipliner vara grundläggande för hela processen. Utbildning blir en kritisk fråga eftersom kulturen för arbetet mot doping måste förstås och accepteras av idrottare och deras omgivning från tidig ålder för att i längden vara möjligt. Dessutom är det sanktions-baserade argumentet nu i vissa avseenden förlegat och argument baserade på värderingarna om ren idrott blir allt viktigare.

Andra aspekter talar för att man skall använda också bidrag från discipliner som juridik, statsvetenskap, kommunikation och till och med marknadsföring. Allt eftersom antidopingens regelverk blir mer sofistikerat och tvister inför skiljedomstolen för idrott blir vanligare, verkar betydelsen av det juridiska området naturligt. Politiska frågor och styrelsefrågor har fått förnyat intresse de senaste åren: man kan till exempel tänka på de farhågor som väckts av Office of National Drug Control Policy (ONDCP) rapport av den 17 juni 2020 till den amerikanska kongressen angående WADA Reform Efforts, som föreslog bland annat att USA:s ekonomiska bidrag till WADA skjuts upp.

Skyddad kommunikation

Kommunikationsfrågor ligger också nära kärnan för antidopingen. En viss brist på kunskap om WADA:s funktioner väcker dock förväntningar som man inte kan uppfylla. WADA är mer av en regulator än en aktör, och media är ibland omedvetna om denna roll.  Man kan också diskutera om relationen mellan WADA och IOK, NADO och internationella federationer, frågan om könsrepresentativitet i antidopingsorgan, etc är optimala. Kommunikations- och marknadsföringsfrågor närmar sig också kärnan i frågan.

Visselblåsare

Frågan om visselblåsare är en särskilt aktuell fråga. WADA har lanserat Speak Up!-plattformen för att uppmuntra uppgiftslämnare att träda fram, men dess genomförande måste åtföljas av skydd för visselblåsarna, som ibland riskerar mycket för att rapportera sådana handlingar. Även om bestraffning av doping kan vara en väg, om än i vissa fall föråldrad, verkar skyddet av visselblåsare viktigt, i synnerhet för att komma åt transnationella eller till och med statliga nätverk vara ett högre intresse. Rodchenkov-handlingen verkar dock vara motsatsen till vad som borde göras.

Immunitet

Den 15 juni 2018 antog parlamentet i provinsen Quebec lagförslag 238 om immunitet för WADA och dess personal. Immunitsbegreppet används för att skydda en organisation från åtal eller beslag i det land som beviljar immuniteten. WADA är en stiftelse enligt schweizisk lag som inte är en internationell organisation utan en internationell icke-statlig organisation.

Efter uteslutningen av Ryssland från de olympiska spelen i Rio efter en grundlig utredning har WADA dock utsatts för flera aktioner. I september 2016 gick den ryska hackergruppen “Fancy Bears” in på WADA:s servrar och avslöjade en rad konfidentiell information som särskilt hänförde sig till medicinska dispenser som använts av några av de mest kända idrottarna. De kanadensiska myndigheterna, WADA:s värdland, beslutade då att undersöka den specifika situationen och drog slutsatsen att cybersäkerhetsåtgärder bör stå i proportion både till känsligheten hos den personliga information som skyddas och till hur attraktiv informationen är för elakartade aktörer.

Parallellt med denna utredning stämdes WADA och Richard McLaren, författare till rapporten om Ryssland med samma namn, i Ontario Superior Court. Utvecklingen av WADA:s funktioner och dessa två händelser ledde till att WADA förhandlade om beviljande av immunitet, vilket mottogs positivt av Quebec, där WADA:s huvudkontor ligger.  Mer allmänt belyser detta exempel behovet av specifik behandling av nationella och internationella organ som är involverade i kampen mot doping och deras personal. När de ryska myndigheterna hotar att fängsla oberoende dopingutredare som sätter sin fot på ryskt territorium är det systemet som måste förändras.

Bloddoping som exempel

Den nuvarande utvecklingen och de största utmaningarna i kampen mot doping kan illustreras av exemplet med bloddoping och dess upptäckt. Prestation inom idrott är starkt beroende av kroppens förmåga att producera lika mycket kraft med en mycket hög transport av syre till de arbetande musklerna. Adekvat höjdträning, blodtransfusioner och injektion av erytropoietin och liknande är därvid kända för att förbättra prestationsförmågan.

Användningen av blodtransfusioner var med all sannolikhet utbredd inom friidrotten fram till de olympiska spelen i Los Angeles 1984, eftersom metoden inte var förbjuden även om den visade sig vara mycket effektiv för att öka prestationsförmågan. Förbudet som utfärdades av Internationella olympiska kommittén (IOC) 1986 löste bara delvis situationen eftersom denna metod fortfarande var mycket svår att upptäcka. Några år senare (1989) kommersialiserades erytropoietin (EPO) och förbjöds sedan inom idrotten men antogs gladligen av fuskare. Sedan dess har många elitidrottare missbrukat rekombinant humant erytropoietin (rhEPO) för dess anmärkningsvärda effekt på fysisk prestation och dess utbredda tillgänglighet på marknaden för sportdroger.

I avsaknad av en upptäcktsmetod på 1990-talet var användningen erytropoietinpreparat till och med endemisk i uthållighetssporter som cykling, längdskidor och löpning. Till exempel är det intressant att notera en mer markant dokumenterad förbättring av de bästa årliga världsprestationerna över 10 000 m från och med 1989 och ett decennium framöver då många elitlöpare då missbrukat rekombinant humant erytropoietin. Efter implementeringen av en direkt erytropoietin-detektionsmetod utvecklad i tid för OS i Sydney 2000 vände sig idrottare till nya generationer av rekombinant erytropoietin som snabbt inkluderades i detektionsspektrumet. I takt med att upptäcktsmetoderna blev känsligare började idrottare justera sin dopingregim. Genom att justera administreringssättet och tidpunkten för att gynna intravenösa injektioner av första generationens rekombinant erytropoietin (med kortare halveringstid) strax före tävling, minskade idrottare risken för att deras doping upptäcks, till exempel att provtagning inte ät tillåten mitt i natten.

Biologiska pass

Parallellt med den direkta upptäckten av EPO utvecklades idén om en longitudinell uppföljning av biologiska variabler hos idrottaren till stor del under 2000-talet. Robusta blodparametrar (nivån av röda blodkroppar eller hematokrit i det här fallet) har redan uppmätts i antidopingssyfte, och vissa förbund (Internationella skidförbundet och Internationella cykelförbundet) implementerade en regel för “ingen start” för idrottare med en hematokrit >50 procent. Denna åtgärd fick spektakulära effekter, särskilt med uteslutningen av ledaren från det italienska Girot strax före den sista sträckan 1999.

Användningen av blodmarkörer för antidopingsändamål utvecklades sedan med utvecklingen av “OFF-Score” som ett stimulansindex för retikulocyterna. I processen utarbetades den statistiska definitionen av vad en onormal blodprofil representerar genom ett “Athlete Biological Passport” (ABP) vid det schweiziska laboratoriet för dopingsanalys i Lausanne som en metod för indirekt upptäckt av bloddoping. ABP användes ursprungligen 2009 inom cykling men antogs officiellt av World Anti-Doping Agency (WADA) i december samma år.

Fortsatt utveckling av analysmetoderna

Exemplet med bloddoping illustrerar en paradigmförändring till förmån för ABP med ett starkt bidrag från vetenskaplig forskning till kampen mot doping. Att utveckla innovativa tekniker är nödvändigt för att kunna fortsätta att tillämpa antidopingregeler som kan accepteras av idrottarna. “Omics” låter lovande med metabolomics som exempel för detektion av steroider men också för detektion av erytropoietin. Fortfarande föreligger begränsade antalet data eftersom forskarna är mer intresserade av att hitta nya data snarare än att validera de resultat de redan presenterat.

Dessutom gör de senaste framstegen inom masspektrometrin det nu möjligt att detektera tusentals föreningar involverade i olika molekylära reaktioner. De biomarkörer som härrör från dessa data kan utgöra ett kraftfullt komplement till de som används i ABP. Hindret för kostnaden för dessa metoder och förståelsen (eller översättningen) för jurister av de vetenskapliga inslagen som kan leda till ett beslut om en potentiell sanktion återstår dock att övervinna.

Juridik och annan humaniora

Slutligen visar forskningsläget på behovet av att dela upp discipliner mellan humaniora och biologiska vetenskaper. Det första och mest uppenbara exemplet är det med juridiska ifrågasättanden av sanktioner, särskilt inför idrottsdomstolen. Sedan flera år tillbaka har sanktioner ifrågasatts med hjälp av advokater, men parterna i tvister använder sig också av vetenskaplig expertis för att validera eller misskreditera vissa hypoteser, vilket visar vetenskapens vikt i juridiska argument.

På senare tid har vissa fall också fått mycket mediebevakning, och vissa har till och med bekämpats på sociala nätverk, som fallet med den kinesiske simmaren Sun Yang.

Inom utbildning skulle en bättre samordning av initiativ säkerligen möjliggöra stordriftsfördelar för att undvika överflödiga metoder. Slutligen, när det gäller utredningar, förklarar flera faktorer ett mer relativt samarbete: sekretesskulturen, involveringen av olika nationella och internationella myndigheter, tyngden av byråkrati eller till och med lagar eller andra bestämmelser som inte tillåter sådan delning, hur avgörande det än är. kanske.

Slutligen, om World Anti-Doping Code blir allt tjockare för att utesluta fler undantag från reglerna, kommer lämplig forskning inom antidopingsvetenskap att bidra till att lösa enskilda fall. Utbildning, avskräckning, upptäckt, efterlevnad och rättsstatsprincipen representerar definitivt fem fasta pelare för att avgränsa ett brett fält av utforskning av doping- och antidopingsinitiativ. Att antidopingsvetenskap kan bidra till att åstadkomma sådana avgörande genombrott eller åtminstone ge näring åt den livliga debatten om hur man bättre kan skissera doping och bekämpa den.

Självvalidering som utgångspunkt för benägen att dopa sig

Tidigare forskning har undersökt sambanden mellan moral, attityder och benägenhet för doping främst genom korrelationsstudier baserade på de teoretiska ramverk som tillhandahålls av utvidgningar till teorin om planerat beteende och den socialkognitiva teorin om moraliskt tänkande och handling. I kontrast till detta analyserade den aktuella studien experimentellt en psykologisk process (självvalidering) genom vilken moraliska tankar kan påverka attityder och avsikter.

Tvåhundrafyrtiotvå deltagare (122 män och 120 kvinnor) tilldelades slumpmässigt att läsa ett meddelande antingen mot eller för legalisering av flera dopingbeteenden inom idrott, sedan listade de sina tankar angående detta förslag. Därefter tilldelades de slumpmässigt att uppfatta sina tankar antingen som moraliska eller omoraliska, och sedan angav de i vilken utsträckning de ansåg att deras tankar var giltiga. Slutligen rapporterade deltagarna sina attityder och avsikter angående legaliseringsförslaget.

Som förutsett producerade det anti-legaliseringsmeddelandet (jämfört med det pro-legaliseringsmeddelandet) mer ogynnsamma tankar och attityder, samt lägre avsikter att stödja legaliseringsförslaget och att delta i förbjudna beteenden om de legaliserades inom idrotten. Det mest betydelsefulla var att effekterna av meddelandets riktning på attityder och avsikter var större för deltagare i moralisk (jämfört med omoralisk) tanketillstånd. Dessutom var förändringar i attityder förenliga med en självvalideringsprocess.

De viktigaste problem inom antidopingen hösten 2024

När man ser vad som skrivits under åren om doping och antidoping inser man att det är ett mycket dynamiskt område. Det som upptog mycket tid och kraft för bara några år sedan kanske idag kan vara utagerat – lösta problem eller accepterade oenigheter – medan andra frågeställningar aktualiserats eller blivit mer brännande.

Här diskuteras nu något av det som ter sig mest aktuellt under hösten 2024

Alltför känsliga metoder

Under de senaste två decennierna har utvecklingen inom laboratorieteknikerna varit fantastisk och man kan idag mäta fler förbjudna substanser än någonsin och dessutom deras metaboliter, vilket ger möjlighet att inte bara påvisa att ämnena funnits i blod eller urin utan också ungefär vid vilken tidpunkt de togs in. Detta har också gjort det meningsfullt att spara insamlade dopingprov (för närvarande i 10 år när det gäller elitidrottarna) eftersom man då i efterhand kan göra nya, känsligare tester om de uppkommer misstanke om att det förekommit doping som inte upptäckts (och oskyldiga idrottare kan rentvås om falska rykten uppstått).

Avigsidan av detta är emellertid att man upptäcker så minimala mängder av olika substanser att risken att man mäter kontaminationer drastiskt. När exempelvis världsettan i tennis, Jannik Sinner, får ett positivt dopingtest rör det sig om 76 picogram respektive 86 pg per milliliter (ett picogram motsvarar en biljondels gram). I detta fall har det hittills bedömts som kontamination, men varje positivt prov med hur liten mängd som helst kommer alltid att leda till misstankar om doping i massmedia ledande till allmän misstro och leda till dyrbara utredningar och juridiska processer.

Inga alltid gränser för vad som skall rapporteras

En lösning på ovanstående är naturligt att sätta en gräns under vilket laboratorierna inte skall rapportera ett fynd som ett positivt prov. Detta kan naturligtvis leda till att en del som verkligen dopat sig går fria, men det får uppvägas av att andra slipper misstänkas.

Gränsvärden har redan satts för exempelvis vissa hormoner som kan bildas naturligt i kroppen – exempelvis nandrolon – och ”partydroger” – exempelvis cannabis aktiva ämne – för att slippa svåra utredningar av positiva prover som inte egentligen har med doping att göra.

Här borde WADA se till att alla förbjudna substanser försågs med ett gränsvärde under vilket dopingprovet inte skall rapporteras som positivt.

Kostkontamination

De svåraste problemen under de senaste åren har utan tvekan varit de fall där en idrotts-utövares dopingprov visat små, små mängder av en förbjuden substans och där idrottaren hävdat att det berott på att han eller hon ätit kontaminerad mat. Frågeställningarna har uppkommit enligt ovanstående diskussioner, det vill säga att mycket, mycket små mängder av förbjudna substanser kan påvisas och att det inte alltid finns tröskelvärden. I vissa fall har det varit fullständigt orimligt eftersom substansen ifråga inte förekommer vid djurskötsel och det är svårt att tänka sig att den på annat sätt skulle komma att hamna i maten. I andra fall är det mer troligt, exempelvis när det gäller clenbuterol och trebolon, som faktiskt (lagligt ibland men oftare olagligt) förekommer för att öka köttdjurs slaktvikt. I några enstaka fall är det gjort troligt att köttkontamination faktiskt var orsaken till den förbjudna substansen, men det har då krävts mycket ingående indiciekedjor, vilka sannolikt kostat mycket pengar för den anklagade att få fram.

Ett betydande problem är emellertid för den ”vanlige” idrottsutövaren – förutom kostnaden – att det positiva testresultatet oftast kommer flera veckor, kanske månader, efter att provet togs. Om då idrottaren skall försök visa enligt regeln om strict liability hur den förbjudna substansen kom in i kroppen är oftast allt ”bevismaterial” förstört eller uppätet. Den som hävdar att en viss kötträtt ätits har inte kvar rester av detta kött och affären eller restaurangen kan inte med säkerhet säga vad just den köttportionen kom ifrån. För idrottsutövaren är det näst intill en omöjlig uppgift att invändningsfritt kunna bevisa sin oskuld.

En likartad svårighet uppstår om något tror sig ha fått i sig läkemedel av misstag, men där är oftast kvarvarande läkemedel i en burk möjligt att spåra (men att det är just denna burk som tabletten togs ifrån är naturligt svårare att säkerställa.

Frågorna om mat kontaminerad med dopingklassade ämnen kommer med all säkerhet att bli mycket aktuella de närmsta åren – och en källa till mycket spekulationer i massmedia.

Kosttillskottinformation slår inte igenom

Om man ser till den tillgängliga vetenskapliga litteraturen är det nästan alltid fullständigt onödigt för idrottsutövare att använda kosttillskott, vilket apostroferats av Riksidrotts-förbundet, Olympiska Kommittén, etc. Trots det ökar försäljningen av kosttillskott riktat till idrottsutövare i Sverige (och övriga världen). Detta leder varje år att ett antal idrottsutövare testar positivt för dopingklassade ämnen som funnits i kosttillskott – i de flesta fallen är idrottsutövaren både förvånad och känner sig uppenbart lurad.

Man måste också beakta att kosttillskott är en miljardbranch och att den förfogar över mycket pengar att använda för reklam. Detta borde dock snarare ses som ett incitament att hjälpa idrottarna att genomskåda reklamen än att ge upp.

Det är tydligt att nuvarande varningar från auktoriteterna inte fått tillgängligt genomslag hos idrottarna och nuvarande informationssätt bör dömas ut till förmån för bättre, vetenskapligt baserade strategier.

Antidoping har inte tillräckligt stöd inom idrott och allmänhet

På likartat sätt som att kosttillskottinformationen inte når idrottarna är det tydligt att antidopingen inte når ut med sitt övergripande budskap till allmänheten. De flesta svenskar tycker nog att doping är ett otyg eller gissel, men engagemanget mot doping är oftast ljumt och det råder inte sällan argument för att dopingreglerna i ett aktuellt fall är dåligt anpassade till verkligheten.

Så länge inte massmedia – och sekundärt allmänheten inkluderande idrottsrörelsen – inte entydigt står på antidopingen sida har antidopingorganisationerna inte gjort ett tillräckligt bra arbete och måste ompröva sina strategier.

Alltför långa, dyrbara listor över det förbjudna

Doping är övergripande idag, liksom för 20 år sedan eller mera: anabola medel, bloddoping och amfetaminliknande medel. Dessa medel står för en mycket stor andel av den ”verkliga” dopingen, men trots det ägnas mycket kraft åt astmamediciner (beta-agonister), insulin, cannabis, meldonium och liknande. De sistnämnda medlen är dopingklassade men har en mycket låg effektivitet, med vilket menas att även om man ger dem så kommer prestationsförmågan att öka lite eller inget alls.

Ur antidopingens synvinkel gäller det att hitta sätt att kunna fokusera på de ”starka” dopingmedlen, och kanske acceptera att användningar svagare prestationsökande ämnen får slippa igenom dopingnätet – som man faktiskt gör med kaffe och kreatin trots dessas prestationsökande förmåga. Det blir dyrt att testa alla dessa medel och ännu dyrare att utreda och bestraffa alla de som man finner ha positiva dopingprov för dessa ”svaga” ämnen och trots detta har man inte kommit åt den ”tunga” dopingen. Det är till de sistnämna som de begränsade resurserna skall koncentreras.

Är antalet insamlade prover viktigare än att avslöja doping?

När de antidopingorganisationerna redovisar sin verksamhet koncentreras oftast på hur många som testats, medan det man egentligen snarare är intresserad av är hur stor andel av de dopade som man lyckas fånga. ”Pinnstatistik” över antalet testade är ett mycket trubbigt instrument för att veta om antidopingen gör rätt saker och fokusering på den riskerar att rikta in verksamheten åt helt fel håll.

Den som inte vet hur det gick till straffas dubbelt

I enlighet med främst amerikansk lagstiftning har WADA numera en lag som föreskriver att den som genast erkänner sin skuld när den anklagas för doping och sedan samarbetar med utredarna kan få nedsatt straff – ofta en straffnedsättning av betydande grad; oftast 25 procent av avstängningstiden, ibland mer.

Det omvända gäller då också, nämligen att den som inte erkänner sitt brott inte kan räkna med någon strafflindring. Det finns då exempel på att idrottare – trovärdigt – inte vet hur han eller hon fått i sig den förbjudna substansen och därför inte får någon förkortningar av sitt straff. Situationen kan då uppkomma att det är bättre att avge en falsk förklaring till hur det ha kunnat gå till och få en betydande strafflindring för det än att ärligt säga ”jag vet inte” och då få längre straff.

Hela upplägget är ju till för att underlätta för dopingutredarna, men om det kan leda till falska erkännande är det i grunden en dålig regel, i synnerhet om idrottsjuridiskt kunniga pressar på för att få fram ett erkännande.

Spretiga beslut

Det är sannolikt att den som granskar civilrättsliga domar kan ha svårt att förstå varför det ena gånger blir ett frikännande och i ett annat en hård dom. Dessutom kan det vara svårt att förstå varför domar blir olika vid olika tillfällen trots att det till det yttre ter sig vara helt lika förhållanden.

Det är troligt att det inom idrotten föreligger likartade förhållanden, men för den idrotts-intresserade är det lättare att följa vad som sker. När det gäller exempelvis användandet av den klostebolinnehållande salvan Trofodermin har det under senare år blivit frikännande, 18 månaders avstängning respektive ett fyraårigt straff för vad som ser ut som precis samma tillkortakommande av idrottaren i fråga. Detta upplevs som obegripligt av allmänheten och därmed som att dopingdomarna inte är rättssäkra och opartiska.

Anlitade idrottsjurister skapar ojämlikhet

Det spretiga besluten är till någon del också beroende av särskilda dopingjuristers intåg. Det är alldeles tydligt att när någon högprofilerad internationell elitidrottsutövare – särskilt de amerikanska – blir dopinganklagade engageras (dyra?) jurister. Att dessa i vissa fall har varit avgörande för frikännande eller betydande nedsättningar av straffen är tydligt, och om de har arbetat för att de gällande reglerna skall upprätthållas kan man knappast invända mot förekomsten.

Emellertid skall ju även inom idrotten ”likhet inför lagen” (det vill säga ”likhet inför idrotts-reglerna”) gälla, men inte sällan blir detta då en fråga om den anklagade har råd att anlita advokater eller inte. För den ”vanlige” idrottare som inte får sin inkomst från idrotten – eller bara har lön jämförbar med andras lönearbete eller kanske till och med lägre – är jurister ett alltför kostsamt alternativ. Denne idrottare har då mindre möjlighet att hävda sig gentemot idrottens dopingutredare och -domare, vilket ger en ojämlikhet som kan vara upprörande.

Det finns dokumenterat fall i Sverige där det är tydligt att dopingavstängningar blivit längre än vad de kanske behövt bli beroende på den anklagades bristande språkkunskap, bristande kognitiva förmåga eller anlitande av okunniga rådgivare. Detta är ett moraliskt dielmma.

Internationell oenighet

Sedan New York Times den 19 april 2024 i år släppte en artikel om att 23 kinesiska simmare blev godkända att tävla vid de olympiska spelen i Tokyo trots att de testat positivt för den dopingklassade ämnet trimetazidin har det varit en mycket hård ordväxling mellan främst USA:s antidopingorganisation USADA å ena sidan och WADA och IOC å den andra. Hittills har denna splittring inte fått några nämnvärda praktiska problem för idrottaen, men på sikt är det en katastrofal utveckling. Om USA väljer att inte betala sin medlemsavgift till WADA kan denna inte fortsätta som tidigare, WADA kanske inte kan sanktionera kommande OS i Los Angeles och Salt Lake City och antidopingens enighet – som i längden är oumbärlig – skadas.

Effekterna av några allmänt missbrukade dopingssubstanser, såsom anabola androgena steroider (AAS), på prestation är väl dokumenterade, särskilt på kort sikt. Användningen av dessa substanser är förbjuden inom idrotten ledande till tävlingsförbud i upp till 4 år. Det råder dock delademeningar om huruvida kvarstående fysiologiska effekter av vissa doping-metoder kan kvarstå även flera år efter avslutad användning, vilket ger orättvisa fördelar för idrottare långt efter att straffen har avtjänats. Särskilt med stöd av den så kallade muskelminnesteorin växer bevisen på både djur och människor som tyder på att AAS-administration kan ha långvariga effekter på muskelvävnaden, framför allt ett högre antal myonuclei. Denna effekt kan förbättra återinlärning och muskelombyggnad långt efter att AAS-användningen upphört, vilket därmed skulle innebära en fördel för dopade idrottare även mer än 4 år efter avslutad doping. Om detta bekräftas, väcker de kvarstående fysiologiska förbättringarna från tidigare dopingsmetoder allvarliga etiska frågor inom idrotten och öppnar upp för livslånga sanktioner.

Dopade versus antidoping – vem vinner 2025?

WADA har en noll-vision avseende doping: ingen elitidrottare skall kunna (vilja?) dopa sig utan att bli fasttagna och dömda. Trots det kommer det oupphörligen rapporter om upptäckt doping från världens alla hörn och i en rad olika idrottsgrenar. Sverige har klarat sig förhållandevis väl i dragkampen mellan dopare och antidoping under senare år, men ändå hör man förhållandevis ofta att ”doparna ligger alltid före antidoparna.” Kan man då se några trender som ger förhoppning för WADA – och idrottsrörelsen – eller är antidopingåtgärderna förgäves?

I bakgrunden finns hela tiden den tekniska utvecklingen. Farmakologin gör för varje år framsteg och sett på ett decennium är framstegen utomordentligt stora. Det tillkommer hela tiden nya prestationshöjande substanser och nya sätt att tillföra dem på som ger svårigheter att påvisa dopingen. Detta talar för att de som vill dopa sig får nya möjligheter och när de också lärt sig hur testerna går till kan de också finna nya möjligheter att slippa igenom nätet som skall fånga dem.

På den motsatta sidan sker emellertid också en ständig teknisk uppgradering; preparat som tidigare var svåra att testa kan idag fångas med rutinmetoder och mätinstrumenten möjlig-heter har nästan blivit för bra. Idag kan man påvisa substanser i så små koncentrationer att alltför många som inte dopat sig lämnar positiva prov genom kontamination från vanligt vardagsliv.

Så, vem vinner? Först bör man då se på tre bakgrundsfaktorer.

Mäter vi dåligt?

När jag hävdar att mätnoggrannheten är större än den någonsin varit tidigare – och ibland alltför stor – finns det två uppenbara problem. Det är inte sannolikt att någon som dopat sig med några doser av betydelse slipper undan, men när det gäller kontinuerliga mikro-doseringar vet vi vare sig om de är verksamma eller om vi kan mäta dem.

Visst har vi fortfarande svårigheter att påvisa doping med vissa proteinhormnoner som insulin och tillväxthormon och liknande, men det är å andra sidan med stor säkerhet inga avgörande metoder för närvarande för bättre idrottsprestationer. Gendopingen står framför oss och våra metoder att avslöja den med mätmetoder är ännu små, men den dagen en gendopad individ blir världsmästare kommer vi sannolikt att kunna avslöja detta på andra sätt. Avseende alla de nämnda problemen kan vi lugnt förutsätta att mätmetodiken kommer att förbättras för vart år som går.

Ett annat problem är att det inte är säkert att alla WADA-ackrediterade laboratorium verkligen göra alla analyser som de är ålagda. Varje analys kostar nämligen pengar så det är nog möjligt att några av de mindre alvarliga dopingsubstanserna utelämnas – vilket ur ett övergri-pande dopingperspektiv kan vara rätt.

Om vi utgår från att vi alltid skall fastställa eller utesluta förekomsten av anabola steroider, erytopoietin och dess analoger samt amfetaminerna så är pengarna för analyserna med stor sannolikhet väl värda insatsen. Om vi däremot vid varje tillfälle skall leta efter higenamin, kobolt, meldonium och kodein är det tveksamt om det är effektivt ur antidopingsynpunkt. Varje analys kostar pengar och när den väl är gjord har pengarna för den förbrukats. Om man dessutom råkar få ett positivt analyssvar på exempelvis TMX dras det igång en stor – kostsam – resultathantering, vars antidopingvärde ligger ganska nära noll.

Testar vi dåligt?

De som tillhör eliten i de ”synliga” individuella grenarna som friidrott, skidor och simning förefaller vara väl täckta ut testsynpunkt, medan lagidrotterna sett per individ räknat testas sällan och alla tusentals spelare strax under förstadivision testas nästan inte alls. Om detta är en klok fördelning av de begränsade resurserna kan diskuteras.

Om det gäller att få så hög siffror som möjligt avseende positiva dopingprover skall man ta prover av elit – och framför allt strax under eliten – i exempelvis styrkelyft och MMA. Om man däremot önskar presentera siffror på lite doping skall man fokusera på orientering i motionsklasserna och badminton. I styrke- och kampidrotter finns det dessutom miljöer där dopingen florerar fritt och med allas kännedom och andra gym och föreningar där ledarna gör ett allvarligt försök att bekämpa dopingen. Detta känner antidoparna – och de som söker sig till lokalerna – väl till och det behövs ingen statistik över andel positiva prover för att visa det. Antidoping kan således presentera siffror på förekomst eller avsaknad av doping så som de önskar genom att testa ”rätt” population

Ser man det ur internationella synpunkt har det varit uppenbart att Kenya och Marocko har haft mycket stora problem med doping i långdistanslöpning, medan Turkiet och de Centralasiatiska länder haft och har stora bekymmer med tyngdlyftning, styrkelyft och brottning. Ju fler vi testar i dessa grenar och dessa länder, desto högre siffror för doping har vi fått (det finns dock indicier att dessa länder idag organiserar och resurssätter sin antidoping bättre än tidigare).

Det är således viktigt att man bestämmer sig för vart man vill nå med sin testning – skall man ta fast så många man kan av de som dopar sig, skall man se till att elitidrottarna inte dopar sig eller skall man använda sina begränsade resurser till att se till att ett fåtal lysande stjärnor, elitsatsande ungdom eller någon annan grupp fokuseras. Skall man låta underätt-telseverksamhet styra eller skall det råda någon form av rättvisa vid testningen?

Är viljan att avslöja doping dålig?

Det finns dessutom en psykologisk aspekt som inte ofta beaktas, nämligen att ingen vill att det skall avslöjas doping inom den egna föreningen, den egna idrotten eller i det egna landet. Man vet att man får ”dåligt rykte” om det avslöjas om doping i massmedia – journalisterna ser enskilda dopingavslöjande som hett stoff och skriver mer ju mer den dopade är känd. Ett enda dopingavslöjande kan leda till att en hel klubb eller idrottsgren snabbt blir utan sponsorer, och dopingrykten tar lång, lång tid att få bort.

Dessutom måste man sätta ett frågetecken för en del av idrottsledarnas och de översta pamparnas vilja och intresse av att bekämpa doping. Det ger sällan några fjädrar i hatten för den som vill lägga mer resurser på antidoping eftersom andra spektakulärare satsningar ger mer glamour. Ofta blir det bara ordens bekännelse när man talar om doping och mycket lite verkstad. I synnerhet i de internationella styrelserna – inklusive WADA! – tycks intresset av att bekämpa doping på gräsrotsnivå begränsat.

När det varit några dopingavslöjanden inom det egna landet – inklusive Sverige – har det inte alltid varit lätt att bortse från dopingens nationell synvinkel (är ett svenskt dopingav-slöjande lika bedömt som ett norskt eller finskt?), inte minst av journalisterna och särskilt av de som det visas och skrivs för. Man har haft lätt att dela in länderna i skurkstater och vita, fina – ibland med rätta men oftast helt orätt – och under senaste året har politiken kraftfullt blandat sig antidopingen i exempelvis konflikter mellan Kina och USA, med WADA som kraftlös mellanhand.

Längdskidåkning och cykling

Om man då försöker att göra en sammanfattande bedömning får man begränsas sig, och då kan begränsningen till två hårt dopingansatta grenar där doping kunnat vara avgörande för medaljer och prispengar vara lämplig: längdskidåkning och cykling.

Längdskidåkning uppvisade den ena dopingskandalen efter den andra under 2000-talets början medan cyklisterna började långt innan med en kulmen under Lance Armstrong-eran. Ledarskiktet – och sannolikt en stor del av elitidrottarna (men inte alla) insåg att deras idrott höll på att vittra sönder inifrån med sviktande intresse från den publik som skulle bekosta idrotten och med betydande risk för att idrottarna faktiskt blev sjuka av dopingen. Det är tveklöst att längdskidåkning och cykling tagit situationen på alvar och vidtagit allt tuffare metoder med hjälp av WADA och de nationella antidopingorganisationerna.

Idag vet vi att de fler ur eliten än någonsin som testas i dessa båda idrottsgrenar men trots det kan vi se att det är mycket få som åker fast för doping. Man skulle kunna tänka sig att det var idrottarna och deras ledare som kommit på smartare sätt att dopa sig så att inte testarna skall kunna avslöja dem. Det är naturligtvis en möjlighet men sett ur ett större perspektiv är det mycket mer sannolikt att risken för att åka fast har blivit så stor att idrottarna inte vågar ta risken.

Det förefaller som om antidopingen i dessa grenar står som segrare. När det väl är sagt gäller det emellertid att se upp – alla segrar är tillfälliga och det gäller att se dopingen som ett långsiktigt problem och att därför antidopingen måste fortsätta sin bevakning.

Sammanfattning

För en person som följt doping och antidoping länge finns det faktiskt en gnutta hopp om att moderna antidopingstrategier leder till minskad doping, men det är inte en entydig trend och den är omöjlig att på ett enkelt sätt presentera i siffror.

Antidopingen kan presentera siffror för hög eller låg dopingfrekvens efter vad som önskas. Lågt för orientering och bordtennis, högt för tyngdlyftning och MMA. De sammanlagda siffrorna är helt ointressanta.

För elitidrottare i idrotter och tävlingar där de finns stora ekonomiska vinningar på spel är vanligen antidopingen också mycket stark och det är svårt för en enskild idrottsutövare att lyckas med doping

Utanför elitidrotten har vi knappast en aning om hur många som dopar sig respektive om bruket ökar eller minskar

Lagidrotterna har mycket lite doping, men det beror sannolikt till mycket liten del på antidopingen, men mer på traditioner och en stor internkontroll

Dopingen är idag sannolikt mycket mindre utbredd i uthållighetsgrenar som cykel och längdskidåkning, och det beror till allra största delen på antidopingframgångar

Vi är fortfarande inte i närheten av att komma åt distributörerna av dopingsubstanser utan ger oss på de enskilda elitidrottarna, vilket moraliskt är en tveksam väg att gå

Vi är dåliga på att diversifiera antidopingen (förutom kvantitativt) och gör samma analyser vid tävling för långdistanslöpare och vid motion för badmintonspelare

Vi lägger fortfarande för stor kraft på bagatellartad doping i stället för att kraftsamla mot anabola steroider, bloddoping och amfetaminer – som att prioritera lika mellan förkylning och cancer inom sjukvård

Så det sammanfattande svaret blir nog att antidopingen har pressat ner försök till doping tydligt och kraftigt i individuell elitidrott. Den tekniska utvecklingen talar dessutom för att det efterhand kommer att bli ännu svårare att dopa sig och förbli oupptäckt. När det gäller lagidrottare och andra idrottare under eliten är slutsatserna mycket mer osäkra, dels eftersom dopingfrekvensen hittills varit låg, dels eftersom vi testar så lite att vi inte kan urskilja några trender.

En studie av idrottare som har begått dopningsbrott

Även om användningen av förbjudna droger inom idrotten inte är ett nytt fenomen, är lite känt om erfarenheter och uppfattningar om idrottare som har begått brott mot antidopnings-reglerna. Denna studie undersökte kvalitativt erfarenheterna från 18 idrottare (från sporterna bodybuilding, styrkelyft, cricket, kajak, rugby och simning) som var avstängda för anti-dopingsbrott. De teman som undersöktes var bland annat motiv för att initiera och upprätthålla dopning, dopningens psykologi, avskräckande medel för dopning och synpunkter på nuvarande antidopningspolitik. I de flesta fall hade dopning börjat tidigt i karriären. Sportens upplevda kultur ansågs vara central för “normaliseringen” av dopning, särskilt inom bodybuilding. När de förklarar sitt beslut att dopa sig förklarade de det med att de jämförde sig med andra (dopande), att de trodde sig kunna minimera riskerna av doping och att det inte bara var deras eget ansvar att dopingen fortgick. Ironiskt nog uppfattades moraliska argument som de mest effektiva avskräckarna mot dopning.

De viktigaste fynden i studien var sannolikt att de dopande inte ansåg att befintliga avskräckande medel mot doping inte upplevdes som trovärdiga och att doping var ”normaliserat” inom deras idrott eller de kretsar där de rörde sig.

Varför får man dopa musiker och konstnärer men inte idrottsutövare?

Det finns en väletablerad asymmetri i våra bedömningar av prestationshöjande medel (PED:s) inom idrott jämfört med andra konkurrenspräglade verksamheter. När en idrottare avslöjas med att använda sådana medel uppstår en skandal som väcker offentlig upprördhet, besvikna fans och till och med förlust av titlar. Det verkar som om vi anser att resultat som uppnåtts med hjälp av dopning inte på ett genuint sätt kan tillskrivas idrottaren själv. Inom konst, vetenskap, musik, litteratur, näringsliv och andra mänskliga områden ser vi inte samma reaktion på användning av prestationshöjande medel.

Frågan författaren undersöker i denna text är om denna skillnad i bedömning är motiverad: Finns det någon underliggande skillnad som gör att PED:s med rätta bör stigmatiseras inom idrotten men inte på andra områden? Det gås igenom ett par möjliga förklaringar till denna skillnad, men finner dem otillräckliga.

Sedan riktar författaren uppmärksamheten mot hur vi bedömer deltagandet av “superhjälte-liknande” individer inom idrotten (vilket vi fördömer) jämfört med andra områden (där vi ofta applåderar det). Författaren argumenterar för att det faktum att idrottaren är mänsklig är centralt för sportens värde – och därmed för bedömningen av den nedlagda ansträngningen – medan detta faktum spelar en obetydlig roll när det gäller värdet av andra verksamheter. Denna skillnad i värde mellan aktiviteter motiverar i slutändan våra olika bedömningar.

Författaren återvänder sedan till sin ursprungliga fråga och undersöker huruvida ett liknande fokus på det mänskliga kan rättfärdiga de olika bedömningarna av användningen av PEDs. Han argumenterar för att det är möjligt – men endast under vissa antaganden.

REFERENSER