Ansvaret mot doping har placerats på individnivå

Ansvaret mot doping har placerats på individnivå – vad betyder det?

Den grundläggande principen för antidopingreglerna är strikt ansvar (WADA 2015), vilket innebär att idrottaren är ansvarig för varje förbjudet ämne som kommer in i kroppen, oavsett avsikt. Det är alltså individen som står i centrum medan organisationen, förmedlaren av preparat, omgivningen tryck för att få fram bra idrottsresultat, etc hamnar i bakgrunden. Det är i första hand idrottaren som får skulden, bestraffas och hängs ut offentligt vid en doping-dom. Detta fokus på att kontrollera och sanktionera individen kan innebära att andra omgivande faktorer som påverkar dopingsbeteende förbises.

I vilken grad detta är rätt eller fel kan diskuteras, men ur idrottsrörelsen synvinkel är det den lättaste principen att handskas med.

En omdiskuterad åtgärd som också riktas mot idrottaren är vistelserapporteringssystemet (Whereabouts system), som kräver att elitidrottare rapporterar sin exakta plats under en 60-minutersperiod varje dag året runt för möjligheten till oanonnserade dopingskontroller utanför tävling. Också detta blir mycket exakt riktat mot den idrottande individen

Förvaring av testprover och införandet av “Athlete Biological Passports” (ABP) innebär dessutom ett potentiellt hot mot idrottarens integritet, på grund av brist på kontroll över känsliga uppgifter. Själva testförfarandet innebär också en viss grad av kränkning av den personliga integriteten eftersom det inkluderar åtgärder som övervakade urinprov, där idrottaren måste blotta sig för testpersonalen.

Senare studier har till exempel belyst betydelsen av idrottarens stödnätverk (Athlete Support Personnel, ASP) i frågor som rör doping och antidoping. Parallellt med denna forskning har också WADA uppmärksammat stödnätverkets roll och ansvar: den senaste versionen av det globala ramverket för antidoping, World Anti-Doping Code (WADC), har nu skärpta regler gällande idrottarens omgivning (WADA 2015).

Därför verkar frågan om efterlevnad involvera mer än bara kontroll av idrottarens individuella beteende. Även om idrottare i allmänhet stödjer antidopingspolitiken finns det tecken på att ovan nämnda procedurer inom antidopingssystemet upplevs som problematiska ur idrottarnas perspektiv. För att idrottare ska kunna ta ansvar och följa antidopingsregler krävs det lämpliga förutsättningar, inklusive tillgång till information och utbildning. I WADC står det att utbildningens syfte är att “bevara idrottens anda”, och det betonas att alla undertecknare av WADC har ansvar att samarbeta samt att implementera och utvärdera utbildningsinsatser.

Med tanke på de omfattande åtgärder som riktas mot idrottare kan man anta att det finns ett intresse av att förstå hur idrottarna själva uppfattar antidopingsförfaranden och styrning. Dock är empirisk forskning om idrottarnas möjligheter att följa reglerna begränsad. Även om idrottare finns representerade i beslutande organ är deras inflytande ofta marginellt, vilket kan leda till att deras röster inte hörs. En viktig fråga inom policyskapande bör därför vara att förstå hur de styrda uppfattar sina skyldigheter och ansvar. Om policybeslut tas utan hänsyn till vad de innebär i praktiken för dem som påverkas, finns en risk för en klyfta mellan det juridiska ansvaret och vad som faktiskt uppfattas som rimligt eller möjligt att efterleva. För att ett system ska uppfattas som legitimt är det viktigt att procedurerna i systemet upplevs som rättvisa; detta påverkar i sin tur viljan till efterlevnad.

Regler och beslut fattade av myndigheter har dock liten betydelse om människor inte följer dem. Efterlevnad och följsamhet är emellertid centrala för att regler ska fungera, och därför är det avgörande att förstå vad som får människor att följa dem.

Lagar och regler kan upprätthållas genom belöningar och hot om bestraffning – ett så kallat “instrumentellt” perspektiv på efterlevnad. Under 1900-talet fokuserade styrning inom det rättsliga området huvudsakligen på detta avskräckande tillvägagångssätt. Styrning har dock generellt genomgått en förändring – från att vara reaktiv till att använda ett mer proaktivt förhållningssätt, eftersom ett rent instrumentellt, reaktivt tillvägagångssätt har visat sig ha begränsad effekt på människors beteende .

Med ett proaktivt tillvägagångssätt baserat på normativa dimensioner ligger fokus i stället på att säkerställa att människor uppfattar myndigheter som trovärdiga och legitima. En normativ syn på efterlevnad innebär att man fokuserar på ett regelverk som stämmer överens med de värderingar som individerna omfattar. Detta skapar förutsättningar för ett legitimt system, där regler accepteras och följs av fri vilja (till skillnad från rädsla för disciplinära åtgärder). Detta borde vara lika sant för antidopingsmyndigheter som för myndigheter i samhället i stort.

Även om det finns inslag av förebyggande arbete inom antidoping har det visat sig att fokus främst ligger på ett reaktivt tillvägagångssätt som bygger på upptäckt och avskräckning genom stränga straff.

Det är därför relevant att närmare undersöka antidopingssystemets legitimitet utifrån idrottarnas perspektiv, som grund för en diskussion om reglering av prestationshöjande medel och metoder inom idrotten. Legitimitet kan definieras som en ”allmän uppfattning eller antagande att en aktörs handlingar är önskvärda, riktiga eller lämpliga inom ett socialt konstruerat system av normer, värderingar, övertygelser och definitioner.” Denna förståelse av legitimitet betonar myndigheternas handlingar inom ett system, vilket kan inkludera lagstiftning, policybeslut, praktiska åtgärder samt hur berörda individer behandlas. Sambandet mellan procedurer som stämmer överens med människors värderingar och legitimitet har betonats i forskningen under flera decennier under begreppet proceduriell rättvisa.

De tidiga teorierna om proceduriell rättvisa tillämpades främst inom rättsväsendet, men har sedan utvecklats och erkänns nu inom områden som juridik, politik, ledarskap och arbetsmiljö. Den slutsats som kan dras från denna forskning är att legitimitet i policy och myndighetsutövning är starkt kopplad till uppfattningar om rättvisa i regleringsförfaranden.

Upplevelsen av proceduriell rättvisa och dess koppling till legitimitet påverkar människors motivation att följa regler. Legitimitet är nära förknippad med efterlevnad och påverkar i vilken utsträckning människor är villiga att samarbeta, avstå makt till myndigheter samt bidra till att lösa problem inom systemet. Vad krävs då för att ett regelsystem ska uppfattas som proceduriellt rättvist? Det har beskrivits ett antal icke-instrumentella faktorer, som han kallar relationella kriterier, vilka är viktiga för hur människor uppfattar att de behandlas och hur de bedömer handlingar inom ett system:

Personlig behandling – detta handlar om människors uppfattning om huruvida de behandlas med värdighet och respekt, samt om deras medborgerliga rättigheter respekteras, till exempel om en individ får möjlighet att göra sin röst hörd i processer som rör dem.

Myndigheternas trovärdighet – detta andra kriterium handlar om att myndighetens intentioner uppfattas som goda samt att de framstår som pålitliga och tillförlitliga, till exempel genom att agera i de inblandades bästa intresse.

Neutralitet i beslutsfattandet – detta innebär att myndigheten uppfattas som opartisk, och att beslut fattas på ett neutralt, transparent och regelstyrt sätt.

Möjlighet till deltagande i beslutsfattande – detta kriterium innebär att individers perspektiv beaktas i beslutsprocesser, det vill säga att människor får en röst och att denna röst lyssnas på.

En grupp som är underrepresenterad eller helt saknar representation i beslutsfattande kan uppleva ett minskat känslomässigt ägarskap och uppfatta partiskhet i utformningen av policy. Dessa kriterier för proceduriell rättvisa förmedlar därför budskapet att medlemmarna i ett samhälle är respekterade och värdefulla.

Procedurer som uppfattas som rättvisa och som anses ge människor kontroll över en viss praxis är kopplade till legitimitet och leder därmed till motivation att uppfylla krav. Vidare kan analyser av legitimitet inom en social ordning, såsom antidopingsverksamheten, vägledas av teorier om makt och legitimitet. Det finns tre dimensioner av legitimitet som successivt och kumulativt rättfärdigar och legitimerar ett maktsystem:

Den första dimensionen gäller huruvida en viss auktoritet agerar i enlighet med och följer existerande regler.

Den andra dimensionen avser i vilken utsträckning verksamheten är formad i enlighet med normer och övertygelser hos alla berörda parter.

Den tredje dimensionen, som är särskilt intressant i detta sammanhang, handlar om huruvida det finns så kallade “lämpliga handlingar” från de underordnade i systemet. Sådana handlingar fungerar som stöd för makten och reglerna samt bekräftar legitimiteten hos både auktoriteten och verksamheten.

Forskningsprocessen i denna studie bygger på det beskrivna teoretiska ramverket om legitimitet. Vi avsåg inte att undersöka legitimerande övertygelser; snarare utgick vi i vår tolkning av intervjuerna från kriterierna för proceduriell rättvisa enligt Tyler (2006b) och Beethams (2013) begrepp om lämpliga handlingar.

De ovan nämnda sambanden mellan proceduriell rättvisa, legitimitet och efterlevnad utgör grunden för den här aktuella studien. Resultaten visar att idrottarnas situation kännetecknas av begränsad information och brist på handlingsutrymme. Samtidigt känner sig idrottarna förpliktade att vara plikttrogna. Detta är en komplex situation där idrottare samtidigt upplever begränsningar och plikter, vilket kan innebära att antidopingssystemets legitimitet riskeras.

Referens; Qvarfordt A, Ahmadi N, Bäckström Å, Hoff D. Limitations and duties: elite athletes’ perceptions of compliance with anti-doping rules. Sport in Society 2019; 24; 551.70.