Doparnas försök att undvika upptäckt ger antidopingeffekter!

Man kan tycka att de som sysslar med antidoping skulle tycka att det är bekymmersamt både att doparna kommer med nya preparat och nya administrationssätt men så behöver det inte alls vara. Antidoping får för detta incitament att förbättra vetenskapen runt doping och doparna kommer med all sannolikhet att använda mindre effektiva sätt.

Särskilt bör man beakta att precis som de flesta farmakologiska reaktioner är doping-effektivitet inte en binär respons där man antingen dopar sig och får maximal effekt eller inte dopar sig och inte påverkas alls. I stället ligger effektiviteten av dopingsregimer på ett kontinuum av potentiella effekter på prestation, från ingen påverkan till mycket stor påverkan. Faktorer som kan minska effe-tiviteten hos en viss dopingsstrategi inkluderar lägre dosering, kortare användningstid eller längre tid mellan dopingstillfället och tävlingar.

Så kallade “adverse analytical findings” (AAFs), det vill säga närvaron av ett förbjudet ämne eller dess metaboliter eller markörer i ett prov, är en viktig indikator inom antidopingarbetet. Anpassningar i dopingsstrategier som leder till mindre effektiva dopingmetoder är – faktiskt – ett önskvärt resultat av upptäcktsstrategier, men sällan diskuterat. Det mycket eftersträvansvärda resultatet att avskräcka en potentiell fuskande idrottare från att dopa sig överhuvudtaget är däremot svårare att fånga i antidopingstatistik.

Ett verkligt mått på avskräckning skulle kräva kännedom om dopingsförekomst över tid, vilket för närvarande inte finns tillgängligt. Däremot kan förändringar i idrottares beteende som svar på antidopingåtgärder observeras i antidopingdata. Till exempel visade övervakning av blodvariabler hos elitcyklister tydliga förändringar i extrema värden både efter införandet av EPO-testet i cykling 2001–2002 och återigen efter införandet av det biologiska passet för idrottare (Athlete Biological Passport) år 2008.

I denna studie granskades trender i AAF:er för EPO och andra EPO-receptoragonister (ERA) under en åttaårsperiod för att bedöma effekten av testning och upptäckt på idrottares beteende. Det observerades att majoriteten (64 %) av positiva prov på ERA förekom i prover som togs på tävlingsdagen. Det framkom också att den största andelen positiva ERA:s inträffade i det första provet som någonsin tagits från en idrottare (43,2 %), och att frekvensen av ERA-AAFs minskar successivt ju fler gånger idrottaren testas.

Dessa resultat tyder på att testning har en avskräckande effekt på användningen av ERA i idrotten.

Referens: Equey T, Broséus J, Baume N, Aikin R. Trends in the detection of erythropoietin receptor agonists (eras) in anti-doping: an analysis of recent adverse analytical findings (AAFs). Drug Test Anal 2025; 17: 1254-9.