CYKLINGENS DOPING och ANTDOPINGHISTORIA

(Senast reviderad 2025-08-23)

CYKLINGENS DOPING- OCH ANTIDOPINGHISTORIA

Svenska Antidopingbiblioteket

Innehåll

INTRODUKTION

Cykling som idrott

Cykelsport omfattar tävlingar med specialkonstruerade cyklar på landsväg, på banor inom- och utomhus samt i terräng. Sporten är en olympisk sport. Cykelsport bedrivs i ett antal olika grenar. I Sverige förekommer landsvägs-, mountainbike-, BMX-, cykelcross- och bancykel-tävlingar. Den sistnämnda grenen förekom länge bara utomlands. 2010 invigdes dock YA arena i Falun, numera kallad Velodromen och sedan 2011 anordnas tävlingar där. Internatio-nella Cykelförbundet, UCI, har också en avdelning för inomhuscykling, vilket i sin tur är uppdelat i cykelboll och konstcykling. Det tävlas även i mountainbikeorientering, vilken administreras av det internationella orienteringsförbundet.

Union Cycliste Internationale (UCI) bildades den 14 april 1900 i Paris och är organisationen som ansvarar för professionella cykeltävlingar. UCI:s huvudkontor ligger i Aigle i Schweiz. Den svenska översättningen är Internationella Cykelunionen.

UCI utfärdar licenser för cyklisterna och utdelar disciplinära straff, exempelvis för doping. UCI har också ansvar för klassificeringen av tävlingar och rankingpoäng i landsvägscykling, mountainbike och bancykling, för både män och kvinnor, amatörer och professionella.

Under decenniers gång utvecklades särskilt inom landsvägscyklingen både formella och informella regler och normer om uppträdande, klädkoder, stallseder och språkbruk som för den oinvigde förefaller mycket hierarkiska och tidvis despotiska. Det fanns också normer för samverkan med konkurrenter och lojalitet när någon/några exempelvis vurpade under loppet. I slutet på 1980-talet medförde kommersiella intressen en uppluckring av klädkoderna, men det var likväl uppseendeväckande när Lance Armstrong i sin comeback vid Tour de France 2009 kom iförd svarta strumpor.

Att våga förändra nedärvda attityder och strukturer tillkommer inte dem av lägre rang som befinner sig inom gränsen, eftersom straffen vid överträdelse av de underförstådda reglerna är utfrysning och rangförlust, oftast mer kännbar än eventuella formella böter. Topprankade amerikaner som Armstrong och Greg LeMond kände inte traditionens tyngd på samma sätt och kunde därför tillåta sig rebellens roll.

Även inom mountainbike har klädkoder och regelverk ibland vållat uppror. Fram till 2008 var man tvungen att tävla i tights. Brott mot regelverket kunde leda till diskvalificering eller böter, vilket cyklisten Paola Pezzo fick erfara vid några tillfällen. Hon härsknade till och genomförde ett VM i raffset. Tydligaste uttryck har protester mot upplevt översitteri tagit sig inom disciplinen singlespeed, där verksamheten körs helt i egen regi.

Landsvägscykling

Tävlingar på landsväg sker dels i form av enskilda lopp (endagslopp) som kan vara antingen linjelopp eller tempolopp, dels som etapplopp där tiden från varje dags tävling adderas och den som har lägst tid när alla etapper körts, vinner.

Linjelopp är inom cykelsporten en form av landsvägslopp med gemensam start där den som passerar mållinjen först har vunnit.

Tempolopp är inom landsvägscykling en tävlingsform där de deltagande cyklisterna eller lagen startar med ett visst tidsintervall för att i kamp mot klockan tillryggalägga en sträcka som är kortare än vid linjelopp. Den cyklist eller det lag som vid målgång förbrukat minst tid blir vinnare. I lagtempo tas tiden på den åkare som placerar sig på en förutbestämd plats inom laget, vanligtvis just över hälften av lagets storlek (exempelvis för fyra- eller femmannalag tas tiden på den tredjeplacerade). Vid svenska mästerskap i individuellt tempolopp på landsväg körs, i seniorklasserna, 40–50 km för herrar och 20–30 km för damer. Samma distanser gäller vid världsmästerskapen och Olympiska spelen för elitklasserna. Vid övriga tävlingar får individuella tempolopp för herrar vara maximalt 80 km för herrar och 40 km för damer.

De tre stora etapploppen, Grand Tours, är Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España. Det finns därutöver flera kända årliga etapplopp som Schweiz runt, Paris-Nice, Tirreno-Adriatico, Romandiet runt och Critérium du Dauphiné.

Fyra cyklister, Jacques Anquetil, Eddy Merckx, Bernard Hinault och Miguel Induráin har vunnit Tour de France fem gånger. Maurice Garin blev 1903 den första cyklisten att vinna Tour de France. Amerikanen Lance Armstrong vann Tour de France sju gånger under sin huvudkarriär, men blev ifråntagen alla segrar 2012, då det visade sig att Armstrong varit dopad under sin karriär.

Tre cyklister, Alfredo Binda, Fausto Coppi och Eddy Merckx, har vunnit Giro d’Italia fem gånger. Under tävlingen 2003 övertog italienaren Mario Cipollini rekordet för antal etappsegrar efter Alfredo Binda. Cipollini vann 42 stycken etapper i tävlingen. Alessandro Petacchi har rekordet på antalet vunna etapper under en enda tävling, Petacchi vann nio etapper på Giro d’Italia 2004.

Giovanni Brunero, Gino Bartali, Fiorenzo Magni, Bernard Hinault och Felice Gimondi vann alla Giro d’Italia tre gånger under sina karriärer.

Tony Rominger och Roberto Heras vann Vuelta a España två gånger under sina respektive karriärer.

Marco Pantani vann både Giro’Italia och Tour de France under 1998. Förutom Pantani har också Fausto Coppi, Jacques Anquetil, Eddy Merckx, Bernard Hinault, Stephen Roche och Miguel Indurain lyckats med att vinna både Giro’Italia och Tour de France under ett och samma år. Jacques Anquetil och Bernard Hinault vann vid ett annat tillfälle också Tour de France och Vuelta a España under ett och samma år. Eddy Merckx, Giovanni Battaglin och Alberto Contador gjorde samma sak under Giro d’Italia och Vuelta a España. Ingen cyklist har hittills vunnit alla tre Grand tours under ett och samma år, men Jacques Anquetil, Felice Gimondi, Eddy Merckx, Bernard Hinault och Alberto Contador vann alla de tre stora etapploppen under sina karriärer.

Under mellankrigstiden och fram till 1960-talet var cykelsporten en av Sveriges stora nationalsporter. Det största loppet var Sexdagarsloppet som arrangerades åren 1924–1975, ett etapplopp som bara var öppet för amatörer. Bakom loppet stod, förutom cykelförbundet, Dagens Nyheter och de stora cykelfabrikanterna som Nymans/Crescent och Monark. Loppet döptes senare om till Postgirot Open och var då öppet för såväl proffs som amatörer och arrangerades under perioden 1982 till 2003. Huvudsponsor var statliga Postgirot.

Bland motionslopp i Sverige kan särskilt nämnas Mälaren runt som arrangerats sedan 1892, Vätternrundan och Ringsjön runt sedan 1966, Tjejtrampet sedan 1990 och Cykelvasan som funnits sedan 2009

Bland kända svenska tävlingscyklister skall nämnas Magnus Bäckstedt som var den första svenska herrcyklisten någonsin att vinna en etapp i Tour de France. Han vann också Paris-Roubaix 2004. Två svenska cyklister, Sven-Åke Nilsson och Thomas Löfkvist, har burit ledartröjor i Tour de France.

Bröderna Fåglum, Gösta, Sture, Erik och Tomas Pettersson, vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer 1967, 1968 och 1969 och räknas bland Sveriges genom tidernas främsta herrcyklister.

Gunnar Sköld tog guld i världsmästerskapen (amatörer) 1921. Harry Snell blev den andra svenska cyklisten att ta guld i världsmästerskapen (amatörer) 1948.

Marianne Berglund vann VM i linjelopp 1983 och år 2002 och 2003 korsade Susanne Ljungskog mållinjen framför sina konkurrenter i VM:s linjelopp.

Inom cykelsporten för män är de Olympiska spelen den mindre viktiga stora tävlingen (eftersom det endast var amatörer som deltog fram till 1992 har OS låg status historiskt sett), men vinnaren av en guldmedalj blir ihågkommen under lång tid. Under de Olympiska sommarspelen 1976 i Montréal tog den svenska cyklisten Bernt Johansson hem OS-guld. Under sin karriär vann han också VM-guld i lagtempo (amatörer) tillsammans med Lennart Fagerlund, Sven-Åke Nilsson och Tord Filipsson år 1974. Johansson slutade också trea i Giro d’Italia 1979. Gustav Larsson tog silver i tempoloppet i Olympiska sommarspelen 2008 och tog därmed den första individuella medaljen, för herrar sedan Bernt Johanssons guld 1976. Harry Stenquist tog dock den första svenska guldmedaljen i Antwerpen 1920.[7]

Tommy Prim blev 1983 den förste svenske cyklisten som vann en klassiker då han vann Paris–Bryssel. Därtill blev han totalsegrare av Tour de Romandie 1981 och av Tirreno–Adriatico 1984. Han kom dessutom på andra plats totalt i Giro d’Italia 1981 och 1982.

Inom cykelsporten för kvinnor är de Olympiska spelen dock en viktigare tävling. Den 10 augusti 2008 under de Olympiska sommarspelen 2008 tog den svenska cyklisten Emma Johansson hem Sveriges första medalj i damcykling någonsin.

Under 1996–1998 vann Glenn Magnusson tre etappsegrar i Giro d’Italia.

Bland andra kända svenskar cyklister märks Tobias Ludvigsson, Gustav Larsson, Monica Holler, Marcus Ljungqvist, Alf Segersäll och Fredrik Kessiakoff. Den sistnämnde började sin karriär som framgångsrik MTB-cyklist men har bytt till landsvägscykling och hade bergströjan i Tour de France under sju dagar 2012. Senare under samma år vann han även en etapp under Vuelta a España.

Mountainbike

Mountainbike är en terrängcykel och namnet används för såväl cykeln som aktiviteten. Tävlingsformerna inom mountainbike definieras av terräng och därmed även för dess speciellt framtagna cyklar. Downhill, free-ride/cykelenduro, cykeltrial, singlespeed och olika varianter cross-country är några av dessa.

BMX

BMX (cykelmotocross) kräver en speciell typ av cykel och utövas på en motocross-liknande bana med olika typer av hopp och doserade kurvor, kallade bermar. BMX utvecklades i Kalifornien USA under det tidiga 1970-talet av pojkar som var för unga för att köra motorcykel. BMX Freestyle förekommer i varianter som Flatland, Street, Miniramp, Vertramp och Dirt. Från och med Olympiska sommarspelen 2008 i Peking, Kina är BMX en sommarolympisk gren.

Cykelcross

Tävlingarna framförs typiskt på varvbana där varvtiden är omkring fem till tio minuter och den totala tävlingstiden är runt 40 minuter för damelit och juniorer och runt 60 minuter för herrelit. Banan ska innehålla variationer mellan till exempel stig, leråker, sand, väg, park eller äng för att ge cyklisterna tempovariation. Därutöver är hinder vanligt förekommande för att skapa situationer där cykeln måste bäras.

Dopingskandaler inom cykelsporten 1998-2006

Inom dopinghistorien har alltid cykling haft en speciell plats, dels eftersom doping kvantitativt varit en viktig del av elitcyklingen under hela 1900-talet och eftersom detta uppmärksammats mycket i massmedia, dels efter att cyklingen legat i framkanten vad gäller att pröva nya metoder och att vara systematisk (”industrimässig”) i sitt sätt att tillämpa det man vetat om doping.

Cykelidrotten har således haft en särställning inom antidopingen, inte minst eftersom allmänheten haft en betydande insyn i ett antal skandaler genom åren. Det är anmärknings-värt att cykelsporten som sådan har kunnat överleva trots de upprepade avslöjandena om fusk. I sammanhanget sticker Tour de France ut i högsta grad. Bland de stora segrarna kan nämnas Maurice Garin som vann det första loppet, Jaçques Anquetil som var den förste som vann loppet fem gånger och senare följd av Eddy Merckx, Bernard Hinault och Miguel Indurain samt Lance Armstrong som kom först i mål sju gånger i rad från 1999 till 2005, men förlorade alla segrarna genom att han erkände doping.

Festinaskandalen 1998

Franska tullen stoppar Festina-stallets massör Willy Voet tre dagar före starten av Tour de France. I hans bil hittas 400 flaskor och kapslar med dopingspreparat. Festinas sportchef Bruno Roussel erkänner, stallet utesluts ur tävlingen, och åtta av nio cyklister visar sig vara dopade.

Hösten 1998 införde Frankrike en ny hårdare dopingslag. Först hösten 2000 erkännde stjärnorna Richard Virenque, Pascal Herve och Laurent Brochard att de hade dopat sig. Brochard erkännde att han ”förmodligen” var dopad när han vann VM 1997. ”Jag erkände inte förut därför att jag ville att alla skulle erkänna, inte bara vi nio idioter som åkte fast under Tour de France 1998” sade Brochard.

Herve åker 2001 fast igen i ett dopingstest i Giro d’Italia.

Pantani 1999

Marco Pantani som året innan vann både Tour de France och Giro d’Italia diskas när han var i ledningen i slutet av 1999 års Giro. Tester visade att han hade för höga blodvärlden. Senare åtalades han för dopingbrott men hösten 2003 friades han. Den 14 februari 2004 hittades Marco Pantani död på sitt hotellrum. En överdos kokain låg bakom dödsfallet.

Gotti 2000

Tvåfaldige vinnaren av Giro d’Italia, Ivan Gotti, hade liksom fyra andra cyklister för hög andel röda blodkroppar i blodet. Proverna togs 1996, 1997 och 1998. Gotti vann Girot 1999 sedan Pantani diskats.

Giro d’Italia 2001

I Giro d’Italia misstänktes 50 cyklister för dopingbrott och alla nationella tävlingar i Italien ställs in till dess att en etikkommission utrett skandalen. Bland de misstänkta finns Ivan Gotti och Dario Frigo. Gotti misstänks dessutom för att ha försett sina lagkamrater med dopingmedel men fälldes inte. Frigo erkände senare. 2005 hittades dopingpreparat i Frigos frus bil.

Garzelli och Simoni i Girot 2002

Italienaren Stefano Garzelli som vann Girot 2000, åkte fast för doping två år senare och stängdes av i nio månader. Gilberto Simoni som vann girot 2001, åkte fast dagen efter Garzelli med kokain i blodet. Kokainet kom dock från karameller som köpts i Peru och han frias senare.

Hamilton 2004

Amerikanen Taylor Hamilton testas positivt för bloddoping när han tar OS-guld på tempoloppet i Aten. B-provet var emellertid förstört varför han inte kunde fällas för doping. Ett par veckor senare åker han emellertid fast i Spanien och stängs av i två år.

Armstrong 2005

Efter sin sjunde raka Tour de France-seger anklagas Lance Armstrong för att ha varit dopad när han vann tävlingen 1999. En holländsk advokat får i uppdrag att undersöka handhav-andet av de urintester som gjordes 1999 och utredningen friar amerikanen. WADA anser att rapporten är ”farsartad”.

Heras 2005

Roberto Heras som vann Spanien Runt 2000, 2003 och 2004 åker fast i ett dopingtest i det Spanien runt som han precis hade vunnit för fjärde gången. Segern gick i stället till ryssen Denis Mentjov. Heras blev avstängd i två år.

Spanien 2006

Spansk polis gör razzior på flera platser och hittar stora mängder anabola steroider, utrustning för blodtransfusioner samt 100 påsar infruset blod. Doktor Eufemiano Fuentes som samarbetat med flera cykelstall grips och förhörs liksom sportdirektören Manolo Saiz i Liberty Seguros. Stallet byter namn till Astana-Wuerth men Tour de France-arrangörerna ber stallet dra sig ur tävlingen. Comunidad Valenciana-stallets inbjudan till Tour de France tas tillbaka.

Tour de France 2006

När listan på de drygt 50 cyklister som är berörda av skandalen i Spanien presenteras stryks de som är på listan dagen före årets Tour de France.

Tretton av de mest häpnadsväckande dopingursäkterna i cykling

Det har förekommit otaliga dopingfall inom cykelsporten genom åren, från de största namnen inom sporten ner till cyklister som verkligen deltar för glädjen att få vara med. Som sådan har man sett alla möjliga reaktioner på ett positivt test.

Det finns de som förnekar, förnekar, förnekar. Det finns mer sällsynta fall som säger genast erkänner och samarbetar. Slutligen finns det de som kommer med intressanta ursäkter för sina onormala resultat. Från det absurda och det osannolika till det faktiskt ganska trovärdiga har det funnits många ursäkter genom åren. Här följer några mer anmärkningsvärda ursäkter som dokumenterats från cykelhistorien.

Vallmofrömuffins – Alexi Grewal, 1992

Den amerikanska guldmedaljören vid olympiska landsvägstävlingar 1984 sa att han testade positivt för opiater efter att ha ätit vallmofrömuffins före prologen på Tour of West Virginia 1992.

Även om opiater inte har några prestationshöjande egenskaper, är de förbjudna för att förhindra att de används för att hjälpa idrottare att tävla medan de är skadade. “Jag kommer uppenbarligen inte att äta vallmofrömuffins inom en snar framtid”, sa Grewal efteråt.

US Professional Racing Organisation utfärdade en tre månaders villkorlig avstängning och böter på 500 dollar. 2008 erkände Grewal att han dopat sig flera gånger till under sin karriär.

Peruanskt godis – Gilberto Simoni , 2002

Den regerande Giro d’Italia-mästaren Gilberto Simoni avslöjades på etapp 11 – där italienaren var trea totalt – med att han hade testat positivt för kokain den 24 april.

Saeco-ledaren lämnade loppet den dagen efter att polisen dök upp på teamhotellet för att förhöra honom. Han gjorde snabbt upp ett besök till tandläkaren samma dag som testet, där han hade fått ett bedövningsmedel innehållande karbokain, vilket han hävdade var orsaken till det positiva resultatet.

Senare lämnade Simoni dock ytterligare ett positivt kokaintest, som daterades till mitten av Girot. Det andra fallet hävdade han var en följd av att italienaren konsumerade peruanska godisar innehållande kokain, som en faster givits honom. Han frikändes från båda fallen av det italienska cykelförbundets disciplinnämnd och fortsatte med att återvända till – och vinna – Girot 2002.

De är till min svärmor – Raimondas Rumšas, 2002

2002 var 30-årige litauern Raimondas Rumšas mitt i sitt tredje år som proffs, och cyklade sig till en överraskande tredjeplats totalt vid sitt första Tour de France-deltagande någonsin. Efter att ha avslutat loppet i Paris blev det emellertid problem för litauern.

Samma dag stod han på pallen tillsammans med Lance Armstrong – senare diskvalificerad från seger på grund av dopning – och tvåan Joseba Beloki, upptäckte franska tulltjänstemän i Chamonix erytropoietin, testosteron, tillväxthormon, anabola steroider och kortikosteroider i hans fru Edita Rumšienės bil. På frågan om alla medicinerna hävdade Rumšas: “Jag har inte haft en chans att prata med min fru. Men produkterna var avsedda att föras till Litauen för min svärmor, Yakstenia.”

Rumšas stängdes senare av för att ha testats positivt för erytropoietin vid Giro d’Italia 2003 och fick tillsammans med sin fru fyra månaders villkorlig dom för att ha importerat förbjudna mediciner till Frankrike.

Rumšas son, Raimondas Rumšas Jr, testade positivt för GHRP-6 i slutet av 2017, månader efter att tragedin drabbade familjen när yngste sonen Linas dog av en hjärtattack vid 21 års ålder.

Tvillingblod – Tyler Hamilton, 2004

En av de mer ökända ursäkterna kom från den amerikanske Phonak-föraren Tyler Hamilton, som testade positivt för en homolog blodtransfusion på Vuelta a España den 11 september 2004. Hamilton hade samma år redan lämnat ett A-prov positivt den 25 augusti 2004, efter att ha vunnit guld vid de olympiska spelen i Aten, men fick ingen avstängning för det eftersom hans B-prov i praktiken förstördes av Atens OS-laboratorium som gjorde testerna, och således inte kunde reproducera det positiva provet.

Hamiltons Vuelta-prover visade tecken på en population av blandade röda blodkroppar.

röda blodkroppar. Amerikanens försvar vilade på påståenden om att han hade en “försvinnande tvilling”, som hade överfört några av dess röda blodkroppar till Hamilton medan han låg i livmodern, men sedan försvann under graviditetens första trimester. Han angav således att han var en mänsklig chimär, med en naturlig blandad population av erytrocyter.

Hamilton stängdes av till den 22 september 2006 och återvände sedan till tävlingscyklingen innan han misslyckades med ett ännu en dopingtest, denna gång utanför tävling (out of competition) för ett antidepressivt medel. Han meddelade att han skulle avsluta sin cykel-karriär kort därefter. 2011 erkände han dopning och gav tillbaka sin OS-guld .

Pågående sex – Björn Leukemans, 2007

I september 2007 visade sig den belgiske cyklisten Björn Leukemans, som då körde för Predictor-Lotto, ha ett förhållande mellan testosteron och epitestosteron över kvoten 4:1.

Leukemans angav som ursäkt att han hade sex med sin fru när testarna dök upp hemma hos honom. Påståendet avslogs snabbt av chefen för dopinglabbet i Köln, som sa att “sex inte har något att göra med [det] syntetiska testosteronet” som upptäcktes av testet.

I december hävdade Leukemans då istället att en lagläkare hade ordinerat honom Prasteron, som innehåller steroiden DHEA. Han blev avstängd i två år i januari 2008, senare reducerad till sex månader.

En ytterligare vändning kom dock 2012, när det flamländska idrottsrådets disciplinnämnd retroaktivt friade honom helt och hållet .

Blod på benen – Alexandre Vinokourov, 2007

Den blivande teamchefen för cykellaget Astana, Alexandre Vinokourov, kom på en bisarr ursäkt när tester visade att han hade två olika typer av röda blodkroppar vid Tour de France 2007 – liknande Hamiltons fall.

Kazaken var en favorit och cyklade gul tröja innan loppet men kraschade alvarligt på etapp 5 och fick utbredda sår på knän och armbågar. Vinokourov, som erkänt kopplingar till den sedan länge dopingmisstänkte läkaren Michele Ferrari tidigare i månaden, kom tillbaka och vann sedan två etapper.

Efter sista vinsten konfronterades Vinokurov med tecken på en blodtransfusion. Astana-teamet, som innehöll den lika misstänkte Andrei Kashechkin (som senare testade positivt för samma metod) på femte plats totalt, lämnade omedelbart loppet. Och ursäkten? “Jag tror att det är ett misstag, delvis på grund av min krasch”, sa Vinokourov. “Jag har pratat med lagläkarna som hade en hypotes om att det fanns en enorm mängd blod i mina lår, vilket kunde ha lett till mitt positiva test. Inrättandet av vårt lag gjorde många avundsjuka och nu betalar vi priset. Det är synd att lämna Touren på det här sättet, men jag vill inte slösa tid på att bevisa min oskuld.”

Vinokourov återvände till cyklingen 2009, vann Liège-Bastogne-Liège och en Tour-etapp 2010, plus London OS landsvägslopp 2012, innan han avslutade karriären och blev ledare i stället.

Var är biffen? –  Alberto Contador, 2010

En av de mer komplicerade utsagorna på den här listan, Alberto Contadors positiva prov för clenbuterol vid 2010 Tour de France, väcker fortfarande debatt idag. Spanjoren hade till en början vunnit loppet och slutade 1:39 före Andy Schleck, men i september meddelades han att han hade testat positivt för spårmängder av clenbuterol.

Contador skyllde på kontamination av maten. Han påstod sig ha ätit kött som sannolikt varit förorenat den 20 och 21 juli. Mängden clenbuterol som fanns i hans positiva prov var 40 gånger lägre än den upptäcktsnivå som krävs av WADA-ackrediterade laboratorier.

Ett problem var att Contador informerats om testet i augusti, men nyheten kom först en månad senare efter att den tyska journalisten Hajo Seppelt började undersöka situat-ionen. Contador hävdade senare att det internationella cykelförbundet ville att han skulle hålla det tyst.

Bristen på positiva clenbuterolprover bland boskap som testades i Spanien 2008 och 2009 gjorde att spanjorens påstående ifrågasattes. En teori om att spårmängderna kom via blodtransfusion dök också upp, där den spanska läkaren Jordi Segura kommenterade att Contadors test enligt uppgift också visade förhöjda prover av plastmjukgörare, vilket skulle peka mot en transfusion.

WADA avvisade Contadors påstående om kontaminering och i januari 2010 rekommen-derade det spanska cykelförbundets disciplinära kommission en årslång avstängning. Månaden därpå frikändes han av förbundet, och i mars tog både UCI och WADA ärendet till Court of Arbitration for Sport (CAS).

Contador vann Girot 2011 och slutade femma i 2011 års Tour, eftersom CAS-fallet försenades gång på gång. Utfrågningen började slutligen i november, och han fick en tvåårig avstängning, retroaktivt från 2010 års Tour, i februari 2012.

Contador återvände till tävling senare 2012 och vann en spännande upplaga av Vuelta a España innan han fortsatte med att vinna ytterligare en 2014 och Girot 2015, innan han avslutade sin tävlingskarriär 2017.

Drickandet är manligt – Floyd Landis, 2006

Floyd Landis positiva test för testosteron vid Tour de France 2006 och den efterföljande utredningen, som varade under fyra år och som senare skulle sluta med att han anklagade Lance Armstrong för doping, är säkert det mest kända fallet på den här listan.

Landis hade en dålig dag den 19 juli 2006. Medan han åkte på Tourens 16:e etapp från Bourg d’Oisans till La Toussuire förlorade han den gula tröjan, och med den gigantiska åtta minuter. Han gick sedan tillbaka till sitt hotell och slog ner två fatöl och “minst fyra shots” av Jack Daniels whisky.

Förhållandet mellan testosteron och epitestosteron i hans urinprov som togs nästa dag när Landis gjorde en mirakulös återhämtning sades vara 11:1 – en god bit över det acceptabla tröskelvärdet 4:1. Vissa studier visar att alkohol kan höja testosteronnivåerna med upp till 200 procent, men ingen mängd alkoholkonsumtion skulle förklara förekomsten av syntetiskt testosteron, upptäckt via Isotope Ratio Mass Spectometry-metoden.

Fallet avgjordes – nästan – till slut i september 2007, när den amerikanska antidopning-byrån (USADA) dömde honom till en tvåårig avstängning, vilket fråntog honom Tour-titeln. En överklagan till CAS följde, men han förlorade. Ytterligare ett överklagande av CAS-beslutet i USA:s federala domstol lades ned i slutet av 2008, då Landis gjort en uppgörelse med USADA.

Landis erkände sedan dopning i maj 2010, och vände sig då dessutom som en avslöjande visselblåsare mot Armstrong och US Postal innan han grundade ett CBD (laglig cannabis-olja)-företag, Floyd’s of Leadville, och investerade senare sina egna medel i att sponsra ett kontinentalt cykellag, som lades ned 2019.

Fertilitetsproblem – Mauro Santambrogio, 2014

Mauro Santambrogio hade framgångar under sin tid på BMC mellan 2010 och 2012, med höjdpunkter inkluderande topp 10 på Il Lombardia, GP Ouest France och Clásica San Sebastián, varvat med två lagpåtvingade “uppehåll” när han och lagkamraten Alessandro Ballan var föremål för Mantovas dopningsutredning. Höjdpunkten under 28-åringens vår med ett nytt lag inkluderade en vinst i GP Larciano, tvåa i Giro del Trentino och sjua i Tirreno-Adriatico.

Hans uppgång i mitten av karriären fortsatte på Girot, där han bildade partnerskap med Danilo Di Luca. Paret tog åtta topp 10 under den första halvan av loppet, där Santambrogio åkte in i topp 10 totalt. Hans stora ögonblick kom i fruktansvärt väder på Bardonecchia, där han klev ut ur dimman tillsammans med Vincenzo Nibali för att – otroligt nog – ta segern.

Allt var dock falskt. Di Lucas erytropoietin-positiva test i april presenterades två dagar före slutet av loppet, medan en vecka efter målgång och Santambrogios nionde plats meddelades att han hade testat positivt för erytropoietin på etapp 1. En tvåårig avstängning (senare reducerat till 18 månader på grund av samarbete i utredning) följde, men Santambrogios comeback avbröts efter ett nytt positivt test, denna gång för testosteron i oktober 2014. Han påstod då att han hade tagit en kur med läkemedel mot erektil dysfunktion och infertilitet och hade informerat UCI men blev han avstängd i tre år.

I slutet av 2019 stängdes han av i tre månader efter att han i ett officiellt sammanhang ha förklarat att han aldrig hade blivit straffad för doping. xxxx

Duvpaj – Adrie van der Poel , 1983

1983 testade den framtida Liège- och Flandernvinnaren Adrie van der Poel positivt för stryknin. Holländaren, då på sitt tredje år av cykling på toppnivå, fick i sig det giftiga ämnet som var populärt som prestationshöjare under sekelskiftet. Det förefaller dock vara en olycklig slump som var orsak till det positiva provet. Van der Poels svärfar var uppfödare av duvor och serverade den då 23-åringen en portion dopad duvpaj, som varit kontaminerad med stryknin.

Van der Poel fortsatte med en toppkarriär och vann en mängd klassiker, två touretapper och världsmästerskapen i cykelcross.

För mycket kaffe – Gianni Bugno, 1994

Tvåfaldige världsmästaren och Giro-vinnaren 1990 Gianni Bugno stängdes av i två år i augusti 1994 efter ett positivt koffeintest vid Coppa Agostoni, under den tidsperiod som koffein fortfarande var förbjudet.

Bugno förnekade att han tog några mediciner, trots att hans prov var 30 gånger över den förbjudna gränsen. Han skyllde istället på en kopp kaffe som han druckit innan loppet.

Resonemanget var förstås absurt. Han vann dock ett överklagande, avtjänade ett reducerat straff och återvände till cyklingen nästa säsong.

Idag finns koffein vissa år på WADA övervakningslista, men användningen är inte förbjuden. Bugno flyger samtidigt RAI-TV-helikoptrar på Giro d’Italia och fungerar som ordförande för Association of Professional Cyclists (CPA).

Hemorrojder – Jesús Rosendo, 2010

Spanjoren Jesus Rosendo, som cyklade för Andalusien-Caja Granada vid den tiden, var bland de tidigaste som blev misstänkta för doping på grund av sitt blodpass.

Rosendo var den andra Andalusiska ryttaren på en månad som anklagades efter att Manuel Vasquez Huesos testat positivt för erytopoietin och Franco Pellizotti och Tadej Valjavec haft misstänkta blodpassförändringar.

Både Pellizotti och Valjavec stängdes så småningom av i två år efter överklaganden till CAS. Rosendo, å andra sidan, tog en annan väg, när hans team antydde att hans onormala blodpass – låga hemoglobin- och hematokritnivåer tillsammans med ökade retikulocyter – kom som ett resultat av blodbrist på grund av blödning från hemorrojder .

Rosendo slapp avstängning och tävlade vidare i tre år till – med eller utan hemorrojder.

Drickande – Jonathan Tiernan-Locke, 2013

Den brittiske cyklisten Jonathan Tiernan-Locke såg ut som nästa stora stjärna 2012. 27-åringen körde för Continental-truppen Endura Racing vid den tiden, under sitt fjärde år på elitnivån efter att ha varit sjuk med Epstein-Barr-virus några år tidigare.

Tiernan-Locke fick ett genombrott med cykelstallet Rapha i slutet av 2011 när han blev tvåa på Vuelta a León och femma på Tour of Britain. Men hans karriär tog fart i början av 2012.

I februari slog han en mängd WorldTour-cyklister på Tour Méditerranéen med 27 sekunder, vann sedan Tour du Haut Var en vecka senare innan han blev tvåa i Vuelta a Murcia. I juni dominerade han Tour d’Alsace, där han vann två etapper. När han återvände till Tour of Britain blev han den första britten att vinna sedan 1993 Milk Race.

I september han drog sig ur elitcyklingen efter att ha fått ett brev från Internationella Cykelförbundet (UCI) som ifrågasatte hans blodvärden från september 2012. Eftersom hans cykelklubb inte var en del av programmet Biological Passport, övervakades han bara efter segern i Tour of Britain.

Det engelska cykelförbundet öppnade hans fall i december 2013, och efter en försenad utfrågning stängdes han av i två år i maj 2014. Hans försvar – att berusning av två flaskor vin, samt gin och vodka bara tre dagar före 2013 Worlds orsakade uttorkning och onormala blodvärden – avvisades helt och hållet av den brittiska antidopingpanelen, som konstaterade att användningen av bloddopning eller ett erytropoesstimulerande medel var orsaken. “Det är otänkbart att en professionell cyklist, utvald för första gången att åka för sitt land på seniornivå i världsmästerskapen, inte skulle ha säkerställt att han var kapabel att tävla och hade säkerställt att han hade tagit på sig tillräckligt med vatten för att klara av med någon baksmälla som han fortfarande upplevde”, står det i deras skriftliga dom.

Tiernan-Locke gjorde en kort återkomst till den brittiska scenen 2016 med sitt eget lag, Saint Piran, innan han avslutade sin karriär året därpå.

Vinnande vin

Franska cyklister och ett mästarlag i lacrosse använde i slutet av 1800-talet upprepade gånger preparat gjorda av rödvin från Bordeaux kombinerat med sydamerikanska kokaväxtblad från vilka drogen kokain syntetiseras.

Detta “vin för idrottare” (“Vin Mariani”, uppkallat efter den som marknadsförde blandningen först, den korsikanske kemisten Angelo Mariani) användes precis före och under idrottandet som en energiförstärkare av utövarna, som fann att det hjälpte till att minska trötthet och hunger orsakad av långvarig ansträngning.

Drottning Victoria, Rysslands tsar och påven Leo XIII (som bar runt Vin Mariani i en höftflaska och tilldelade det en Vatikanens guldmedalj), tyckte att Vin Mariani smakade som ett fint rött vin men hade en extra kick.

Hur står sig cykelsporten mot doping 2025?

Fuskare finns i alla delar av livet, inklusive idrotten. Det vore osant att påstå att någon sport är helt fri från fusk. Misstankarnas dopingskugga vilar tungt över cykelsporten och är en börda som är nästintill omöjlig att skaka av sig och cykelsporten har drabbats hårdare än de flesta. Skandaler och två årtionden av dopingsfall som överskuggat sportsliga prestationer har belastat cykelsporten mer än någon annan idrott.

Misstankarnas skugga förföljer cykelsporten obevekligt och de flesta är inte medvetna om att sporter som olympiskt skytte eller curling har högre andel dopingsöverträdelser. Ändå lider cykelsporten av ett sämre rykte. Cykelsäsongen 2025 är nu i gång och kampen mot doping fortsätter att jaga fuskare i en sport som fortfarande är fast i ett “klimat av latent misstänk-samhet”. År 2025 ser inte ut att bli något undantag trots ökade tester, förbud mot kolmonoxid, teknologiskt fusk, det biologiska passet och kvarstående tvivel.

År 2025 har gått 27 år sedan “Festina-affären”, som avslöjade ett organiserat dopingnätverk under Tour de France 1998 och ledde till att hela laget drog sig ur tävlingen – en händelse som blev en vändpunkt för cykelsporten. Sedan dess har cyklister ofta ansetts skyldiga tills motsatsen bevisats. De måste först bevisa sin oskuld eftersom misstankar om skuld automatiskt riktas mot dem.

Under 1990-talet såg man en kraftig ökning av dopingfall som skadade sporten allvarligt. Korrupta läkare, medicinsk personal som överskred etiska gränser och otaliga polistillslag avslöjade en värld av bedrägeri som inte var begränsad till cykling. Ändå var det cykelsporten som fick ta den största smällen.

Sedan kom Lance Armstrongs erkännande. Efter år av förnekelse erkände den sjufaldige Tour de France-vinnaren till slut doping. Denna avslöjande sanning skadade cykelsportens trovärdighet ytterligare, och sporten har kämpat för att återhämta sig sedan dess. Det har gått tolv år sedan Armstrongs erkännande. Även om inga stora skandaler har uppdagats de senaste åren förblir cykelsporten hemsökt av den fråga som en gång hotade att förstöra den. Prestationerna av Tadej Pogačar i Tour de France 2024 och Jonas Vingegaard året innan väckte misstankar. Båda förnekade användning av förbjudna substanser när de blev ifrågasatta.

“Det finns inget förtroende, och jag vet inte vad vi kan göra för att återfå det,” sa Pogačar i oktober och tillade: “Kanske kommer folk om några generationer att glömma det förflutna, Armstrong och vad de gjorde under den eran.” I stället för att hylla den nya generationens prestationer är många snabba med att ifrågasätta deras framgångar.

På 1980- och 1990-talen var tillväxthormon och EPO de största fienderna. Idag fortsätter nya dopingmetoder att sätta cykelsporten under lupp. Pogačar och Vingegaard fick försvara sig mot anklagelser om inandning av kolmonoxid, vilket efterliknar fördelarna med höghöjds-träning men kan ha en dopingeffekt vid missbruk. UCI beslutade nyligen slutligen att förbjuda användningen.

“En sensationell kontrovers,” avfärdade Jeroen Swart, prestationskoordinator för UAE, Pogačars team, och förklarade att det är en “allmänt använd teknik” som hans team inte längre använder på grund av osäkra testresultat.

Union Cycliste Internationale (UCI) har bett WADA att förbjuda inandning av denna potentiellt dödliga gas. Förslaget stöds av Movement for Credible Cycling (MPCC), som insisterar på att bibehålla vaksamheten i det “klimat av latent misstänksamhet” som råder inom cykelsporten.

Enligt det senaste MPCC-bulletinen, publicerad i september, är 75 professionella cyklister för närvarande avstängda för dopning, med i genomsnitt 15 till 20 nya fall per år. Även om detta antal är betydligt lägre än under 1990-talet, då dopningsfallen var utbredda, kvarstår det som en källa till oro.

Hälften av dessa avstängda cyklister tävlar i kategorin “Continental”, den tredje nivån inom världscyklingen, där cyklisterna inte kontrolleras med biologiska pass – “ett nyckelverktyg i kampen mot dopning,” enligt MPCC. På de lägre kategorierna genomförs också färre tester, vilket ger fuskare större möjlighet att undgå upptäckt.

Colombia är det mest drabbade landet, med 16 avstängda cyklister. Erytropoietin, substan-sen i centrum för “Festina-affären”, är fortfarande den vanligaste upptäckta substansen (25 %), följt av steroider (13 %). Endast 8procent av de avstängda cyklisterna tillhör World Tour, cykelsportens elitnivå.

Under Tour de France, cykelsportens globala skyltfönster, är allt under lupp. År 2024 togs 600 blod- och urinprov under loppet, samt ytterligare 400 under månaden innan. År 2008 briserade ännu en dopningsskandal när Riccardo Ricco, en stigande stjärna, testade positivt, vilket ledde till att hans team, Saunier Duval, drog sig ur tävlingen. Tidigare vinnare av Touren, såsom Bjarne Riis, Jan Ullrich, Marco Pantani och Floyd Landis, har också fläckats av dopningsanklagelser.

Trots sina ansträngningar kämpar cykelsporten fortfarande för att återfå sin trovärdighet. Situationen har dock förbättrats avsevärt sedan den “fritt för alla”-eran vid sekelskiftet. Sedan 2021 har UCI delegerat operativa aktiviteter till International Testing Agency (ITA), som genomförde 15 200 tester år 2023 med en antidopningsbudget på 10 miljoner euro.

För första gången introducerades en endokrin modul, kapabel att upptäcka tillväxthormon, under den senaste Touren. Tidigare omöjligt att upptäcka, erbjuder denna teknik nytt hopp om att fånga fuskare.

Inga positiva tester upptäcktes under Tour de France 2024, men vissa prover kommer att sparas för eventuell omanalys om tio år, i takt med att tekniken utvecklas. När det gäller teknologiskt fusk testades över 8 000 cyklar under 2024 utan några bekräftade fall. UCI har också lanserat ett “belöningssystem” för att uppmuntra visselblåsare att rapportera misstänkta fall.

Den teknologiska och medicinska utvecklingens tidsålder för med sig både fördelar och utmaningar. Fuskare försöker alltid ligga steget före tills de avslöjas. Även om antalet dopningsfall inom cykelsporten har minskat, har andra sporter, som friidrott, sett en oroande ökning.

Dopningshistorier fyller rubriker och sociala medier och förvärrar skadan på sporten. Lance Armstrongs fall, en gång en symbol för uthållighet, är en påminnelse om sportens sårbarhet. I slutändan måste dock cykelsporten vinna denna kamp inom sig själv.

HISTORISKA ASPEKTER

Några nedslag i cykelsportens dopinghistoria

Det första dokumenterade cykelloppet var ett 1200 meters lopp som hölls den  Saint-Cloudparken, Paris. Det vanns av den utvandrade engelsmannen och läkaren James Moore, som använde en cykel med solida gummidäck. Den första cykeltävling som omfattade en sträcka mellan två städer var Paris-Rouen, vilken också vanns av James Moore, som avverkade de 123 kilometerna på 10 timmar och 40 minuter.]

När organiserad idrott uppstod under 1800-talet och reglerades under början 1900-talet var det heller inte förbjudet, eller ens moraliskt förkastligt, att använda prestationsförbättrande droger. Det är beskrivet att kanalsimmare – de som försökte simma över Engelska kanalen – dopade sig, och det är exempelvis dokumenterat att simmare från Amsterdam dopade sig i sina försök att ta sig till Engelska kusten1865. Boxare under samma tidsperiod använde stryknin i tablettform och drack en blandning av konjak och kokain.

En annan omtalad tävlingsform gäller ”sexdagarsvandringar” där det gällde att gå så långt man orkade på sex dygn. Engelsmannen George Haezel var den förste som gick mer än 600 miles (966 km), vilket hände 1884. Det som användes under dessa långa vandringar för att orka med var både mjölk, champagne, konjak, atropin (belladonna), stryknin och morfin.

Cyklingens roll

Inom dopinghistorien har cyklingen spelat en stor roll i utveckling efter andra världskriget, och sett ur ett övergripande perspektiv kan cyklingen kunna karaktäriseras som dopingens experimentverkstad där nya substanser och strategier prövades.

Sexdagarscyklingarna (144 timmar vilket delades av två cyklister) började 1879 och det verkar rimligt att cyklisterna då prövade olika möjliga stimulerande medel om de skulle orka cykla sin hälft av 144 timmar. Det angavs att de franska cyklisterna i huvudsak prövade olika former av koffein, medan belgarna använde sockerbitar doppade i eter. Andra använde mest alkohol och åter andra (”sprinters”) blandade in nitroglycerin. Det var tränarna som hade huvudansvaret för blandningarna och det förefaller som de gradvis experimenterade sig fram, vilket ibland ledde till dödsfall.

Det första mer omskrivna dödsfallet gällde den engelska cyklisten Artur Linton som dog 1886 på under loppet Bordeaux-Paris (600 km). Han hade använt ”trimetyl”, vilket sannolikt var en blandning av kaffe och eter.

I modern tid har doping alltid i första hand associerats till professionell cykling. Trots att det finns belagt att ett antal cyklister dog under tävling på slutet av 1800-talet förhöll sig idrottsorganisationerna huvudsakligen passiva. Av avgörande betydelse blev två uppmärksammade dödsfall inom cykelsporten. Vid Rom-olympiaden 1960 kollapsade den 23-årige danske cyklisten Knud Jensen under direktsändningen i TV och dog. Obduktionen visade förekomst av amfetamin (och minst en substans till). Under den trettonde etappen av Tour de France 1967 dog den engelske cyklisten Tom Simpson. Man fann metamfetamin i fickan på hans träningsdräkt och samma substans i blodet i hög halt. Detta var en starkt bidragande orsak till att IOC tog upp frågan och fattade beslut om att agera mot dopingen 1967. Året därefter (1968) dog ytterligare en 23-årig cyklist av excessivt amfetaminbruk två dagar efter att han vunnit en större tävling.

1965 gjordes en större test på belgiska cyklister varvid man fann att 37 procent av de professionella och 23 procent av amatörerna använde amfetamin, och i en likartad studie från Italien använde 46 procent av de professionella cyklisterna amfetamin. Jacques Anquetil, som vann Tour de France fem gånger hävdade i ett uttalande 1967 att alla cyklister de senaste femtio åren har tagit olika stimulerande medel. Visserligen behövde cyklisterna inte medicinerna, men de skulle då cykla mycket långsammare och publiken ville se bättre och bättre prestationer – det var därför de använde amfetamin!

The Union Cycliste Internationale (UCI) började så småningom att utveckla regler mot doping och 1967 bildade Internationella olympiska kommittén (IOC) å sin sida en Medical Commission (IOC-MC), men då i första hand för att komma åt doping i samband med olympiska spel. På den tiden såg man det som självklart att doparna låg före antidoping-verksamheten, vilket är ett rykte som tycks leva kvar även sedan antidopingorganisationerna fått ett stor vetenskapligt och praktiskt försprång - åtminstone före de dopade som inte är statsunderstödd.

Den senare dopingdömde, ökände massören som fokuserat på professionella cyklister, Willy Voet hävdade att amfetaminerna karaktäriserade cyklingen på 1960- och 1970-talen, anabola steroider och kortison på 1980-talet medan tillväxthormon och erytropoietin har dominerat därefter. Kanske summeras dessa tiders cykelproblem bäst av domaren Daniel Delegovei i en dopingrättegång mot den franske elitcyklisten Richard Virenque när han uttryckte det som: ”These are not racers, they are pedaling test tubes.”

Dopingtestande och lagar

Dopingtester infördes för världsmästerskapen i cykling och fotboll 1966. Internationella olympiska kommittén (IOC) upprättade sin första lista över förbjudna ämnen 1967 och införde de första drogtesterna vid de olympiska spelen i Mexiko 1968. På 1970-talet hade de flesta internationella förbund följt efter.

IOC-MC:s ordförande, Prince Alexandre de Mérode, en medlem av IOC från Belgien, var den som först förespråkade ett systematiskt antidopingarbete och att detta skulle vara internationellt samordnat. En första uppgift var då att skriva ner en lista på preparat som skulle vara förbjudna. Initialt tog man endast med medel som man kunde mäta laboratoriemässigt. Detta kriterium togs dock bort i mitten av 1980-talet då det framkommit att det förekommit blodtransfusioner till cyklister före OS i Los Angeles 1984 [Klein HG. Blood transfusion and athletes. N Engl J Med 1985; 312: 854-6]. Före OS 1984 hade bloddoping endast förklarats som oetiskt, men inte som illegalt.

I Frankrike gick man snabbare fram. Redan under1950-talet drev läkaren Pierre Dumas en kampanj för att uppmärksamma hälsoriskerna med doping, och en lag stiftades som trädde i kraft 1965 och som olagligförklarade stimulerande medel inom idrotten. Pierre Dumas ledde sedan en kommitté av läkare som krävde tester vid de nästa följande OS. Efter incidenterna i Tour de France antogs den första antidopningslagen, känd som Herzog-lagen, i Frankrike, i juni 1965. Denna lag gav en första juridisk definition av doping och förbjuder användning av stimulerande hälsofarliga ämnen i samband med idrottstävlingar. Prestationshöjande droger blev således olagliga i Frankrike.

Eftersom cykling var en mycket uppmärksammad idrott var det där man la ner mest kraft på att verkställa lagen med hänvisning till att elitcyklisterna var modeller för många idrotts-ungdomar. De första dopingkontrollerna som utfördes på Tour de France 1966 resulterade i en strejk den 28 juni av cyklisterna, av vilka Jacqyes Anquetil (som vunnit Touren fem gånger) var en av ledarna. Man skanderade då ”No to pissing in test tubes.” Staten lämnade dock snabbt över ansvaret för dopingtesterna till idrottsrörelsen och lät dem utreda vilka substanser som skulle vara tillåtna och vad som skulle vara förbjudet. Antidopinglagar stiftades också i två andra länder där cyklingen var mycket populär, Belgien 1965 och Italien 1971.

Bloddoping

Sedan slutet av 1960-talet fanns det starka indikationer på att europeiska långdistanslöpare, cyklister, längskidåkare och skidskyttar hade bloddopat sig genom återtransfusion av sitt egna blod. Vid sommar-OS 1976 stod det också klart att den finske löparen och guldmedaljören på 5 000 och 10 000 meter, Lasse Virén, var starkt misstänkt för bloddoping.

Sverige var föregångsland vad gäller forskning kring syrgasens betydelse för uthållighetsprestationer, med ledande personer som Bengt Saltin och Björn Ekblom. Forskningen presenterades dock öppet i vetenskapliga sammanhang och var mer inriktad på att förstå de fysiologiska faktorerna som påverkade ”konditionen” än att försöka hitta sätt att öka prestationsförmågan. I efterhand har det blivit känt att vetenskapsmän från Sovjet sysslade med statsfinansierad (dold) forskning om bloddoping under 1970-talet, medan andra länder förnekade likartade försök – trots att det fanns starka indicier på att denna typ av forskning förekom. Fjorton år efter Montrealolympiaden 1976 gjordes omtestningar av blodprov som gjorde sovjetisk bloddoping från den tiden sannolik.

Efter OS 1984 erkände 24 medlemmar i USA:s cykellag att de använt blodtransfusioner.

Läkarnas roll

Inom amerikansk professionell idrott, och USA:s collegeidrott, har läkare hela tiden varit involverade när det gällt doping, och i cykling – inte minst i Tour de France – har läkare haft ledande dopingpositioner.

Den brittiske cyklisten Tom Simpson lär ha sagt med avseende på amfetamin; ”Om det behövs tio tabletter för att döda mig så tar jag nio.” Det var sannolikt sagt för att understryka Simpsons besatthet av att ständigt överträffa sig själv i avsikt att vinna cykeltävlingar. För att han skulle kunna genomföra sina medicinska experiment är det sannolikt att det fanns minst en läkare som medhjälpare. Simpsons uttalande har senare fått en mörk efterklang eftersom han senare dog under en av Tour de Frances bergsetapper efter att ha varit starkt medicinpåverkad.

Pierre Dumas var den första läkaren som kampanjade för testning och bekämpande av dopning, både inom cykelsporten och sedan på internationell nivå vid olympiska spel. Dumas kom till Tour de France 1952 när den tidigare läkaren drog sig ur. Dumas var utövare av judo snarare än cyklist och hade ingen av de förutfattade meningar som etablerats inom cykling. Han upptäckte en värld där “det fanns medhjälpare (soigneurs), fakirer, som kom från sexdagarsloppen. Cyklisterna tog allt de fick, till och med bistick och paddextrakt.” Han talade om “medicin från hjärtat av Afrika… healers som lägger på händer eller ger ut strålande balsam, fötter nedsänkta i otroliga blandningar som kunde leda till eksem, så kallade magnetiserade dieter och allt annat man kunde tänka sig.” Allt var magi, medicin och trolldom.

Splittrade betydelser av god etik

Man kan inte se diskussionen om doping som något helt självständigt utan måste se den som en spegling av värderingarna i samhället. Bland dessa värderingar finns den sociala rädslan för missbruk i alla former, där först alkoholen utgjorde en farsot och sedan narkotika tagit över. Allmänheten har haft lätt att sätta doping och ”pillerkulturer” inom samma kategori, för att sedan förkasta allt farmakologiskt bruk som moraliskt inferiort. Inom idrotten är fortfarande på 1800-talet ”fair play” ett värdeord och det har då varit naturligt att lägga in doping i kategorin ”fusk” där det varit lätt att skilja det onda från det goda. Ända till de sista decennierna av 1900-talet var doping för allmänheten emellertid knappast något entydigt ont utan betraktades oftast som något som var en del av idrotten. Det sågs därför också som högst rimligt att man forskade öppet inom området. De tyska fysiologerna gjorde exempelvis vetenskapligt syftande experiment med kaffe på löpare och cyklister, vilket sågs som lovvärt.

Något av en vändpunkt i etikdiskussionen kom emellertid när britten Tom Simpson avled i Tour de France 1967. Han var en mycket välkänd idrottsprofil och dödsfallet väckte stor uppmärksamhet i massmedia inte bara i Frankrike utan också i länder som Storbritannien, USA med flera. Det var emellertid inte bara själva dödsfallet som sågs direkt i TV utan framför allt hans tydliga omtöckning innan den slutliga kollapsen. När sedan amfetamin påvisades vid obduktionen blev det grunden för en ny diskussion om elitidrottarnas hälsa.

När den engelska antidopingdebatten startade under 1970-talet gällde det därför först cykling, men snart involverades friidrott, simning och tyngdlyftning, och under 1980-talet drogs i princip alla idrotter in i diskussionen.

Första dokumenterade dopingfallet

Historiskt sett har det funnits många professionella idrottare i hjärtat av finansiellt strul. Den walesiske bancyklisten Jimmy Michael var utan tvekan den första idrottaren som straffades för ett dopingsrelaterat problem. Han ansågs vara en av de mest framgångsrika och spektakulära cyklisterna på banan i slutet av 1890-talet och stängdes av 1896 för påstått misstänkt fusk i en tävling i London efter att ha hävdat att han blivit drogad. Intressant nog blev han inte avstängd för användning av ett förbjudet ämne eller det faktum att vad på det loppet var riggat, utan bara för att han inte dök upp vid sitt idrottsförbunds utfrågning.

Knud Enemark Jensen

1960 kollapsade den danske ryttaren Knud Enemark Jensen under lagtempoloppet vid de OS i Rom och dog senare på sjukhus. Obduktionen visade att han hade tagit amfetamin och en annan drog, Ronicol®, som vidgar blodkärlen. För många TV-tittare var detta första gången man såg ett verkligt dödsfall i direktsänd TV.

Artur Linton – den förste elitcyklisten som dog av doping?

Arthur Vincent Linton (född 28 november 1868 i England, död 23 juli 1896 i Wales) var en brittisk tävlingscyklist . Han är mest känd för att dela segern i landsvägsloppet Bordeaux–Paris 1896 och för att ha slagit det walesiska rekordet i en timmes tempo i cykling. Hans död bara två månader efter Bordeaux-Paris 1896 och vid bara 27 års ålder är ihågkommen genom spekulerar kring att hans bortgång orsakades av dopning .

Linton föddes 1868 i Seavington St Michael, Somerset i England. Det råder oenighet om Lintons födelsedatum, med många källor som säger att han föddes 1872, även om detta ifrågasätts av 1881 års folkräkning som återger datumet 1868. Familjen flyttade till södra Wales när Linton var tre. Linton växte upp i den walesiska kolgruvbyn Aberaman, och vid 12 års ålder började han arbeta i gruvan vid Treaman-gruvan som dörrpojke, och blev senare åkare. En av fyra bröder, hans äldste bror John, var också kolgruvarbetare, men det var Lintons passion för cykling som entusiasmerade hans två yngre bröder Tom och Samuel, som båda var framgångsrika cykelåkare. Linton själv började skapa sig ett namn som cyklist medan han fortfarande var tonåring.

År 1890 hade Linton vunnit flera lopp både i södra Wales och i England. Hans bror Samuel var också framgångsrik som cyklist, men efter några olyckor gav han upp sporten. 1893 deltog Linton i 24-timmars “Cuca Cocoa Challenge Cup” i London, och trots att han ledde i ett skede tvingades han avbryta efter att ha hamnat under intensiv press från den slutliga vinnaren, Englands Frank Shorland. Samma års sommaren startade Linton in i “Gold Cup” som hölls på Fallowfield Stadium i Manchester. Linton vann i ett starkt fält och sågs av ex-mästaren, James “Choppy” Warburton. Warburton blev Lintons manager och den senare accepterade ett proffskontrakt med Gladiatorcykler.

Vintern 1893 reste Linton och Warburton till Frankrike för att genomföra en säsong av tävlingstävlingar på Vélodrome d’hiver i centrala Paris. Strax innan han åkte till Frankrike hade Warburton ordnat så att Linton skulle ta sig an en utmaning för världsrekordet på hundra mil på den nybyggda Herne Hill Velodrome i London. När Linton slog rekordet höjde det hans attraktionsvärde, även innan han kom till Paris. Lintons tid i Frankrike var en framgång, han vann många lopp och slog flera mästarmotståndare.

1894-1896 fortsatte Linton att pressa sig själv i professionella tävlingar både i Storbritannien och i Frankrike. Från mars till Bordeaux–Paris-loppet i maj deltog Linton i ett långdistanslopp varje vecka. Bland dessa lopp var 1896 Paris–Roubaix , där Linton slutade fyra. Detta själv-påtagna tunga schema ledde till att hans hälsa försämrades och han tvingades dra sig ur mitten av loppet i både Catford Gold Vase och 24-timmars Bol d’Or i Paris.

Trots att han således inte mådde deltog han i loppet Bordeaux–Paris. Loppet var ansträngande och Lintons lopp präglades av olyckor och missöden. Efter att ha tagit en tidig ledning framför sin främsta rival, Gaston Rivière, tappade Lintons cykel tappade en mutter från bakhjulet vilket resulterade i en sårskada i huvudet och en cykel som inte gick att använda. Han gick tio kilometer och tappade ledningen och lånade sedan en cykel av Constant Huret för att kunna fortsätta. Det hämmade honom att Hurets cykel var utrustad med en 64-tums växel, medan Linton tränade och åkte på en cykel med en 94-tums växel. Det skulle dröja ytterligare 30 till 40 kilometer innan Linton nådde nästa stopp där han kunde byta ut cykeln mot en modell som passade honom. Under de följande etapperna lyckades Linton ta in på Rivière och återtog så småningom ledningen.

Under den sista sträckan av loppet, efter att han kommit in i Paris, insåg inte Linton att banan hade ändrats på grund av vägarbeten, varför han tog fel väg över Seine. När han korsade Seine kolliderade han med en annan cyklist och ådrog sig en allvarligare knäskada och fick ytterligare ett huvudsår. Linton lyckades ta sig upp på sin cykel igen och tog sig fram till och in på in Veledromen. Vittnen, inklusive medtävlaren Henri Desgrange (som sedermera startade Tour de France), kommenterade att Linton såg ut att vara ”fruktansvärt frisk.”

Linton kom i mål på en snabbare totaltid än Rivière och tilldelades vinsten, men efter att det upptäcktes att Linton inte hade följt den organiserade rutten gavs titeln till Rivière. Efter ett överklagande, där det noterades att ruttändringen hade publicerats i fransk press men att cyklisterna inte hade fått officiellt instruktioner, tilldelades de två männen titeln tillsammans och delade på prispengarna.

Kort efter vinsten i Bordeaux-Paris deltog Linton in i ytterligare två lopp i London och Paris, men ohälsa tvingade honom att dra sig tillbaka från båda. Efter Parisloppet var Lintons hälsa så dålig att han tvingades återvända hem till Aberaman. Den 23 juli 1896, hemma hos en herr Michael Thomas, en lokal entreprenör, dog Linton av komplikationer som sas vara orsakade av tyfoidfeber. Hans begravning ägde rum den 27 juli varvid hundratals sörjande stod längs vägen och medlemmar från lokala och nationella cykelklubbar var närvaran-de. Flera professionella cyklister deltog i begravningen, inklusive hans rival Huret.

1899 avtäcktes ett minnesmärke över Linton i form av ett målat glasfönster och talarstol i St Margaret’s Church i Aberaman. 2009 avtäcktes en blå plakett vid en ceremoni i hans hemstad och sattes upp i hans familjehem på Cardiff Road i Aberaman. Cynon Valley Museum and Gallery har också en byst av Linton, som fortfarande visas.

Även om det inte var något problem vid tiden för hans död, fläckades Lintons bild åren efteråt av spekulationer om att hans död orsakades av dopning. Fröet till historien började 1897, när Jimmy Michael förbjöds att tävla i Storbritannien på grund av en dopingkontrovers. Det var välkänt att Michaels och Lintons manager Choppy Warburton skulle bära en “liten svart flaska” med ett okänt ämne för att stimulera cyklister som inte såg ut att ork under loppen. Under ett möte 1896 hade Warburton gett Michael en klunk ur sin flaska, men resultaten förbättrade inte dennes prestation och Michael tvingades avsluta sin cykelkarriär. Michael hävdade att Warburton hade förgiftat honom, och Warburton stämde sedan Michael för förtal. Detta resulterade i att Warburton i praktiken blev avstängd från alla cykelevenemang och att Michael flyttade till Amerika.

Även om inga uppgifter om innehållet i Warburtons flaska någonsin upptäcktes, spekulerades det vara antingen stryknin eller ett ämne som kallas “trimetyl”. Även om dopning inte var olagligt enligt reglerna för cykling på den tiden, och var vanligt i många idrotter, ansågs det att Warburton och Michael hade passerat gränsen för acceptabelt beteende.

Denna incident fick sedan några kommentatorer att undra om Lintons död orsakades av doping, trots att Warburton och Linton hade skilt sig året tidigare. Under 1900-talet togs ämnet för Lintons död upp igen när hans bortgång inkluderades i Internationella olympiska kommitténs studie från 1997 om den ”Historiska utvecklingen av dopning”, och listades som det förmodade första dödsfallet på grund av dopning under en tävling. Detta upprepades sedan i ett föredrag av läkaren Gary Wadler som felaktigt associerade en cyklists död vid 1886 Bordeaux–Paris loppet, med hänvisning till den tidigare olympiska studien. Flera andra publikationer som rapporter om Lintons död är fulla av felaktigheter inklusive datumet för loppet, fem år före den första Bordeaux–Parisloppet 1891, och det faktum att man allmänt trodde att Linton dog under loppet.

Det är dock inte sannolikt att Artur Linton var den förste cyklisten som dog av doping.

Erytropoietinets historia inom cyklingen

Även om EPO ansågs vara allmänt använt på 1990-talet i vissa sporter, fanns det inget sätt vid den tiden att direkt testa för de, förrän år 2000, när ett test utvecklat av forskare vid det franska nationella antidopinglaboratoriet och godkänt av World Anti-Doping Agency (WADA) introducerades för att upptäcka farmaceutiskt erytropoietin genom att särskilja det från det nästan identiska naturliga hormonet som normalt finns i en idrottares urin. De första erytropoietindopningsfallen hittades av det schweiziska laboratoriet för dopinganalyser.

2002, vid de olympiska vinterspelen i Salt Lake City , rapporterade läkaren Don Catlin , grundaren och dåvarande chefen för UCLA Olympic Analytical Lab, att han för första gången hittade darbepoetin alfa, en form av erytropoietin, i ett dopingprov. Vid olympiska sommarspelen 2012 i London testade Alex Schwazer, guldmedaljören på 50 kilometer

gång i olympiska sommarspelen 2008 i Peking, positivt för erytropoietin och diskvalificerades.

Från 2000 till 2006 genomfördes erytropoietintester vid OS på både blod och urin. Emellertid har flera föreningar identifierats som kan tas oralt för att stimulera endogen erytopoietin-produktion. De flesta av föreningarna stabiliserar de hypoxiinducerbara transkriptions-faktorerna som aktiverar erytropoietingenen. Bland föreningarna ingår oxoglutarat-konkurrenter, men också enkla joner som kobolt(II)klorid. Inandning av en xenon-syreblandning aktiverar produktionen av transkriptionsfaktorn HIF-1-alfa , vilket leder till ökad produktion av erytropoietin och förbättrad prestanda. Det har använts för detta ändamål i Ryssland sedan åtminstone 2004 med är förbjudet av WADA.

Rekombinant erytropoietin tros ha kommit till användning i cykling omkring 1990. I teorin kan erytropoietinanvändning öka VO2max högst betydligt, vilket gör det användbart för uthållig-

hetsidrotter som cykling. Den italienske antidopingförespråkaren Sandro Donati har hävdat att dopningens historia inom cykelsporten kan spåras till den italienska läkarenFrancesco Concopi vid University of Ferrara. Conconi hade arbetat på idén att ge idrottare transfusioner av deras eget blod på 1980-talet. Donati kände att detta arbete “öppnade vägen till erytropoietin … eftersom bloddopning var en prövning för att förstå erytropoietinets roll”.

Dr Michele Ferrari , en före detta student och skyddsling från Conconi, hade en kontroversiell intervju som nämnde drogen 1994, precis efter att hans Gewiss-Ballan-team hade en anmärkningsvärd prestation i La Flèche Wallonne- loppet. Ferrari sa till l’Equipe -journalisten Jean-Michel Rouet att erytropoietin inte hade någon “grundläggande” effekt på prestandan och att om hans ryttare använde det, skulle det inte “skandalisera” honom själv. Efter att journalisten påpekade att flera cyklister misstänktes ha dött av erytropoietin, sa Ferrari att erytropoietin inte var farligt, och att endast missbruk av det var farligt, och sa: “Det är också farligt att dricka 10 liter apelsinjuice.” Ferrari fick visserligen sparken kort efter, men fortsatte att arbeta i branschen med elitcyklister, påstås inklusive Lance Armstrong. Samma år presenterade Sandro Donati, som då arbetade för den italienska nationella olympiska kommittén, en rapport som anklagade Conconi för att vara kopplad till användningen av erytropoietin i idrott, och då inte bara inom cykling.

1997 införde Union Cycliste Internationale (UCI) en ny regel att cyklister som testade över 50 % hematokrit inte bara diskvalificerades omedelbart, utan förbjöds att tävla i två veckor. Robert Millar, före detta elitcyklist, skrev senare för Cycling News att gränsen på 50 % var “en öppen inbjudan att dopa sig upp till den nivån”, och påpekade att normalt hematokritnivåer skulle börja “runt 40-42 procent” men minskade gradvis under flerdagars-lopp medan det höll sig upp efter erytropietin kring 50 procent i veckor trots tävlandet. År 1998 hade erytropoietinanvändningen redan blivit utbredd, och Festinaaffären fläckade 1998 års Tour de France. Det är dokumenterat att en manager erbjöd en höjning på 270 000 franc per månad till Christophe Bassons om han skulle använda erytropoietin, men Bassons vägrade.

I Tour de France 1998 vann Stuart O’Grady en etapp, höll Tour de Frances gula tröja i tre dagar och kom tvåa i poängklassificeringen – men med hjälp av eryytropoietin. 2010 erkände Floyd Landis att han använt prestationshöjande droger, inklusive erytropoietin, under hela sin karriär som professionell cyklist. 2012 släppte USADA en rapport om sin utredning av massiv dopning av US Postal Services cykellag under ledning av Lance Armstrong. Rapporten innehöll intyg från många cyklister i laget, inklusive Frankie Andreu, Tyler Hamilton, George Hincapie, Floyd Landis, Levi Leipheimer och andra, som beskriver att de och Armstrong använde en cocktail av prestationshöjande substanser för Tour de France, framför allt erytropoietin, under Armstrongs sju raka Tour-vinster. Det beskrev hur Armstrong och postchefen Johan Bruyneel, tvingade andra lagmedlemmar att dopa sig också. Det gick också till roten av deras dopingnätverk och riktade sig mot de skumma läkarna och andra medhjälpare som hjälpte cyklister att skaffa och administrera dopingmedlen samt högt placerade chefer som hjälpte till att undvika dopingkontroller och dölja positiva testresultat. Armstrong fråntogs därefter alla sina segrar från 1998 och framåt – inklusive hans Tour-vinster och hans prestation i olympiska sommarspelen 2000. UCI höll med om beslutet. Medan flera av dopningsbrotten ägde rum utanför den normala åttaåriga preskriptionstiden för dopningsbrott, hävdade USADA att preskriptionstiden inte gällde på grund av Armstrongs “bedrägliga döljande” av sin dopning. I enlighet med detta beslut tog arrangörerna av Tour de France bort Armstrongs namn och resultat från loppets historia.

Som kuriositet kan nämnas att vittnen berättade om att kodord som användes för EPO (erytropoietin) inkluderade “Edgar”, “Poe” och “Edgar Allan Poe.”

STÖRRE DOPINGSKANDALER

Tour de France

Ett särskilt kapitel i dopingens historia måste tillägnas Tour de France (”touren” utan jämförelse), som varit särskilt drabbad av prestationshöjande medel. Det har varit ett stängt broderskap som skapat sina egna värderingar avseende doping – en tystnadskultur utåt och en etik inåt som präglades av att vinna till varje pris. Skaparen av Tour de France, Henri Desgrange, strävade efter att bygga en mytologi kring loppet, och hans ideala bild var att endast en cyklist skulle orka med hela loppet. Det skulle vara ett lopp för ”giganter” och ”supermän” snarare än bara en vanlig – men ovanligt lång – cykeltävling. Om man har den grundinställningen förefaller det också rimligt att övermänniskorna i loppet har full rätt att använda de hjälpmedel de skulle kunna behöva – exempelvis dopingmedel.

Det har förekommit anklagelser om dopning i Tour de France sedan loppet började 1903. Cyklisterna började använda substanser som ett sätt att minska smärtan och tröttheten snarare än att öka prestationsförmågan. Inte förrän efter andra världskriget togs elitidrottens – och elitcyklisternas – hälsoproblem upp. De första mer djupgående diskussionerna kom strax före Tom Simpsons död i Tour de France 1967. Max Novich hänvisade sedan till Tour de France i ett nummer 1973 av New York State Journal of Medicine som “en cykelmardröm” och som livsfarlig för deltagarna.

Doping som en normal del av elitcykling

I cyklisternas perspektiv var det inte alltid frågan om att bli bäst genom att ta prestations-ökande medel, utan snarare en fråga om att överleva från dag till dag. Den irländske cyklisten Paul Kimmage, som deltog i tre Tour de France under slutet av 1980-talet, förklarade att det bara var de ”desperat naiva” som trodde att de kunde klara sig igenom loppet med bara två vitamintabletter var morgon. Den som cyklade i högt tempo i sex timmar varje dag i 23 dagar behövde åtskilligt mer av medicinsk vård än andra idrottare för att inte slita ut kroppen fullständigt. Gränsen mellan medicinsk behandling och doping blev efter hand allt mindre, och vad som var legalt och inom reglerna blev allt svårare att definiera allt eftersom kroppen blev allt tröttare och mer sliten under touren. Kimmage upplevde det som att han bara ersatt det han förbrukat eller svettats ut med ersättningsmedel. Många av cyklisterna passerade gränsen mellan det regeltillåtna och det regelvidriga utan att ens notera det.

En annan Tour-cyklist, Henri Pesslier, visade 1924 upp sin väska för en journalist: en flaska som var medicin som liknade ”kokain för ögonen” och ”kloroform för gommen”, en salva för knäna samt några piller han kallade för dynamit. Vid denna tidpunkt tycktes inte åskådarna ha något emot det som Pesslier stod för, och det mesta han hade i sin väska kunde köpas fritt på apoteket. Många åskådare gav cyklisterna en slurk champagne när de cyklade förbi, eftersom alla såg det som uppiggande snarare än dopingmedel. Soigneurs, en sorts personliga assistenter till cyklisterna, spelade en huvudroll när det gällde att underlätta för cyklisterna att vinna. Assistenterna ersattes så småningom av anställda läkare som inte bara gav råd och massage utan också fortsatte med olika dekokter och mediciner.

Vissa idrottsutövare, särskilt känt bland cyklister, har sina egna idiosynkrasier, det vill säga att de hade en intensiv motvilja eller överkänslighet som inte utan vidare kan förklaras men är starkt personligt präglad. Detta kan förklara en del av den inställning idrottare redovisat när de konfronterats med diskussioner om doping. Tom Simpson drack exempelvis stora mängder morotsjuice och var intresserad av hypnotism. Han rekommenderade också att idrottaren först skulle sitta med stjärten i kallt vatten och att därefter smörja in den nedkylda delen med cocainsalva (som kan fungera som ett lokalbedövningsmedel). 1967 betalade han 800 engelska pund (en avsevärd del av vad han tjänade) på inköp av Tonedron, som han ansåg var den bästa typen av amfetamin. Han lär ha haft en liten låda med ampuller som innehöll B-vitamin, någon form av leverextrakt och något som skulle stärka musklerna (möjligen någon form av testosteronpreparat). Deca-Durabol fanns på marknaden sedan 1959 och kunde köpas i Ghent, där Simpson bodde, sedan mitten av 1960-talet.

1955 hölls den första dokumenterade antidopingkongressen i efterförloppet till en rad incidenter i cykling vilken oroade vetenskapsmännen. I samband med detta brukar refereras till en intervju med de italienske elitcyklisten Fausto Coppi, som vann Touren 1949 och 1952 och som avslutade sin karriär 1958. Coppi blev tillfrågad om han använt dopingpreparat, varvid han svarade: ”Only when necessary.” När följdfrågan kom hur ofta det varit nödvändigt svarade Coppi leende: “Practically all the time.” I en intervju i TV 1949 med Fausto Coppi erkände han att han använt amfetamin och sa “de som hävdar att cyklister inte tar amfetamin är det inte värt att prata med om cykling.” På samma sätt försvarar den femfaldiga vinnaren Jacques Anquetil användningen av doping som en del av en optimal förberedelse.

Besvärliga frågeställningar

Det fanns också ett motstånd mot åtgärder mot doping bland vissa idrottare. Under Tour de France 1966 samlade sig alla cyklisterna vid ett tillfälle till en protest – genom att gemensamt cykla extremt långsamt – mot de dopingtester som genomfördes och att poliser genomsökte hotellrum och liknande på jakten efter dopingmedel. Samma år vägrade de fem första i cykel-VM att låta dopingtesta sig efter målgång, inkluderande Jaques Anquetil som vunnit Tour de France fem gånger och som 1988 (det vill säga långt senare) erkände att han dopat sig regelbundet under sin storhetstid.

Stryknin, cognac och eter

Den starkaste drogen i den tidiga Tour de France var stryknin. Utöver det var cyklisterna beredda att ta nästan vad som helst för att överleva tröttheten, smärtan och utmattningen under etapper som kunde vara mer än 300 km. Medlen inkluderade eter och alkohol, som redan var en normaliserad del i den franska kulturen och ibland angavs vara renare än vatten efter att första världskriget förstörde vattenledningar och förorenade grundvattenytan. Det finns fotografier av cyklister som håller eterdränkta näsdukar för munnen, eller lämnar dem knutna under hakan så att ångorna skulle dämpa smärtan i benen under loppet. Lukten, ”tillräckligt för att det skulle vända sig magen”, sa Pierre Chany, avskräckte vissa men visade också omfattningen av andras lidande. Roger Lapébie, vinnare av Touren 1937, sa att han luktade eter i gänget nära målet. Cyklisterna brukade ha eter i en liten flaska som kallas en topette. Dess användning varade i årtionden och cyklister ertappades med att använda den så sent som 1963.

Accepterandet av droger i Tour de France var så fullständigt 1930, att när loppets enstaka cyklister byttes till landslag som skulle betalas av arrangörerna, så påminde arrangören, Henri Desgrange, i regelboken som distribuerades till cyklisterna att droger inte fanns bland det som arrangörerna skulle förse cyklisterna med.

Starkare droger kom gradvis in i cykelsporten och den franske lagledaren, Marcel Bidot, citerades i en förfrågan från Europarådet när han uttalade om doping på 1950-talet: “Tre fjärdedelar av cyklisterna var dopade. Jag har goda förutsättningar att veta det eftersom jag besökte deras rum varje kväll under Touren. Jag gick alltid rädd efter dessa besök.” Det var vid denna tid då amfetamin kom i allmänt bruk. Doping behandlades trots det ännu inte som en företeelse som var särskilt oroande.

Vid 1956 års Tour var det dock uppenbart hur mycket drogbruk och “vård” av cyklisterna hade förändrats. Efter etapp 14 valde alla medlemmar i det belgiska laget att överge loppet efter en “mystisk sjukdom”. Insiders misstänkte dopinganvändning som den verkliga orsaken, medan teamet skyllde sjukdomen på en middag med “dålig fisk” som de hade ätit, en ursäkt som återanvändes både 1962 och 1991.

1960 gick den franske lagläkaren Pierre Dumas in i ett hotellrum på sin nattliga rundtur bland lagmedlemmarna och hittade då den slutgiltiga vinnaren Gastone Nencini liggande på sin säng med ett plaströr som löpte från varje arm till en flaska som innehöll någon form hormoner. Hormoninjektionen var dock inte olaglig vid den tiden, och bara ett fåtal diskvalificerades eller sanktionerades om de någon gång upptäcktes använda doping.

Jean Malléjac

På etapp 12 av 1955 års Tour körde ryttarna över Mont Ventoux. Tio kilometer från toppen, skrev journalisten Jacques Augendre, om den franska ryttaren Jean Malléjac: “Strömmande av svett, utsliten och komatös, sicksackade han och vägen var inte bred nog för honom… Han var redan inte längre i verkliga världen, ännu mindre i cyklistvärlden och Tour de France.” Malléjac kollapsade och föll till marken med en fot fortfarande fast i en pedal. Det andra benet trampade i luften. Han var, sa Pierre Chany, “fullständigt medvetslös, hans ansikte färgen som ett lik, en iskall svett rann på hans panna.” Malléjac släpades åt sidan av vägen av Sauveur Ducazeaux, en funktionär från ett annat lag, och Dumas tillkallades. Georges Pahnoud från Télégramme de Brest rapporterade: ”Dumas var tvungen att tvinga isär [Malléjecs] käkar för att försöka få honom att dricka och det var först en kvart senare, efter att han fått en injektion med solukamfer och fått syre, som Malléjac återfick medve-tandet. När ambulans anlände hade han dock inte återhämtat sig helt. Han slogs, han gestikulerade, han skrek, krävde sin cykel och ville ut till tävlingen igen. Dumas var tvungen att spänna fast Malléjac för färden till sjukhuset i Avignon. Mallejac insisterade på att han hade blivit drogad av innehållet i en flaska från en medarbetare, som han inte namngav, och sa att medan hans övriga tillhörigheter hade nått sjukhuset intakta så hade flaskan tömts och kunde inte analyseras.” Malléjac insisterade på att han ville inleda rättsliga förfaranden, och enligt Dumas sa han sedan: “Jag är beredd att göra en polisanmälan om försök till mord.” Händelsen fick dock aldrig någon officiell förklaring, och då Mallejac återvände till efterföljande Tourer förnekade han alla brott och gjorde så under resten av sitt liv.

Frederico Bahamontes och Roger Rivière

1957 tvingades Frederico Bahamontes avstå från Touren under ett skede på grund av smärta i armen till följd av en intravenös kalciuminjektion administrerad av hans sportchef Luis Puig.

I 1960 års Tour var Roger Rivière tvåa efter italienaren Gastone Nencini, en cyklist han planerade att vinna över genom att följa med honom i bergen och sedan köra ifrån honom på plan mark. Problemet var att Nencini var lättare och en bättre klättrare och att han cyklade så snabbt nedför att, enligt en annan fransk ryttare, Raphaël Géminiani, ”den enda anledningen att följa med Nencini nedför är om du vill dö.” Rivière kunde följa med Nencini i stigningen till Col de Perjuret och paret korsade toppen tillsammans. Sedan kom en rad sicksackkurvor i utförslutet. Nencini tog den perfekta linjen men Rivière, som försökte matcha honom, körde av i en kurva, föll ner i en ravin och bröt ryggen. Där hittades han av sin lagkamrat, Louis Rostollan. Rivière lade snabbt skulden för sitt fall och sin brutna rygg på teammekanikern och anklagade honom för att ha lämnat olja på hjulen och bromsarna så att han inte kunde stanna. Mekanikern var upprörd och läkarna fann snart den verkliga orsaken – att så mycket smärtstillande medel fanns i Rivières blod att hans händer blev för långsamma för att bromsa. Han hade tagit en stor dos av opioiden dextromoramid (Palfium®), som bedöms vara cirka tre gånger starkare än morfin. Rivière visades ha drogen i en ficka på sin tröja. Han erkände senare att han var drogmissbrukare, berättade för en tidning hur han hade dopat sig för att slå hastighetsvärldsrekordet i och erkände att han använde tusentals tabletter varje år.

Hans Junkermann

Etappen från Luchon till Carcassonne 1962 startade 10 minuter senare än planerat eftersom den tyske cyklisten Hans Junkermann hade varit sjuk större delen av natten. Först tänkte han inte starta. När han sa att han trots allt kände sig tillräckligt bra gav arrangörerna honom extra tid att göra sig redo. Junkermann var förstecyklist för Wiel’s-Groene Leeuw-laget och fick detta privilegium eftersom han låg på åttonde plats. Junkermann föll snart bak i fältet och efter 50 km tappade han kontakten. I nästa backe klev han av cykeln och satte sig vid vägkanten. “Jag åt dålig fisk på hotellet i går kväll”, berättade han för åskådare. Samma klagomål kom hela dagen. Totalt blev tjugo ryttare sjuka och elva andra övergav Touren den dagen, inklusive den tidigare ledaren, Willy Schroeders, 1960-vinnaren Gastone Nencini och en framtida ledare, Karl-Heinz Kunde. Jaques Godet skrev att han misstänkte doping men ingenting var bevisat – förutom att inget av hotellen föregående kväll hade serverat fisk, eftersom hotellägarna var angelägna om att bevara ett gott rykte. Pierre Dumas talade om “vissa förberedelser” och spekulerade i att cyklisterna fick samma smutsiga drog av en av medarbetarna. Teamchefer blev arga över flera dagars tidningsrapportering som följde och kom nära att utlysa strejk.

Bråk om dopingtester

Vid cykel-VM 1966 vägrade vinnaren, tysken Rudi Altig, tillsammans med de andra som kom bland de sex första – däribland Jacques Anquetil, Raymond Poulidor och Jean Stablinski – att låta sig dopingtestas. När en journalist senare frågade om Altig kunde försvara att han kanske vunnit en guldmedalj genom doping svarade cyklisten: ”Vi är inte idrottare, vi är professionella.”

Sanktionerna mot cyklisterna var vid denna tid emellertid inte särskilt allvarliga eller till och med obefintliga och ledde inte ens alltid till avstängningar. År 1966 visade sig 87 procent av de kontroller som utfördes i Frankrike på cyklister vara positiva, men de flesta fall lämnades utan åtgärd. Likaså innebar de sex positiva fallen för amfetamin som avslöjades på Touren samma år ingen sanktion för cyklisterna. För att bestraffa för doping var det nödvändigt att bevisa att cyklisterna medvetet har tagit substansen i fråga, vilket faktiskt gjorde att de sanktioner som föreskrevs inte tillämpades enligt reglerna.

Alec Taylor, lagledare för cyklisten Tom Simpson som dog efter dopinganvändning i 1967 års Tour, sa att dopingkontrollanterna var rädda för kontrollerna, eftersom de visste vad som fanns där, rädda för vad de kunde hitta eftersom det skulle skada cykelsporten. Testare anlände till Tour de France för första gången 1966, i Bordeaux, men först efter att ryktet spridits och många cyklister redan hade lämnat sina hotell. Den första tävlande de hittade var Raymond Poulidor, som blev den första cyklisten som testades i Touren. Några andra cyklister som hittades, inklusive Rik Van Looy, befanns skyldiga till doping och andra vägrade låta testa sig. Nästa morgon lämnade loppet staden på väg till Pyrenéerna och stannade i förorten Gradignan, i universitetsområdet La House. Cyklisterna steg av sina cyklar och började gå och skrek protester i allmänhet och i synnerhet riktade mot läkaren Pierre Dumas, som var läkare i Tour de France från 1952 till 1969 och chef för drogtester vid lopp fram till 1977. Vissa krävde att han också skulle ta ett test för att visa om han hade druckit vin eller tagit aspirin för att göra sitt eget jobb lättare.

Tom Simpson

Tom Simpson var ledare för det brittiska laget i Tour de France 1967. Vid starten av etapp 13 torsdagen den 13 juli hade han fortfarande symptom av en magsjuka som han dragit på sig tidigare under loppet. Det var en blåsigt varm dag, och han sågs dricka konjak under de tidiga delarna av etappen. Under dessa år begränsade arrangörerna varje cyklist till att bara få dricka fyra flaskor vatten, cirka två liter, per etapp – effekterna av uttorkning var dåligt kända. Under loppen stannade ofta cyklister vid barer och kaféer längs vägarna för att få drinkar eller fyllde sina flaskor från fontäner. Ungefär två kilometer från toppen av dagens huvudklättring, Mont Ventoux, började Simpson sicksacka över vägen och så småningom falla mot en vall. Medan hans team-hjälpare ville att han skulle dra sig ur loppet, insisterade Simpson på att bli satt på sin cykel och han fortsatte ytterligare cirka 500 meter innan han igen började vackla. Han välte då medvetslös i armarna på sina medhjälpare men höll fortfarande tag i styret. En motorcykelpolis tillkallade Pierre Dumas, som tog över funktionärernas första försök att rädda Simpson, bland annan med mun-mot-munräddning. Dumas gav honom syre och hjärtmassage. En helikopter tog sedan Simpson till sjukhus men Simpson förklarades död strax efter sin ankomst. Två tomma tuber och en tredje full med amfetamin hittades i fickan på hans tröja. De toxikologiska experterna upptäckte bara en liten mängd amfetamin och metylamfetamin vid obduktionen. De ansåg att dosen som absorberats av Tom Simpson inte i sig kunde leda till hans död, men menade att dosen kunde ha bidragit till döden i det utmattningstillstånd och intorkningstillstånd som han befann sig i. Det var första gången ett formellt samband hade rapporterats mellan bruk av narkotika och ett dödsfall, men det satte i gång en våg av liknande rapporter från Storbritannien och från andra håll.

Tre dagar efter loppet meddelade de franska myndigheterna att en fransk och en italiensk cyklist skulle åtalas för påstådda dopingbrott i Touren året innan. Det kan dock påminnas om att det tog högst två dagar att analysera denna typ av dopingprover, men att det tog ett år för de franska åklagarna att anmäla någon till åtal.

Mer systematisk dopingtestning

Från och med 1968 genomfördes antidopningskontroller systematiskt i slutet av varje etapp på de cyklister som dragits genom lottförfarande. José Samyn och Jean Stablinski, testade båda positivt och var de första cyklister som uteslutits för dopning i Tour de France-historien.

Under 1974 lämnade ett flertal cyklister positiva amfetaminprov, inklusive den mer kände Claude Tollet, under Touren. 1977 togs det fram ett test för den amfetaminliknande drogen Pemoline®, vilket bland annat fångade den femfaldige Tour de France-vinnaren Eddy Merckx. Han medgav i en intervju med tidningen L´Équipe 1993 också att han vanligtvis har bytt urin med sin lagkamrat Roger de Vlaeminck när den ena eller den andra “inte kunde urinera”. Cyklisterna och deras medhjälpare ägnade sig således åt att hitta alternativ för doping och dopingtestning som inte kunde leda till upptäckt. Den femfaldige vinnaren av Tour de France, Jaques Anquetil, hävdade vid denna tidpunkt att stoppandet av cyklister som använder amfetamin inte skulle hejda dopingen, utan bara leda till att cyklisterna skulle använda farligare droger.

Anabola steroider

På 1970-talet inleddes i cykling en epok av steroider. Enligt Dr Jean-Pierre de Mondenard användes steroider i cykling inte för att bygga muskelmassa, utan snarare för att förbättra återhämtningen och därigenom låta de tävlande att träna hårdare och längre och med mindre vila. Det finns också en direkt stimulerande effekt på hjärnan. De Mondenard hävdade att acceptansen av steroider och sedan kortison var sådan att endast kostnaden – som han satte i dåtidens priser på mellan 35 000 och 50 000 franska franc per år – sannolikt skulle begränsa användningen. Bara de rikaste eller mest ambitiösa ryttarna hade råd med det. Belöningarna för steroidanvändarna kunde dock vara höga: Bernard Thévenet vann 1975 och 1977 Tour de France genom att använda kortison (en kroppsegen steorid som dock närmast är katabol. “Jag var dopad med kortison i tre år och det fanns många som jag”, sa han.Bernard Thévenet testade positivt i Paris-Nive men fick trots det delta i Tour de France 1977 som han vann. Thévenet medger senare att ha dopat sig med kortison i tre år medan han var på sjukhus för leversjukdom vintern 1977–1978. Hans bekännelse gav honom hård kritik från pressen och hans kamrater och hans sponsor Peugeot avslutade sponsringen, men då hade han redan tjänat tillräckligt mycket pengar för att aldrig behöva arbeta mera.

Den spanske cyklisten Luis Ocaña lämnade också ett positivt test i sitt deltagande i Tour de France 1977 som kallades Tour of Doping.

Utvecklingen av validerade tester för steroider tog tid, men 1978 fastnade den belgiske cyklisten Jean-Luc van den Broucke i testerna för steroidanvändning och sa: ”I Tour de France tog jag steroider. Det är inte en stimulans, bara en substans som ger ökad kraft. Hade jag inte gjort det hade jag fått ge upp … På den första vilodagen, innan vi gick in i Pyrenéerna, fick jag en första hormoninjektion. Jag fick en till senare. Det kan man inte kalla medicinskt skadligt, eftersom det görs under läkarkontroll och inom rimliga gränser.”

Fallen av doping ökade på 1970- och 1980-talet men fick diskret mediatäckning när användningen av anabola steroider och kortikosteroider blev utbredd. Dessutom förblev sanktionerna mot cyklister relativt betydelselösa och hade ingen avskräckande kraft. Till exempel berövades Régis Ovion bara sin etappseger i Tour de Franc 1976 efter sitt positiva test, men blev inte diskvalificerad och kunde fortsätta tävlingen. Under årens lopp fick andra cyklister som visats vara dopade bara tio till femton minuters tidstillägg som straff. Detta gäller särskilt Joop Zoetemelk i Tourerna 1977, 1979 och 1983.

Fusk vid dopingtesterna

Efter hand blev emellertid cyklisterna allt skickligare på att kringgå kontroller. Deras rådgivare lärde sig att beräkna hur lång tid det skulle ta ett läkemedel att gå från blod till urin, och därför hur lång tid en cyklist behövde avstå från substanserna före ett eventuellt drogtest. Ibland fuskade cyklisterna trots det, vilket avslöjades exempelvis 1978. Cyklisten var Michel Pollentier, som det året var belgisk nationell mästare. I slutet av etappen som avslutades på Alpe d´Huez hade han tagit ledningen och kunde byta ut sin mästartröja från Belgien mot den gula tröjan som ledare för den allmänna klassificieringen. Pollentier kallades till dopingtest tillsammans med José Nazabal och Antoine Gutierrez. Nazabal gav sitt prov men lämnade loppet samma natt. När Gutierrez gick för att ge sitt prov, blev läkaren – doktor Le Calvez som tjänstgjorde sin första dag på Touren – misstänksam och drog upp cyklistens tröja och avslöjade ett system av rör och en flaska urin fästade på kroppen och ledande till underlivet. Han drog sedan ner Pollentiers shorts och fann honom lika utrustad. Det rörde sig således om ”falsk urin” – någon annans urin – ur en behållare som cyklisterna kallade “päron”. Rent tekniskt var den en kondom, som hölls i armhålan, och som vid tryck gav intryck av att urinen kom från normalt ställe, men egentligen bara från den fasttejpade slangen från kondomen. Pollentier bötfälldes med 5 000 schweizerfranc och blev omedelbart avstängd två månader.

1988, några dagar före ankomsten till målet i Paris, testade den gula ledartröjans Pedro Delgado positivt för probenecid, ett ämne som förbjudits av Internationella olympiska kommittén, eftersom det gjorde det möjligt att dölja spår av steroider.

Erytropoietin

De amerikanska och östeuropeiska cyklister som anslöt till Touren under 1980-talet var enligt forskaren Christophe Brissonneau “vektorer för” en ny kultur av träning och farmakologi. Samtidigt var summorna som sponsorerna investerade betydligt större, vilket ökade pressen på cyklisterna. Sociologen Jean-François Mignot specificerar att det var just då som “doping förlorar sin hantverkskaraktär för att bli vetenskapligt baserad”. Nya dopingprodukter dök upp, såsom erytropoietin (EPO) och tillväxthormon, vilka visade sig vara mer effektiva. De tidigare dopingpreparaten gav bara en kortsiktig prestationsökning, medan erytropoietin har en långtidseffekt och förbättrar uthållighet också i träning om medicinen tas under hela året. Dessa små proteinhormoner är också svåra att upptäcka. Den ytterligare ökning av prestandan som dessa dopingmedel ger, jämfört med den låga risken att testas positivt, var naturligtvis ett försäljningsargument. Sannolikt var de nya medicinerna basen för bättre cykelprestationer. Efter att ha stagnerat från 1960-talet till 1990-talet ökade medel-hastigheten för de tio bästa förarna på Touren, vilket oftast tillskrivits tillkomsten av erytropoietin till Touren.

När andra substanser blev allt säkrare detekterbara började cyklisterna således bloddopa sig genom att använda erytropoietin (EPO). EPO-användningen blev snabbt utbredd, och ledde till en uppsjö av erkännanden efter avslöjanden 2006 och 2007. För testarna var problemet, liksom testosteron och innan dess kortison, att man inte kunde skilja det som kroppen producerade naturligt från det som tillförts i dopingsyfte. I början var dopingtestarna tvungna att nöja sig med närvaron av erytropoietin med en förekomst i ovanliga mängder. Testarna satte en hematokritgräns på 50 procent och “vilade” cyklister som överskrev den. Bjarne Riis, den danske cyklisten som vann Touren 1996, var känd som “Mr 60 procent” bland cyklisterna på grund av sina höga hematokritvärden. Den 25 maj 2007 erkände han att han hade använt erytropoietin från 1993 till 1998, inklusive 1996 när han vann Touren.

Festinaskandalen

Den 8 juli 1998 arresterade franska tullen Willy Voet, en medhjälpare i Festina-teamet, för innehav av illegala droger, inklusive narkotika, erytropoietin, tillväxthormoner, testosteron och amfetamin. Voet beskrev senare många vanliga dopningsmetoder som teamet använde i sin bok, Massacre à la Chaîne. Den 23 juli 1998 slog fransk polis till på flera lags hotell och hittade narkotika exempelvis i TVM-teamets ägo. När nyheterna spreds, arrangerade cyklisternas en sittstrejk under den 17:e etappen. Efter medling av Jean-Marie Leblanc, chefen för Touren, gick polisen med på att begränsa de mest hårdhänta kropps- och hotellvisiteringarna och i första hand slå till mot läkare, sjukgymnaster och ledare. Då gick cyklisterna med på att fortsätta. Många cyklister och hela lag hade då redan övergett loppet och endast 111 cyklister fullföljde etappen. I en rättegång 2000 blev det senare klart att Festinas ledning och medhjälpare, inkluderande läkare och massörer, hade organiserat droganvändning inom teamet. Richard Virenque, en elitcyklist från Festina, erkände till slut efter att ha blivit förlöjligad för att ha hävdat att om han dopade sig att han då på något sätt inte var medveten om det. Eller som det satiriska tv-programmet Les Guignols de l´info uttryckte det: “à l’insu de mon plein gré” (“av min egen fria vilja men utan att jag vet det”).

Festina-affären avslöjade också den viktiga roll som läkare spelat inom professionella lag, ibland en roll överställd sportchefen. Tränarna, som hanterar cyklisternas fysiska och medicinska förberedelser, anpassade sina tränings- och dopningsplaner enligt resultaten av de fysiologiska och hematologiska tester som läkaren utförde, och enligt de rekommendationer om dopingmedel som läkaren gav.

Festina-affären var starkt bidragande till skapandet av World Anti-Doping Agency (WADA) några år senare och i Frankrike till grundandet av rådet för förebyggande och kampen mot doping år 2000, som blev ”Franska Anti-Doping Agency” 2006. Frankrike, under ledning av idrottsminister Marie-George Buffet agerade då mycket trovärdigt i kampen mot doping. Dopinglaboratoriet Châtenay-Malabry National Doping Screening Laboratory var det första laboratoriet som kunde påvisa erytropoietin med säkerhet.

Rykten om droger i Touren fanns dock kvar och 2004 kom nya anklagelser. I januari berättade Philippe Gaumont en cyklist i Cofidis-teamet, för utredare och pressen att steroider, mänskligt tillväxthormon, erytropoietin och amfetamin var endemiska i laget. I juni greps den brittiske cyklisten David Millar, även han från Cofidis, ochvärldsmästare i linjelopp, av fransk polis. Hans lägenhet genomsöktes och två använda erytropoietinsprutor hittades. Jesus Manzano, en spansk cyklist som nyligen avskedats av Kelme-laget, berättade för Madrids sporttidning AS att han hade tvingats av sitt tidigare team att ta förbjudna substanser och att de hade lärt honom att undvika upptäckt. Också Phonal-cyklisten Oscar Camenzind fälldes för erytropoietindoping och i september avslöjades att också Camenzinds lagkamrater Tyler Hamilton och Santiago Perez ägnat sig åt bloddoping. I oktober 2004 blev den belgiske cyklisten Johan Museeuw avstängd i fyra år för bloddoping kombinerad med andra dopingpreparat.

Lance Armstrong

Lance Armstrong har blivit en symbol för doping i Tour de France. Misstankar uppstod till en början över hans umgänge med den italienska läkaren Michele Ferrar och hans extra-ordinära prestationer på tävlingsvägarna. 1999 testade Armstrong positivt för kortison.

Armstrong förklarade att han hade använt en extern kortisonsalva för att behandla ett sadelsår och visade fram ett recept för det. Mängden som upptäcktes låg under tröskeln för det icke-godkända och sades stämma överens med mängden som användes för en aktuell hudkräm, men UCI:s regler krävde att recept visades för dess antidopingansvariga före användning. Armstrongs tidigare assistent, Mike Anderson, uppgav att Armstrong använde ett ämne med ett handelsnamn som liknar “androstenin”. Detta resulterade i en stämningsansökan mot Anderson och en motstämning mot Armstrong. Lance Armstrong anklagades också av Floyd Landis och Tyler Hamilton, hans två tidigare lagkamrater, båda dömda för dopning, vilka berättade att de sett den amerikanska cyklisten utföra blodtransfusioner och injicera sig med erytropoietin. Den 22 oktober 2012 blev Armstrong avstängd på livstid och fråntagen alla sina titlar sedan den 1 augusti 1998, inklusive alla hans sju Tour de France-segrar, eftersom en undersökning av den amerikanska antidoping-organisationen USADA drog slutsatsen att han hade varit inblandad i ett systematiskt dopingprogram. I en intervju 2013 med Oprah Winfrey erkände han att han dopat sig.

WADA:s otillräcklighet

Armstrong-ärendet visade också på den relativa ineffektiviteten hos World Anti-Doping Agency. Fallet pekade dessutom på ansvaret för de högsta nivåerna av cykling hos Hein Verbruggen, president för International Cycling Union från 1991 till 2005, som anklagades för att inte ha ingripit mot den amerikanska cyklisten. Kathy LeMond, hustru till den trefaldiga Tourvinnaren Greg LeMond, hävdar som vittne till USAs antidopingbyrå ​​att två sponsorer till Lance Armstrong betalade 500 000 dollar till ett konto som ägs av Verbruggen i ett försök att täcka en positiv kontroll som genomfördes 1999. En sådan muta har sedan inte vare sig förkastats eller verifierats.

Av de cyklister som slutade på prispallen under den tid då Lance Armstrong vann Tour de France sju gånger (1999–2005), är Fernando Escartin den ende som inte är inblandad i en dopningsskandal. På grund av att 20 av de 21 pallplatserna var “direkt kopplade till trolig doping genom erkännande, avstängningar, offentliga utredningar eller överskridande av UCI:s hematokrittröskel”, sticker Escartins tredjeplats i 1999 års Tour de France ut som den enda av de 21 pallplatserna som inte belagts med doping under de år då Lance Armstrong avslutade Tour de France på första plats. Detta är ett nästan maximalt underkännande av de antidopinginstatser – och kanske inställningen till doping – som gjordes under dessa år.

Andra större avslöjanden

År 2006 stängdes flera cyklister, inklusive stjärnorna Jan Ullrich och Ivan Basso, av från loppet efter anklagelser från spansk polis som ett resultat av deras Operación Puerto-utredning. Astana-Würth-laget kunde inte ens starta eftersom fem av dess nio Tour-åkare spärrades efter att ha blivit officiellt namngivna i Operacion Puerto-affären. Med endast fyra cyklister kvar (Alexander Vinokourov, Andrey Kashechkin, Carlos Barredo och Luis León Sanchez) hade laget inte det minsta antal ryttare som krävs enligt reglerna för att delta.

Den 27 juli 2006 meddelade Phonak-teamet att Floyd Landis, vinnare av 2006 års Tour, lämnat ett positivt test efter etapp 17 för en onormalt hög kvot mellan hormonerna testosteron och epitestosteron. Dagen då anklagelserna offentliggjordes förnekade Landis doping. Landis personliga läkare avslöjade dock senare att testet hade funnit en kvot på 11:1 i Landis blod när det tillåtna förhållandet är 4:1. Den 31 juli 2006 rapporterade New York Times att tester på Landis prov avslöjade någon anabol steroid. Han fråntogs senare sin titel och avstängdes från cykling i två år.

2007 års Tour de Franc var förföljt av kontroverser från början. Den 18 juli drog sig två tyska TV-bolag ur TV-sändningarna efter att T-mobiles tyska stjärncyklist, Patrik Sinkewitz, lämnat ett positivt test för testosteron den 8 juni på ett träningsläger före turnén. Sinkewitz hade dock då redan dragit sig ur Touren skadad efter en krasch med en åskådare. Alessandro Petacchi en sprintspecialist, lämnade ett positivt test för salbutamol i Pinerolo den 23 maj i Giro d´Itali 2007, dagen för den tredje av hans fem etappsvinster i tävlingen. Petacchi, en astmatiker, stängdes av team Milram och missade Tour de France. Han frikändes emellertid senare efter att medicinen ansågs vara terapeutisk. Den 19 juni avslöjades att ledaren av loppet, Michael Rasmussen, var misstänkt för att ha missat två dopingtester utanför tävlingen. Dansken var under utredning av det danska cykelförbundet och hans OS-plats var i fara. Emellertid, med information som var tillgänglig vid den tiden, hade Rasmussen inte begått ett brott enligt UCI:s regler och han fick därför ha kvar den gula ledartröjan. Den 24 juli avslöjades det att Alexander Vinokuorov hade lämnat ett positivt test för bloddoping efter en etapp som han vann med mer än en minut. Som ett resultat av det drog Astana-laget sig ur Touren. Vinokourovs lagkamrater Andreas Klöden och Andrey Kashechkin var femma och sjua vid den tidpunkten.

Efter tillkännagivandet om Vinokourov sa Tour-chefen Christian Prudhomme att professionell cykling behövde en “fullständig översyn” för att bekämpa doping. En dag senare, efter att ha vunnit den 16e etappen på Col d´Aubisque – en seger som garanterade att han skulle bli den totala vinnaren – framkom det att Rasmussen hade ljugit för sitt Rabobank-team om var han befann sig den 13 och 14 juni, före Touren. Han hade dessutom inte fått en varning utan hela fyra enligt Danska Cykelförbundets ordförande Jesper Worre, och det hade inte varit på grund av administrativa fel. För att ha brutit mot lagreglerna togs han bort från loppet. Det avslöjades senare att Tour-arrangören, Amaury Sport Organisation, hade pressat Rabobank för att ta bort Rasmussen.

Lagen Astana och Cofidis drog sig ur loppet efter de positiva testerna från deras cyklister Alexander Vinokourov för en homolog blodtransfusion och Cristian Moreni för testosteron. Det visade sig också att den spanska cyklisten (16:e placerad) Iban Mayo hade lämnat ett positivt test för erytropoitin på den andra vilodagen, den 24 juli. Han blev avstängd av sitt lag Saunier Duval-Prodir. Mayo hade tidigare lämnat positiva tester för anabola steroider under Giro d´Italia 2007, men UCI fann trots det då att han då inte hade brutit mot någon dopingförordning.

Touren 2008–2009

Touren 2008 präglades av ett stort antal positiva test, bland annat av Riccardo Riccò, vinnare av etapp två och bäraren av tröjan som den bästa bergsklättraren. Denna kontroll belyser användningen av en tredje generationens erytropoietin CERA (Continuous Erythropoiesis Receptor Activator). Saunier Duval meddelade sedan att de drog tillbaka sin sponsring av laget. Nya antidopingtester utförda av den franska antidopingbyrån (AFLD) efter turnén gjorde det möjligt att identifiera andra dopade cyklister, som österrikaren Bernhard Kohl, totalt tredje och loppets bästa klättrare, samt italienaren Leonardo Piepoli och tysken Stefan Schumacher, vilka också befanns också skyldiga till att ha använt CERA efter retroaktiva tester. Kazakstans Dmitriy Fofonov testade positivt för den förbjudna stimulantian heptaminol och fick sparken av sitt Credit Agricole-team. Spanjorerna Manuel Beltran och Moises Duenas Nevado testade positivt för EPO. Barloworld avslutade sponsringen av deras lag efter Nevados testresultat.

Flera cyklister togs fast för doping kommande år. Mikel Astarloza, testade positivt för erytropoietin några dagar före starten av Tour de France 2009 varför hans etappseger ogiltigförklarades.

2011–2012

Alexandr Kolobnev, uteslöts från tävlingen 2001 efter ett positiv test för ett diuretikum, hydroklortiazid, liksom två cyklister i Tour de France 2012. Rémy Di Grégorio, stannade kvar på hotellet för Cofidis-teamet i Bourg-en-Bresse redan vid misstänkt dopning och avbröt hela Touren som en försiktighetsåtgärd och Franks Schleck avstod från resten av Touren efter att ha testat positivt för ett diuretikum.

Alberto Contador vann flera Tour-segrar men fortsatte att vara kopplad till dopinganklagelser, med fokus på hans relation med Eufemiano Fuentes och dennes roll i Operación Puerto, men utan nya avslöjanden. Contador testades i Touren efter etapp 14, 17 och 18 men inga avvikelser rapporterades. Den 30 juli anklagade den tyska dopningsexperten Werner Franke honom för att ha dopat sig tidigare.

År 2011 hade Alberto Contador redan vid början av Tour de France ett ännu inte avgjort ärende i Court of Arbitration for Sport eftersom skiljedomstolen inte hade lämnat något besked om sin inställning till den positiva dopingkontrollen för clenbuterol som han hade hängande över sig från året innan, då han vann. År 2012 diskvalificerade emellertid Court of Arbitration for Sport honom och segern skrev då över på Andy Schleck.

2012 och senare

2012 testade Luxemburgs Fränk Schleck testade positivt för det förbjudna diuretikumet Xipamide under den andra vilodagen och drogs ur loppet av sitt RadioShack-team. Han blev avstängd i ett år.

Under 2014 kom Vincenzo Nibalis Astana-lag under särskild granskning från International Cycling Union som ville frånta dem deras World Tour-elitlicens efter en utredning om doping sedan flera av deras cyklister testat positivt. Den oberoende licenskommissionen beslutade dock i april 2015 att den kazakstansk-finansierade teamet skulle behålla sin licens under strikt övervakning av ett antal särskilda åtgärder.

År 2017 genomgick den fyrfaldiga turneringsvinnaren Christopher Froome en dopingkontroll som visade en hög koncentration av salbutamol i slutet av den 18:e etappen av spanska Vuelta, vilket i september kastade en misstanke om hans segrar i Frankrike tidigare. Han frikändes dock slutligen av International Cycling Union några dagar innan Tour de France 2018 startade, och precis när arrangörerna hade fattat beslutet att utesluta honom från tävlingen.

Alltmer utarbetad doping

Sammantaget är det tydligt att fusket i Tour de France blivit alltmer genomarbetat och hur flagrant ledare, doktorer och cyklister agerat i jakten på framgång. Doping har genom åren varit en integrerad – och i många kretsar accepterad – del av Tour de France. Det finns indicier som talar för att fusket idag (2023) är mindre, men helt borta är det antagligen inte. Som en hydra kommer dopingen säkert att dyka upp igen om tillfälle bjuds.

(Observera att ovanstående sammanställning inte redovisar alla dopade i Tour de France utan endast de som lett till större rubriker i massmedia)

US Postal Service Pro Cycling Team

Discovery Channel Pro Cycling Team var ett amerikanskt stall i cykelsporten som tillhör UCI ProTour. Stallet startade 1996 som US Postal (det fanns dock en grund i ett amatörlag redan från 1988), men sponsorn avslutade sitt stöd under 2004. I stället valde TV-bolaget Discovery Channel att sponsra stallet. Den mest kände cyklisten i laget var den sedermera dopingavstängde Lance Armstrong.

Från 2005 till 2007 var laget ett av de 20 lagen som tävlade i den nya UCI ProTour. Som en del av sponsringsavtalet ställde Lance Armstrong, lagets obestridda ledare, upp för framträdanden i TV för Discovery Networks TV-kanaler. Affären påverkade inte rättigheterna för den sekundära sponsorn OLN, nu känd som NBC Sports Network i USA, för att sända stora cykelevenemang som Tour de France, även om de två kanalerna är konkurrenter.

Lagets manager var belgaren Johan Bruyneel, som också skött US Postal, chefsmekaniker var Julien DeVries. Teamet var samägt av Tailwind Sports Corp. i San Francisco och Capital Sports & Entertainment i Austin Texas. Den 10 februari 2007 meddelade Discovery Channel att de inte skulle förnya sin sponsring av laget i slutet av säsongen 2007. Den 10 augusti 2007 meddelade cykellaget att det inte skulle söka efter en ny sponsor, utan upphöra med verksamheten och upplösas i slutet av säsongen 2007.

Orsaken till att cykellaget upplöstes var med all säkerhet att lagets systematiska doping avslöjats. USPS Team-dopningskonspirationen var professionellt utformad för att pressa idrottare att använda farliga droger, för att undvika upptäckt, för att säkerställa dess hemlighet och i slutändan få en orättvis konkurrensfördel genom överlägsna dopingmetoder. Sammanfattningsvis var det ett program anordnat av individer som trodde att de stod över reglerna och som fortfarande spelar en stor och aktiv roll inom idrotten idag.

Efter en utredning som inte var färdig förrän den 10 oktober 2012 fastslog den amerikanska antidopingorganisationen att US Postal Service Pro Cycling Team genomförde det mest sofistikerade, professionaliserade och framgångsrika dopingprogram som sporten någonsin sett. Bevisen var överväldigande och omfattade över 1 000 sidor och inkluderar edsvurna vittnesmål från 26 personer, inklusive 15 cyklister med kunskap om US Postal Service Team (USPS Team) och dess deltagares dopningsverksamhet. USADA:s Reasoned Decision Report är ett motiverat beslut där en utredningsrapport sammanfattar bevis i ett fall. Detta är helt annorlunda än en domstolsförhandling, där bevis presenteras och vittnen vittnar muntligt och korsförhörs. USADA-rapporten ger detaljerad information om den systemiska användningen av förbjudna substanser/metoder och de strategier teamet använt för att undvika upptäckt, samt ger insikt i det komplexa dopingprogram som fanns. USADA faller under jurisdiktionen av WADA, som således indirekt står bakom USADA:s utredning.

Rapporten innehöll intyg från elva cyklister i laget inkluderande Frankie Andreu, Michael Barry, Tom Danielson, Tyler Hamilton, George Hincapie, Floyd Landis, Levi Leipheimer, Stephen Swart, Christian Vande Velde, Jonathan Vaughters och David Zabriskie, vilka beskrev sin egen användning av erytropoietin (EPO), blodtransfusion, testosteron och annat förbjudet. träningar under Tour de France och andra lopp. De vittnade alla mot den sjufaldige Tour-vinnaren Armstrong.

Bevisen inkluderar också direkta dokumentära bevis inklusive finansiella betalningar, e-postmeddelanden, vetenskapliga data och laboratorietestresultat som ytterligare bevisar användning, innehav och distribution av prestationshöjande läkemedel av främst Lance Armstrong och bekräftar den nedslående sanningen om USPS-teamets bedrägliga aktiviteter, som fick tiotals miljoner av amerikanska skattebetalare i finansiering.

Tillsammans avslöjar dessa olika kategorier av ögonvittnen, dokumentärer, förstahands-, vetenskapliga, direkta bevis och indicier, avgörande och obestridliga bevis som för första gången lyfter fram denna systemiska, ihållande och mycket professionaliserade lagstyrda dopningskonspiration.

Lance Armstrong fick samma möjlighet som övriga cyklister att träda fram och vara en del av lösningen. Han avvisade det. I stället utövade han sin lagliga rätt att inte bestrida bevisen och accepterade medvetet införandet av ett förbud från erkänd tävling på livstid och diskvalificering av hans tävlingsresultat från 1998 och framåt. Hela den faktiska och rättsliga grunden för utgången i hans fall och de andra sex aktiva åkarnas fall kom att tillhandahållas i det material som gjordes tillgängligt online. USADA:s utredning av Armstrong–USPS Team för dopingrelaterade brott resulterade således i att Armstrong och teamläkarna Ferrari och del Moral utfärdade livstidsförbud. Lagtränaren Martí och lagledaren Bruyneel sanktio-nerades och fick 10 respektive 8 års avstängning. De elitcyklister och andra medarbetare i teamet som samarbetade med USADA:s utredning och som erkände persondopning fick sex månaders avstängning och diskvalificering av resultatet för de lopp där cyklisterna erkände att de varit dopade.

Tre andra medlemmar av USPS-teamet valde att bestrida anklagelserna och ta sina fall till skiljedom: teamchefen Johan Bruyneel, en teamläkare Dr Pedro Celaya och lagets tränare Jose “Pepe” Marti.

Den 10 augusti 2007 meddelade Tailwind Sports slutet för Discovery Channel Pro Cycling Team. Tailwind-tjänstemän stoppade sitt sökande efter en ny titelsponsor för Discovery-teamet, med hänvisning till de nuvarande tumultartade förhållandena inom cykelsporten. Lagverksamheten fortsatte till slutet av säsongen 2007. Efter säsongen 2007 gick team-chefen Johan Bruyneel vidare för att leda Kazakstans lag Team Astana för säsongen 2008. Han tog med sig mycket av Discoverys personal, inklusive cyklisterna Alberto Contador, Levi Leipheimer, Yaroslav Popovych, Tomas Vaitkus och tränaren Sean Yates.

Den amerikanska landsvägsmästaren 2007, George Hincapie, undertecknade ett kontrakt för säsongen 2008 Team High Road, senare känt som Team HTC-Columbia, som drivs av amerikanen Bob Stapleton.

Den 22 oktober 2012 beslöt Internationella Cykelfederationen (UCI) att ansluta sig till USADA:s rekommendation att frånta Armstrong alla resultat sedan 1 augusti 1998 och förbjuda honom att tävlingscykla på livstid. I februari 2013 anslöt sig också den amerikanska regeringen till Landis’ False Claims Act-process mot Armstrong, och hävdade att Armstrong hade lurat US Postal Service på sponsringsmedel genom att bryta mot cykelreglerna eftersom han använt prestationshöjande droger när han cyklade för laget.

Tyler Hamilton publicerade en bok, The Secret Race, som ger detaljer om hur doping-substanserna erhölls, hur de förvarades, levererades till cyklisterna och injicerades och hur sprutorna bars bort i en colaburk. Mest häpnadsväckande förklarar han hur lätt det var att undvika testarna. Hamilton började sin dopingkarriär med testosteron men gick snart vidare till det på kort sikt mer kraftfulla erytropoietin – som han och hans lagkamrater i US Postal Service döpte till Edgar, efter Edgar Allan Poe. En injektion ger enligt Hamilton en skillnad som han uttrycker det, “ungefär skillnaden mellan förstaplatsen i Tour de France och mitten bland alla åkarna”. Erytropoietin kan upptäckas i kroppen under ett antal timmar efter att det tagits. Under denna tid behöver cyklisten undvika ett möte med dopingtestarna. Så under träningsmånaderna höll de reda på när de hade tagit erytropoietin och tipsade varandra per telefon när en testare dök upp i Girona, staden i norra Spanien där cyklisterna var baserade. I The Secret Race listar Hamilton tre tips:

Bär en klocka

Håll din mobiltelefon till hands

Ta reda på hur länge du kommer att testa positivt efter att du har tagit substansen.

Det var mer som “disciplintester, IQ-tester” än dopingtester, säger han. “Om du var försiktig och var uppmärksam kunde du dopa dig och vara 99-procentigt säker på att du inte skulle åka fast.” Dopingtestarna kom aldrig under natten, vilket gjorde sen kväll till den bästa tiden för doping. Det kan tilläggas att Armstrong ibland bodde på ett avsides hotell där han var “nästan säker på att inte testas”.

Armstrong beskrivs i rapporten som upprätthållaren av US Postals “massiva och genomgripande” dopingprogram. “Det räckte inte att hans lagkamrater ansträngde sig maximalt på cykeln”, säger USADA. “Armstrong krävde också att de skulle hålla sig till dopingprogrammet som beskrivs för dem eller att de skulle ersättas.”

Det var förstås inte bara US Postal som dopade. Mer än hälften av Tour de France-vinnarna sedan 1980 har antingen testat positivt, straffats för dopning eller erkänt det. Hamilton skriver i The Secret Race att han besökte Armstrong i hans hem i Nice en tid före Tour de France 1999, och att han befann sig utan EPO och frågade om han kunde använda lite av Armstrongs. “Lance pekade lättvindigt på kylskåpet. Jag öppnade det och där, på dörren, bredvid en kartong mjölk, stod en kartong med EPO, varje flaska med propp stod upprätt, små soldater i sina kartongceller.”

George Hincapie, lagkapten för US Postal 1999–2005, som erkände doping sa att det tidigt i hans professionella karriär stod klart för honom “att med tanke på den utbredda användningen av prestationshöjande droger av cyklister på toppen av yrket gick det inte att tävla på högsta nivå utan dem”.

1998 hade teamet delat ut erytropoietin i vita matkassar. Men detta var året då Festina- och TVM-teamen fångades med stora mängder steroider, erytropoietin och sprutor. Så 1999 behövdes större omsorg. Enligt Hamilton ordnade Armstrong så att hans trädgårdsmästare kunde följa Touren på en motorcykel med en termosflaska full av erytropoietin-rör.

Året därpå hade de börjat med bloddopning och flög till Spanien för att få sitt blod uttaget av lagläkaren. Cyklisterna fann blodpåsar, fortfarande kalla från kylskåpet, tejpade på väggen bredvid sina sängar i sina hotellrum. En av läkarna som används av US Postal, Michele Ferrari – med smeknamnet Doctor Death av reportrar – hittade sätt att hjälpa till att minska tiden man kunde uppmäta injicerat erytopoietin genom att använda små “mikrodoser” injicerade direkt intravenöst. Cyklisterna kunde också dricka stora mängder vatten, eller injicera sig själva med koksaltlösning, för att påskynda utsöndringen av läkemedlet. “De har sina läkare, och vi har våra, och våra är bättre”, skriver Hamilton.

Armstrong har förklarat att han tog 500 dopingtester över hela världen under sin karriär och aldrig testade positivt i en enda. Detta är omtvistat. Hamilton påstår att Armstrong testade positivt flera gånger, men lyckades bortförklara testresultaten, eller tysta ner dem. USADA-rapporten tar samma ståndpunkt. Antidopingorganisationen hävdade att Armstrong utsattes för “avsevärt färre” test än han och hans advokater påstod, och hävdade att ett medicinskt recept som Armstrong producerade för att förklara ett misslyckat blodprov 1999 var falskt (receptet var avsett att visa att Armstrong blivit ordinerad medicinen av en läkare).

Efter att Dr Ferrari dömdes för sportbedrägeri av en italiensk domstol 2004, utfärdade Armstrong ett uttalande, där han sa: “Jag har alltid sagt att jag har nolltolerans mot alla som dömts för att ha använt eller underlättat användningen av prestationshöjande substanser. Som ett resultat av dagens utveckling har USPS-teamet och jag avbrutit vår professionella anknytning till Dr Ferrari.” Ferraris fällande dom upphävdes dock efter överklagande.

En före detta läkare ingående i US Postal Service cykellag har upprepat tidigare anklagelser om att han säger att han stödjer påståenden om att amerikanen Lance Armstrong använde erytropoietin redan för att vinna sin första Tour de France 1999.

Prentice Steffen, en 44-årig akutläkare, hävdade att US Postal sparkade honom 1996 när han vägrade att ge dopingprodukter till vissa cyklister. Han påstod även att han har fick hotfulla telefonsamtal som varnade honom för att inte uttala sig om Armstrong, när denne tvingats förneka rapporter om att han använde erytropoietin 1999. Dan Osipow från Tailwind Sports, moderbolaget till Postal- och Discovery Channel-teamen, sa då att Steffens påståenden var grundlösa anklagelser från en missnöjd före detta anställd. “Inom vårt team har Prentice noll trovärdighet,” sa Osipow. “Han fick avgå långt före 1999, och nu anklagar han vårt lag för något som han säger hände när han inte hade något med laget att göra. Prentice gick med i vårt team som en oerfaren öronläkare och jobbade bara med oss ​​i ett år. Teamet blev mer internationellt och ville ha någon med mer erfarenhet av idrottsmedicin. Han kommer sedan med några löjliga hot om att behålla honom för att inte komma att anklaga laget för doping.”

Johan Bruyneel avtjänade tio års avstängning men meddelades senare att den schweiziska skiljedomstolen för idrott hade förlängt förbudet på livstid. Tidigare beordrades Bruyneel också av en amerikansk domstol att betala 1,2 miljoner dollar i skadestånd i en federal civil rättegång relaterad till dopingprogrammet. Armstrong nådde en uppgörelse på 5 miljoner dollar med regeringen. Den amerikanska antidopningsbyråns vd Travis Tygart välkomnade livstidsförbudet. Han noterade också att CAS gav den tidigare lagläkaren för US Postal Service, Pedro Celaya, livstids avstängning och förlängde en avstängning för tidigare lagtränaren Jose “Pepe” Marti.

Scott Mercier vet vad som krävs för att tävla som cyklist på högsta nivå. Efter att ha tävlat i OS i Barcelona blev han utvald som medlem av US Postal Service Pro Cycling Team – en möjlighet att få berömmelse, rikedom och kunna resa världen över. Det var samma lag som Lance Armstrong tävlade för men Mercier och Armstrong var aldrig Postal-lagkamrater. Armstrong höll på att återhämta sig från cancer när Mercier var med i laget. Mercier stod inför ett val i maj 1997. Enligt Merciers berättelse kallade teamläkaren Dr. Pedro Celaya in varje US Postal-teammedlem till ett hotellrum i Schweiz en efter en. När det var Merciers tur gav Celaya honom en zip-lock-påse med flaskor med vätska och piller och en kalender med prickar och stjärnor. Det gällde steroider. Prickarna var dagarna för pillren och stjärnorna var dagarna för injektioner. Väl tillbaka i Sydafrika, där han bodde då, bestämde sig Mercier. Även om träningspassen var på mer än 100 miles varje dag bestämde han sig för att han inte skulle ta drogerna. Det var sista året han tävlade professionellt.

Festinaskandalen

Festinaaffären (8 juli 1998–17 juli 2001) var en serie dopingskandaler inom professionell cykling som inträffade under och efter Tour de France 1998. Affären började med att en stor mängd dopingmedel hittades i en servicebil som tillhörde Festinas franskägda cykellag – kanske det mest framgångsrika proffsstallet i världen vid denna tidpunkt – strax före loppets start i Neuville-en-Ferrain nära Lille på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Tillslaget resulterade i en undersökning som avslöjade systematisk doping och som involverade många lag i Tour de France. På de hotell där lag bodde gjordes razzior av polis. Detta ledde till erkännanden gjordes av flera före detta och nuvarande cyklister, och teampersonal greps. Flera lag drog sig helt ur loppet.

Tre dagar före Tour de France start, den 8 juli klockan 05.40 vid kröken av en liten väg från Dronckaert till den fransk-belgiska gränsen arresteras således sjukgymnasten Willy Voet vid ratten på sin Fiat i Festina-färger av tulltjänstemän. Vad som skulle vara en rutinkontroll ledde till intressanta fynd i bilen: I bagageutrymmet fick tulltjänstemän tag på kylpåsar som innehöll mer än fyra hundra flaskor doping- och narkotiska produkter (235 ampuller med erytropoietin, 120 kapslar amfetamin, 82 ampuller med tillväxthormoner, 60 ampuller med testosteron, kortikosteroider och amfetamin). Voet togs i polisförvar. Festinas kontor genomsöktes i Lyon och där beslagtog andra misstänkta produkter, inklusive perfluorkarbon (ett blodersättningsmedel). Detta var bara dagarna efter att Frankrike precis vunnit fotbolls-VM. Frankrike vann finalen mot Brasilien – varför den gryende dopingskandalen inte fick mycket massmedieintresse de första dagarna.

Två dagar efter gripandet förnekade Bruno Roussel, sportchef för Festina, all kännedom om de upptäckta drogerna och vad de kunde användas till. Följande dag meddelade emellertid fransk polis att utöver smuggelgodset som hittats i Voets bil, upptäcktes ett dokument i Festinas högkvarter som redovisade systematiska drogprogram för lagets cyklister. Samma dag erkände Willy Voet att han deltagit i dopingprogrammet och en civilrättslig utredning inleddes avseende smuggling och otillåten distribution av dopingmedel. Voet fick stanna i fängelse i två veckor.

Den tidigare ordföranden för International Cycling Union (UCI) Pat McQuaid var direktör för Dublin Grand Départ. “Fyrtiåtta timmar innan turnén startade, när Voet arresterades, kallade Jean-Marie Leblanc in oss till ett möte och sa: ‘Jag har dåliga nyheter …’ “Han sa att han skulle göra sitt bästa för att hålla locket på det tills loppet kom tillbaka till Frankrike. Vi trodde på honom då, men när Tour de France startade i Dublin tillkännagavs det ändå att Festina-åkarna Richard Virenque , Alex Zülle och Laurent Dufaux skulle förhöras när de återvände till Frankrike.

Den 15 juli arresterades Bruno Roussel, sportchef för Festina och Festinas lagläkare Eric Rijckaert i Cholet, och lagets hotell genomsöktes. Den17 juli erkände Roussel genom sin advokat: “Ja, det finns ett systematiserat dopingsystem inom laget. Målet är att förbättra prestationer under strikt medicinsk kontroll för att undvika att okunniga personer dopar cyklister och riskerar att förorsaka allvarliga hälsorisker, vilket lär ha varit fallet tidigare”, sade han.” Den tidigare utförsåkningsstjärnan Jean-Claude Killy, ordförande för Tourens organisationskommitté, sa: “Vi befinner oss i en storms öga.”

Jean-Marie Leblanc Tour-direktören, beslutade vid sportchefens erkännande att avstänga Festinastallet från Touren samma dag. Roussel förlorade sin licens som manager för cykellag av Union Cycliste Internationale (UCI), men cyklisterna Richard Virenque, Laurent Dufaux och Laurent Brochard kallade till presskonferens och sa att Festinalaget visst inte skulle dra sig ur loppet. Följande dag lämnade dock Virenque Touren i tårar sedan lagavstängningen visats stå fast.

Den 19 juli 1998, dagen efter att Festina lämnade Touren, rapporterade den franska dagstidningen Aujourd’hui att polisen hade hittat 104 ampuller av EPO i ett fordon som tillhörde TVM-teamet under en rutinmässig tullkontroll nära Reims i nordöstra Frankrike.

Nio cyklister och tre tjänstemän från Festina omhändertogs den 23 juli; av hela laget var det bara Christophe Bassons som inte greps eller var inblandad i doping. Eric van de Sijpe, en belgisk domare, beordrade en husrannsakan på doktor Rijckaerts mottagning, varvid polisen fick datafiler som bevisade att cyklisterna i hans team använde erytropoietin. Virenque, Dufaux, Pascal Hervé, Didier Rous, Alex Zülle och Armin Meier förhördes i Lyon och hölls i polisens förvar. Alla de nio inblandade cyklisterna eskorterades sedermera till sjukhus och fick genomgå omfattande blod- och urintester och lämna hårstrån för testning. Vid frisläppandet dagen efter erkände fem Festinacyklister (Zülle, Dufaux, Moreau, Brochard och Meier) att de hade dopat sig medan Virenque och Hervé vidhöll sin oskuld. Zülle hävdade att han var tvungen att dopa sig för att tillfredsställa Festinas företagssponsorer, medan Dufaux uppgav att han erkände på grund av de överväldigande bevis som samlats in av polisen. Under arresten redovisade Voet och Roussel hur doping organiserades inom Festinalaget och hävdade att de andra cykellagen också var inblandade i att använda förbjudna substanser. Den 27 juli erkände Festinacyklisten Neil Stephens att han tagit prestationshöjande droger men hävdade att han trodde att erytropoietininjektionerna var lagliga tillskott.

Samma dag – en vilodag i Touren – som Festina-cyklisterna greps av polisen gjorde fransk polis en razzia mot TVM:s hotell i Pamiers , vilket resulterade i arresteringen och frihetsberövandet av TVM-chefen Cees Priem och TVM-läkaren Andrei Michailov. Fyra andra TVM-tjänstemän förhördes och släpptes. Polisen hittade narkotika i en resväska och en soptunna i TVM:s hotellrum i Toulouse och Metz . En utredning avseende TVM inleddes den 24 juli. Den 28 juli möttes TVM-teamet av polisen i Albertville. Sex TVM-åkare, inklusive Jeroen Blijlevens, Bart Voskamp, ​​Servais Knaven och Steven de Jongh, fördes på natten till ett sjukhus där det togs blod-, hår- och urinprov. TVM:s sjukgymnast Jan Moors greps. Efteråt greps också resten av teamet och eskorterades till sjukhuset för omfattande drogtester.

Andra cykellag på Touren uttryckte stöd för de kämpande cyklisterna och motsatte sig att de behandlades som kriminella. Banesto och Team ONCE uttryckte stöd för ett uttalande från Internationella olympiska kommitténs ordförande Juan Antonio Samaranch om att prestationshöjande droger borde legaliseras.

Den 29 juli genomförde Tour-cyklisterna en protestdemonstration genom att cykla långsamt – de protesterade alltså för doping, inte mot. Team ONCE, ledd av franske mästaren Laurent Jalabert, drog sig först ut ur hela Touren medan Banesto- och Riso Scotti-lagen sedan lämnade vid första vätskekontrollen vilket exempel sedan följdes av Kelme och Vitalicio Seguro. Hela cykelkaravanen stannade en andra gång och hotade med att dra sig ur hela tävlingen, vilket ledde till att etappen ställdes in. I detta kaos lyfte också fram de ”kulturella” skillnaderna inom cykelsporten. Till och med spanska medier packade ihop och åkte hem, som någon form av lojalitetsyttring.

Samma eftermiddag genomfördes polisräder mot Team ONCE, Team Polti , La Française des Jeux , Lotto och Casino. Lagcheferna Marc Madiot (La Française des Jeux) och Vincent Lavenu (Casino) och cyklisten Rodolfo Massi (Casino) greps. Kelmes Vitalicio Seguros drog sig ur loppet följande dag. Jeroen Blijlevens avslutade sin medverkan nära gränsen till Schweiz. Massi, ledare i bergsklättringen, kunde inte starta eftersom han fortfarande hölls i polisens förvar. Casinoteamets lastbil beslagtogs av polisen. Hela tävlingen karaktäriserades således av kaos. Slutligen, vid etappstarten i Albertville (etapp 12), vacklade Touren på randen till fullständig kollaps när de återstående cyklisterna åter gick ut i en sittstrejk. Först efter försäkringar om inga ytterligare polisrazzior eller arresteringar av åkarna själva gick de med på att starta – det lär ha förekommit någon form av överenskommelse om att man skulle undersöka läkarna och sjukgymnasterna i stället i första hand.

I efterhand kan det tyckas ironiskt att det fanns det ett lag som tydligt ville hålla sig på rätt sida av Tour-organisationen. Pre-Armstrong US Postal-teamet, då i sin relativa linda, var i allra högsta grad utanför de övriga lagens dopingnätverk.

TVM-teamet som inte startade den 19e etappen återvände till Nederländerna den 31 juli. Massi förhördes av en undersökningsdomare som misstänkte att han var inblandad i Festinas dopingnätverk. I detta skede var det färre än hundra cyklister kvar i loppet jämfört med de 189 cyklister som startade loppet. Den 1 augusti anklagades Massi för att ha influerat andra att dopa sig och på andra sätt underlättat användningen av doping. I Reims underkastades TVM-cyklisterna flera timmars förhör, varefter sjukgymnasten Johannes Moors fängslades för misstänkt innehav av droger och brott mot franska tullagar. Polisen hittade snart förbjudna ämnen på Team ONCE:s hotell, som dock ledarna hävdade användes enbart av supportpersonal.

I augusti 1998 innehöll massmedia många rapporter om narkotikafynd längs Tours-rutten – av bönder eller av polis på de hotell som används av team – till exempel ett hotell i Voreppe som används av GAN, Casino, Saeco och Kelme.

Av de 189 startande tog sig bara 98 till den franska huvudstaden och Champs Élysées. Tävlingsvinnaren, Marco Pantani, redan vinnare av det årets Giro d’Italia, till synes omedveten om begravningsstämningen, färgade sitt skägg gult för att fira.

Richard Virenque, som fortfarande hävdade sin oskuld 1999, kom tillbaka till Touren året därpå, när Lance Armstrong tog den första av sina sju segrar, i ett lopp som, skrattretande, kallades “Tour of Renewal”. Richard Virenques karriär återhämtade sig dock aldrig helt från skandalen. “Jag blev förföljd av UCI, polisen, domstolarna och pressen. Jag var den piskade pojken, avsedd för giljotinen”, sa han. ”I efterhand, när man ser skandalerna åren efter Festina, är det chockerande. Under Festinaaffären kastade de mig i fängelse i 72 timmar, en, två gånger, tre gånger.”

Det fanns också andra långsiktiga konsekvenser av Festinaskandalen. Fransk cykling kom in i en ihållande depression, med flera nyckellopp inställda – som Midi Libre och Tour of the Mediterranean – på grund av bristande investeringar, och sponsorer som drog sig ur cyklingen. Det har inte funnits en hemmavinnare i Tour de France sedan Bernard Hinault 1985.

Den 13 september 1998 förhördes två farmaceuter, Christine och Eric Paranier, angående leverans av illegala dopingsprodukter till Voet och den 18 september togs Française des Jeux sjukgymnast Jef d’Hont i polisförvar och fick sitta i arresten i 11 dagar.

23 september 1998 anklagade Voet Virenque för doping i den franska tidningen Le Parisien. Voet sa till tidningen att endast tre Festina-cyklister var drogfria. Dessa var Christhope Bassons, Patrice Halgand och Laurent Lefevre. Det skedde sedan en offentlig konfrontation mellan Virenque, Voet och Rijckaert där Virenque kallar sig ett oskyldigt offer.

Den 28 november 1998 offentliggjordes resultaten av analysen av proverna som tagits från de nio Festinaåkarna. De avslöjade bevis på tillväxthormon, amfetamin, anabola steroider, kortison och erytropoietin. Åtta av de nio förarna testade positivt för syntetiskt erytropoietin. Resultaten för den nionde ryttaren (Christophe Moreau  var inte signifikanta men Moreau hade då redan erkänt användning av erytropoietin). Spår av amfetamin hittades i proverna från Moreau, Pascal Hervé, Laurent Brochard och Didier Rous. Fyra cyklister hade hematokritnivåer under reglernas gräns på 50 procent (gränsen fastställdes i februari 1997). Dessa inkluderade Virenque, Armin Meier och Moreau som hade en nivå på 49,3 och Laurent Dufaux som hade en nivå på 47,2 cyklister (man anger i Sverige att normalvärdet för hematokrit för män är 45 och har vanligen en gräns på 50 över vilket värden anses sjukliga). Fem cyklister var över gränsen. Brochard hade 50,3 procent, Neil Stephens 50,3 procent, Hervé 52,6 procent, Rous 51,0 procent och Alex Zülle 52,3 procent.

Den 15 december 1998 avstängdes Laurent Brochard, Christophe Moreau och Didier Rous  av det franska cykelförbundet i sex månader.

Franska Cykelförbundets vicepresident Roger Legacy och president Baal åtalades för brott mot den franska civila antidopingslagen från 1989 den 4 april 1999 (dessa anklagelser skulle senare komma att läggas ned).

Den 23 oktober 2000 gav Erwann Menthéours ut en bok, ”Secret Defonce: Ma vérité sur le dopage”, där han beskriver hur han använde erytropoietin när han åkte för Française des Jeux 1997, och uppgav att Française des Jeux-lagets sjukgymnast, Jef d’Hont, var den som försåg honom med erytropoietin och behandlade honom med en glukosinfusion en timme före ett UCI-hematokrittest i 1997 års upplaga av Paris-Nice, i ett försök att sänka hans hematokritvärde under 50-procentsgränsen. Han uppgav också att hans lagledare Marc Madiot hade varit fullt medveten om hans erytropoietinanvändning 1997.

Samma dag startade Festina-rättegången med tio åtalade personer – Menthéours utgivningsdag för sin bok var således inte slumpmässigt vald. Den första dagen av rättegången uppgav Voet att han aldrig lät cyklisternas hematokritnivå överstiga 54 procent medan andra lag lät den gå så högt som 64 procent. 54-procents-gränsen var satt av lagläkaren Eric Rijckaert.

Andra rättegångsdagen erkände Virenque att han dopat sig och dagen efter gjorde Pascal, Virenques vän och den enda andra Festina-åkaren som nekat doping, samma sak. Den 27 oktober vittnade en före detta professionella cyklisten Thomas Davy att lagen Castorama, Banesto, Team Telekom och  Française des Jeux använde sig av organiserade, systematiska dopingprogram, liknande det som avslöjades vid Festina. Det visste han efter att ha cyklat för Castorama (1992–94), Banesto (1995–96) och Française des Jeux (1997). Hans användning av erytopoietin började 1995 och fortsatte till slutet av hans karriär, det vill säga till och med säsongen 1997. På frågan om Miguel Indurain på Banesto också hade använt EPO sa Davy “Jag vet inte. Jag gick inte in i alla rum, men jag tror att han gjorde det”. Han uppgav att Jef d’Hont var den person som försåg honom med erytropoietin medan han cyklade för Française des Jeux 1997.

Den 1 november 2000 erkände UCI:s president Hein Verbruggen att organiserad doping kan förekomma inom professionell cykling. Följande dag försökte flera läkare från spanska cykellag motbevisa detta uttalande. Jesús Hoyos (Banesto), Kepa Celaya (ONCE) och Eufemiano Fuentes (Kelme) uttalade sig i den spanska dagstidningen As mot att det skulle förekomma organiserad doping (Fuentes skulle senare dyka upp som nyckelfiguren i Operación Puerto-skandalen).

I december 2000 hade alla nio Festina-åkarna erkänt att de använt erytropoietin (EPO) och andra substanser under Tour de France 1998.

Richard Virenque, tidigare Festina-cyklist och lagledare, anklagades för att ha medverkat till administrering av dopingsubstanser till andra och medverkan till import av droger. Virenque dömdes till två års fängelse och böter på 100 000 franc. Han dömdes dessutom till nio månaders avstängning av det schweiziska cykelförbundet och böter på 4 000 Schweizerfranc.

Bruno Roussel, före detta sportchef och chef för Festina, anklagades för att ha hjälpt till och uppmuntrat till användning av dopingsubstanser, import, smuggling och otillbörlig spridning av förbjudna ämnen samt medverkan till import, lagring och förvärv av olagliga ämnen. Han dömdes till 1 års villkorlig dom och böter på 50 000 Franc

Willy Voet åtalades för att ha hjälpt till och uppmuntrat till användning av doping, otillåten import av narkotika, medverkan till smuggling och brott mot narkotikalagen. Han fick 10 månaders villkorlig dom och böter 30 000 Franc

Dr Erik Rijckaert, tidigare Festina-läkare, åtalades på samma sätt som Roussel och dessutom för att ha administrerat dopingsubstanser. Åtalet lades dock senare ner på grund av den åtalades ohälsa

Dr Nicolas Terrados, lagläkare för ONCE vid tiden för 1998 års Tour de France och Festina-rättegången, åtalades för otillåten import av droger. Polisens tillslag identifierade inte att han innehade något erytropoietin (som ursprungligen misstänktes), men att han var i besittning av alltför stora mängder av de fyra medicinerna: Couldina (symptomlindrande medel vid förkylningar), Celestona (kortison) vid Prednison (kortison) och Logradin (astmamedicin med pseudoefedrin/ och loratadin). Han fick böta 30 000 Franc.

Christine Paranier, farmaceut, åtalades för att ha hjälpt till med doping och brott mot folkhälsolagstiftningen. Hon fick böta 30 000 Franc

Éric Paranier, apotekare, samma anklagelser som Christine Paranier. Han fick böta 10 000 Franc

Jef d’Hont, sjukgymnast för Française des Jeux-teamet, anklagades för att ha initierat doping och brott mot folkhälsolagstiftningen. Han fick villkorlig dom

Jean Dalibot, tidigare sjukgymnast, samma anklagelser som mot Jef d’Hont samt överträdelser av tullagstiftningen. Villkorlig dom.

Joel Chabiron, före detta kommunikationsansvarig för Festina, samma anklagelser som Jef d’Hont. Villkorlig dom.

Cees Priem, TVM:s sportdirektör fick 18 månaders villkorlig dom och böter 80 000 SEK.

Andrei Mikhailov, TVM:s läkare, fick 1 års villkorlig dom och böter på 60 000 SEK.

Jan Morer, TVM:s sjukgymnast, dömdes till sex månaders villkorlig dom och böter på 40 000 SEK.

Avslöjandet av den utbredda dopingen i hela proffscyklingcirkusen påskyndade grundandet av WADA, världens gemensamma antidopningsorgan.

Operación Puerto (Fuentesaffären)

Eufemiano Fuentes (född 1955) är en spansk idrottsläkare som kanske är mest känd för att ha varit inblandad i dopingfallet Operación Puerto.

Operación Puerto, eller Fuentesaffären, kallas den utredning av den spanska polisen mot doktor Eufemiano Fuentes där han påstås ha hjälpt ett flertal idrottsmän att dopa sig. Utredningen fick stor uppmärksamhet före Tour de France 2006 då det visade sig att tre av huvudfavoriterna i tävlingen pekades ut i utredningen och stängdes av.

Affären startade i mars 2004 med en intervju med den spanska tidningen Diario AS, där cyklisten Jesús Manzano avslöjade systematisk dopning i sitt tidigare cykellag, Kelme. Han beskrev bloddoping såväl som bruk av prestationshöjande droger som han använde när han var med i laget.  Utredningen och anklagelserna ledde till förhör av flera medlemmar i teamet i april 2004. Dessa inkluderade Eufemiano Fuentes som var Kelme-teamets läkare, Walter Virú läkaren före Fuentes och Alfredo Córdova som arbetade för Liberty Seguros-Würth men var involverad i Kelme 2003. En utredning inleddes av Fuentes medicinska praktik i början av 2006 av den spanska polisen Guardia Civils anti-drogsektion. Huvudpersonen i utredningen kom att bli den spanske läkaren Eufemiano Fuentes vars namn hade förekommit i dopningssammanhang redan sedan 1970-talet.

Under 1970-talet var Eufemiano Fuentes en måttligt framgångsrik friidrottare i Spanien. Efter friidrottskarriären började Fuentes studera medicin och träffade Guillermo Laig, argentinsk ”preparatore”, ett mellanting mellan tränare och läkare. Enligt en spansk sporttidning hade Laig försett idrottare med förbjudna preparat, bland annat anabola steroider. På 1980-talet började Eufemiano Fuentes arbeta inom spanska friidrottsförbundet, men det tog bara några år innan han också anklagades för att inneha och förse idrottare med dopingpreparat.

Från friidrott tog Fuentes steget till cykelsporten. I Seat-Orbea-stallet kom Fuentes i kontakt med Manolo Saiz, en annan av huvudpersonerna i Operación Puerto. 1988 tvingades Fuentes lämna posten som läkare i det spanska friidrottsförbundet då hans dåvarande flickvän, häcklöparen Cristina Perez, åkte fast i en dopingkontroll. Samtidigt blev Fuentes tvungen att dra sig tillbaka inom cykelsporten då hans klient Pedro Delgado lämnat ett positivt dopningstest under Tour de France. Delgado vann emellertid Touren och fick behålla titeln eftersom substansen han testats positivt för fanns inte med på internationella cykelförbundets lista över förbjudna medel. (Det fanns dock med på Internationella Olympiska Kommitténs lista).

Fuentes återvände emellertid till cykelsporten. Då han hade varit läkare för Kelme-teamet i 16 månader meddelade att han drog sig tillbaka från engagemang i professionell cykling, med hänvisning till hälso- och familjeskäl. Han återkom emellertid igen två år senare. Manolo Saiz anställde honom i det legendariska cykelstallet Once. Eufemiano Fuentes engagemang inom cykelsporten fortsatte sedan i stallet Kelme 1998 där han arbetade med Nicolas Terrados. Terrados var en av huvudpersonerna i Festina-skandalen i Tour de France 1998 och hans namn nämndes då längdskidåkaren Johann Mühlegg åkte fast för doping i OS i Salt Lake City 2002. Fuentes var även delaktig i en italiensk dopingskandal där cyklisterna Marco Pantani, Dario Frigo och Giuliano Figueras var huvudpersoner. Kelme-cyklisten Aitor Gonzales överraskande både i Tour de Suisse och i Vuelta España. Dopingmisstankarna mot honom var starka men inte förrän två år senare, 2004, åkte han fast. Stallkamraten Jose Cayetano Julia Cegarra testade positivt för doing två gånger redan hösten 2002.

När Fuentes var officiell läkare i Kelme-stallet 2003, föll Kelmecyklisten Jesus Manzano ihop medvetslös under en etapp i Tour de France och svävade i livsfara några dagar. Ett år senare berättade Manzano att kollapsen var en följd av en misslyckad blodtransfusion. Samtidigt lämnade Fuentes sin post som officiell läkare i Kelme.

Ytterligare cyklister som Fuentes behandlade privat åkte fast i nya dopingrazzior. Santiago Botero åkte fast för bloddopning i Spanien runt, liksom OS-mästaren Tyler Hamilton. Två år senare började Fuentes återigen att samarbeta med Manolo Saiz, nu i Liberty Seguros-Würth-stallet. Cyklisterna Nuno Ribeiro och Isidro Nozal åkte fast på grund av för höga blodvärden och Spanien runt-segraren Roberto Heras lämnade ett positivt dopingprov och fråntogs segern.

Dopingskandalerna fortsatte att förfölja Fuentes i början av 2000-talet. Utan några väsentliga tidigare segrar kom Melchior Mauri och vann Spanien runt 1991. Under samma tävling åkte Fuentes fast då han checkade in på flygplatsen med en kylväska full av medicinska preparat, varav många uppenbarligen var dopingpreparat.

Fuentes arresterades av Guardia Civil den 22 maj 2006 tillsammans med fyra andra: chefen för Liberty Seguros-teamet Manolo Saiz, José Luis Merino, hematolog vid ett analytiskt laboratorium i Madrid, Alberto León, en professionell mountainbikecyklist, och José Ignacio Labarta, som vid den tiden var assisterande sportchef för cykellaget Comunidad Valenciana. Därmed börjar en stor dopningsskandal rullas upp i Spanien. Det började som en liten razzia hos en läkare och en stallchef inom cykelsporten, men fortsatte att svälla och Guardia Civil hittade en lista med namn på andra inblandade cyklister.

När fler namn läckte ut till pressen bad cykellaget T-Mobile Team sina cyklister att skriva under ett uttalande om att de aldrig hade arbetat med Fuentes, medan Phonak-teamet stängde av Santiago Botero och José Enrique Gutiérrez, som slutade tvåa i Giro d’Italia 2006. Tour de France-arrangörerna övervägde att dra tillbaka inbjudningar till lagen Würth och Comunidad Valenciana. Den 1 juni avgick Valencianas direktör José Ignacio Labarta , medan Würth hittade en ny sponsor. Fem kazakiska företag förenade sig under namnet – efter huvudstaden Astana – och blev Astana-Würth. Tour de France-arrangörerna drog dock tillbaka Comunidad Valencianas inbjudan och fick cyklisterna att skicka blodprover för att analyseras för att bevisa deras oskuld. Även Vuelta a España övervägde att avvisa laget.

Efter att El Pais publicerade detaljer om Operación Puerto, bojkottade spanska cyklister de spanska nationella mästerskapen i landsvägscykling, som ställdes in efter 500 meter. Tour de France-arrangörerna skrev och bad Astana-Würth att inte delta i Tour de France, vilket laget dock ignorerade.  Elitcyklisten Jan Ullrich, kopplad till Fuentes av tidningen, hotade att stämma El País . Court of Arbitration for Sport (CAS) fastslog emellertid att Astana-Würth skulle accepteras i Touren.

De spanska myndigheterna lyfte sekretessen med sammanfattningen av de listor man fått tag i hos Fuentes två dagar före starten av 2006 års Tour, och formellt involverades alla 56 cyklister som fanns på Fuentes listor och som alla stod under utredning hos polisen. Eftersom Jan Ullrich och Óscar Sevilla fanns med på listorna stängde T-Mobile av dem. Exemplet följdes av Ivan Bassos Team CSC och Francisco Mancebos AG2R Prévoyanc . Tour-arrangörerna krävde att alla inblandade cyklister skulle dras tillbaka av sina lag, trots att Astana-Würth hade fått stöd av CAS.

Dagen före Touren gav Astana-Würth efter för pressen. Fem av deras cyklister hade uteslutits för inblandning i skandalen, vilket lämnade endast fyra av de sex förarna som krävdes. Francisco Mancebo, med en fjärdeplats året före och inblandad i fallet, avslutade sin karriär, enligt hans sportdirektör Vincent Lavenu. Som ett resultat startade ingen av cyklisterna som slutade i topp 5 i 2005 års Tour de France i 2006 års upplaga.

Den 3 juli drog Würth också tillbaka sponsringen av Astana-laget. Sex dagar senare sparkade T-Mobile sportchefen Rudy Pevenage, eftersom han också var inblandad. Den 21 juli stängde laget av Ullrich och Sevilla, vilket i praktiken avskedade dem. Samma dag listade den spanska cykeltidningen Meta2Mil de kodnamn som används av Fuentes och som inte hade dechiffrerats av polisen.

I november 2006 hävdade El Mundo att ett antidopinglaboratorium i Barcelona som analyserade 99 påsar med blodplasma som beslagtagits i Operación Puerto också hittade “höga nivåer av erytropoitin (EPO)”. Detta antydde att idrottare som arbetade med Fuentes hade ökat sin prestation även på andra sätt än bloddopning. El Mundo antog att de inblandade hade delegerat sitt fusk till Fuentes och att de inte skulle ha kunnat kontrollera nivån på EPO de tog.

Efter att ha studerat Barcelona-laboratoriet rapport beskrev El Mundo Fuentes program som att cyklisterna skulle besöka Fuentes några veckor före ett lopp och få blod uttappat. Fuentes skulle sedan centrifugera blodet och separera blodplasman från de röda blodkropparna. Cellerna skulle återinjiceras strax före tävling. Om hematokritnivåerna (volymen av röda blodkroppar) blev farligt höga, skulle de återinjicera plasma också, förstärkt med EPO, för att späda ut de röda blodkropparna och undvika upptäckt.

Utredningen omfattade till slut cirka 200 idrottare varav ungefär 50 var cyklister som deltog i tävlingar associerade till Operación Puerto. I samband med gripande av Fuentes gjordes husrannsakan i lägenheter som tillhörde honom och hans kollegor, och man hittade ungefär tusen doser anabola steroider, tillväxthormon, erytropoietin, 186 påsar med blod och maskiner för att ta hand om och förvara blodet och genomföra återtransfusioner av det tidigare uttappade blodet.

Blodpåsarna tillhörde professionella idrottare och var märkta med kodade namn. Skandalen växte gradvis fram allt eftersom utredningen pågick och involverade så småningom välkända cyklister och tidigare Tour de France-favoriter som Jan Ullrich, Ivan Basso, Francisco Mancebo, Michele Scarponi, Tyler Hamilton, José Enrique Gutierrez Cataluña, Roberto Heras, Dario Pieri och stora delar av Comunidad Valenciana och Liberty Seguros cykellag. Alberto Contador var initialt också misstänkt.

Den 26 juli 2006 friades fem Astana-ryttare av spanska domstolar. De fem – Joseba Beloki, Isidro Nozal, Sérgio Paulinho, Allan Davis och Alberto Contador – fick ett dokument som skulle ta bort dem dem från länkar till Operación Puerto, rapporterade den spanska tidningen El Diario Vasco.

ñDen 8 oktober meddelade den domstol i Madrid som var ansvarig för fallet det spanska cykelförbundet, Real Federación Española de Ciclismo (RFEC), att domstolshandlingarna inte kunde användas i förbundets utredningar.

Den 13 oktober frikändes Ivan Basso av italienska myndigheter på grund av brist på bevis. Jan Ullrich frikändes av spanska domstolar den 25 oktober.

Den 28 oktober stängde RFEC disciplinärenden mot cyklisterna i utredningen. Däremot avsåg RFEC att inleda disciplinära utredningar om Manolo Sáiz. Presidentens för världscyklingens styrande organ (UCI),Pat McQuaid, rapporterades känna sig sviken av myndigheterna i Spanien.

I mars 2007 meddelade emellertid en spansk domstol att fallet lagts ner eftersom dopning då inte var straffbart i civil rätt. Internationella cykelförbundet (UCI) förklarade då att de skulle kunna komma att använda utredningsmaterialet för att stänga av cyklister senare. Ett exempel på det blev den spanske cyklisten Alejandro Valverde, som stängdes i två år av via den italienska (!) olympiska kommittén, CONI, med hjälp av blod som samlats in på Fuentes kontor.

Den 3 april 2007 redovisade en tyska nyhetsbyrån att nio påsar med blodmärkta Jan, nummer 1 eller Hijo Rudicio matchade Jan Ullrichs saliv-DNA. En påstådd dopningsplan publicerades i tidningen Süddeutsche Zeitung, där Ullrichs misstänkta dopning under den första veckan av Tour de France 2005 beskrevs. 2013 erkände Ullrich att han samarbetade med Dr Fuentes och sa att det var ett misstag.

Ivan Bassos ärende lades ner den 27 oktober 2006 av Federazione Ciclistica Italiana  på grund av brist på bevis, och han anställdes sedan i december 2006 av Dicovery Channel . Den 24 april 2007 stängdes Basso dock av från Discovery Channel när den italienska nationella olympiska kommittén (CONI) återupptog hans fall. Den 1 maj 2007 begärde Basso att bli fri från sitt Discovery Channel-kontrakt. Detta beviljades. Basso deltog i en utfrågning den 2 maj och den 7 maj 2007 erkände han att han var kodnamn Birillo inför CONI och han stängdes av från all cykling.

Den 9 maj erkände Michele Scarponi att han gick under namnet Zapatero i Fuentes filer.

I slutet av juli samma år kom så ett erkännade av den tyske cyklisten Jörg Jaksche i en exklusiv intervju för Der Spiegel att han varit klient hos den spanska dopingdoktorn Eufemiano Fuentes. Bella Jorge, som han kallades på Fuentes-lista över klienter, berättade att han börjat använda EPO redan under sitt första år som professionell.

Vid tidpunkten för den inledande utredningen stängdes Tyler Hamilton av för ett tidigare dopingbrott, men danska tidningen Politiken publicerade detaljer om Hamiltons påstådda dopingdagbok under säsongen 2003 när han cyklade för Team CSC. Den beskrev intag av erytropoietin, tillväxthormoner, testosteron och insulin under 114 dagar av 200-dagarssäsongen 2003. Enligt påståenden som ursprungligen publicerades i spanska El País ska Hamilton ha betalat över 43 000 euro till Fuentes.

I en ytterligare dopningsskandal, 2010, greps Fuentes av spansk polis som en del av Operación Galgo (Operation Greyhound). I en serie samtidiga räder i fem provinser den 9 december beslagtog spansk polis en stor mängd anabola steroider, hormoner ochEPO, samt laboratorieutrustning för blodtransfusioner. Enligt tidningen Público var Eufemiano Fuentes och hans syster Yolanda ledarna för den påstådda komplotten. Även idrottaren Marta Dominguez greps – men släpptes mot borgen - efter att ha åtalats för handel och distribution av dopingmedel. Alberto Leon, i vars kylskåp antidopingpolis hittade flera påsar med blod, hittades död kort efter, resultatet av ett uppenbart självmord.

I januari 2013, nästan sju år efter husrannsakan mot Fuentes klinik, inleddes trots allt en rättegång i Madrid mot Fuentes och fem medåtalade baserat på Operación Puerto. Åtalet gällde äventyrande av andra människors hälsa ett brott som kunde ge upp till två års fängelse. De misstänkta var: Eufemiano och Yolanda Fuentes, José Luis Merino Batres, Ignacio Labarta, den tidigare sportdirektören i Once Manolo Saiz och den tidigare sportdirektören i Kelme Vicente Belda. Fuentes erbjöd sig att avslöja namnen på alla idrottare som han hjälpte till att dopa. Domaren, Julia Santamaria, förklarade dock för honom att han inte var skyldig att namnge några andra idrottare än de inblandade cyklis-terna. Eftersom Spanien då saknade antidopningslagar anklagades Fuentes för att “sätta folkhälsan i fara.” Hans främsta försvar bestod i att säga att blodtransfusionerna genom-fördes säkert och var hälsosamma för idrottarna. Denna synpunkt var mycket omtvistad och ifrågasattes särskilt av de tidigare klienterna, cyklisterna Jesus Manzano och Jörg Jaksche, som hävdade att blodtransfusionerna utfördes under farliga förhållanden och satte deras hälsa på spel. I april 2013 dömdes Fuentes till ett års fängelse för brott mot folkhälsolagarna och förbjöds att utöva idrottsmedicin i fyra år. Den 14 juni 2016 upphävdes dock domen och Fuentes frikändes från alla anklagelser. Däremot överlämnades 211 blodpåsar från hans laboratorium till WADA för ytterligare utredning. “Allt jag gjorde, gjorde jag i enlighet med de lagar som gällde då. På 35 år har jag inte orsakat någon patient någon skada. Att ångra att jag utförde mitt professionella arbete så gott jag kunde skulle inte vara meningsfullt”, sa Fuentes till reportrarna i samband med att rättegången avslutades.

Samtidigt som Eufemiano Fuentes har förnekat att han har sysslat med doping har han sagt: ”Jag har behandlat fotbollsspelare, friidrottare och tennisspelare, det är flera namn som inte läckt ut.” Den franska tidningen Le Journal de Dimanche har pekat ut tennisstjärnan Rafael Nadal och fem spelare från Real Madrid som inblandade i dopingaffären, något som förnekas av spanska myndigheter. I konfidentiella dokument, som franska Le Monde tagit del av, finns emellertid många tecken på att fotbollsspelarna använt både bloddoping och anabola steroider. I maj 2007 var exempelvis Sepp Blatter, då president för Internationella fotbollsförbundet FIFA, vid ett möte hos WADA i Montreal, enligt uppgift intresserad av innehållet “i Puerto-filen.” Le Monde hade rapporterat i december 2006 att de hade tillgång till dokument från Fuentes som beskrev “säsongsbetonade planer” för de spanska fotbollsklubbarna FC Barcelona och Real Madrid. Dessa planer nämnde dock inte specifikt några spelare.

Även om Fuentes beskrivs som dopningsdoktor nummer ett i cykelvärlden har han inte varit ensam. Hur många läkare som erbjudit sina tjänster åt idrottsmän och cyklister kan man dock bara spekulera i. Läkarna Michele Ferrari, Francesco Conconi, Luigi Cecchini och Carlos Santuccione har alla misstänkts för att ha dopat cyklister. Bara den sistnämnde har blivit avstängd för doping. Dessa fyra läkare har under många år haft majoriteten av alla Tour de France-, Giro d’Italia- och Vuelta España-cyklister som sina klienter. Ferrari lär ha sagt “det är bara doping om man åker fast”, vilket speglar dessa läkares inställning.

Doping i cykling i Storbritannien inkorrekt handlagt

WADA redovisade den 19 oktober 2021 sin undersökning om påståendena att Storbritanniens NADO (UK Anti-Doping, UKAD) tillåtit Storbritanniens Cykelförbund (British Cycling) att 2011 ha använt ett privat laboratorium, inte ackrediterat av WADA, för att screena dopingprover på jakt efter positiva prover.

WADAs oberoende Intelligence and Investigations (I&I) Department’s undersökning kallades “Operation Echo”, och startades tio år efter det inträffade.

Undersökningen visade att det brittiska cykelförbundet i februari 2011 samlade in urinprover från engelska elitcyklister, som en del i ett projekt att studera eventuella kontaminationer av kosttillskott med dopingmedel och analyserade proven med hänsyn till nandrolon (en anabol steroid). Proverna samlades in av cykelförbundets egna funktionärer och inte av någon auktoriserad dopingkontrollant och analyserades i ett laboratorium som cykelförbundet själv valde. Det sades klart ut att resultaten av analyserna inte skulle komma till UKAD:s kännedom.

Å andra sidan är det också klarlagt att åtminstone en tjänsteman på UKAD kände till studien och hur den var upplagd. Hos UKAD finns det inga dokument som talar för att antidoping-organisationen fick ta del av några resultat av studien.

Slutresultatet av WADA:s undersökning är att man har klarlagt regelbrotten men konstaterar att ingen av de som begått brotten längre arbetar på UKAD och att UKAD numera har vidtagit åtgärder för att något liknande aldrig skall kunna inträffa igen. Det underströks också att både UKAD och British Cycling deltagit fullt ut i undersökningen. Något straff eller ens rekommendation av WADA utfärdades därför inte.

Det fanns också rykten om att UKAD hade överlämnat data 2016 till det brittiska cykel-förbundet respektive att UKAD släppt två cyklister som ansåg att de fått i sig dopingmedel genom kontaminerade produkter efter analys av kostpreparat. WADA fann inte några bevis för att ryktena var sanna.

Doping i Giro d’Italia 1968-2022

I tabellen nedan anges under rubriken ”dopade” cyklister som varit dopade någon gång under sin karriär – således inte speciellt vid det aktuella året. Som ”dopade” anges då de som testat positivt någon gång under förutsättning att också B-provet var positivt. Kategorien inkluderar de som vägrat att låta sig dopingtestas, de som haft > 50 procent i hematokrit, de som offentligt erkänt att de dopat sig och de som blivit dömda för doping inom idrotten eller i civil domstol.

Eftersom sannolikt inte alla cyklister blivit dopingtestade får man utgå från att de redovisade siffrorna är minimisiffror.

Eftersom upplägget av tabellen tar in dopingavslöjanden efter hand kommer de sista åren att visa upp lägre siffror; detta kan bero på lägre dopingfrekvens eller att den kumulativa insamlingen av dopinguppgifter ännu haft för kort duration.

ÅrtalAntal deltagare Dopade (%)

av allaav topp 10 av topp 3

19681303580100

1969130185067

1970130206067

1971100164033

1972100234033

19731402140100

1974140174067

1975 90183033

1976120283033

1977140243067

1978130183033

1979130185067

1980130194067

1981130 195067

1982162205067

19831622160100

1984171206067

1985180205067

19861712250100

1987180266033

19881802530 0

1989197244067

1990198275067

1991180305033

1992180354067

19931803550100

19941534480100

19951984170100

1996162437067

1997180457067

1998162488067

199916251100100

2000 1805070100

20011805670100

20021984570100

2003171418067

2004171418067

20051974280100

2006198347067

2007198308067

20081983180100

20091982780100

2010198203033

2011207213033

2012198185033

20132072420 0

2014198222033

2015198174033

2016198142033

2017197102033

2018176 92067

2019176 730 0

2020176 5 0 0

2021184 52067

2022176 4 0 0

Kommentarer

Tabellen visar vilket enormt problem dopingen har varit – och är – inom cykelidrotten. Vissa år har andelen dopade varit mer än 50 procent (och då är detta bara att se som minimiantal och -andel)

Procentsiffrorna är regelmässigt större i de högra kolumnerna än i den vänstra, vilket kan tydas som att de cyklister som cyklar fortast blir testade oftare eller att doping lönar sig!

1994-2005 är den period då dopingproblemen varit störst

Cirka år 2000 skedde ett trendbrott och efter det har frekvensen doping varit under 25 procent (de låga siffrorna sedan 2017 skall i första hand ses som att observationstiden varit kort)

Doping och död i cykling 2003–2020

Erytropoietindoping fortsätter inom cyklingen och unga cyklister fortsätter att kollapsa och dö. Som vanligt är de kliniska detaljerna sparsamma, obduktionsrapporter går inte att få tag på, intresset tenderar att klinga av med tiden och sanningen är svårfångad.

Cycling Independent Reform Commission (CIRC) bildades för att undersöka varför och hur dopingproblemet i cyklingen “tappades bort” på 1990- och 2000-talen. CIRC intervjuade 174 antidopingexperter, tjänstemän, cyklister och andra av intresse. Deras 227-sidiga rapport kom ut i mars 2015 och kom med mycket hård kritik. Den utryckte att International Cycling Union (UCI) inte riktigt ville fånga fusk och så “blundade” för alla utom de värsta över-drifterna. Den hävdade också att UCI gjorde undantag för Lance Armstrong och att många, eller de flesta, dispenser för terapeutisk användning användes som ett led i fusk. CIRC påstod att 20–90 procent av de som cyklade i de stora tourerna, ”pelotonen”, fortfarande dopade sig men med mikrodoser av erytropoietin. Cyklisterna rekommenderades av dopningsläkare att använda mindre transfusioner av autologt blod – för att undvika upptäckt via Atlete Biological Passport (som introducerades 2008). CIRC hävdade att dopning även i amatörcykling var endemisk.

Sedan 2003 har ett flertal europeiska cyklister dött; många verkar passa in på profilen för en trolig erytropoietin-död:

Fabrice Salanson, 23, hittades död på sitt hotellrum, bara timmar innan han skulle starta Tour of Germany

Johan Sermon, 21, som dog i sin säng hemma under en period av tung träning

2005 kollapsade Alessio Galletti, 37, i ett lopp i Spanien och avled

2009 dog Frederick Nolf, 21, på sitt hotellrum på natten, efter den fjärde etappen av Tour of Qatar; ingen obduktion gjordes

2010 kollapsade Kim Kirchen, 31, på kvällen på sitt hotellrum efter den sjunde etappen av Tour of Switzerland. Han återupplivades, fick en automatisk extern defibrillator (AED) och drog sig tillbaka från tävlingen

2012 kollapsade Rob Goris, 30, under en tid av tung träning på sitt hotellrum och dog

2016 körde Gijs Verdick, 21, sin första säsong på kontinental nivå, kollapsade på natten på sitt hotellrum efter den tredje etappen av ett lopp i Polen och dog

2016 föll Daan Myngheer, 22, av tempot i inledningen av ett lopp på Korsika, kollapsade vid sidan av vägen och dog

2017 kollapsade Eslam Zaki, 22, och dog i ett mästerskapslopp på cykelbana i Sydafrika

2018 kollapsade Michael Goolaerts, 23, i ett endagslopp i Frankrike och avled

2019 kollapsade Robbert de Greef, 27, tidigt i ett 1-dagarslopp i Nederländerna och dog 2020

Niels De Vriendt, 20, kollapsade i det första belgiska loppet under den omstartade cykelsäsongen och dog

Efter den tragiska strömmen av ett 20-tal cykeldödsfall i början av eran av erytropoietin-doping (1987–1991) – och några fler kända cykeldödsfall strax därefter blir det totala antalet dödsfall cirka 30 eller så. Det innebär att antalet verifierade plötsliga och oväntade cykel-dödsfall (och nära dödenfall som kan bero på erytropoietindoping närmar sig nu 50. Precis som för 30 för några år sedan, säger cykelförbunden, dopingläkare och godtrogna media-rapportörer att dessa dödsfall berodde på “hjärtinfarkt, hjärtstillestånd eller hjärtsvikt”. Det är svårt att tro.

Fortfarande fortsätter således några av de bästa cyklisterna i världen att dopa sig trots risken att dö för att vinna.

ENSKILDA CYKLISTERS DOPINGHISTORIA

Eddy Merckx

Eddy Merckx föddes den 17 juni 1945 i Meensel-Kiezegem, Brabant, Belgien. Hans föräldrar hade en livsmedelsaffär. Han ägnade sig i sin ungdom åt flera sporter. Merckx fick sin första cykel vid tre eller fyra års ålder och tävlade i sitt första lopp 1961.

Hans första seger kom i Petit-Enghien i oktober 1961. Efter att ha vunnit åttio lopp som amatörcyklist, blev han proffs den 29 april 1965 när han skrev på för teamet Solo-Superia. Hans första stora seger kom i loppet Milano-San Remo ett år senare, efter att han bytt till stallet Peugeot-BP-Michelin. Efter säsongen 1967 flyttade Merckx till team Faema  och vann Giro d`Italia, vilket var hans första Grand Tour-seger. Fyra gånger mellan 1970 och 1974 genomförde Merckx en Grand Tour-dubbel, det vill säga att hand vann två av de stora tourerna i Frankrike, Italien och Spanien. Merckx slog timrekordet (antal cyklade meter på en timme) i oktober 1972 och utökade dträckan med nästan 800 meter.

Merckx fick smeknamnet “The Cannibal”, föreslaget av dottern till en lagkamrat efter att ha blivit tillsagd av sin far om hur Merckx inte skulle låta någon annan vinna. Merckx uppnådde 525 segrar under sin arton år långa karriär. Han är en av endast tre ryttare som har vunnit alla fem “Monument” (Milano-San Remo, Flandern Runt, Paris-Roubaix, Liège-Bastogne-Liège och Giro di Lombardia) och han är den ende som har vunnit dem alla två gånger eller mer.

Efter Merckx pensionering från sporten den 18 maj 1978 fortsatte han att vara aktiv i cykelvärlden. Han startade sin egen cykelkedja, Eddy Merckx Cycles, 1980. Trots ekonomiska problem blev varumärket framgångsrikt, och användes av flera professionella team på 1980-, 1990- och tidigt 2000-tal. Merckx tränade det belgiska landslaget i cykling i elva år och slutade 1996. Han hjälpte till att starta och organisera Tour of Qatar från starten 2002 fram till den sista upplagan 2016. Han hjälpte även Tour of Oman fram till 2017.

1967 gifte Merckx sig med Claudine Acou. De fick två barn, Sabrina och Axel, som också blev professionell cyklist. 1996 gav kung Albert II av Belgien honom titeln baron och i Italien fick Merckx titeln Cavaliere. 2011 utsågs han till Commandeur de la Légion d´honneur av Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy i Paris.

Innan den tredje etappen av Giro d’Italia 1968 påbörjades, visade sig Merckx ha en icke-obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati och 2013 fick han en pacemaker.

Merckx var inblandad i tre separata dopingincidenter under sin karriär. När han 1969 ledde Giro d’Italia efter avslutningen av den sextonde etappen togs det dopingtester. Merckx test var positivt för fencamfamine, en amfetaminliknande substans. Det positiva testet innebar att Merckx skulle stängas av i en månad. Tävlingsledaren försenade starten av den sjuttonde etappen i ett försök att övertala presidenten för det italienska cykelförbundet att låta Merckx börja etappen, men Merckx blev diskvalificerad. Kort därefter tog International Cycling Union, UCI, dock bort avstängningen.

Den 8 november 1973 tillkännagavs att Merckx hade testat positivt för norefedrin

efter att ha vunnit Giro di Lombardia en månad tidigare.  Läkemedlet fanns i en hostmedicin som lagläkaren skrivit ut till honom. Merckx diskvalificerades från loppet och segern tilldelades andraplatsens Gimondi. Dessutom fick Merckx en månads avstängning och bötfälldes med150 000 lire.

Den 8 maj 1977 testade Merckx, tillsammans med flera andra cyklister (däribland Freddy Maerten), positivt för pemoline, ett stimulerande medel. Medlet var receptbelagt i Belgien och kunde på recept användas fritt, men stod på UCI:s lista över förbjudna preparat (varje idrottsförbund hade vid denna tidpunkt sina egna listor). Alla cyklisterna fick vardera 24 000 pesetas i böter och en månads avstängning. Först flera år senare erkände Merckx att han tagit den förbjudna substansen, men hänvisade till att han gjort fel när han litade på sin läkare.

Sammantaget blev alltså Merckx fälld för doping tre gånger: i Giro d’Italia 1969, 1973 I Giro di Lombardia och 1977 i Flèche Wallonne.

Lance Armstrong

Lance Edward Armstrong föddes 18 september 1971 i Richardson, Texas, med efternamnet Gunderson. Föräldrarna skilde sig när Lance var två år gammal. Året därpå gifte sig Lance mamma med Terry Keith Armstrong som adopterade pojken. Lances gener kommer från släkter i Kanada, Holland och Norge.

Vid 12 års ålder startade Lance som simmare och slutade fyra i sin åldersklass i Texas-mästerskapen, men övergick snart till triatlon där han vann sin första tävling som 13-åring. Under den säsong då han var 16–17 år (1987-1988) rankades Lance Armstrong som nummer ett i Texas för triatleter 19 år eller yngre (rankingnummer 2 hade Chann McRae som senare blev Lances lagkamrat i det professionella cykellaget US Postal Service). I rankingsystemets poängberäkningssystem fick Armstrong 1987 fler poäng än de fem bästa professionella triatleterna. Lance Armstrong blev själv professionell vid 16 års ålder och blev USA-mästare på kort bana (”sprint”) vid 18 respektive 19 års ålder.

1992 övergick han till att enbart ägna sig åt cykling och blev medlem i laget Motorola (tidigare kallat 7-Eleven). Den första större segern kom i ett 10-dagarslopp 1993, men det stora genombrottet kom först samma år i World Road Race Championship som det året hölls i Norge. Han vann detta år också en sträcka i Tour de France (Châlons-sur-Marne till Verdun) men utgick trots det ur loppet när han låg på 97 plats efter etapp 12. Vid OS 1996 blev han sexa i tempoloppet och tolva i linjeloppet. I augusti signerade Armstrong ett kontrakt värt 2 miljoner dollar med det franska cykellaget French Cofidis Cycling Team. Han hade ytterligare framgångar i större lopp fram till 1996 men två månader efter att han skrivit på det stora kontraktet diagnosticerades han med testikelcancer.

Vid 25 års ålder (2 oktober) påvisades således en så kallad embryonal testikalcancer med spridning till lymfkörtlar, lungor, buk och hjärna. Utan tvekan var detta ett direkt livshotande tillstånd och prognosen vid denna tidpunkt var oviss även efter bästa tänkbara behandling. Ena testikeln opererades bort följande dag, medan den friska testikeln lämnades kvar. Han fick sedan cytostatika (först bleomycin, etoposide, och cisplatin, BEP, och sedan vinblastine. etoposide, ifosfamide, och cisplatin, VIP). Han genomgick också kirurgi för hjärnmetastaserna. Han fick sin sista behandling den 13 december 1996 och förklarades cancerfri i februari 1997.

Efter bortopererande av den ena testikeln fick han regelbundet ersättningstestosteron, vilket enligt svenska rutiner inte borde ges eftersom den kvarvarande testikeln med råge producerar allt det testosteron som kroppen behöver. Det skall dock understrykas att generellt mår allra män bättre om de får mer testosteron oavsett vilken ursprungsmängd mannen haft – det har spekulerats i om den upplevelsen blev starten för Armstrongs testosterondoping. I ett uppmärksammat tal på University of Colorado 2016 sa dock Lance Armstrong att han börjat dopa sig redan våren 1995.

Efter genomgången behandling och friskförklarad återvände Lance Armstrong till cyklingen 1998 och fick då proffskontrakt med US Postal/Discovery team med en lön på 200 000 amerikanska dollar per år. Under åren 1998–2005 vann han sju totalsegrar i Tour de France. Därefter avslutade han sin cykelkarriär – ”obesegrad i Tour de France” – men återupptog cyklandet 2009 först för laget Astana och sedan Radio Schack. Redan första året blev han trea i Tour de France. Han avslutade sin karriär en andra gång den 16 februari 2011.

Det gick rykten om doping av Lance Armstrong under lång tid och de blev allt mer uttalade från och med 1999. Han genomgick ett mycket stort antal dopingtester, men ingen av dem påvisade några förbjudna substanser. Armstrong säger sig ha genomgått 24 oannonserade tester från sin återstart i cyklingen fram till mars 2009, det vill säga cirka ett test var tredje vecka.

Den 23 augusti 2005 skrev den franska sporttidningen L’Équipe med stora rubriker att sex urinprov tagna på Lance Armstrong under Tour de France 1999 (och som senare omtestats flera år senare när analysmetoderna förfinats) var positiva för erythropoietin när de nya metoderna användes i ett forskningsprojekt. Påståendet utreddes efter initiativ av IOC och WADA av internationella cykelunionens holländske advokat Emile Vrijman som till slut friade Armstrong eftersom proven inte hade hanterats enligt gällande dopingregler. Däremot förnekades aldrig analysresultaten. Dock rekommenderades en undersökning av WADA:s och holländska antidopingorganisationens handlande! IOC:s Etikkommitté uttalade sedermera att det varit förkastligt av WADA:s president, Dick Pound, att uttala anklagelser mot Armstrong då anklagelserna inte kunde bevisas.

Den amerikanska antidopingorganisationen (USADA) slog dock i oktober 2012 efter en omfattande undersökning i en rapport fast att Armstrong hade dopat sig under en lång del av sin karriär – trots att han aldrig uppvisade ett enda positivt dopingprov. De kallade dopingen för “the most sophisticated, professionalized and successful doping program that sport has ever seen”. Armstrong förnekade alla anklagelser men gick heller inte till motangrepp “av hänsyn till min familj”, vilket ledde till en livstidsavstängning från cykling och all annan idrott. Detta beslut godkändes också av den internationella cykelunionen (UCI), som beslöt att Armstrong skulle bli av med alla medaljer och utmärkelser från och med augusti 1998 utan att dessa skulle tilldelas några andra cyklister. Det har sagts – utan bevis – att Armstrong förlorade 75 miljoner amerikanska dollar i sponsorintäkter genom domen.

I januari 2013 erkände dock Armstrong offentligt i en intervju med Oprah Winfrey att han systematiskt tagit dopingmedel, men framställde det som ett begränsat erkännande. Han erkände således doping fram till 2005 men inte senare. Han förnekade också att han deltagit i doping av sina lagkamrater. Han blev sedan uppmanad av Internationella Cykelförbundets nye ordförande att delta i klarläggandet av dopinghärvan, men Armstrong krävde då att få amnesti för det inträffade. Då han inte fick det vägrade han delta i utredningen.

Armstrong blev sedermera åtalad också i civil domstol. I ett dokument underskrivet under ed redovisar Armstrong att läkarna Jose “Pepi” Marti, Pedro Celaya, Luis Garcia del Moral och Michele Ferrari försett Lance med dopingpreparat fram till 2005. Han namngav också de personer som fungerat som kurirer för dopingpreparaten och vilka som känt till den pågående dopingen. Domstolen krävde först 100 miljoner dollar som böter, baserat bland annat på att laget ”US Postal Service” hade betalat 31 miljoner dollar till Armstrong åren 2001–2004 i segerbonusar. Åtalet slutade dock med förlikning där Lance Armstrong 2018 gick med på att betala staten 5 miljoner amerikanska dollar. Avgörande för att Armstrong gick med på detta vara sannolikt att hans forna lagkamrat Floyd Landis vittnat mot honom.

Det har också framkommit att Armstrong har samarbetat under längre tid med den kontroversielle läkaren och cykeltränaren Michele Ferrari, där det är av visst intresse att Ferrari hävdar att han blev introducerad till Lance av Eddy Merckx 1995. Ferrari blev sedermera straffad för “sporting fraud” och “abuse of the medical profession” av det italienska cykelförbundet, men det är känt att Armstrong betalade Ferrari mer än en miljon amerikanska dollar 1996–2006. Det finns starka vittnesmål om att Ferrari personligen injicerade erytropoietin i Armstrong vid flera tillfällen.

Lance Armstrong sprang New York Maraton 2006 på 2 timmar, 59 minuter och 36 sekunder, vilket gav honom plats 856. Året därpå sprang han på 2 timmar, 46 minuter och 43 sekunder och fick plats 232.

Idag äger Armstrong ett kafé (coffee shop) i centrum av Austin, Texas, och en cykelaffär. År 2009 investerade Armstrong 100 000 dollar i Uber, en summa som år 2021 hade ökat i värde till minst 2 miljarder dollar.

En en särskild artikel diskuterades den metaboliska prestandan hos en elitcyklist, Lance Armstrong, före och efter hans diagnos med testikelcancer. Trots att han var en elitcyklist i endagarslopp före sin diagnos av testikelcancer vid 25 års ålder, var han inte en framstående i flerdagarstävlingar som den 3 veckor långa Tour de France. Hans genetiska sammansättning och fysiologi (högt VO2max, långa lårben, kraftig och muskulös kropp) tillsammans med hans ambition och motivation gjorde det möjligt för honom i unga år att bli en av de bästa endagarscyklisterna i världen. Efter sin cancerdiagnos genomgick han ett ensidigt borttagande av entestikel, hjärnkirurgi och fyra omgångar av cellgiftsbehandling. Efter att ha återhämtat sig återvände han till cykling och överraskande utmärkte sig i Tour de France, där han vann detta hårdaste av långloppsevenemang sju år i rad. Denna dramatiska omvandling från en 1-dagars till en 3-veckors långloppsmästare har fått många att ifrågasätta hur detta är möjligt, och under den nuvarande debatten har det framförts förslag om att doping är svaret på denna metamorfos. Fysiologiska tester efter hans återhämtning indikerade att fysiologiska parametrar som VO2max inte påverkades av den unilateral orkiektomi och cellgiftsbehandlingen. Det föreslogs att hans dramatiska förbättring i återhämtning mellan etapperna, den mest betydande faktorn för att vinna flerdagarslopp, beror på hans unilateral orkiektomi, en procedur som resulterar i permanenta förändringar i serumhormoner. Dessa hormonella förändringar, specifikt en ökning av gonadotropiner (och prolaktin) som krävs för att upprätthålla serumtestosteronnivåerna, ändrar energi-metabolismen. Detta ökar uttrycket och aktiviteten hos hormonkänsliga lipaser, främjar ökad mobilisering och användning av fria fettsyror (FFA) till och av musklerna, vilket minskar behovet av att använda begränsande glykogenlagringar före, under och efter träning. Sådana hormonella förändringar har också samband med produktionen av ketonkroppar, förbättringar i muskelreparation och hematokritnivåer samt kan underlätta viktminskning och därmed öka effekten i förhållande till kroppsvikt. Sammantaget verkar dessa hormonella förändringar begränsa glykogenanvändningen, försena trötthet och förbättra återhämtningen, vilket möjliggör optimala prestationer dag för dag. Det är således möjligt att det finns mer än en förklaring till Armstrongs överlägsenhet i Tour de France.

Floyd Landis

Floyd Landis (född 14 oktober 1975 i Farmersville, Pennsylvania) är en amerikansk före detta professionell cyklist. Han växte upp i en hängiven mennonitisk familj och gemenskap. Han använde sin första cykel för att cykla när han var ute och fiskade med sin bästa vän, men lärde sig snabbt att tycka om att cykla för sin egen skull. Vid ett tillfälle blev han fast besluten att åka i ett lokalt lopp. Han tävlade i träningsbyxor eftersom hans religion förbjöd att bära shorts. Störd över sin sons deltagande i vad han ansåg vara en “värdelös strävan”, försökte Landis far avskräcka honom från att tävla på sin cykel genom att ge honom extra sysslor. Detta gav honom ingen tid att träna under dagen, så han smög ut ur huset på natten för att träna, ibland klockan 1 eller 2 och även när det var mycket kallt. Hans pappa fick ett tips om att hans son cyklade ute på natten och trodde att han kanske höll på med droger eller alkohol. Han följde därför ofta Landis på avstånd för att se till att han inte hamnade i problem. Han blev senare en entusiastisk supporter till sin son och beskrev sig själv som en av Floyds största fans. .

Landis var en allround-cyklist, men med speciella framgångar vid cykling på bergsvägar och då inte minst vid färd utför. Han blev proffs 1999 med Mercury Cycling Team, gick med i US Postal Service-teamet 2002 och flyttade till Phonak Hearing Systems-teamet 2005.

Landis vann det första mountainbikeloppet han deltog i. 1993 kröntes han till amerikansk juniormästare. Han sa då till vänner att han skulle vinna Tour de France en dag. Vid 20 års ålder flyttade Landis till södra Kalifornien för att träna heltid som mountainbikecyklist. Emellertid liknade hans träningsupplägg den för en landsvägscyklist, och 1999 bytte han till landsvägscykling.

Landis presterade tillräckligt bra för att Lance Armstrong skulle värva honom till US Postal och valde Landis att åka tillsammans med honom i hans husbil under hans Tour-vinster från 2002 till 2004, det vill säga under den tid Armstrong vann några av sina sju Tour-titlar. I var och en av dessa turer fungerade Landis som Armstrongs närmsta cyklist (chief domestique), och drev framför allt upp farten i bergen för att bryta klungåkningen innan Armstrong försökte sig på egna utbrytningar. Under 2004 års turné ledde Landis Armstrong och några av Armstrongs främsta rivaler över den sista stigningen på etapp 17, vilket visade en så imponerande styrka att skådespelaren och ivrig cykelentusiasmen Robin Williams döpte Floyd Landis till “Mofo of the Mountains”. Landis lämnade US Postal senare samma år efter att ha fått ett bättre kontraktserbjudande från Phonak-truppen.

Landis genomgick en höftprotesoperattion den 27 september 2006, vilket var resultatet av en lårbensfraktur vid en cykelolycka tidigare, ledande till en osteonekros av lårbenshuvudet.

Den 27 juli 2006 tillkännagav Phonak Cycling Team att ett urinprov som lämnats in av Floyd Landis efter etapp 17 i Tour de France 2006 och att provet var positivt för en ovanlig hög kvot mellan testosteron och epitestosteron (T/E-kvot). Landis förnekade doping och satte tilltro till ett test med hjälp av sitt B-prov. Phonak uppgav att han skulle avskedas om B-provet också skulle testa positivt. Det gjorde det, och Landis stängdes av från professionell cykling och avskedades från sitt lag. Landis personliga läkare avslöjade senare att testet hade funnit ett T/E-förhållande på 11:1 i Landis, det vill säga långt över det maximalt tillåtna förhållandet på 4:1.

Analysen hade utförts av den franska regeringens antidopingslaboratorium, National Laboratory for Doping Detection (LNDD). LNDD är en avdelning inom ministeriet för ungdom, idrott och socialt liv och är ackrediterat av WADA. I början av augusti befanns Landis skyldig till doping och diskvalificerades. Beslutet om att frånta Landis hans resultat i det nyss genomförda Tour de France togs av International Cycling Union (UCI). Enligt UCI:s regler måste dock beslut om huruvida en cyklist har brutit mot några regler göras av cyklistens nationella förbund, i detta fall USA Cycling, vilket överförde ärendet till den USADA. Redan innan USADA:s beslut i frågan resulterade kontroversen i upplösningen av Landis tidigare team Phonak.

Den 20 september 2007 befanns Landis skyldig till doping med rösterna 2–1 i utfrågnings-utskottet, där Patrice Brunet och Richard McLaren var i majoritet, och Christopher Campbell var oenig. Landis blev avstängd från idrott i två år, daterad retroaktivt till januari 2007. Landis överklagade kommitténs beslut till CAS. Förhandlingen pågick från 19 till 24 mars 2008 i New York City. Beslutet meddelades den 30 juni 2008: fällande dom och fortsatt avstängning.

I september 2008 överklagade Landis till USA:s federala domstol CAS skiljedom, och hävdade att skiljedomen var behäftad med partiskhet och intressekonflikter. Landis ifrågasatte pcks¨100 000 dollar i kostnader för domstolsförhandlingarna och karakteriserade den som en förklädd straffutmärkelse. Parterna kom dock överens om att avskriva målet i december 2008, vilket avslutade tvisten kring själva dopingfallet.

Den 14 april 2009 rapporterade den franska tidningen L’Express att Landis hade fått information som hade erhållits genom att hacka sig in i det franska nationella laboratoriet LNDD. Informationen skickades till ett kanadensiskt liknande laboratorium från en dator registrerad hos Arnie Baker, Landis före detta tränare. Den 25 augusti 2009 rapporterade The New York Times: “Inga bevis har dykt upp för att koppla Mr. Landis eller Dr. Baker till hackningen, och var och en har förnekat all inblandning.” Den 15 februari 2010 blev det emellertid känt att en fransk domare utfärdade en arresteringsorder för Landis på grund av anklagelsen om hackning i slutet av januari, men någon arrestering ägde aldrig rum.

Under 2006 och 2007 tros Landis ha samlat in cirka 1 miljon dollar till “Floyd Fairness Fund”, som grundades av affärsmannen Thom Weisel. Floyd vädjade till anhängare att donera “allt vad de kunde” för att hjälpa honom att betala hans enligt uppgift 2 miljoner dollarräkning, samtidigt som han förnekade hans inblandning i doping. Landis nådde även här en överenskommelse med federala åklagare angående anklagelser om att han bedrägligt begärt donationer till en försvarsfond som han inrättat för att bekämpa dopinganklagelserna. Han kom således överens med en federal domare den 24 augusti 2012 för en “uppskjuten åtalsförhandling ” där han gick med på att betala skadestånd.

Efter att den tvååriga avstängningen i början av 2009, återvände Landis till cykling med OUCH Pro Cycling Team, ett amerikanskt lag som tävlar inrikes i USA. Landis lämnade OUCH-teamet i slutet av 2009 och förklarade att han ville åka de längre, tuffare etapploppen som erbjuds i Europa och internationellt ftersom de bättre passar hans styrkor. Landis kunde dock inte hitta något lag under de kommande månaderna, och i januari 2011 bestämde han sig för att avsluta sin karriär.

Fram till 2010 vidhöll Landis sin oskuld. Även om hans juridiska team dokumenterade inkonsekvenser i hanteringen och utvärderingen av hans urinprov, vidhölls diskvalifikationen. Den 20 maj 2010, efter nästan fyra år av bestridda anklagelser, erkände Landis dock doping och avslöjade att Lance Armstrong och många andra toppcyklister som cyklade i hans lag också dopade sig.

Dt var denn 20 maj 2010, halvvägs under 2010 års Amgen Tour of California som The Wall Street Journal rapporterade att Floyd Landis hade skickat en serie e-postmeddelanden till seniora cykel- och antidopingstjänstemän där han erkände att han dopat sig från juni 2002 till och med sin seger i Tour de France 2006. Det rapporterades också att Landis och hans tränare, läkaren Brent Kay, skickade e-postmeddelanden till Tour of California-direktören Andrew Messick. Landis hade bett Messick att få tillträde i sista minuten till loppet 2010. När Messick vägrade släppte Landis sina anklagelser om cykling till media. ​​Han anklagade flera tidigare lagkamrater, inklusive Lance Armstrong och George Hincapie, för att använda erytropoietin och blodtransfusioner under säsongerna 2002 och 2003. Landis hävdar också att det förekom bloddoping vid Tour de France 2004.

Armstrong och Team RadioShack hävdade att Landis och hans tränare hade bett om en plats på Team RadioShack, och att Landis gick ut offentligt med anklagelserna efter att ha nekats ett kontrakt. Landis påstod också att han hjälpte Levi Leipheimer och Dave Zabriskie att ta erytropoietin före Tour of California ett år. I en ESPN-intervju den dagen förnekade Landis bestämt att han hade använt syntetiskt testosteron under Tour de France 2006, men erkände att han använde mänskligt tillväxthormon och andra dopingmetoder.

Tour de France 2006 var dock det enda loppet som påvisade att Landis någonsin hade använt förbjudna ämnen. Landis medgav att han inte hade några fysiska bevis för att stödja sina påståenden om andras inblandning i doping, men att hans mejl var avsedda att “rensa hans samvete”.

Landis uppgav att Armstrong berättade för honom 2002 att chefen för US Postal Service Pro Cycling Team, Johan Bruyneel, hade gjort en “ekonomisk överenskommelse” med International Cycling Union (UCI) för att säkerställa att detaljerna om ett positivt test på Armstrong förblev konfidentiella. Pat McQuaid, presidenten för UCI , som hade fått kopior av Landis e-postmeddelanden, sa att Landis anklagelser var “fullständigt osanna”, att Landis “sökte hämnd”, och att UCI hade kontaktat en advokat skulle komma att vidta lämpliga åtgärder.”

Bruyneel “förnekade [absolut] allt [Landis] sa” och noterade att flera personer “har känt till historien i några veckor men att den inte var trovärdig” och att Landis var “arg på världen” för kollapsen av hans karriär efter hans fällande dom. OS-medaljören Steve Hegg sa att han kände sig “förrådd” och “lurad” och karakteriserade Landis som “en bitter kille.” Både WADA och den amerikanska regeringen anslöt sig till utredningen i USA som leddes av Jeff Novitzky, en agent vid US Food and Drug Administration, och Doug Miller, en erfaren federal åklagare, som båda ingick i BALCOs utredningsgrupp.

Landis lämnade in en anklagelse mot Armstrong till domstol enligt den federala lagen om falska påståenden där han påstod att Armstrong och teamchefer lurade den amerikanska regeringen när de tog emot pengar från US Postal Service (USPS). I februari 2013 anslöt sig USAs justitiedepartement till stämningsansökan, som också anklagade den tidigare USPS-lagdirektören Johan Bruyneel och Tailwind Sports, företaget som ledde USPS-teamet, för att ha lurat USA. I februari 2017, fastslog att den federala regeringens domstol att den civilrättsliga process mot Armstrong, inledd av Landis, skulle gå vidare till rättegång där man ansökte om ett bötesbelopp på 100 miljoner USD. Ärendet avgjordes dock i april 2018 när Armstrong gick med på att betala USA:s regering 5 miljoner dollar. Det rapporterades att Landis skulle få 1,1 miljoner dollar som ett resultat av hans visselblåsning.

I juli 2011 gav Landis en intervju till Graham Bensinger där han beskrev sina planer och träning för att tävla professionellt i NASCAR.

I november 2011 dömdes Landis och hans före detta tränare Arnie Baker för att ha “dragit nytta av” att hacka sig in i datorerna på Chatenay-Malabrys antidopingslaboratorium. Båda fick 12 månaders villkorlig dom. I april 2012 avslöjades dessutom att Landis var under utredning av federala åklagare i samband med eventuellt bedrägeri som begicks via internet och post när han samlade in sin juridiska försvarsfond 2007. I augusti 2012 erkände Landis bedrägeri, och ålades att betala 487 000 USD i skadestånd. Han nådde en överens-kommelse för att undvika att bli åtalad för bedrägeri så länge han betalade ersättningen.

Landis öppnade efter cykelkarriären ett cannabisföretag i Colorado i mitten av 2016. I oktober 2018 meddelade Landis att han skulle lansera ett nytt UCI Continental cykellag sponsrat av hans cannabis-företag, Floyd’s of Leadville. Han antydde att finansieringen för laget skulle komma från huvuddelen av pengarna han fick från uppgörelsen av Lance Armstrongs visselblåsar-processen. I november 2019 meddelade Landis att laget las ner efter ett års försök att etablera sig i cykelvärlden.

Jan Ullrich

Jan Ullrich föddes 2 december 1973 i Rostock, Östtyskland. Redan i unga år var han intresserad av cykling och gick in klubben SG Dynamo Rostock. Han vann sin första cykeltävling vid nio års ålder på en hyrd cykel. Eftersom han var talangfull togs han om hand inom DDR:s idrottssystem och sattes i idrottsskolan KJS i Berlin 1986. Två år senare (vid 15 års ålder) var han mästare i sin åldersklass i Östtyskland, men 1989 stängdes skolan efter Berlinmurens fall. Han och hans tränare Peter Sager, tillsammans med andra lagkamrater, flyttade då till Hamburg, där han blev kvar till 1994. Han flyttade sedan Merdingen i Tyskland och flyttade därifrån till Scherzingen i Schweiz 2002, där han fick en dotter 2003, som dock stannade hos sin mamma när föräldrarna skildes.

1991 blev Ullrich femma i världsmästerskapen i mountainbike, vilket då var en förhållandevis liten och föga uppmärksammad tävling. Vid 19 års ålder (1993) blev han världsmästare i landsvägscykling för amatörer i Oslo (medan Lance Armstrong samtidigt vann titeln för professionella cyklister). Jan Ullrich vann amatörernas linjelopp under världsmästerskapet i Oslo 1993.

1995 blev Jan Ullrich professionell då han fick kontrakt med laget Telekom, vilket styrdes av Walter Godefroot. Ullrich slutade trea i VM (tempoloppet) i Sydney samma år. Han blev tysk tempoloppsmästare 1995 och slutade topp 10 på Schweiz runt samma år. Som 21-åring ville han delta i Tour de France, men stallets ägare Walter Godefroot tyckte att det var för tidigt. I stället fick han köra det mindre tyska loppet Hofbrau Cup, och slutade på tredje plats.

Ullrich slog på allvar igenom som hjälpryttare till dansken Bjarne Riis. Dansken vann Tour de France 1996, men har sedan berättat att han missbrukade erytropoietin under det året. Jan Ullrich slutade tvåa i Tour de France detta år och tog också en etappseger. Han gav upp sin plats till de Olympiska sommarspelen 1996 för att få köra Tour de France i stället. Ullrich blev den förste tyske cyklisten att vinna Tour de France då han segrade som 23-åring 1997. Vid tidpunkten blev han den yngsta att vinna Tour de France sedan 1947. Jan Ullrich försökte vinna Tour de France även året därpå, 1998. Han tog den gula ledartröjan efter etapp 7, ett tempolopp, men senare under tävlingen var Marco Pantani snabbare uppför bergen och italienaren vann till slut också hela tävlingen. Ullrich vann dock etapp 16 genom en spurt som var tvungen att avgöras via målfoto. Ullrich låg på tredje plats i tävlingen inför den den sista etappen, ett tempolopp, som han vann och slutade därmed tvåa i tävlingen. Tour de France 1998 var kantat med dopningsproblem och dopningsrykten, “Tour de Dopage.”

Ullrich vann Vuelta a España 1999, blev världsmästare i tempolopp ytterligare en gång, samt fick OS-guld i linjelopp i Sydney 2000. Han cyklade också hem en silvermedalj i tempolopp under OS 2000. Han slutade tvåa i Tour de France fem gånger under sin karriär och blev fyra i tävlingen två gånger. Han slutade tvåa bakom Bjarne Riis och Marco Pantani varsin gång, 1996 respektive 1998, och de andra gångerna bakom sin store rival Lance Armstrong och kallades ofta för ”den evige tvåan.”

I maj 2002 blev Ullrich av med körkortet efter att ha kört rattfull och paradoxalt nog krockat med ett cykelställ. I juni 2002 blev Ullrich av med sitt kontrakt med Team Telekom efter att ett blodprov visat att Ullrich hade tagit amfetamin, som han medgav att han hade blivit erbjuden tillsammans med ecstasy på en nattklubb. Han hade då inte tävlat sedan januari på grund av en knäskada, och den tyska cykelförbundet beslöt att droganvändningen inte skulle klassas som doping eftersom användandet inte avsåg att kunna prestera bättre. Ullrich fick därmed endast avtjäna en sex månader lång avstängning.

Säsongen 2004 återvände Jan Ullrich till Team Telekom, som då hette T-Mobile Team, och vann Schweiz runt. I Tour de France 2004 slutade han fyra, med nästan nio minuter fram till vinnaren Lance Armstrong. Ullrich blev lagkapten för sitt lag i Tour de France 2005, men innan dess slutade han trea bakom Aitor González och Michael Rogers i Schweiz runt. Dagen innan Tour de France skulle börja var han ute och tränade tillsammans med sina lagkamrater när stallbilen plötsligt bromsade in. Ullrich for in igenom bakrutan och hamnade i baksätet. Nästa dag var Ullrich uppe på cykeln igen. Senare under tävlingen ramlade han igen och gjorde illa revbenen och det var svårt för honom att följa med i Armstrong och Bassos tempo. I stället för att vinna ville han nu sluta före dansken Michael Rasmussen, som låg på tredje plats. På den näst sista etappen hade Rasmussen otur och råkade vurpa två gånger, få en punktering och byta cykel fyra gånger innan han kom i mål. Ullrich övertog därför tredje platsen framför dansken.

Säsongen 2006 vann Ullrich sin andra totalseger i Schweiz runt. Men det viktigaste målet var Tour de France, trots att han återigen hade skadat knäet. Efter att amerikanen Lance Armstrong hade avslutat sin karriär efter 2005 års Tour de France ville Ullrich försöka vinna 2006 års upplaga. Hans största motståndare skulle bli italienaren Ivan Basso, som tidigare det året hade vunnit Giro d’Italia. Just innan starten av tävlingen blev dock båda cyklisterna utpekade i dopinghärvan Operación Puerto efter att antidopingexperten Werner Franke sagt sig ha bevis för att Ullrich vid ett tillfälle köpt dopingpreparat till ett värde av 35 000 Euro. Jan Ullrich blev sparkad från T-Mobile trots att han förnekade all inblandning i doping. Den 26 februari 2007 meddelade dock Ullrich på en presskonferens att han avslutade sin aktiva cykelkarriär. Han blev därefter rådgivare för det österrikiska Continental-stallet Volksbank. Den 4 april kom dock resultatet av ett DNA-test som visade att blodet som fanns i vissa av de påsar på Eufemiano Fuentes kontor som hade beslagtagits under utredningen av Operación Puerto verkligen var Ullrichs.

Ullrich utreddes såväl av IOC som civila myndigheter i Schweiz och Tyskland, men det ledde aldrig till någon fällande dom. UCI – det internationella cykelförbundet – fortsatte emellertid utredandet och överklagade tidigare beslut till CAS, som fann honom skyldig till doping och avstängde honom retroaktivt från och med 22 augusti 2011 och dessutom tog ifrån Ullrich alla titlar sedan maj 2005.

I juni 2013 erkände Jan Ullrich att han dopat sig med hjälp av den spanske läkaren Eufemiano Fuentes. I juli samma år blev omtestningen av dopingtester från Tour de France 1998 publicerade och det framkom att Ullrichs prov redan då visat sig positiva för erytropoietin.

Jan Ullrich gifte sig 2006 och fick tre söner, 2007, 2011 och 2012.

2014 blev han straffad efter en trafikolycka i Schweiz där två personer skadades efter att Jan Ullrich kört berusad. Han blev av med körkortet och fick böta 10 000 Euro. Bruk av alkohol och droger ledde till en ny skilsmässa 2017. Han blev under 2018 straffad för inbrott, hot och misshandel. Under senare delen av 2010-talet hade Jan Ullrich svåra psykiatriska problem, sannolikt beroende på missbruk (alkohol och droger) och var tidvis intagen på psykiatrisk klinik. Han hade då bosatt sig på Mallorca.

September 2024 talade han ut om dopning

Vinnaren av Tour de France 1997 och femfaldig tvåa har talat ut om cykelsportens mörka sida. Ullrich var en av de bästa cyklisterna under sin tid, vilket hans meritlista visar. Förutom att ha vunnit Vuelta a España, var han olympisk mästare år 2000 och tvåfaldig världsmästare i tempolopp.

Hans karriär sammanföll med den värsta eran av dopning inom cykling. Skandaler plågade sporten gång på gång och skadade dess rykte. Många professionella cyklister erkände att de var beroende av och använde förbjudna substanser för att förbättra sina prestationer. Det var en utbredd form av fusk som var välkänd för de ansvariga, från institutioner till team. Många läkare använde sådana metoder för att ge sina idrottare en konkurrensfördel, ofta på bekostnad av deras hälsa.

Efter premiären av hans dokumentär från 2023, Der Gejagte (Den jagade), gick han nu ännu längre och berättade den 16 september 2024 för den tyska public service-kanalen att han nu “kan prata med mina barn om det.” Den tyska cyklisten talade med överväldigande ärlighet i en intervju med den nationella tv-kanalen WDR och höll inget tillbaka. Den tidigare cyklisten erkände att han först ville höra vad Lance Armstrong, hans evige rival och sjufaldige Tour de France-vinnare, hade att säga.

Armstrong, som tävlade mot Ullrich under deras storhetstid för ungefär 25 år sedan, erkände dopning efter att han lagt av. Därefter talade Ullrich ut i sin dokumentär. “Folk måste förstå att dopning var systematiskt. Sponsorerna visste allt. Jag blev väl betald, även om jag inte skulle kalla det tystnad. Det var ett ömsesidigt avtal om att inte prata om det,” erkände han.

I dokumentären Der Gejagte verkade Ullrich ha sagt allt. Liksom många cyklister från den tiden var han alltid under misstanke – särskilt de som vann så enkelt. Hans namn fanns med i flera rapporter om cyklister som var i besittning av förbjudna substanser. Faktum är att den franska senaten sammanställde en lista på 30 cyklister som testade positivt under Tour de France 1998, där Ullrich slutade tvåa efter Marco Pantani. Ullrich fanns med på den listan.

“Jag var tvungen att förändra något i mitt liv, så jag bestämde mig för att prata om det. Det var bra för mig, bördan lättade och nu kan jag gå vidare,” erkände Ullrich. Efter att han slutat cykla blev hans liv en mardröm. Droger och alkohol förde honom till ruinens brant. Han bodde i Spanien och var inblandad i skandaler. Till och med Armstrong tog intresse för hans hälsa och hjälpte honom. Idag är de goda vänner och har stöttat varandra.

Ullrichs dokumentär innehåller intervjuer med personer från den eran, inklusive den spanske läkaren Eufemiano Fuentes, som var inblandad i dopningsskandalen Operación Puerto, där påsar med blod beslagtogs från flera idrottare (inte bara cyklister). “Folk har frågat mig om mirakelformeln för att bli en mästare, men vi kan inte förvandla en mula till en kapplöpnings-häst,” sa Fuentes i dokumentären.

Andra nyckelfigurer, såsom Bjarne Riis, Tour-vinnaren 1996 med Ullrich som tvåa och lagkamrat, medverkar också: “Gjorde vi allt vi kunde för att vinna? Jag tror inte det, men vi gjorde vad vi var tvungna att göra på den tiden.” Många andra medverkade också, inklusive Ivan Basso och Richard Virenque, direkta rivaler till Ullrich själv.

Dokumentären hade premiär i november 2023, men dessa nya uttalanden har återupplivat kampen mot dopning. Cykelsporten har drabbats mer än någon annan sport. Dopning var lika utbredd inom friidrott, boxning och till och med idrotter som bågskytte och pistolskytte. Det var en tid då teknologin överträffade reglerna.

Nya, odetekterbara substanser utvecklades, och tills testerna hann ikapp fanns det inget sätt att stoppa det. Den ökända tystnadskoden, eller omertà, var i full kraft. Det var en hederskod som förbjöd någon från att rapportera de illegala aktiviteterna inom sporten. Ingen pratade om vad deras lagkamrater gjorde, och även funktionärer dolde vissa fall.

Så småningom skärptes sanktionerna och situationen kom under kontroll. Idag är “tjuven” fortfarande ett steg före “polisen”, men teknologin har avancerat till den grad att det inte längre är lika lätt att undgå upptäckt.

Bjarne Riis

Cyklisten Bjarne Lyckegaard Riis föddes 3 april 1964 och kallades på grund av sin kala hjässa under sin cykelkarriär för ”Örnen från Herning.” Han började cykla i den lokala klubben Herning CK med stor framgång men blev inte uttagen till OS 1984. Då rådde den tidigare cyklisten Kim Andersen Riis att börja en professionell karriär men inte i Italien (som många andra), utan i Luxemburg. Hans professionella karriär började 1986 då i stallet Roland Skala, varvid hans första resultat var en femteplats i Valloniens GP samma år. Efter några år utan mer betydande vinster hade han ännu inte imponerat när hans kontrakt löpte ut 1988.

1988 blev Riis då kontrakterad av Toshiba men inför Tour de la Communauté Européenne blev han, tillsammans med den danske cyklisten Kim Eriksen, kontrakterad av den tidigare Tour de France-segraren Laurent Fignons stall Système U. Fignon ledde vid tillfället Tour de la Communauté Européenne och för att kunna få ett kontrakt med stallet senare hjälpte Bjarne Riis den franske cyklisten till segern. I december 1988 blev Riis själv medlem av stallet Système U och under de närmaste tre åren var han Fignons hjälpryttare. 1989 vann Laurent Fignon Giro d’Italia och Riis tog sin första viktiga professionella seger när han vann den nionde etappen av tävlingen.

När Fignon avslutade sin karriär 1992 blev Riis kontrakterad av det italienska stallet Ceramiche Ariostea. Riis vann en etapp på Tour de France 1993 och bar efter etappen den rödprickiga bergströjan för en dag. Han slutade som femma i tävlingen, vilket var det dittills bästa danska resultatet i tävlingens historia (dansken Leif Mortensen hade slutat på sjätte plats i tävlingen 1971). Riis mådde dåligt under Tour de France 1994 men han klarade trots det att vinna en etapp genom en soloattack. Året därpå, 1995, slutade Riis på tredje plats i Tour de France och blev därmed den första danske cyklisten att stå på prispallen i Paris.

Riis anslöt sig till Telekom-stallet 1996 och sade då att han kunde vinna Tour de France om alla hans stallkamrater backade upp honom. Till säsongen 1996 togs Riis vidare tillTelekom-laget som lagkapten. Efter sin utmärkta uppvisning i bergsetappernas klättring under 1995 års Tour var Riis övertygad om att han var kapabel att vinna. Han bad sina nya lagkamrater att stödja honom och övertygade dem om att om de arbetade för honom kunde han ta med sig den gula tröjan till Team Telekom. Vid starten av Touren var han i utmärkt skick och vann det danska Road Racing Championship veckan före prologen. Som ett resultat av snö på både Cold de l´Iseran och Col du Galibie, avkortades den planerade 190 km långa etapp 9 från Val-d´Isère till Sestriere i Italien och reducerades till en 46 km sprint från Le-Monetier-les-Bains vilket gjordes på begäran av Riis, vilket öppnade en 44-sekunders lucka till hans lagkamrat Jan Ulllrich. Mot slutet av Touren hade Riis placerat sig först i den allmänna klassificeringen, med en ledning på 1:41 över sin unga lagkamrat Ullrich.

Tidigare hade Telekom varit ett mindre stall i proffscyklingsvärlden och de hade haft det svårt att bli inbjudna till exempelvis Tour de France och ibland kunde laget endast skicka halva laguppställningar till tävlingar. Efter segern blev de dock ett av de största cykelstallen. Segern gav också positiva effekter för cykelsporten i Danmark då fler började cykla och många började titta på cykelsport.

Efter vinsten i Tour de France 1996 var Riis favorit till segern 1997, men i stället var det hans yngre tyska stallkamrat Jan Ullrich som vann, medan Riis slutade på sjunde plats. 1997 vann han i stället endagsloppet Amstel Gold Race.

Riis skadade sig efter en krasch den 18 juni 1999 när han cyklade till startlinjen före en etapp på Schweiz runt. Efter det kom han aldrig tillbaka till sin tidigare form och avslutade därför sin karriär officiellt 2000, vid en ålder av 36. Riis var professionell cyklist åren 1986-2000.

Tour de France 1998 skakades av dopningsanklagelser och dopade cyklister. Bjarne Riis började att kallas för ”Mr 60 procent”, ett smeknamn som kom ifrån rykten att Riis hade haft ett hematokritvärde på 56 procent i ett test under Tour de France 1996, vilket kunde vara en indikation på erytopoietin-dopning. Det har således publicerats, men aldrig bevisats, att Riis också hade en hematokritnivå på 56 procent under ett test i juli 1995, långt över typiska naturliga nivåer, såväl som hans publicerade värde på 41 procent under lågsäsongen tidigare samma år. Det tidigaste omnämnandet av smeknamnet kan spåras till intervjuer med cyklister i lag Festina 1998-2000, som tydligen föreslog att om de hade dopats till över 50 procents hematokrit, så måste Riis ha varit dopad till minst 60 procent, eftersom han kunde vinna Tour de France 1996 före Festina-åkaren Richard Virenque. I Willy Voets bok Breaking the Chain nämner han att Festinas lagläkare inte skulle tillåta injektioner av erytropoietin om en cyklists hematokritnivå var nära 55 procent.

Riis testades aldrig positivt för doping under sin karriär, även om erytropoietintester existerade vid tidpunkten. I slutet av april 2007 skrev före detta Riis medarbetare Jeff d’Hont en bok om Riis och andra cyklisters dopningspraxis under sin tid i cykelbranschen. Den 21 maj 2007 erkände Riis tidigare Telekom-lagkamrat Bert Dietz att han hade använt doping under sin Telekom-tid. Detta fick andra tidigare lagkamrater, Christian Henn och Udo Bölts , och två tidigare lagläkare, att erkänna sin inblandning i doping. Den 24 maj erkände tre andra lagkamrater Rolf Aldag, Erik Zabel och Brian Holm.

Bjarne Riis testade aldrig positivt som cyklist, även om inget EPO-test fanns vid den tiden. Rapporter har dock noterat att polisen i Italien hittade bevis för att Riis kan ha varit bland cyklister som behandlades med EPO 1994 och 1995 av medicinska forskare under professor Francesco Conconi vid universitetet i Ferrara, vilket resulterade i åtal mot Conconi och även involverade Michele Ferrari. Filer som användes i rättegången visade tydligen fluktuationer i Riis hematokrit från 41 till 56,3 procent.

Spekulationerna om Bjarne Riis dopinganvändning drevs ytterligare av hans tvetydiga förnekande. På frågan om huruvida han använde doping sa han upprepade gånger att “Jag har aldrig testat positivt”, ett uttalande som inte motsvarar ett direkt förnekande.

Efter ovanstående serie av erkännanden lämnade Riis den 25 maj 2007 ett pressmeddelande att han också tidigare gjort “misstag” och erkände i den efterföljande press-konferensen att han tagit erytropoitin, tillväxthormon och kortison i 6 år, från och med 1993 till 1998, inklusive under hans seger i Tour de France 1996. Riis sa att han köpte och injicerade EPO själv, och lagcoachen Walter Godefroot blundade för droganvändningen i laget. Riis förnekade ett avsnitt i Jeff d’Honts bok, där det sägs att hans hematokritnivå en gång testades av teamet och registrerade till höga 64 procent.

På grund av erkännandet blev Riis struken som vinnare i tävlingens officiella statistik. I juli 2008 bekräftade Touren dock hans seger men med en asterisk för att indikera hans dopingbrott.

Reaktionerna på Riis erkännande har varit blandade. Vissa kritiker har kallat honom för en fuskare, och att de resultat han uppnådde i sin karriär var värdelösa. Andra har stämplat honom som ett offer för den dopingkultur som florerade inom professionell landsvägscykling, och har insisterat på att han inte bör bli syndabock för ett större problem. I november 2010 publicerade Riis en bok om sin karriär som tävlingscyklist, där han betonade att dopning under hela tiden han tävlat inte betraktades som “fusk”, utan helt enkelt som en del av den “normala förberedelsen” för en professionell cyklist. Han beskrev att han hade börjat dopa sig endast med kortikosteroider på 80-talet och sedan som han tidigare erkänt uppgraderat sin dopning med erytropoietin 1993-98. Riis uppger att senast han dopade sig som cyklist var i juli 1998. Han säger att han slutade under Tour de France 1998 när han nästan greps av polisen som en del av utredningen Festina-skandalen. Polisen var på väg för att genomsöka rummen hos hans Telekom-lagkamrater. Riis gav följande kommentar till avsnittet: ”I mitt rum hade jag inget val. Mina flaskor med dopingpreparat måste försvinna snabbt. På bara några minuter samlade jag ihop alla mina doser av erytopoietin och slängde ner dem på toaletten”.

På väg till starten vid etapp 2 av 1999 Tour de Suisse, slog Bjarne Riis i trottoarkanten och kraschade. Skadorna på hans armbåge och knä tvingade honom till slut att avsluta sin karriär våren 2000 vid 36 års ålder.

Efter avslutandet av cykelkarriären öppnade sig ett nytt liv. Bjarne Riis hade från start varit en av personerna bakom danska cykellaget Home-Jack & Jones, som blev det första danska laget som tävlade i Tour de France. Efter dopinganklagelser och avstängning av Home-Jack & Jones-åkaren Marc Streel 1999, drog Home tillbaka sin sponsring. Bjarne Riis köpte då majoriteten av laget genom sitt kontrollerande bolag Professional Cycling Denmark (PCD), och han blev dess lagledare. 2001 bytte laget sponsor till CSC/World Online, sedan CSC/Tiscali, och säsongerna 2003 till 2007 var det amerikanska IT-företaget CSC ensam sponsor för Team CSC. Säsongen 2008 delade CSC sponsringen med den danska banken Saxo Bank som från och med säsongen 2009 har varit lagets enda sponsor. Laget fick senare namnet Team Saxo Bank Sungard och är nu känt som Team Saxo Bank-Tinkoff Bank. Riis döpte om PCD till Riis Cycling A/S 2003. Inför säsongen 2005 hade Team CSC ekonomiska problem och några av ryttarna ombads ta en lönesänkning. Riis använde sina egna pengar för att hålla laget i gång under sina första år som lagledare, en utgift som han senare lovade att aldrig upprepa när ett nytt sponsoravtal undertecknades under 2005 års Tour de France.

Som lagledare har Riis lag varit inblandat i några dopingfall, dock utan att någon av cyklisterna har fällts för doping. I Tyler Hamiltons bok, “The Secret Race,” beskrivs dock hur Riis aktivt uppmuntrade användningen av doping i CSC-teamet. Dessutom togs Ivan Basso, som var en av Team CSC:s cyklister 2006 i Tour de France, bort från laget före starten av Touren enligt UCI ProTour-reglerna på grund av hans eventuella inblandning i Operación Puerto-dopingfallet, en inblandning som bekräftades av Basso själv i april 2007. Bassos kontrakt med Team CSC har sedan dess upphört. Historien om team CSC under 2004 års Tour de France har fångats i en dokumentär med titeln “Overcoming.”

I december 2013 bekräftades det att lagsponsorn Oleg Tinkov hade köpt laget av Riis, för en rapporterad summa på cirka 6 miljoner euro, där Riis fortsätter som lagledare på ett treårigt avtal värt 1 miljon euro per år. Tinkov hade tidigare kritiserat Riis och Contador för deras framträdanden under 2013 via sociala medier. I mars 2015 bekräftade teamet att Riis hade tagits bort från aktiv tjänst på grund av meningsskiljaktigheter mellan Riis och Tinkov. Den 29 mars 2015 tillkännagavs det att Riis hade släppts helt av laget. Nyhetsrapporter citerade “tumultartade förhållandet” och “skillnaden i karaktär” mellan Riis och Tinkov som orsaken till Riis avgång.

I juli 2016 meddelade Riis och tidigare Saxo Bank-chefen Lars Seier att de tagit över det danska UCI Continental-teamet Team TreFor och döpt om det till Team Virtu Pro–Véloconcept, med avsikten att det ska fungera som utvecklingsteam för ett planerat UCI World Team. I januari 2020 utsågs Riis till manager för NTT Pro Cycling-teamet.

Enligt senaste rapport i massmedia är Riis ägare av cykelstallen Team Waoo (ett UCI Continental-lag) och Team Virtu Cycling Women (ett UCI Women’s World Tour-lag).

Alberto Contador

Alberto Contador Velasco (född 6 december 1982 i Pinto, Madrid) är en spansk före detta professionell cyklist. Han var en av de mest framgångsrika cyklisterna under sin aktiva tid och vann Tour de France två gånger (2007 och 2009), Giro d’Italia två gånger (2008 och 2015) och Vuelta a España tre gånger (2008, 2012 och 2014). Han är en av endast sju cyklister som har vunnit alla tre Grand Tours i cykling, och en av endast två cyklister som har vunnit alla tre mer än en gång. Han har även vunnit Vélo d’Or rekord fyra gånger.

Under den första etappen av 2004 års Vuelta a Asturias började han må illa, och efter 40 kilometer (25 miles) föll han och fick kramper. Han hade lidit av huvudvärk i flera dagar i förväg och diagnostiserades med ett cerebralt kavernom, en medfödd kärlsjukdom, för vilken han genomgick en riskfylld operation och en återhämtning för att komma tillbaka på sin cykel.  Contador började träna igen i slutet av november 2004 och åtta månader efter operationen vann han den femte etappen av 2005 års Tour Down Under.

Contador betraktades som den naturliga efterträdaren till Lance Armstrong och vann Tour de France 2007 med Discovery Channel-teamet. Efter att ha varit inblandad i dopingfallet Operación Puerto stod Contador utan proffskontrakt fram till mitten av januari 2007, då han skrev på med Discovery Channel. Efter att Discovery Channel meddelat att 2007 skulle bli dess sista säsong i professionell cykling, meddelade Contador den 23 oktober 2007 att han skulle flytta till Astana-laget för 2008. Den 13 februari 2008 meddelade emellertid arrangören av Tour de France, Amaury Sport Organisation, att Astana inte skulle bjudas in till något av deras evenemang 2008 på grund av den doping som Astana tidigare begått.

Vid olympiska sommarspelen 2008 tävlade Contador i lagtempot och i det linjeloppet . Han kom inte i mål i lagtempot, där 53 av de 143 startande inte fullföljde banan under särskilt varma och fuktiga förhållanden, men placerade sig på fjärde plats i det individuella linjeloppet.

Under sin tid i Astana-laget vann han 2008 Giro d’Italia , 2008 Vuelta a España och 2009 Tour de France . Mellan 2007 och 2011 vann han sex på varandra följande Grand Tours som han deltog i. Detta inkluderade att vinna 2010 Tour de France med Astana, även om det senare visade sig att han hade testat positivt för clenbuterol under loppet. Efter en lång kamp i domstol stängdes han av av Court of Arbitration for Sport och fråntogs sina 2010 Tour och 2011 Giro-vinster. Efter att han återvänt från avstängning vann han Vuelta två gånger och Girot en gång till. Den näst sista dagen i sin karriär vann han en etappseger på bergstoppen i Alto de l’Angliru.

2017 var hans sista säsong som professionell cyklist. I juli cyklade Contador Tour de France för sista gången, men kunde inte utmana om totalsegern och slutade nionde totalt, 8 minuter och 49 sekunder efter vinnaren, Chris Froome . I augusti åkte Contador Vuelta a España, vilket skulle bli hans sista lopp som proffs. Han placerade sig på femte plats totalt

Operation Puerto

Efter Tour de France 2006, blockerades Contador och fem andra medlemmar av Astana-Würth-laget från att tävla på grund av påstådda kopplingar till Operación Puerto-dopingskandalen . Contador och fyra andra medlemmar av hans team vid den tiden, Astana–Würth, frikändes så småningom från alla anklagelser den 26 juli 2006 av de spanska domstolarna och senare frikändes två av de fem (inklusive Contador) av Internationella Cykelförbundet. Var och en fick ett skriftligt dokument undertecknat av Manuel Sánchez Martín, sekreterare för den spanska domstolen, där det stod att “det inte finns någon anklagelse mot dem och inte heller har det vidtagits någon typ av rättslig åtgärd mot dem.”

I maj 2006 släpptes ett dokument från sammanfattningen av utredningen (”Documento 31”). I den förknippades initialerna “AC” med en handskriven lapp som sa: “Spanska: Nada o igual a JJ ” (Ingenting eller samma sak som JJ). JJ var initialerna till Jörg Jaksche , som senare erkände sig skyldig till bloddopning som utarbetats av den spanska läkaren Eufemiano Fuentes 2005. Contador förhördes i december 2006 av domaren som ansvarade för Puerto-utredningen. Cyklisten förklarade för domare Antonio Serrano att han inte kände Fuentes personligen. Enligt franska dagstidningen Le Monde vägrade han då att genomgå en DNA-test som skulle ha använts för bedömning om han hade någon koppling till blodpåsarna som hittades i utredningen.

Den 28 juli 2007 uppgav Le Monde, med hänvisning till vad den hävdade var en utrednings-akt som den hade tillgång till, att Contadors namn förekom i flera dokument som hittades under Operación Puerto. En andra referens inkluderar initialer på cyklistens namn som förekom på ett annat träningsdokument, även om ingen av dessa två referenser kunde kopplas till dopningsövningar.

Den 30 juli 2007 anklagade den tyske dopingexperten Werner Franke Contador för att ha dopat sig tidigare och att ha ordinerats en dopningskur av Fuentes, som var kopplad till Operación Puerto. Franke vidarebefordrade sina anklagelser till de tyska myndigheterna följande dag. Contador förnekade anklagelserna och sa “Jag var i fel lag vid fel tidpunkt och på något sätt hamnade mitt namn bland dokumenten.” Den 10 augusti förklarade Contador sig offentligt vara en ren cyklist inför misstankar om hans påstådda kopplingar till Operación Puertos bloddopningsring.

Tour de France 2010

I september 2010 avslöjade Contador att ett urinprov som han hade gett den 21 juli, en vilodag i Tour de France, hade innehållit spår av clenbuterol. Han påstod, på grund av att han klarat alla de andra testerna och att endast en liten mängd av ämnet upptäckts i dopingprovet, att han hade fått i sig mat som var kontaminerad med clebuterol. Detta stöddes teoretiskt av den amerikanske dopingexperten Don Catlin som uttalat att av de föroreningar som finns i kosttillskott är clenbuterol en av de vanligaste. Men på frågan om det var rimligt att Contador hade fått i sig clenbuterol genom kontaminering, sa Catlin “utan att veta vad nivån i hans prov är, det är omöjligt att säga.” Flera personer relaterade till cykling försvarade Contador med att säga att det är liten nytta av att använda drogen i de mängder som upptäcktes och att ingen avsiktligt skulle ta en så lätt upptäckbar substans.

Det fanns en viss skepsis mot Contadors påstående att förorenat kött var orsaken. Under 2008 och 2009 var endast ett djurprov positivt för clenbuterol av 83 203 djurprover som testats av EU:s medlemsländer. Av 19 431 djurtester i Spanien under samma period fanns inga prover som kom tillbaka med positivt utslag för clenbuterol. Contadors urinprov, taget under dagen före hans clenbuterolpositiva prov, rapporterades innehålla plastrester (mjukgörare) som indikerar möjlig bloddopning eftersom dessa material förs in i blodomloppet från blodpåsar som används vid bloddopning, men fndet erkändes inte av WADA som juridiskt hållbart, så inga åtal i samband med detta fynd väcktes. En teori cirkulerade om att bloddopning skulle kunna stå för de små spåren om clenbuterol introducerades genom en transfusion, vilket återinförde kontaminerat blod som hade extraherats vid en tidpunkt då han hade tagit Clenbuterol. Det kunde möjligen vara ett skäl till att man fann clenbuterol i blodet, snarare än direkt intag eller injektion av drogen vid den tiden.

Internationella cykelförbundet UCI gjorde ett uttalande som rapporterade att koncentrationen var 50 pg/mL, och att denna var 400 gånger under minimikraven för detektionsförmåga som krävs av WADA , och att ytterligare vetenskaplig undersökning krävdes. Contador stängdes av tillfälligt från tävlingen, även om detta inte hade någon kortsiktig effekt eftersom han redan hade avslutat sitt tävlingsprogram för säsongen 2010. Contador hade informerats om resultaten över en månad tidigare, den 24 augusti. Senare klargjordes det upptäckta beloppet som 40 gånger under minimikraven, snarare än de 400 gånger som ursprungligen rapporterades av UCI. Contadors vetenskapliga rådgivare hävdade att han skulle ha behövt 180 gånger den mängd som upptäckts för att få någon nytta av sin prestation, givet att han dopingprov före och efter det positiva varit negativa.

I slutet av januari 2011 föreslog Royal Spanish Cycling Federation (RFEC) en ettårig avstängning, men accepterade strax därefter Contadors överklagande och frikände honom från alla anklagelser. Contador återvände till cyklingen i februari i Volta ao Algarve, ett lopp han vann 2009 och 2010. UCI och WADA överklagade dock RFEC-beslutet oberoende till CAS i mars 2011, men Contador fortsatte, fri att tävla tills CAS fattade sitt beslut. Förhandlingarna med CAS var ursprungligen planerad till juni, men efter en förlängning som begärts av Contadors juridiska team, arrangerades den om till augusti, veckan efter Tour de France, och senare sköts upp igen till november med resultatet att ges 2012. Beslutet den 6 februari 2012 fann Contador skyldig till oavsiktligt intag av det förbjudna ämnet clenbuterol och därför fråntogs han sin Tour de France 2010 titeln, och hans resultat sedan det loppet, inklusive seger i Giro d’Italia 2011 och femte plats i Tour de France 2011, ogiltigförklarades, och han stängdes av till augusti 2012. Följande dag, på en presskonferens, annullerades hans kontrakt med Team Saxo Bank.

Johan Museeuw – Lejonet från Flandern

Johan Museeuw, född 13 oktober 1965, är en belgisk tävlingscyklist som var professionell mellan 1988 och 2004. Museeuw föddes i Varsenare och växte upp i Gistel i Västflandern. Hans pappa Eddy hade varit professionell cyklist i två säsonger, om än utan större framgång. Som junior och amatör tränade Museeuw cykelcross på vintern och hade några mindre framgångar.

1990 skrev han på för Lotto-laget och vann två prestigefyllda etapper i Tour de France 1990. Han vann sprintetappen uppför till Mont Saint-Michel och den sista etappen av Touren i Paris, båda i en massprint. I en tid av framgångsrika utbrytningar var han en olycklig sprinter som inte kunde vinna fler enskilda etapper.

Med smeknamnet “Lejonet från Flandern” var han särskilt framgångsrik i de klassiska kullerstensloppen i Flandern och norra Frankrike och ansågs vara en av de bästa specialisterna på klassiska lopp på 1990-talet.

1990 skrev han på för Lotto-laget och vann två prestigefyllda etapper i Tour de France 1990. Han vann sprintetappen uppför till Mont Saint-Michel och den sista etappen av Touren i Paris, båda i en massprint. I en tid av framgångsrika utbrytningar var han en olycklig sprinter som inte kunde vinna fler enskilda etapper.

Han blev tvåa i den slutliga poängligan i Tour de France 1992 bakom fransmannen Laurent Jalabert för andra gången. Han vann inte en etapp, trots att han hade vunnit varje pelotonsprint bakom en grupp rymlingar det året. Han vann både Flandern runt och Paris-Roubaix tre gånger och blev världsmästare på landsväg 1996. Andra anmärkningsvärda prestationer under karriären inkluderar två individuella etappsegrar i Tour de France, två finalklassificeringar i UCI Road World Cup, två nationella mästerskap i linjelopp och flera klassiska cykellopp. 1996 fick han Vélo d’Or, som delas ut årligen till den ryttare som anses ha presterat bäst under året.

1997 inledde Museeuw året med tre etappsegrar i Ruta del Sol och Kuurne–Bryssel–Kuurne men misslyckades med att ta ytterligare en världscupseger. En krasch i Milano–San Remo och Flandern runt och en punktering i Paris–Roubaix hindrade honom från att nå framgångar. Han bröt den 18:e etappen av Tour de France, i regnbågströjan, efter flera misslyckade försök att vinna en etapp i en utbrytning. Han fortsatte med att försvara sin världsmästartitel i San Sebastián, men missade den vinnande utbrytningen och slutade på åttonde plats.

1998 gjorde Museeuw ett fruktansvärt fall i Paris-Roubaix på kullerstenssektorn Trouée d’Arenberg och lämnade sin knäskål krossad. Ovanpå detta kom en infektion som nästan tvingade läkarna att amputera hans vänstra ben. År 2000 skadades han allvarligt när han körde motorcykel tillsammans med sin fru och son. Han drabbades av svåra skallskador och tillbringade flera dagar i koma. Alla tre skulle återhämta sig, men det var hans envisa beslutsamhet som gjorde att han återigen nådde toppen av sporten. Hans kraftfulla körstil gav honom fans över hela världen och gjorde honom ännu mer populär i sitt hemland Flandern. 2001 startade han en sista gång i Tour de France, men bröt i Pyrenéerna.

Mot slutet av sin karriär fungerade han som mentor för Tom Boonen, som allmänt ansågs vara Museeuws efterträdare som ledande figur i kullerstensklassikerna. Under sina sista år som proffs försökte han sätta ett nytt rekord i kullerstensklassiker och siktade på att vinna Flandern runt eller Paris-Roubaix en fjärde gång, men misslyckades. Museeuw avslutade sin karriär våren 2004 efter 17 år som proffs och 59 professionella segrar. I sitt sista klassiska lopp, Paris–Roubaix 2004, fick han punktering 5 km före mål när han körde i den ledande utbrytningen och förlorade därmed sin sista chans att tangera Roger De Vlaemincks rekord. Han slutade i tårar, på femte plats, tillsammans med sin mångårige rival Peter Van Petegem.

År 2003 dök en dopningsanklagelse upp där Museeuw var inblandad. I pressen insinuerades användningen av humant tillväxthormon som han fick från veterinären José Landuyt. Polis-myndigheterna hävdade att Museeuw hade köpt förbjudna substanser 2003. De spelade in telefonsamtal mellan Museeuw och Landuyt där de talade om getingar som ett kodord för Aranesp, ett syntetiskt hormon som är känt för att öka nivåerna av röda blodkroppar. Den belgiska stjärnan anklagades för att inneha erytropoietinanalog och två andra olagliga prestationshöjande medel. Han misstänktes också för att vara en del av en ring av smugglare, inklusive en veterinär och trefaldige världsmästaren i cykelcross, Mario De Clercq, och åtta andra cyklister och mellanhänder. De misstänktes leverera humana tillväxthormoner, stimulantia, steroider och testosteron till cyklister. Alla kommer nu att ställas inför rätta efter att belgiska myndigheter beslutat att det fanns tillräckligt med bevis för att åtala männen.

Trots avsaknaden av direkta bevis fastslogs det 2004 att det fanns tillräckliga argument för att han skulle stängas av i två år och att brotten skulle hänskjutas till civil domstol. Museeuw dömdes till två års avstängning av det belgiska cykelförbundet 2004 för att ha varit inblandad i dopningsaffären trots att den då 38-årige cyklisten redan hade dragit sig tillbaka från sporten.

Den 24 januari 2007 erkände Museeuw anklagelserna på en presskonferens och avslöjade att han “inte hade varit helt ärlig under sitt sista år som proffs, eftersom han ville avsluta sin karriär med stil”, och meddelade att han skulle lämna sitt Quick Step-team.

I december 2008 dömdes Museeuw för dopningsbrott av en belgisk domstol, tillsammans med de tidigare cyklisterna Jo Planckaert och Chris Peers som var inblandade i samma affär. Museeuw dömdes till 10 månaders villkorlig dom, böter på 2 500 euro och ytterligare rättsprocesser. [33]

I september 2012 gav Museeuw en intervju för den flamländska tidningen Gazet van Antwerpen, där han sa att “nästan alla cyklister i hans generation dopade sig”, och erkände därmed implicit den verkliga omfattningen av sitt dopningsbruk. Han sa också att han är övertygad om att den nuvarande generationen cyklister är “de renaste som cykelsporten någonsin har sett”. År 2018 uttryckte han oro över att han, även om han är bekväm med att diskutera tidigare dopningsbrott, oroar sig för att “om vi fortsätter att prata om dopning kan den nya generationen inte visa att de är annorlunda”.

Idag är Museeuw ihågkommen som en legendarisk figur som inte bara gav ära till Flandern, utan också formade cyklingens DNA. Namnet Johan Museeuw är fortfarande synonymt med mod, kämpaglöd och den rena essensen av klassisk cykling – men också med doping.

Pascal Hervé

Pascal Hervé (13 juli 1964 – 24 december 2024) var en fransk landsvägscyklist. Han tävlade i linjeloppet vid OS i Barcelona 1992 och var professionell cyklist mellan 1994 och 2001.

Under 1990-talet var Hervé en av de främsta franska cyklisterna och medlem i Festina-laget mellan 1994 och 1999. Han blev dock utesluten ur Tour de France 1998 som en del av Festina-skandalen, där laget anklagades för att använda EPO.

Hervé erkände inte doping direkt utan först under rättegången som följde Festina-skandalen. Hans bekännelse kom kort efter att hans nära vän och lagkamrat Richard Virenque gjort detsamma. Hervé förklarade att han inte tidigare erkänt eftersom han ville att alla skulle träda fram, inte bara de “nio syndabockar” som redan hade blivit utpekade under Tour de France.

År 2001 testade Hervé återigen positivt för EPO under Giro d’Italia, vilket ledde till att han uteslöts från tävlingen. Han blev också utesluten från sitt lag, Alexia Alluminio.

Incidenten inträffade samtidigt som andra cyklister, som Sergio Barbero och Dario Frigo, också anklagades för doping. Under Girot genomförde italiensk polis en razzia mot cyklisternas hotellrum, där förbjudna substanser hittades hos flera av deltagarna.

Efter 2001 tävlade Hervé inte längre som professionell, men han fortsatte att vara aktiv inom sporten som direktör för laget Garneau-Québecor och medgrundare av PeakCentre, ett tränings- och prestationslaboratorium för uthållighetssporter i Montreal. På senare år deltog han som amatör i kanadensiska tävlingar i masterskategorin och Gran Fondos.

Hervé avled den 24 december 2024, vid 60 års ålder. Vid sin död bodde Hervé i Montreal, där han var delägare i ett träningscenter som fokuserade på att utveckla lokala idrottare och entusiaster i alla åldrar. Mellan tävlingssäsongerna arrangerade han cykelresor till olika platser, som Pyrenéerna, Vogeserna, Alperna och senast regionen Charlevoix.

Chris Froome

Christopher Clive Froome, född 20 maj 1985 i Nairobi, är en kenyansk/brittisk cyklist som tävlar för Storbritannien och som senast cyklade för UCI WorldTeam Israel-Premier Tech. Froome föddes i Kenya av brittiska föräldrar och växte upp där och i Sydafrika. Medan han bodde utomlands upprätthöll hans föräldrar brittiska seder med söndagssteksmiddagar och Beatles-musik, vilket bidrog till hans önskan att representera Storbritannien i cykling. Han studerade ekonomi i två år vid University of Johannesburg. Sedan 2011 har han huvudsakligen varit bosatt i Monaco i samband med att han förlovade sig med sin blivande fru.

Vid 22 års ålder blev Froome cykelproffs hos Team Konica Minolta. Froome specialiserade sig som mästare i att cykla på berg. 2008 gick han till teamet Barloworld. Samma år flyttade han till Italien. Froome fick sitt genombrott som Grand Tour-utmanare under Vuelta a España 2011 där han slutade tvåa totalt, senare uppflyttad till etta, och blev i efterhand (då ettan diskvalificerades) den första brittiska cyklisten att vinna en Grand Tour-cykeltävling. Vid 2012 Tour de France vann Froome etapp sju och slutade tvåa totalt, bakom britten Bradley Wiggins.

Froome har vunnit sju Grand Tours: fyra upplagor av Tour de France (2013, 2015, 2016 och 2017), en Giro d’Italia (2018) och Vuelta a España två gånger (2011 och 2017). Han har även vunnit flera andra etapplopp, exempelvis Velo d’Or tre gånger. Froome har också vunnit två olympiska bronsmedaljer, 2012 och 2016, och tog brons i 2017 års världsmästerskap.

2012 avslöjades att Froome hade lidit under hela året av parasitsjukdomen schistosomiasis , efter att ha smittats under ett besök i Kenya 2010.

2019 stoppade en allvarlig träningskrasch inför Critérium du Dauphiné Froomes karriär, eftersom han ådrog sig ett flertal frakturer inklusive i bäckenet, lårbenet och fyra revben. Hans mest anmärkningsvärda Grand Tour-prestation efter olyckan var en 3:e plats på Alpe d’Huez-etappen i Tour de France 2022. Froome var bland de 30 i bästa i loppet när han tvingades dra sig ur på grund av sjukdom.

Under hela sin karriär har Froome mött en rad anklagelser om att han utnyttjat ett kryphål i cyklingens antidopningsregler för att använda prestationshöjande substanser. I ett försök att förklara sina resultat lovade Froome att genomgå oberoende fysiologiska tester strax efter att ha avslutat Touren 2015. Testet, arrangerat av Froome själv, ägde rum strax före starten av Vuelta a España, den 17 augusti 2015, i GlaxoSmithKline Human Performance laboratoriet i London. Flera tester utfördes för att bestämma hans maximala hållbara effekt under 20–40 minuter (tröskeleffekt), nivå av maximal syreförbrukning (VO2max) och hans toppeffekt.

Froomes toppeffekt uppmättes till 525 W; hans toppeffekt under 20–40 minuter, vid 419 W, motsvarar 79,8 procent av maxeffekten. Med tanke på hans vikt på 69,9 kg (varav 9,8 % var kroppsfett) vid testtillfället, motsvarar detta siffror på 7,51 respektive 5,98 W/kg. Hans maximala syreupptagningsförmåga uppmättes till 84,6 ml/kg/min. Vid den tiden var han enligt uppgift nästan 3 kg tyngre jämfört med hans Tour-vikt på 67 kg. Med denna vikt skulle VO2max-värdet översättas till cirka 88,2 mL/kg/min.

Froome släppte också resultat från ett tidigare test, utfört 2007 samtidigt som det var en del av UCI:s utvecklingsprogram. 2007 års test mätte hans toppeffekt vid 540 W, tröskeleffekten vid 420 W och den maximala syreupptagningen på 80,2 mlLkg/min, vid en vikt av 75,6 kg.

Den 13 december 2017 tillkännagav dock det internationella cykelförbundet UCI att Froome hade lämnat ett Adverse Analytical Finding (AAF) med nästan två gånger den tillåtna dosen av den luftrörsvidgande medicinen salbutamol, som Froome använt på grund av astma. Både A- och B-proverna avslöjade urinsalbutamolkoncentrationer som översteg 1000–1200 ng/mL, vilket är tröskelvärdet för ”terapeutisk användning.” Tröskeln för salbutamol är 1000 ng/mL och gränsen för det straffbara, med hänsyn tagen till mätosäkerhet, är 1200 ng/mL. Testet togs efter etapp 18 i Vuelta a España. I ett uttalande kommenterade Froome: “Min astma blev värre vid Vueltan så jag följde teamläkarens råd att öka min salbutamoldos.” Enligt de senaste anvisningarna i WADA-regler omvärderades urinkoncentrationen för uttorkning, efter vilken Froomes nivå sänktes till 1 429 ng/mL i stället för 2 000 ng/mL.

Efter att testresultaten läckt till tidningarna The Guardian och Le Monde stod det i tidningsartiklar att “… hotar att skada hans rykte som en av Storbritanniens mest framgångsrika idrottare.” Hans fall kritiserades mycket av andra cyklister och i januari 2018 rekommenderade UCI-presidenten David Lappartient att han skulle avstängas av Team Sky tills hans fall var löst. I februari 2018 försvarade Dave Brailsford Froome och sa “För mig är det ingen fråga, han har inte gjort något fel.” Han fortsatte med att säga att han trodde att Froome var oskyldig och att han ansåg att fallet inte borde ha offentliggjorts.

Den 2 juli 2018 avslutade UCI officiellt utredningen av Froome och påstod att cyklisten hade tillhandahållit tillräckliga bevis för att antyda att “Mr Froomes provresultat inte dopingförseelse.”

Under 2022 deltog Chris Froome ånyo i Tour de France med rimliga framgångar, men var slutligen tvungen att dra sig ut vid etapp 18 efter att ha testats positivt för covid-19.

Marion Sicot – erytropoietin och sexuella trakasserier

Den franska cyklisten Marion Sicot föddes den 24 juni 1992 i Orleans i departementet Loiret och växte upp i Saint-Martin. Hon gjorde sin debut i Châteauneuf-sur-Loire, på Vélo-Club Castelneuvien. Det finns inte redovisat att hon vunnit några stora segrar.

Sicot hade tävlat som proffs i fyra säsonger och de senaste två säsongerna var hon med det belgiska laget Doltcini-Van Eyck 2018 och 2019. Hon testade emellertid positivt för erytropoietin i ett test som utfördes av den franska antidoping-organisationen Agence Française de Lutte contre le Dopage (AFLD) den 27 juni 2019, vid de franska mästerskapen. Hon blev provisoriskt avstängd den 18 juli 2019. Även om hon till en början förnekade att hon använt erytropoietin (hon hävdade också att erytropoietinnivån kunde vara högre på grund av pågående menstruationer),  erkände hon senare att hon hade köpt och använda det förbjudna ämnet.

Sicot begärde en reducerad avstängning av de franska antidopningsmyndigheterna och påstod att hennes beslut att köpa och använda erytropoietin togs efter att hon upplevt månader av psykisk misshandel av tidigare Doltcini-Van Eyck-teamchefen Marc Bracke. Det internationella cykelförbundets (UCI:s) disciplinnämnd stängde sedermera av Bracke i tre år efter det mycket uppmärksammade fallet med sexuella trakasserier. Beslutet kom mer än nio månader efter att etikkommissionen fastställde att Bracke hade brutit mot sportens styrande organs etiska kod efter formella klagomål om trakasserier från Marion Sicot och Sara Youmans. De två cyklisterna lämnade var för sig formella klagomål till etikkommissionen efter att Bracke begärt bilder på dem i sina “trosor och BH” och “bikini”. “Disciplinkommissionen bekräftade Etikkommissionens analys att Brackes beteende utgjorde sexuella trakasserier enligt artikel 6.4 i UCI:s etiska kod och artikel 2.3 i bilaga 1”, löd ett officiellt uttalande från UCI. “Disciplinnämnden har därför beordrat avstängning av Bracke från varje roll inom cykling under en period av tre år. Som en ytterligare åtgärd och ett villkor för att få en ny licens efter avstängningsperioden måste Bracke delta i ett program för medvetenhet om trakasserier som levereras av en erkänd professionell institution.”

Domen mot Bracke ledde i sin tur till att Marion Sicot fick sin dopingavstängning – vilken enligt regelboken borde vara fyra år – reducerad till två år på grund av de sexuella trakasserierna.

AFLD:s sanktionskommission sa att den övervägde trakasserifallet när den beslutade att stänga av Sicot i två år i stället för fyra. Det gjorde sitt tillkännagivande den 16 december 2020. Sicots advokat uttalade, då, att det “visar att det straffar idrottare som har gjort misstag samtidigt som de förstår sammanhanget i vilket dopingen inträffade.” Sicots avstängning skulle upphöra den 19 juli 2021.

AFLD överklagade dock sin egen sanktionskommissions beslut i mars 2021 vid den franska Conseil d’Etat. Antidopingorganisationen hävdade då särskilt att sanktionskommissionens användning av den paragraf i regelverket, som tog hänsyn till de “särskilda omständigheter i fallet” för att sänka straffet, inte var tillräckligt motiverad. Den antydde att det inte finns någon etablerad koppling mellan sexuella trakasserier och användning av erytropoietin, vilket användes för att motivera en minskning av sanktionen. Beslutet ligger nu hos den franska Conseil d’Etat att upprätthålla Sicots initiala reducerade tvååriga avstängning eller uttala sanktioner på hela fyra år, vilket skulle vara ett år längre än Brackes avstängning.

Marion Sicot lämnade också in ett överklagande till Court of Arbitration for Sports (CAS) angående UCI:s bristande transparens med offren i trakasseri- och övergreppsfallen. Sicot begärde, i överklagandet som lämnades in den 27 januari 2022, att UCI bättre kommunicerar sina beslut till offren som är inblandade i båda fallen, och i framtiden, för att göra offren till part i förfarandet efter att de har lämnat in formella klagomål till dess etikkommission. Enligt en serie av ändringar av sin klagomålsprocess är Etikkommissionen nu skyldig att informera offren om förfarandet och dess resonemang om alla beslut, i den mån de klagande är direkt berörda av relevanta fakta. Uppgraderingen gjorde dock fortfarande inte offren till part i förfarandet.

Bracke och hans klubb öppnade i sin tur ett rättsfall mot Marion Sicot för falska anklagelser och hennes agerande i sociala och andra medier för att stödja dessa. Marc Bracke skrev att han förblev övertygad om att Marion Sicots anklagelser mot honom inte har någon annan avsikt än att få en reducerad avstängning för hennes användning av doping, vilket hon har lyckats med. “Vi noterar att Marion Sicots klagomål mot Marc Bracke gjordes 8 månader efter att hon informerades om att hon anklagats för doping och efter att hon i flera månader hade nekat till användning av dopingmedel med en rad av de mest otroliga förklaringar.” Bracke framförde också att Marion Sicot rymde från ett hotell i Pau för att undvika ytterligare ett dopingtest efter att ha blivit varnad av UCI och AFLD.

Montargis Loïc Abrials åklagare meddelade sitt beslut i augusti 2022 och avvisade anklagelserna mot belgaren Marc Bracke för sexuella trakasserier. Brottet var inte tillräckligt karakteriserat, enligt domaren i den civila rättegången. Inget tyder på att Marc Bracke hade för avsikt att sexuellt trakassera Marion Sicot, ansåg således Montargis åklagare, som medger att den tidigare teamchefen i Doltcini-Van Eyck ” hade dåliga kunskaper i engelska” vilket kan ha givit upphov till missförstånd enligt domaren.

Sammanfattningsvis är sedan i juni 2021 Marc Bracke avstängd inom idrotten i tre år för sexuella trakasserier, medan en civil domstol friat honom. Marion Sicot är samtidigt avstängd för doping fram till 2024. Hon berättar sin historia och sin version av fakta, i en bok som heter “Trakasserad, dopad men tillbaka!” som publicerades i september 2021.

Olivia Ray och multipla anabola ämnen

Nya Zeelands cyklist Olivia Ray, 24 år gammal, från Auckland, fick två och ett halvt års avstängning för användning och innehav av flera förbjudna ämnen.

Efter att ha tagit emot information från en visselblåsare i december 2021 inledde USADA en utredning som gav bevis som involverade Ray, som då bodde och tävlade i USA, i brott mot dopingreglerna. När Ray konfronterades med bevisen, samarbetade hon fullt ut, trots påtryckningar för att hon inte skulle göra det, och erkände att hon fick förbjudna substanser av en annan idrottare, Jackson “Huntley” Nash. Hon erkände användning av de förbjudna ämnena Human Growth Hormone (hGH), clenbuterol och oxandrolone och innehav av de förbjudna ämnena clenbuterol och oxandrolone.

Enligt artikel 10.8.1 fick Ray ett års minskning av avstängningen eftersom hon erkände inom 20 dagar efter anmälan om anklagelsen om brott mot dopingreglerna. USADA beviljade också Ray en minskning på ytterligare sex månaders av hennes avstängning för att ha tillhandahållit betydande assistans i fallet mot Nash.

Nelson Trujillo stängdes av i 12 år

USA:s cyklist Nelson Trujillo dömdes till en 12-årig avstängning för sina första och andra brott mot dopingreglerna. Trujillo, 50 år, lämnade in ett urinprov i tävling den 5 februari 2022 under Tour of South Florida, som rapporterades atypiskt för rekombinant erytropoietin. USADA följde upp det positiva resultatet genom att försöka samla in urin- och blodprover från Trujillo utanför tävling med ett test utan förvarning den 2 maj 2022. Trujillo vägrade dock att lämna ett blodprov. Att undvika provtagning eller att vägra eller underlåta att underkasta sig provtagning utan tvingande motivering är ett brott mot antidopningsreglerna.

Trujillos 12-åriga avstängningsperiod trädde i kraft den 23 augusti 2022.

Svenskan Marianne Berglund

Marianne Berglund, född 23 juni 1963 i Boliden, Skellefteå är en svensk tidigare tävlings-cyklist. Den 3 september 1983 vann hon damernas landsvägslopp vid världsmästerskapen i Altenrhein i Schweiz och blev därmed den första svenskan att vinna ett VM. Förutom VM-guldet har hon SM-guld i linjelopp 1979, 1984, 1987, 1991, SM-guld i lagtempo 1982 och 1992 samt SM-guld i tempolopp individuellt 1984 och 1992. Hon deltog då i OS med mindre framgång, avslutade på 25:e plats 1984 och 44:e 1988.

Marianne tränade bland annat med Jan ”X-et” Erixon, som senare skulle bli firad hockeyhjälte i Skellefteå och proffs i NHL. Hon åkte till schweiziska Altenrhein med bara fyra år av cykelträning i ryggen. Efter VM-guldet fick hon ett proffskontrakt och flyttade till San Diego. Hon blev kvar och tävlade i USA i tolv år. Under sommaren bodde hon och tränade i Colorado.

Hon har även varit dopingavstängd i tre månader för användandet av efedrin, vilket handlades av den svenska Dopingkommissionen. 1989 testade hon positivt för efedrin efter att ha använt örtmedicinen Mahuang. Enligt Marianne Berglund fick hon i sig efedrin när hon tog ett medel mot menstruationsbesvär. Efedrin höjer pulsen vilket sägs vara en nackdel i cykling eftersom man vill ha pulsen så låg som möjligt.

Berglund deltog 2011 i Mästarnas mästare där hon vann både tema psykisk styrka och laganda i mästarnas mästare

Året efter guldmedaljen VM flyttade hon till USA där hon fortfarande bor. I dag arbetar hon för Les Schwab – ett familjeföretag som säljer däck och som har 7000 anställda över den amerikanska västkusten. Hon är ansvarig på företaget för ledarskapsutveckling och coachar olika chefer. ”Det är ett utmanande och roligt jobb som jag trivs mycket bra med”, säger Marianne Berglund. VM-ettan är också volontär för ”National Suicide Prevention Line”.

Svensken Nicklas Axelsson

Nicklas Axelsson, född 15 maj 1972, är en svensk före detta professionell tävlingscyklist, numera avstängd på livstid. Han räknas som en av Sveriges främsta cyklister i modern tid.

Axelsson är ursprungligen från Mora. Han är numera bosatt i södra Frankrike.

Nicklas Axelssons främsta merit är en sammanlagd sjätteplats i Giro d’Italia 1999 och en tredjeplats i det klassiska världscuploppet Lombardiet runt år 2000. Under VM i Portugal (Lissabon) 2001 slutade han på 18:e plats. Efter loppet testades medaljörerna, den fjärdeplacerade och ytterligare fyra slumpmässigt utvalda cyklister. Nicklas Axelsson testade positivt för erytropoietin och fick fyra års avstängning och fick lämna sitt italienska cykelstall Alessio. Efter en två år och åtta månader lång bortovaro från tävling kunde han dock återvända till tävlingsidrott efter att reglerna ändrats.

Sedan säsongen 2006 tävlade Axelsson för det italienska Pro Continental-stallet Selle Italia-Serramenti Diquigiovanni, sedan 2008 kallat Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli. I slutet av 2006 blev Nicklas Axelsson opererad för testikelcancer och fick efterföljande cellgiftsbehandling. Efter behandlingen fortsatte han att tävla.

Axelsson slutade trea på den andra och tredje etappen av Tirreno-Adriatico 2008. Den svenska cyklisten bar den blå ledartröjan under två dagar, men fick ge sig efter den femte etappen, ett tempolopp, då den regerande världsmästaren i tempolopp, Fabian Cancellara, övertog ledningen. Axelsson slutade femma i Tirreno-Adriaticos slutliga sammandrag. I mars 2008 vann Axelsson den andra etappen av Settimana Internazionale Coppi e Bartali före italienaren Stefano Garzelli. Han slutade tävlingen som fjärde man efter Cadel Evans, Stefano Garzelli och Vincenzo Nibali.

Nicklas Axelsson blev kontrakterad av det polsk-italienska kontinentallaget Corratec inför säsongen 2009 och under säsongen 2009 slutade Axelsson trea på första etappen av Tour de Qinghai Lake.

Den 6 januari 2010 framkom det emellertid att Axelsson lämnat ett positivt A-prov för erytropoietin, men först den 7 juli fastslogs att även B-provet som positivt. Svenska Cykelförbundets Disciplinnämnd fick den 16 juni 2010 en anmälan från Internationella Cykelförbundet (UCI) om att Nicklas Axelsson testats positivt. Proven togs vid cykeltävlingen Grand Premio Idustria E i Italien den 20 september 2009. Proven bekräftar förekomsten av rekombinant EPO och exogena epitstesterone- och testorenonmetaboliter i urinen. Disciplinnämden fann brottet så grovt att det skall medföra livsstids avstängning (minsta möjliga straff var 8 års avstängning). Några förmildrande omständigheter hade inte framkommit. Svenska Cykelförbundet dömdes dessutom till böter på 115 000 kronor av svenska cykelförbundets disciplinnämnd (vilket enligt tidningsuppgifter några år senare inte blev betalda).

Nicklas Axelsson bor numera i södra Frankrike och har två barn med sambon Elodie samt en dotter från tidigare äktenskap.

Idrott från den sämsta sidan, sexuella övergrepp och doping: Tammy Thomas

På idrottssidorna i tidningarna läser vi oftast om vackra segrar och svarta förluster och annan information som är lättläst och oftast välskriven och intressant. Det finns emellertid också helt andra dimension, vari bland annat doping befinner sig i ett land av skuggor, oklarheter, svek och avstående från ansvar. För några idrottare idrottare leder det till livskriser, som inte sällan står i stark relief mot idrottarens omkringstående ledare och medhjälpare som kan fortsätta som om inget hade hänt och ibland får fortsätta glänsa men i någon annan idrottsstjärnas närhet. Här skall beskrivas ett sådant djupt tragiskt fall: en idrottare som innan avslöjanden var nära toppen, men som aldrig kom så långt att vi i vår avlägsna del av värden lärde känna hennes namn.

Tammy Thomas växte upp på ”klassiskt amerikanskt sätt” i en liten stad i Mississippi där det lades stor vikt vid familj och Bibeln. År 1992 tog hon examen från Mississippi State University med en examen i träningshantering och trädde in i världen av tävlingscykling. Hon flyttade till Florida för att träna med tränaren Carlos Laborde. Som en snäll och artig södernflicka var hon naiv när det gällde de smutsiga taktikerna som användes inom cykelsporten. Laborde gav Thomas anabola steroider som en del av hennes träning – hon var en duktig cyklist, men skulle aldrig nå toppen om hon inte tog hjälp av mediciner enligt tränaren. Han började också sexuellt utnyttja henne. Han har alltid förnekat hennes påståenden och påstod att deras sexuella förhållande var samtyckande. Thomas medger att det var samtyckande i den meningen att hon visste vilken makt han hade över henne. Laborde var hennes biljett till OS och hon ville inte riskera det.

Övergreppen slutade inte med hennes andra tränare Desmond Dickie heller. Dickie var en man med en mycket tvivelaktig bakgrund som chef för Kanadas cykelprogram. Han ställdes inför anklagelser om sexuella övergrepp men frikändes. Domaren tvivlade på hans oskuld och sa att om Dickie hade blivit funnen skyldig skulle ett långt fängelsestraff följa. Efter frikännandet 1996 anställdes han av USA Cycling för träningshjälp. Thomas utstod hans oönskade sexuella kontakt för att förbereda sig inför OS 2000.

År 2000 var Tammy Thomas på väg att bli olympisk idrottare. Steroidanvändningen förändrade emellertid helt hennes utseende. Hennes muskler svällde så att kroppsformerna allt mindre liknade en kvinnas. Hon fick ett tydligt Adamsäpple. Hårfästet drog sig tillbaka i flikar och ett tunt skägg dök upp i hennes ansikte. Steroidanvändningen var uppenbarligen katalysatorn och hennes konkurrenter visste det.

Thomas vann en 500 meter tidstest i Texas och en annan i Mexico City. Båda gångerna besegrade hon rivalen Chris Witty. Seger säkrade hennes plats i det olympiska cykelteamet. Sedan testade hon positivt för testosteron. Tidigare direktör för drogkontrolladministrationen för Olympiska kommittén, Wade Exum, sa att Thomas hade sex positiva dopingtester för testosteron och borde ha varit på sjukhus. USA Cycling var av en annan åsikt och hon fortsatte att tävla. USOC och USA Cycling höll ett muntligt ”hearing” angående Thomas fyra positiva tester på mindre än ett år. Hon kämpade dock emot en eventuell avstängning som skulle ge Witty hennes plats i det olympiska laget. Thomas lyckades övertala skiljedomaren att godkänna en utmaning mellan de två. Vinnaren skulle gå vidare till OS i Sydney. Witty dök inte upp, så Thomas cyklade ensam och vann platsen i laget. Men ännu en gång testade hon positivt för förhöjt testosteron. Hon gick med på att dra tillbaka sin ansökan om en ettårig avstängning.

Även om hon var avstängd från sporten kände sig Thomas inte som om hon hade gjort något fel. Hon följde helt enkelt programmet som skapats av hennes tränare. Istället för att lämna sporten tog hon ikontakt med den Patrick Arnold, som arbetade med Bay Area Laboratory Co-operative (BALCO) och som var känd för sin framställning av dopingpreparat. Han försedde Tammy Thomas med THG, som var känt som The Clear, en anabol steroid som ansågs inte kunna påvisas i dopningstester. Andra användare av steroiden inkluderade den olympiska guldmedaljören Marion Jones och baseboll-superstjärnan Barry Bonds. År 2001 hävdes hennes avstängning och hon återvände till tävlingarna. Thomas vann världsmästerskapen i banecykling det året.

Emellertid blev ha uttagen till dopingprov efter sin seger. Agenten hävdade att Thomas rakade sitt skägg när han kom. Testet var positivt för THG. Hon fick livstidsavstängning från sporten och det utlöste en utredning av BALCO, som skulle växa till en av de största i sitt slag i USA. Till en början försökte Thomas argumentera för att hennes positiva THG-test berodde på hennes preventivmedel. Det fungerade inte, så hon gick med på att vittna inför en jury i hopp om mildhet. Thomas hade en advokat utsedd av domstolen och insåg inte vad som krävdes av henne. Dessutom var hon rädd att vittna mot Arnold. Hon ljög på vittnesbänken om sin steroidanvändning och sa att Arnold bara försett henne med lagliga kosttillskott.

Utöver att hon således var avstängd från all idrott för all framtid åtalades Thomas 2006 för sex brott av mened och förhindrande av domstolens arbete. Hon dömdes för fyra av brotten. Detta var vid en tidpunkt då Thomas studerade juridik vid University of Oklahoma College of Law och hon insåg att det skulle vara svårt att hitta ett arbete efter en sådan dom. Straffet blev fem års skyddstillsyn, sex månader av övervakad hemarrest och samhällstjänst.

Tammy Thomas tog slutligen examen från college men har alltsedan dess haft svårt att hitta arbeten. Utöver det är det hälsoproblem som tillskrivs hennes steroidanvändning och sexuella övergrepp. USOC och USA Cycling hävdar att de har hjälpt Thomas med sin behandling, något hon förnekar. Utan sjukförsäkring är det svårt för henne att betala för alla de receptbelagda medicinerna hon behöver. Trots alla de fruktansvärda saker hon gick igenom som amerikansk cyklist fortsätter Thomas att kämpa. Hennes avstängning reducerades 2017 från en livstidsavstängning till en tidsbegränsad avstängning på grund av hennes föreläsningar mot användningen av steroider. Hon arbetar som fitnessinstruktör och motivationsföreläsare. Hennes Twitter-bio lyder: “En 51-årig drömmare.”

Minskat straff på grund av gammal etikett på förpackningen: Flávia Oliviera

2009 stängdes den brasiliansk-amerikanska cyklisten Flávia Oliviera av i 2 år efter att ha tagit ett kosttillskott känt som ”HyperDrive 3.0+”, vilket innehöll metylsynefrin. Det är en kemisk motsvarighet till oxilofrin tillsammans med några andra aktiva substanser. Hennes straff reducerades senare till 18 månader efter en överklagan då det fanns tillräckligt med bevis för att hon ovetande hade konsumerat ämnet eftersom den gamla etiketten inte listade metylsynefrin.

Antonio Garnero använde erytropoietin sedan han blivit amatör igen

Antonio Fernando Prestes ”Pippo” Garnero (född 17 augusti 1983 i Sao Paulo) är en brasiliansk cyklist. Han vann de brasilianska National Road Race Championships 2014. Han tävlade i landsvägsloppet vid UCI Road World Championships 2015, men fullföljde inte.

I juni 2022 missade Garnero dopingkontrollen vid en amatörcykeltävling (GF Mont Ventoux). Han erkände att han missade kontrollen för sin egen klubb och sa att han inte visste att han skulle vara där. Han stängdes inte av för saken.

I ett annat amatörevenemang kort efter, etapploppet Haute Route Alpe d’Huez i juli 2022, testades han positivt för användningen erytropoietin. Det positiva testet meddelades av den franska dopningsmyndigheten AFDL i augusti, när Garnero åkte Haute Route Alpes. Han erkände detta direkt och Haute Route stängde omedelbart av honom från loppet.

För att rättfärdiga sitt handlande hävdade den före detta proffscyklisten – som ju därigenom måste vara mycket väl kunnig om dopinganvändningen av eryropoietin – Garnero att hade använt erytopoietin av strikt medicinska skäl. Han påstod att han led av pre-anemi och gjorde följande uttalande:

“Vänner, jag blev informerad av AFLD (franska dopingkommittén) om min avstängning från all tävlingsverksamhet på grund av ett positivt dopingprov för erytropoietin (EPO), ett läkemedel som används för att behandla anemi, bland annat. Även om beteendet var oacceptabelt, talade jag öppet om det, även för att förhindra att misstaget upprepades av en annan idrottare. I slutet av förra året pensionerade jag mig som professionell cyklist vid 38 års ålder, efter att ha nått höjdpunkten inom nationell cykling, i kanske en av de tuffaste sporterna fysiskt och mentalt.

Tidigt i år beslutade jag emellertid att återvända till tävling – denna gång uteslutande som amatör – på hög höjd. Under min förberedelse hade jag symptom som verkade indikera en möjlig för-anemiskt tillstånd, bekräftad av tidigare tester. Hastigt och tanklöst, i en desperat handling, använde jag medicin för att försöka höja mina blodnivåer till referensvärdena. Det var första och enda gången jag använde hormonet, vilket bevisas av de otaliga undersök-ningar jag redan genomfört i min karriär. I det tillståndet borde jag inte ens ha tänkt på att tävla. Jag gjorde fel. Jag vägde inte det korrekt. Jag ber om ursäkt. Jag accepterar tolkningen och straffen som tilldelats mig. Nu har jag bara en väg att gå: fortsätta. Hålla mig på två hjul, ta hand om mitt arbete och min familj.”

55-årig kvinnliga amerikanska cyklisten Ina Pfuhler avstängd för doping

År 2021 kunde man läsa i amerikanska cykeltidskrifter: ”Gran Fondo National Series firade 10 år av Gran Fondo-tävlingar i Frederick, Maryland den 19 september 2021. Ett slutsålt startfält cyklister njöt av perfekt sensommarväder i Frederick, Maryland. Cyklister valde mellan tre sträckor: Gran-rundan på 97 miles med 9 133 fot klättring, Medio-rundan på 61 miles med 5 718 fot klättring eller Piccolo-rundan på 28 miles med 2 388 fot klättring. Alla rutter hade tidssegmenttävlingar, och det var hård konkurrens om toppositionerna. Jeffrey Watts och Ina Pfuhler tog sig i mål med de snabbaste kombinerade tiderna av alla tävlande.”

Den 29 december 2023 meddelade USADA att Ina Pfuhler från Cincinnati, Ohio, blivit avstängd i två år. Pfuhler, nu 55 år gammal, testades positivt för en anabol steroid som ett resultat av ett dopingprov efter Gran Fondo tävlingen den 17 september 2023, en stor tävling där hon kom på andra plats totalt sett. Hennes urinprov analyserades med hjälp av ett specialiserat test som särskiljer mellan anabola steroider som naturligt produceras av kroppen och förbjudna anabola medel av extern härkomst. Hon erkände också användn-ingen av denna substans i ett uppföljningsmail till USADA omedelbart efter provtagningen. Efter utredning konstaterade USADA att Pfuhler tog testosteron på läkares order men saknade en giltig dispens.

Man kan tycka att detta är ointressant för dopingintresserade i andra länder, men fallet tas upp här för att visa att testosterondoping görs av

idrottare inom motionsidrotter

kvinnor

personer över 50 år

Det kan också påpekas att det idag är svårt att tänka sig någon medicinsk indikation för testosteron till kvinnor och att det är otänkbart att skriva ut testosteron på medicinsk grund till en kvinna som blir tvåa i en stor cykeltävling där man cyklar mer än 15 mil och med mycket stora höjdskillnader.

Amerikansk motionscyklist tävlade under avstängningstiden

Noslen Ruiz-Gutierrez är en 48-årig amatörcyklist bosatt i Miami, Florida. Han har deltagit i olika tävlingar i delstaten Florida, inklusive Tour of South Florida den 5 februari 2022, där han medgav att han skrev på ett Doping Control-formulär och samtyckte till att följa anti-dopningsreglerna och att underkasta sig skiljeförfarande vid tvister relaterade till anti-dopingtestning.

USADA samlade in ett tävlingsprov från Ruiz-Gutierrez den 5 februari 2022, under Tour of South Florida, som skickades till det WADA-ackrediterade laboratoriet i Los Angeles för analys. Provet visade närvaro av förbjudna substanser, inklusive dexametason, fentermin, 19-noretiocholanolon (N9-NE), en metabolit av nandrolon, och att det fanns i hans B-prov 19-norandrosteron (19-NA), en metabolit av nandrolon.

USADA ansåg att det positiva provet skulle leda till:

fyra års avstängning

diskvalifikation från alla tävlingsresultat som erhållits den 5 februari 2022 eller senare, inklusive förlust av medaljer, poäng och priser

att skiljedomaren inte ska kreditera cyklisten för den tid som avtjänats under den provisoriska avstängningen som har varit i kraft sedan den 6 april 2022, eftersom han bröt mot den provisoriska avstängningen när han tävlade i Miami Prix Crits Series den 1 maj 2022

att förbjuda cyklisten att delta i någon kapacitet i en tävling eller aktivitet som auktoriserats eller organiserats av någon av de som skrivit under på WADA:s regler (Code Signatory) eller i tävlingar som auktoriserats eller organiserats av någon professionell liga eller någon internationell eller nationell nivås evenemangsorga-nisation

Den 1 juli 2022 begärde Ruiz-Gutierrez en muntlig förhandling, men svarade sedan minimalt eller inte alls på skiljedomarens förhandlingschema. Först den 3 oktober angav han att hans USA Cycling-licens har varit utgången sedan 2019. Den 28 november 2022 höll skilje-domaren en muntlig förhandling via videokonferens där både USADA och Ruiz-Gutierrez var närvarande och fick möjlighet att kalla vittnen och presentera bevis, granska och förhöra vittnen samt argumentera till stöd för sina respektive ståndpunkter.

Ruiz-Gutierrez förklarade att som fyrtioårig idrottare “bryr jag mig inte om att tävla, jag cyklar för rekreation, inte för tävling.” Dr Matthew Fedoruk är anställd av USADA som Chief Science Officer för dess Science and Research-enhet. Dr. Fedoruk är expert inom området idrottsdoping och idrottsdrogtestning. Som en del av sina arbetsuppgifter ger Dr. Fedoruk vetenskaplig vägledning och åsikter till personalen inom vetenskap och forskning om detektering av prestationshöjande droger inom idrotten. Han vittnade specifikt om närvaron av dexametason, fentermin, 19-NE, en metabolit av nandrolon, 19-NA, en metabolit av nandrolon, och närvaron av andra 19-non-steroider samt närvaron av testosteronmetaboliter och derivat av exogent ursprung, vilka återfinns i laboratoriets resultat. Dr. Fedoruk angav också att en isotopförhållandemasspektrometri (“IRMS”) genomfördes för att fastställa att de förbjudna ämnen som hittades i svarandens kropp eller var syntetiska ämnen

Enligt skiljedomaren kunde inte Ruiz-Gutierrez visa att överträdelsen inte var avsiktlig, vilket var hans skyldighet om han ville slippa bestraffning. Han erbjöd ingen förklaring till närvaron av de förbjudna ämnena i de prover som samlades in från honom. Framför allt nonchalerade svaranden uttryckligen de dopningsregler genom att säga: “Jag är inte den som måste tänka på dopningsreglerna, det är USADA;s problem, inte mitt.” Av ovanstående skäl fann skiljedomaren att svaranden inte lyckades visa att överträdelsen inte var avsiktlig eller att det inte förelåg någon betydande skuld eller försumlighet från hans sida. C. I enlighet med artikel 10.2.1.1 i koden fann skiljedomaren att avstängningen skall vara fyra år, vilken ska börja från datumet för utfärdandet av skiljedomarens dom i detta fall. Med tanke på cyklistens överträdelse av den providoriska avstängning som påfördes den 6 april 2022, är startdatumet för avstängningen den 22 december 2022 och ska löpa ut den 22 december 2026.

Omanalys av dopingprov från Rio-OS 2016 fäller grekisk cyklist

International Testing Agency (ITA) meddelade den 5 mars 2024 att den grekiske cyklisten Christos Volikakis dopingtest vid Rio-OS 2016 vid omanalys visat sig positiv.

ITA leder ett oberoende anti-dopningsprogram för IOC:s räkning där man retestar dopingprov från tidigare OS – enligt reglerna får man dock endast spara proverna i tio år varför det börjar bli bråttom att testa prover från 2016.

I Christos Volikakis har testat positivt för en selektiv androgenreceptormodulator (SARM:s), LGD-4033, metabolit. Provet samlades in av IOC under en tävlingsdopningskontroll som genomfördes den 16 augusti 2016. Provet analyserades först under de olympiska spelen 2016 och rapporterades som negativt med de detektionsmetoder som tillämpades av det WADA-ackrediterade laboratoriet tillgängligt vid den tiden.

Idrottaren har informerats om fallet. Han har rätt att begära analys av B-provet. Om analys av B-provet begärs och bekräftar resultatet av A-provet, eller om analys av b-provet inte begärs, kommer fallet att handläggas som en bekräftad regelöverträdelse. Idrottaren har dock möjlighet att presentera sina förklaringar till det positiva resultatet innan den juridiska delen fortskrider. Ärendet kommer enligt reglerna att hänvisas till anti-dopingdivisionen av CAS (CAS ADD) för bedömning enligt IOC:s anti-dopningsregler.

Christos Volikakis (född 25 mars 1988 i Volos) var mest framgångsrik under början av2000-talet, särskilt inom hastighetsdisciplinerna. År 2005, som junior, blev han grekisk mästare i tre ban-discipliner (hastighet, lagtempo och lagförföljelse) och vann en titel på landsvägen (lagtempolopp). Mellan 2006 och 2011 vann han elva nationella titlar.

Han representerade Grekland vid OS 2008, 2012 och 2016, dock utan några mer framskjutna placeringar.

Australiensiska cyklisten Robert Stannard avstängd i fyra år

Den australiensiska cyklisten Robert Stannard har fått fyra års avstängning efter att oegentligheter upptäckts i hans Athlete Biological Passport (ABP). UCI, cykelsportens styrande organ, har retroaktivt tillämpat den 25-årige cyklistens avstängning från och med den 17 augusti 2018, datumet för den initiala upptäckten av avvikelsen. Detta beslut tar hänsyn till förseningen i kommunikationen av cyklistens avvikelser till UCI. Stannard har också fått böter motsvarande 70 procent av sin lön för åren 2018 och 2019. Athlete Biological Passport (ABP) fungerar som ett elektroniskt register för professionella idrottare och övervakar biomarkörer under deras karriärer. Betydande förändringar i dessa markörer kan väcka misstankar om dopning bland tjänstemän. För närvarande är Stannard inte ansluten till något lag men har möjlighet att överklaga beslutet till Idrottens skiljedomstol (CAS). Tidigare körde han för WorldTour-laget Alpecin-Deceuninck, som så sent som förra året stoltserade med världsmästaren Mathieu van der Poel och toppsprintern Jasper Philipsen i sina led. År 2018 tävlade Stannard med Mitchelton-Scott Continental-laget innan han gick över som trainee till WorldTour-laget. Under denna tid säkrade han segrar i olika tävlingar, inklusive en etapp på U23 Giro d’Italia och U23 Il Piccolo Lombardia. För säsongen 2019 skrev Stannard på för Mitchelton-Scott WorldTour-laget och stannade med dem fram till 2021, varefter han gick med i Alpecin-Deceuninck. Rapporteringar om hans dopningsfall dök upp i augusti förra året.

“Jag har aldrig medvetet eller avsiktligt använt en förbjuden substans och kommer därför att be om att mitt fall hänvisas till UCI antidopingdomstol,” sade Stannard efter domen. “Jag ser fram emot att lämna in mitt försvar och är säker på att bli friad och fortsätta min karriär.”

Kazakisk cyklist dopingavstängd och sparkad från Astana

Ilkhan Dostiyev, en av Kazakstans största cykeltalanger, har använt CERA, Continuous Erythropoietin Receptor Activator. Den 22-årige cyklisten blev omedelbart – den 10 september 2024 – avskedad av sitt lag Astna. Han erkände att han använt den förbjudna substansen.

Alexandr Shushemoin, sportchef för Astana Qazaqstan Development Team, kommenterade: “Vi samarbetar nu fullt ut och öppet med alla inblandade organisationer för att klargöra alla detaljer om vad som hänt.”

Detta innebär att cykelsportens i Kazakstan åter har drabbats av ett hårt slag. Efter att de stora cyklisterna på 1990-talet avslutat sina professionella karriärer ställdes hoppet till Alexey Lutsenko, men hans erfarenhet har nu fått ge plats för den senaste upptäckten, Ilkhan Dostiyev. Hittills hade Dostiyev bara visat sin potential i mindre tävlingar, men hans kvaliteter var lovande. År 2023 slutade han på prispallen i en etapp av Visit South Aegean Islands Tour, en mycket populär tävling bland kontinentala lag. Dostiyev tog sin första UCI-seger i bergsetappen i Tour of Bostonliq och fortsatte med topp-10 placeringar i flera tävlingar. Även om han ännu inte hade säkrat en plats i Astana WorldTour-laget tävlade han för det kontinentala Vino SKO-laget innan han gick över till Astana Development Team. Hans form och resultat gav honom en chans med WorldTour-laget. Han slutade tvåa totalt i Tour of Rwanda och vann en etapp i Orlen GP. I en av årets viktigaste U23-tävlingar, Giro della Valle d’Aosta, vann han den första etappen, slutade tvåa i två andra etapper och blev tvåa totalt. Dostiyev vann också Turul Romaniei och fortsatte med elitlaget i Tour of Hainan.

Den 30 juli testade kazaken positivt för CERA i ett test utanför tävling. CERA användes flitigt i början av 2000-talet, men blev mindre populärt sedan man föstått att substansen var tämligen enkel att upptäcka. Några lovande cyklister, som Riccardo Ricco, som slutade tvåa i Giro d’Italia 2008 och vann flera etapper i Tour de France samma år, använde den och blev till slut avstängda på livstid efter flera överträdelser. År 2008 ledde Riccos positiva test till att hans lag, Saunier Duval, drog sig ur det franska loppet efter att resultatet offentliggjordes.

Många andra cyklister har stängts av för att ha använt CERA, inklusive italienaren Danilo di Luca, vinnare av Giro d’Italia 2007.

Schweiziska cyklisten Kevin Winters avstängning förlängs

Den schweiziska cyklisten Kevin Winter, som initialt straffades 2020 för doping, fick den 10 januari 2025 sitt straff förlängt efter att ha brutit mot förbudet mot att delta i idrottsliga aktiviteter under avstängning. Antidopingdomstolen har beslutat att förlänga hans avstängning med ytterligare två år, med retroaktiv verkan.

Winter, som från början fått en fyraårig avstängning för att ha testat positivt för tre förbjudna substanser (metenolon, stanozolol och testosteron) vid ett dopingtest utanför tävling i januari 2019, bröt mot reglerna igen den 7 mars 2020. Vid det tillfället deltog han som stödpersonal under Haselrennen-loppet, trots att han var avstängd.

Efter en utredning av Swiss Sport Integrity Foundation (SSI) bekräftades Winters inblandning i evenemanget, vilket ledde till domstolens beslut om den nya sanktionen. Utöver förläng-ningen av avstängningen måste Kevin Winter betala en böter och rättegångskostnader på totalt 1 500 CHF.

I ett officiellt uttalande påminde Swiss Sport Integrity om att “det är förbjudet att delta i tävlingar som idrottare eller i någon annan kapacitet (tränare, sportfunktionär etc) under en dopingavstängning.” De påpekade också att arrangörer för att undvika problem kan konsultera den fullständiga listan över avstängda personer på deras officiella webbplats.

Winters ursprungliga avstängning utfärdades av den schweiziska olympiska disciplin-nämnden efter att förbjudna substanser påträffades i hans kropp. Trots att cyklisten hävdade att han “aldrig medvetet dopat sig” och skyllde resultatet på ett kosttillskott, avfärdades hans förklaring. Enligt tribunalen kunde eller ville Winter inte tillhandahålla några bevis som styrkte hans påståenden.

Vid tidpunkten för den första avstängningen var Kevin Winter 29 år och i slutet av sin idrottskarriär. Hans bästa internationella resultat var en 17:e plats i Chrono Champenois 2016. Detta nya avsnitt i hans karriär belyser de allvarliga konsekvenserna av att bryta mot antidopingregler, både genom dopning och genom att inte följa avstängningsbeslut.

Australiensisk cyklist Robert Stannard avstängd i fyra år

Den australiensiska cyklisten Robert Stannard har fått en fyraårig avstängning efter att oegentligheter upptäckts i hans biologiska pass (ABP). UCI, det internationella cykelförbundet, har retroaktivt bestämt den 25-årige cyklistens avstängning från den 17 augusti 2018, då den initiala avvikelsen upptäcktes. Beslutet tar hänsyn till förseningen i kommunikationen om cyklistens avvikelser till UCI.

Stannard har också ålagts att betala böter motsvarande 70 procent av sin lön för åren 2018 och 2019..

För närvarande står Stannard utan lag, men han har möjlighet att överklaga beslutet till Idrottens skiljedomstol (CAS). Tidigare tävlade han för WorldTour-laget Alpecin-Deceuninck, som har världsmästaren Mathieu van der Poel och toppsprintern Jasper Philipsen i sina led, så sent som förra året.

“I sin dom fann domstolen att Robert Stannard gjort sig skyldig till en överträdelse av antidopingreglerna (ADRV) genom användning av en förbjuden substans eller metod på grund av oförklarliga avvikelser i hans biologiska pass 2018 och 2019”, meddelade UCI i ett pressmeddelande.”

Kazaken Ilkhan Dostiyev avstängd för erytropoietin (CERA)

Union Cycliste Internationale (UCI) har meddelat att den kazakiska cyklisten Ilkhan Dostiyev har blivit avstängd i fyra år efter ett dopningsregelbrott för närvaro av Methoxy polyethylene glycol-epoetin beta (CERA) i två prover. Proverna samlades in som underrättelsebaserad testning av International Testing Agency (ITA), utanför tävling den 30 juli 2024 och under tävling den 17 augusti 2024 under Turul Romaniei (Tour of Romania).

I enlighet med WADA:s och UCI:s antidopningsregler började avstängningsperioden den 9 september 2024 och kommer att vara i kraft fram till den 8 september 2028.

UCI delegerade de operativa aktiviteterna för sitt antidopningsprogram till ITA för oberoende expertförvaltning i januari 2021.

Kateřina Nash behandlade sin döende hund med dopingklassad medicin

Kateřina Nash (född Hanušová ; född 9 december 1977 i Prachatice i dåvarande Tjeckoslo-vakien) är en tjeckisk längdskidåkare och cyklist som tävlade från 1994 till 2003 i skidåkning och sedan i cykling för Clif Pro Team. Nash tävlade internationellt i längdskidåkning och representerade Tjeckien vid vinter-OS i Nagano 1998 och Salt Lake City 2002. Hon slutade sexa i 4×5 km stafett i Nagano 1998 och hade sin bästa individuella avslutning på 2 : e plats i 15 km tävlingen i Salt Lake City 2002.

Sedan hon bytte till cykling har Nash vunnit VM-brons i cykelcross 2011 och 2017 samt tagit åtta världscupsegrar i mountainbike och cykelcross. Hon tävlade vid olympiska sommarspelen 2012 i London och slutade på 14:e plats i mountainbike för damer. Nash valdes till vice ordförande för Union Cycliste Internationale (UCI) i september 2021 innan hon senare samma år omvaldes som ordförande för organisationens idrottskommission.

Nash bor i Kalifornien och testades av myndigheter från USA:s antidopingbyrå (USADA). Resultaten som dök upp några dagar senare på USADA:s kontor väckte uppmärksamhet. En spårmängd (0,07 miljarddelar av ett gram per milliliter) av ett ämne som kallas capromorelin hade hittats i Nashs urin. Trots att mängden var minimal, räckte det för att utlösa beteck-ningen ”positivt dopingprov.” Det positiva dopingprovet för ghrelinagonisten carpomorelin lämnades vid ett test utanför tävlingssammanhang som genomfördes den 24 oktober 2022. Capromorelin var då inte specifikt listat på WADA förbudslista men betraktas som ett ”icke-specificerat ämne” inom klassen peptidhormoner, tillväxtfaktorer, relaterade substanser och mimetika.

USADA:s vetenskapliga team undersökte fallet närmre. Först upptäckte man att capromorelin fanns i ett läkemedel som heter Entyce, som ges för att öka aptiten hos sjuka hundar. Därefter började USADA:s chefsforskare, Dr. Matt Fedoruk, och andra att applicera medicinen på sin egen hud. Inom några dagar testade de positivt. Det synliggjorde på för- och nackdelarna med antidopingens användning av alltmer känsliga instrument som kan upptäcka minimala spår av substanser.

Nash hade administrerat medicinen oralt till sin hund varje dag under de sista veckorna av husdjurets liv i ett försök att bibehålla vikten. Nash uppgav att hennes hund Ruby led av tumörer i lever och mjälte och att den bara kunde äta om den fick aptitstimulerande medel. På grund av svårigheterna med att ge orala mediciner till husdjur kom Nash ofta i kontakt med den flytande medicinen via sina händer, och medicinflaskan varnade inte användare för risken för kontaminering genom transdermal exponering.

USADA, tillsammans med laboratorieexperter, genomförde en studie av transdermal exponering med samma husdjursmedicin som innehåller capromorelin, vilket fastställde att direktkontakt med medicinen skulle kunna orsaka ett positivt test. USADA gjorde tillsammans med laboratorieexperter studier över den transdermala effekten av carpomorelin. Viktigt är att dessa studier visade att idrottarens exponeringsscenario med medicinen överensstämde med de spårnivåer, 0,07 ng/mL (70 delar per biljon), av capromorelin som hittades i hennes urinprov. Det finns för närvarande ingen tröskel för capromorelin, så vilken nivå som helst utlöser ett positivt fynd.

Den förbjudna substansen kom således in i Katerina Nashs kropp när det flytande husdjursläkemedlet kom i oavsiktlig hudkontakt på hennes händer när hon administrerade läkemedlet till sin hund, som närmade sig slutet av dess liv, dagarna före provtagningen.

Nash blev tillfälligt avstängd från både sin sport och sin position som ordförande för idrottskommissionen i det internationella cykelförbundet medan fallet pågick. Hon sade att hon var fullt medveten om att vissa människor kommer att se ordet ”dopning” bredvid hennes namn och dra slutsatser som inte var sanna.

USADA trodde dock på förklaringen till det positiva dopingprovet och friade henne från en fyraårig avstängning.

Colombiansk cyklist avstängd för bruk av kvinnliga överordnade hormoner

Idrottens skiljedomstol (CAS) bekräftade den 10 maj 2025 det fyraåriga avstängningsbeslutet mot den colombianske cyklisten Miguel Ángel López, som kom trea i Giro d’Italia och La Vuelta 2018, efter att ha avslagit hans överklagan. Cyklisten, som dömdes den 25 juli 2023, testade positivt för menotropin.

Det disciplinära förfarandet efter en utredning som genomfördes av ITA (International Testing Agency) baserat på bevismaterial från den spanska Guardia Civil och den spanska antidopingsorganisationen (CELAD) inom ramen för den så kallade Operation “Ilex”, som rörde läkaren Marcos Maynar. Internationella cykelförbundet (UCI) hade först tillfälligt stängt av López efter att ha fått in bevis från spansk polis och den nationella antidoping-organisationen.

Menotropiner (human menopausal gonadotropin, hMG) är en hormonell aktiv blandning av substansr för behandling av infertilitet. Menotropin extraheras från kvinnlig urin i meno-pausen och innehåller höga halter hypofysgonadotropiner, FSH (follikelstimulerande hormon) och LH (luteiniserande hormon)

López, som fått smeknamnet ”Superman” i unga år tack vare sin klättringsförmåga, särskilt i bergsetapperna i tävlingar som Giro d’Italia, La Vuelta och Tour de France, betraktades som en av Colombias mest talangfulla cyklister och en av världens bästa. Trots att han saknade erfarenhet av europeisk cykling vann han Tour de l’Avenir – en tävling för U23-cyklister som fungerar som en inkörsport till proffslivet, och där flera tidigare vinnare blivit stjärnor. Han tog snabbt steget upp till eliten och visade snart sin skicklighet som klättrare.

År 2018 axlade han en ledarroll i Astana och slutade på pallen i det årets Giro d’Italia bakom fyrfaldige Tour de France-vinnaren Chris Froome och Tom Dumoulin. År 2020 vann han sin första etapp i Tour de France, med mål på Col de la Loze – en av loppets tuffaste och längsta stigningar.

Vid tidpunkten för sin första avstängning tävlade López för tredjenivålaget Medellín-EPM, efter att ha blivit avskedad av Astana-laget i december 2022. Han blev också tillfälligt avstängd i en vecka efter att ha gripits på Madrids flygplats i juli 2022.

Under sin tid med det kazakiska laget Astana nådde han de flesta av sina segrar och internationella framgångar, med två perioder i laget. Han hade även en period i det spanska laget Movistar, där han hamnade i rubrikerna efter att ha hoppat av Vuelta a España 2021 medan han låg trea totalt, på grund av en konflikt med lagledningen. Hans kontrakt avslutades därefter, och han återvände till Astana. Det kazakiska laget angav López påstådda kopplingar till Marcos Maynar, en spansk läkare som är i centrum för en dopingsutredning av ITA, som skäl för hans avskedande.

Trots ett ibland hetlevrat temperament på cykeln har hans karisma gjort honom oerhört populär och gett honom ett stort följe i hemlandet Colombia. Under det senaste decenniet har han konkurrerat med andra framstående colombianska cyklister som Rigoberto Urán, Nairo Quintana och Egan Bernal i kampen om segrar i världens främsta tävlingar.

Cykelförbundet stänger av före detta elitcyklisten Antwan Tolhoek i fyra år

Antwan Tolhoek (född 29 april 1994) är en nederländsk cyklist som senast tävlade för UCI Continentallaget Sabgal–Anicolor för flera år sedan

Född i Yerseke, togs Tolhoek ut som en del av LottoNL-Jumbos trupp till Vuelta a España 2017. I december 2017 blev han avstängd i två månader av sitt lag för innehav av sömn-tabletter under ett träningsläger inför säsongen – vilket stred mot lagets interna regler. I juli 2018 togs han ut till startlistan för Tour de France 2018. I maj 2019 togs han även ut till startlistan för Giro d’Italia 2019.

Hans far, Patrick Tolhoek, var också professionell cyklist.[9]

Den 15 juli 2025 meddelade en skiljedomstol att den nederländske cyklisten inte får tävla förrän den 6 februari 2028, efter att anabola substanser upptäckts i hans dopingprov. Den 31-årige cyklisten, som tidigare tävlade för Jumbo-Visma och Trek-Segafredo, hade redan varit frånvarande från toppnivån inom cykelsporten en tid.

Antwan Tolhoek, en cykelbergsklättrare känd för sitt mod och sin aggressiva körstil i högalpina etapper, har blivit sanktionerad med avstängningsperiod som började den 7 februari 2024.

Hans karriär hade redan stannat upp under 2023 efter att han lämnat toppteam som Jumbo-Visma (2017–2021), där han agerade hjälpryttare åt lagkaptenerna Jonas Vingegaard och Primož Roglič. År 2024 gick han vidare till det portugisiska kontinentallaget Sabgal–Anicolor, ett andradivisionslag.

Den 7 februari 2024, medan han tävlade för Sabgal, blev Tolhoek notifierad av UCI om ett negativt analytiskt fynd från ett utomtävlingsprov som genomfördes den 27 november 2023. Testet utfördes av International Testing Agency på uppdrag av UCI.

Tolhoek visade stor potential under sina år som amatör i Rabobanks utvecklingslag och tog steget till proffsnivå med Roompot–Oranje. Hans starka insatser, särskilt i rollen som lagspelare, ledde till ett kontrakt med Jumbo-Visma – ett av världens främsta lag och en dominerande kraft i Grand Tours.

År 2023 blev Jumbo-Visma det första laget i historien att vinna Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España under samma säsong med tre olika cyklister: Jonas Vingegaard, Primož Roglič och Sepp Kuss. Tolhoek har dock alltid varit mer av en hjälpryttare än en segrare, även om han tog en etappseger i Tour de Suisse 2019.

Fransk cyklist som avslutat sin karriär avstängs i fyra år för bloddoping

Franck Bonnamour, född 20 juni 1995 i Paris, är en fransk före detta tävlingscyklist som tävlade professionellt mellan 2016 och 2024. Hans far, Yves Bonnamour, var också professionell cyklist. Franck fullföljde sin första Grand Tour i Tour de France 2021, där han placerade sig på 22:a plats.

Union Cycliste Internationale (UCI) meddelar ni i augusti att UCIs antidopningsdomstol har funnit att Franck Bonnamour hade en oförklarlig avvikelse i sitt biologiska 2022. Som en konsekvens har domstolen ålagt cyklisten en fyraårig avstängning. Avstängningsperioden började den 5 februari 2024 och kommer att gälla till och med den 4 februari 2028.

ÖVRIGA PERSONER AKTUELLA I CYKELDOPINGSAMMAHANG

Läkaren Luis Garcia del Moral

Den spanske läkaren Luis Garcia del Moral praktiserade medicin i Valencia i Spanien på TenisVal Academy. Han var i den verksamheten mest känd för att ha behandlat kända tennisspelare, däribland Sara Errani (senare dopingavstängd). Enligt klinikens hemsida skall han ha varit medicinsk rådgivare i La Liga-klubbarna Barcelona, ​​​​Valencia och flera andra fotbollsklubbar.

Del Moral blev 1993 medicinskt ansvarig för det spanska cykellandslaget, en post som han stannade på fram till 1998. I uppdraget ingick också arbete under OS i Atlanta 1996. Under en utfrågning inför CAS i Lausanne 2016 erkände han att han tillhandahållit erytropoietin och tillväxthormoner till spanska elitcyklister. García Del Moral uppgav som vittne under ed att det mellan 1993 och 1998 fanns ett dopingsprogram hos det spanska cykelförbundet. Enligt Del Moral var den italienska dopingsläkaren Michele Ferrari då ledande. Han kommenterade också läget på 1990-talet vid det spanska förbundet, där han då var lagläkare. Han angav att Ferrari fick betalt för sina tjänster och för att ha levererat kortikosterider, erytropoietin och tillväxthormoner. Del Moral visade bevis på en betalning till den italienska dopingläkaren fyra dagar före OS 1996 i Atlanta. Det var sedan Del Moral som administrerade dopingen till idrottarna.

del Moral blev (senare) mest känd som läkare för det amerikanska cykellaget US Postal Service Pro Cycling 1999–2003. I US Postal ska han ha haft ett separat rum i bussen, under turnéerna. I det här rummet ska han ha utfört bloddoping och gett cyklisterna dopingråd.

USADA ansåg sig ha bevis för att del Moral då hjälpte enskilda cyklister, inklusive ett antal tidigare USPS-lagmedlemmar, med deras doping. Bevisen i del Morals fall visade att han från 2000 var intimt involverad i blodtransfusioner genom att han tog med cyklisterna till sin idrottsmedicinska klinik i Valencia där han tappade blod för att sedan ge blodet tillbaka som blodtransfusioner. del Moral hjälpte också till med saltlösningsinfusioner för att hålla cyklistens blodnivåer under tröskelvärdena för att undvika upptäckt av dopingen. Förutom blodtransfusioner och saltlösningsinfusioner administrerade del Moral förbjudna prestations-höjande läkemedel inklusive erytropoietin, testosteron, kortikosteroider och hGH till cyklister genom att tillhandahålla dessa läkemedel till dem, rekommendera användningen av dessa läkemedel och direkt injicera cyklisterna med dessa förbjudna mediciner.

Den 1 juli 2012 beslutade USA:s USADA att stänga av Garcia del Moral på livstid på grund av

Innehav av förbjudna substanser och/eller metoder inklusive erytropoietin, blodtransfusioner och tillhörande utrustning, testosteron, hGH, kortikosteroider, och dopingmaskerande medel

Handel med EPO, blodtransfusioner, testosteron, hGH, kortikosteroider och maskeringsmedel till professionella cyklister

Administrering och/eller försök till administrering av EPO, blodtransfusioner, testosteron, hGH, kortikosteroider och dopingmaskerande medel till professionella cyklister

Att ha hjälpt, uppmuntrat, gjort sig skyldig till medhjälp, täckt upp för och annan delaktighet där ett eller flera regelbrott och/eller försök till regelbrott inom professionell cykling gjorts.

Internationella tennisförbundet ratifierade USADA:s beslut, det vill säga att inte tillåta Dr Garcia del Moral att delta i något sanktionerat tennisevenemang och neka honom ackreditering till all tennisverksamhet.

2016 ingick dock del Moral ett samarbetsavtal med WADA, Union Cycliste Internationale (UCI) och USADA, och lämnade vittnesmål vid Court of Arbitration for Sport (CAS) förhör angående Johan Bruyneel, Pedro Celaya Lemaza och Pepe Marti, vilka varit aktuella för doping i US Postal Service Pro Cycling. CAS-panelens skiljedomare fann då att doktor del Morals vittnesmål var trovärdigt, sanningsenligt och användbart i deras beslut angående Bruyneel, Celaya och Marti.

Ett samarbetsavtal från 10 juli 2017 föreskrev dock att eventuell förkortning av läkarens avstängning – från livstid till fem år – inte skulle träda i kraft förrän ett slutgiltigt beslut nåddes av CAS avseende de tre ovan nämnda, vilket skedde den 24 oktober 2018. Den 26 oktober 2018 (mer än sex år efter domen) tillkännagav således USA:s antidopingsbyrå (USADA) att doktor del Moral, som tidigare lagläkare för US Postal Service Pro Cycling-teamet, hade beviljats ​​en kortare avstängningsperiod som ersatte hans tidigare livstidssanktion från USADA eftersom han samarbetat under utredningen av de övriga misstänkta för doping. Han var fri att delta inom idrotten igen.

Enligt senast tillgängliga massmediekommentar arbetar han nu som chef för Institutet för idrottsmedicin i Valencia.

Doktor Walter Virú och Operation Grail

Walter Virú Rodríguez är en peruansk läkare, specialiserad på idrottsmedicin. Han studerade medicin i Spanien och bosatte sig därefter i Valencia. Virú började cykla för tränaren Vicente Belda, en före detta cyklist som senare innehade positionen som sportchef för det professionella cykellaget Kelme. Efter att ha börjat som idrottsläkare med amatörlaget flyttade Virú senare till det professionella laget, där han träffade läkarna Eufemiano Fuentes (överläkare) och Yolanda Fuentes (syster till den förra).

I Tour de France 2003 kollapsade cyklisten Jesús Manzano under loppet. 2004 avslöjade Jesús Manzano för tidningen Diario AS dopingmetoderna han hade använt under sin tid på Kelme , och pekade på lagets läkare som ansvariga. I fallet Virú förklarade Manzano att läkaren förvarade påsar med lagets cyklisters blod på sitt kontor i Valencia för att vid behov kunna ge blodtransfusioner. Enligt Manzanos berättelse var dessa påsar oidentifierade (det vill säga, det verkade inte finnas något system för att veta vilken blodpåse som hörde till vem). En påse blod transfunderades av två Virú-samarbetspartners utan att de visste vems blodet var, vilket ledde till en överkänslighetsreaktion av typ II (från transfusion av blod från en givare med en inkompatibel blodgrupp med mottagaren). Manzano förklarade att han sedan fick metylprednisolon för att minska symptomen och att man avslog önskemål om å vård på sjukhus. När cyklisten tydligen hade återhämtat sig gick han till Valencias tågstation för att återvända till Madrid. När han redan satt i bilen återfick han det starka obehaget och rädslan för möjligheten att dö. Informationen nådde Kelmes sportchef genom hans mamma, som i sin tur meddelade Dr Virú. Denne dök upp på stationen och flyttade till cyklisten tillbaka till sitt kontor men stannade vid ett apotek på väg för att köpa mer kortison. Manzano överlevde och återhämtade sig.

Det året vann Virú ett pris på 200 000 euro i lotteriet. Detta faktum väckte misstankar hos polisen, som redan följde Viru, om ett möjligt brott om penningtvätt .

Manzano har berättat att dr Fuentes under Vueltan 2003 anlände till hotell där cyklisterna bodde körandes en Porsche med termosar innehållande sprutor med erytropoietin utan att ens försöka dölja dem. Det fanns alltid en organisation för att transportera dopingpreparaten.

I Frankrike var det en sjuksköterska vars smeknamn var Paloma Blanca. Man betalade henne 27 000 Euro för att göra detta. Varje cyklist betalade 3 000. Hon transporterade erytropoietin, testosteron och ett syntetiskt (veterinärmedicinskt) hemogloblin från hotell till hotell. Alla cyklisterna kände till detta.

Det förelåg också problem med ett av de fyra spanska laboratorierna som akrediteras av Internationella Cykelunionen, UCI. Detta laboratorium som ansvarar för att skicka “UCI-vampyrerna” (läkare) för att ta proverna under Vuelta och andra lopp var samma laboratorium som ansvarar för läkarbesöken till cyklisterna, de följde cyklisterna och gav dem stämpelgodkännande på sina licenser. Ägaren till denna klinik, en känd hemotolog, ringde Walter Virú, som läkare för Kelme, för att larma dem dagen innan ”UCI-vampyrerna” skulle komma för att ta proverna från cyklisten. Han gjorde samma sak med Del Moral, läkaren för US Postal-teamet.

Manzano redovisade vidare om en gång när Virú förvärvat ryskt erytropoietin och ville veta renheten i det innan han använde det. Han gav en del av det till den här det speciella laboratoriet och fick dem att bekräfta att erytropoietinet höll rimlig kvalitet.

Manzano påstod också att antidepressiva medlen följde nästan automatiskt med andra dopingbehandlingar. Själv tog han upp till 8 piller Prozac om dagen när han tävlade. Han säger att han aldrig testade positivt eftersom han använt ett rött pulver som gjorts i ett illegalt laboratorium för att förstöra urinprov. Detta pulver kom i form av ett riskorn som stoppades in i penis innan man kissar.

2006 ägde Operation Puerto rum, en antidopningsutredning utförd av spanska polisen som upptäckte ett brett nätverk av dopning som leddes av doktor Eufemiano Fuentes, en kollega till Virú år tidigare och arresterad i denna operation. Enligt tidningen El País klarades sig Virú genom att en plötslig minskning av polistilldelningen till dopingutredandet minskade utredningskapaciteten i Valencia (polisen fokusera sin verksamhet till Madrid) trots att man hade övervakat Virú och hittat bevis på en dopinghärva som skulle ha idrottare från olika discipliner som klienter.

Den 24 november 2009 , som en del av Operation Grail , arresterades dock Virú av polisen som den påstådda huvudmannen för ett dopingnätverk. Operationen, där ytterligare 10 personer greps (inklusive hans fru och två barn, en farmaceut och en farmaceutstudent) och totalt 15 sökningar genomfördes samtidigt i Valencia, Barcelona, ​​Murcia och Granada. Det beslagstogs hormoner (inklusive erytopoietin och tillväxthormon ) och andra förbjudna substanser. Juan Domingo Virú, apotekare och son till Walter Virú, arresterad samtidigt. Han var en nära samarbetspartner till sin far och skaffade fram läkemedel som distribuerades av nätverket via hans apotek.

Förutom dopningsmedel som erytropoietin, CERA (långverkande erytropoietin) och tillväxthormon erbjöd nätverket sina kunder substanser för att maskera dopingsubstanserna och på så sätt förhindra att positiva dopningskontroller.

Bland den dokumentation som beslagstogs hos Virú fanns det gamla journaler, behandling- och förberedelseplaner från tiden när han var läkare för Kelme cykellag, säsongen 2003. De beslagtagna pappren, identiska med bevisen som presenterades av Jesús Manzano i mars 2004 under hans dopingbekännelse för Diario As användes också som en brygga till förståelsen för det som hände runt hans kollega Eufemiano Fuentes i Operation Puerto.

I oktober 2016 meddelades att Virú blivit avstängd från medicinsk praktik i två år genom ett domstolsbeslut. Den peruanska läkaren dömdes också officiellt till sex månaders fängelse, men han kom inte behöva avtjäna tiden eftersom straffet ersattes med böter på 3 780 Euro.

Virús son, Juan Domingo Virú, ägaren till ett apotek i Montserrat, fick ett liknande straff, liksom hans fru och de sex andra inblandade. Alla inblandade fick straff men slapp dock sitt i fängelse.

Hajo Seppelt

Hans-Joachim ”Hajo” Seppelt (född 1963 i Västberlin) är en tysk journalist och författare, som sett som sin huvuduppgift att avslöja doping – och i viss mån också oegentligheter inom antidopingen.

Sedan 1985 har Seppelt arbetat som sportreporter för Tysklands främsta publika TV-bolag ARD. Han har också arbetat för det offentliga TV-bolaget Sender Freies Berlin i Berlin och dess efterträdare 2003 Rundfunk Berlin-Brandenburg . Efter att ha arbetat i många år som livekommentator för simevenemang för ARD, fråntogs han denna tjänst på försommaren 2006. Seppelt sa att detta var en reaktion på ett privat mejl, där han kritiserade ARD:s okritiska rapportering om doping. Sedan 2006 har han i stället arbetat som frilansjournalist för ARD och har gjort en rad reportage och dokumentärfilmer om doping. Han har granskat de flesta idrottsgrenar, däribland cykling.

Cykling

År 2006 skrev Seppelt ett flertal artiklar om dopingproblemet vid cykling. Bland annat ledde hans undersökning till identifieringen av den tyska läkaren Markus Choina som medlem i dopingsnätverket organiserat av den spanska läkaren Eufemiano Fuentes. I november samma år mottog han Leuchtturmpriset  (ett specialpris för undersökande journalistik) av journalistföreningen Netzwerk Recherche för sin exklusiva forskning, rapporter och avslöjanden om elitcyklisterna Jan Ullrich och Floyd Landis och läkaren Eufemiano Fuentes.

I kölvattnet av Seppelts undersökningar erkände i september 2010 den då bästa cyklisten i världen, Alberto Contador för Internationella cykelförbundet (UCI) att han som vinnaren av Tour de France egentligen hade testat positivt under ett dopingstest. Det avslöjas att UCI ville hålla hemligt Contadors positiva clenbuteroltest under Tour de France i juli 2010, men i februari 2012 blev Contador retroaktivt (!) avstängd i två år från och med augusti 2010 till augusti 2012, av CAS för användning av clenbuterol.

I en ytterligare rapport om “Systematisk doping inom cykling och fotboll“ som Andreas Singler publicerade 2015 på grundval av domstolshandlingar från Freiburgs åklagarkammare framgår att idrottsläkaren Armin Klümper planerade och genomförde doping som finansierades bland annat av Tyska cykelförbundet. Singler rapporterade att Klümper mellan 1979 och 1984 fick tillgång till humant tillväxthormon flera gånger genom receptbedrägerier. På den tiden framställdes fortfarande tillväxthormon från hypofysen hos mänskliga kadaver och var inte tillgängligt för behandling utom på helt specificerade indikationer.1985 förbjöds dessa läkemedel på grund av hälsoriskerna men kunde då ersättas med genetiskt framställt tillväxthormon.

Den brittiske cyklingsläkaren Richard Freeman

Richard Freeman (född 1960) är en före detta idrottsläkare. Freeman arbetade som chef för medicinsk verksamhet och chef för sportvetenskap på fotbollsklubben Bolton Wanderers FC från 2001 till 2009. Han började arbeta för British Cycling och Team Sky 2009. Han sa upp sig från British Cycling i oktober 2017, med hänvisning till “stressrelaterade problem.”

Den 23 juli 2023 fick den förre brittiske landslagsläkaren och läkaren för Team Sky Richard Freeman sitt slutgiltiga straff om fyra års avstängning av UK Anti-Doping (UKAD) för brott mot dopingreglerna. Han döms för att ha beställt och förvalt 30 påsar med testosterongel (Testogel) och ljugit för UKAD om detta (Possession of a Prohibited Substance och (vid två tillfällen) Tampering).

Det är av intresse att påpeka att det rör sig om långa tidsintervall, men att antidopingverk-samheten så småningom får fram resultat. Det var i september 2016 som UKAD påbörjade en undersökning efter att ha fått information om att det var sannolikt att doping förekommit i det engelska cykellaget Sky Team vid tävlingen Critérium du Dauphiné i juni 2011. Det rörde sig i första hand om ett paket (kallat ”the Jiffy Bag”) som doktor Freeman levererade vid slutet av tävlingen.

Den 12 juni 2011 fick således Freeman en väska av den brittiske cykeltränaren Simon Cope. En undersökning av händelse, utförd av UK Anti-Doping, avslöjade att väskan hade körts av Cope i ett privatflygplan till Genève i Schweiz, där den sedan kördes till La Toissure i Frankrike. Innehållet i väskan är omtvistat, men indicier talar för att det rörde sig om dopingpreparat som levererades på detta dyra sätt. Senare i juni sökte, och fick, Freeman en dispens för elitcyklisten Bradley Wiggins att ta det dopingklassade kortisonpreparatet triamcinolon. Freeman förnekar alla brott kring detta och säger att han “följde dispens-systemet. Freeman hävdade att hans bärbara dator, där medicinska register över cyklisterna förvarades, stals från ett grekiskt hotell 2014. Därmed är innehållet i väskan inte säkerställt. Freeman hävdar att väskan innehöll Fluimucil (det slemlösande preparatet acetylcystein) men denna medicin är allmänt tillgänglig i hela Europa och behovet av att få medicinen skickad från England ifrågasattes därför.

Under utredningen framkom att det hade levererats 30 påsar med läkemedlet Testogel – testosteron i gelform avsett att styrka på huden – till British Cyklings huvudkontor vid Velodromen i Manchester i maj 2011 (det vill säga 12 år innan utredningen avslutades med bestraffningsbeslutet). Som en del i utredningen intervjuade UKAD doktor Freeman i februari 2017 varvid han hävdade att han hade med sig testosteronet till någon av de i cykelteamet som inte tillhörde tävlingscyklisterna, men att Testogel hade återlämnats till leverantören för förstörelse. Dr Freeman kunde inte namnge den “icke-cyklist” som han påstod att Testogel var ämnat för, med hänvisning till patientsekretess. Han hävdade att han hade skrivit till patienten och bett denne att häva sekretessen, men att han hade vägrat att samtycka till att ärenden skulle diskuteras med UKAD.

UKAD fortsatte dock att utreda ärenden relaterade till Testogel, särskilt Freemans påstående att beställningen hade gjorts för en “icke-cyklist”, en medlem av British Cyclings personal. Bevis som erhållits av UKAD indikerade att Testogel inte hade återlämnats till leverantören som Dr. Freeman påstod. I april 2017 hänvisade UKAD ärendet till General Medical Council (GMC) avseende UKAD:s oro över Freemans beteende och yrkesutövning. GMC utredde sedan Dr. Freeman och inledde ett fall inför den oberoende Medical Practitioners Tribunal Service (MPTS) i oktober 2019. Freeman ställdes inför en domstol inför Medical Practitioners Tribunal Service (MPTS), varvid förhandlingen sträckte sig över två år. Domstolen började arbeta i början av november 2019, varvid anklagelserna relaterade till incidenterna i maj 2011. General Medical Council (GMC) hävdade också att Freeman i maj 2011 beställt 30 tuber Testogel (testosteron) från Fit4Sports Limited till National Cycling Center i Manchester. Freeman erkände 18 av de 22 anklagelserna mot honom, inklusive påståendet “att han bad leverantören Fit4Sport att felaktigt hävda att Testogel hade skickats av misstag”. Den anställde som skickade det falska e-postmeddelandet hävdar att “hon litade på Dr Freeman eftersom han är läkare” och att de 30 Testogel-tuberna aldrig returnerades till företaget.

Även om Freeman erkände anklagelserna, hävdade han att testosteronet var avsett för den tidigare tekniska chefen för brittisk cykel, Shane Sutton, för att behandla dennes påstådda erektila dysfunktion, vilket Sutton starkt förnekade. Domstolen motsatte sig Freemans begäran om att släppa de återstående fyra åtalspunkterna. Domstolen ajournerades på grund av Freemans hälsa, men återupptogs i oktober 2020. Freeman sa då att han använde “en skruvmejsel eller trubbigt instrument” för att förstöra en bärbar dator som kan ha innehållit information som var viktig för utredningen. Freeman sa att han gjorde det av rädsla för att informationen skulle kunna hackas, och uppgav att incidenten hade inträffat under en period av ohälsa. Freeman sa också att han i hemlighet tog hem de 30 doserna med Testogel samma dag som de levererades till National Cycling Center och hällde ut dem i slasken. Han hävdade också att en före detta medicinsk chef, Steve Peters, hade bett honom att behandla ledande befattningshavare och personal samt cyklister gratis.

Den 14 oktober meddelade Freeman att han förlorat medicinsk information från en tredje dator efter att Union Cycliste Internationale (UCI) begärt bloddata från cyklister efter 2011 års Giro D´Italia och Tour de France.

I mars 2021 fann en MPTS-tribunal det bevisat att Freeman hade beställt testosteron och “kände eller trodde” att det var avsett för en ospecificerad cyklist i maj 2011 för att förbättra dennes idrottsprestation. Det fanns också bevisat att han hade ljugit för UKAD under utredningen när han påstod att Testogel hade beställts åt en “icke-cyklande” patient och hade återlämnats till leverantören. Freeman hävdade att han gjordes till syndabock, men att det inte fanns några bevis på något fel från Freemans kollegor, British Cycling, eller Team Sky:s sida.

I en andra fas övervägde domstolen Freemans lämplighet att utöva medicin mot bakgrund av domen.  General Medical Council, GMC, hävdade att Freeman var olämplig att praktisera på grund av “allvaret i tjänstefel, upprepning av tjänstefel och bristande insikt om hans tjänstefel.” Den 19 mars dömdes Freeman till att permanent bli av med sin läkarlegitimation. Freeman förlorade därmed också sitt arbete som allmänläkare vid Great Harwood Medical Center i Lancashire. I april 2021 överklagade Richard Freeman till Högsta domstolen i Manchester för att bestrida domen.

Utöver den civila juridiska processen har idrotten utrett dopingmisstankar inom cykling. I februari 2021 anklagade UK Anti-Doping (UKAD) Freeman för två antidopingbrott: “innehav av ett förbjudet ämne” och “manipulering eller försök till manipulering av någon del av dopingkontroller”. Den 22 december 2020 (under pågående MPTS-utredning) stängde UKAD av tillfälligt Freeman och åtalade honom för överträdelser av antidopningsreglerna. Han åtalades för en Artikel 2.6 överträdelse enligt de brittiska antidopningsreglerna 2009 för “Innehav av en förbjuden substans”, nämligen testosteron, i samband med kontakt med en idrottare, evenemang eller träning. UKAD åtalade också Richard Freeman för två separata Artikel 2.5 överträdelser enligt de brittiska antidopning-reglerna 2015 för “Manipulation”. Den första manipulationsoverträdelsen gällde att Freeman medvetet gav UKAD falsk information om att Testogel hade återlämnats till leverantören. Den andra manipulationsoverträdelsen gällde att Freeman medvetet gav UKAD falsk information om att han hade skrivit till en icke-cyklande personalmedlem och bett honom att häva patientsekretessen och påstått att denne hade vägrat att göra det.

En oberoende tribunal i National Anti-Doping Panel sammankallades i juli 2023 för att pröva UKAD:s fall mot Richard Freeman och fann alla anklagelser bevisade. Tribunalen var övertygad om att Freeman hade “avsett att göra den förbjudna substansen tillgänglig för en eller flera av sina idrottare” med den förbjudna substansen som levererades till Manchester Velodrome. Den oberoende tribunalen fann att UKAD också hade bevisat den andra manipulationsoverträdelsen mot läkaren, vars “beteende underminerade dopningskontrollen”. Den oberoende tribunalen i National Anti-Doping Panel straffade Freeman med ett fyraårigt förbud, från och med den 22 december 2020 (datumet för hans tillfälliga avstängning), vilket gör honom obehörig att delta i någon idrott som följer World Anti-Doping Code fram till den 21 december 2024.

Denna dom skickar ett starkt budskap till allt stödpersonal för idrottare att reglerna gäller lika mycket för dem som för idrottarna, och att de har ett tydligt ansvar att upprätthålla integritetsvärden inom sporten. När de misslyckas med detta kommer alla ansträngningar att vidtas för att säkerställa att reglerna efterlevs.

Dick Pound

Richard William Duncan Pound (född 22 mars 1942 i St Catharines, Ontario ), mer känd som Dick Pound, är en före detta kanadensisk elitsimmare, advokat och talesman för etik inom sport. Han var den första presidenten för World Anti-Doping Agency (WADA) och vice ordförande för Internationella olympiska kommittén (IOK). Han är för närvarande den medlem som suttit längst i IOK.

Pound är en tydlig förespråkare för strikta drogtester för idrottare och har framfört många anklagelser om fusk och officiell korruption, några av dem ifrågasatta, på grund av tvister kring testnings- och rapporteringsprocedurerna. Tidningen Time presenterade honom som en av de “100 mest inflytelserika människorna i världen ”. Han var kansler vid McGill University och var ordförande i styrelsen för Olympic Broadcasting Services .

Kontrovers med Lance Armstrong

I januari 2004 citerade Le Monde Pound som sa att “allmänheten vet att åkarna i Tour de France och de andra dopar sig.” Detta föranledde en starkt formulerad tillrättavisning från Lance Armstrong, som kallade Pounds kommentarer “vårdslösa och oacceptabla.” Pound sa att han var förvånad över den personliga karaktären av Armstrongs svar eftersom han aldrig hade nämnt cyklisten vid namn. Ungefär samtidigt använde forskare vid ett franskt dopinglaboratorium frysta urinprover från Tour de France 1999 för att hitta ett nytt sätt att detektera erytropoietin. Proverna hade inga namn kopplade till sig, bara nummer, och lämnades ut endast för forskningsändamål. I L’Équipe den 23 augusti 2005 rapporterades emellertid att man hittade dokumentation som länkade siffrorna med cyklisterna, och resultaten från forskningen med prover kopplade till Armstrong visade att sex av hans 15 prover hade spår av erytropoietin. Pound berättade för media att det “nu var en skyldighet för Lance Armstrong och de andra att förklara hur substansen kom in i deras system.”

Union Cycliste Internationale inledde en utredning, ledd av advokat Emile Vrijman, tidigare chef för den nederländska antidopningsbyrån (och senare försvarsadvokat för idrottare som anklagas för doping). I sin 132-sidiga rapport, som läcktes till media den 31 maj 2006, hävdade Vrijman att inga korrekta register förts över proverna och att det inte hade funnits någon dokumentation om hur proverna transporterats eller förvarats, vilket gjorde dem ogiltiga. Rapporten var också mycket kritisk mot WADA och Pound och drog slutsatsen att de specifikt hade riktat in sig på Armstrong och UCI. Rapporten krävde också en utredning för att “fokusera på kommunikationen mellan Dick Pound och media” och rekommenderade att inga disciplinära åtgärder skulle vidtas mot några idrottare. Som svar avfärdade Pound Vrijman-rapporten som “med så bristande professionalism och objektivitet att den gränsar till farsartad.” WADA släppte ett officiellt uttalande som kritiserade Vrijman-rapporten som partisk, dåligt informerad, spekulativ och “felaktig i många aspekter.”

Den 9 juni 2006 skickade Armstrong ett åtta sidor långt brev till Jacques Rogge , ordförande för Internationella Olympiska Kommittén, och krävde att åtgärder skulle vidtas mot Pound. Han skrev att Pound gjorde sig skyldig till “förkastligt och oförsvarligt” beteende och “måste stängas av eller förvisas från den olympiska rörelsen”. I februari 2007 rekommen-derade IOK:s etiska kommitté att Pound skulle vara mer försiktig i sina offentliga uttalanden. Den avböjde dock att ta bort Pound som IOK-medlem och fann att den inte hade någon jurisdiktion över WADA. Som svar sa Pound att han var ansvarig inför WADA, inte IOK.

2013 erkände Armstrong att han dopat sig.

Colombianske läkaren Fredy Alexander Gonzales Torres nu inför rätta

Den colombianske elitcyklisten Nairo Quintanas läkare, Fredy Alexander Gonzales Torres ställdes den 5 mars 2025 inför rätta för doping kopplat till en razzia vid Tour de France 2020. Åtalet härstammar från en räd mot det franska lagets hotellrum och teambilar under Tour de France 2020 utfört av polisenheten ”Centrala enheten för kampen mot hot mot miljön och folkhälsan (OCLAESP).” Undersökarna fokuserade på lagets bilar och rummen i Méribel som användes av Nairo Quintana och hans bror Dayer, samt lagets massörer, efter den 17:e etappen. Tidningen Le Parisien rapporterade då att en lagläkare och massör togs i förvar efter att sökningen fått fram “många hälso- och sjukvårdsprodukter inklusive läkemedel (…) och framför allt en metod som kunde klassificeras som doping”, inklusive “100 ml koksalt och injektionsutrustning”. WADA:s och Internationella Cykelunionens (UCI) policy om “inga nålar” förbjuder injektioner utan medicinsk indikation. Cyklisten Quintana, som i första hand misst’nktes för doping, hävdade att endast lagliga vitaminer beslagtogs och att han “inte hade något att dölja” i ett uttalande efter att han hade förhörts av åklagaren.

År 2022 blev Quintana diskvalificerad från Tour de France efter att tester visade spår av Tramadol. Ärendet prövades då av CAS som dömde till Quintanas nackdel. I en video delad på Twitter efter CAS beslut sa Quintana: “Idag fick vi svaret från CAS. Tyvärr var det inte bra för mig. Med stolthet kan jag säga att under min långa idrottskarriär har jag genomgått mer än 300 antidopningskontroller, vilket blir mer eller mindre tre i månaden, och jag har aldrig haft några problem med dopning. Jag har många skäl att inte göra det och att inte ha tagit den här produkten. Tyvärr kom CAS-resultatet ut så här.” Tramadolbruket resulterade bara i en avstängning från UCI eftersom det vid den tiden inte var en dopningsöverträdelse enligt WADAs regler. Tramadol lades senare till på WADA:s förbjudna lista för 2024. Quintana förblev i cykelvärlden dock utan lag i 18 månader innan han nyligen återvände till sitt tidigare lag, Movistar. Den colombianska bergsklättraren började sin WorldTour-karriär med det spanska laget 2012 och cyklade för dem fram till 2019. Nyheten om den nya doping-affären kommer precis när Quintana återupptar sin karriär på högsta nivå vid Tour Colombia efter att ha återanslutit sig till Movistar-laget.

Redan den 6 februari 2024 rapporterades att även cyklistens läkare Gonzales Torres anklagades rättslig för att ha gett en förbjuden substans till Nairo Quintana.

Cykellaget Arkéa-Samsic tog in Gonzales Torres som ersättare för lagets vanliga läkare, Jean-Jacques Menuet, som hade insjuknat i COVID-19, inför Tour de France 2020. Den colombianska läkaren anklagades för “att inneha en substans eller metod som är förbjuden för idrottsbruk utan medicinsk motivering”.

Den franska åklagarmyndigheten begär nu den 5 mars 2025 ett års villkorlig fängelsedom, böter på 5 000 euro och ett sjuårigt förbud mot att utöva medicin i landet för Gonzales Torres, som anklagas för att ha dopat sin landsman under Tour de France 2020.

Läkaren ställdes inför rätta vid brottmålsdomstolen i Marseille, även om han själv inte reste till den franska staden på grund av sin mors dåliga hälsotillstånd och det stora avståndet mellan Colombia och Frankrike, uppgav hans advokat Mohamed El Yousfi. Domen kommer dock att tillkännages den 2 april.

Åklagarmyndigheten presenterade en rad bevis som tyder på att Gonzales Torres hade material i sin ägo för att bedriva dopning och att han var i kontakt med bröderna Nairo och Dayer Quintana i Arkea-laget under just denna upplaga av Touren, den så kallade pandemi-touren, då lagets ordinarie läkare var sjukskriven på grund av covid-19.

Gonzales hade tidigare inte arbetat som läkare inom professionell cykling, en idrottsmiljö där hans naturliga metoder snabbt väckte förvåning och där han heller aldrig arbetade igen efter att ha gripits i slutet av Tour de France, där även Nairo Quintana förhördes.

Kärnan i anklagelserna är dopningsmaterial, ett stort antal sprutor och en betydande mängd saltlösning, samt en blodfläckad näsduk som vid en DNA-analys visade sig tillhöra cyklisten. Gonzales försvar hävdade att alla föremål som hittades var för personligt bruk, att de också ingick i en medicinsk utrustning som vanligen används av läkare vid sådana idrotts-evenemang och att det inte fanns något att förklara.

Denna argumentation upprepades flera gånger av Mohamed El Yousfi, som begärde att processen skulle ogiltigförklaras på grund av procedurfel och betonade att det inte fanns några materiella bevis på faktisk dopning. När det gällde den blodfläckade näsduken påminde advokaten om att Quintana hade råkat ut för en olycka dagarna innan och fortfarande hade sår. “Vem skulle kunna tro att någon skulle lämna sådan uppenbar bevisning om de hade dopat?” argumenterade han.

Fallet blev offentligt den 21 september 2020, dagen efter att tävlingen avslutats med slovenske Tadej Pogacars seger och Nairo Quintana på 17:e plats i sammandraget. Det avslöjades då att fransk polis hade genomsökt de hotellrum där de colombianska cyklisterna bodde nära den alpina stationen Méribel.

Razzian ägde rum fyra dagar tidigare, och vid denna beslagtogs produkter förbjudna av Internationella cykelunionen (UCI) samt utrustning för injektioner som vanligtvis används vid administrering av dopningssubstanser. Bland annat hittades 100 milliliter saltlösning, en produkt som kan användas för att sänka blodets hematokritnivå och därmed maskera en eventuell blodtransfusion.

Efter den upplagan av Tour de France greps doktor Torres och den spanske massören Mikel Otero, medan bröderna Quintana förhördes, och deras vittnesmål spelade en viktig roll i processen.

Åklagarmyndigheten i Marseille inledde sedan en tre år lång utredning, där många förhör och husrannsakningar genomfördes, trots att ingen av bröderna Quintana testade positivt i de kontroller de genomgick. Faktum är att den franska antidopningsbyrån, som ansvarade för testerna under Touren, inte kände till denna polisoperation som beordrats av åklagar-myndigheten i Marseille.

Enligt utredningskällor var det de spanska myndigheterna som slog larm till den franska polisen efter att ha hittat dopningsmaterial i läkarens resväska. Hans flyg, som transpor-terade en viktig colombiansk delegation inklusive Nairo Quintana, hade mellanlandat i Madrid.

Den 35-årige cyklisten från Boyacá, som fortfarande är aktiv med Movistar-laget, har stått på prispallen i Tour de France tre gånger – tvåa 2013 och 2015, samt trea 2016. Han har även vunnit Giro d’Italia 2014 och Vuelta a España 2016. Vid sin senaste Tour de France-start 2022 slutade han sexa men diskvalificerades två veckor senare efter att ha testat positivt för tramadol, en substans förbjuden av UCI men som inte klassificeras som dopning, vilket innebar att han inte blev bestraffad.

Colombianen, nu tillbaka i Movistar Team, förbereder sig för att delta i Tirreno-Adriatico-loppet den 10 mars. I år har han tävlat i fem endagslopp i Spanien och Vuelta a Andalucía, som han inte avslutade på grund av sjukdom.

DOPING MER SPECIFIK FÖR CYKLING

Tramadol och cykling

Användningen av smärtstillande medel av idrottare är vanlig. Det har observerats att idrottare använder smärtstillande medel upp till fyra gånger oftare än den åldersmatchade allmänna populationen. Tramadol ingår i WADAs lista över förbjudna substanser i idrott från och med januari 2024. läkemedlets användning kan vara ett försök att kompensera för trötthet, smärta och inflammation orsakad av skador eller överträning. Det har beskrivits att detta missbruk kan relateras till falska förväntningar om förbättring av prestanda. En studie från 2017 rapporterade en liten men signifikant prestationsförbättrande effekt av tramadol i en 20-minuters cykeltidsförsök av Holgado och medarbetare, dock med icke-signifikanta resultat som rapporterades i efterföljande studier av samma och andra författare.

Orsak till tramadolanvändningen

Tramadol som används av idrottare kan vara kopplat till dess smärtstillande och stämnings-höjande effekter och förstärkningen av euforiska symptom kan bidra till uppkomsten av beroende. Dämpningen av smärtupplevelsen och ökad smärttålighet samt förbättrat humör kan vara tillräckligt för att motivera en idrottare att pressa sig hårdare, vilket leder till små prestationsvinster. Emellertid kan tramadol ha biverkningar och hälsorisker såsom illamående, yrsel, sömnighet och svårigheter att koncentrera sig. Vetenskaplig evidens om effekterna av användning och missbruk på idrottspopulationens hälsa är sällsynt, inte minst ur ett könsperspektiv.

Kvantitativa data

Ett av de vanligare receptbelagda smärtstillande som används av idrottare är tramadol. Det har uppskattats en prevalens av tramadolanvändning i idrottstävlingar på 1,4 procent baserat på analys av 9 851 urinprover sammanställda 2019. Maximal konsumtion hittades inom cykling (65 %), följt av triathlon (8 %) och rodd (6 %). Dessa data är överensstämmande med andra WADA-ackrediterade laboratorier och bekräftar därmed en prevalens av tramado-lanvändning mellan 49,5 procent av WADA 2018 och 61 procent 2020.

För att bedöma förekomsten av tramadolanvändning bland idrottare från 2012 till 2020 samlades alla urinprover in från nationella och internationella dopningskontroller under tävlingar som ägde rum i Italien mellan 2012 och 2020. Analysen av proverna utfördes med gasvätskekromatografi kopplad till masspektrometri med elektronjonisering och upptagning i vald jonövervakning. Gränsvärdet för tramadolkoncentration var >50 ng/mL. Av de 60 802 urinprover från tävlingar som vi analyserade visade 1,2 procent (n=759) intag av tramadol, där 84 procent (n=637) av dessa kom från cyklister. Inom cykling fanns en stark och signifikant negativ korrelation med tiden, vilket visade en minskning av tramadolan-vändningen jämfört med andra idrotter. Författarna trodde att minskningen av tramadolens förekomst inom cykling under de senaste åren kan bero på avskräckande åtgärder enligt antidopningsföreskrifter och att tramadol kanske inte har någon faktisk ergogen effekt på prestanda,

Det har 2020 presenterats en utveckling av en metod för insamling av blodprov med DBS, följd av analys med vätskekromatografi-masspektrometri (LC-MS) för att snabbt bestämma närvaron av tramadol och dess två huvudmetaboliter i blodprover. Tidsfönstret för detektering av varje analyt utvärderades, och analysen av prestanda med masspektrometri. Tramadol och dess två huvudmetaboliter kunde detekteras upp till 12 timmar efter intag av en enstaka dos på 50 mg tramadol i positiva kontroller. I professionella cykeltävlingar analyserades 711 DBS-prover som samlats in från 361 olika cyklister med den utvecklade metoden, men alla gav negativa resultat (avsaknad av både moderförening och båda metaboliterna).

Fungerar tramadol som prestationsförbättrande dopingmedel?

Det finns omfattande litteratur om tramadols effektivitet vid behandling av muskuloskeletal smärta. Dess effekter på träningsprestation diskuteras fortfarande trots att tramadol förbjöds i cykeltävlingar 2019. Det finns dock fyra randomiserade kontrollerade studier som har undersökt effekterna av tramadol på prestationsförmågan i cykling. Holgado och undersökare studerade 2018 om en enda oral dos på 100 mg (jämfört med placebo) påverkar prestationen under en 20-minuters cykeltidsförsök och om uthållig uppmärksamhet skulle vara nedsatt under cykling efter tramadolintag. Det rörde sig om en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie. I Experiment 1 genomförde deltagarna en cykeltävling 120 minuter efter att de hade intagit antingen tramadol eller placebo. I Experiment 2 utförde deltagarna en visuell oddball-uppgift under cykeltävlingen.

Elektroencefalografi (EEG)-mätningar registrerades under hela sessionen. I Experiment 1 var den genomsnittliga effekten signifikant (cirka 5 %) högre i tramadol-gruppen jämfört med placebo (tramadol: 220 W vs placebo: 209 W). I Experiment 2 observerades inga skillnader avseende genomsnittlig effekt (tramadol: 234 W vs placebo: 230 W). Inga beteendemässiga skillnader hittades heller. Avgörande var att tidsfrekvensanalysen i Experiment 2 visade en signifikant lägre mål-låst effekt i betabandet och högre undertryckning av alfa under tramadol jämfört med placebo. Vid baslinjen var EEG:s effektspektrum högre under tramadol än under placebo i Experiment 1 medan motsatsen var sant för Experiment 2. Man drog slutsatsen att när deltagarna utförde en uppmärksamhetsuppgift under träningen kunde förbättring av prestanda inte bekräftas, varför förbättringen kanske berodde på mentala effekter snarare än muskulär eller kadiovaskulära.

I en annan studie genomförde 16 vältränade cyklister ett cykelarbetspass (1 h vid 60 % av toppwatt följt av en 15 km lång tävling) efter intag av 100 mg Tramadol eller placebo i en dubbelblind placebokontrollerad crossover-design med minst 4 dagars uppehåll. Medelvärdet för effekt under tävlingen (298 ± 42 W vs 294 ± 44 W) och prestanda (1474 ± 77 s vs 1483 ± 85 s) var liknande med Tramadol och placebo. Dessutom fanns det inga skillnader i upplevd ansträngning, rapporterad smärta, blodets pH, laktat eller bikarbonatkoncentrationer mellan försöken. Hjärtfrekvensen var signifikant högre med tramadol (171 ± 8 bpm) jämfört med placebo (167 ± 9 bpm). Inga av de kombinerade motor-kognitiva uppgifterna påverkades av tramadol, förutom att finmotoriken var något förbättrad i tramadol-försöket jämfört med placebo. Författarna drog slutsatsen att hos vältränade cyklister förbättrar intag av 100 mg tramadol under dessa förhållanden förbättrade varken tramadol fysisk prestation eller påverkade kognitiv prestation.

För att bidra med ytterligare evidens i detta ämne testades 29 deltagare avseende cykling (en 20-minuters tävling på tid föregås av 40 minuters konstant arbete vid 60 % av VO2max) efter intag av 100 mg tramadol (jämfört med placebo och 1,5 gram paracetamol). Deltagarna utförde Psychomotor Vigilance Task (PVT) i vila och en Sustained Attention to Response Task (SART) under de 60 minuterna av träningen. Hjärnans aktivitet mättes med elektroencefalografi (EEG) under hela arbetet. Resultaten visade högre medeleffekt under 20-minutersarbetet med tramadol jämfört med paracetamol, men ingen pålitlig skillnad rapporterades mellan tramadol och placebo (eller paracetamol mot placebo). Tramadol resulterade i snabbare svar i PVT och högre hjärtfrekvens under träning. Huvudeffekten av substans var pålitlig i SART under de 40 minuter av konstant arbete (inte under 20-minuters-arbetet), med långsammare reaktionstid, men bättre noggrannhet för tramadol och paracetamol jämfört med placebo. Resultaten visade således högre medeleffekt vid cykeltidsförsöket hos de som tagit tramadol jämfört med de som tagit paracetamol, men ingen signifikant skillnad rapporterades mellan tramadol och placebo (eller paracetamol vs placebo). Författarna fann ökad beteende- och neural effektivitet i vila för tramadol, men inte den föreslagna ergogena eller kognitiva (skadliga) effekten av tramadol (jämfört med placebo) under självreglerad högintensiv cykelträning.

Slutligen, en studie publicerad 2023 studie syftade till att identifiera om tramadol förbättrar prestationen i cykeltävlingar mot klockan. Tjugosju vältränade cyklister screenades för känslighet för tramadol och deltog sedan i laboratoriet vid tre tillfällen. Vid det första tillfället fastställdes maximal syreupptagning, maximal effekt och tröskel för syrgasutbyte genom ett stegrande tröskeltest. Deltagarna återvände till laboratoriet vid två ytterligare tillfällen för att genomföra cykeltest efter intag av antingen 100 mg tramadol eller en smakmatchad placebokontroll i en dubbelblind, randomiserad och crossover-design. I prestationsproven genomförde deltagarna en 30-minuters icke-utmattande cykeltävling vid en tung träningsintensitet (272 ± 42 W), följt omedelbart av en tävlingsinriktad 40 km individuellt tempolopp (TT). Efter att två avvikande dataset tagits bort slutfördes analysen på tjugofem personer. Deltagarna avslutade TT signifikant snabbare under tramadolbetingelsen (3758 s ± 232 s) jämfört med placebobetingelsen (3808 s ± 248 s) och bibehöll en signifikant högre medeleffekt (+9 W) genom TT. Tramadol minskade upplevelsen av ansträngning under cyklingen med fast intensitet. Den 1,3 procent snabbare tiden under tramadolbetingelsen skulle vara tillräcklig för att ändra utfallet av en tävling: 50 sekunder snabbare och med en effektoutput som var 9 W högre än vid placebokontrollen är mycket i en tävlingssituation. Data från denna studie antyder således att tramadol är en prestationshöjande substans.

Sammanfattning

Det är således fortfarande efter fyra presenterade randomiserade studier inte helt klarlagt vilken effekt tramadol har på tävlingscyklister – vilka åtminstone tidigare använt mycket tramadol – men studierna indikera mest en positiv effekt på cirka 1 procent i landsvägslopp på cirka en mil.

Italiensk cykling och tramadol

Alla urinprover samlades in vid nationella och internationella dopingkontrolltester inom tävling som ägde rum i Italien mellan 2012 och 2020. Analysen av proverna utfördes med gaskromatografi i kombination med masspektrometri med elektronisk jonisering. Cutoff-tramadolkoncentrationen var >50 ng/mL.

Av de 60 802 tävlingsurinprover vi analyserade visade 1,2 procent (n=759) tramadolintag, varav 84 procent (n=637) av dessa kom från cyklister och 16 procent (n=122) från andra sporter. Inom cykling fann man en stark och signifikant negativ korrelation visavi tiden, vilket visar en minskning av tramadolanvändning jämfört med de andra sporterna.

Författarna drog slutsatsen att minskningen av tramadolprevalensen i cykling under de senaste åren kan bero på (1) antidopingreglernas avskräckande verkan och (2) det faktum att tramadol kanske inte har någon egentlig ergogen effekt på prestationsförmågan.

Tramadol ökar prestationsförmågan i cykling

Tramadol är en syntetisk, centralt verkande potent opioidanalgetikum. Som narkotikaklassad är tramadol höggradigt beroendeframkallande, och det finns flera enskilda fall där idrottare har diskuterat i mediabevakade intervjuer sitt beroende av opioidanvändning (inklusive tramadol) som har uppstått genom användning inom idrotten. Tramadol används inom professionell sport där förmågan att tolerera naturligt förekommande ansträngningssmärta är avgörande för framgång och cyklister har tidigare identifierat tramadol som en dopingsmedel, vilket antyder att idrottare tror att tramadol kan användas för att förbättra prestationen.

Även om tramadolanvändning har varit mest utbredd inom cykling (visades i 1 av 23 dopingskontroller testade 2017), fann WADA:s övervakningsprogram (Monitoring Program) att över en tredjedel av de positiva proverna för tramadol kom från andra idrotter. Därför sträcker sig dess användning och missbruk sannolikt bortom professionell cykling. En växande samling studier visar ergogena effekter av analgetika, men endast tre studier undersöker tramadols effekt. Resultaten från dessa studier är varierande. Detta beror sannolikt på metodologiska skillnader som antingen inte fokuserar på att uppnå optimal prestation i en fysisk uppgift eller inte tar hänsyn till tramadols betydande biverkningar på individuell idrottsprestation i huvudanalysen.

Till exempel krävde två studier att deltagarna utförde en kognitiv uppgift samtidigt som de utförde tidstestet för att försöka bedöma effekterna av tramadol på uppmärksamheten. Dessa kognitiva uppgifter representerade dock dåligt de kognitiva och motoriska kraven för cykling (vilket kan påverka fysisk prestation eller ryttarens säkerhet), och det var otydligt i deltagarinstruktionerna vilken uppgift en deltagare skulle prioritera eller varför. När deltagare som upplevde betydande biverkningar av tramadol (till exempel kräkningar) togs bort från huvudanalysen i den ena studien observerades en prestationshöjande effekt av tramadol, men detta rapporterades inte i studiens huvudslutsatser eller sammanfattning. Alla tidigare studier inom detta område använde korta prestationstidstester (20 min eller 16 km) som kanske inte återspeglar de typer av cykeltävlingar och miljöer där tramadol påstås tas eller ger en övningsuppgift där hanteringen av ansträngningssmärta troligen skulle förbättra prestationen. Slutligen, i tidigare studier där en träningsuppgift (ett “Pre-load-försök”) utfördes före tidstestet, slutfördes detta vid en effektutveckling som var inställd på 60 procent av maximal effektutveckling eller V̇O2max, vilket sannolikt inte skulle inducera tillräcklig belastning på dessa deltagare och kunde ha resulterat i att deltagarna slutförde uppgiften i olika träningsintensitetsområden. Denna här aktuella studien syftade till att fastställa om tramadol förbättrar prestationen vid cykling.

Tjugosju högtränade cyklister screenades för tramadolkänslighet och togs sedan in till laboratoriet under tre tillfällen. Vid det första besöket identifierades maximal syreupptagning, peak-effektutveckling och gasutbyteströskel. Deltagarna återvände till laboratoriet vid två ytterligare tillfällen för att genomföra cykeltester efter intag av antingen 100 mg löslig tramadol eller en smakmatchad placebokontroll i en dubbelblind, slumpmässig och crossover-design. I prestandatesterna genomförde deltagarna en 30-minuters icke-utmattande cykeling vid hög träningsintensitet (272 ± 42 W), följt omedelbart av en tävlingsinriktad självvald 40 km tidslopp (TT). Efter borttagning av två avvikande datamängder utfördes analysen på 25 cyklister.

Deltagarna genomförde 40 km-cyklingen signifikant snabbare med tramadol i kroppen (3758 s ± 232 s) jämfört med placebo (3808 s ± 248 s) och bibehöll en signifikant högre medeleffekt (+9 W) genom hela loppet. Tramadol minskade uppfattningen om ansträngning under den fasta intensitetstesten. Den 1,3% snabbare tiden efter intag av tramadol skulle vara tillräcklig för att påverka resultaten av en tävling i denna grupp av elitcyklister. Data från denna studie antyder således att tramadol är en prestationshöjande substans.

Tramadol år 2022 gav diskvalifikation av cykelförbundet men inte straff av CAS

Bland de fall som CAS varje termin tar fram som särskilt viktiga togs våren 2024 ut fallet CAS 2022/A/9113 där den colombianske – erfarne – cyklisten Nairo Alexander Quintana Rojas ansåg cykelförbundets förbud mot tramadol inte behövde följas eftersom WADA vid den tidpunkten inte förbjudit preparatet,

Fallbeskrivning

Nairo Alexander Quintana Rojas är en cyklist från Colombia som tävlar i landsvägscykling. Bland större tävlingar har cyklisten deltagit i Tour de France, Giro d’Italia (som han vann 2014) och Vuelta a España (som han vann 2016). Union Cycliste Internationale (UCI) är det internationella cykelförbundet-

Tramadol är en syntetisk opioidanalgetika som ordineras för behandling av måttlig till måttligt svår smärta. Det är ett centralt verkande smärtstillande medel som verkar genom att binda till opioidreceptorer i hjärnan för att blockera smärtuppfattningen och ger också en euforisk effekt. Det kan ha biverkningar, såsom yrsel, dåsighet och illamående, och kan även vara vanebildande. Det är en prodrug med två aktiva metaboliter, O-desmetyltramadol (M1) och N-desmetyltramadol (M2). Det är metaboliten M1 som huvudsakligen bidrar till läkemedlets opioida effekt.

UCI utfärdade den 1 mars 2019 i sina regler “Medicinska regler” där Kapitel III av de handlade om “Skydd och Främjande av Cyklistens Hälsa”, och avsnitt 6 i kapitel III hade titeln “Förbud mot Tramadol under Tävling” som bland annat föreskrev ett förbud mot användning av tramadol under tävling.

Tour de France 2022 hölls från 1 till 24 juli 2022. Cyklisten deltog i evenemanget och slutade på sjätte plats totalt. Omedelbart efter den 7 och 11 etappen av evenemanget, den 8 och 13 juli 2022, genomgick cyklisten kontrolltester i enlighet med UCI Medicinska Regler, där han lämnade ett torkade blodprov. Testerna utfördes för UCI av International Testing Agency (ITA) vid Laboratoriet för Klinisk Farmakologi och Toxikologi i Genève (LCPT). Analysen visade närvaro av tramadol i båda proverna. LCPT skickade proverna för granskning till Centrum för Forskning och Expertis inom Antidopingsvetenskap vid Universitetet i Lausanne (REDS).

Enligt artikel 13.3.068 punkt a (i slutet) i UCI:s Medicinska Regler är det tillräckligt med enbart närvaron av tramadol och dess metaboliter för att fastställa en överträdelse av förbudet mot tramadol under tävling. Det är däremot inte nödvändigt att fastställa avsikt, skuld eller vårdslöshet hos cyklisten. Med andra ord sker en överträdelse av förbudet mot tramadol under tävling när tramadol påträffas i en kroppsvätska, oavsett skäl, inklusive om cyklisten avsiktligt eller oavsiktligt använde tramadol.

Den 26 augusti 2022, i enlighet med artikel R48 i reglerna för Sportrelaterad skiljedom, lämnade cyklisten in en överklagan till Idrottens skiljedomstol (CAS).

Överklagandet

Huvudtvisten gällde kategoriseringen av Klaganden och de efterföljande konsekvenserna för Svarandens rätt till träningskompensation. Cyklisten hävdade att UCI Medicinska Regler endast var en uppsättning rekommendationer och riktlinjer och inte kunde ligga till grund för en sanktion mot honom. Han hävdade att han endast kunde bestraffas enligt Världsanti-dopingskoden (“WADC”). Cyklisten ifrågasatte också kedjan för förvaring av proverna och hävdade att hans grundläggande rätt som idrottare till “B-provsöppning” hade kränkts efter-som tramadolkontrollen inte tillhandahöll detta. Dessutom hävdade cyklisten att proverna inte hade analyserats av ett WADA-ackrediterat laboratorium. Slutligen ansåg cyklisten att hans rätt att bli hörd hade kränkts, eftersom han inte blivit inbjuden att framföra sin ståndpunkt innan beslutet fattades, vilket han ansåg vara ett krav enligt UCI:s medicinska regler.

UCI underströk å sin sida att det inte fanns något tvivel om att tramadol hade påträffats i cyklistens prover. UCI påpekade vidare att förbudet mot tramadol under tävling inte handlade om en antidopingsfråga. Dessutom hävdade UCI att testningen följde UCI:s procedur, inklusive kedjan för förvaring och analysen av proverna.

Innebörden av UCI:s medicinska regler

Cyklisten hävdade att UCI:s medicinska regler grundade sig på den olympiska rörelsens medicinska kod som han ansåg vara ett icke-bindande dokument och därmed att UCI medicinska regler bara var en uppsättning förslag och riktlinjer, och inte kunde utgöra grund för en sanktion mot honom. Han menade att han endast kunde bli avstängd enligt den världsomfattande antidopingskoden (WADC). UCI hävdade å sin sida att genom att begära sin licens hos UCI, underkastade sig cyklisten UCI tävlingsreglemente, vilket därmed var bindande för honom. Domstolen betonade att UCI:s medicinska regler är bindande som en del av UCI:s tävlingsreglemente, som cyklisten godkände när han ansökte om licens hos UCI. Detta anges uttryckligen i Tramadolkontrollen: “Genom att ansöka om en licens godkänner och förbinder sig varje cyklist att följa dessa regler och erkänner uttryckligen att tramadol är förbjudet under tävling. I detta avseende godkänner varje cyklist att underkasta sig tävlingskontroll av tramadol enligt detta kapitel.”

Giltighet av avstängning under Tramadolkontrollen

Cyklisten ansåg att Tramadolkontrollen tydligt var en dopingskontroll utförd av ITA på uppdrag av UCI. Han hävdade att Tramadolkontrollen var olaglig, eftersom WADC, utfärdad av WADA, är den enda uppsättning regler som idrottsinstitutioner har rätt att använda för att stänga av en idrottare för närvaro av förbjudna substanser “eller någon substans som kan reglera och förbättra hälsa.” UCI påpekade å sin sida att Tramadolkontrollen inte var en antidopingsfråga, som cyklisten påstod. UCI hävdade att förbudet mot tramadol under tävling var en hälso- och säkerhetsfråga, särskilt på grund av tramadols allvarliga biverk-ningar. UCI betonade vidare att WADA:s beslut att inkludera tramadol på den förbjudna listan från och med 2024 inte påverkade Tramadolkontrollens natur som en hälso- och säkerhets-fråga för idrottare. Dessutom förklarade UCI att det hade beslutat att använda ITA för att genomföra Tramadolkontrollen “för enkelhet, effektivitet och praktiska överväganden”, efter-som ITA redan hanterade andra tester för respondenten och därför redan var på plats.

Domstolen påpekade först att processen för insamling, transport och analys av prover styrs av UCI tekniska regler för tramadol, som trädde i kraft den 1 mars 2019 med Tramadolkon-trollen. Som tidigare betonats att UCI:s medicinska regler tillsammans med Tramadolkon-trollen blev bindande för cyklisten när han ansökte om sin licens hos UCI. Dessutom ansåg skiljedomarna att det faktum att ITA utförde kontrollen inte i sig gjorde UCI medicinska regler och Tramadolkontrollen till antidopingsregler. Domstolen analyserade sedan syftet med Tramadolkontrollen och fastställde att den, inom ramen för UCI:s medicinska regler, infördes på grund av UCI oro för användningen av tramadol bland enskilda cyklister och säkerheten i tävlingar i allmänhet (inklusive risken för nedsatt vaksamhet eller yrsel som kan leda till eller bidra till olyckor).

Domstolen påminde också om att internationella förbund, som UCI, har ett visst utrymme för bedömning när det gäller att avgöra vilka faktorer som är relevanta och nödvändiga för att säkerställa hälsa och säkerhet för alla tävlande samt vilka regleringsåtgärder som krävs för att uppnå detta. Med hänsyn till detta bedömningsutrymme ansåg skiljedomarna att UCI var berättigad att anse att cyklisternas hälsa och säkerhet, både individuellt och kollektivt, krävde att de förbjöds att använda ett syntetiskt opioidanalgetikum med farliga biverkningar, särskilt yrsel, och som kan vara beroendeframkallande. Med hänsyn till allt ovanstående ansåg panelen att UCI hade rätt att förbjuda en substans av hälso- och säkerhetsskäl och att detta inte stred mot UCI:s skyldigheter som undertecknare av WADC. Panelen påminde om att WADA själv hade skriftligen bekräftat att UCI:s medicinska regler inte var antidopingsregler och att respondenten inte bröt mot WADC genom att införa dem.

Avsaknad av B-prov och användning av ett oackrediterat laboratorium

Cyklisten hävdade att det inte fanns någon bestämmelse i Tramadolkontrollen som tillät en idrottare att begära analys av ett B-prov. “Öppnandet av ett B-prov är en grundläggande rättighet för idrottaren. I detta fall fanns det ingen möjlighet att öppna ett B-prov eftersom det inte fanns något B-prov. Det är ofattbart hur en så viktig rättighet för en idrottare ignoreras.” Cyklisten hävdade vidare att eftersom proverna inte analyserades av ett WADA-ackrediterat laboratorium var analysen ogiltig. UCI hävdade att argumentet om att Tramadolkontrollen borde ha innehållit en B-provsanalys inte var relevant eftersom det inte rör sig om en antidopingsprocess. De rättsfall som åberopats i detta avseende är irrelevanta eftersom processen är medicinsk och inte antidoping. Skiljedomarna ansåg att även om Tramadol-kontrollen inte innehöll någon bestämmelse om ett B-prov, innebar detta inte att kontrollen var ogiltig. Domarna ansåg att det var tydligt att Tramadolkontrollen var en medicinsk kontrollprocess och inte en antidopingsprocess, och därför fanns det ingen fristående rätt till ett B-prov och ingen uttrycklig skyldighet i UCI:s medicinska regler för UCI att erbjuda skyddet av ett B-prov. Domstolen drog därför slutsatsen att UCI inte bröt mot några skyldigheter genom att inte göra detta. Domstolen använde samma logik för att fastställa att det inte fanns något krav på att UCI endast skulle använda WADA-ackrediterade laboratorier för testning och analys inom Tramadolkontrollen, eftersom det inte var en antidopingprocess utan en medicinsk kontrollprocess.

Rätt att bli hörd

Cyklisten ansåg att UCI bröt mot artikel 13.3.070 i UCI:s medicinska regler och samtidigt mot en av hans grundläggande rättigheter, eftersom han inte fick möjlighet att framföra sin ståndpunkt om resultaten från Tramadolkontrollen innan UCI:s medicinske direktör fattade beslut. UCI hävdade att cyklisten hänvisade till fel bestämmelse i UCI:s medicinska regler, då det gällde artikel 13.3.070(b) som endast avser “icke-analytiska fall”, medan det i fall som rör förekomst av tramadol, vilket var det aktuella ärendet, faktiskt inte fanns någon sådan skyl-dighet. I dessa fall tillämpades artikel 13.3.070 i UCI:s medicinska regler, som föreskriver att “I enlighet med artikel 12.5.004 i UCI:s reglemente är UCI:s medicinske direktör behörig att besluta och sanktionera alla fall av förekomst av tramadol vid en första överträdelse”.

Domstolen påpekade först att artikel 13.3.070 föreskriver följande:

Förekomst av tramadol i en cyklists prov. I enlighet med artikel 12.5.004 i UCI:s reglemente är UCI medicinske direktör behörig att besluta och sanktionera alla fall av förekomst av tramadol vid en första överträdelse

Undvikande av Tramadolprovtagning, manipulering eller försök till manipulering av Tramadolprovtagningen, vägran eller underlåtenhet att genomgå Tramadolprovtag-ning eller underlåtenhet att infinna sig på Tramadolkontrollstationen inom den tids-gräns som anges i artikel 13.3.067 utan tvingande skäl. Innan beslut fattas kan UCI:s medicinske direktör bjuda in cyklisten att framföra sin ståndpunkt angående den rapporterade överträdelsen.

Med detta i åtanke ansåg domstolen att artikel 13.3.070 var tillämplig på det aktuella ärendet – förekomsten av tramadol i cyklistens prover – och att det i detta fall inte fanns något angivet krav på att UCI:s medicinske direktör skulle ge cyklisten möjlighet att bli hörd innan sanktioner infördes. I stället är UCI: medicinske direktör “behörig att besluta och sanktionera alla fall” av en första överträdelse när det gäller förekomst av tramadol. I vilket fall som helst betonade skiljedomstolen att även om rätten att bli hörd är en grundläggande och allmän princip som härrör från de grundläggande reglerna om naturlig rättvisa och rättssäkerhet, hade eventuellt misslyckande från UCI:s medicinske direktör att låta cyklisten förklara sin ståndpunkt åtgärdats genom den de novo-prövning som CAS genomförde i detta överklagande. Domstolen drog slutsatsen att det inte hade skett något brott mot cyklistens “grundläggande rätt” att bli hörd.

Beslut

Mot bakgrund av det ovanstående avslog panelen överklagandet från Nairo Alexander Quintana Rojas mot beslutet från UCI:s medicinske direktör som fattades den 17 augusti 2022. De sanktioner som UCI:s medicinske direktör utfärdat i beslutet den 17 augusti 2022 bekräftades – men han blev inte avstängd!

Den colombianska cyklisten fråntogs sin totala sjätteplats vid årets Tour men eftersom det är Quintanas första brott är han fortfarande berättigad att delta i tävlingen. Förutom att han diskvalificerades från Tour de France, bötfälldes Quintana, tvåfaldigt tvåa, med 5 000 schweiziska franc (£4 400).

Cyklister avlidna 2022 efter misstänkt erytropoietinbruk

Septembernumret 2022 av Medicine & Science in Sports & Exercise (MSSE) lyfter fram en artikel om autolog blodtransfusion (ABT) i “mikrodosering” (återinfusion av <150 mL packade röda blodkroppar från lagrat blod) som en utmaning att upptäcka och som  en prestationshöjare. Det visar att om man lägger till tester för de järnreglerande hormonerna hepcidin och erytroferron till det biologiska passet för idrottare kan det öka dess känslighet vid detektering av mikrodosering från cirka 29 till 83 procent (inom 6 dagar). Den varnar för att bloddopning fortfarande kan förekomma inom elitidrott, och att mikrodosering kan gå oupptäckt. Det syntes också att endast 130 mL packade röda blodkroppar ökade cykelprestandan i ett uthållighetsprov (13 cyklister) med cirka 6 procent på dag 1 och 6 efter återinfusion. En tidigare studie av samma forskargrupp i Danmark, även publicerad i MSSE, visade att hos 9 vältränade manliga cyklister och triathleter ökade 135 ml packade röda blodkroppar medelkraften i en 650-kcal cykeltidsprovning med cirka 5 procent.

Dödande bloddoping?

Det har således funnits en utveckling där man givit allt mindre doser av erytropoietin (och andra mediciner för att stimulera blodbildningen) och sedan till “minidosering” av blodtransfusioner enligt beskrivningen ovan. År 2022 dog minst tre europeiska cyklister plötsligt och oväntat, och en fjärde cyklist kollapsade medvetslös efter slutet av den första etappen av ett berömt landsvägslopp i Spanien och dog nästan. Som vanligt är detaljerna sparsamma och obduktionsresultaten svårfångade. Det skulle vara oklokt och fel att antyda att dödsorsaken var densamma för alla tre som dog, men det skulle också vara fel att inte försöka stoppa dödsfall som kan förebyggas.

John Paul, 28, en skotsk cyklist och tidigare juniorvärldsmästare i sprint, dog i sömnen i mars 2022. Det är okänt varför, men det verkar från mediarapporter som att han inte hade tränat hårt eller tävlat de senaste åren. Sonny Colbrelli, 31, från Italien, en professionell cyklist sedan 10 år, kollapsade precis efter mållinjen på etapp 1 i vägloppet Volta a Catalunya i mars 2022 i Spanien. Mediekonton säger att kollapsen var ett “hjärtstopp”, och medicinsk personal startade om hans hjärta med en defibrillator. Colbrelli minns ingenting av kollapsen; allt han minns är att han vaknade upp på ett sjukhus, där läkarna sa till honom att tester inte kunde förklara orsaken till hans kollaps. Han säger att han nu kommer att dra sig tillbaka från tävlande. Cedric Baekeland, 28, en belgisk amatörcyklist på uppåtgående, tränade med sitt lag på Mallorca, 10 dagar före ett kommande lopp, när han kanske eller kanske inte hade klagat på “obehag i bröstet” till en lagkamrat och sedan “dött i sömnen i sin hotellsäng” av en “hjärtattack”, enligt media. Till slut, och inte riktigt passande profilen, dog den skotske mountainbikemästaren Rab Wardell, 37, plötsligt, liggande i sängen på natten med sin partner, hon också en mästare på cyklist. Medierapporter säger att han dog av “plötsligt hjärtstillestånd” trots en tapper kamp för att rädda honom av hans partner och ambulanspersonal som snart anlände. Wardell hade tävlat – och vunnit – sedan tonåren, men han tog en paus på 14 år innan han blev proffs i början av 2022. Bara två dagar innan han dog vann Wardell Scottish Cross Country Championship i augusti 2022, i ett ansträngande lopp där han fick återhämta sig från tre punkterade däck. Bara timmar innan han dog såg han bra ut när han intervjuades i ett nationellt (BBC Scotland) tv-program om sin seger.

Brittisk juniormästare i cykel var erytropoietindopad 2015

De flesta tycker inte om doping i idrott och i synnerhet tycker man att doping av unga idrottare är fundamentalt fel. Därför skapades det stora rubriker när Gabriel Evans visade sig använda dopingmedlet erytropoietin när han vann juniorernas 10 kilometersmästerskapslopp i England 2015

Londontonåringen, som vann National Junior 25 Time Trial redan 2014 och cyklade för Catford CC-Equipe Banks från och med 2015, berättade att han först köpte erytropoietin den 3 augusti 2015 – det vill säga strax innan att han förlorade sin titel.

På internet skrev Evans efter att han blivit avslöjad. Här är han inlägg på i sin helhet:

Jag är en andra års juniorcyklist från centrala London. Jag har varit involverad i idrott på hög nivå sedan 14 års ålder. 2013 vann jag London Youth Games Cycling TT och 2014 hade jag några resultat på landsvägslopp samt vann National Junior 25 TT, och fick en plats i ett semiprofessionellt brittiskt lag för säsongen 2015.

Den 3 augusti 2015 köpte jag erytropoietin för första gången. Den 11 augusti 2015 reste jag till Frankrike för en veckas träningsläger med familjen till en dåvarande lagkamrat. Med mig tog jag en ampull erytropoietin. Detta upptäcktes av lagkamratens pappa som presenterade det som bevis för Storbritanniens antidoping. UKAD kontaktade mig kort efter och jag erkände omgående. Jag drog mig ur den kommande Junior Tour of Wales, det främsta evenemanget för juniorer i cykling.

Jag har bara tävlat en gång sedan jag köpte dopingmedelen; den 5 september 2015 tävlade jag National Junior 10 km TT där jag slutade ett. Jag hade inte denna tävling i åtanke när jag använde erytropoietinet. Jag inser att det var (ett annat) stort misstag att tävla, men vid den tidpunkten var min avsikt inte att fuska. Jag hoppades på att återfå lite normalitet och att hela röran på något sätt skulle sopas under mattan. Jag har nu förverkat denna titel.

Först och främst vill jag säga att jag är oerhört ledsen för att jag svikit de som har stöttat mig hittills, särskilt för de individer och klubbar som har varit en fantastisk resurs under min intensiva, om än korta, resa. Jag vet att detta kommer som en otäck chock, och jag önskar att jag kunde be er personligen om ursäkt till er alla.

Jag skulle också särskilt vilja be om ursäkt till de tävlande och arrangörer av 2015 Junior National 10 TT, särskilt till de tre cyklister som blev lurade på medaljer.

Slutligen: om det finns någon som läser det här som överväger att använda dopingpreparat, vet att mitt val har visat sig vara oerhört destruktivt och har allvarligt påverkat mitt personliga liv under de senaste fyra månaderna (och jag är säker på att jag kommer att fortsätta att göra det ). När det varje vecka rapporteras om ytterligare positiva dopingtest kan det vara lätt att arbeta in sig i en mentalitet där doping kan normaliseras och motiveras. I verkligheten tar det bort all njutning av cyklingen. Det är oerhört skadligt inte bara för din idrottskarriär utan också för ditt personliga liv och det är också väldigt, väldigt farligt. Det finns inget som jag inte skulle ge för att kunna vrida tillbaka klockan till augusti 2015 och ha det valet igen.

Jag gör så gott jag kan för att rätta till detta genom att vara så ärlig och ångerfull som möjligt. Jag planerar att fortsätta träna hårt under mitt avstängningsförbud och återgå till tävling när avstängningen löper ut, när det än skulle vara.

Doping i amerikansk cykling 2000-2014

Tidigare forskning om doping inom cykelsport har vanligen fokuserat på professionell nivå medan de i stor utsträckning har försummat de lägre amatörnivåerna och äldre tävlings-deltagare. I föreliggande studie fokuserades på alla fall av amerikanska cyklister, både amatörer och professionella, som blev ertappade med doping och bestraffades under perioden 2001 till sommaren 2014. Fallen omfattar idrottare vars avsikter att fuska inte var uppenbara, eftersom idrottare kan ha använt narkotika som cannabis, använt mediciner som innehållit förbjudna ämnen utan att inse det, eller köpt och använt näringspreparat förorenade med förbjudna substanser.

Genom att ha en bredare syn på cykelsporten i USA och inkludera amatörer behöver man ett mönster av dopingsbeteende bortom det snäva perspektivet hos ett litet antal proffs vars motiv tydligt ligger i en önskan om ekonomisk vinning och önskan om medaljer. Resultat från antidopingtester sedan 2001 visar att förbjudna substanser också används av amerikanska cyklister på lägre nivåer inom sporten, vilket kräver en bredare syn på mönstren och motiven för substansanvändning inom sporten. Genom analys av register från idrottsförbund och journalistiska rapporter kan man bedöma olika typer av överträdelser och diskutera upptäckt och bestraffning av cyklister som inte bevisats ha haft avsikt att fuska men blev “kollaterala skador” i kampen mot doping.

Lance Armstrong och Tyler Hamilton

Fenomenet doping är mer komplext än vad som har visats förekomma inom elitidrotten. Det fanns viss förekomst av dopingsbeteenden inom amerikansk cykling tidigt, såsom användningen av bloddoping i det olympiska laget inför OS 1984 i Los Angeles. Även i den omfattande bevisningen mot Lance Armstrong är det inte helt klart när hans dopingsbeslut började, men vissa bevis tyder på att det var 1995 då han tävlade för Motorola. Emellertid förklarade både Matt DiCanio och Tyler Hamilton att deras möten med doping inträffade först när de etablerade sig inom den professionella europeiska scenen, det vill säga sent 1990-tal. Det var 1997 Hamilton tog beslutet att dopa sig, och han hävdar att för de flesta yrkesmän vid den tiden skulle insikten att doping var nödvändig komma under deras andra år, och deras eget beslut skulle behöva fattas under deras tredje år. Det bör noteras att det är nästan omöjligt att med någon säkerhet säga vilka dopingprogram som förekom. Bevis från tester och de slutliga erkännandena från ett litet antal professionella dopare kan erbjuda vissa indikationer, vilket dock bara ger en del av den fullständiga bilden. Även när ett större antal cyklister ertappades kan det ha varit resultatet av utvecklingen eller förfiningen av tester för specifika droger, snarare än något specifikt mönster.

Korrupt idealism

Många nyligen genomförda akademiska tillvägagångssätt för studier om doping inom idrotten syftar till att stödja antidoping genom att förbättra förståelsen för idrottarnas livs- och träningskontexter, psykologiska sammansättning och de processer genom vilka de utbildas. Även om dessa studier kan användas för att förbättra förståelsen för doping, verkar det finnas flera oemotsagda antaganden: att beslutet att dopa för det första är ett rationellt, avsiktligt och medvetet beslut att fuska som uppstår från inneboende psykologiska drag kombinerat med miljöpåverkan, för det andra uppfattas som avvikande av idrottare och deras omgivning och slutligen att antidoping är en legitim och rättvis politik som fungerar för att fånga dopare och avskräcka potentiella dopare. Emellertid är inte dopare en homogen grupp och det finns en betydande konceptuell och verklig skillnad mellan någon som systematiskt dopar sig över tid och många dopingssituationer där målet att använda förbjudna preparat inte varit uppenbart. De sociala grupper som påverkas av antidoping är mycket mer mångfaldiga än tidigare studier har övervägt, där fokus har varit på de extrinsiskt motiverade elit och aspirerande elit, manliga idrottare och deras användning eller potentiella användning av dopingpreparat. Denna snäva inriktning har lämnat luckor i den befintliga forskningen och har förbisetts mönster av beteenden, motivationer och situationer som förekommer utanför elitdelarna av sporten.

Man har använt termen “korrupt idealism” för att rama in sin kritik mot antidopingsledare som är villiga att acceptera eller faktiskt främja oetiskt beteende för att stödja det “större goda” med antidoping. Det finns fall av idrottare som sannolikt inte avsåg att överträda antidopingsregler, såsom de som oavsiktligt intog en förbjuden substans. Det kan finnas andra som misslyckades med att få dispens men följde order från sin personliga läkare och riskerade ett positivt test och en dom. Dock hålls enligt WADA:s strikta ansvarsprincip alla idrottare ansvariga för närvaron av vilken som helst upptäckt förbjuden substans, oavsett deras avsikt. Det finns talrika exempel från olika idrotter där idrottare har bestraffats för att oavsiktligt bryta mot reglerna. Testning och dopingskultur: inte bara ett elitproblem.

Åttioåtta avstängda 2000-2014

USADA:s första omgång av tester år 2000 resulterade endast i tre positiva fynd – alla för efedrin – och längden på avstängningarna var noll, en respektive tre månader. Det skulle dock inte dröja länge innan tester började avslöja mer “allvarliga” fuskare. Under åren 2002–2014 ökade gradvis antalet cyklister som åkte fast för att försöka förbättra sin prestation med hjälp av testosteron, steroider, erytropoietin, tillväxthormon och bloddoping. Dessa cyklister blev ertappade genom blod- eller urintester, eller blev de avstängda på grund av vägran att genomgå test eller genom sitt eget erkännande. Antalet avstängda på ett enda år toppade vid 15 år 2012, som ett resultat av en långvarig USADA-undersökning av det amerikanska postallaget. När det amerikanska Postal-laget blev mer framgångsrikt sipprade dopingen som var vanlig inom europeisk cykling in i den amerikanska kontexten och lade grunden för uppkomsten av en dopingskultur. Det verkar tydligt att den amerikanska elitcyklingen hade, accepterat nödvändigheten av doping för att tävla i stora lopp mot europeiska lag. Detta bekräftas av det omfattande dopingssystemet som beskrivs i USADA:s utredning av Lance Armstrong. USADA visade att han hade använt prestationshöjande preparat för alla sina segrar, vilket stöds av vittnesmålen från många andra topp-amerikanska cyklister som också dopade sig delvis eller helt under denna tid.

Ändå fungerade inte testsystemet tillräckligt bra för att avslöja doparna. Av de totalt 88 avstängningarna från 2000 till 2014 (alla nivåer av cykling) var majoriteten av positiva tester för anabola medel (42 %). Andra former av doping var användning av peptidhormoner som erytropietin (26 %) och bloddoping (5 %). De mer ambivalenta kategorierna är stimulantia (22 %) som kan eller inte kan ha använts för att förbättra prestationen, och missade/vägrade tester (11 %). En del blev avstängda av “icke-analytiska” skäl (det vill säga utan att det fanns något positivt dopingtest), inklusive medlemmarna i US Postal som var kallade av federala domstolar och där erkände sina brott mot dopingreglerna. Kayle Leograndes fall är mer subtilt. Han berättade för sitt teams massör att han var orolig för att bli ertappad men hon rapporterade honom till USADA, vilket antyder att även det fåtal kända dopingsfallen inte alltid var resultatet av effektiva antidopingskontrollmekanismer.

Läkemedlet erytopoietin hade populariserats under 1990-talet, på grund av upplevt prestationsfördel och bristen på ett test för att upptäcka användningen. När ett sådant test utvecklats 2004 kunde man se att många amerikanska cyklister var bekanta med läkemedlet: de första positiva testerna var Adham Sbeih (2004), Adam Bergman (2005), Alvaro Tardaguila (2006) och Neal Schubel (2006). Dessa fyra fall tjänar också till att visa bredden av sammanhang. Sbeih var en tävlingscyklist på nationell nivå, Bergman var medlem i det elitlaget Jelly Belly, Tardaguila var en amatörcyklist och Schubel var en lågpresterande på elitnivå. Den kanadensiska kvinnan som tävlade på framgångsrik nivå i USA, Geneviève Jeanson, erkände att hon använde erytopoietin under en period av 8 år och börjande när hon var 16 år gammal, från 1997 till 2005. Eftersom det inte fanns ett pålitligt test för erytropoietinanvändning förrän 2004 är det mycket möjligt att andra cyklister använde det innan den tiden, och bristen på systematiska tester gör det sannolikt att dessa fall var de oturliga som blev ertappade snarare än de enda skyldiga. Dessutom tyder det totala antalet tester i förhållande till det ökade antalet tävlingscyklister tillsammans med bevis från de som använde erytropoietin och andra droger utan att bli påkomna på att prevalensen var betydligt högre än det handfull positiva fallen.

Leverantörernas marknad

Doping – användningen av förbjudna substanser eller metoder för att förbättra (idrotts)prestationer – beror på leverantörer, och i sin tur svarar entreprenärer och affärsliknande leverantörer på efterfrågan. När Joe Papp först blev en del av denna historia var han en 32-årig måttligt framgångsrik cyklist som testade positivt för 6alfa-OH-andro-stenedion och blev avstängd i 2 år. Han fick sedan livstids avstängning 2011 för att ha distribuerat dopingpreparat. Papp sålde även förbjudna substanser via en webbplats. Vid granskningar upptäcktes att Papp hade en “kundlista” med 187 personer, även om inte alla dessa var cyklister. Konsekvenserna av ytterligare utredningar av Papps kunder ledde till ett antal erkännanden och sanktioner och gav också några indikationer på utbredd doping inom amatör- och halvprofessionella lag. År 2007 fick till exempel Chuck Coyle en tvåårig avstängning när USADA hittade en lista över köp av erytropoietin och IGF-1 på hans kreditkort från Papps webbplats. Coyle svarade dock med att påstå att några av hans yngre lagkamrater hade lånat hans kreditkort och bärbar dator, vilket var en vanlig praxis i allmänhet, för att köpa dopingmedel.

Experimenterande under eliten

Andra fall tycks indikera ett utvecklande mönster av användning av dopingmedel bland elitsatsande cyklister som ännu inte nått eliten. År 2001 testade halvprofessionella cyklisten Duane Dickey positivt för tre förbjudna droger: fentermin, boldenon och nandrolon. Dickey blev senare ertappad med erytropietin och avstängd livstid. År 2002 testade en tidigare medlem av US Postal, Kirk O’Bee, positivt för förhöjt testosteron. Kvinnlig bancyklist Tammy Thomas fick livstids avstängning för ett andra överträdelse efter att ha testat positivt för norbolethon 2002. Dessa och liknande fall visar att doping verkligen pågick inom leden av icke-professionell cykling. Dessa fall är inte direkt kopplade till fallet med US Postal från 2012, men utgör en nationell undergrupp av dopingskulturen som spreds från den elitkontexten till de lägre nivåerna av sporten.

Kayle Leograndes erfarenhet från samma tidsperiod hjälper till att illustrera hur starkt en dopingskultur hade etablerat sig inom amerikansk cykling, även bland cyklister som inte riktigt nådde de allra högsta nivåerna av sporten. Under perioden 2004–2006 berättade “andra proffs” för honom om doping. Han köpte erytropoietin från Joe Papp 2006 men var tvungen att själv experimentera med doseringar. Han anslöt sig till Rock Racing-laget 2007 “där han introducerades för tidigare lagkamrater till Lance Armstrong och började dopa sig regelbundet.” Det finns ingen direkt koppling mellan Leogrande och US Postal, förutom att hans slutliga erkännande hjälpte den federala utredningen ledd av Jeff Novitzky. Senare skulle Travis Tygart, VD för USADA, säga att Leograndes vittnesmål spelade en betydande roll i att sammanställa bevisen mot US Postal, kanske eftersom Leogrande spekulerade i att doping skulle vara nödvändig för att framgångsrikt konkurrera i de högsta europeiska loppen. Dessutom gav den före detta professionella cyklisten Floyd Landis vittnesmål om att ägaren till det inhemska laget, Rock Racing, “var inblandad i doping.”

Således ser vi uppkomsten av doping delvis som en reaktion på bristerna i antidoping när möjligheterna erbjöds Inom några år efter de första fallen av erytropoietin avslöjats hade doping spridit sig till amatörnivåer så att arrangörer av massdeltagarevenemang kände behovet av att finansiera och organisera tester. I New York Gran Fondo 2012 testades två masternivåcyklister positivt för erytropoietin. Ändå fokuserade myndigheterna på toppnivå-cyklister, särskilt Lance Armstrong, men hade inte skapat ett tillräckligt system som skulle inkludera regelbundna, slumpmässiga tester både under och utanför tävling för nivåerna under eliten. De kritiska resultaten av denna strategi blev att “rena” cyklister är missgynnade och mest allvarligt att tävlingscyklister kunde känna sig pressade att delta i doping.

Kontaminerade kosttillskott

Det har också funnits flera fall där ämnet som intagits verkar ha kommit från en källa som idrottaren oavsiktligt konsumerat. Ett exempel här är fallet med 23-åriga Amber Neben som år 2003 fanns ha 19-norandrosteron i sitt prov. Hon hade resurserna att överklaga ärendet till North American Court of Arbitration for Sport (NACAS) och identifierade källan till den förbjudna substansen som kom från ett kontaminerat kosttillskott. Panelen höll med om att hennes positiva test var oavsiktligt men beslutade ändå att hon skulle straffas med en 6-månaders avstängning. Nebens skiljedom visar dilemman som uppstår när man ställs inför ett oavsiktligt fall av dopning. Experterna höll med om att kosttillskott var normala, som elektrolytdrycker och glukosgel. De föreslog till och med att inte använda kosttillskott stred mot “det uttalade syftet med kampen mot dopning, att skydda idrottarnas hälsa” eftersom dessa behövdes för att upprätthålla hälsan, undvika trötthet och mentala brister under lopp. Ironiskt nog hänvisar de till Lance Armstrong som ett exempel på att landsvägscykling är “mödosam och alltför ofta farlig… de krav som ställs på kroppen… är större än för de flesta världsklassidrottare i andra idrotter.” Källan till Nebens förbjudna substans var inte helt förklarad, men det föreslogs att den möjligen kom från ett kosttillskott köpt från Hammer Nutrition av USA Cyclings tränare och distribuerat till laget. Vad Nebens överklagan visade var potentiell försummelse från de som hade ansvaret att skydda henne från risken för ett positivt test och att alla idrottare löper risk att oavsiktligt ta kontaminerade kosttillskott, vilket oberoende analyser har visat kan innehålla förbjudna substanser. Även om USA Cycling stod i rampljuset för detta misstag och anklagades för att inte ha gett idrottarna någon “riktig utbildning” om “farorna med kontaminering av kosttillskott” är det fortfarande idrottaren som bär bördan av den rättsliga processen, inklusive potentiellt karriär- och ryggskadliga sanktioner.

Otillräcklig antidoping

Konceptet om en “rättvis spelplan” fungerade således inte, inte minst eftersom så många olika faktorer påverkar prestationen varav doping bara var en. Antidopingpolitiken tjänade då inte till att skydda sportens rättvisa eller sportens anda. Som bevisat av de officiella dopingfallen utvecklades en subkultur där amatörcyklister och halvprofessionella cyklister kom att efterlikna beteenden hos sina professionella motsvarigheter och ägnade sig åt dopning. Även om det är svårt att vara säker på detta kan det ha varit fallet att en seriös amatörtävlande kände behovet av att delta i dopning av skäl som identitet, status och tillhörighet inom en social miljö som respekterade och emulerade dem som befann sig i de högre skikten av sporten.

Samtidigt tyder dessa exempel på att antidopingregler kan ha konsekvenser för individer vars överträdelse är relativt oskyldig, kanske till och med helt oavsiktlig eller till och med resultatet av försummelse från deras tränare eller nationella styrorgan. Ändå verkar det finnas en acceptans bland beslutsfattare inom antidopingpolitiken att det kommer att finnas en viss grad av “kollateralskada” i strävan efter de verkliga fuskarna. Det verkar ironiskt att Lance Armstrong förhandlade sig fram genom antidopingsystemet under en period av 8-10 år, att hans skyldiga lagkamrater fick en mild sanktion och tilläts återvända till sporten, medan andra har stått inför konsekvenser för beteenden som är helt olika den klassiska uppfattningen om doping som avsiktligt fusk.

Äldre cyklister

Vi har redan nämnt flera fall där äldre cyklister använde dopningsmedel. Det är kanske inte överraskande när högpresterande cyklister önskar behålla någon nivå av sin ungdomliga tävlingsframgång. Det verkar vara förklaringen till fall som Kenneth Williams, som var 42 år när han testade positivt för DHEA. Han var en välkänd och populär tävlingscyklist som ville behålla sina prestationsnivåer. Fyrtionioåriga Todd Robertson testade positivt 2011 i en out-of-competition-test för erytropoietin och erkände att ha använt det tidigare i 2 år. För detta fick han en tvåårig tävlingsavstängning. År 2014 fanns det sedan modafinil i hans prov, och han blev därmed avstängd i 8 år vid 51 års ålder för detta andra. Den andra överträdelsen verkar ha varit oavsiktlig, eftersom han lärde sig från den första att vara vaken, sa han: “Jag vet fortfarande inte hur eller varför ett förbjudet stimulerande medel hittades i mitt prov.” Intressant nog erkände Robertson också att han använde kosttillskott, vilket visar hur även de över 50 år söker prestationshöjande ämnen, vare sig de är lagliga eller ej, för att bibehålla sin konkurrenskraft över hela sin livscykel.

Fallen med David Anthony (45 år) och Gabriele Guarini (49 år) vid New York Gran Fondo 2012 väckte nationell uppmärksamhet när de rapporterades i New York Times. Anthony’s fall presenterar emellertid ett annat scenario än livslånga tävlande som strävar efter att bibehålla konkurrenskraft. Han var relativt sent intresserad av cykling men blev – enligt hans eget erkännande – besatt av att förbättra sin förmåga och prestationer. Han hade vunnit New York Gran Fondo för sin åldersgrupp och hade därmed en viss framgång, men skulle aldrig bli professionell eller dra nytta av yttre belöningar. Han talade emellertid om att söka “relevans” inom sin lokala cykelgemenskap. Detta väcker frågor om identitet bland icke-elit och äldre idrottsmän och kvinnor. Snarare än att belöningarna är relaterade till prispengar, höga löner eller sponsoravtal, är deras önskan lokal erkännande och att tillhöra en specifik subkultur. Således har den ökande populariteten för cykling i USA och utvidgningen av möjligheterna att delta i lopp skapat “stammar” av seriösa fritidscyklister som köper dyra utrustningar, lär sig om vetenskapen bakom träning och förberedelse, och kanske till och med har en personlig tränare. Inom denna kultur överförs dopning från äldre eller mer erfarna cyklister till mindre erfarna cyklister och normaliserar därmed doping som en rationell del av tävling på högre nivå. Anthony och förmodligen andra tog nästa steg mot den pseudoprofessionalisering av deras hobby genom att använda dopningsmedel. Även om doping kanske har “sipprat” in i inhemska halvprofessionella lag genom kontakter och påverkan från elitcyklister, var en ytterligare effekt att driva amatörer att dopa sig.

Temat med äldre cyklister har en annan viktig dimension som är relaterad till idén om kollateralskada: överlappningen av antidopningsregler och läkemedel för åldersmotverkande terapi. Ett exempel här är 62-årige David LeDuc som blev fast och avstängd i 2 år 2013 för användning av erytropoietin, testosteron och amfetaminer. Han lyckades inte förklara erytropoietin, men de andra läkemedlen var ordinerade av en läkare för åldersrelaterad kompensation och för uppmärksamhetsbrist. På liknande sätt blev Sloan Teeple, 42 år gammal, avstängd i 2 år för användning av testosteron som var ordinerat av en läkare av terapeutiska skäl, men han hade inte fått dispens (Therapeutic Use Exemption).

En oskarp gräns mellan doping och medicinsk indikation

Annat bevis pekar på utmaningarna med överlappningen mellan åldersmotverkande terapier och äldre cyklister. Ett mer offentligt diskuterat fall (men inte ett som ledde till sanktion) var Jeff Hammond, som var en amatörcyklist, 58 år gammal. För att behandla hypogonadism och låg bentäthet använder han tillägg av testosteron som ordinerats av en läkare. När han kontaktade USADA för att begära en dispens nekades han, och fick i praktiken veta att antingen sluta tävla eller sluta medicinera. Ett brev från USADA informerade honom om att hans dispens nekades eftersom hans användning var för att behandla en funktionell störning utan att visa den specifika roten till hans hypogonadism: “Motiveringen för användningen av testosteron måste uppfylla standarden att visa en organisk orsak till androgenbrist/manlig hypogonadism. En diagnos baserad enbart på en funktionell störning uppfyller inte denna standard … snarare fokuserar funktionella diagnoser ofta bara på lågt testosteron och generella symtom.” Även om Hammonds testosteronterapi framgångsrikt har återställt hans energinivåer till där han känner sig normal, förhindrar avsaknaden av en dispens honom från att tävla. Hammonds analys gick till kärnan av utmaningen med antidopingpolitiken här: “De behandlar oss som 20-åriga olympier. Något som betraktas som ett prestationshöjande läkemedel för en 18-åring kan vara en nödvändig livräddande medicin för en senioridrottare. Jag tycker att det är mycket orättvist.”

Det rapporterades vid den tiden att USADA hade (2012) fått 409 begäranden om TUE, varav 52 gällde anabola medel som testosteron. Matthew Fedoruk, vetenskaplig direktör för USADA, sa: “Vi ser fler idrottare på mästarnivå som inser att de kanske tog en förbjuden substans.” Det finns en viss ironi i risken att hamna i konflikt med en policy utformad för att skydda hälsan genom att använda en substans som en läkare anser vara för hälsoskydd. Joe Papp hävdade att många av hans klienter tillhörde denna äldre åldersgrupp. En annan informationskälla om detta ämne är Andrew Tilins självexperiment som låg till grund för hans bok 2011, “The Doper Next Door: My Strange and Scandalous Year on Performance Enhancing Drugs.” Tilin hade intervjuat Papp för VeloNews och sökte sedan andra källor för dopningsprodukter. Som man över 40 år fann han många kliniker som var villiga att stödja hans “hormonterapi” även när han erkände för rådgivarna att han avsåg att använda dem för att förbättra sin cykling. Han visade att anti-åldrande-industrin hade vuxit till betydande proportioner – värderad i miljarder dollar årligen, dess främsta förespråkare hade blivit miljonärer. Det verkar som att sammansmältningen av cykelsportens popularitet med möjligheterna till åldersmotverkande åtgärder och trycket att främja “ren sport” har skapat ett stort intresse för äldre cyklister som önskar behålla ungdomlig vitalitet och finner sig själva straffade och marginaliserade.

Naturligtvis kan många andra cyklister ha åsikten att de sannolikt inte kommer att hamna på prispallen i evenemang med testprocedurer och kan därför helt enkelt fortsätta med sina medicinska receptregimer. För att undvika att sådana fall blir ytterligare exempel på kollateralskador av ansträngningar mot doping krävs det en annan strategi än de som presenteras i studier om högnivåprofessionell idrott. Motivationen att använda en förbjuden substans kan vara rent medicinsk eller en del av en strategi för att minska åldrandets effekter. Det finns inte samma motivation att vinna pengar eller berömmelse.

Avskräckningsmedlen kan också vara färre eftersom risken att bli upptäckt är liten, och en tvåårig avst¨ngning för en cyklist över 40 år kan inte verka som ett särskilt betungande straff, särskilt för dem för vilka cykling är enbart en hobby. Snarare än de yttre motivationer som ofta anges som huvudmotiveringen för doping, visar fallen med amatörcyklister att anledningarna till att använda förbjudna ämnen är varierade och kan vara orelaterade till någon uppfattad idrottslig belöning. Ändå, om dopingbeteenden ökar bland en bredare population med varierad tillgång till medicinsk expertis, kan en potentiellt betydande folkhälsofråga vara på väg att uppstå.

Effekter av erytropoietin på cykelprestanda hos vältränade cyklister

Ämnen som potentiellt förbättrar prestationsförmågan (exempelvis rekombinant humant erytropoietin, rHuEPO) är klassat som doping av WADA. Det vetenskapliga beviset bakom dopning är dock ofta svagt. I denna studie syftade man till att fastställa effekterna av rHuEPO-behandling hos vältränade cyklister på maximal, submaximal och tävlingsprestanda och på säkerhet, och att presentera en klinisk modellstudie för dopningsforskning på andra substanser.

Det genomfördes dubbelblinda, randomiserade, placebokontrollerade studie vid Centre for Human Drug Research i Leiden (Nederländerna). Man rekryterade friska, vältränade men icke-professionella manliga cyklister i åldrarna 18-50 år och fördelade slumpmässigt (1:1) dem för att få subkutana injektioner av rHuEPO (epoetin beta; medeldos 6000 IE per vecka) eller placebo (0,9 % NaCl) i 8 veckor. Randomisering stratifierades efter åldersgrupper (18-34 år och 35-50 år), med en kod genererad av en statistiker som inte var maskerad för studien.

De primära resultaten var träningsprestanda, mätt som maximal effekt (Pmax), maximal syreförbrukning VO2max, och bruttoeffektivitet i maximala ansträngningstest med 25 W-steg per 5 min, som laktat- och ventilationströskel 1 (VT1) och 2 (VT2) vid submaximala nivåer under det maximala ansträngningstestet, och som medeleffekt, VO2 , och hjärtfrekvens i de submaximala träningstesterna vid högsta medeleffekt under 45 minuter i laboratoriemiljö och i ett lopp till Mont Ventoux (Frankrike) mot toppen av berget i enlighet med banan från internationella cykellopp, med hjälp av intention-to-treat-analyser.

Mellan 7 mars 2016 och 13 april 2016 fördelades slumpmässigt 48 deltagare till rHuEPO-gruppen (n=24) eller placebogruppen (n=24). Genomsnittlig hemoglobinkoncentration (9,6 mmol/L mot 9,0 mmol/L, uppskattad skillnad 0,6 mmol/L, 95 % konfidensintervall 0,4 till 0,8) och maximal uteffekt (351,55 W mot 341,23 W, uppskattad skillnad 10,32, konfidensintervall 3,47 till 17,17]), och VO2max (60,12 mL/min per kg vs 57,42 mL/min per kg, uppskattad skillnad 2,71 mL/min per kilo, konfidensintervall 0,91 till 4,50 ) i ett maximalt ansträngnings-test var högre i rHuEPO-gruppen jämfört med placebogruppen.

Submaximala träningstestparametrar innebar uteffekt (283,18 W mot 277,28 W, uppskattad skillnad 5,90, konfidensintervall -0,87 till 12,67]) och VO2 (50,29 mL/min per kg mot 49,64 mL/min per kg, uppskattad skillnad 0,65,konfidensintervall -1.31 till 2.60) vid dag 46 och Mont Ventoux tävlingstider (1 h 40 min 32 s vs. 1 h 40 min 15 s, uppskattad skillnad 0,3 %, konfidensintervall -8,3 till 9,6) och skilde sig således inte mellan grupperna. Alla biverkningar var grad 1-2 och var likartade mellan båda grupperna. Inga händelser av grad 3 eller värre observerades.

Detta innebär att även om rHuEPO-behandling förbättrade ett laboratorietest av maximal träning, påverkades inte de mer kliniskt relevanta submaximala ansträngningstestets prestanda och landsvägscyklingprestanda signifikant. Detta innebär inte att det inte föreligger någon skillnad men att om det finns en sådan skillnad så är den mycket liten.

MENTAL OHÄLSA SOM KAN GE DOPINGPROBLEM

Psykisk ohälsa hos elitcyklister

Trots de folkhälsomässiga fördelarna med cykling i den allmänna befolkningen kan psykisk ohälsa vara påtaglig inom högpresterande och elitnivåer i tävlingssammanhang. När framstående cyklister öppet berättar om sina erfarenheter av psykiatriska symtom kan särskilda sociomiljömässiga faktorer förvärra psykopatologiska sårbarheter. Detta tyder på ett behov av ökad medvetenhet om psykisk hälsa bland alla berörda parter, kompletterat med åtgärder från internationella och nationella förbund samt tillsynsmyndigheter.

För att sammanställa relevanta observationer om psykiatriska frågor inom högpresterande och elitnivåcykling genomförde vi en nyckelordsökning av artiklar i APA PsycINFO, PubMed och Scopus baserat på specificerade exklusionskriterier. Man identifierade tretton artiklar som undersökte psykisk ohälsa inom högpresterande och/eller elitnivåcykling enligt klassificeringar från Världshälsoorganisationens Internationella klassifikation av sjukdomar, 11:e upplagan.

En stor andel av artiklarna belyste symtomatologi kopplad till ätstörningar, men andra tog upp ADHD, ångestsyndrom, depression, sömn- och vakenhetsstörningar samt substans-brukssyndrom. Den befintliga litteraturen understryker viktiga överväganden för alla aktörer inom cykelgemenskapen när det gäller initiativ och vårdinsatser för psykisk hälsa, vilket för närvarande saknas inom sporten.

Sådana program skulle kunna omfatta gemensamma uttalanden, psykiatrisk screening, psykoedukation, policyer för att minska stigma samt idrottarförespråkande. Dessa insatser kan bidra till att minska sociomiljömässiga riskfaktorer och sätta idrottarens välbefinnande framför prestationsdrivna motiv.

Psykisk ohälsa i damcykling

Historiskt har cykling förknippats med frihet, självständighet samt förbättrat psykiskt och fysiskt välbefinnande för kvinnor. Trots kritik och moralpanik har kvinnliga cyklister tävlat sedan slutet av 1800-talet – många av dem har tjänat betydande prispengar och fått prestige. Tyvärr har denna utveckling inte varit linjär, och dagens professionella damcykling fortsätter att präglas av strukturella och kulturella utmaningar som kan ha skadliga effekter på idrottarnas psykiska hälsa.

Särskilt socioekonomiska påfrestningar består, såsom osäkra anställningsvillkor, begränsat stöd från teamen och rollkonflikter. Dessutom kan sexuella trakasserier, kroppshets och manipulation prägla kvinnors upplevelser med sina tränare och lag. Betydande investerings-klyftor mellan herr- och damlag samt tävlingar bidrar ofta till dessa missgynnande förhållan-den. Utöver att hämma utvecklingen av damcykling kan dessa negativa omständigheter skapa psykosociala riskfaktorer.

I detta sammanhang, genom att belysa idrottsspecifika och könsspecifika faktorer, kan den framväxande subdisciplinen idrottspsykiatri vara värdefull för att skydda och främja idrottarnas välbefinnande inom damcykling. Att öka medvetenheten om befintliga symtom, sårbarheter, bidragande beteenden och systemiska problem kan stärka arbetet för att utveckla bättre förhållanden och likvärdig vård.

I detta syfte bygger denna översiktsartikel på både anekdotiska och vetenskapliga källor för att ge en sammanfattning av psykiatriska frågor inom professionell damcykling. Detta ligger till grund för rekommenderade strategier för att förbättra den psykiska hälsan och främja jämlikhet inom sporten, vilket bör involvera insatser från flera aktörer, såsom idrottare, lag och styrande organ.

Ätstörning och depression hos ung kvinnlig cyklist

Idrottare på elitnivå kan drabbas av psykisk ohälsa lika ofta som befolkningen i stort. Inom professionell cykling kan unika psykosociala riskfaktorer och bristande formellt stöd öka den psykiatriska sårbarheten, men exempel på behandlingsfall är fortfarande sällsynta.

Vi redogör här för vårdepisoden för en 20-årig kvinnlig cyklist på elitnivå i Schweiz, som slutade tävla och därefter diagnostiserades med egentlig depression samt en fortsatt diagnos av samsjuklig ätstörning, sannolikt förvärrad av idrottsspecifika stressfaktorer.

Även om farmakologisk öppenvårdsbehandling gav initiala framsteg krävde patientens ihållande suicidbenägenhet frivillig slutenvård. Hennes psykiska hälsa förbättrades efter utskrivning, men återintegreringen i cyklingen innebar svårigheter, vilket ledde till en övergång till ett lag med ett mindre krävande schema som möjliggjorde en bättre balans mellan idrottsliga och personliga åtaganden.

Vid tidpunkten för denna rapport hade patientens symtom stabiliserats och hon engagerade sig i påverkansarbete för att öka medvetenheten om idrottares psykiska hälsa. Detta fall bidrar därmed till den terapeutiska evidensbasen kring idrottare på elitnivå och visar på vikten av individualiserade psykiatriska insatser som prioriterar ett hållbart och holistiskt välbefinnande.

ADHD inom cykling på elitnivå

Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet (ADHD) inom cykling på elitnivå är ett förbises område inom klinisk forskning. Även om tidigare cyklister har ökat medvetenheten om ADHD finns det begränsad evidens om farmakoterapeutiska behandlingsnivåer för denna störning. Detta är en relevant fråga i det samtida antidopningssammanhanget, eftersom vanliga läkemedel mot ADHD är förbjudna under aktiv tävling av WADA och därför kräver en dispens

Vi genomförde en preliminär undersökning av farmakoterapeutiska behandlingsnivåer för ADHD hos cyklister på elitnivå. Vi samlade in sekundära, offentligt tillgängliga data om cyklister i Registered Testing Pool (RTP) från det professionella förbundet Union Cycliste Internationale (UCI) för åren 2020 och 2021. Vi jämförde sedan detta med det totala antalet dispenser som beviljats på uppdrag av UCI under samma tidsperiod.

1 265 cyklister på elitnivå ingick i RTP-urvalet 2020, jämfört med 10 TUE. 1 234 cyklister på elitnivå ingick i RTP-urvalet 2021, vilket skall sättas i relation till 10 dispenser.

Baserat på dessa data uppskattar vi att ADHD kan vara underbehandlat i denna grupp av elitcyklister jämfört med generella trender. Vi lyfter fram de negativa konsekvenserna för den psykiska hälsan vid medicinsk underbehandling av ADHD och dess implikationer för sporten. Vi formulerar även hypoteser om möjliga orsaker till detta, inklusive stigmatisering, negativa föreställningar om dopningsanklagelser och potentiella medicolegal konsekvenser.

ADHD inom cykling på elitnivå har fått liten uppmärksamhet, särskilt i relation till behand-lingsnivåer. Det krävs detaljerad forskning som undersöker denna fråga samt informations-kampanjer för att skydda den psykiska hälsan hos cyklister på elitnivå.

DIVERSE

Läkarna Michael Ashenden och Robin Parisottos strid med IAAF

Läkaren Michael Ashenden är en australiensisk expert på bloddoping. Han var drivkraften bakom utvecklingen av det biologiska blodpasset (ABP) för Union Cycliste Internationale (UCI) och var medlem i WADA:s Passport Committee som tog fram målstrategierna för arbetet mot bloddoping för flera idrottsförbund.

Robin Parisotto är en australisk idrottsläkare och antidopingexpert vid Australian Institute of Sport. År 2000 utvecklade han och hans forskargrupp det första EPO-blodtestet. Medan ett EPO-urintest bara kan upptäcka intag av EPO i cirka två dagar, hävdade Parisotto att hans test upptäcker erytopoietin i upp till sex veckor efter att det har tagits in i kroppen. Vid OS 2000 användes ett franskt test som endast kunde upptäcka EPO högst två dagar efter ansökan. Parisotto-testet gick inofficiellt vid sidan av. Det officiella testet (detektion på 2 dagar) hade inte ett enda positivt prov, medan Parisotto-testet (6 veckors test) hade sju positiva prover av 300 tester.

Utanför de innersta antidopingkretsarna blev Michael Ashenden och Robin Parisotto kända sedan de studerat en läckt databas tillhörande IAAF innehållande mer än 12 000 blodprov från omkring 5 000 idrottare under åren 2001 till 2012 och publicerat sina resultat i Sunday Times (som de fått uppgifterna från) och ett tyskt TV-bolag.

De hävdade den 5 augusti 2015 att mer än 800 idrottare, inklusive många från Ryssland och Kenya, hade blodprover som var “mycket tydande” på doping eller “onormala.” Dessa prover borde ha följts upp av världens styrande organ men gjorde det inte, hävdade de. Forskarna redovisade skriftligen hur de gjort sin undersökning. Databasen omfattade nyckelblodresultat såsom hemoglobin- och retikulocytnivåer, från vilka OFF-poängen enligt blodpassmetoden beräknades. Sortering av data enligt dessa nyckelvariabler flaggade snabbt de resultat som överskred publicerade trösklar som användes av antidopningsmyndigheter för att beteckna resultat som onormala. Sådana resultat indikerar möjlig användning av bloddopning. När ett onormalt resultat förelåg, extraherades hela profilen för idrottaren från databasen och utvärderades i sin helhet. När potentiella medicinska och fysiologiska faktorer som kunde påverka nyckelblodprofilerna med säkerhet kunde uteslutas, flaggades idrottaren som “sannolik bloddopning.” Resultat som flaggades som “misstänkta” representerade visserligen bevis på potentiell dopning, men andra faktorer som medicinska eller fysiologiska tillstånd kunde inte med säkerhet uteslutas. Sådana profiler krävde ytterligare utredning, såsom riktade tester, för att avgöra om bloddopning verkligen hade ägt rum. Sammanfattningsvis följde analyserna samma grundprincip som IAAF:s antidopningskommissions medlemmar antog för publiceringen av sina prevalensfynd 2011, nämligen att stora fluktuationer inom en idrottares profil kan ge upphov till starka bevis på blodmanipulation.

IAAF ifrågasatte undersökningen genom “ett antal allvarligt felaktiga påståenden” som de hävdade gjordes av de två forskarna, och fördömde dem för att ha satt idrottare under press från media genom deras “analys av ofullständiga data”. Världsrekordhållaren i maraton, Paula Radcliffe, var dock den enda idrottare som nämnts offentligt för att ha varit med på listan. Detta försvar fick stöd av WADA när de presenterade den andra delen av sin rapport om dopning. Kommissionsordförande Richard Pound ansåg att uppgifterna var “ofullständiga” och tillade att de inte kunde ha använts för att led till avstängning för dopning före 2009.

IAAF släppte ett dokument på 38 sidor som skickades till det brittiska parlamentets Culture Media and Sport Select Committees utredning om “Blood Doping in Athletics.” IAAF hävdade att de inte var nöjda med att det förekom doping, men att organisationen är en pionjär i kampen mot bloddopning. Ashenden svarade med att “IAAF har släppt ett uttalande som omfattar 25 sidor med hårklyveri, plus 13 sidor med bilagor. Inför de livshotande höga blodvärden som de visste fanns bland deras idrottare borde ha försökt driva på de juridiska processerna. Man har tidigare hävdat att det finns en plats för försiktighet när man inleder rättsliga åtgärder baserade på misstänkta blodresultat, men blodvärdena var så extrema, under en så lång period, att de borde ha försökt göra något. IAAF var juridiskt skygga när de borde ha varit moraliskt starka.”

Samtidigt var IAAF:s tidigare ordförande Lamine Diack under utredning efter att ha tagit emot kontanter för att dölja positiva dopningsfall som involverar ryska idrottare.

Robin Parisotto, som således arbetade med Ashenden för att analysera de läckta uppgifterna, utfärdade också ett uttalande som svar på IAAF:s dokument: “Jag ber IAAF att sluta skjuta budbärarna och börja ta itu med det uppenbart uppenbara problemet med inte bara bloddopning inom friidrott utan också de potentiella effekterna av bloddopning på idrottarnas hälsa.”

IAAF hävdade – med rätta – att de båda forskarna inte hade någon kunskap om de åtgärder som vidtagits av IAAF för att följa dessa misstänkta profiler. De var inte heller medvetna om vilka specifika idrottare som faktiskt hade fångats och bestraffats av IAAF, antingen genom en ABP-utredning eller genom positiva EPO-tester. Forskarna bortsåg också från att mer än 60 idrottare har blivit avstängda på grundval av onormala blodvärden som samlats in efter 2009, och dessa idrottare samlade på sig 140 anmärkningsvärda internationella medaljer, tre världsrekord, sex World Marathon Majors segrar, 13 andra storstadsmaraton innan de avslöjades av IAAF som fuskare. IAAF angav också att det var häpnadsväckande att två experter med sådan kunskap om ABP, WADA-koden och antidopningsramverket har kommit överens om att analysera en databas som de visste bara kunde ha erhållits utan samtycke från IAAF eller idrottarna själva.

WADA:s expert var professor Giuseppe d’Onofrios som särskilt påpekade att man bör avstå från att dra några auktoritativa slutsatser om enskilda fall på grundval av ett engångsvärde, än mindre när detta värde har samlats in före det formella införandet av ABP 2009. Det kan dock påpekas att IAAF själva jämfört data före och efter 2009 när de använde blodvärden före 2009 som “sekundära bevis” till stöd för förlängda straff utöver blodpassprofilen efter 2009 för att fastställa idrottares långa historia av dopning. Han tyckte dock att det var beklagligt att det offentliggjorts – i massmedia – bedömningar från kollegor om bloddata som har erhållits och bearbetats utanför det strikta regelverk som fastställts av WADA som är utformat för att säkerställa en fullständig och rättvis granskning av ABP-profiler.

Baserat på uttalanden från Michael Ashenden fanns i detta sammanhang också anklagelser om Armstrong-dopning under Tour de France 2009 – året som amerikanen gjorde comeback och försökte vinna sin åttonde titel. Ashenden pekade ut cyklistens blodprov för att ha spår av blodmanipulation hos den då 37-årige Armstrong. Analyser visade att Armstrongs producerade färre blodkroppar under loppet än vad man kunde förvänta sig, vilket kan vara ett tecken på att systemet anpassat sig till en ökad volym av blod som överförs. I klartext menar han då att det fanns tydliga signaler på att Armstrong använde blodtransfusioner under loppet där han så småningom slutade trea.

I kölvattnet av Armstrongs erkännande hyllade UCI-presidenten Pat McQuaid införandet av blodpasset 2008 som ett bevis på att cykling nu är en renare sport, något Armstrong själv hade lyft fram i sin intervju med Oprah Winfrey. I den intervjun insisterade Armstrong på att han hade upphört med dopning 2005, men hans förnekande tillskrivs i stor utsträckning möjligheten till rättsliga åtgärder från sponsorer och andra relaterade till perioden efter hans comeback. I oktober, när UCI bekräftade Armstrongs livstidsförbud, påpekade också McQuaid att han inte accepterade påståendet från United States Anti Doping Agency (USADA) att Armstrong hade dopat sig mellan 2009 och 2011. USADA gjorde själv ett undantag från sina blodpassregler i Armstrongs fall innan han tävlade Tour Down Under 2009 genom att avstå från kravet på att han skulle ha varit en del av programmet i minst sex månader innan han tävlade.

Michael Ashenden kom sedermera i konflikt med framför allt Pat McQuaid efter att ha ifrågasatte den senares ledarskap och noterade att irländaren försökte “undvika” ansvaret för Lance Armstrong-skandalen. “McQuaid försöker undvika ansvaret för Armstrong-skandalen, men han kan inte. McQuaid har erkänt att han tog kontakt med Armstrong och krävde ett hundra tusen dollar av honom även om [UIC:s tidigare president) Hein Verbruggen sedan dess har erkänt att UCI insett att Armstrong hade använt droger” påstod Ashenden. McQuaid hävdade dock att man till och med granskade Armstrongs bloddata från comeback-åren, men aldrig fann positiva tecken på doping eller några positiva dopingprov.

CAS ställningstagande avseende bloddoping i cykel enligt civil domstol

Ibai Salas Zorrozua (född 4 juli 1991 i Bilbao) är en spansk elitcyklist som dock aldrig vunnit någon större internationell tävling, men som blivit känd genom den avstängning på grund av onormalt blodpass (Athlete Biological Passport) som han överklagade till CAS. Detta var den tredje avstängningen som gällde en cyklist i cykellaget Burgos BH under samma år, efter att David Belda och Igor Merino stängts av för att ha testats positivt för tillväxthormon och erytropoietin.

Det poängterades i CAS-förhandlingen att den hematologiska modellen (den ursprungliga delen av blodpassen) avser att finna avvikelser i blodbilden som kan tyda på bloddoping. Däremot kan blodpasset inte användas för att ange vilken typ av bloddoping som påvisats:

Behandling (hittills i princip injektioner) med blodbildningsstimulerande medel, det vill säga erytropoietin och dess analoger, eller nyare, mer sofistikerade, påverkansmetoder som inandning av xenon, tillförsel av Hypoxia Inducible Factor (HIF) och liknande

Blodtransfusioner; återtransfusion av eget blod (autolog transfusion) eller annans blod (allogen transfusion)

Infusion av andra syrgasbärande substanser, oftast kallade haemoglobin-based oxygen carrier (HBOC) eller perfluorocarboner (HGB)

(i princip skulle man också kunna ta upp viss gendoping i detta sammanhang, men det har hittills inte varit aktuellt i praktiken)

Det dataprogram som används för att beräkna varje individs ”normalområde” för de parametrar som används i blodpasset kallas för The Adaptive Model och baseras på en algoritm som tar hänsyn till:

Den normala variabiliteten i en normalpopulation (friska, odopade individer) av de parametrar som används

Faktorer som under normala förhållanden kan påverka parametrarna, som exempelvis ålder, kön, etnicitet, typ av idrott och höjd över havet

Idrottsutövarens tidigare värden, i första hand de fem närmast föregående blodproven

Slutresultatet balanseras till 99 procents ”specificitet” med vilket menas att en av 100 idrottsutövare som inte är dopad ändå kommer att bli utpekad för doping, eller – uttryckt annorlunda – att det är en risk på 100 att slumpen visar ett värde utanför det som angivits för individens normala variationsområde. Om man med visste att något skulle ske med 99 % procents säkert skulle man vanligen känna sig mycket trygg – men fortfarande finns naturligtvis en liten, liten risk att det går fel. Men … algoritmens resultat tas sedan om hand av en mänsklig expertkommitté på tre personer som då kan ta in ytterligare fakta för sin bedömning. Enbart resultatet av datorns processande av blodprovsvärdena är således inte tillräckligt för att fastställa att ett dopingbrott är begånget. Ju längre utanför 99-procentsgränsen som det angivna värdet ligger, desto större är sannolikheten att det rör sig om doping.

Enligt riktlinjerna skall därefter – om expertkommittén ser doping som den mest sannolika orsaken – den misstänkte idrottsutövaren få ta del av alla de data som expertkommittén haft tillgång till (an ABP Documentation Package) och hans eller hennes förklaring efterfrågas. När en antidopingkommitté sammanställer data inför en eventuell anmälan till den dömande instansen har man således tagit både kvalitativa och kvantitativa data i beaktande.

I det aktuella fallet kom den spanska anitdopingorganisationen “Agencia Española de Protección de la Salud en el Deporte” (AEPSAD) fram till att det rörde sig om bloddoping baserat på:

I prov ett passerades under gränsen för reticulocyter och övre gränsen för OFF-score

I prov fyra passerades övre gränsen för retikulocyter, lägre gränsen hemoglobin och lägre gränsen för OFF-score

Tidsförloppet för koncentrationen av hemoglobin, retikulocyter och OFF-score var onormala upp till minst 99,9 procentsnivån

Expertkommittén påpekade särskilt att ett högt OFF-scorevärde ses typiskt när man transfunderat röda blodkroppar och får en hög koncentration av röda blodkroppar samtidigt som kroppen slutar att producera mer röda blodkroppar (vilket mätes som låg mängd av retikulocyter i det cirkulerande blodet).

Det påpekades också att retikulocyter inte mäts som en koncentration utan som en andel av de röda blodkropparna, vilket innebär att värdet inte påverkas av plasmavolymsändringar, exempelvis vid förflyttning från hög till låg höjd och omvänt, eller på grund av kraftig svettning vid hård tävling eller träning. Det är också väl belagt att retikulocytantalet inte påverkas av vare sig hård träning vid ett engångstillfälle eller upprepat.

Meta-analyser har visat att mätbara ökningar av den totala mängden av röda blodkroppar (total red cell mass) kan påvisas efter ungefär 400-500 kmh (kilometer x antal timmar), vilket innebär att ”höghöjdsträning” blir det först efter 2½ vecka på 1000 meter eller 10 dagar på 200 meters höjd. Då måste emellertid beaktas att ju högre man förflyttar sig desto längre tid tar det att anpassa sig så att man kan börja träna effektivt.

Det finns också starka evidens för att det krävs ett visst gränsvärde för höjd över havet för att det skall gå att mäta några blodbildsförändringar på längre sikt. Således är det visat att även människor som bor på upp till 1800 meters höjd vanligen har samma blodvolym och antal röda blodkroppar som de som bor på havsnivåhöjd.

Det är också intressant att notera att då en person kommer ner från höghöjdsträning till havsnivå så kommer kroppen inte bara att stoppa nyproduktionen av röda blodkroppar – minskad mängd retikulocyter – utan det finns till och med studier som visar att en del av de redan till blodbanan nyligen frisläppta blodkropparna förstörs (neocytolys). Det ger minskad mängd retikulocyter med normaliserad eller endast lätt förhöj hemoglobinkoncentration, vilket således ger ett ökat OFF score. Ett sådant ökat värde är oftast tydligast efter 5–6 dagar efter förflyttningen till havsnivå.

I det aktuella fallet noterades den spanske cyklisten för ett OFF score på 141 i ett av sina prover – en ökning från 90 till 141 jämfört med provet närmast innan – vilket statistiskt sett kan inträffa hos en frisk, odopad man i högst ett fall på 10 000 även om man tar in höghöjdsträning, analysosäkerhet, med mera i kalkylen.

Ett problem för den spanska AEPSAD var att enligt den civila spanska lagen – vilken i de flesta avseenden är mycket strängare avseende dopingbrott än den svenska – måste en bestraffning basera sig på att idrottsutövaren belagts med “usage, use, or consumption of a prohibited substance or method”. Något sådant är inte möjligt att påvisa med hjälp av blodpass.

När det gäller blodpass innebär metoden i sig nämligen att man inte försöker ta reda på vad som förorsakat de onormala i variablernas svängningar utan enbart att svängningarna påvisas och visas inte kunna förklaras av tillåtna orsaker. CAS jämförde det med att man kan döma någon för att ha slagit en annan person i huvudet utan att man kan fastställa vilket tillhygge som använts. Denna komplicerande faktor gjorde att WADA fick efterfråga blodpassdata och sedan överklaga avsaknad av dom till CAS. Överklagandet riktade sig således både mot den spanske cyklisten och mot den spanska antidopingorganisationen, eftersom den inte kunnat bestraffa idrottsmannen trots det WADA ansåg vara en hög grad av bevisning. Överklagan inlämnades av WADA den 27 mars 2019.

Även inför CAS blev den spanska civila lagen ett problem eftersom den tilltalade cyklisten såg att utlåtanden från CAS skulle kunna påverka även en eventuell civil dopingdom, varför han inte ville medverka vid någon muntlig förhandling. CAS fick därför åta sig att vara skiljedomare enbart baserat på inkomna handlingar.

Ytterligare en besvärlig faktor var att om cyklisten fick något straff för sin dopingöverträdelse av den civila spanska domstolen så kunde den ju enbart gälla i Spanien, medan WADA:s och CAS:s domar gäller över hela världen. Den ena domen (civilrättslig) kan således inte ”ersättas” av en annan (WADA:s). CAS kan heller rimligen inte överpröva ett beslut taget i en civil spansk domstol, utan måste rättspröva eventuella dopingbrott parallellt med en civil domstol – vilket blir svårt för en åtalad att förhålla sig till. Det anges särskilt att “The Administrative Court of Sport [TAD]” i Spanien är ett helt fristående organ visavi WADA och inte är en signatär av WADA:s regelverk (”WADA-koden”).

I CAS-förhandlingarna diskuterades också den ”Adaptiva modellen.” Metoden är vetenskapligt validerad upprepat och ”peer reviewed”, men själva algoritmen i sig är inte allmän egendom utan behålls otransparent. Motiveringen till detta är i första hand att om algoritmen skulle vara känd skulle den kunna analyseras på ett sådant sätt att den sedan skulle kunna manipuleras i viss mån av de som dopat sig. Det skall då ställas mot att de som anklagats för bloddoping inte helt klart kan veta vad som ligger till grund för anklagelserna och såldes inte kan försvara sig mot denna del. Skiljedomstolen förklarade dock att den ”Adaptiva modellen” var så väl beprövad att man ansåg sig kunna vara trygg med att algoritmen fungerade tillfredställande, trots att de exakta ingående data och behandling förblir okända:”the model is a reliable and valid means of establishing an ADRV.”

Såväl WADA som det spanska NADO använder samma definition på bloddoping: ”missbruk av vissa tekniker och/eller substanser som ökar idrottsutövarens mängd av röda blodkroppar (red blood cell mass), vilket tillåter kroppen att transportera mer syrgas till musklerna ledande till ökad prestationsförmåga.

Det underströks också upprepat att det är den utredande funktionens uppgift att påvisa att ett brott mot regelbrott har begåtts. Däremot har den åtalade rätt att lägga fram förklaringar till vad som skett, och åklagarsidan är då skyldig att väga detta mot de fakta som själva åtalet bygger på.

Efter en lång diskussion beslutade Court of Arbitration for Sport den 4 augusti 2020 att:

CAS var behörigt att döma i det aktuella fallet

Utslaget av WADA (27 mars 2019) gentemot dels den spanske cyklisten Ibai Salas Zorrozuga, dels Spaniens NADO (Spanish Agency for Health Protection in Sport) faställdes

Ibai Salas Zorrozua befanns skyldig till regelöverträdelse av dopingreglerna

Ibai Salas Zorrozua döms till fyra års avstängning

Alla tävlingsresultat för Ibai Salas Zorrozua från och med den 25 januari 2017 till avstängningsperioden slut strykes, innebärande att alla medaljer, poäng och prispengar förlorade

Elitcyklister är ointresserade av dopingbiverkningar

Skyddet av idrottares hälsa är en av de tre kriterierna som beaktas när en substans registreras i World Anti-Doping Agencys förteckning över förbjudna ämnen. Trots detta är användningen av förbjudna substanser utbredd inom elitcykling.

Den föreliggande undersökningen baserades på ett psykologiskt tillvägagångssätt för att undersöka hur eller om upplevda hälsorisker påverkar beslutet att använda förbjudna substanser bland cyklister på elitnivå. Sexton semistrukturerade intervjuer genomfördes med cyklister som hoppades bli professionella (n=6), nyblivna professionella cyklister (n=2) och tidigare professionella cyklister (n=8).

Trots en utveckling som observerades i dopingorganisationen och uppfattningar om doping under det senaste decenniet påverkade de upplevda hälsoriskerna inte, för det mesta, beslutet att använda förbjudna substanser bland urvalet av cyklister. Det fanns en systematisering av användningen av exogena substanser i cykelmiljön och en bagatellisering av biverkningarna av de förbjudna substanserna.

Slutligen de yngre cyklister var inte bekymrade över de långsiktiga hälsokonsekvenserna av förbjudna substanser; de fokuserade mer på de kortsiktiga prestationsförbättrande fördelarna. Det finns således ett behov av att genomföra effektivare förebyggande program för att ändra idrottares attityder gentemot doping och dess hälsorisker.

En knaggligare väg för elitcyklister som dopar sig

Det undersöktes om avbrott i karriären för manliga professionella elitcyklister förklaras av risken för att bli avstängd för ett regelbrott gällande antidoping enligt International Cycling Union.

I en modell undersökte sambandet mellan karriär och risk för dopingbrott i en databas med 10 551 cyklister som var engagerade i den högsta världseliten (2005-2016), inklusive 271 cyklister som avstängts på grund av doping.

Trots en längre karriär (7,8 år) har de avstängda cyklisterna haft ett mer oregelbundet engagemang i cyklingen än de ostraffade.

Oddsen att hitta en sanktionerad cyklist bland de som upplevt en karriäravbrott är 5,80 gånger högre än för en som inte haft ett karriärsavbrott

61 procent av de upptäckta cyklisterna hade bytt lag minst en gång lag. Oddsen att hitta en dopingupptäckt cyklist bland de som gjort ett lagbyte var 1,35 gånger högre

44 procent av upptäckta cyklister börjar sin proffssejour före 23 års ålder, jämfört med 34 procent för de som inte blivit avstängda. Oddsen att bli avstängd var 1,69 gånger högre för dopade cyklister som börjar före 23

Oddsen att hitta en dopad cyklist är 1,94 gånger högre bland de som startade sina karriärer före 2005 (införandet av Pro Tour), jämfört med de som startade 2008 eller senare. Det senare året lanserades både Cycling Anti-Doping Foundation och det biologiska passet (ABP)

Dessa data talar för att dopingupptäckta cyklister kan ha förlängt sina mer osäkra karriärvägar genom doping. Effekten av generationen efter 2005 kan innebära att cyklister varit mindre dopade eller bättre på att dölja doping. Den högre risken att bli upptäckt för cyklister som startar efter 23 år kan indikera att tidig yrkessocialisering minskar risken genom att lära dem att vara fria från doping eller bättre på att dölja doping.

En dopingstrategi är inte tillräcklig: exempel från amerikansk cykling

Tidigare forskning om dopning inom cykelsport har fokuserat på professionell nivå medan man i stor utsträckning har försummat de lägre amatörnivåerna inom sporten samt tävlingscyklister i högre ålderskategorier. I denna studie fokuseras på fallen med alla amerikanska cyklister, amatörer och professionella, som blev upptäckta och sanktionerade för dopning under perioden 2001 till och med sommaren 2014. Mängden fall inkluderar idrottare vars avsikter att fuska inte är uppenbara, eftersom idrottare kan ha använt ”partydroger” som cannabis, använt läkemedel som innehöll förbjudna substanser utan att cyklisten insåg det, eller köpt och använt kosttillskott förorenade med förbjudna ämnen. Genom att ta en bredare syn på cykelsporten i USA som inkluderar amatörer exponeras mönster av dopningsbeteende bortom det snäva perspektivet hos ett litet antal proffs vars motiv tydligt ligger i en önskan om ekonomisk vinning och kändisstatus.

Från landslagets bloddoping 1984 till Lance Armstrongs enmansuppvisning

Det fanns viss förekomst av dopningsbeteenden inom cykelsporten i USA, såsom användningen av bloddopning bland det olympiska laget inför OS 1984 i Los Angeles. Att fastställa karaktären av dopningskulturen inom cykelsporten i USA på 1990-talet är dock utmanande. Även i den omfattande bevisningen mot Lance Armstrong är ursprunget till hans dopningsbeslut inte helt tydligt, men vissa bevis tyder på att det skedde 1995 med Motorola. Matt DiCanio och Tyler Hamilton förklarade dock att deras möten med dopning inträffade först när de etablerat sig inom den professionella europeiska scenen. För Hamilton var detta i slutet av 1990-talet. Det var 1997 han beslutade att dopa sig, och han hävdar att för de flesta yrkesverksamma vid den tiden skulle insikten om att dopning var nödvändig komma under deras andra år, och deras eget beslut måste fattas under deras tredje år. Omfattningen av dopning inom den inhemska kontexten var således relativt låg i slutet av 1990-talet med tanke på att amerikanska yrkesverksamma lärde sig av europeiska läkare, och som vi detaljerar nedan framträder verklig bevisning om en dopningskultur runt den tid då Lance Armstrong vann sina sju på varandra följande Tour de France-titlar.

Ett dopingsystem färdigt 2012

Testning och en ogynnsam dopningskultur är inte bara ett problem för eliten. Den amerikanska antidopingorganisationens (USADA:s) första omgång tester år 2000 resulterade endast i tre positiva resultat – alla för efedrin – och längden på avstängningarna var noll, en respektive tre månader. Det skulle dock inte dröja länge innan testerna började avslöja allvarligare “fuskare”. Under åren 2002 till 2014 skedde en gradvis ökning av antalet cyklister som blev ertappade med att försöka förbättra sin prestation med hjälp av testosteron, steroider, erytropoietin, tillväxthormon och bloddoping. Dessa cyklister kunde ha blivit upptäckta genom blod- eller urintester, men de kunde också ha fått sanktioner som ett resultat av en vägran att lämna test eller genom sitt eget erkännande. Det totala antalet avstängningar på ett enda år nådde sin höjdpunkt med år 2012 med femton, som ett resultat av en långvarig utredning från USADA om US Postal-laget. När US Postal-laget blev mer framgångsrikt “sipprade” dopning som var utbredd inom den europeiska cykelsporten in i den amerikanska kontexten och lade grunden för en kultur av dopning att uppstå. Det verkar tydligt att den amerikanska elitcyklingen hade accepterat nödvändigheten av dopning i stort för att kunna konkurrera i stora lopp mot europeiska lag. Denna acceptans illustreras av det omfattande dopningssystemet som beskrivs i USADAs motiverade dom mot Lance Armstrong. Lance Armstrong hade vunnit flera av världens främsta lopp, inklusive Tour de France (1999–2005). USADA har visat att han använde prestationshöjande droger under alla dessa segrar, och detta stöds av vittnesmål från många andra främsta amerikanska cyklister som också dopade sig under en del eller hela denna tid. Ändå fungerade inte testningssystemet tillräckligt bra för att ta fast doparna.

Anabola steroider

Av de totalt 88 sanktionerna från 2000 till 2014, inom alla typer av cykling, var majoriteten av positiva tester för anabola medel (42 %). Andra former av avsiktligt fusk inkluderade användning av peptidhormoner som erytropoietin (26 %) och bloddoping (5 %). De mer ambivalenta kategorierna är stimulantia (22 %) som kanske eller kanske inte användes för att förbättra prestandan, samt vägran att testas (11 %). En del sanktionerades av “icke-analytiska” skäl, inklusive medlemmarna i US Postal som var kallade att vittna av federala utredare och därmed tvingades erkänna. Kayle Leograndes fall är mer subtilt: han berättade för sitt teams massör att han var orolig för att bli ertappad och hon rapporterade honom till USADA, vilket antyder att även det lilla antalet kända dopningsfall inte alltid var resultatet av effektiva antidopningskontrollmekanismer.

Erytropoietin

Erytropoietin, som ökar uthålligheten, hade populariserats under 1990-talet på grund av upplevd prestationsfördel och bristen på ett test för att upptäcka användningen. När ett sådant test utvecklades år 2004 kunde man se att nationella amerikanska cyklister var bekanta med läkemedlet. De första positiva testerna utfördes på Adham Sbeih (2004), Adam Bergman (2005), Alvaro Tardaguila (2006) och Neal Schubel (2006). Dessa fyra fall visar också bredden av sammanhang. Sbeih tävlade på nationell nivå, Bergman var medlem i det elitinriktade inhemska laget Jelly Belly, Tardaguila var amatörcyklist och Schubel presterade lågt på masternivå. Kanadensiskan Geneviève Jeanson, som tävlade framgångsrikt i USA, erkände att hon använde erytropoietin under en period av 8 år. Hon börjande när hon var 16 år gammal, från 1997 till 2005. Eftersom det inte fanns något tillförlitligt test för användning av EPO före 2004 är det mycket möjligt att andra cyklister använde det innan denna tidpunkt, och bristen på systematisk testning gör det sannolikt att dessa fall var de olyckliga som blev ertappade snarare än de enda skyldiga. Dessutom tyder det totala antalet tester i förhållande till det ökade antalet tävlande cyklister, tillsammans med vittnesmål från dem som använde erytropoietin och andra preparat utan att bli upptäckta, på att prevalensen var betydligt högre än det handfull positiva fall.

Försäljarnas betydelse

Användning av förbjudna ämnen eller metoder för prestationsförbättring beror till betydande del på leverantörer, och i sin tur svarade entreprenöriella affärsliknande ”grossister” på efterfrågan. När Joe Papp först blev en del av denna historia var han en 32-årig måttligt framgångsrik cyklist som testades positivt för 6alfa-OH-androstenedion och blev avstängd i 2 år. Senare fick han emellertid en livstidsavstängning 2011 för distribution av förbjudna preparat. Papp sålde också förbjudna droger via en webbplats. Utredare upptäckte att Papp hade en “kundlista” med 187 personer, även om inte alla av dessa var cyklister. Konsekven-serna av vidare utredningar av Papps kunder ledde till ett antal erkännanden och sanktioner och gav också indikationer på utbredd doping bland amatör- och halvprofessionella lag. Till exempel fick Chuck Coyle 2007 en avstängning på två år när USADA hittade köpuppgifter för erytropoietin och insulinliknande tillväxtfaktor (IGF-1) som gjorts med hans kreditkort från Papps webbplats. Coyle hävdade emellertid att några av hans yngre lagkamrater hade lånat hans kreditkort och bärbara dator, vilket var en vanlig praxis generellt sett, för att köpa dopingpreparaten.

Gruppen närmast under eliten

Andra fall tycks indikera en utveckling av användning av dopingpreparat bland kategorin under elitcyklisterna. 2001 testade semiprofessionella cyklisten Duane Dickey positivt för tre förbjudna droger: fentermin, boldenon och nandrolon. Dickey ertappades senare med erytropoietin och fick livstidsavstängning. 2002 testade en tidigare medlem av US Postal, Kirk O’Bee, positivt för förhöjt testosteron och Tammy Thomas, fick livstidsavstängning för en andra förseelse efter att ha testats positivt för norboleton 2002. Dessa och liknande fall visar att användningen av droger faktiskt förekom inom de icke-professionella delarna av cykelsporten. Dessa fall är inte direkt kopplade till den amerikanska elitcyklingn 2012 men utgör en inhemsk del av dopningskulturen som spreds sig från elitsammanhang till de lägre nivåerna av sporten. Kayle Leograndes erfarenhet från samma tidsperiod hjälper till att illustrera hur starkt en dopningskultur hade etablerat sig inom amerikansk cykling, även bland de cyklister som inte var riktigt på den högsta nivån av sporten. Under perioden 2004–2006 berättade “andra professionella” för honom om dopning. Han köpte erytropoietin från Joe Papp 2006 men var tvungen att själv experimentera med doseringarna. Han anslöt sig till Rock Racing-laget 2007 där han introducerades för Lance Armstrongs före detta lagkamrater oc] började dopa sig mer regelbundet. Det finns ingen direkt koppling mellan Leogrande och US Postal, förutom att hans eventuella erkännande underlättade den federala utredningen ledd av Jeff Novitzky. Senare skulle Travis Tygart, VD för USADA, säga att Leograndes vittnesmål spelade en betydande roll i att sammanställa bevisen mot US Postal, kanske därför att Leogrande spekulerade i att dopning skulle vara nödvändig för att framgångsrikt tävla i de främsta europeiska loppen. Dessutom vittnade den före detta professionella cyklisten Floyd Landis om att ägaren till det inhemska laget Rock Racing var involverad i dopning.

Inom några år efter de första erytropoietinfallen hade dopning spridit sig till amatör- och masternivåer, vilket ledde till att arrangörer av massdeltagarevenemang kände kravet att finansiera och organisera tester. I New York Gran Fondo 2012 testades två masternivåcyklister positivt för EPO. Myndigheterna fokuserade dock på toppcyklisterna, särskilt Lance Armstrong, och hade inte skapat en tillräcklig organisation som skulle inkludera regelbundna, slumpvisa tester både i och utanför tävlingssammanhang för rekreativa och masternivåer inom cykelsporten. De kritiska resultaten av denna policys strategi har varit att “rena” cyklister missgynnas och – mest allvarligt – att tävlingscyklister känner sig under press att delta i dopning.

Kontaminerade kosttillskott

Det har dock funnits flera fall där det intagna ämnet tycks ha kommit från en oavsiktligt konsumerad källa. Ett fall i detta sammanhang är 23-åriga Amber Neben som 2003 fanns ha 19-norandrosteron i sitt prov. Hon hade resurser att driva sin överklagan till North American Court of Arbitration for Sport (NACAS) och identifierade källan till det förbjudna ämnet som kom från ett kontaminerat kosttillskott. Källan till Nebens förbjudna ämne är inte fullständigt utredd, men det föreslogs att det möjligen kom från ett kosttillskott köpt från Hammer Nutrition av tränare på USA Cycling och distribuerades till laget. Det som Nebens överklagan visade var potentiell försummelse från dem som hade ansvar att skydda henne från risken för ett positivt test och att alla idrottare löper risk att oavsiktligt inta kontaminerade kosttillskott, vilket oberoende analyser har visat kan innehålla förbjudna ämnen. Även om USA Cycling stod i rampljuset för detta misstag och anklagades för att inte ge utbildning till idrottare om “farorna med förorenade kosttillskott” är det fortfarande idrottaren som bär bördan av rättsprocessen inklusive potentiella sanktioner.

Anti-åldrande

et är kanske inte förvånande när högt tävlingsinriktade cyklister vill behålla någon nivå av sin ungdomliga tävlingsframgång och därför lockas att använda dopingmedel som ”anti-åldrande.” Detta verkar vara förklaringen till fall som Kenneth Williams, som var 42 år när han testades positivt för DHEA. Han var en välkänd och populär tävlingscyklist som ville behålla sina prestandanivåer. Fyrtionioåriga Todd Robertson testades positivt 2011 i en test under träning för erytropoietin och erkände att han använde det under 2 år tidigare. För detta fick han en tävlingsavstängning på två år. År 2014 visade han sig ha stimulantiat modafinil i sitt prov och blev därför avstängd i 8 år vid 51 års ålder för denna andra överträdelse. Intressant nog erkände Robertson också att han använde kosttillskott, vilket visar hur även de över 50 år söker prestationshöjande ämnen, vare sig de är lagliga eller ej, för att behålla sin tävlingsförmåga under hela livet.

Fallen med David Anthony (45 år) och Gabriele Guarini (49 år) vid New York Gran Fondo 2012 fick detta problem att uppmärksammas nationellt när de rapporterades i New York Times. Anthony’s fall presenterar dock en annan scen än livslånga tävlingscyklister som vill behålla sin konkurrenskraft. Han kom relativt sent till cyklingen men blev – enligt hans egen uppgift – besatt av att förbättra sin förmåga och prestationer. Han hade vunnit New York Gran Fondo för sin åldersgrupp och hade därmed en viss framgång, men skulle aldrig bli professionell eller få utomstående belöningar. Han talade emellertid om att söka “relevans” inom sin lokala cykelgemenskap. Detta väcker frågor om identitet bland icke-elit och äldre idrottsmän och kvinnor. Istället för att belöningarna är relaterade till prisbelopp, höga löner eller sponsringsavtal, är deras önskan att bli lokaliserat erkända och tillhöra en specifik subkultur.

Således har den ökande populariteten för cykling i USA och utvidgningen av tävlingsdelta-gandemöjligheterna hjälpt till att skapa grupper av seriösa fritidscyklister som köper dyra redskap, lär sig om vetenskapen bakom träning och förberedelse och kanske har en personlig tränare. Inom denna kultur överförs doping från äldre eller mer erfarna cyklister till mindre erfarna cyklister, och doping normaliseras som en rationell del av tävlingsverk-samheten på högre nivåer. Anthony och förmodligen andra tog nästa steg mot en pseudo-professionalisering av sin hobby genom att använda dopningsmedel. Även om doping kanske har “sipprat” in i inhemskt halvprofessionellt lag genom kontakter och påverkan från elitcyklister, var en ytterligare effekt att amatörer började dopa sig.

Det finns en viss ironi i risken att hamna i konflikt med en policy som är utformad för att skydda hälsan genom att använda en substans som en läkare håller med om är för hälsoskydd. Joe Papp hävdade att många av hans kunder tillhörde denna äldre åldersgrupp. En annan informationskälla om detta ämne är Andrew Tilins (2011) självexperiment som utgjorde grundvalen för hans bok från 2011, “The Doper Next Door: My Strange and Scandalous Year on Performance Enhancing Drugs”. Tilin hade intervjuat Papp för VeloNews och sökte sedan andra källor till dopningsprodukter. Som man över 40 år fann han många kliniker villiga att stödja hans behandling med “hormonterapi” även när han erkände för rådgivarna att han avsåg att använda dem för att förbättra sin cykling. Han visade att anti-åldrande industrin hade vuxit till betydande proportioner – värderad i miljarder dollar årligen, och dess främsta förespråkare hade blivit miljonärer. Det verkar som att sammanflödet av cykels popularitet med möjligheterna inom anti-åldrande och trycket att främja “ren sport” har skapat ett problem där äldre cyklister som vill behålla ungdomlig vitalitet finner sig straffade och marginaliserade.

Överlappning med läkarordinerade mediciner

Temat med äldre cyklister har en annan viktig dimension relaterad till begreppet ”kollateralskada”: överlappningen av antidopningsregler och terapeutiska läkemedel vid sjukdomar, särskilt sjukdomar som delvis är åldersberoende. Ett exempel här är 62-åriga David LeDuc, som blev ertappad och avstängd i 2 år 2013 för användning av erytropoietin, testosteron och amfetaminer. Han lyckades inte förklara användningen av erytropoietin, men de andra drogerna var ordinerade av en läkare för åldersrelaterad kompensation och för attention deficit disorder (ADD) På liknande sätt blev Sloan Teeple, 42 år, avstängd i 2 år för användning av testosteron som var föreskrivet av en läkare av terapeutiska skäl, men han hade inte fått ett dispensbeslut.

Andra bevis pekar på utmaningarna med överlappningen mellan anti-åldrande terapier och äldre cyklister. Ett mer offentligt diskuterat fall (men inte ett som ledde till sanktioner) var Jeff Hammond, som var en lågnivåamatörcyklist och var 58 år gammal. För att behandla hypogonadism och låg benmätningsdensitet använde han testosterontillskott som var ordinerade av en läkare. När han kontaktade USADA för att begära en dispens nekades han den och blev i princip uppmanad att antingen sluta tävla eller sluta medicinera. Ett brev från USADA informerade honom om att hans dispens nekades eftersom hans användning var för att behandla en funktionell störning utan att visa den specifika grundorsaken till hans hypogonadism: “Motiveringen för användning av testosteron måste uppfylla kravet att visa en organisk orsak till androgenbrist/manlig hypogonadism. En diagnos baserad enbart på en funktionell störning uppfyller inte detta krav … funktionella diagnoser fokuserar ofta bara på låg testosteron och allmänna symptom.” Trots att Hammonds testosteronterapi framgångsrikt återställt hans energinivåer till en nivå där han känner sig normal, hindrade bristen på en dispens honom från att tävla. Hammonds analys gick till kärnan av utmaningen med antidopningspolicyn här: “De behandlar oss som 20-åriga olympier. Något som betraktas som en prestationshöjande drog för en 18-åring kan vara en nödvändig livräddande medicin för en äldre idrottsman. Jag tycker att det är mycket orättvist.”

En motivation som dåligt påverkas av anti-dopingens standardmetoder

Naturligtvis kan många cyklister anse att de inte sannolikt kommer att placera sig på prispallen i evenemang med testförfaranden och därför kan helt enkelt fortsätta med sina medicinska receptregimer. För att undvika att sådana fall blir ytterligare exempel på ”kollateralskador” av antidopningsansträngningar kräver hanteringen av “dopning” en annan approach än de som presenteras i studier av högnivåprofessionell idrott. Motivationen att ta en förbjuden substans kan vara rent medicinsk eller en del av en strategi för att minska åldrandets effekter. Det finns då egentligen inte motivationen att vinna pengar eller berömmelse.

Avskräckningsaspekten kan också vara av mindre betydelse eftersom risken att bli påkommen är liten, och en tvåårig sanktion för en cyklist över 40 år kanske inte verkar vara ett särskilt betungande straff, särskilt för dem för vilka cykling endast är en hobby. Snarare än de yttre motivationsfaktorer som ofta ges som huvudmotivering för dopning, visar fallen med amatörcyklister att anledningarna till att använda förbjudna substanser är varierade och kan vara orelaterade till någon upplevd idrottslig belöning. Trots detta, om dopning-beteenden ökar bland en bredare population med varierad tillgång till medicinsk expertis, kan ett potentiellt betydande folkhälsoproblem vara på väg att uppstå.

65-årig amerikansk tandemcyklist fälld för vägran att lämna dopingprov

Den 5 december meddelade USADA att tandemcyklisten John Frey från Albuquerque, New Mexico, blivit avstängd eftersom han vägrade lämna dopingprov.

Frey, 65 år gammal, vägrade att lämna ett prov efter att ha blivit uttagen till testning av en USADA-dopningskontrollant under en tävling vid Paula Higgins Memorial Time Trial – en tävling sanktionerad av USA Cycling – den 4 september 2023. Efter evenemanget kontaktade tävlingsfunktionärerna USADA för att utföra tester på Frey och hans tandemcykel-partner för att bekräfta det som tävlingsfunktionärerna trodde hade varit ett nytt rekord i evenemanget. Men när dopningskontrollofficeren kom för att samla in ett prov en kort stund senare vägrade Frey att bli testad. Att undvika insamling av prov eller vägra eller misslyckas med att lämna ett prov utan giltig motivering utgör en överträdelse av antidopningsreglerna.

Enligt gällande regler är standardpåföljden för motionärer som undviker att lämna dopingprov eller vägrar att lämna ett prov två års avstängning. USADA bedömde att Frey för närvarande kvalificerar sig som en motionsidrottare enligt reglerna och därför blir han avstängd i två år. Freys tvååriga påföljd träder i kraft den 20 november 2023, det datum då han accepterade påföljden. Dessutom har Frey diskvalificerats från alla tävlingsresultat som uppnåtts den 4 september 2023 eller senare, det datum då han vägrade att lämna ett prov, inklusive återlämnande av eventuella medaljer, poäng, rekord och priser.

Tävlingscyklister använder enorma mängder kosttillskott

Cyklister utmärker sig som betydande konsumenter av kosttillskott (KT), vilket omfattar både kosttillskott och specialiserade idrottslivsmedel. Idrottare vänder sig ofta till KT med förväntan om positiva effekter, främst i syfte att förbättra sin tävlingsprestation lika viktig, även om idrottare vanligtvis prioriterar dessa faktorer i omvänd ordning. Särskilt för professionella och elitidrottare bör den potentiella risken för att utlösa ett positivt dopingtest inte bortses från. Det är oklokt att anta att kommersiellt tillgängliga produkter både är effektiva och säkra, eftersom historiska exempel på förorening av livsmedel och kosttillskott understryker behovet av försiktighet. Även när bevis tyder på potentiella fördelar kan individuella reaktioner variera, och inte varje konsument är garanterad att uppleva positiva resultat. Den utbredda användningen av kosttillskott (KT) för att förbättra idrottsprestationer sträcker sig även till cyklister, även om det har utförts lite forskning i ämnet inom denna sport.

Denna beskrivande och tvärsnittsstudie omfattade 1688 licensierade landsvägscyklister och syftade till att analysera mönstret av KT-konsumtion med avseende på graden av vetenskapligt stöd och olika kategorier. Denna studie kategoriserade KT baserat på de grupper och undergrupper som etablerats av Australian Sport Institute baserat på bevisnivån. Våra resultat visade att 63 procent av de undersökta cyklisterna använde KT, med ett genomsnitt på 13 ± 9 kosttillskott per deltagare. Hälsokostaffärer (79 %), apotek (63 %) och läkare (46 %) var de främsta anledningarna, inköpsställena och informationskällorna för konsumtion av KT, respektive. De mest förekommande KT var sportgelerels (94%), ”Sports Bars” (89 %) och sportdrycker (74 %). Märkbart var att 80 procent av de tio mest konsumerade kosttillskotten tillhörde gruppen med högst bevisnivå enligt AIS, med ett genomsnitt på 6,9 ± 3,2 kosttillskott per deltagare. Emellertid använde 23 procent av alla KT-konsumenter förbjudna ämnen.

Sammanfattningsvis, medan prevalensen av kosttillskottkonsumtion bland landsvägscyklister är betydande och de primära källorna för inköp av KT och rådgivning är pålitliga, finns det en märkbar prevalens av användning av förbjudna ämnen inom urvalet.

Cyklande paraidrottare avstängd för insulin trots diabetes

USA:s paralympiska cykelidrottare Katerina Brim stängdes av i ett år från och med 23 maj 2023 för bruk av insulin. Hon stängdes av efter att hennes retroaktiva dispens (TUE) nekades av World Anti-Doping Agency (WADA).

Brim, 24, har förklarat att hon använde insulinet Humalog (Insulin Lispro) administrerad via injektion under ett test utanför tävling den 19 oktober 2022, vilket det WADA-ackrediterade laboratoriet rapporterade som negativt. Insulin är ett icke-specificerat ämne i klassen hormon- och metaboliska modulatorer och är alltid förbjudet enligt USADA-protokollet. Vid tidpunkten för hennes test hade Brim bara varit i USADA Registered Testing Pool (RTP) i 19 dagar och hade inte ansökt om eller erhållit en TUE, som krävs för att tillåta användningen av ett förbjudet ämne inom idrotten, exempelvis insulin.

Efter utredning fastställde USADA att Brim använde insulin i en terapeutisk dos under vård av en läkare för att behandla diabetes, ett livslångt tillstånd. Hon ansökte om och beviljades en retroaktiv TUE i enlighet med rekommendationen från oberoende medicinska experter på USADA:s TUE-kommitté med ikraftträdandedatum den 19 oktober 2022, datumet för hennes första test av USADA som RTP-idrottare. WADA avvisade dock två gånger grunderna på vilka USADA beviljade den retroaktiva TUE, vilket innebär att Brim inte hade en giltig TUE som var i kraft på datumet för provtagningen.

USADA har förespråkat och kommer att fortsätta att förespråka för WADA att ändra reglerna kring insulin för att säkerställa att idrottare med diabetes kan behandla detta livslånga tillstånd utan att behöva ansöka om dispens upprepade gånger.

Brims ettåriga avstängning är det lägsta tillåtna enligt reglerna och började den 19 oktober 2022, det datum då hon deklarerade användningen av insulin. Dessutom har Brim diskvalificerats från alla tävlingsresultat som erhållits den 19 oktober 2022 och därefter, inklusive förverkande av eventuella medaljer, poäng och priser.

Kvinnliga australiensiska cyklisters användning av kosttillskott

Trots att den omfattande användningen av kosttillskott för idrottare är utbredd bland cyklister har detta område varit dåligt utforskat; faktiskt har inga studier hittills genomförts om detta ämne beträffande kvinnliga cyklister. Denna beskrivande tvärsnittsstudie, som inkluderade 316 licensierade kvinnliga landsvägscyklister, syftade till att analysera konsumtionsmönster av kosttillskott i relation till vetenskapliga bevis och olika kategorier. Tillskotten kategori-serades enligt de grupper och undergrupper som fastställts av Australian Sport Institute (AIS, 2023) baserat på bevisnivån som stöder deras användning. Analysen visade att 85 procent av de undersökta kvinnliga landsvägscyklisterna använde kosttillskott, med en genomsnittlig konsumtion av 7 ± 6 tillskott per person. Apotek (61 %), dietister-näringsspecialister (59 %) och hälsotillstånd (60 %) var den primära inköpsplatsen, informationskällan och anledningen till användning, respektive. De mest frekvent konsumerade tillskotten var sportbarer (78 %), sportgeler (61 %) och koffein (49 %). Betydligt var att 80 procent av de tio mest använda tillskotten tillhörde gruppen med den högsta bevisnivån, enligt AIS-klassificeringen, med ett genomsnittligt intag av 5 ± 3 tillskott per cyklist. Sammanfattningsvis är användningen av SSs utbredd bland kvinnliga landsvägscyklister, med tillförlitliga källor för både inköp och rådgivning om tillskott.

Blott fyra månaders avstängning för amerikansk para-cyklist för anabol steroid

Kiropraktorn Aaron Keith (född 23 juni 1971) är en amerikansk para-cyklist som represente-rade USA vid Paralympiska sommarspelen 2020 och vann silver.

USADA meddelade nu i augusti 2024 en fyra månaders avstängning för påvisad exogen anabol steroid vid två out-of-competitiontester den 17 januari 2024 och den 29 februari 2024. Det har hållits en muntlig förhandling via video den 2 augusti 2024, där båda parter fick full möjlighet att lägga fram sina fall och vittnen för den oberoende skiljedomaren.

Efter förhandlingen fastställde skiljedomaren att Keiths positiva test sannolikt orsakades av konsumtion av en kontaminerad produkt, vilket gav honom för en förkortad avstängning. Keiths fyramånadersperiod började den 19 april 2024, dagen då han provisoriskt stängdes av. Dessutom har Keith diskvalificerats från alla tävlingsresultat från den 17 januari 2024 till den 19 april 2024, inklusive förlust av eventuella medaljer, poäng och priser.

Eftersom denna förhandling hölls på ett snabbspår för att få ärendet avgjort före tidsfristen för att namnge laget till Paralympiska spelen 2024, utfärdade skiljedomaren en operativ dom, vilket är ett förkortat dokument som endast förmedlar skiljedomarens beslut:

Eftersom Dr. Keith inte bestrider att IRMS-analysen av hans urinprover visade värden som är förenliga med administrering av en anabol agent av exogent ursprung, är frågorna för skiljedomaren:

Om Keith kan göra sannolikt “att överträdelsen av antidopingsregeln inte var avsiktlig” (World Anti-Doping Code (WADC) 10.2.1.1);

Om Keith kan visa att överträdelsen inte var avsiktlig att den tvååriga standadavstäningen bör minskas baserat på att Keith inte har någon betydande skuld eller försumlighet (Koden 10.6.1.2);

Med avseende på dessa frågor finner skiljedomaren att Keith har uppfyllt sin bevisbörda att visa att dopingen inte var avsiktlig. Med hjälp av den prejudicerande domen som fastställts i CAS 2013/A/3327 (Marin Cilic mot Internationella tennisförbundet) övervägde skiljedomaren objektiva faktorer för att avgöra om Keiths nivå av skuld är lätt (0-8 månader), normal (8-16 månader) eller betydande (16-24 månader) och subjektiva faktorer för att avgöra var en sanktion bör hamna inom en viss kategorinivå av skuld. De objektiva faktorerna i detta fall stödjer en bedömning att Keiths nivå av skuld är lätt och därför bör avstängningen hamna i intervallet noll till åtta månader. Baserat på de subjektiva faktorerna är en avstängning på fyra månader lämplig i detta fall.

Man väntar med spänning – delvis i ljuset av de amerikanska protesterna mot WADA:s behandling av de 23 kinesiska simmarna – på motiveringen till att skiljedomaren godkände cyklistens förklaring till hur han av misstag fått i sig de anabola steroiderna.

Internationella Cykelförbundet (UCI) skall anlita spioner mot mekanisk dopning

Union Cycliste Internationale (UCI) kommer att anlita informatörer och erbjuda ekonomiska belöningar till dem som rapporterar om illegal användning av teknologi på cyklisters cyklar, meddelade den styrande organisationen den 28 september 2024. Observera att detta då – ännu? – inte gäller farmakologsik doping, utan den sortens fusk som utgöres av att få cyklarna (inte cyklisterna) att prestera bättre

Det finns bilder på cyklar vars hjul och pedaler fortsatte att snurra efter en krasch. Detta kastar alltid en skugga av misstanke över cykelsporten. UCI ville sätta stopp för denna misstanke och har antagit en hård linje.

År 2014 utsågs Jean-Christophe Péraud, en fransk cyklist som kom tvåa i Tour de France, att övervaka frågan och han drog 2020 slutsatsen att det inte fanns några motorer i det internationella ”cykelcirkusen.” Redan 2016 hittades dock de första bevisen på mekanisk dopning på Femke Van den Driessches cykel under världsmästerskapen i cykelcross 2016.

Sedan dess har UCI fortsatt att slå ner på fuskarna och nu vill man gå ännu längre. De ska anlita personer för att övervaka elitcyklisterna och belöna informatörer som kan hjälpa till att spåra dem som drar nytta av mekanisk dopning. Målet är att utrota ”användningen av motorer eller andra metoder för att driva cyklar”. Detta nätverk av spioner eller informatörer kommer att ansluta sig till en före detta kriminalutredare som UCI har utsett att leda kampen mot teknologiskt fusk.

Det är tydligt att lagstrukturerna har vuxit i alarmerande takt. Teknologin har gjort utrustningen så sofistikerad att det är svårt att upprätthålla strikt kontroll. Cyklar har blivit lättare och praktiskt taget allt är elektriskt. Detta innebär att fusk kan förekomma om saker inte övervakas dagligen. Informatörernas roll kommer att vara att rapportera om oregelbundet beteende eller misstanke. UCI kommer sedan att ingripa för att kontrollera om något förbjudet faktiskt pågår.

Höghöjdsträning kombinerad med kolmonoxidexponering

Höghöjdsträning är en hörnsten för uthållighetsidrottare som vill förbättra blodvärden och prestation, med optimala effekter vid ungefär 2 300–2 500 meter över havet. Dock möter elitcyklister utmaningar som begränsad tillgång till dessa höjder, bristande träningsanlägg-ningar och höga kostnader. För att lösa dessa problem har en ny metod föreslagits som innebär daglig exponering för kolmonoxid (CO) för att förstärka anpassningar vid höghöjdsträning på suboptimala höjder.

Trettiotre manliga cyklister delades in i tre grupper: Live-High Train-High med CO-inhalation (LHTHCO), Live-High Train-High (LHTH) och Live-Low Train-Low (LLTL). LHTHCO-gruppen genomgick CO-inhalation två gånger dagligen på eftermiddagen/kvällen för att höja karboxihemoglobinkoncentrationen till cirka 10 procent. Hematologiska variabler, muskelns oxidativa kapacitet in vivo och fysiologiska indikatorer på cykelprestation utvärderades före och efter ett tre veckor långt träningsläger på 2 100 meter över havet.

LHTHCO visade en större ökning i hemoglobinmassa (Hb-massa) jämfört med både LHTH och LLTL. Även om det inte fanns statistiska skillnader mellan LHTHCO och LHTH i submaximala och maximala prestationsmått, visade LHTHCO större förbättringar i 1-minuts maximal effekt under stegtest (Wmax), effekt vid mjölksyratröskeln och maximal syreupptag-ningsförmåga (V̇O2max) jämfört med LLTL. LHTH uppvisade större förbättringar än LLTL i Wmax och V̇o2max, men inga gruppskillnader i Hb-massa eller submaximala mått. Muskelns oxidativa kapacitet skilde sig inte mellan grupperna.

Dessa resultat tyder på att en kombination av träning på måttlig höjd och daglig CO-inhalation främjar hematologiska anpassningar mer effektivt än enbart träning på måttlig höjd och förbättrar cykelprestationsmått mer än träning på havsnivå.

Man drog slutsatsen att tre veckors träning på måttlig höjd med exponering för låga doser CO kan markant förbättra hematologiska anpassningar hos elitcyklister jämfört med enbart träning på måttlig höjd. Prestationsfaktorer för cykling förbättrades mer med CO-inhalation på måttlig höjd jämfört med träning på havsnivå, medan det inte fanns några skillnader i submaximala och maximala prestationsmått jämfört med enbart träning på måttlig höjd. Studien lyfter fram potentialen hos CO-tillskott som ett effektivt komplement till höghöjdsträningsprogram.

Värmedräktsträning bevarar ökad hemoglobinmassa efter höghöjdsläger

Höghöjdsträning är en vanlig strategi som används för att öka hemoglobinmassan (Hbmass) hos idrottare. Dock verkar Hbmass, om den ökar under höghöjdsläger, snabbt minska igen vid återgång till havsnivå. Denna studie syftade till att undersöka effektiviteten av tre värme-tränningspass per vecka under en period av 3,5 veckor efter ett 3-veckors höghöjdsläger, för att bevara Hbmass hos elitcyklister.

Arton manliga cyklister (maximal syreupptagningsförmåga: 76 ± 5 mL/min/kg) genomförde ett 3-veckors höghöjdsläger på 2100 meter över havet. Efter lägret delades deltagarna in i två grupper: en grupp som genomförde tre värmetränningspass per vecka som ersatte delar av deras vanliga träning (HEAT), och en grupp som fortsatte med sin vanliga träning (CON). Träningskaraktäristika registrerades under interventionsperioden, och hematologiska mätningar utfördes före lägret samt två dagar och 3,5 veckor efter höghöjdslägret.

Treveckors höghöjdslägret ledde till en total ökning av Hbmass med 4,1 procent. Efteråt bibehöll HEAT-gruppen Hbmass (0,2 %), medan CON-gruppen upplevde en signifikant minskning (-3,3 %). Dessutom ökade HEAT plasma-volymen (PV) med 11,6 procent och blodvolymen (BV) med 5,8 procent, medan CON endast visade en ökning i PV (5,5 %). Träningsintensitet och träningsbelastning skiljde sig inte mellan grupperna under underhållsperioden.

Denna studie visar således att införandet av tre värmetränningspass per vecka i den vanliga träningsrutinen hjälper till att bevara en måttlig ökning av Hbmass hos elitcyklister efter ett höghöjdsläger.

Cyklingens dopingpsykologi

Elitidrottare är generellt sett utsatta för specifika risker på grund av det intensiva tryck och de höga förväntningar som ställs på dem. Cykling är en extremt krävande sport som förutsätter en mångsidig färdighetssammansättning, inklusive uthållighet, styrka, snabbhet, teknisk skicklighet och taktisk medvetenhet. Sporten kombinerar individuella prestationer med lagarbete. Den är dessutom mycket medialt uppmärksammad och starkt professionaliserad, vilket leder till höga förväntningar från åskådare, media och sportchefer. Detta utsätter cyklister för långvariga och intensiva ansträngningar, betydande risker och olika typer av press. Dessutom möter de ofta osäkerhet i sin yrkeskarriär. Oro över prestationsförmåga och hälsobevarande är faktorer som kan trigga dopningsbeteenden. Brist på återhämtning, återkommande skador eller näringsbrister är utmaningar som cyklister ofta kämpar med att hantera utan att ta till otillåtna medel, och ekonomisk press kan i vissa fall också bidra till riskfyllt beteende.

Meta-analyser och systematiska översikter har försökt sammanställa resultaten från ett stort antal studier för att utveckla en solid förståelse av dopningsbeteende, grundad i olika teoretiska ramverk. Exempelvis presenterades i en omfattande översikt integrering både teorin om planerat beteende (TPB) och prestationsmålsättnings-teori (AGT) och identifierade nyckelvariabler kopplade till sårbarhet för dopning bland tävlingsidrottare. Deras resultat pekade på faktorer som manligt kön, konsumtion av kosttillskott, tidig specialisering inom idrotten och antalet år som elitidrottare. Psykologiska faktorer, som låg självkänsla, komprometterad integritet och höga nivåer av anlag för ångest, framstod också som bidragande faktorer.

I en mer fokuserad, senare meta-analys, som specifikt grundades i TPB, undersöktes prediktorer för dopningsavsikter, sårbarhet och beteende bland elitidrottare. Analysen identifierade situationella frestelser, attityder och subjektiva normer som primära prediktorer för dopning, i linje med TPB:s fokus på individens uppfattningar och social påverkan i formandet av beteenden. Genom att bygga vidare på dessa psykologiska insikter introducerade en socialkognitiv teori begreppet självregleringseffektivitet, som spelar en avgörande roll för att reglera beteende. Idrottare med stark självregleringseffektivitet var mer benägna att engagera sig i beteenden som gav dem tillfredsställelse och självförtroende, samtidigt som de undvek beteenden som kunde leda till självfördömande.

Vissa tidsperioder har identifierats som särskilt kritiska för framväxten av dopningsbeteende, såsom tonåren, inträdet i den professionella världen eller slutet av en idrottskarriär. Utöver dessa karriärspecifika perioder är vissa situationer förknippade med sårbarhet. Sårbarhetssituationer bör förstås som perioder av svaghet då en individs integritet kan äventyras, försvagas eller förändras.

Vissa sårbara situationer verkar främst bero på fysiska faktorer. Vittnesmål från dopade idrottare visar att beslutet att dopa ofta följer förändringar i deras idrottsliga prestationer, antingen i form av minskande eller ojämna resultat. Dessutom tenderar den strukturella organisationen av dessa aktiviteter att försumma möjligheter till psykologisk återhämtning, såsom avkoppling, omväxling och planering av en dubbla karriär, vilket förvärrar problemet. För cyklister, som utsätts för extrema fysiska och psykiska påfrestningar, kan denna brist på mental återhämtning vara särskilt problematisk. Flera studier har observerat att idrottare började använda dopningsmedel efter särskilt intensiva träningspass eller under återhämtningsperioder efter skador som ett sätt att återhämta sig.

Andra sårbara situationer tycks vara mer psykologiska till sin natur. Idrottare verkar drivas av en “vinna-till-varje-pris”-mentalitet som ökar risken för dopning. De beskriver livshändelser där dopning sker som stressande och betungande och upplever specifika och växlande psykologiska tillstånd präglade av känslor som tomhet, förväntan, besvikelse eller frustration. Användningen av prestationshöjande substanser gör det möjligt för idrottare att dämpa psykologisk stress som inte alltid medvetet uppfattas. Det verkar som att idrottare som är psykiskt lidande och har det svårt är mer benägna att vända sig till dopning som en hanteringsstrategi för att bearbeta sina utmaningar.

Andra forskningar har pekat på situationer av relationell sårbarhet. Till exempel kan grupptryck eller kontrollsituationer, kännetecknade av ohälsosamma relationer mellan tränare och idrottare, ha en skadlig, tvetydig eller obegriplig påverkan på idrottare, vilket därmed ökar risken för dopning.

Förväntningar från teamet och press från tränare verkar fungera som kontrollparametrar för beslutet att dopa eller inte. Dessa faktorer tenderar att intensifieras när de tävlingsmässiga och ekonomiska insatserna är höga, särskilt för cyklister som måste hantera flera yrkesmässiga åtaganden på grund av jobbosäkerhet. Detta antyder förekomsten av situationer av kontextuell sårbarhet.

Den aktuella studien

Tio högpresterande fransktalande cyklister som dopat sig rekryterades (medelålder 49 år). Semistrukturerade intervjuer genomfördes. Både deduktiv och induktiv tematisk analys användes. Resultaten identifierade fyra typer av sårbarhetssituationer:

psykologiska (t.ex. negativa känslor, maladaptiv motivation, depression)

fysiska (t.ex. utmattning, nedsättningar, skador)

relationella (t.ex. organiserad dopning, kontroll, psykologisk eller sexuell trakassering, socialt godkännande av dopning)

kontextuella (t.ex. cyklingskultur, väderförhållanden, tävlingsmässiga krav).

Genom att ge en tydligare kategorisering av de sårbarhetssituationer som kan leda till dopning inom idrotten bidrar denna omfattande studie till en holistisk förståelse av olika sårbarheter. Studien öppnar upp för framtida forskning om relaterade sårbarheter och predisponerande faktorer. Praktiskt sett bör den också förbättra screening och förebyggande av dopning samt skapa mer gynnsamma förhållanden för idrottare.

Internationella Cykelförbundet (UCI) har tagit ställning mot kolmonoxid

Internationella Cykelförbundet (UCI) uppmanade i november 2024 WADA att ta ställning och reglera den kontroversiella, men för närvarande lagliga, metoden att inhalera kolmonoxid för att simulera höghöjdsförhållanden. Inhalering av gasen är inte förbjuden, men avråds starkt på grund av dess potentiellt dödliga natur. Upprepad användning kan skapa artificiell hypoxi, vilket kan vara farligt.

Metod används redan av några av världens bästa cyklister. Tour de France-mästaren Tadej Pogacar och tvåfaldige vinnaren Jonas Vingegaard är bland de cyklister som är kända för att ha använt metoden, som tros påverka nivåerna av röda blodkroppar i blodet.

“UCI uppmanar tydligt lag och cyklister att inte använda sig av upprepad inhalation av kolmonoxid. Endast medicinsk användning av enstaka inhalationer i en kontrollerad medicinsk miljö kan vara acceptabel,” meddelade organisationen i ett pressmeddelande. “UCI uppmanar också formellt WADA att ta ställning till användningen av denna metod av idrottare.”

UCI tog upp denna känsliga fråga vid ett seminarium i Nice den 25 och 26 november 2024, där de viktigaste aktörerna inom cykelsporten deltog. Användningen av denna potentiellt dödliga gas av minst tre lag avslöjades av cykelsajten Escape Collective under Tour de France förra sommaren. Dessa lag inkluderar Israel PT, Pogacars UAE Team och Vingegaards Visma. Båda Tour de France-vinnarna erkände att de använt metoden när de frågades under årets lopp. Inledningsvis verkade Pogacar omedveten om metoden, men senare medgav han att han gjort det en gång under medicinsk övervakning.

“Det är en metod för att testa hur din kropp reagerar på höjd,” förklarade Pogacar, trefaldig Tour de France-vinnare. “Vi blåser in i en ballong i en minut som en del av ett test vi måste upprepa varannan vecka. Jag gjorde bara den första delen eftersom personen som skulle övervaka den andra delen aldrig dök upp. Det är inte så att vi andas det varje dag,” tillade han.

WADA undersöker för närvarande frågan. Samtidigt har Movement for Credible Cycling (MPCC), som inkluderar åtta världslag och totalt 385 cyklister, tagit en tydlig ställning mot inhalering av kolmonoxid. I ett uttalande sa MPCC: “Med tanke på hälsoriskerna (potentiellt dödliga), de tekniskt komplexa och artificiella aspekterna (missbruk av tekniska och terapeutiska medel för att artificiellt skapa fysiologiska förändringar) samt den nuvarande Världsantidopningskoden, kan MPCC endast starkt avråda från användningen av denna teknik… tills den förbjuds.”

Kritiker hävdar att denna metod kan utgöra dold dopning, medan förespråkare av den kontroversiella terapin menar att den möjliggör mer exakt blodanalys. Metoden har redan mött motreaktioner från andra professionella cyklister.

Romain Bardet, som nyligen avslutade en framstående karriär, uttryckte sin oro i en intervju med Eurosport France: “Kolmonoxid kan förklara karriären för vissa människor som vi inte kände till för ett år eller ett och ett halvt år sedan.” Vissa menar att denna praxis skadar cykelsportens rykte, eftersom den inte ses med blida ögon av allmänheten.

Cykelsportens högsta styrande organ meddelade den 13 december 2024 sin avsikt att förbjuda den kontroversiella, men lagliga, metoden. Union Cycliste Internationale (UCI) uppgav i ett pressmeddelande att man “kommer att föreslå för sin ledningskommitté att användningen av kolmonoxid av cyklister förbjuds av medicinska skäl”. Den internationella styrelsen kommer att mötas i Arras, Frankrike, den 31 januari och 1 februari för att överväga förslaget och göra det officiellt.

.

UCI:s uttalande på klargjorde att “dess användning i medicinska sammanhang, av kvalificerad medicinsk personal och uteslutande för att bedöma total hemoglobinmassa kommer att förbli tillåten”.

Nästa steg blir att invänta bekräftelse av förbudet och sedan fastställa hur man ska övervaka och sanktionera missbruk av metoden. Att genomdriva förbudet kan bli utmanande, eftersom det skulle kräva en godkänd testmetod enligt WADA:s regler. Fall av missbruk skulle sannolikt bara uppdagas genom polisiära eller mediala utredningar eller visselblåsarrapporter.

WADA meddelade Reuters, enligt rapportering från Cyclingnews, att missbruk av kolmonoxid kan falla under kategorin “artificiell förbättring av syreupptag, transport eller leverans” i deras lista över förbjudna substanser och metoder.

Nu har Internationella Cykelförbundet förbjudit kolmonoxidinhalationer

Union Cycliste Internationale (UCI) kommer att förbjuda upprepad användning av kolmon-oxidinhalation från och med den 10 februari 2025. Beslutet togs under ett möte med UCI:s exekutivkommitté i Frankrike i den 31 januari. Inhalation kommer endast att tillåtas inom medicinska anläggningar och under ansvar av en medicinsk specialist.

Denna kontroversiella metod, som för närvarande används av några av världens främsta cyklister, kommer att förbjudas om inte strikta villkor och krav uppfylls. Beslutet fattades av sportens styrande organ för att skydda cyklisternas hälsa.

Oro har växt sedan det framkom förra året att cyklister som Tadej Pogacar och Jonas Vingegaard använt metoden upprepade gånger. UCI utfärdade flera uttalanden och granskade fallet med medicinska experter innan ett slutgiltigt beslut togs. Beslutet fattades i Liévin, Frankrike, där UCI:s tjänstemän samlades för världsmästerskapen i cykelcross.

Kolmonoxid (CO) ofta används vetenskapligt inom idrottsmedicin för att mäta total hemo-globinmassa (Hb) och blodvolym, särskilt för att studera effekterna av uthållighetsträning och vistelse på hög höjd på syretransportkapaciteten.

Den mest avgörande anledningen till beslutet är dock de hälsorisker som metoden medför:

Upprepad inhalation kan leda till akuta och kroniska hälsoproblem såsom huvudvärk, trötthet, illamående, yrsel och förvirring.

Symtomen kan förvärras när som helst och leda till:

Hjärtrytmrubbningar (arytmier)

Krampanfall

Förlamning

Medvetslöshet

Förbud mot innehav av kommersiellt tillgängliga CO-återandningssystem (kopplade till syre- och CO-cylindrar) utanför medicinska anläggningar gäller för alla cykellicensinnehavare, team och organisationer som omfattas av UCI:s regler samt personer som hanterar utrust-ningen för cyklister eller lag.

Metoden är fortfarande godkänd av WADA. UCI har emellertid begärt ett officiellt uttalande från WADA, en förfrågan som gjordes för flera månader sedan när frågan blev känd.

Samband mellan doping och utbrändhet i fransk elitcykling

Doping är fortfarande ett aktuellt problem inom tävlingsidrott. Denna studie undersökte sambanden mellan prestationsmål och doping genom att analysera idrottares utbrändhet som en medierande faktor. Franska tävlingscyklister (n=251, medelålder 25 + 10 år) besvarade en enkät som mätte 2 × 2 prestationsmål, utbrändhet (fysisk utmattning, minskad känsla av prestation, negativa känslor gentemot idrott, kognitiv utmattning), attityder till doping och sannolikhet att dopa sig.

Strukturell ekvationsmodellering visade att prestationsinriktade målsättningar (performance-approach goals) var signifikant negativt relaterade till varje dimension av utbrändhet samt till sannolikheten att dopa sig, med en total effekt. En signifikant total effekt observerades mellan prestationsundvikande målsättningar (performance-avoidance goals) och doping-attityder, både direkt och indirekt genom kognitiv utmattning som medierande faktor. Modellen förklarade 12 procent av variansen i sannolikheten att dopa sig.

Utbrändhet kan spela en central roll i förståelsen av sambandet mellan prestationsmål och doping. Att beakta både idrottares prestationsmål och deras utbrändhet framstår därför som avgörande för antidopingsinsatser. Det är således viktigt att prioritera utvecklingen av mentalhälsointerventioner. Vidare experimentella och longitudinella studier behövs för att fastställa de tidsmässiga och kausala effekterna av dessa samband.

Teknologisk dopning i cykling

Cykling är en sport som bygger på samspelet mellan cyklist och cykel – och båda kan fuska. Det finns många sätt att dopa sig, och ända sedan cyklingen blev en sport har det förekommit beteenden som överskrider reglerna – och därmed också personer som haft som uppgift att jaga dem som bryter mot dem.

I Tour de France 2025 analyseras varje dag över 60 cyklar i jakt på dolda motorer eller system som utgör mekaniskt fusk. Detta sker genom ett nätverk av informatörer vars metoder påminner om dem som regeringar använder i krigstid. Fusket göms inne i cykeln.

Efter en särskilt svår period på 1990-talet och början av 2000-talet som fläckade sportens rykte, har insatserna för att stoppa fusket ökat exponentiellt. I årets Tour de France, som avslutades den 27 juli 2025, har det internationella cykelförbundet (UCI) och Internationella testbyrån (ITA) genomfört en banbrytande antidopningsstrategi med över 40 specialiserade agenter som genomfört mer än 300 tester före loppen och 600 under tävlingarna. Vilken cyklist som helst kan testas när som helst.

Men kontrollerna begränsas inte till blodprov: ITA har infört ett verktyg för långsiktig prestationsövervakning baserat på kraftdata från professionella cyklister, som kan identifiera misstänkta prestationsmönster.

Denna strategi kompletteras med granskning av själva cykeln. Hur kan en cykel göras snabbare, oavsett vem som kör den? Allt blir mer sofistikerat. En motor, ett kylsystem, ett externt batteri eller andra otillåtna hjälpmedel kan gömmas i cykelns mest undangömda delar.

Kampen för att upptäcka dessa fusk blir allt intensivare, med tekniker som liknar dem polisen använder. UCI har en särskild avdelning som arbetar med detta, med en strategi som bygger på att förekomma hot genom misstänktprofilering, magnetkameraundersskning och realtidsövervakning av cyklisters prestationer och utrustning under tävlingar. Tekniker som magnetplattor och röntgenskanning används också för att upptäcka dolda motorer eller andra otillåtna drivsystem i cyklar.

Alla cykelfantaster minns fallen av mekanisk dopning. Fabian Cancellara misstänktes efter att ha vunnit Flandern Runt 2010, när den schweiziske cyklisten körde förbi hemmahjälten Tom Boonen i en av kullerstensbackarna. Andra fall har också väckt stora misstankar, som videoklipp där bakhjul snurrar trots att cykeln står stilla – och det bekräftade fallet 2010 med belgiska cykelcrossåkaren Femke Van Den Driessche, där en Bluetooth-styrd motor hittades i hennes cykel.

“Vi har möjlighet att gå djupare i våra undersökningar, antingen genom att delvis montera isär cykeln för att inspektera specifika komponenter eller agera på misstankar eller information vi har,” sa Nick Raudenski, chef för kampen mot teknologiskt fusk på UCI, i en intervju med Reuters i onsdags.

Raudenski, tidigare brottsutredare vid USA:s Department of Homeland Security, visar hur långt kampen mot mekanisk dopning har kommit. Professionella utredningskunskaper krävs numera för att kunna spåra fusket effektivt. Precis som på 1990-talet med medicinska preparat och förbjudna substanser, är professionell cykling en kapplöpning om att skapa optimala förutsättningar för framgång.

Vissa väljer lagliga vägar, andra genvägar och fusk. I detta fall är det organisationer som UCI:s ansvar att bekämpa det. Förr ledde jakten på de mest effektiva dopningsprodukterna till mångmiljontransaktioner i euro. Samma gäller idag för utrustningen: allt är lättare och mer sofistikerat – och därmed svårare att upptäcka.

“Det är en sorts teknologisk kapprustning. Komponenterna blir lättare och mindre. De är lättare att gömma, vilket gör dem svårare att upptäcka,” sa Raudenski. Cykelsportens trovärdighet, som skadades svårt under 1990-talet till följd av otaliga skandaler och dopningsfall, har tagit lång tid att återställa. I början av 2000-talet var det svårt att tro att cyklister kunde hålla så högt tempo över fem bergspass i extrem värme enbart med benstyrka och träning.

Dopningens skugga har alltid vilat tung över idrotten, inte minst cyklingen. Idag har kontrollernas noggrannhet och de stora ekonomiska resurserna som läggs på antidopning ökat allmänhetens förtroende. Samma metodik måste tillämpas i kampen mot mekanisk dopning.

Fans frågar sig fortfarande om motorer, batterier eller andra system som bidrar med mer än bara mänsklig trampkraft kan vara dolda i cyklar som knappt väger 6,5 kilo och är byggda i lätta, innovativa material. UCI:s nätverk av experter, vissa med bakgrund inom brottsbekämpning eller till och med militära utredningar, är en del av strategin mot fusk. Precis som spionage varit ett avgörande verktyg för stormakter i tider av konflikt, är det också avgörande i detta sammanhang. Liknande metoder används, inklusive belöningar till informatörer som avslöjar fusk.

Den teknologiska detektionsstrategin är inte begränsad till stora tävlingar – den pågår under hela säsongen. Den inkluderar också ett belöningsprogram för personer som lämnar information om misstänkt fusk. Detta program engagerar alla parter som påverkas av denna plåga, som måste utrotas.

Kosttillskottsanvändning av elitcyklister

Landsvägscykling kännetecknas av höga fysiska och metabola krav, särskilt när det gäller aerob kapacitet och laktattröskel. Dessa faktorer, tillsammans med biomekaniska och psykologiska aspekter, är avgörande för tävlingsframgång, vilket gör näringsplanering väsentlig för att optimera prestation och återhämtning. En komponent i cyklisters näringsplanering kan vara konsumtionen av kosttillskott (SS, sport supplements), vilka har använts i stor utsträckning för att förbättra energi- och makronäringstillgången, optimera prestationer samt förebygga näringsbrister. Överdriven eller felaktig användning av tillskott kan leda till ekonomiskt slöseri, uteblivna prestationsförbättringar eller till och med negativa hälsoeffekter och försämrad idrottsprestation.

Australian Institute of Sport (AIS) kategoriserar kosttillskott i fyra grupper baserat på vetenskaplig evidens: Grupp A (starkt vetenskapligt stöd), Grupp B (framväxande evidens), Grupp C (begränsad evidens) och Grupp D (förbjudna eller kontaminerade substanser). Medan tillskott i Grupp A ofta rekommenderas, väcker olämplig användning av substanser i Grupp C och D oro vad gäller effektivitet, säkerhet och risken för oavsiktlig dopning. Trots tillgången till vetenskapligt stödda tillskott har missbruk av förbjudna substanser observerats, med hög förekomst bland licensierade landsvägscyklister.

Kosttillskott används ibland felaktigt på grund av oro för säkerhet, effektivitet och laglighet, samt på grund av intag i olämpliga situationer. För att säkerställa ansvarsfull användning bör tillskottsanvändning baseras på specifika behov och anpassas till idrottarens ålder och livscykel. Vanliga anledningar till tillskottsanvändning inkluderar att korrigera näringsbrister, hantera otillräckligt energiintag, stödja restriktiva dieter, hantera matallergier eller intoleranser, optimera träningsanpassning, förbättra prestationer och säkerställa tillräckligt näringsintag vid resor till områden med bristfällig livsmedelssäkerhet eller tillgång.

Den begränsade befintliga litteraturen antyder att användningen av kosttillskott varierar beroende på kön och tävlingsnivå bland cyklister. Studier visar att kvinnliga cyklister rapporterar en högre förekomst av tillskottsanvändning än manliga cyklister även om män ofta konsumerar ett större antal tillskott. Dessutom påverkar tävlingskategori tillskottsintaget – elitidrottare förlitar sig oftare på prestationshöjande medel med vetenskapligt stöd, medan cyklister på lägre nivåer kan vara mer benägna att använda tillskott med begränsat vetenskapligt stöd. Att förstå dessa mönster är avgörande för att kunna utveckla riktad näringsutbildning och policys som främjar säker och effektiv tillskottsanvändning samt möter de olika behov som manliga och kvinnliga cyklister har på olika tävlingsnivåer.

Denna studie analyserar och jämför användningen av kosttillskott bland licensierade landsvägscyklister, med hänsyn till kön och tävlingskategori. Syftet är att identifiera nyckelfaktorer som påverkar användningen av kosttillskott och ge insikter för att utveckla näringsstrategier inom cykling. En tvärsnittsstudie med deskriptiv design genomfördes och inkluderade 1503 cyklister (1231 män och 272 kvinnor). Data samlades in genom ett validerat frågeformulär som utvärderade antropometriska data, träningsvanor, konsumtions-mönster för kosttillskott samt informationskällor.

Resultaten visar att 64 procent av cyklisterna använder kosttillskott. Kvinnor rapporterade en signifikant högre konsumtionsfrekvens (88 %) jämfört med män (59 %), även om män i genomsnitt konsumerade fler tillskott än kvinnor (8 ± 9 vs 7 ± 6). Dessutom minskade användningen av tillskott med stigande ålder och lägre tävlingsnivå; elitcyklister hade högst förekomst (76 %) medan cyklister i klassen Master 50 hade lägst (58 %).

Tillskott i Grupp A (med vetenskapligt stöd) var de mest använda, medan tillskott i Grupp C (begränsad evidens) och substanser i Grupp D (förbjudna) oftare konsumerades av män. Resultaten belyser betydande skillnader i kosttillskottsanvändning beroende på kön och tävlingsnivå, där elitcyklister och kvinnor rapporterade högre förekomst. Dock uppgav män att de i genomsnitt konsumerade fler olika kosttillskott. Studien understryker behovet av riktad näringsutbildning, särskilt bland äldre cyklister (masterkategorier), för att främja evidensbaserad användning av kosttillskott och minimera riskerna för ineffektiv eller osäker konsumtion.

Framtida forskning bör undersöka långsiktiga effekter av kosttillskott inom cykling samt hur effektiva utbildningsinsatser är för att främja säker och optimerad tillskottsanvändning.

Mer omfattande antidopinginsats ån någonsin tidigare vid Tour de France 2025

Internationella testningsorganisationen (ITA) genomförde ett innovativt antidopingsprogram under det franska loppet, som nyss genomförts. Organisationen arbetade självständigt och genomförde 600 tester under tävlingen, baserat på de vetenskapliga framstegen och i kombination med en riskanalys.

Union Cycliste Internationale (UCI) har anförtrott ITA sitt mest ambitiösa uppdrag hittills. Riskbedömningen integrerade flera dynamiska faktorer, såsom prestationstrender hos cyklister, för att säkerställa strategiska tester under hela evenemanget. Tidigare och nuvarande data jämfördes, och slutsatser från det biologiska passet för idrottare – inklusive det endokrina modulen – tillsammans med information insamlad av ITA:s specialiserade cykelteam inom dess underrättelse- och utredningsavdelning, la grunden för dessa åtgärder.

Testning under Tour de France skedde selektivt och kunde genomföras när som helst under det tre veckor långa loppet, inte bara vid målgångar. Som varje år kom bäraren av den gula ledartröjan och varje etappvinnare att testas. Dessutom kom alla deltagande cyklister att genomgå tester före tävlingen som en del av ett medicinskt protokoll.

Ett urval av prover kom att sparas för framtida analys, baserat på underrättelser som samlats in under säsongen och evenemanget. Provtagningen kom främst att utföras av ITA:s egen personal, inklusive 13 specialiserade dopingkontrollanter och blodprovstagare. ITA kom att samordna med den franska antidopingsbyrån, vars kontrollanter också deltar i operationen. Detta skulle dock förbli en oberoende insats, skild från tävlingens egen organisation.

För närvarande slår de medel som investeras i kampen mot doping tidigare rekord. WorldTour-lag, arrangörer och cyklister har åtagit sig att öka ITA:s finansiering med 35 procent, vilket även kommer att gynna Tour de France.

År 2024 fördubblade ITA antalet anställda som arbetar med cykling i sin utredningsavdelning och inledde, tillsammans med UCI (Union Cycliste Internationale), förberedelser för att öka kontrollen och upptäckten av fusk före tävlingar. Antidopingsarbetet begränsas inte till tävlingstid utan omfattar också utredningsprocesser som syftar till att förebygga fusk – en nyckelåtgärd för att stärka bevisinsamlingen.

Årets upplaga av det franska loppet kom även att använda ett nytt verktyg för longitudinell prestationsövervakning baserat på effektdata från professionella manliga cyklister. Detta verktyg ska ge ytterligare underlag för riktad testning. Efter samråd med UCI:s antidoping-kommitté för finansiering fick ITA 2025 godkännande att utveckla konceptet med historiska effektdata. Målet är att identifiera ”normala” prestationstrender och upptäcka eventuella ”onormala” eller ”oväntade” fall som kan tyda på artificiell prestationshöjning.

Enkelt uttryckt möjliggör metoden analys av en cyklists effektuttag under träning eller vid specifika tider på året och jämför detta med andra perioder, inklusive Tour de France. Uppgifterna är mycket avslöjande – till exempel kan en cyklist som producerar 400 watt i en timme under träning inte plötsligt producera 500 watt under Tour de France. En så stor ökning skulle vara onormal och därmed misstänkt. Detta är ett hypotetiskt exempel, men det illustrerar kärnan i arbetet och dess syfte. På samma sätt som det biologiska passet upptäcker avvikande data kan prestationsövervakning avslöja situationer som strider mot logiken.

Flera WorldTour-lag och professionella manliga cyklister har gått med på att delta i studien och frivilligt dela sina data. Studien och dess metodik har godkänts för ett år, och resultaten från den första fasen kommer att presenteras för ”cykelfamiljerna” för att hjälpa dem avgöra om man ska gå vidare med ett pilotprojekt år två.

Viktiga delar av ITA:s antidopingsstrategi för Tour de France 2025 inkluderar:

Utsändning av över 40 ITA-anställda för provtagning vid starten (Grand Départ) i Lille.

Cirka 350 tester utanför tävling under månaden innan loppet startade.

Cirka 600 tester under själva tävlingen.

Förstärkt kapacitet för dataanalys för att förbättra teststrategin och det biologiska passet för idrottare, både utanför tävling och under tävling, med särskilt fokus på Grand Tours.

Nära samarbete med de franska nationella antidopingmyndigheterna.

Prover kommer att lagras långsiktigt för eventuell omanalys i upp till 10 år, i väntan på nya detektionsmetoder eller vetenskapliga framsteg. Fokus har ökat på endogena steroidmarkörer som mäts i blodserum som en del av ABP:s steroidmodul och på ABP:s endokrina modul för att bättre upptäcka missbruk av tillväxthormon.

Enligt webbplatsen cyclisme-dopage.com har 203 dopingsfall registrerats i Tour de France fram till 2024. Totalt har 3 317 cyklister straffats för doping under sina karriärer, vilket motsva-rar cirka 34 procent av de 9 914 cyklister som deltagit i Touren. Till exempel genomfördes 108 dopingstester 1998, alla med negativa resultat. Vd en efterhandsanalys av 60 sparade prover 2004 visade sig emellertid 44 vara positiva för erytropoietin, inklusive vinnaren Marco Pantani. År 2014 genomfördes 719 tester (197 före loppet och 522 under), alla med negativa resultat.

Det har förekommit flera uppmärksammade positiva fall i det franska loppet. Till exempel fråntogs Lance Armstrong, vinnare av sju Tourer (1999–2005), sina titlar 2012 efter att ha erkänt användning av erytropoietin och andra förbjudna substanser. Andra vinnare är Floyd Landis (2006), som fråntogs sin titel efter att ha testat positivt för testosteron; Alberto Contador (vinnare 2007 och 2009), som stängdes av i två år efter att ha testat positivt för clenbuterol 2010; Jan Ullrich (vinnare 1997), som var inblandad i Operación Puerto och erkände användning av erytropoietin; och Erik Zabel (sexfaldig vinnare av poängtröjan), som också erkände att han använt erytropoietin under sin karriär. Det senaste positiva fallet i Touren inträffade 2022, då den colombianske cyklisten Nairo Quintana testade positivt för ett förbjudet smärtstillande medel under tävlingen.

REFERENSER