Designer drugs

Specialframställda dopingpreparat, designer drugs

Anabola steroider utgör den mest missbrukade klassen av dopingklassade preparat. Dessa steroider är förknippade med ökning av muskelmassa och aggressivitet, vilket leder till förbättrad prestanda. Kromatografi och masspektrometri (MS) har en nyckelroll bland de metoder som utvecklats för att upptäcka anabola steroider i dopningskontrollaboratorier. Den klassiska analytiska metoden misslyckas dock med att upptäcka så kallade ”designer-steroids”.

Tetrahydrogestrinon var ett genombrott

Historiskt sett har dopingtestmetoder utvecklats för att rikta in sig på specifika och kända hot mot idrottens integritet – den första var sannolikt Oral Turinabol i DDR. Traditionellt sett härleddes nya analytiska mål, som krävde tester, nästan uteslutande från läkemedels-industrin. På senare tid har framväxten av designer-medel, som tetrahydrogestrinon, som är specifikt avsedda att undgå upptäckt, eller nya kemikalier avsedda att kringgå lagar som kontrollerar försäljning och distribution av narkotika, som anabola steroider, stimulantia och cannabinoider, blivit en betydande fråga.

Identifieringen av tetrahydrogestrinon (THG), den första sanna “designerandrogenen”, som ett dopningsmedel inom idrotten återspeglar både en sofistikerad olaglig tillverknings-anläggning och ett underjordiskt nätverk av användare av androgener inom elitidrotten. Aldrig marknadsförd, verkar THG ha utvecklats som en potent androgen som var omöjlig att upptäcka med konventionella Internationella Olympiska Kommitténs beslutade urinbaserade dopingtester – om man hade känt till förekomsten av THG hade man däremot självklart kunnar utveckla ett lämpligttest. Som en potent androgen och gestagen med obestämda föroreningar innebär dess distribution för användning i höga doser utan någon tidigare biologisk eller toxicologisk utvärdering betydande hälsorisker. Ändå belyser denna avvikelse från vetenskapen också möjligheten till designerandrogener för användning inom mänsklig medicin.

Selektiva östrogenreceptoragonister

Designerandrogener erbjuder exempelvis också möjligheten till vävnadsspecifika effekter som förbättrar de positiva effekterna av androgener samtidigt som de mildrar de oönskade. – således är utvecklande av designermolekyler egentligen en önskvärd utveckling. Vidare utveckling leder till en bättre förståelse av androgenernas vävnadsspecificitet efter receptorbindning, jämförbar med mekanismen bakom selektiva östrogenreceptoragonister (SERMer). Denna erfarenhet understryker det pågående behovet av vaksamhet för att upptäcka nya dopningsstrategier för att bibehålla rättvisa och säkerhet inom elitidrotten. Detta kommer att kräva användningen av generiska “fånga-allt” tester, såsom känsliga och specifika in vitro-androgenbiotester, tillsammans med utvecklingen av masspektrometri-baserade tester för specifika dopningsmedel.

Definition av designerpreparat

Inom läkemedelsindustrin är den en välkänd och accepterad strategi att framställa analoger till läkemedel som varit försäljningsframånger; alla analoger till beta-blockare och proton-pumpshämmarna är goda exempel på det. En designerdrog är på samma sätt en strukturell eller funktionell analog av en kontrollerad substans som har utformats för att efterlikna de farmakologiska effekterna av det ursprungliga läkemedlet, men med skillnaden att den samtidigt avses att undvika klassificering som olaglig och/eller upptäckt i standardtester.

Designerpreparat är en vid grupp som inkluderar psykoaktiva ämnen som har utsetts av Europeiska unionen som nya psykoaktiva ämnen (NPS), samt analoger till prestations-höjande droger som designersteroider. Vissa av dessa syntetiserades ursprungligen av akademiska eller industriella forskare i ett försök att upptäcka mer potent derivat med färre biverkningar och kortare varaktighet (och möjligen också eftersom det är lättare att ansöka om patent för nya molekyler) och togs senare över för rekreationellt bruk. Andra designer-droger framställdes för första gången i hemliga laboratorier. Eftersom effektiviteten och säkerheten hos dessa ämnen inte har utvärderats ordentligt i djur- och människoförsök kan användningen av vissa av dessa droger leda till oväntade biverkningar.

Utvecklingen av designerdroger kan betraktas som ett delområde inom läkemedelsdesign. Utforskningen av modifieringar av kända aktiva droger – såsom deras strukturella analoger, stereoisomerer och derivat – ger upphov till läkemedel som kan skilja sig avsevärt i effekt från deras “ursprungsläkemedel” (till exempel visa ökad styrka eller minskade biverkningar). I vissa fall har designerdroger liknande effekter som andra kända droger, men har helt olika kemiska strukturer (exempelvis JWH-018 jämfört med THC).

I vissa sammanhang – exempelvis inom idrotten – är substanser som är mycket lika i struktur som ett förbjudet medel olagligt att handla med oavsett substansen civilrättsligt är laglig (och oavsett om den strukturellt liknande analogen har liknande farmakologiska effekter eller inte). I andra jurisdiktioner är deras handel ett ”grått” område, där reglerna är oklara medan användningen etiskt eller moraliskt kan vara klar. Vissa jurisdiktioner kan ha analoglagar som förbjuder substanser som är liknande i kemisk struktur som andra förbjudna medel, medan vissa designerdroger kan vara förbjudna oavsett den civilrättsligt lagliga statusen för strukturellt liknande substanser. I båda fallen kan handel med preparaten äga rum på den svarta marknaden.

Historia (främst från USA)

Efter antagandet av den andra internationella opiumkonventionen 1925, som specifikt förbjöd morfin och morfinets diacetylrester, heroin, började flera alternativa estrar av morfin snabbt tillverkas och säljas. De mest anmärkningsvärda av dessa var dibenzoylmorfin och acetyl-propionylmorfin, som har i stort sett identiska effekter som heroin men inte omfattades av opiumkonventionen. Detta ledde då Hälsokommittén i Nationernas förbund att anta flera resolutioner i ett försök att få dessa nya droger under kontroll, vilket slutligen ledde till att de första breda analoga bestämmelserna infördes 1930 för att utöka den lagliga kontrollen till alla estrar av morfin, oxikodon och hydromorfon. Ett annat tidigt exempel på vad som löst kan kallas användning av designerdroger inträffade under förbudstiden på 1930-talet när dietyleter såldes och användes som ett alternativ till olagliga alkoholhaltiga drycker i flera länder.

Under 1960- och 1970-talen introducerades ett antal nya syntetiska hallucinogener, med ett märkbart exempel på försäljningen av högpotenta tabletter i San Francisco i andra halvan av 1970-talet. Det fanns föga möjlighet att åtala människor för analoger till förbjudna ämnen vid den här tiden, och nya föreningar lades istället till de kontrollerade drogschemana en efter en när de blev ett problem. Ett betydande rättsfall från denna period var 1973 när Tim Scully och Nicholas Sand åtalades för att ha tillverkat acetylamidet av LSD, känt som ALD-52. Vid den tiden var ALD-52 inte en kontrollerad drog, men de dömdes på den grunden att för att tillverka ALD-52 måste de ha varit i besittning av LSD, vilket var olagligt. På slutet av 1970-talet sågs också införandet av olika analoger av fencyklidin (PCP) på den illegala marknaden.

Den moderna användningen av termen designerdrog myntades på 1980-talet för att hänvisa till olika syntetiska opioidläkemedel, främst baserade på fentanylmolekylen (som alfa-metyl-fentanyl). Termen fick allmän popularitet när MDMA (ecstasy) upplevde en popularitetsboom i mitten av 1980-talet. När termen myntades på 1980-talet såldes många olika narkotika som heroin på den svarta marknaden. Många var baserade på fentanyl eller meperidin. En av dem, MPPP, visade sig i vissa fall innehålla en förorening kallad MPTP, vilket orsakade hjärnskador som kunde resultera i ett syndrom identiskt med Parkinsons sjukdom i dess sena skede, från endast en enda dos. Andra problem var högpotenta fentanylanaloger som orsakade många oavsiktliga överdoser.

Eftersom regeringen var maktlös att åtala människor för dessa substanser förrän de hade marknadsförts framgångsrikt, antogs lagar för att ge myndigheterna i USA möjlighet att akutförbjuda ämnen i ett år, med en möjlig 6-månaders förlängning, samtidigt som man samlade in bevis för att rättfärdiga ett permanent förbud, i likhet med analoglagarna. Förbudssmakten användes för första gången för MDMA. Denna möjlighet att akut förbjuda potentiellt farliga substanser har senare använts för olika andra droger, inklusive 2C-B, AMT och BZP. År 2004 blev ett piperazinläkemedel, TFMPP, den första drogen som akutförbjöds.

Slutet av 1980-talet och början av 1990-talet såg också återkomsten av metamfetamin i Förenta staterna som ett omfattande folkhälsoproblem, vilket ledde till ökande kontroller på förstadier för att minska den inhemska tillverkningen av drogen. Detta ledde till att flera alternativa stimulerande substanser togs fram, de mest anmärkningsvärda var metkatinon och 4-metylaminorex, men trots att de lockade tillräckligt med uppmärksamhet från myndigheterna för att provocera legala förbud av dessa föreningar var deras distribution relativt begränsad och metamfetamin fortsatte att dominera den illegala syntetiska marknaden överlag.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet skedde en enorm explosion av designerdroger (”partydroger”) som såldes över internet. Termen och konceptet “forskningskemikalier” myntades av vissa marknadsförare av designerdroger, särskilt psykedeliska droger inom tryptamin- och fenetylaminfamiljen. Tanken var att genom att sälja kemikalierna som avsedda för “vetenskaplig forskning” snarare än mänsklig konsumtion skulle avsiktsklausulen i de amerikanska analoga agarna undvikas. Trots detta genomförde de amerikanska myndigheterna razzior mot flera leverantörer, först JLF Primary Materials och senare flera säljare (som RAC Research) flera år senare i Operation Web Tryp. Denna process accelererades kraftigt när säljare började annonsera via sökmotorer som Google genom att länka sina webbplatser till sökningar på nyckelord som kemiska namn och termer som psykedelisk eller hallucinogen. Med hjälp av myndigheterna i Indien och Kina stängdes också två kemiska tillverkare. Många andra internetbaserade leverantörer slutade omedelbart med sin verksamhet, även om deras produkter fortfarande var lagliga i stora delar av världen.

De flesta ämnen som såldes som “forskningskemikalier” under denna tidsperiod var hallucinogener och hade en kemisk likhet med droger som psilocybin och meskalin. Liksom med andra hallucinogener används dessa ämnen ofta för att underlätta andliga processer, mental reflektion eller rekreation. Vissa forskningskemikalier på marknaden var inte psykoaktiva men kunde användas som prekursorer vid syntesen av andra potentiellt psykoaktiva ämnen, till exempel 2C-H, som kunde användas för att framställa 2C-B och 2C-I, bland andra.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet såg vi också den första omfattande användningen av nya anabola steroider av idrottare i tävlingssammanhang. Steroider hade varit förbjudna av Internationella Olympiska Kommittén sedan 1976, men på grund av det stora antalet olika anabola medel tillgängliga för mänsklig och veterinär användning hade laboratoriernas förmåga att testa för alla tillgängliga droger alltid legat efter idrottarnas förmåga att hitta nya föreningar att använda. Införandet av alltmer formaliserade testprocedurer, särskilt med skapandet av World Anti-Doping Agency år 1999, gjorde det mycket svårare för idrottare att komma undan med att använda dessa droger utan upptäckt, vilket ledde till syntesen av nya och potent anabola steroider som tetrahydrogestrinone (THG), som inte var påvisbara med standardtesterna.

Därefter har en växande rad av syntetiska cannabinoidagonister fortsatt att dyka upp, inklusive fram till 2010, nya föreningar som RCS-4, RCS-8 och AB-001, vilka aldrig hade rapporterats i litteraturen och verkar ha uppfunnits av tillverkare av designerdroger själva. En annan nyutveckling är användningen av forskningsligander för kosmetiska ändamål snarare än strikt rekreationella ändamål, såsom försäljning på internet av icke-godkända bruna fettcellerstimulerande hormoner kända som melanotanpeptider.

Mefedron och katinoner markerade något av en vändpunkt för designerdroger, vilket förvandlade dem från lite kända, ineffektiva ämnen som knappast markandsfärdes alls till kraftfulla ämnen som kunde konkurrera med klassiska substanser på den svarta marknaden. Mefedron upplevde särskilt en något meteorisk popularitet år 2009 och den resulterande mediapaniken ledde till dess förbud i flera länder. Efter detta var det en betydande uppkomst av andra katinoner som försökte efterlikna effekterna av mefedron, och med en ny kundbas fanns det gott om pengar för att driva innovation.

Därefter expanderade marknaden snabbt, med allt fler ämnen som upptäcktes varje år. År 2009 upptäckte tidiga varningssystem 24 nya droger. År 2010 hittades ytterligare 41; år 2011 ytterligare 49; och år 2012 fanns det 73 till. År 2013 identifierades ytterligare 81, totalt 268 nya droger på bara fyra år.

Utvecklingen av designer drugs tycks med hjälp av tekniska innovationer och genom nya värderingen inom samhällets ekonomiska system gå allt fortare. Det är högst sannolikt att detta även kommer att gälla idrottsrörelsen, vars antidopingsystem kommer att ställas inför nya utmaningar. Dessa kan bara lösas genom bättre Investigaton & Intelligens – det vill säga spaning som ett vitt begrepp – och genom laboratorietestmetoder som ger möjlighet att upptäcka inte bara de dopingklassade substanser som vi känner till idag utan också idag okända substanser.