MOTIONÄRER

(Senast reviderad 2025-09-21)

DOPING INOM MOTIONSIDROTT

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

Den nya fronten i kriget mot doping: amatöridrottare

Kriget mot droger associeras vanligtvis med kriminalpolitik som syftar till att minska konsumtionen av droger som heroin, kokain och cannabis, men mindre ofta med prestationshöjande droger som används inom idrotten. Allteftersom doping har blivit mer synligt utbredd inom sport, har åtgärderna för att bekämpa detta problem blivit alltmer restriktiva, inträngande och hårda. Man kan dra jämförelser mellan det bredare kriget mot droger och de senaste utvecklingarna inom anti-doping i sport. En växande trend mot kriminalisering av langare och användare har identifierats, och detta associeras med en annan växande trend: testning av amatöridrottare.

Det visas att användningen av droger inom idrott kan förstås som en ny front i kriget mot droger, med långtgående åtgärder och risk för negativa oavsiktliga konsekvenser. För att avhjälpa detta argumenteras det för att amatöridrottare behöver en separat antidoping-policy som fokuserar på att minimera skadeverkningar av användning.

Doping inom motionsidrott ur teoretisk synvinkel

Doping inom motionsidrott har länge, men på grund av skillnader i metodologiska angreppssätt i de studerade populationerna och i de faktorer som utlöser dopingsbeteende är kunskapen om dopingsförekomst, liksom om dess sociala och psykologiska bestämningsfaktorer, bristfällig och fragmenterad. I en nylig studie behandlade forskare från olika europeiska länder denna skillnad genom att genomföra den första multinationella studien om doping inom motionsidrott i Europa. En utvecklande linje av empiriska studier sedan 2005 har lyckats på ett tillförlitligt sätt uppskatta förekomsten av doping inom elitidrotten genom användning av indirekta frågetekniker.

Olika varianter av Randomized Response Technique (RRT) samt den så kallade single sample count technique användes i dessa studier. Resultaten visar att dopingsförekomsten inom elitidrott varierar mellan 10 och 75 procent, och beror främst på idrottstyp, kön och prestationsnivå. Empirisk forskning ger alltså tillförlitliga resultat om dopingens omfattning i elitidrotten i olika sammanhang, medan teoribildning som förklarar orsakerna bakom fenomenet doping fortfarande ligger efter, men få insatser har gjorts sedan dess för att överbrygga klyftan mellan teoretisk och empirisk forskning.

Jämförande forskning om motionsidrott är ännu mer begränsad än den om elitidrott. Hittills har endast två studier undersökt dopingsförekomsten inom motionsidrott med liknande metoder. Intressant nog fann dessa studier ett liknande mönster i dopingsförekomst som inom elitidrotten, beroende på graden av idrottslig framgång. Förekomsten av doping på de mest konkurrensutsatta nivåerna inom både elit- och motionsidrott var lägre än på näst högsta nivån. Dessutom minskade dopingsförekomsten inom motionsidrott på nivåer under ”andra nivån”. En förklaring till detta mönster bygger på begreppet konsumentkapital inom teorin om rationellt beroende, vilket ger upphov till en hypotes om dopingsmönster bland olika grupper. Denna modell har hittills endast testats för konsistens i en samhällsveten-skaplig simulering utan vidare empirisk prövning.

Den här redovisade studien utformades för att pröva idén att idrott är en form av konsumen-tkapital, som ökar människans kapacitet att utöva idrott i framtiden. Utifrån detta antagande kan ”doping” betraktas som en strategi för att minska risken att förlora den nytta man får av att utöva idrott. Förutom att testas mot redan tillgänglig empirisk evidens om doping-förekomst, presenterar denna nya studie det första testet av modellen med hjälp av nyligen tillgängliga data. FAIR+-projektet är den hittills största empiriska studien om doping inom motionsidrott. Urval efter ålder, kön och land korrigerades genom lämpliga viktningstekniker. Därmed fanns ett tillförlitligt datamaterial för detta empiriska test.

Hypotes 1

Utgångspunkten för utvecklingen av konsumentkapitalmodellen behandlades. I tidigare studier om doping inom elitidrott var förekomsten av doping på den näst högsta tävlingsnivån högre än på den högsta. Inom motionsidrott visade den näst högsta nivån en högre dopingsförekomst jämfört med både den högsta nivån och de lägre nivåerna.

Den direkta nyttan under själva idrottsutövandet, i träning och tävling, ökar varje gång idrotten utövas. Denna aspekt är oberoende av framgång i tävling. Andra sociala aspekter av nyttan med idrottsutövning, till exempel ökad positiv uppmärksamhet från släkt och vänner vid vinst i en tävling, beror däremot på graden av tävlingsdeltagande och på att vinna.

Att den högsta dopingsförekomsten inte uppmättes på den högsta tävlingsnivån, utan på den näst högsta, visade sig bero på sambandet mellan nedlagd tid på idrott, individuell talangnivå och prestationsdensitet, vilka skiljer sig mellan nivåerna. Denna hypotes bekräftades för ärliga ”ja”-svar, medan resultaten för ärliga ”nej”-svar var oklara. Stödet för hypotesen är dock redan lika starkt som det resultat som skulle kunna erhållas i en klassisk enkätunder-sökning med direkta frågor.

Hypotes 2

Hypotes 2 granskade en annan implikation av modellen. Om idrott förstås som ett konsumentkapital, ökar nyttan av att utöva idrott med den tid som läggs ned. Att operationa-lisera denna tid som den relativa varaktigheten under en individs livstid gör det möjligt att jämföra uppskattad ansträngning och tid som ägnats åt idrotten för motionsidrottare i olika åldrar.

För de ovan nämnda sociala aspekterna av nyttan från idrottsutövning kan risken att förlora denna nytta minskas genom användning av illegala substanser eller metoder som höjer prestationen. Denna hypotes bekräftades för ärliga ”ja”-svar, medan ärliga ”nej”-svar inte kunde tolkas entydigt.

Den ytterligare jämförelse som gjordes mellan motionsidrottare som tävlar och de som inte tävlar pekar på en viktig begränsning. Medan den ekonomiska modellen skulle förutsäga att dopingsförekomsten bland tävlande motionsidrottare är högre än bland icke-tävlande, motsäger resultaten åtminstone deskriptivt detta antagande. Detta innebär att doping inom motionsidrott inte enkelt kan förstås med samma begrepp som visat sig användbara inom elitidrotten.

Slutsatser

Resultaten stödjer i stort modellen och dess vidare utveckling, men visar samtidigt på dess begränsade förklaringskraft inom ett så komplext område som motionsidrott. En lovande tillämpning av modellen, även utanför motionsidrotten, skulle kunna vara att förutsäga effekterna av regeländringar när det gäller gränsdragningar mellan tävlingsnivåer, vilket kan möjliggöra en finjustering av reglerna så att sannolikheten att idrottare använder doping-substanser minskar.

Det finns flera begränsningar i denna studie. De flesta har sitt ursprung i begreppet ”doping” inom motionsidrott, som är lika mångfacetterat som själva motionsidrotten. Detta väcker frågan om de verktyg som använts i denna studie verkligen är lämpliga för det studerade begreppet. Detta är dock en svaghet som gäller alla studier som försöker öppna upp ett nytt forskningsfält.

En annan svaghet härrör från enkätundersökningen och urvalsteknikerna, som ledde till snedvridna svarsfrekvenser och en hög grad av uteblivna svar. Den kända snedvridningen korrigerades genom lämpliga viktningstekniker. Trots detta är den höga graden av bortfall otillfredsställande och leder till att viktning måste tillämpas på frågebasis, vilket gör jämförelser mellan olika frågor och även olika analyser av samma fråga problematiska.

I vilken utsträckning RRT (Randomized Response Technique) förstärkt dessa effekter kan undersökas i en studie som använder den nyare och fortfarande lovande Crosswise-modellen för samma population.

Resultaten i denna artikel bör generellt förstås som ett första steg mot en vetenskaplig utforskning av begreppet ”doping” inom motionsidrott. När det gäller forskningens samhälls-påverkan är detta steg försenat, eftersom antidopingorganisationer redan genomför tester inom detta område – ett område som vetenskapen, enligt våra resultat, hittills ännu inte fullt ut har förstått.

Teorier för utveckling av doping bland motionärer

De flesta stater ger ekonomiska bidrag och stödjer på andra sätt motionsidrott eftersom man ser det som viktigt för folkhälsan. När då dopingen aktualiserats också bland motionärer är det en betydligt större bredd på orsakerna till doping – heterogenicitet – och därmed måste preventiva åtgärder också omfatta ett större spektrum.

Till att börja med måste man då anstränga sig för att ”läsa” de dopande motionärers beteenden, vilka betydligt skiljer sig från elitidrottarnas och som är svårare att ringa in. Från ett psykologiskt perspektiv bör doping ses som ett målinriktad beteende, där man strävare efter att bli bättre än sina medtävlare (eller i någon mån förbättra prestationerna jämfört med sin egen förmåga, varvid det egna utseendet kan vara det primära målet).

Det finns ytterligare en svårighet vid dopingprevention avseende motionärer visavi elitidrottare. Det gäller möjligheterna att bestraffa överträdelser. Medan avstängningar (med eller utan böter) för en elitidrottare kan innebära stora personliga och ekonomiska konsekvenser, kommer en avstängning av en motionär som inte tävlar nästan inga konsekvenser alls. Kanske måste den avstängde lämna det vanliga gymmet, men kan då oftast genast hitta ett gym som inte har avtal med dopingkontrollanter.

Det finns flera teoretiska modeller för att belysa dopingbeteendet, både hos tävlingsidrottare och hos övriga motionärer.

The Theory of Planned Behaviour (TPB), som avser att förklara hur idrottaren planerar att dopa sig, vilket i sin tur beroende på attityder, subjektiva normer och beteendekontroll

The Social Cognitive Theory beskriver hur normer, lagar, påverkan av idrottsvänner etc samverkar med personliga faktorer (uppfostran, vana att kommuniceras, kunskap, erfarenheter med mera)

The Self-Determination Theory (SDT) identifierar kontextuella om omgivningsfaktorer som ökar eller minskar idrottsutövarnas motivation att dopa sig

The Achievement Goal Theory förslår att förebyggande av doping till stor del kan förklaras av graden av kompetens, det vill säga hur stor möjlighet idrottsutövaren har att vinna (utan dopingpreparat) respektive att inte behöva förlora. – att tro att det är hög risk att förlora är en viktig drivkraft.

Man bör inse att idrottare har föga incitament att avstå från doping om de inte anser att det är moraliskt fel respektive att de inte tror att det leder till några negativa konsekvenser. Valet att dopa sig är således baserat på komplexa samband, men de främsta prediktorerna tycks i meta-analyser vara attityder, normer och motivation till idrott och motivation till doping. Inga enstaka psykologiska faktorer kan förklara bara en liten del av dopingen och att samspelet mellan sociokulturella, socioekonomiska och personlighetsfaktorer spelar en viktig roll. Därtill finns också personlighetvariabler som kan vara av stor betydelse; vissa personer är kalkylerande och eftertänksamma medan andra kan vara mycket impulsdrivna (inte minst de som fått diagnosen ADHD).

För motionärer ses användningen av dopingpreparat ofta som en hälsofråga

En studie undersökte om självbekräftelse förändrade motionärers avsikter att använda substanser för bild- och prestationsförbättring (IPED:s) genom effekterna av mental tolkning och acceptans av budskapet.

Sextioåtta motionärer som självrapporterade användning av IPED:s deltog i studien och tilldelades slumpmässigt antingen till en självbekräftelsegrupp eller en kontrollgrupp. Alla deltagare läste ett hälsorelaterat meddelande om de 10 konsekvenserna av IPED:s och genomförde sedan en enkät som mätte acceptans av budskapet, mental tolkning, dopingsavsikter och IPED-relaterade socialkognitiva variabler.

Det fanns inga signifikanta skillnader mellan självbekräftelsegruppen och kontrollgruppen. Hierarkisk linjär regressionsanalys visade vidare att acceptans av budskapet, subjektiva normer och situationell frestelse var signifikant associerade med avsikter att använda IPED:s.

Resultat antyder möjligheten att för rekreationella motionärer ses användningen av IPEDs mest som en hälsofråga än som en socio-moralisk överträdelse.

Forum for Anti-Doping in Recreational Sport (FAIR)

Forum for Anti-Doping in Recreational Sport 2 (FAIR) är ett projekt som utgår från erfarenheterna man fick från the Study on Doping Prevention in Recreational Sport som rapporterades i januari 2015. FAIR startades som ett projekt som finansierades av Europeiska rådet genom Ersamus-program och startade 2016.

Projektet avser att ställa samma och värdera vad man hittills gjort för att förebygga doping inom motionsidrotten och doping via kosttillskott och liknande. Man strävar efter att skapa ett nätverk i Europa för förebyggande dopingarbete inom motionsidrotten. Avsikten är att FAIR skall vara inriktat på långtidsresultat och basera sina slutsatser på vetenskapliga studier.

Europeiska rådet definierar motionsidrotts som ”sport, träning och annan fysisk aktivitet som utövas på låg tävlingsnivå eller utan tävling alls och engagerar personer på idrottsplatser inom och utomhus, på gym eller som friluftsverksamheter.” Denna grupp människor är jämfört med elitidrottare mycket mer heterogen och en del motiveras främst av att förbättra sitt utseende.

De sätt man fram till 2015 försökt minska dopingen inom motionsidrotten har till stor del saknat en teoretisk bas. De interventionsförsök som gjorts har ofta involverat ett flertal beteendeförändringar tillsammans med rena utbildningsdelar. Man har sett mest positiva resultat när olika institutioner samarbetat, när man lyckats med att engagera målgruppen för antidoping, när man syftat till aktivt lärande och när fokus legat på positiva värderimga avseende idrott, träning och utseende.

Ett särskilt problem i sammanhanget har varit de skiftande definitionerna av ”kosttillskott” och ”tillskott för idrottsutövare” och liknande tillsammans med mycket olika reglering av dylika produkter i olika länder och i vissa länder en mycket stram lagstiftning och i andra knappast någon reglering alls.

Alla de 28 europeiska nationella antidopingorganisationerna (NADOs) har riktlinjer för hur idrottare och deras ledare skall minska risken för ”misstagsdoping” genom kosttillskott. Nästan alla NADOs och de flesta Internationella Förbund har på sina hemsidor och i sina utbildningar varningar för kontaminerade kosttillskott, men in et av dem hade utvärderat sina insatser i detta avseende.

Man har också arbetat med möjligheten att påverka industrins kosttillskottstillverkning i flera delprojekt:

Kartlägga hur industrin arbetar för att minska misstagsdoping

Kartlägga hur industrin arbetar för att certifiera innehållet i sina produkter

Kartlägga hur industrin skriver innehållsförteckningar (för att je idrottsutövarna en rimlig chans att göra verkliga val

Undersöka hur de nationella antidopingorganisationerna arbetar för att öka kunskapen om kosttillskott för idrottare och deras ledare

På längre sikt syftar FAIR till att informera de viktigaste intressenterna och influerarna om hur man på vetenskaplig grund kan påverka dopingen bland motionärer.

EPIMEDIOLOGI

Doping inom motionsfriidrott i Europa

Det är svårt att uppskatta dopingprevalensen i elitpopulationer, blir det bara svårare när man tar hand om populationer av fritidsidrottare. Till exempel är gränserna för de relevanta grupperna av idrottare vaga, att närma sig dem är svårt, respondenternas uppfattning om doping är oklar och basdata från till exempel antidopingstester finns sällan tillgängliga. Det är därför inte förvånande att vi bara vet lite om fritidsidrottares användning av prestationshöjande droger. För att vara rättvis så finns det studier som i första hand har undersökt användningen av anabola steroider i gym- och träningsmiljöer, eftersom dessa inställningar har bedömts utgöra ett separat problem när det gäller droganvändning inom sport. Även om prevalenssiffror för sådana grupper kan vara användbara för riktade satsningar, är de inte av stor relevans om syftet är att förstå doping inom fritidsidrotten mer brett. Kunskapen om fritidsidrottares användning av prestationshöjande droger är därmed vag och splittrad.

Att mäta förekomsten av doping är notoriskt svårt. Att vara offentligt gillade av doping är inte helt accepterat utom i vissa subkulturer. Därför kommer människor som dopar ofta inte att svara ärligt när de frågas om de är det – även när de garanteras anonymitet. Inom elitidrott finns det dock olika sätt att uppskatta dopingprevalensen, inklusive:

testning av blod, urin eller hår

officiella utredningar (statliga, WADA, NADO, polis, andra)

undersökningar som använder direkta eller indirekta intervjuer

enkäter

avloppsvattenanalys

En undersökning riktad till fritidsidrottare 15 år och äldre distribuerades därför via sociala medier till idrottsklubbar och individer i åtta europeiska länder. För att övervinna social snedfördelning, tillämpade vi indirekt ifrågasättande genom att använda Randomized Response Technique och bad om användning av receptfria läkemedel och doping för år 2019.

Prevalensen av användning av receptfria läkemedel för prestationsförbättring uppskattades till 10,4 procent. Man skiljde mellan begreppet “doping” som beteendet för att förbättra prestationsförmågan i en viss sport och begreppet “dopare” som en egenskap hos en person. Prevalensen av dopare inom fritidsidrott visade sig vara 0,4 procent, med 3,1 procent män och 0 procent kvinnliga dopare. Svaren delades upp i fyra kategorier: “Konstnärliga sporter”, “Kampsporter”, “Lagsporter” och “CGS-sporter” (sporter mätt i centimeter, gram och sekunder). Den totala förekomsten av doping inom fritidsidrotten visade sig vara 1,6 procent, och resultaten från artistiska och CGS-idrotter skilde sig inte signifikant från detta. I lagsporter fann man dock en uppskattad dopingprevalens på 6,9 procent.

Uppskattningarna för förekomsten av dopingmedel och doping i denna studie överens-stämmer inte med antidopingsregelöverträdelser som föreskrivs av World Anti-Doping Agency. Ändå, även om doping inte är frånvarande inom fritidsidrotten i Europa, verkar det vara ett lågfrekvent fenomen. Skillnaderna i dopingprevalens mellan olika grenar kan också spegla strukturella och tävlingsrelaterade skillnader, snarare än skillnader i logiken i idrottstävlingen eller disciplinrelaterade subkulturer.

Medan få fritidsidrottare verkar använda illegala droger för att förbättra prestationsförmågan, är de som använder dem oftare män än kvinnor. Ändå använder 1 av 10 fritidsidrottare receptfria läkemedel för prestationsförbättring och mer än 4 av 10 använder medicin av andra skäl än prestationsförbättring när de idrottar. Den högsta dopingsprevalensen återfanns i underkategorin lagidrotter, vilket sannolikt kan tillskrivas tävlingsrelaterade skillnader mellan kategorierna. Därför behöver forskning om doping inom fritidsidrott skräddarsydda tillvägagångssätt för att komma till en bättre förståelse av fenomenet.

Motionärers användning av prestationshöjande substanser i Europa

Att mäta förekomsten av doping inom motionsidrott är svårt. Nationella antidopings-organisationerär emellertid intresserade av att veta siffrorna, så deras knappa resurser slösas inte bort. Den här studien syftade till att uppskatta förekomsten av doping och receptfria läkemedel för att förbättra prestationsförmågan bland motionärer i åtta europeiska länder.

Undersökning, som täckte mer än sporter riktade sig till motionärer 15 år och äldre, distribuerades via sociala medier till idrottsklubbar och individer i åtta europeiska länder. För att övervinna social bias, tillämpades indirekt ifrågasättande genom att använda Randomized Response Technique när man bad om användning av receptfria läkemedel och doping för år 2019.

Prevalensen av användning av receptfria läkemedel för prestationsförbättring uppskattades till 10,4 doping. Vi skiljde mellan begreppet “doping” som beteendet för att förbättra prestationsförmågan i en viss sport och begreppet “en dopare” som en egenskap hos en person. Prevalensen av dopare inom motionärer visade sig vara 0,4 procent, med 3,1 procent för män och 0 procent för kvinnor. Svaren delades upp i fyra kategorier: “Konstnärliga sporter”, “Kampsporter”, “Lagsporter” och “CGS-sporter” (det vill säga sporter mätt i centimeter, gram och sekunder). Den totala förekomsten av doping inom motionsidrott visade sig vara 1,6 procent, och resultaten från artistiska och CGS-idrotter skilde sig inte signifikant från detta.

Uppskattningarna för förekomsten av dopingmedel och doping i denna studie överensstämmer inte med antidopingsregelöverträdelser som fastställts av World Anti-Doping Agency. Ändå, även om doping inte är frånvarande inom motionsidrott i Europa, verkar det vara ett lågfrekvent fenomen. Skillnaderna i dopingprevalens mellan idrottens olika discipliner kan också spegla strukturella och tävlingsrelaterade skillnader, snarare än skillnader i logiken i idrottstävlingen eller disciplinrelaterade subkulturer.

Användning av anabola steroider hos motionärer enligt polisen

Användningen av anabola androgena steroider bland motionärer har fått ökad uppmärksamhet under de senaste decennierna. Flera länder har infört förbud mot doping, men trots detta fortsätter motionärer och andra subpopulationer att använda dopingsämnen. Med insikt om att polisen spelar en avgörande roll i att förebygga användning och handel av dopingsämnen i Sverige har ansträngningar gjorts för att intensifiera polisinsatser och förbättra samarbetet med andra nyckelaktörer. Denna studie undersökte polisens uppfattningar om doping enligt svensk lag, relaterade problem och förslag för effektiv förebyggande åtgärd mot doping i samhället.

En tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en webbenkät till poliser (n=597). Data analyserades med deskriptiv statistik och fritextsvar analyserades med innehållsanalys.

Deltagarnas svar på enkäten (74 % svarsfrekvens) indikerade att 63 procent ansåg att doping är ett samhällsproblem, och 26 procent uppfattade att tillgängligheten av doping-substanser har ökat under de senaste tre åren. Hela 96 procent av respondenterna trodde att doping förekom i samband med andra brott, såsom våld i nära relationer (88 %) och drogrelaterade brott (88 %). Vidare uppfattade 96 procent av respondenterna att det var deras plikt att förebygga doping, men 64 procent angav att arbete relaterat till doping inte prioriterades inom deras lokala polisdistrikt.

Poliser uppfattade såledees doping som ett samhällsproblem och uttryckte motivation att motverka det, med betoning på ökad kunskap, lagändringar, intensifierad doping-förebyggande arbete på gym och engagemang från andra samhällsaktörer för att öka effektiviteten av dopingsförebyggande åtgärder. Förslag för att öka effektiviteten i dopingsförebyggande inkluderade utbildning och ökad kunskap på alla nivåer inom polisorganisationen, intensifierade förebyggande åtgärder på gym, lagändringar för att möjliggöra förenklade dopingstestprocedurer och brott mot sekretess för postförsändelser. Det fanns också ett förslag om ytterligare engagemang från andra aktörer, såsom vårdpersonal, skolans företrädare och icke-statliga organisationer.

DOPINGAVSTÄNGDA MOTIONÄRER

55-årig amerikansk elitmotionär avstängd för vägran lämna prov

USADA meddelade den 12 augusti 2024 att Cary Cooper (55 år), från Houston, Texas, en idrottare inom friidrotten, har vägrat att lämna ett dopingprov efter att ha blivit informerad av en dopingkontrollant från USADA under en tävlingskontroll vid USA:s Friidrotts Masters utomhusmästerskap den 20 juli 2024. Att undvika provtagning eller att vägra eller misslyckas med att lämna ett prov utan tvingande skäl är ett brott mot antidopingreglerna enligt USADA.

Enligt de tillämpliga reglerna är den maximala avstängningen för motionärer som undviker provtagning eller vägrar eller misslyckas med att lämna ett prov en tvåårig avstängning. USADA fastställde att Cooper för närvarande kvalificerar sig som en rekreationsidrottare enligt reglerna, och därför är den lämpliga avstängningsperioden två år.

Coopers tvååriga avstängningsperiod trädde i kraft den 31 juli 2024, det datum då hans provisoriska avstängning infördes. Dessutom har Cooper diskvalificerats från alla tävlingsresultat erhållna från och med den 20 juli 2024, det datum då han vägrade att lämna ett prov, inklusive förlust av eventuella medaljer, poäng, rekord och priser.

USADA definierar Motionärer (Rekreationsidrottare) som:

inte är en internationell elitidrottare eller en idrottare anmäld till ett internationellt evenemang

inte är en nationell elitidrottare

inte är en professionell idrottare enligt sitt medlemskap i NGB eller tävlingsregistrering

aldrig har varit med i en USADA:s pool för vistelserapportering

aldrig har representerat USA i ett internationellt evenemang

aldrig vunnit ett internationellt eller nationellt mästerskap sanktionerat av en internationell federation och/eller nationell styrande organisation i någon kategori

mottagit finansiering från USA:s Olympiska Kommitté

aldrig begått ett brott mot antidopingreglerna som resulterat i en avstängning.

REFERENSER