En ekonoms syn på bästa policyn mot doping

Vilka är de negativa effekterna av doping ur ett ekonomiskt perspektiv?

Jacob Sindelar från Universitetet i Turin gjorde i december 2018 en genomgång av ekonomernas möjlighet att hjälpa till att finna bästa möjliga antidopingpolcy. Här följer ett ett utdrag.

Doping ger i första hand upphov till tre negativa ekonomiskamaspekter:

En idrottare som dopar sig minskar vinsten (nyttan) för andra idrottare.

Doping skadar idrottsarrangörer och fans genom minskad efterfrågan på idrottstävlingar.

Den tredje påverkar resten av samhället genom att minska de positiva spridningseffekterna av en ren idrott.

Förekomsten av den tredje aspekten utgör ett marknadsmisslyckande, där den optimala antidopingsinsatsen från arrangörernas sida blir mindre än vad som vore optimalt. En samhällsekonomiskt optimal nivå av antidopingsinsatser leder inte nödvändigtvis till en dopingsfri jämvikt. Det måste finnas en punkt där marginalkostnaden för ett antidoping-program överstiger dess marginalnytta för samhället som helhet.

Fångarnas dilemma som första steg

Det mest naturliga sättet för ekonomer att analysera doping är att tillämpa spelteori på interaktionen mellan idrottare. Därför behandlar det mesta av den ekonomiska litteraturen tvåspelarspel utan samarbete. Breivik (1992) var pionjär i att använda den standardiserade spelteoretiska ramen för doping. Hans arbete beskrev problemet som ett strategiskt spel mellan n idrottare som tävlar om segern. De kan antingen dopa sig eller inte, d.v.s. de har ett binärt val. Den vanliga utgångspunkten är att alla aktörer (idrottare) är rationella och nyttomaximerande. Doping är en strikt dominerande strategi, men båda idrottarna skulle ha det bättre om ingen använde prestationshöjande medel. Dopingens extra kostnader måste påföras av en tredje part (en antidopingsorganisation), eftersom de interna kostnaderna för doping (utgifter för preparat och försämrad hälsa) inte är tillräckligt höga för att avskräcka idrottare från att dopa sig. En intressant vidareutveckling kom från Bervoets m.fl. (2014), som föreslog en modell där dopingspreparat inte bara förbättrar slutresultatet utan också ökar sannolikheten att idrottaren presterar på sin toppnivå. Slutsatsen är att toppidrottaren dopar sig mer än utmanaren, och att testning av toppidrottaren skapar dopingsincitament för utmanaren.

Antidopingsåtgärder med begränsad effekt på dopingsförekomst kan trots allt avskräcka idrottare från att delta i tävlingar.

Om sanktionerna är låga, är även kostnaderna för doping låga, och det är därför lönsamt för idrottare att tävla

Om sanktionerna är höga, uppstår en jämvikt utan doping, vilket också gör det lönsamt att delta

Om sanktionerna är medelhöga, blir den förväntade vinsten från tävlingen lägre än

Policyrekommendationer och antidopingsåtgärder

I detta avsnitt sammanfattas policyrekommendationer som finns i litteraturen om dopingens ekonomi. För att minska nivån av ”kriminell” aktivitet (doping) hos rationella aktörer (idrottare), finns två möjligheter:

Strängare straffDenna rekommendation följer oundvikligen från alla spel med rationella idrottare. Straffen kan både ta formen av avstängning eller direkta ekonomiska sanktioner.

Öka sannolikheten för upptäcktDet andra alternativet kommer från standardmodellerna i spelteori. Praktiskt innebär det fler kontroller, tester utanför tävling och bättre tester.

Ur ett ekonomiskt perspektiv måste varje policy som minskar dopingsanvändning påverka endera av ovanstående. Detta kan göras på otaliga sätt – antingen genom att direkt påverka idrottarnas incitament via specifik antidopingspolitik (genomförd av en antidopingsbyrå eller idrottsorganisation), eller indirekt genom att förbättra effektiviteten i hela systemet.

Förslagen kan delas ini tre grupper:

Den första innehåller förslag som direkt påverkar idrottarnas incitament.

Den andra fokuserar på att förbättra beteendet hos andra intressenter.

Den tredje visar några anmärkningsvärda exempel på policyer som ännu inte analyserats i den ekonomiska litteraturen.

När det gäller idrottarnas incitament:

Rankningsbaserade straff, som är mer effektivt för att nå en dopingsfri jämvikt än det traditionella systemet. Det har också föreslagits motsatsen, det vill säga att det inte är de bästa idrottarna utan ”underdogs” som bör testas mer. Anledningen är att testning av ”top dogs” skapar incitament för ”underdogs” att dopa sig mer.

Prispengafond (pensionssystem) är en modell för uppskjuten ersättning. Idrottare skulle behöva sätta in en betydande del av sina prispengar i en fond, som betalas ut efter slutet av deras dopingsfria karriär. Policyn bör göra kostnaderna för doping ungefär lika stora under alla delar av en idrottares karriär. Villkorad pensionsersättning har potential att överträffa befintliga åtgärder.

Frivilligt system är en mekanism baserad på kollegial regelgenomdrivning, som borde vara överlägsen den nuvarande centraliserade modellen.

När andra parter är inblandade:

Visselblåsning kan minska frekvensen av fusk om straffen är tillräckligt hårda. Mekanismen fungerar så här: om den förlorande idrottaren vet att hans motståndare var dopad, kan han anmäla det till inspektören. Endast i detta fall kommer inspektören att testa vinnaren. Den spelare som ”pratar” måste sätta in en deposition hos antidopingsbyrån för att säkerställa att systemet inte missbrukas. Om testet är positivt återbetalas depositionen till visselblåsaren. Författarna hävdar att deras policy skulle minska antalet (dyra) dopingstester.

Läkares roll i ett övervakningssystem kan i sig öka missbruket av prestationshöjande medel om antidopingsbyrån anlitar experter som inte är fristående från den organisation som ska övervakas. Detta skulle kunna lösas genom att kräva att tillsynsmyndigheter inte anställer personal med potentiella intressekonflikter.

Antidopingsbyråns oberoende kan lösa problemet i trovärdigheten hos det nuvarande antidopingssystemet. Om testbyrån inte är oberoende, kommer den att stå under press att inte avslöja alla dopingsfall. Det är viktigt att notera att WADA ännu inte är helt oberoende. Även om WADA skulle vara oberoende, är inte nödvändigtvis nationella antidopingsbyråer oberoende från politiken.

Samordning av antidopingspolitik berör felaktiga incitament som motiverar nationella antidopingbyråer att inte bedriva seriösa dopingsprogram. Ett effektivt antidopingsprogram sätter de egna idrottarna i en nackdel jämfört med idrottare från andra länder där antidoping-arbetet inte är lika effektivt.

Transparens i dopingstester ger jämvikt endast om dopingstester är helt transparenta och om sportpubliken faktiskt bryr sig om doping.

Det finns också förslag som inte behandlats i den ekonomiska litteraturen

Låt dem dopa sig! Vissa författare utanför ekonomiområdet hävdar att det skulle leda till bättre resultat om idrottare tilläts dopa sig. Till exempel hr framförts att om alla får samma möjlighet att använda preparat jämnas spelplanen ut och även fysiskt missgynnade idrottare kan hjälpas. Det nuvarande systemet gynnar rika idrottare som har råd med odetekterbara preparat eller metoder. Testning för förbjudna substanser borde ersättas med hälsokontroller.

Idrottarens biologiska pass (ABP) är en lovande strategi i kampen mot doping. ABP bygger på indirekta bevis, de så kallade biologiska markörerna. Om dessa biologiska variabler överskrider vissa gränser blir idrottaren automatiskt avstängd från tävling. Ur ekonomisk synvinkel är detta attraktivt eftersom de ekonomiska kostnaderna för att ha ett validerat test för varje farmaceutisk produkt som kan stimulera till bättre idrottsresultat är avsevärda och kräver en tung resursallokering.

En vitlista över dopingssubstanser skulle innehålla en lista över substanser som inte är förbjudna och ange den maximala mängd av en viss substans som en idrottare får använda. Idrottare skulle då använda godkända preparat som inte är lika dyra och mindre skadliga än de förbjudna alternativen.

Hittills ger den ekonomiska litteraturen tvetydiga resultat. Varje policyrekommendation baseras på ett något olika perspektiv. Nästa steg är därför att kombinera all kunskap i en enda heltäckande modell. Merparten av litteraturen har endast ägnat uppmärksamhet åt ”Idrottare” och några få artiklar har studerat andra intressenters roll. Att förstå problemet i sin helhet är nödvändigt för att kunna ge användbara policyrekommendationer.

Att förstå problemet i hela dess komplexitet är nödvändigt för att kunna ge användbara policyrekommendationer. Nästa avsnitt kommer att ge ett första steg för att fylla luckan i den nuvarande litteraturen genom att definiera villkoren för en optimal antidopingspolitik.

Vad vet vi?

Det ekonomiska tänkandet kring dopingsproblemet inom idrotten bör alltid börja med frågan: ”Vilka är kostnaderna och påverkan på omgivningen av doping?” Denna fråga är kritisk ur perspektivet av varje effektiv antidopingspolitik, men de flesta forskare hoppar vanligtvis över den och antar helt enkelt existensen av ”kostnader” för doping. En heltäckande välfärdsanalys av en antidopingsreglering måste beakta alla kostnader och vinster – inte bara de som är direkt relaterade till antidopingspolitiken, utan också de som påverkar idrotten och samhället i stort. Alla relevanta positiva och negativa effekter av doping bör tas i beaktande.

Som ett första steg i analysen kan man räkna upp alla kostnader som uppstår från användning av doping inom idrotten. Det är då rimligt att skilja på fyra typer av kostnader:

Direkta monetära kostnader – relaterade till idrottarens dopingsutgifter.

Direkta icke-monetära kostnader – i form av försämrad hälsa hos idrottaren.

Indirekta monetära kostnader – i form av negativ påverkanför sportindustrin.

Indirekta icke-monetära kostnader – i form av skadat förtroende och försämrat rykte för sporten.

Huvudkostnaden för antidoping är forskning och regelgenomdrivande. Externa aktörer som regeringar och IOC bär vanligen dessa kostnader. I vissa fall finansierar och driver idrotts-organisationer själva antidopingsprogram, till exempel National Football League (NFL) eller Major League Baseball (MLB).

Ur akademisk synvinkel finns det tre huvudintressenter som påverkas av doping: idrottare, sportorganisationer (och fans) samt samhället i stort. En idrottare som använder prestationshöjande medel påför ytterligare kostnader på sina motståndare genom att minska deras vinster och utlösa ett ”dopingskapprustningslopp”. Konsekvenserna blir ökade ohälsokostnader och utgifter för läkemedel/läkare. Dopingsaktiviteter kan också minska vinsterna för många intressenter (sportorganisationer och lag) genom att sänka efterfrågan på sportevenemang (mindre TV-täckning och färre sponsorer). Om doping avslöjas tappar många fans (konsumenter) intresset och deras välfärd minskar. En hög dopingsprevalens minska den sociala välfärden.

Några antaganden är nödvändiga för att förstå en modell av antidoping. För det första förutsätts att antidoping har en positiv effekt på idrottarnas välfärd och att ökade utgifter för antidoping ökar alltid avskräckningen. För det andra växer marginalkostnaden för att avskräcka ytterligare en idrottare/substans. De första spenderade resurserna är mest effektiva eftersom de avskräcker idrottare med högst riskaversion, de som saknar tillgång eller resurser för avancerade dopingssubstanser/-tekniker, och de som har minst förväntade vinster av doping.

Man måste också beakta ett det ofta bedrivs en signalpolitik inom idrottenen i form av ”skendopingspolitik” som signalerar stort engagemang, utan någon större faktisk effekt på dopingens förekomst.

Idrottarna kan dock inte själva minimera dopingen inom idrotten i stort på grund av ett koordineringsproblem, men en sportorganisation kan införa ett antidopingsprogram. Det ekonomiska problemet är att om sportorganisationen är en rationell, vinstmaximerande aktör, har den liten motivation att minska dopingen. En sportorganisation kommer endast att införa någon form av policy om en nettovinst förväntas, det vill säga om fördelarna för organisa-tionen med att driva ett effektivt antidopingsprogram överstiger dess kostnader. Det kommer att finnas en optimal punkt där marginalkostnaderna för antidopingsinsatsen är lika med marginalnyttan av dess effekt. Det resulterande jämviktsläget behöver dock inte vara samhällsekonomiskt optimalt – detta gäller både effektiv policy och signalpolitik.

Ett sätt att tvinga sportorganisationen till mer effektivt (eller mindre signalerande) antidoping-arbete är genom tryck från idrottarnas fackförening. De nordamerikanska stora professionella ligorna är ett bra exempel. Alla ligorna har sina egna, privat finansierade och förvaltade antidopingsprogram. Exempelvis stängde NFL år 2012 av 26 spelare för brott mot NFL:s drogpolicy. Vissa kommentatorer har föreslagit att detta antal hade varit högre om NFL också hade testat för hGH (Human Growth Hormone). Överraskande nog var testning för hGH och ett samarbete med WADA länge inte godkänt av spelarfacket. Deras argument mot testning för hGH var följande: ”Vår roll som spelarfack är inte bara att fånga idrottare som bryter mot vår policy utan också att skydda deras rättigheter och konfidentialitet, samt att ge dem bästa möjliga behandling.”

I detta specifika fall handlade antidopingsinsatsen snarare om signalering. Det kan ha hjälpt NFL att sända en positiv signal till sina fans, men de relativt ineffektiva testerna för hGH skulle inte minska den negativa påverkan för idrottarna. Tvärtom skulle de öka de indirekta, icke-monetära kostnaderna. De negativa effekterna på idrottarnas välfärd genom ytterligare antidopingskontroller översteg således, enligt spelarfackets uppfattning, de positiva effekterna. Om man antar att den negativa effekter för allmänheten är försumbar kan en privat förhandling mellan sportorganisationer och idrottare leda till ett socialt optimum. Men om idrottarnas intressen inte representeras av ett fack kan suboptimala, eller till och med ”över-optimala”, nivåer av antidopingsarbete uppstå.

Det finns endast en empirisk studie som försökt uppskatta av påverkan genom att undersöka effekten av dopingsfall i MLB på publiknärvaro. Ett dopingsfall minskar hemmapublikens närvaro (för doparens lag) med i genomsnitt 8 procent under de första 15 dagarna efter att dopingfallet offentliggjorts.

Det bör noteras att även om sportorganisationen inte bryr sig om det kan ett samhälls-ekonomiskt optimalt jämviktsläge ändå uppstå – det vill säga en situation där ytterligare en dollar spenderad på effektiv antidoping inte skulle minska summan problemen med mer än en dollar. Ett sådant scenario är möjligt om det är mycket kostsamt att minska doping-prevalensen.

Konklusioner

En optimal politik kommer troligen inte att avskräcka alla idrottare från att använda prestationshöjande medel, eftersom marginalkostnaden för att avskräcka ytterligare en idrottare kan bli oöverkomligt hög. En av sportindustrins särskilda egenheter är en ”power law”-fördelning av idrottarnas inkomster. I takt med att en idrottares inkomst växer med rankingen får han tillgång till mer resurser för att undvika positiva dopingstest. För att avskräcka dessa sofistikerade dopare krävs en enorm antidopingsinsats.

När det gäller den samhällsekonomiskt optimala nivån av doping kan man dra en viktig slutsats: en samhällsekonomiskt optimal antidopingspolitik leder inte nödvändigtvis till en fullständig avskräckning från doping. I varje situation och idrott kan jämvikten se olika ut. Till exempel kan det vara optimalt att inte tillämpa några antidopingsregler i sporter där incita-menten att dopa är höga och kostnaderna för avskräckning också är höga. Å andra sidan kan en dopingsfri jämvikt uppnås om både incitamenten att dopa och kostnaderna för antidoping är låga.

För att en antidopingspolitik är målet att göra idrottsvärlden helt ren. För att uppnå detta måste antidopingsåtgärderna vara helt avskräckande. Det kan visas att, ur ett ekonomiskt perspektiv, maximering av social välfärd genom antidoping inte nödvändigtvis leder till en 100-procentigt ren idrott. Historien om kampen för ren idrott lär oss att skapa en helt drogfri tävling är en nästintill omöjlig uppgift – på grund av idrottarnas och deras läkares uppfinningsrikedom att hitta kryphål i testerna, och på grund av korrupta tjänstemän både inom idrottsorganisationer och antidopingsorgan.

Problemet med doping i idrott är mycket mer komplext än ett tvåspelarscenario. Ekonomer har under de senaste åren gjort mycket för att förstå olika aktörers roll i kampen mot doping. All denna kunskap måste integreras i en fullständig teori som kan hjälpa oss att omforma inte bara de nuvarande antidopingsstrategierna utan hela systemet för internationell idrott.

Referens: Sindelair J. Law & Economics of Doping. Torino: IEL, Universita degli studi di Torino December 31, 2018