Basketspelare lämnade falskt (inte mänskligt) dopingprov

Basketspelare lämnade ett falskt (inte mänskligt) dopingprov

Pierria Lee-Vaughntay Henry (född 20 januari 1993 i USA men med senare godkänt medborgarskap också i Senegal när det blev dags för landslgasuppdrag) är en professi-onell basketspelare. Han spelade collegebasket i USA innan han spelade professionellt i Georgia, Tyskland, Israel, Spanien, Turkiet och Ryssland. Han spelade senast för Saski Baskonia i spanska Liga ACB och EuroLeague. Han vann en bronsmedalj vid AfroBasket 2021 som en del av Senegals landslag.

Den 3-4 november 2022 lämnade Pierria Henry ett dopingprov efter en Euroleague-match i Vitoria-Gasteiz, Spanien, mellan Baskonia och Maccabi Playtika Tel-Aviv. Spelaren valdes tillsammans med tre andra spelare ut att delta i dopingskontrollen. Analysen av A-provet utfördes därefter av det av WADA ackrediterade laboratoriet i Köln.

Den 13 december 2022 rapporterade laboratoriet ett negativt analytiskt fynd (”AAF”) och noterade att A-provet inte var förenligt med mänskligt urin.

Den 14 februari 2023 uppgav spelaren att analysen av bovint albumin samt kväve- och kolisotopförhållandena som rapporterats i A-provets LDP inte uppfyllde vad som regleras i WADA:s tekniska dokumentation TD2022LDOC. Spelaren angav att det utan sådana data ”inte bara är en enorm utmaning att ge en förklaring, det är faktiskt en omöjlig utmaning att ge en tillfredsställande förklaring”, eftersom han ”endast kan spekulera kring den förmodade förekomsten av bovint albumin eller beräkningen av onormala kväve- och kolisotop-förhållanden.”

Den 31 mars 2023 meddelade förbundet spelaren resultatet av B-provsanalysen, som bekräftade A-provets fynd.

Den 19 februari 2024 fattade Basketförbundets Antidopingavdelning beslutet och bekräftade att spelaren begått en dopingsförseelse genom användning av en förbjuden metod. Den operativa delen av beslutet lyder som följer:

Pierria Henry har begått en dopingsregelöverträdelse

Henry stängs av i en period om fyra år. Avstängningsperioden börjar löpa från dagen för detta beslut, dvs. 19 februari 2024. Dock ska Mr. Henry tillgodoräknas den provisoriska avstängning han avtjänat sedan den 13 januari 2023

De resultat som Mr. Henry uppnått från den 4 november 2022 till den 13 januari 2023 ogiltigförklaras

Den 11 mars 2024 ingav Henry sin överklagandeskrivelse till Idrottens skiljedomstol (”CAS”) avseende det beslutet (CAS 2024/A/10411). Argument för frikännanet kan i huvudsak sammanfattas enligt följande.

Den omöjliga substitutionen eller ersättningen av urinen under dopingkontrollen

Att motbevisa någon urinbytning eller manipulation före eller under provtagning-sprocessen var omöjlig underföreliggande omständigheter. Detta skulle ha krävt förberedelser i förväg, vilket inte var möjligt i den aktuella situationen. Henry framhåller att han under timmarna före dopingkontrollen befann sig offentligt under matchen, och därefter var i sällskap av dopingkontrollanter och i närvaro av andra utvalda spelare och lagläkaren

För att utesluta alla möjliga manipulationer av provet under insamlingsprocessen påpekar Henry att manipulation endast skulle kunna ske på följande tre sätt:

Substitution av urinen inne i spelarens urinblåsa. Spelaren gör gällande att detta är en komplex procedur som inte hade kunnat utföras utan att det upptäckts av alla i kontrollrummet. Han erinrar om att ”endast sju minuter förflöt från det att dopingkontrollen meddelades” till honom, och att han under den sista timmen före provtagningen befann sig i närvaro av dopingkontroll-anter

Substitution av urin vid själva provlämningen, så att urinen som hamnar i kärlet inte kommer från idrottaren. För den andra metoden hävdar Klaganden att detta kräver följande förberedelser:

Förbereda en behållare med 90 ml vätska

Hålla denna behållare dold under hela provtagningsprocessen

Vid provlämningen måste idrottaren ha det av DCO tillhandahållna kärlet i ena handen och den dolda behållaren i den andra. När kärlet fyllts måste behållaren gömmas igen.

Klaganden hävdar att en sådan dold behållare skulle ha upptäckts av städpersonal, andra spelare eller ”den mycket erfarne dopingkontrollanten”. Han menar att det inte är möjligt att utföra dessa moment under ”ett ögonblick av ouppmärksamhet”. Vidare framhåller han att dopingkontrollantens medhjälpare bekräftade att han ”inte hade något föremål i sin besittning som kunde innehålla dold vätska”.

Henry påpekar även att hans representanter och DCO:n undertecknade dopingkontrollformuläret (”DCF”), vilket intygar att provtagningen genomfördes enligt reglerna, särskilt bilaga C.4.8 i International Standard for Testing and Investigations (”ISTI”). Dessutom hade DCO:n fri och obehindrad sikt under provlämningen, vilket DCO:n själv bekräftade i intervju.

Enligt Henry visar CAS-praxis att faktauppgifter som lämnats av en DCO anses trovärdiga och tillförlitliga (CAS 2015/A/4163; CAS 2018/A/5990), och att mycket stark motbevisning krävs för att motbevisa DCO:ns version (CAS 2016/A/4700).

Utbyte av provtagningskärlet mot ett annat kärl innehållande ”ren” vätska:Angående den tredje metoden påpekar Henry att den kräver att en behållare med 90 ml vätska förbereds och göms samt att ett byte utförs. Han beskriver rummets layout och svårigheten i att utföra ett sådant byte.

Med hänvisning till CAS 2008/A/1718–1724 argumenterar han för att denna metod endast är möjlig om idrottaren varnats i förväg, vilket inte skedde här. Han åberopar DCO:ns uttalande och de nämnda medarbetarnas edsvurna utsagor som bevis för att han inte hade någon behållare i sin besittning under provtagningen. Han hävdar även att ”urinen inte kunde bytas innan spelaren befann sig i DCO:ns närvaro, eftersom han inte hade kärlen för dopingkontrollen”.

Gällande samtliga tre metoder framhåller Klaganden dessutom att han hela tiden stod under övervakning av dopingkontrollanterna och att det inte hade varit möjligt att utföra någon av dessa åtgärder under ”ett ögonblick av ouppmärksamhet”

Vidare argumenterar Henry att en person som avser att manipulera sitt urinprov inte skulle ersätta det med icke-mänsklig urin, utan med sin egen rena urin. Enligt honom visar detta att utbytet av urinprovet var avsett att skada honom.

Basketförbundet la därefter fram sina argument:

Internationella Basketförbundet har fastställt ett fall av användning av förbjuden metod: det är “utan tvivel att urinprovet som spelaren lämnade under en antidopingskontroll innehöll synteturin, vilket endast kan förekomma som ett resultat av användning av en förbjuden metod” och drar därför slutsatsen att spelaren har begått ett regelbrott genom användning av förbjuden metod enligt artikel 2.2 i FIBA, det vill säga till panelens tillfredsställande övertygelse

Spelarens försvar baserat på omöjlighetens misslyckande Enligt Basketförbundet faller appellants “omöjlighetsförsvar” eftersom de tre potentiella metoderna för urinbyte som beskrivs av appellanten fortfarande lämnar utrymme för manipulation eller byte av provet:

Byte av urin i spelarens urinblåsa: Svaranden hävdar att det inte finns några bevis för att de metoder som presenterats av appellanten är de enda genomförbara sätten att byta ut urin som finns i blåsan. Dessutom, även om dessa vore de enda metoderna, hade appellanten gott om tid att byta sin egen urin innan provtagningen eftersom spelaren hade två timmar mellan det att han informerades om kontrollen och när provet lämnades. Även om Henry var under strikt övervakning, har förhandlingen i första instans visat att sådan övervakning kanske inte var effektiv under hela tiden på grund av närvaron av okvalificerade eskorter. I detta avseende anser svaranden att “den enda personen på dopingskontrollstationen som var tillräckligt kvalificerad för att lägga märke till något misstänkt ur ett antidopingsperspektiv var dopingkon-trollanten. Enligt Henry själv var han “i närvaro av kontrollanten” endast under “den sista timmen innan provet lämnades (ungefär)”. Detta betyder att det finns en timme (ungefär) under vilken Henry endast var åtföljd av en helt okvalificerad eskort.” Därför måste det ha varit möjligt att byta urinprovet under provtagningen.

Byte av urin vid provtillfället, så att urinen som passerar i behållaren inte kommer från idrottaren: Basketförbundet noterar att appellants omöjlighets-anspråk i detta avseende huvudsakligen baseras på (i) de avlagda försäkran från eskorterna och lagläkaren samt (ii) kontrollantens vittnesmål under första instansförhandlingen. Basketförbundet hävdar att Henry inte kan förlita sig på eskorternas och lagläkarens försäkran för att fastställa att han inte hade några föremål i sin besittning under provtagningen av två skäl: för det första, hävdar Basketförbundet att under första instansförhandlingen “erkände lagläkaren och eskorterna under utfrågningen att de inte genomförde någon kontroll av spelarens tillhörigheter”, och för det andra bör de avlagda försäkran “inte ha något bevisvärde” eftersom eskorterna saknade utbildning och lagläkaren vittnade att han endast var där för att följa med spelarna.

Vidare hävdar svaranden att appellanten inte kan förlita sig på kontrollantens uttalande att han “hade en klar och obehindrad uppsikt över urinen som passerade från idrottarens kropp till behållaren” eftersom vem som helst förståeligt kan tappa uppmärksamheten för ett ögonblick. Under första instansförhandlingen sade kontrollanten faktiskt att “allt kan hända men jag skulle säga att han inte hade något dolt”, vilket inte utesluter att appellanten kan ha haft ett föremål i sin besittning under provtagningen. Därför, eftersom den enda personen med antidopingsträning och erfarenhet inte uteslöt möjligheten att appellanten kunde ha dolt något på sig, “undergräver detta i grunden spelarens påstående att det var omöjligt för honom att byta urin under provtagningen.”

Byte av urinuppsamlingsbehållare mot en annan behållare med “ren” vätska: Svaranden hävdar att byte av behållaren efter provtagningen faktiskt är möjligt, och förkastar utdraget från CAS-priset som Henry hänvisade till (CAS 2008/A/1718-1724) eftersom sådan “expertutlåtande avsåg oanmäld utom tävlingsprovtagning, medan i det aktuella fallet visste spelaren att han skulle testas efter matchen och informerades faktiskt om att han hade valts ut för att lämna prov (innan han gick till omklädningsrummet och ungefär två timmar innan provet faktiskt lämnades).” Tvärtom påminner Basketförbundet om att det har konstaterats i detta fall att ett byte “lätt kan göras vid ett kortvarigt ouppmärksamhetstillfälle från Doping Control Officer.”

Som svar på Henrys påstående att han inte hade dopingskontrollbehållare, framhåller svaranden att rapporten anger att “mer än tillräckligt många provkoppar fanns tillgängliga under testprocessen.” Svaranden noterar vidare att tillgången till provkopparna berodde på “en otillräcklig procedur där dessa provkoppar behandlades som vanligt avfall och därför var fritt tillgängliga,” vilket gjorde det möjligt att ta bort och återanvända dem.

Mot bakgrund av det ovanstående gör Basketförbundet gällande att inget i omständigheterna gör det möjligt att utesluta möjligheten till substitution. Svaranden förklarar att ”Harod-rapporten” bekräftade att en “detaljerad analys och genomgång av all tillgänglig bevisning starkt indikerar, med komfortabel övertygelse, att spelaren kunde byta ut urinprovet som togs i närvaro av och bevittnades av DCO mot ett förberett falskt prov i en identisk urinuppsam-lingskopp som den som användes av DCO den dagen”.

Detaljerad analys av provtagningsfasen:

Domstolen inleder sin analys med att behandla den första metoden, det vill säga substitution av urinen som fanns i appellantens urinblåsa. Panelen noterar inledningsvis att det inte är säkert att denna metod endast kan genomföras genom de två tekniker som demonstreras i de videor som Henry lagt fram som bevis. Även om domstolen skulle acceptera Henrys påstående, liksom den påstådda komplexiteten i denna metod, anser domstolen att Henry, under rådande omständigheter och trots metodens domstolen, ändå kan ha haft en rimlig möjlighet att genomföra den. Detta kunde faktiskt ha varit möjligt från det att han informe-rades om kontrollen tills han lämnade provet. Denna tvekan uppstår på grund av bristen på antidopingsträning hos de eskorter som ansvarade för att övervaka processen, och därmed övervakningens effektivitet fram till dess att appellanten nådde dopingskontrollrummet och stod under dopingkontrollantens övervakning. Därför, givet dessa omständigheter, anser panelens majoritet att appellants omöjlighetsargument beträffande denna metod ska avslås.

Dpmstolen går sedan vidare till en gemensam granskning av metod två och tre, det vill säga substitution av urin vid själva provtillfället, så att urinen som passerar ned i behållaren inte kommer från idrottaren; och utbyte av urinuppsamlingskärlet mot ett annat kärl innehållande den icke-mänskliga urinen. Domstolen anser att dessa två metoder, vilket Henry själv bekräftar, har en central gemensam punkt: båda kräver att ett kärl med vätska förbereds i förväg, och att Henry lyckas hålla det dolt “under hela provtagningsprocessen” medan bytet genomförs.

När det gäller dessa två metoder anser domstolens majoritet att Henrys argumentation även här måste avslås av följande skäl. Som tidigare nämnt domstolen panelen tvivel om effektiviteten i övervakningen av Henry under dopingkontrollen, särskilt på grund av bristen på antidopingsträning hos de eskorter som valts ut för att övervaka processen och den betydande tid som gick mellan det att idrottaren fick meddelandet om dopingskontrollen och det att provet faktiskt samlades in, tillsammans med det antal försök (fem eller sex) som idrottaren gjorde för att lämna prov.

En annan omständighet som talar för att möjligheter funnits att manipulera eller påverka provet är att, trots de edsvurna uttalanden från eskorterna och lagläkaren om att han inte hade något föremål i sin besittning där han skulle ha kunnat dölja koppar eller behållare med vätska, framkom det tydligt under förhandlingen inför DPADD att ingen noggrann kroppsvisitation genomfördes på honom under dopingkontrollen.

Domstolen erinrar dessutom om DCO:s uttalande att han hade en “klar och fri sikt över urinen som passerade från idrottarens kropp ner i behållaren.” Domstolen håller med om att dopingkontrollantens uttalanden ska betraktas som trovärdig och pålitlig bevisning, och att “betydande motbevisning måste presenteras för att motbevisa dopingkontrollantens redogörelse av händelserna” (se CAS 2016/A/4700).

Domstolen majoritet finner dock att det är svårt att betrakta kontrollantens angivna uppfattning, framförd i ett förifyllt formulär, som oantastlig. Vidare bekräftade kontrollanten inför DPADD att han kände att Henry inte hade något dolt, men erkände samtidigt att “allt kan hända”. Dessutom, under Harod-utredningen, uppgav dopingkontrollanten att han hade instruerat de tre eskorterna, medan samtliga tre vid intervju förnekade att de fått någon ordentlig instruktion alls.

Slutligen varade Henrys dopingkontroll i över två timmar, vilket i sig skapar osäkerhet kring övervakningens effektivitet under hela processen.

Idrottaren har också anfört att han inte kunnat byta ut urinen i dopingkontrollantens närvaro eftersom han inte hade några dopingskontrollkärl. Men Harod-rapporten angav att “mer än tillräckligt många av dessa provkoppar fanns tillgängliga under testprocessen”, vilka Henry hade kunnat använda. Protokollet visar dessutom att idrottaren använde flera av kontroll-kopparna vid tidigare försök att lämna prov. Det kan därför inte uteslutas att han behöll en av dem och fyllde den med ersättningsurinen innan han överlämnade den till dopingkontrollanten.

Idrottaren hävdade även att om han hade haft för avsikt att fuska, skulle han inte ha använt falsk urin utan sin egen rena urin. Panelen är inte övertygad av detta argument, eftersom det framgår av en artikel med titeln “Can synthetic urine replace authentic urine to ‘beat’ drug testing?” att många syntetiska uriner klarar tester, och Henry kan därför ha trott att så skulle vara fallet.

När det gäller Harod-rapporten noterar domstolen att idrottaren valde att ifrågasätta den. Sam-mantaget menar panelen dock att Harod-rapporten, även om den är kritisk mot Basketför-bundet och organisationen av dopingkontrollen, visar att en grundlig utredning genomfördes, och panelens majoritet anser att idrottaren inte har presenterat några bevis som kan mot-bevisa rapportens faktiska slutsatser.

Domstolen framhåller dessutom att irottaren befann sig på “sin” arena, i sitt omklädningsrum, omgiven av sina lagkamrater, och att eskorterna valdes bland personer som arbetade i lagets kiosk. Detta ger naturligtvis större tyngd åt möjligheten att tillfällen fanns att byta prov, samt åt bristande effektivitet i övervakningen.

I förevarande fall, även om panelen kan hålla med om att svaranden sannolikt varit försumlig i organiseringen av provtagningsprocessen och möjligen helt eller delvis brustit i sina skyldig-heter som testmyndighet – exempelvis vid valet av eskorter eller vid kontrollantens över-vakning – konstaterar domstolens majoritet att idrottaren inte kritiserar dessa påstådda brister under provtagningsprocessen. Tvärtom är hans inställning att processen var helt korrekt och inte gav någon möjlighet till manipulation eller substitution.

Faktum är att idrottaren endast lagt fram synpunkter som bekräftar provtagningsprocessens procedurmässiga integritet. När det gäller hur allvarliga dessa brister var, är domstolens majoritet inte övertygad om att de var så betydande att de äventyrade hela dopingkontrollen.

När det gäller kedjan av bevisförvaring (chain of custody), där idrottare hävdar att avvikelser från ISL och ISTI förekom, menar panelen att han inte visar hur dessa påstådda brister skulle förklara regelavvikelsen

Därför kommer domstolens majoritet till slutsatsen att, med hänsyn till omständigheterna och de påståenden som framförts, är den inte övertygad om att ingen manipulation hade kunnat ske av appellanten under provtagningsprocessen.

Majoriteten av domstolen instämmer med den tidigare rättsinstansen att den inte är övertygad om att bevisningen visar att alla tre metoder för provsubstitution var omöjliga att genomföra av appellanten. Majoriteten av CAS domstol drar därför slutsatsen att, med hänsyn till omständigheterna och de framförda påståendena, den inte är övertygad om att ingen manipulation kan ha ägt rum av idrottaren under provtagningsprocessen. Majoriteten av domstolen är inte övertygad om att bevisningen visar att alla tre metoder för provsub-stitution var omöjliga att genomföra av appellanten.

Därför finner majoriteten av domstolen att den fyra år långa påföljden enligt artikel 10.2.1.1 i Basketförbundets antidopingreglemente bör upprätthållas.