Svaga korrelation mellan incidens och prevakens vid dopingtestning

Svaga korrelation mellan incidens- och prevalensnivåer inom antidoping

Avskräckningen mot användning av förbjudna substanser inom idrotten bygger i hög grad på antidopingtester och sanktioner, såsom avstängning från tävling när doping upptäcks.Upptäcktsbaserad avskräckning utgör ett centralt paradigm inom det globala antidopingssystemet. Detta illustreras av att cirka 500 miljoner USD årligen avsätts till antidopingsinsatser, där 48 procent av en antidopingorganisations (ADO) budget går till testning.

Idealt skulle alla faktiska dopingsfall som bidrar till denna förekomst också upptäckas, så att förekomst (prevalens) och upptäckta fall (incidens) överensstämmer, men nuvarande statistik visar på ett betydande gap mellan dessa siffror, vilket tydliggör de utmaningar som anti-dopingsarbetet står inför. Det pågår därför en debatt om huruvida effektiviteten i antidoping kan utvärderas enbart utifrån upptäcktsfrekvens. Effektiviteten i testningen beror på dess förmåga att korrekt identifiera sanna positiva fall, vilket innefattar två avgörande komponenter:

att identifiera alla faktiska dopingfall (maximera känsligheten)

att minimera antalet falskt positiva resultat (maximera specificiteten).

Den svaga överensstämmelsen mellan incidens- och prevalensnivåer väcker frågor om vilket informationsvärde teststatistiken egentligen har. Testresultat i sig – såsom andelen positiva prov – räcker inte för att fullt ut bedöma antidopingens effektivitet, eftersom testning har en dubbel funktion: den upptäcker dopingfall och avskräcker samtidigt idrottare från att dopa sig.

Därför kan framgång inte enbart mätas i andelen positiva resultat. Ett effektivt avskräcknings-system kan minska dopingens förekomst genom att avskräcka idrottare från att använda förbjudna medel, oavsett hur många som faktiskt upptäcks. Låga upptäcktsnivåer betyder alltså inte nödvändigtvis ineffektiv testning – de kan även spegla framgångsrik avskräckning, där idrottare avstår på grund av upplevd risk för att åka fast och de följande straffen. Omvänt kan höga upptäcktsnivåer både tyda på bra detektion men också svag avskräckning, om fler idrottare vågar ta risken.

För att bedöma antidopingens verkliga effektivitet måste man därför beakta både förmågan att upptäcka sanna dopingfall och dess övergripande inverkan på att minska dopingens utbredning. Ett testbaserat avskräckningssystem fungerar endast om sannolikheten att ett test ska visa positivt upplevs som tillräckligt hög. Denna dubbla roll understryker vikten av att kombinera detektionsförmåga med förebyggande strategier, såsom utbildning, för att skapa en heltäckande och effektiv antidopingsstruktur.

Ur ett detektionsperspektiv krävs flera förutsättningar för att doping effektivt ska kunna upp-täckas. WADA:s riktlinjer till ADO:er för hur effektiva testprogram ska implementeras, kompletterade med tekniska dokument om specifika frågor (som idrottsspecifik analys, Athlete Biological Passport, torkade blodfläckar, specifika läkemedel, etc.), finns till för detta syfte.

Exempelvis måste provet tas vid rätt tidpunkt, då den förbjudna substansen är mätbar i kroppen, och det måste finnas kunskap om vilka substanser som sannolikt används.Dessutom krävs att laboratoriets analysmetoder är tillförlitliga och känsliga för de substanser man letar efter.

Maskininlärning och artificiell intelligens (AI), som möjliggör integrering av olika datakällor, kan stödja ADO:s befintliga riskbedömning av doping, baserat på till exempel tävlings-resultat, biologiska markörer eller demografiska faktorer. Nya studier har utnyttjat dessa tekniker för prestandaövervakning, biomarköranalys och upptäckt av manipulerade prover. Sådana metoder har använts för att flagga avvikande prestationer eller misstänkta biologiska profiler och har visat bättre precision än traditionella tillvägagångssätt.

Men AI-baserade metoder är starkt beroende av datakvalitet och relevans och bör alltid kompletteras med expertkunskap och etablerade profileringsmetoder. Om de används med eftertanke kan AI och maskininlärning bidra till mer nyanserad riskprofilering, snabbare och mer träffsäker dopingsdetektion, samt effektivare teststrategier hos ADO:er.

Trots detta beror testningens effektivitet fortfarande på den tillgängliga kunskapen, algorit-merna och diagnostiken vid tidpunkten då riskbedömningen av testprogrammen genomförs. För att kompensera för brister i kunskap, algoritmer eller diagnostik vid en viss tidpunkt tillåter WADA att antidopingsorganisationer (ADO) lagrar insamlade antidopingsprover i upp till tio år för framtida omanalys – en praxis kallad Sample Retention and Further Analysis (SFA) (22, 31). ADO:er kan initiera ny analys av sparade prover, vilket gör det möjligt att i efterhand dra nytta av nya insikter om doping eller förbättrade analysmetoder, och därmed öka testningens långsiktiga upptäcktsförmåga.

Forskning stöder detta tillvägagångssätt. Exempelvis visade si en studie av antidoping-regelöverträdelser (ADRV:s) inom internationell tyngdlyftning att 61 tyngdlyftare från OS 2008 och 2012 fick retroaktiva dopingsdomar efter att långtidsmetaboliter upptäckts vid riktad omanalys av lagrade prover – varav 34 var medaljörer. I en uppföljande analys fann samma forskare (33) att 57 % av alla 134 dopingfall som påverkat OS-medaljresultat mellan 1968 och 2012 hade upptäckts genom SFA-tillämpning. Dessa fynd understryker SFA:s värde för att förbättra dopingsdetektionens långsiktiga tillförlitlighet.

Testningens andra syfte – att minska dopingsförekomsten genom avskräckning – bygger avskräckningsteorin på att högre säkerhet, stränghet och snabbhet (celerity) i bestraffningleder till lägre nivåer av oönskat beteende. Ur en idrottares perspektiv innebär mer tillförlitlig testning en högre upplevd sannolikhet att åka fast och bli straffad för doping, vilket påverkar beslutet att dopa sig.

Vid tillämpning av SFA blir dock tiden det tar att avslöja ett dopingbrott och utdöma sanktio-ner en central faktor för effektiv avskräckning, eftersom prover kan analyseras upp till tio år efteråt. Enligt avskräckningsteorin bör straff utdömas så snabbt som möjligt efter över-trädelsen för att ha störst avskräckande effekt. Detta innebär att SFA medför en avvägning mellan säkerhet och snabbhet i bestraffningen: ju längre prover lagras, desto större chans att nya analysmetoder eller spaning möjliggör upptäckt – men desto längre dröjer sanktionen, vilket minskar den omedelbara avskräckningen.

Det visades i en undersökning av 146 elitidrottare att även om SFA effektivt kan avslöja doping i efterhand, uppfattas det ändå som en måttligt effektiv antidopingsåtgärd. Idrottarna påpekade att ”förlorade ögonblick” – såsom medaljceremonier eller medial uppmärksamhet – inte kan återställas flera år senare, och att ekonomisk kompensation sällan väger upp detta.

Med hjälp av spelteoretiska modeller har man också undersökt hur SFA påverkar idrottares dopingsintensitet inom ramen för antidopingsstrategier. Man fann teoretiskt stöd för ett ”dopingsminimerande retestningsschema” och föreslog att strategiskt koordinerad tillämpning av SFA ger starkare avskräckning än slumpmässig testning.

Skillnaden mellan faktiskt dopingsbeteende (uppskattad dopingsprevalens) och upptäckt doping (andel positiva testresultat) kräver ytterligare analys av testningens effektivitet.Tidigare forskning har främst fokuserat på idrottarnas uppfattningar, vilka inte tydligt visar hur implementeringens omfattning påverkar dopingsbeslut och därmed dopingens utbredning.

Endast ett fåtal studier har analyserat idrottare som faktiskt straffats för dopingregelbrott, med blandade resultat. Det visades att både psykologiska faktorer och kulturella normer spelar stor roll – exempelvis var skuld och skam starkare avskräckande faktorer än testning och sanktioner. Dessa studier pekar också på att doping ofta börjar tidigt i karriären och normaliseras inom vissa idrottskulturer, vilket försvårar effektiv prevention. Man fann liknande mönster bland walesiska rugbyspelare, där skepsis mot testernas legitimitet förstärkte behovet av mer forskning kring testningens faktiska effektivitet.

Att kvantifiera effektiviteten hos antidopingsåtgärder som SFA och deras påverkan på dopingsförekomst är en stor utmaning, eftersom tillförlitliga uppskattningar av doping-prevalens saknas och det inte finns någon etablerad indikator för att mäta antidopingens effektivitet. För att hantera denna brist använder studien en agentbaserad modellering – en simuleringsmetod som kan avbilda enskilda idrottares dopingsbeteenden och deras interaktioner i en konstgjord miljö. Genom att modellera dessa mikronivåbeslut kan man förutsäga och kvantifiera hur olika SFA-strategier påverkar dopingsförekomst och upptäckt. Denna metod hjälper till att fylla luckorna i empiriska data och identifiera effektiva strategier för långtidsförvaring och omanalys av prover.

Den centrala forskningsfrågan blir då: Vilken effekt har tillämpningen av SFA i antidoping-testning på dopingsbeteende och upptäckt doping? För att besvara denna fråga använder studien agentbaserad simulering av hur SFA påverkar både dopingsbeteende och detektionsgrad bland idrottare.

Provernas lagring och vidare analys (Sample Retention and Further Analysis, SFA) – möjligheten att spara prover i upp till tio år för framtida analys – erbjuder en strategi för att minska detta gap genom att öka både upptäckten och avskräckningen av doping.

Denna studie använder en agentbaserad modellering för att simulera interaktioner mellan centrala aktörer: idrottare, antidopingorganisationer, laboratorier och tävlingsarrangörer. Modellen fångar idrottarnas beslutsfattande kring doping, påverkat av upplevd sannolikhet och snabbhet i påföljder. Parametrar för SFA, såsom antal sparade prover och lagringstidens längd, varierades systematiskt för att bedöma deras inverkan.

Simuleringarna visar att en ökning av både antalet sparade/omtestade prover och lagringstidens längd minskar dopningens förekomst. En kombinerad strategi ger starkast effekt, med högre upptäcktsfrekvens och lägre dopningsbeteende. Regressionsanalysen visar dock avtagande marginalnytta vid högre implementeringsnivåer, vilket tyder på en icke-linjär effekt.

Resultaten ger kvantitativa belägg för att SFA inte bara stärker upptäcktsförmågan utan också avskräckningen genom att öka den upplevda långsiktiga risken för sanktioner. En effektiv tillämpning av SFA kräver strategisk kalibrering för att optimera effekten. Dessa resultat understryker potentialen för SFA som en central komponent i antidopingstrategier och påkallar behovet av empirisk validering samt integration av ytterligare beteendefaktorer i framtida forskning.

Referens: Westmattelmann D, Sprenger M, Lanfer J, Stoffers B, Petróczi A. The impact of sample retention and further analysis on doping behavior and detection: evidence from agent-based simulations. Front Sports Act Living 2025; 7: 1578929.