Strikt ansvar vid doping (strict liability)

Kampen mot doping är svår, och kan kräva strikta regler. De som skapar och tillämpar reglerna måste emellertid vara noga med att se varje regel ur idrottarnas synvinkel. Idrottens regler få aldrig skapas för ledare, jurister eller någon annan involverad part. Idrotten är till för idrottarna – en truism som behöver understrykas ibland.

Regler som kan påverka idrottares karriärer i stort och smått måste vara förutsägbara. Idrottare och deras stödpersonal ska inte behöva hantera en djungel av regler som ömsesidigt kvalificerar eller till och med motsäger varandra och som endast kan förstås utifrån de facto-praktiken under många år och av en liten grupp insatta personer.

Regeln om strikt ansvar vid doping ligger i gränslandet för vad genomsnittsidrottare kan förstå och acceptera. I dopingregelsammanhang betyder strict liability (strikt ansvar) att idrottaren är fullt ansvarig för alla substanser som finns i dennes kropp – förbjudna eller inte förbjudna – oavsett avsikt, skuld eller hur ämnet hamnat där. Ingen ursäkt accepteras då, även om ett förbjudet ämne intagits av misstag, till exempel genom sabotage, förorenade kosttillskott eller felaktig medicinering. Det spelar således ingen roll om det var tränarens, lagläkarens eller apotekarens fel och idrottaren måste visa på exceptionella omständigheter för att eventuellt få straffet reducerat – men det ändrar inte det strikt juridiska ansvaret.

Principen om strikt ansvar har konsekvent upprätthållits av den internationella skiljedom-stolen för idrott, CAS. För allmänheten och för de flesta idrottsutövare – vilka så gott som samstämmigt vill ha en dopingfri idrott med lika möjligheter för alla att vinna – förekommer det emellertid fall som förefaller orimliga. Den diskussion som då uppkommer blir mycket svår att tackla för idrottsjurister som å ena sidan måste hävda att regler ska följas och att man alltid måste acceptera att det finns gränsfall också för regler och som å andra sidan ur ett sunt förnuft-perspektiv kan leda till orimligheter i enskilda fall.

Strict liability-principen har tillämpats i dopingdisciplinära regler i årtionden. Principen tillämpas specifikt när en idrottares blod- eller urinprov visar ett positivt test resultat för närvaron av substanser som är förbjudna inom idrotten.

Tidigare antidopingregler

En betydande skillnad jämfört med den civilrättsliga regleringen av dopingbruk är att den idrottsliga definitionen av förekomstförseelse saknar ett ansvarsrekvisit. Så har det inte alltid varit. Enligt regler före 2004 krävdes att utövarens syfte med intaget av den förbjudna substansen var att förbättra prestationsförmågan. Om en utövare lämnade ett positivt dopingtest fanns utrymme för ursäktande omständigheter och rena olyckshändelser kunde aldrig bli föremål för bestraffning. Bevisbördan för förekomstförseelse låg på den som anmälde förseelsen och det då gällande beviskravet var att det skulle vara ställt utom varje rimligt tvivel att utövaren begått förseelsen. Dessa tidigare regler ansågs allvarligt begränsa de idrottsliga dopingreglernas genomslagskraft.

I och med att WADA:s regelverk började gälla i Sverige år 2004 skärptes reglerna, och det är dessa regler vi också har 2025.

Principer i civil rätt

För att kunna dömas för dopingbrott i civil domstol fordras att den påstådda gärningen samt den misstänktes uppsåt går att bevisa. I brottmål är bevisbördan placerad på åklagaren, vilket innebär att det är åklagaren som bär risken för ovisshet om dopingbrott förekommit. Det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått den åtalade gärningen. Detta beviskrav är högt ställt. För att bevisa bruk är det inte tillräckligt att ett provresultat visar på förekomst av dopingklassade substanser i den misstänktes kropp. Ett positivt prov klargör nämligen inte att den aktuella substansen tillförts kroppen medvetet. Vid positivt svar måste därför andra omständigheter som kan påverka resultatet beaktas, såsom sjukdomstillstånd och intag av mediciner.

Att det krävs uppsåt hos gärningsmannen för att denne ska anses gjort sig skyldig till dopingbrott är en konsekvens av en grundläggande straffrättslig princip: skuldprincipen. Enligt skuldprincipen förutsätter alla brott att gärningsmannen ådagalagts skuld. I annat fall bör man inte hållas straffrättsligt ansvarig. Detta uttrycks ofta med den latinska sentensen nulla poena sine culpa (inget straff utan skuld). Det är endast i de fall där skuld föreligger som det är befogat att utdela det klander som straffet innebär. Skuldprincipen innebär vidare att straffet inte bör vara strängare än vad som motsvarar måttet av skuld. I svensk rätt innebär skuld att en gärning begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet. En annan central straffrättslig princip är in dubio pro reo. Principen innebär att om det föreligger tvekan i sak- eller rättsfrågan får detta tvivel inte gå ut över den tilltalade. Vid tveksamhet ska en åtalad således inte dömas till straffrättsligt ansvar.

In dubio pro reo är ett konkret exempel på en mer allmän straffrättslig princip, oskyldig hetspresumtionen, som i brottmål innebär att den tilltalade ska anses oskyldig till dess att motsatsen bevisats. Principen är tillämplig på hela det straffrättsliga förfarandet och ligger bland annat till grund för att bevisbördan är placerad på åklagaren i brottmål. Detta synsätt finns inte inom idrotten. Orsakerna till att man infört reglerna om strikt ansvar inom idrotten – som ju således inte finns på samma sätt i civilrättsliga sammanhang – är i första hand tre:

Oavsett hur ett prestationshöjande medel kommit idrottaren till del så ger det tävlingsfördelar för den som har medlet i sig (till nackdel för de medtävlande)

För att det är praktiskt omöjligt för antidopingmyndigheter att bevisa uppsåt i varje fall

För att det lägger ansvar på idrottaren att ha full kontroll över vad de stoppar i sin kropp.

En annan grundläggande rättsprincip som aktualiseras i dopingsammanhang är propor-tionalitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen är en allmän rättssäkerhetsprincip som i huvudsak innebär att en åtgärd inte ska gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till dess ändamål. Det finns skillnader mellan hur proportionalitetsprincipen skyddas i olika regelverk, men fyra komponenter återkommer. För det första ska det finnas ett legitimt syfte med en åtgärd. För det andra ska åtgärden vara lämplig för att uppnå syftet. För det tredje ska åtgärden vara nödvändig för att uppnå syftet. För det fjärde får inte åtgärden innebära en orimligt långtgående begränsning av konkurrerande intressen.

Möjlighet enligt reglerna att lindra strikt ansvars-principen

Om en idrottare testar positivt för en specificerad substans och kan visa hur denna substans kom in i kroppen samt att substansen inte var avsedd att förbättra idrottsprestationen, kan avstängningsperioden helt elimineras eller reduceras. För att rättfärdiga en eliminering eller reduktion enligt denna artikel måste idrottaren, baserat på sannolikhetens övervikt, visa att substansen är en ”specificerad” substans och hur den kom in i kroppen. Regeln anger dock att idrottarens grad av skuld ska korrelera med den möjliga reduktionen i avstängningstiden. Därför är det endast i exceptionella fall som tvåårstiden elimineras helt. Vid positivt test för en icke-specificerad substans kan en idrottare eliminera avstängningsperioden om det kan bevisas att han eller hon inte bär någon skuld eller varit försumlig. För att använda detta ”absoluta” försvar måste idrottaren, på sannolikhets basis, visa att den förbjudna substansen kom in i kroppen trots största försiktighet och utan någon form av skuld eller vårdslöshet från idrottarens sida.

Regeln är mycket svår att bevisa och har endast godtagits under exceptionella omstän-digheter. Om idrottaren kan visa att det fanns ”ingen betydande skuld eller försumlighet” i samband med användningen av förbjudna substanser kan avstängningstiden reduceras, men den minskade perioden får inte vara mindre än hälften av den ursprungliga påföljden. Detta ”delvisa” försvar är också svårt att bevisa och har mycket sällan godtagits. För att ge en relief redogörs här för tre fall tidigt i idrottshistorien där CAS tillämpat principen om strikt ansvar trots att det stått klart att utövaren saknat uppsåt.

Fallet George Quigley

Quigley, född 1 februari 1968, var en lerduveskytt (skeet) som tävlade för USA vid OS i Atlanta 1996. Han hade varit reserv för det amerikanska OS-laget 1988. Bland övriga meriter kan nämnas att Quigley vann guld i skeet vid Världscupen i Kairo 1993. Han kom på andra plats vid de amerikanska mästerskapen 1995.

Det här aktuella var att han var medlem i USA:s lag i skeet för herrar, vilket arrangerades under Union Internationale de Tirs (UIT) överinseende i Kairo i april 1994. Skeet-tävlingen hölls över två dagar. Efter första dagen låg Quigley på andra plats. Han ådrog sig då en övre luftvägsinfektion och under natten till den andra tävlingsdagen försämrades han. Hans tränare tillkallade därför en lokal läkare som gav Quigley hostmedicin. På förpackningen till hostmedicinen fanns text skriven på arabiska, ett språk som Quigley inte förstod.

Quigley förklarade för läkaren att han tävlade i skytte och att han därför inte fick inta någon förbjuden substans. Läkaren, som behärskade engelska väl, granskade listan med förbjudna substanser och intygade att medicinen inte innehöll någon av de uppräknade, förbjudna substanserna. Quigley tog därför några klunkar hostmedicin. Nästa dag fortsatte Quigley att tävla och vann guld. Efter tävlingen testade han positivt för den förbjudna substansen efedrin. Det visade sig att efedrin fanns i den hostmedicin som Quigley intagit. Till följd av det positiva provresultatet beslutade det internationella sportskytteförbundet att diskvalificera Quigleys resultat i tävlingen och stängde av honom i tre månader.

Quigley överklagade beslutet till CAS. CAS anförde att ett strikt ansvar kunde anses vara orättvist i individuella fall, till exempel i sådana fall som i Quigleys, där utövaren i samband med medicinering fått i sig en förbjuden substans till följd av felmärkning eller felaktigt råd. CAS ansåg dock ett strikt ansvar för doping vara motiverat med hänsyn till övriga utövares intresse av tävlan på lika villkor. I beslutet skriver CAS att det inte går att åtgärda en oavsiktlig orättvisa genom att avsiktligt åstadkomma orättvisa. Därutöver anförde CAS att en ordning utan ett strikt ansvar skulle möjliggöra att utövare som medvetet dopade sig undkom sanktion till följd av bevissvårigheter. Ett krav på avsikt hos utövaren skulle också medföra kostsamma rättstvister, vilket skulle drabba dopingbekämpande aktörer negativt. CAS medgav att de anförda skälen för ett strikt ansvar kunde anses oskäliga, men att ett sådant ansvar ändå var en praktisk nödvändighet i kampen mot doping. Där med var det också motiverat att tillämpa ett strikt ansvar.

Trots att Quigley ansågs ha ett strikt ansvar för det inträffade frikändes han från straff då regeln som det internanionella sportskytteförbundet grundat sitt beslut på var för otydlig för att kunna verkställas.

Fallet Anne Chagnaud

Anne Marie Alice Chagnaud, född den 13 juli 1971, är en fransk simmare som blev fransk mästare 1992 på 15 km, 1993 på 12 km och 1994 på 17 km samt guldmedaljör på 25 km vid Europamästerskapen i öppen simning 1993.

Chagnaud deltog år 1995 i en långdistanstävling. I samband med tävlingen ansvarade hennes tränare för kosten. Chagnaud vann långdistansloppet och fick lämna ett dopingtest efter tävlingen. Testet visade positivt för den förbjudna substansen etilefrin. Tränaren erkände att han av misstag, utan Chagnauds vetskap, givit henne en tablett som innehöll den förbjudna substansen. Internationella simförbundet beslutade att stänga av Chagnaud i två år.

Chagnaud överklagade beslutet till CAS. I sin dom konstaterar CAS (29 maj 1995, CAS 94/129) således inledningsvis att det föreligger ett strikt ansvar för utövaren då en förbjuden substans förekommer i ett dopingtest. CAS anför att en tillämpning av principen nulla poena sine culpa skulle leda till negativa konsekvenser för effektiviteten i kampen mot doping och vara negativt för de medtävlande oavsett hur hon fått i sig den förbjudna substansen. Liksom i fallet Quigley anser CAS att det strikta ansvaret är en nödvändig förutsättning för att kampen mot doping överhuvudtaget ska vara praktiskt möjlig.

I domen diskuteras den konflikt som föreligger mellan idrottsrörelsens intresse av stränga antidopingregler och den enskildes intresse av att inte straffas i de fall skuld saknas. CAS gör en kompromiss mellan de två intressena. Med hänvisning till den ”idrottsliga rättvisan” menar CAS att diskvalifikation måste vara en automatisk påföljd när en förbjuden substans upptäckts i ett dopingtest. I domen skriver CAS att allt annat vore stötande. Avseende avstängning menar domstolen att det måste finnas visst utrymme för beaktande av utövarens frånvaro av skuld. CAS anger att det föreligger en presumtion för att utövarens syfte är att förbättra sin prestationsförmåga vid substansdoping. Kan utövaren motbevisa presumtionen ska avstängningstiden reduceras.

I det aktuella fallet lyckades Chagnaud inte motbevisa presumtionen. CAS valde dock att sätta ned avstängningstiden då påföljden inte ansågs stå i proportion till omständigheterna.

Fallet Andreea Raducan

Ett annat fall som berör det strikta ansvaret handlar om den unga rumänska gymnasten Andreea Raducan, född 3 september 1983. År 2000 blev hon uttagen till sommar OS i Sydney. Dagen före tävlingen i individuell mångkamp besökte Raducan lagets läkare som gav henne en förkylningstablett. På tävlingsdagen kände sig Raducan fort farande dålig och fick ytterligare en tablett av läkaren. Raducan vann guld i den individuella mångkampen och efter medaljceremonin fick hon göra ett dopingtest. Provresultatet var positivt. Raducan hade fått i sig den förbjudna substansen pseud efedrin genom medicineringen. En av Raducans lagkamrater hade fått en likadan tablett av läkaren. Lagkamratens provresultat var dock negativt. Anledningen till de olika provresultaten var sannolikt att Raducan var kortare och vägde mindre än sin lagkamrat. Internationella olympiska kommittén (IOC) beslutade att diskvalificera Raducans resultat och hon fick lämna tillbaka guldmedaljen. Medaljen tilldelades i stället den lag 26 kamrat som konsumerat samma medicin som Raducan.

Raducan överklagade beslutet till CAS. CAS uttalade att regelverket innehåller ett strikt ansvar för doping vilket innebär att blotta förekomsten av en förbjuden substans i utövarens prov är tillräckligt för ansvar. CAS angav att ett sådant ansvar är motiverat med hänsyn till intresset av rättvis tävlan. Raducan menade att den mängd som hon fått i sig av den förbjudna substansen var så liten att den inte påverkade hennes insats i tävlingen. CAS anförde att det inte var nödvändigt att intaget lett till konkurrensfördel för utövaren. Huruvida en prestationshöjande effekt förelåg eller inte var enligt CAS utan betydelse för bedöm-ningen. Enligt CAS spelade Raducans låga vikt inte heller någon roll för prövningen. Även om det var möjligt att tyngre utövare inte skulle få positivt resultat kunde Raducan inte använda det som ursäkt för sitt positiva resultat. CAS bestämde att IOC:s beslut om diskvalifikation av resultatet skulle kvarstå.

Argument för det strikta ansvaret rättviseargumentet

Det första argumentet som anförs för principen om strikt ansvar är rättviseargumentet. Enligt argumentet är det motiverat att tillämpa ett strikt ansvar med hänsyn till intresset av rättvis tävlan. CAS uttalanden i fallet Quigley är ledande för rättviseargumentet. Av domen framgår att principen om strikt ansvar under vissa omständigheter kan leda till orättvisa för den enskilde utövaren. Enligt CAS är det trots det försvarbart att tillämpa principen med hänsyn till intresset av tävlan på lika förutsättningar. Det spelar enligt domstolen inte någon roll om utövaren begått en sådan förseelse med uppsåt eller inte. Även om intaget skett genom en olyckshändelse leder intaget till att utövaren tävlar under andra förutsättningar än övriga deltagare. En oavsiktlig orättvisa som drabbar den enskilde kan inte rättfärdigas genom en avsiktlig orättvisa för den stora gruppen av tävlande. Det finns inte några regler som kan reparera den orättvisa som intaget medfört.

Summan av de orättvisor som drabbar enskilda utövare är mindre i jämförelse med orättvisa som skulle uppstå om man inte tillämpade principen om strikt ansvar. Två intressen står emot varandra, men kollektivets intresse av tävlan på lika villkor anses gå före den enskildes intresse av att inte straffas i fall skuld hos utövaren saknas.

Den bästa anledningen till att hålla fast vid regeln om strikt ansvar är att om exempelvis tränare gjordes ansvariga för de substanser de gett sina idrottare, skulle tränaren bli avstängd eller bötfälld, och idrottaren kunde fortfarande vinna tävlingen. I en sådan situation skulle andra idrottare fortfarande tvingas ta dopingpreparat för att vara konkurrenskraftiga, även om ”fuskaren” hade blivit ertappad. Men doktrinen om strikt ansvar gör offer av idrottare som de i det östtyska simlandslaget, som tävlar i god tro men har tvingats ta droger. Den verkar också dogmatiskt straffande för idrottare som den brittiske skidåkaren Alain Baxter, som av misstag inhalerade en förbjuden stimulantia när han använde den amerikanska versionen av en Vicks avsvällande inhalator, utan att inse att den skilde sig från den brittiska modellen. Som kommentaren till artikel 9 i EADA:s kod uttrycker det: ”när en idrottare vinner en guldmedalj med en förbjuden substans i kroppen är det orättvist mot de andra idrottarna i tävlingen, oavsett om guldmedaljören hade någon skuld eller inte. Endast en ren idrottare bör tillåtas dra nytta av sina tävlingsresultat.”

Sportskytteförbundet påpekade i fallet Quigley att det i någon mening är ”orättvist” för en idrottare att få matförgiftning inför en viktig tävling. Ändå kommer reglerna för tävlingen inte att ändras för att åtgärda orättvisan. Precis som tävlingen inte kommer att skjutas upp för att vänta på att idrottaren ska återhämta sig, kommer för budet mot förbjudna substanser inte att lyftas med hänsyn till oavsiktligt intag. Tävlingens föränderlighet, liksom livets i allmänhet, kan skapa många typer av orättvisor, vare sig det är av en olycka eller genom oaktsamhet från oansvariga personer, som lagen inte kan åtgärda.

Vidare verkar det vara ett lovvärt policyobjektiv att inte reparera en oavsiktlig orättvisa mot en individ genom att skapa en avsiktlig orättvisa mot hela gruppen av andra tävlande. Detta skulle hända om förbjudna prestationshöjande substanser tolererades när de absorberas oavsiktligt. Dessutom är det troligt att även avsiktligt missbruk i många fall skulle undgå sanktioner på grund av brist på bevis för skyldigt uppsåt. Det är dessutom troligt att ett krav på uppsåt skulle bjuda in kostsamma rättsprocesser som kan förlama förbund – särskilt de som drivs med blygsamma budgetar – i deras kamp mot doping.

Strafflindringsargumentet

Det andra argumentet som anförs för det strikta ansvaret är strafflindringsargumentet. Enligt detta argument mildras den orättvisa som följer av principen om strikt ansvar genom de strafflindringsregler som det idrottsliga regelverket innehåller. Det finns flera idrottsliga strafflindringsregler som beaktar frånvaron av skuld vid förseelse. Det är utövaren som har bevisbördan för avsaknad av fel och försummelse enligt reglerna. Kan utövaren visa att han eller hon inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse ska den annars tillämpliga avstängningstiden reduceras till noll. Regeln avser endast åläggande av påföljd, den är inte tillämplig på prövningen av om det begåtts en förseelse eller inte. En utövare kan endast undgå avstängning om exceptionella omständigheter föreligger, till exempel om utövaren kan visa att denne blivit utsatt för sabotage av en medtävlande. Regeln är inte tillämplig i situationer då utövaren fått substansen av en tränare eller läkare, eller om make eller tränare saboterat utövarens mat. Kan utövaren visa att han eller hon inte gjort sig skyldig till betydande fel eller försummelse i förhållande till förseelsen, ska påföljden sättas ned till en tillrättavisning eller avstängning i högst två år. Vid bedömningen av om fel begåtts ska hänsyn bland annat tas till den anmäldes erfarenhet, ålder samt vilken aktsamhet utövaren visat i förhållande till den risk som utövaren borde ha uppfattat. Däremot ska inte eventuellt inkomstbortfall eller tävlingssäsongsschemat beaktas. WADA hävdar att de ovanstående strafflindringsreglerna i kombination med principen om strikt ansvar utgör en rimlig avvägning mellan två.

Principen om strikt ansvar tillgodoser alla utövares och idrottsliga organisationers intresse av dopingfri idrott. Strafflindringsreglerna ger den skuldfrie utövaren en möjlighet till rättvis behandling. Den enskilde får en chans att försvara sig och reglerna ger ett skydd mot det strikta ansvarets mest långtgående och orimliga konsekvenser.

Nödvändighetsargumentet

Det tredje argumentet som anförs för principen om strikt ansvar är nödvändighetsargumen-tet. Enligt detta argument är de idrottsliga reglernas strikta ansvar en praktisk nödvändighet i kampen mot doping. Som ovan nämnts har de idrottsliga reglerna om doping inte alltid tillämpat ett strikt ansvar. Tidigare krävdes att utövaren hade avsikt att förbättra sin idrottsliga prestation genom intaget av den förbjudna substansen. Det fordrades därför att den anmälande organisationen kunde visa att den aktuella substansen hade prestationshöjande effekt, samt att utövaren faktiskt avsåg att förbättra prestationsförmågan. Det var praktiskt taget omöjligt för organisationen att uppfylla en sådan bevisbörda. Kravet på avsikt hos utövaren ansågs allvarligt begränsa de idrottsliga dopingreglernas genomslagskraft. Reglerna möjliggjorde att utövare många gånger kunde gå fria från ansvar även i de fall uppsåt förelåg. Till exempel kunde en utövare som testat positivt hävda att en tredje part administrerat den för bjudna substansen utan utövarens vetskap.

Principen om strikt ansvar löser de bevisningsproblem som tidigare förelåg. I sin praxis har CAS flera gånger motiverat det strikta artikel ansvaret med hänvisning till den bevisproblematik som annars skulle föreligga i dopingärenden. CAS har också framhållit att idrotten saknar de tvångsmedel som det civilrättsliga systemet erbjuder och som är nödvändiga för att bevisa skuld hos den enskilde. De anmälande organisationerna kan inte genomföra en utredning på samma sätt som en åklagare eller använda sig av vittnen på samma villkor som i brottmål. Domstolen har också upprepade gånger hänvisat till ett krav på skuld hos den enskilde, antingen i form av uppsåt eller oaktsamhet, skulle leda till stora effektivitetsförluster. Dessutom skulle kostnaderna för dopingbekämpande aktörer bli orimligt stora utan ett sådant ansvar. Om idrottsrörelsen var tvungen att bevisa uppsåt eller oaktsamhet skulle det därför praktiskt taget vara omöjligt att föra kampen mot doping enligt CAS.

Argument emot det strikta ansvaret straffrättsargumentet

Enligt straffrättsargumentet är det idrottsliga förfarandet i ett dopingärende att be trakta som straffrättsligt, inte civilrättsligt, och därför ska den enskilde utövaren ges det skydd som följer av grundläggande straffrättsliga principer. Principen om strikt ansvar anses inte leva upp till dessa principer. De idrottsliga dopingreglerna anses ha straffrättslig karaktär i flera avseenden. Bland annat anförs att det idrottsliga regelverket innehåller bestämmelser som motsvarar straffrättens regler om brott, åtal och straff. Dessutom är de idrottsliga sanktioner som kan drabba utövaren mycket allvarliga. Till stöd för det idrottsliga systemets straffrättsliga karaktär anförs även att den enskilde utövaren inte kan påverka det avtalsförhållande som föreligger mellan idrottaren och den idrottsorganisation som denne tillhör. En idrottare som vill utöva sin sport är tvungen att underkasta sig idrottens antidopingregler och möjligheten att påverka reglerna är minimal. Frånvaron av valfrihet gör idrottens reglering mycket lik straffrätten. CAS har beskrivit de idrottsliga dopingbestäm-melserna som ”kvasistraffrättsliga”.

Eftersom dopingreglerna anses vara av straffrättslig karaktär ska, enligt argumentet, grundläggande straffrättsliga principer tillämpas i dopingärenden. En princip som aktualiseras i dopingsammanhang är nulla poena sine culpa. Kritiker menar att principen om strikt ansvar strider mot nulla poena sine culpa eftersom det inte krävs att utövaren handlat med uppsåt eller varit oaktsam för att han eller hon ska straffas vid förekomstförseelse.

En annan grundläggande straffrättslig princip som föranleder kritik av principen om strikt ansvar är in dubio pro reo. In dubio pro reo är ett konkret 30 exempel på den mer allmänna principen oskyldighetspresumtionen. Det finns en uppfattning om att principen om strikt ansvar är oförenlig med oskyldighetspresumtionen. Till stöd härför anförs att en utövare som testat positivt för doping aldrig kan frikännas. Även om utövaren lyckas bevisa frånvaro av skuld och oaktsamhet har han eller hon likväl gjort sig skyldig till en förseelse. Även om den dömande instansen beaktar avsaknaden av skuld, och avstängningstiden sätts ner, kommer idrottaren ändå att dömas. Enligt straffrättsargumentet strider således principen om strikt ansvar mot den enskildes grundläggande rättigheter, vilket anses tala emot principens tillämpning. orättvisa domslut enligt ”sunt förnuft”! Principen har också kritiserats för att dess tillämpning kunde leda till orättvisa i fall av oavsiktlig doping eller där idrottaren inte avsåg att förbättra sin prestation. Kritiker hävdade att detta tillvägagångssätt inte tillät hänsyn till olika omständigheter som kan resultera i ett positivt test, såsom:

råd från lagläkaren

felaktiga recept från läkare

misstag vid läkemedelsutdelning av apotekare

en ärlig och rimlig tro på att substansen inte var förbjuden

en illvillig handling av en tredje part som saboterat för idrottaren.

Idrottens skiljedomstol CAS har redovisat att strikt ansvar-principen kan vara problematisk, då ”problemet med en lösning som passar alla är att det oundvikligen kom mer att finnas fall där en bedömning inte passar alla”. Detta anses vara en ofrånkomlig konsekvens av kriget mot doping, där ibland oskyldiga offer drabbas. WADA har kritiserats för att behålla strikt ansvar-principen, eftersom detta gör att deras kamp mot doping riskerar att vara ineffektiv, på bekostnad av oskyldiga offer. Även om det ursprungliga regelverket från 2003 och senare reviderade koder tillåter sanktioner att elimineras eller reduceras, har kritiker fortsatt att hävda sina argument. Särskild kritik har riktats mot att själva ”skuld”-förklaringen, snarare än den slutliga sanktionen, orsakar stora skador för idrottaren. Detta gäller särskilt när idrottaren inte har någon skuld för dopingöverträdelsen men ändå får sitt rykte, sin ekonomi och sin psykiska hälsa förstörd av att stämplas som en fuskare för resten av sitt liv. Det finns en maktobalans mellan antidoparna och idrottarna, och koden har en sidigt skapats till WADA:s fördel. Det har därför föreslagits att koden ska avskaffa strikt artikel 2 | 31 ansvar-principen och i stället bedöma varje fall individuellt utan en negativ presumtion mot idrottaren. Man har också föreslagit att farmaceutiska experter borde vittna i varje fall för att klargöra sannolikheten för att en dopingöverträdelse begicks med avsikt att förbättra idrottarens prestation.

Proportionalitetsargumentet

Enligt proportionalitetsargumentet är det inte motiverat att tillämpa principen om strikt ansvar eftersom den står i strid med proportionalitetsprincipen. Principen om strikt ansvar vilar på en avvägning mellan två olika intressen: idrottsrörelsens intresse av att effektivt bekämpa doping och den enskilde utövarens intresse av att presumeras oskyldig och möjlighet att försvara sig. De som är kritiska till principen om strikt ansvar menar att principen utgör en alltför långtgående begränsning av utövarnas intresse i förhållande till dess avsedda syfte. Till stöd för denna ståndpunkt anförs att utövaren i flertalet fall inte kan bevisa avsaknad av skuld. CAS anser att utövarens skuld beaktas i straffmätning och att det strikta ansvaret därför inte strider mot proportionalitetsprincipen. Kritiker menar dock att avsaknaden av skuld i många fall inte beaktas i praktiken på grund av bevissvårigheter för utövaren. Det strikta ansvaret anses därför strida mot proportionalitetsprincipen. Utvärdering av argumenten för det strikta ansvaret De tre argument som i huvudsak anförs för principen om strikt ansvar är rättvise argumentet, strafflindringsargumentet och nödvändighetsargumentet. Enligt rättviseargumentet är det motiverat att tillämpa ett strikt ansvar med hän syn till intresset av rättvis tävlan. Man kan hålla med om att det finns ett intresse av att tävlan sker på lika villkor, inte bara för alla tävlande utan även för allmänheten i stort. Idrott bidrar till engagemang och gemenskap. Intresset för att engagera sig i idrott skulle troligtvis minska om tävlan skedde på olika villkor.

Frågan är om rättviseargumentet motiverar principen om strikt ansvar. Det är korrekt att det inte finns några regler som kan bota den orättvisa som uppstår då en utövare fått i sig en för bjuden substans. Det spelar härvid ingen roll hur utövaren fått i sig substansen, ut övarens förutsättningar i tävlingen ändras oavsett om intaget skett uppsåtligt eller omedvetet. Det nyss sagda förutsätter dock att den förbjudna substansen faktiskt har påverkat idrottarens prestationsförmåga. Problemet med rättviseargumentet är att principen om strikt ansvar även träffar de fall där den förbjudna substansen inte leder till någon prestationshöjande effekt. Av fallet Raducan framgår explicit att det inte krävs att den förbjudna substansen lett till konkurrensfördel för utövaren. Enligt CAS praxis krävs således inte att intaget faktiskt påverkat utövarens förutsättningar. Rätt viseargumentet skulle kanske vara desto mer hållbart om strikt ansvar endast förelåg i de fall där substansintaget faktiskt påverkar prestationsförmågan.

Det andra argumentet som anförs för principen om strikt ansvar är strafflindringsargumentet. Enligt argumentet är det befogat att tillämpa ett strikt ansvar efter som det finns strafflind-ringsregler som tar hänsyn till den enskildes frånvaro av skuld. Utövaren har således möjlighet att undgå avstängning om denne kan visa att han eller hon inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse. I annat fall kan avstängningstiden sättas ned. I teorin framstår denna lösning, ett strikt ansvar i kombination med möjlig strafflindring, som rimlig. Reglerna möjliggör en flexibel straffsättning som anpassas till den enskildes mått av skuld. Detta står i överensstämmelse med den straffrättsliga skuldprincipen. Ett problem med regleringen är dock att det i praktiken tycks vara mycket svårt för utövaren att bevisa avsaknad av skuld. I fallet Chagnaud ansågs det inte vara tillräckligt att hennes tränare erkände att det var hans fel att Chagnaud fått i sig den förbjudna substansen. För att helt slippa avstängning krävs att det föreligger exceptionella omständigheter, vilket innebär att en utövare endast kan undkomma avstängning om en annan tävlande har saboterat dennes kost, en situation som inte torde uppstå särskilt ofta. Undersökningen visar att det är desto vanligare att utövaren får i sig substansen genom medicinering. Strafflindringsreglerna påverkar inte heller för hållandet att utövaren anses vara skyldig till förekomstförseelse, vilket leder till diskvalifika-tion av utövares resultat. Enligt det tredje argumentet som anförs för doping, nödvändighets-argumentet, är principen om strikt ansvar en praktisk nödvändighet i dopingkampen. Principen anses lösa tidigare bevissvårigheter samt förhindra kostsamma processer och ineffektivitet. Trots att principen gör kampen mot doping praktisk möjlig kan argumentet ifrågasättas. Det är nämligen oklart varför en utövare inte kan frikännas i de fall utövaren kan bevisa att han eller hon inte intagit en förbjuden substans med uppsåt eller av oaktsamhet.

I de fall avstängningstiden reduceras till ingenting har utövaren lyckats bevisa frånvaron av skuld. I dessa fall föreligger inte några bevissvårigheter. Inte heller bör kostnaderna och effektiviteten påverkas nämnvärt av att en oskyldig utövare frikänns helt från idrottsliga konsekvenser. Utvärdering av argumenten mot det strikta ansvaret Det första argumentet som anförs emot principen om strikt ansvar är straffrättsargumentet. Argumentets utgångspunkt är att den idrottsliga dopingregleringen är att anse som straffrättslig och därför ska grundläggande straffrättsliga principer tillämpas. Det som främst talar för denna ståndpunkt är att en utövare i princip är tvungen att underkasta sig idrottens antidopingregler om han eller hon vill delta i tävlingar. Dessutom är de påföljder som aktualiseras i det idrottsliga regelverket ofta stränga – för en professionell idrottare innebär det ju faktiskt yrkesförbud med bortfall av alla inkomster. Avstängning skiljer sig dock från de civilrättsliga straffen. Vid ett rättsligt straff drabbas den enskilde också av något oönskat. De idrottsliga straffen karaktäriseras av att utövaren nekas något denne eftertraktar. Dessutom krävs att någon form av avtal föreligger för att en utövare ska vara bunden av regleringen, den är inte tillämplig på var och en som utövar idrott.

De idrottsliga reglerna är därför privat rättsliga till sin natur. Således borde principen om nulla poena sine culpa och oskyldighetspresumtionen inte vara tillämpliga. Därutöver anför proportionalitetsargumentet att det inte är motiverat att tillämpa principen om strikt ansvar eftersom den står i strid med proportionalitetsprincipen. Principen anses vara för sträng i förhållande till dess syfte. Idrottsrörelsens möjligheter att effektivt bekämpa doping kan dock vägas tyngre än den enskildes rätt att presumeras oskyldig. Samtliga argument för respektive emot principen om strikt ansvar har såväl för delar som nackdelar. Vad gäller argumenten för det strikta ansvaret kompletterar de i stor utsträckning varandra. Där ett argument brister stöttar ett annat argument upp. Ett exempel är att rättviseargumentet berättigar att en utövare diskvalificeras trots att utövaren kan bevisa frånvaro av skuld, något som inte är hållbart enligt nödvändig hetsargumentet. Nödvändighetsargumentet rättfärdigar att en utövare straffas i de fall prestationshöjande effekt saknas, vilket inte rättviseargu-mentet gör. Det har därför sagts att det reviderade tillvägagångssättet för strikt ansvar i regelverket uppnår en till fredsställande balans mellan WADA:s försök att effektivt reglera kampen mot doping genom att harmonisera det omgivande regel- och sanktionssystemet och idrottarnas legitima förväntan på både en rättvis process och proportionalitet i resultatet.

Kan det strikta ansvarstagandet ses som en del i ett avtal?

Även om författare kritiserar principen om strikt ansvar förbiser de ofta att deltagande i idrott baseras på ett avtalsförhållande. En idrottare, genom att delta i en sport och/eller ansluta sig till ett idrottsförbund, accepterar villkoren i förbundets stadgar, regler och bestämmelser, samt sportens regler. Dessa stadgar, regler och bestämmelser utgör avtalet mellan idrottaren och förbundet och fastställer de villkor som idrottaren har godkänt att vara bunden av för att fortsätta vara en del av organisationen. De flesta idrottsförbund är nu undertecknare av Koden, inklusive alla internationella förbund inom olympiska sporter. I kampen mot doping är de internationella för bundenansvariga för att anta och implementera antidopingpolicys och kontroller som överensstämmer med Koden. Dessa förbund måste också se till att nationella förbund och enskilda idrottare samt tränare följer Kodens bestämmelser. Därför har de flesta nationella och regionala förbund inkluderat antidopingregler i sina stadgar, regler och bestämmelser, vilket innebär att dessa regler är en del av avtalet mellan idrottaren och förbundet.

Detta innebär att idrottare och stödpersonal är avtalsmässigt bundna att följa bestämmel-serna om antidoping genom sina medlemskap, ackrediteringar eller deltagande i idrottsorganisationer eller evenemang som omfattas av Koden. Koden själv bekräftar också antidopingregelverkets avtalsmässiga natur genom att i sin introduktion konstatera: Antidopningsregler, precis som tävlingsregler, är idrottsregler som styr villkoren för hur idrott utövas. Idrottare eller andra personer accepterar dessa regler som en förutsättning för deltagande och ska vara bundna av dessa regler. Personer som står under medlemsorganisationers myndighet informeras om och accepterar genom sitt medlemskap att vara bundna av gällande antidopingregler. Genom att betala medlemsavgift till en klubb etablerar en idrottare sedan ett indirekt avtalsförhållande med andra överordnade organ som klubben och sedan förbundet kan vara kopplade till. Klubben har vanligen i sin tur avtalat med den styrande instansen att spelarna ska följa de regler som denna instans fastställer från tid till annan. På detta sätt etableras en avtalsmässig koppling mellan medlemmarna på klubbnivå och det internationella organet, och avtalet blir den juridiska mekanismen genom vilken lokala och nationella organ inom idrotten är skyldiga att följa regler och beslut från sina internationella motsvarigheter. Enligt principen om pacta sunt servanda måste en part som frivilligt ingår ett avtal och åtar sig skyldigheter enligt detta uppfylla dessa skyldigheter enligt avtalets villkor. Eftersom det har fastställts att en idrottare är avtalsmässigt bunden att följa antidopingregler – vare sig det är WADA:s regelverk eller en idrottsklubbs eller ett idrottsförbunds antidopingpolicy som bör vara i linje med Koden – innebär det att idrottaren gör sig skyl dig till avtalsbrott om han eller hon bryter mot dessa regler. Mer specifikt utgör detta avtalsbrott en form av positiv kontraktsöverträdelse.

Positiv kontraktsöverträdelse avser innehållet i den prestation som utförts. Den kan ta två former beroende på om skyldigheten är positiv eller negativ. I det första fallet inträffar en positiv kontraktsöverträdelse när en person är skyldig att göra något och personen utför detta, men på ett ofullständigt eller bristfälligt sätt. I det andra fallet kan positiv kontraktsöverträdelse också ske om en person gör något som han eller hon är skyldig att avstå från att göra. Det kan hävdas att ett brott mot en anti dopingregel faller in i den andra kategorin, eftersom en idrottare har en skyldighet att avstå från att använda förbjudna substanser och metoder. Endast två krav måste uppfyllas för denna form av avtalsbrott. För det första måste det bevisas att det fanns en skyldighet att avstå från att göra något, och för det andra att denna skyldighet bröts. Det är inte nödvändigt att bevisa skuld i form av uppsåt eller vårdslöshet för att fastställa denna typ av avtalsbrott. Således, om de två kraven har uppfyllts, är personen automatiskt skyldig till avtalsbrott. En giltig ursäkt för avtalsbrott tar inte bort det faktum att det har skett ett brott. I huvudsak innebär detta att ett avtalsbrott i form av positiv kontraktsöverträdelse leder till att principen om strikt ansvar tillämpas. På liknande sätt, när en överträdelse av en antidopingregel har begåtts, anses idrottaren automatiskt vara skyldig oavsett vilken ursäkt denne kan ha för överträdelsen. Dock kan den skyldige, i fråga om positiv kontraktsöverträdelse, producera bevis för att minska eller undvika ansvar för brottet. Bevis kan här avse att överträdelsen orsakades av faktorer utanför den skyldiges kontroll och att denne agerade utan uppsåt eller vårdslöshet.

På liknande sätt kan en idrottare som begått en antidopingregelöverträdelse lägga fram bevis för att visa att han eller hon inte hade någon skuld eller vårdslöshet, eller att skulden var av ringa betydelse, vilket kan leda till en reducerad påföljd eller ingen påföljd alls. En annan viktig aspekt är att lagen ger vissa rättsmedel vid avtalsbrott, som att säga upp avtalsför-hållandet, men parterna kan också avtala om vilka rättsmedel som ska vara tillgängliga vid brott. Därför är det helt förenligt med avtalsrättens principer att parterna kan komma överens om disciplinära förfaranden och tillämpliga påföljder vid avtalsbrott, i stället för att sträva efter att avtalet ska uppfyllas eller att avtalsförhållandet ska avslutas.

Finns det ett strikt ansvar också vid statligt styrd doping?

I Ryssland pågick under många år – avslöjat efter OS i Sotji – doping som leddes av det ryska idrottsministeriet och genomfördes med hjälp av den ryska underrättelsetjänsten FSB (enligt Wikipedia omfattar FSB:s uppdrag kontraspionage, kontraterrorism, utrikes underrättelseverksamhet, gränstjänst, påverkansoperationer, informationssäkerhet och motverkan av kriminalitet). Mer än 125 ryska idrottare har sedan det avslöjades och WADA fått tillgång till data från det ryska dopinglaboratoriet av stängts för doping, vilket hälsats med stor tillfredsställelse i framför allt den västliga delen av världen. Men … i efterhand kan man fråga sig: var alla verkligen dopade?

I princip gick det till så här. I god tid före OS lämnade idrottare – både män och kvinnor respektive både de som säkert skulle vara med i OS och de som kanske skulle kunna bli uttagna – urinprov som skickades till Moskvas dopinglaboratorium. Sannolikt samlades urinproverna in som om det var vanliga dopingtester. Om proverna då id-analys var fria från dopingsubstanser frystes de ner för senare användning. Vid OS lämnades nya prover till det då nyupprättade laboratoriet i Sotji, men natten efter att proverna lämnats byttes urinen ut i de ryska dopingproverna så att man var säker på att inga ryska idrottaren skulle ertappas med positiva dopingprov. Det fastställdes enligt McLarens-rapporten att bytet använts på 643 prover, som var positiva med avseende på dopingsubstanser, 2011–2015, men det var ett antal som McLaren och medarbetare ansåg ”bara vara ett minimum” på grund av begränsad tillgång till de ryska registren över analyserade dopingprov.

Detta kan ses som ett systematiskt sätt att undvika positiva dopingprov, nästan i industriell skala, och naturligtvis fullständigt oacceptabelt – men var det liktydigt med doping ur den enskilde idrottsutövarens synvinkel? I de flesta fall hade antagligen idrottsutövarna ingen aning om vad som pågick, men det fanns ett betydande antal som medvetet dopat sig och som kanske blev glatt överraskade över att deras dopingprover var negativa? Man kan mycket väl tänka sig att det i denna härva också ingår idrottare som inte dopade sig. När de lämnade de första dopingproven är det inte särskilt troligt att de fick reda på att dessa skulle frysas ner på annat sätt än hur man sparar dopingartikel prov från elitidrottare under vanliga förhållanden – nu sparade under förutsättningar att de var fria från dopingsubstanser för att senare användas i dopingtestningsfusk. Om idrottarna var ovetande om detta kan man knappast anklaga dem för något; det rörde sig om elitidrottare som vara vana att lämna urinprov för dopingtester. Ur idrottsministeriets och underrättelsetjänstens synvinkel fanns det knappast heller någon anledning att berätta för idrottarna att de just var med om förberedelse till dopingbrott – ju fler som kände till det, desto större risk för avslöjanden.

Om då idrottaren testade positivt förefaller det som om resultaten i de flesta fall raderats från laboratorielistorna och det gjordes också säkert utan att idrottsutövarna kontaktades. Huruvida några eller alla med positiva tester informerades om det i det första skedet (när det samlades in dopingsubstansfri urin) vet vi inte, och om de upp manades att lämna nya urinprover skulle det kunna ses som en del av en normal rutin. Således är det svårt att se att urininsamlingen i sig skulle vara ett regelbrott sett ur idrottarens synvinkel (de som verkligen var dopade visste rimligen om det, och huruvida de lämnade positiva dopingprover som någon annan förstörde varken minskade eller ökade deras fuskande). När idrottarna under OS lämnade dopingprov gjordes det också på helt vanliga premisser och då till internationella dopingtestare till största delen. Själva utbytet av urin sköttes sedan helt utan att några idrottare var inblandade – det sköttes nattetid av säkerhetstjänsten FSB. Att märka här är att inte heller säkerhetstjänsten med säker het kunde veta om dopingproven innehöll dopingklassade substanser eller inte så det är troligt att både dopade och icke-dopade ryska idrottsutövare fick sin urin utbytt för säkerhets skull. Då återstår egentligen bara de listor som i efterhand erhållits från dopinglaboratoriet där det framgår vilka idrottsutövare som var föremål för urinbytesprogrammet. Naturligtvis är det då mycket frestande att kalla idrottarna på listan för potentiella dopare, men säker kan man bara vara om man kan knyta ett positivt dopingprov till en specifik person – och i så fall är det ju av helt underordnad betydelse om personen stod på urinutbyteslistan eller inte. Kanske rör detta sig enbart om ett fåtal personer, men visst känns det obehagligt att tänka sig att inte bara dopade utan kanske också icke-dopade har kunnat bli fällda för doping på grund av att deras urin de facto blev utbytt?

Strikt ansvar sett ur idrottarens synvinkel

När en idrottare i Quigleys situation på sitt hotellrum i Kairo tidigt på morgonen den 7 april 1994 förstår att han är föremål för regler som kommer att straffa honom endast om det fastställs att han hade för avsikt att ta en prestationshöjande substans, kan han legitimt förväntas agera på ett visst sätt, med en viss förståelse för konsekvenserna av sina handlingar. På samma sätt kan hans medarbetare ge honom råd på ett visst sätt, återigen med en viss förståelse för konsekvenserna av hans handling ar. Alltså kan idrottaren ha övervägt att, i en situation där:

han deltog i en tävling där han presterade bra och kunde förvänta sig att bli testad nästa dag

han led av intensivt obehag i ett främmande land mitt i natten

han (eller hans medarbetare) kände att de kunde förklara övertygande att de hade gjort sitt bästa genom att kontakta hotellets läkare och understryka vikten av att förskriva medicin som var tillåten enligt drogkontrollkortet

hostmediciner inte är kända för att innehålla ämnen vars effekter är gynnsamma för bra prestationer i hans sport

han avsåg fullt ut att informera att han hade tagit den medicin som identifierats av läkaren, oddsen var gynnsamma för att han inte skulle hållas skyldig för en doping-förseelse, även om det visade sig att den okända läkarens försäkran om hostmedi-cinen var opålitlig.

I Quigleys fall skulle denna analys faktiskt ha varit helt korrekt, eftersom UIT uttryckligen fastställde att han inte hade agerat med skuldmedvetenhet. Om han hade varit underkastad ett fundamentalt annorlunda system, det vill säga strikt ansvar, skulle hans förståelse ha varit annorlunda och hans beteende där med också ha varit annorlunda. Han kanske hade uppbådat modet att undvika mediciner som förskrivits av en främling. Med andra ord kan hans beteende ha påverkats av hans uppfattning om en större risk för sanktion. Detta är en fråga om legitima för väntningar, och det är avgörande för varje anständigt rättssystem. Det kan också påpekas att det vore olyckligt för en idrottare som ärligt har lämnat detaljer om intagna mediciner (som Quigley gjorde omedelbart efter tävlingen i sitt testformulär) att hamna i en sämre position än en idrottare som inte säger något: en idrottare bör inte straffas eller missgynnas för att ha varit ärlig. Om två idrottare tog samma substans i mängder som inte räcker för att ge ett positivt testresultat, måste det vara fel att straffa den som har erkänt att han eller hon tagit (eller trodde sig ha tagit) en förbjuden substans, medan den andra går fri. Det är av denna anledning som en korrekt utformad definition av doping kommer att kräva att ett test som fast ställer närvaron av en förbjuden substans i en idrottares kropp.

Elitidrottare lever under pressade förhållande avseende förväntningar, verkliga resultat, ekonomi etcetera, men är därtill fångade i ett antidopingsystem som kräver nästintill militär övervakning och efterlevnad. De måste inte bara prestera på banan, utan även utanför leva under ständig kontroll, vilket kan påverka deras vardag, hälsa och till och med personliga relationer. En av hörnstenarna i antidopingen är vistelserapporteringen, som kräver att elit idrottare varje dag rapporterar, via en digital plattform, exakt var de kommer att befinna sig under minst en specifik timme per dygn (inte natten) – i syfte att möjlig göra oannonserade dopingtester vilken dag som helst. Denna skyldighet gäller oavsett säsong, semester eller skada – övervakningen är konstant året runt. Om en idrottare ändrar sina planer, till exempel vid en försening eller en oplanerad resa, måste informationen uppdateras omedelbart. Tre missade eller felaktiga rapporteringar inom tolv månader betraktas som ett brott, likvärdigt med ett positivt dopingtest. Förutom punktlighet kräver systemet ständig framförhållning. Stressnivån handlar inte bara om rädslan för ett orättvist straff – även logistik och den mentala bördan är tunga. Spelare måste rapportera resor, träningar, vila, hotell – till och med korta be sök i andra städer. I vissa fall innebär det att ändra planer eller ställa in personliga aktiviteter. Reglerna kräver också hypervaksamhet kring allt – från kosttillskott till kroppskon-takt. Rädslan omfattar inte bara mediciner, utan även mat, kosttillskott och till och med fysisk kontakt. Rädslan är inte obefogad. Två färska dopingfall har skakat tennisvärlden: Jannik Sinner och Iga Swiatek. Sinner testade positivt för den förbjudna anabola steroiden clostebol vid två tillfällen under Indian Wells. Orsaken var en läknings kräm för solbränna. Trots att det inte rörde sig om avsiktlig doping, accepterade han en tre månader lång avstängning.

Swiatek testade positivt för trimetazidin, en hjärtmedicin som är förbjuden. ITIA konstaterade att substansen kommit in i kroppen via ett förorenat läkemedel köpt utan recept i Polen. Hon dokumenterade alla sina kosttillskott noggrant, vilket hjälpte till att mildra straffet till en månad. Båda fallen väckte stor uppmärksamhet – inte bara på grund av spelarnas stjärnstatus, utan för vad det avslöjar: Avsikt är inte avgörande – ansvar gäller ändå (strict liability). Ett solskyddsmedel kan kosta karriären. Den som säger att det finns en enkel lösning på detta har inte förstått svårighetsgraden av problemen. Det är ett komplext område med många nyanser. Systemet framstår därmed som både strängt och ofullkomligt. Även om det är uppbyggt på logiska grunder, har dess tillämpning – enligt spelarna – utvecklats till en kvävande rutin av byråkrati, irrationell rädsla och överexponering. Proportionerna saknas ibland, och varje fall får inte alltid rätt bedömning. Ur ett rättsfilosofiskt perspektiv liknar situationen så kallade ”hard cases” där konkurrerande principer måste vägas mot varandra för att uppnå en korrekt lösning. I det aktuella fallet handlar det om två konkurrerande principer: å ena sidan den oundvikliga ansvarigheten och den generella kampen mot doping inom idrotten, och å andra sidan garantierna för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och naturlig rättvisa – förutsättningar för varje rättssystem i moderna demokratier. Juridiskt utrymme för skönsmässig bedömning bör hjälpa till att balansera dessa principer.

Fallet Jannik Sinner

Jannik Sinner, född 16 augusti 2001, är en italiensk professionell tennisspelare. Han var 20 augusti 2024 rankad som världens nummer 1 i singel av Association of Tennis Professionals (ATP). Den 20 augusti 2024 meddelade Internationella Tennis Integritetsbyrån (ITIA) att italienaren hade testat positivt för låga nivåer av den anabola steroiden clostebol, som en gång användes som en del av det beryktade östtyska stats sponsrade dopingsprogrammet på 1960- och 1970-talen. Det första provet uppmät te 76 picogram (pg) per milliliter. Det andra provet uppmätte 86 pg per milliliter (ett picogram motsvarar en biljondels gram), Therese Johaug testade 2016 positivt med 13 nanogram per milliliter (13 000 picogram). ITIA:s utredning kom fram till att en receptfri läkande spray (Trofodermin®) inne hållande clostebol hade tagits med till en tävling av Sinners medarbetare Umberto Ferrara. Sinners fysioterapeut, Giacomo Naldi, skar sig sedan med en skalpell som han an vände för att behandla förhårdnader på Sinners fötter under turneringen. Naldi använde Ferraras spray för att behandla såret och enligt domstolens handlingar ”kontrollerade han inte innehållet i sprayen eller såg att clostebol stod på etiketten på be hållaren”. Fysioterapeuten genomförde sedan massage utan handskar och behandlingar på Sinner mellan den 5 och 13 mars. Enligt Sinners teams uttalande ”be hand lade fysioterapeuten Jannik, och hans brist på omsorg i kombination med flera öppna sår på Janniks kropp orsakade kontamineringen”. Även om administrationen hade varit avsiktlig skulle de små mängder som troligen administrerats inte ha haft någon relevant prestationshöjande effekt på spelaren. Sinner friades därför av ITIA:s idrotts domstol men WADA överklagade till CAS. WADA bekräftade emellertid den 15 februari 2025 att organisationen ingått en uppgörelse i fallet, då Sinner accepterade en tre månaders avstängning (dock under ”lågsäsong” varför avstängningen hade mycket begränsad effekt). CAS fick således aldrig möjlighet att utreda fallet.

Fallet Mariano Tammaro

Mariano Tammaro, född 27 februari 2004, är en italiensk tennisspelare som har haft en högsta ITF-juniorranking på 106. Han deltog den 11 oktober 2021 i en ”Challenger tävling” som hölls i Neapel, Italien, 11–17 oktober 2021, tack vare ett ”Wild Card” som beviljades av det italienska tennisförbundet 24 timmar före start. Tammaro var då 17 år gammal. Den 30 oktober 2021 rapporterade laboratoriet till Internationella Tennisförbundet (ITF) att en clostebol-metabolit hade upptäckts i spelarens A-prov med en uppskattad koncentration på cirka 40 pg/mL. Tammaro förklarade tidigt att förekomsten av clostebol kunde härledas till användningen av produkten Trofodermin i sprayform, som spelarens far, Marco Tammaro, sprayade på ett sår som läkte dåligt. Den 29 juli 2022 hölls en förhandling via video-konferens. Domstolen beslutade sedan att stänga av spelaren i två år, vilket överklagades till CAS. Mariano Tammaro berättade då att han föll under ett träningspass och skadade benet. I början blödde såret mycket. Under de följande dagarna blev det en röd ring runt såret och gul vätska sipprade ut från det. Efter ungefär en vecka blev situationen värre. På kvällen den 1 eller 2 oktober 2021 berättade han för sina föräldrar att det förmodligen hade varit den värsta dagen för såret, eftersom han hade varit tvungen att byta bandage ofta och mycket gul vätska hade sipprat ut. Utan att fråga sprayade fadern plötsligt en produkt på hans ben vid såret. Spelaren märkte först efteråt att fadern hade använt en annan spray än den han hade använt de tidigare kvällarna. När spelaren frågade sin far vad han hade gjort, svarade fadern i en auktoritär ton och var lite irriterad över spelarens fråga. Spelaren var lugn eftersom han litade på sin far, och eftersom fadern sa att han hade kontrollerat produkten. Han insåg först att det var ett dopingproblem när han fick dopingmeddelandet. Han blev förvånad över att en spray på ett sår kunde vara doping. Han sa att hans far var en ”auktoritet”, att han var 17 år gammal och att han lydde sin far. Spelaren var mycket försiktig och använde sällan mediciner. Han hade utvecklat en rutin där han kontrollerade sin medicin med sin läkare, tränare 42 och gjorde egna undersökningar. Han förstod att han skulle ta en risk om han tog medicin utan dessa kontroller. Spelarens far ringde doktor Riccardo Bernabò angående ett eget sår i juli 2020. Läkaren sa åt fadern att använda Trofodermin-spray som mest två till tre gånger om dagen under flera dagar, under förutsättning att såret inte läkte. Fadern hade således använt Trofodermin-sprayen ett år tidigare efter rekommendation från sin husläkare. När han fick frågan om läkaren hade sagt till honom (året innan) att han kunde använda Trofodermin-sprayen på andra möjliga sår liknande hans eget, även på andra personer, svarade fadern jakande. Domstolen bedömde endast spelarens personliga och individuella skuld för hans positiva dopingprov. Domstolen menade att tennisspelaren med rimlig sannolikhet visat att källan till clostebol som fanns i hans prov var den engångsadmi-nistration av Trofodermin-sprayen som fadern behandlade spelarens sår med utan spelarens före gående samtycke. Spelaren var en minderårig person och han hade ingen väsentlig skuld eller visat vårdslöshet. Trots det ådömdes han 15 månaders avstängning.

Fallet Charline van Snick

Många dopade idrottare hävdar att de är offer för sabotage. Den belgiska judokan Charline van Snick, född 2 september 1990, är den första idrottaren som har övertygat idrottens skiljedomstol CAS om sabotagedoping. Hon tog OS-brons i damernas extra lättvikt i samband med de olympiska judotävlingarna 2012 i London. Vid Judo världsmästerskapen 2013 tog hon brons och genomgick sedan ett dopingtest som var positivt för kokain. Van Snick hävdade redan från början att hon var oskyldig. ”Jag är hundraprocentigt säker på att det är en sabotagehandling”, förklarade hon för massmedia. Hon blev dock avstängd av Internationella Judoförbundet två år för doping. En håranalys som van Snick själv beställt visade negativt resultat för regelbunden kokainanvändning. Spår av kokain hittas däremot slutligen i en av hennes flaskor med isotonisk sportdryck. Det övertygade CAS skiljedomare som bedömde att det mest sannolika scenariot var ”sabotage av en illvillig tredje part”. Domarna ansåg att av siktligintag av kokain var uteslutet, vilket även stöddes av den påvisade låga koncent rationen av ämnet. Den 4 juli 2014 upphävde CAS avstängningen mot van Snick.

Hennes VM-bronsmedalj från 2013 blev dock återkallad eftersom diskvalifikationen i tävlingen upprätthölls enligt reglerna för IJF – hade dopingprovet tagits under träning hade det varit mer sannolikt att hon skulle fått behålla medaljen. Charline van Snicks misstankar riktas mot hennes tidigare tränare. ”Jag ville skiljas från honom innan VM och det skedde mycket konfliktfyllt mellan förbundet och honom”, rapporterade Van Snick. Tränaren förnekade anklagelserna. En rättegång mot honom avvisades på grund av brist på bevis för hans medverkan i brottet.

Referens. Andrén-Sandberg Å. Strikt ansvar vid doping (strict liability). I: Bessman S, Pallin C, Malmsten K. Artikelsamling 2025. 30 år med idrottsjuridik. Idrottsjuridisk skriftserie Nr 30. Sockholm: Svensk Idrottsjuridisk Förening 2025: 19-41.