Höghöjdstränng ledde inte till förbättrad prestationsförmåga på havsnivå

Höghöjdsträning används i stor utsträckning av elitidrottare inom uthållighetsidrotter i syfte att förbättra prestationsförmågan. Att både bo och träna på hög höjd, så kallad “Live High–Train High” (LHTH), utlöser en rad fysiologiska anpassningar till följd av det lägre lufttrycket, vilket innebär minskad tillgång på syre och därmed hypoxi. Hypoxi aktiverar signalvägen för hypoxi-inducerbar faktor-2 (HIF-2alfa), som är den viktigaste transkriptionsregulatorn för produktionen av erytropoetin (EPO) och därmed för erytropoesen, det vill säga bildningen av röda blodkroppar.

EPO stimulerar produktionen av röda blodkroppar, vilket ökar den totala hemoglobinmassan (tHbmass, gram hemoglobin per kilogram kroppsvikt) och därmed blodets syretransport-förmåga – en avgörande faktor för prestations-förmåga inom aerob uthållighetsidrott. En systematisk översikt av Rasmussen et al. (2013) visade att vistelse på högre höjder med kontinuerlig exponering (mer än 20 timmar per dygn) under minst tre veckor ger större hematologiska anpassningar än vistelse på måttlig höjd eller läger med intermittent exponering (till exempel endast sömn eller delar av dygnet på hög höjd). På liknande sätt har betonats att höjdnivån i kombination med den totala exponeringstiden är avgörande faktorer för att stimulera erytropoesen.

Flera studier med minst tre veckors LHTH-träning har också rapporterat ökningar av tHbmass. Liknande effekter har observerats i vissa studier av “Live High–Train Low” (LHTL, men det finns också studier som inte funnit någon ökning av tHbmass efter LHTL eller efter ett träningsläger under tävlingssäsongen för cyklister på världsnivå.

Det råder ingen tvekan om att god acklimatisering till hög höjd – eller att vara permanent bosatt på hög höjd – är avgörande för optimal prestation på hög höjd. Däremot är de vetenskapliga bevisen för förbättrad prestationsförmåga efter återkomst till havsnivå fortfarande motsägelsefulla.

Till stöd för förbättrad uthållighetskapacitet rapporterades en ökning av VO₂max efter både LHTL- och LHTH-läger. En prestationsförbättring kunde dock endast påvisas efter att forskarna i efterhand delat in de deltagande universitetslöparna i olika grupper. I kontrast till detta undersöktes förändringar i tHbmass hos vältränade idrottare som genomförde minst fem upprepade höghöjdsläger på mellan 1 816 och 2 320 meters höjd. De kunde inte bekräfta att vissa individer systematiskt är “responders” eller “non-responders”. I stället verkade variationerna i tHbmass hos samma individ främst bero på hur hög den totala hemoglobin-massan var före respektive höghöjdsläger.

Vidare har det visats att uthållighets- och lagidrottare med högst relativ tHbmass uppvisade mindre procentuella ökningar efter LHTL-läger än idrottare med lägre relativ tHbmass. Flera studier tyder också på att en hög initial tHbmass före höghöjdsvistelse kan begränsa den ytterligare stimuleringen av erytropoesen.

Att de hematologiska förändringarna inte alltid leder till förbättrad prestation illustreras av att ett fyra veckor långt LHTH-läger för elitsimmares tHbmass ökade med 5,6 procent, men att deras prestation vid havsnivå inte förbättrades. Tvärtom låg resultaten i genomsnitt cirka 2 procent under simmarnas personliga rekord.

Dessa observationer understryker vikten av att utvärdera både de hematologiska effekterna och prestationsförändringarna efter höghöjdsläger under tävlingssäsongen hos idrottare som redan befinner sig i toppform. Det återstår särskilt att undersöka om en kraftigare höghöjds-stimulans – genom vistelse på ännu högre höjd och därmed lägre syretryck – kan ge en större ökning av tHbmass och samtidigt förbättra prestationsförmågan vid havsnivå hos redan maximalt tränade elitidrottare.

Mot denna bakgrund undersökdes de hematologiska förändringarna och effekterna på prestationsförmågan efter ett LHTH-läger på 3 000 meters höjd hos elitidrottare. Studien omfattade omfattande prestationsmätningar och uppföljning av tHbmass före, under och direkt efter höghöjdslägret samt tio dagar efter återkomst till havsnivå.

Under det senaste decenniet har även långvarig värmeanpassningsträning (HEAT) fått ökad uppmärksamhet bland uthållighetsidrottare och visats vara ett alternativ för att öka tHbmass Därför har värmeanpassning föreslagits som ett möjligt alternativ till höghöjdsträning.

Även om de fysiologiska mekanismerna bakom värmeträning och höghöjdsträning skiljer sig åt är det relevant att jämföra deras effektivitet ur ett prestationsperspektiv. I den aktuella studien var detta möjligt för en delgrupp av deltagarna i LHTH-studien, eftersom de även genomförde en fem veckor lång övervakad värmeanpassningsintervention (HEAT). Under denna följdes både uppkomsten och avtagandet av anpassningarna genom mätningar av tHbmass och prestationsförmåga från försäsongen och genom större delen av tävlingssäsongen.

Hematologiska anpassningar och prestationsförmåga utvärderades hos 12 elitcyklister som genomförde ett höghöjdsläger enligt modellen “Live High–Train High” (LHTH) under tävlingssäsongen (21 dagar på 3 000 meters höjd) direkt efter deltagande i de nationella mästerskapen.

För sju av deltagarna jämfördes dessutom de hematologiska effekterna och effekterna på prestationsförmågan med en värmeanpassningsintervention (HEAT) under försäsongen (sex träningspass à en timme per vecka under fem veckor).

LHTH-lägret resulterade i en ökning av den totala hemoglobinmassan (tHbmass) med 3,5 ± 2,0 procent. Denna ökning avtog dock snabbt och hade återgått till nivåerna före lägret tio dagar efter återkomsten till havsnivå.

Hos de deltagare som följdes under nio månader var ökningen av tHbmass jämförbar med den som uppnåddes efter värmeanpassningsträningen under försäsongen (5,4 ± 3,9 % efter HEAT; ingen signifikant skillnad mellan LHTH och HEAT: n = 7). Utgångsnivåerna före de båda interventionerna var dessutom nästan identiska (965 g före HEAT jämfört med 960 g före LHTH).

Varken prestationsförmåga eller maximal syreupptagningsförmåga (VO₂max), mätta direkt efter höghöjdslägret (2–3 dagar) eller tio dagar efter återkomsten till havsnivå, förbättrades. Dessutom fanns ingen korrelation mellan individuella förändringar i prestationsförmåga och någon av de hematologiska variabler som analyserades.

Sammanfattningsvis ökade höghöjdslägret under tävlingssäsongen effektivt den totala hemoglobinmassan hos elitcyklisterna. Denna ökning försvann dock snabbt efter återkomsten till havsnivå och medförde ingen förbättring av prestationsförmågan.

Den 3,5-procentiga ökningen av den totala hemoglobinmassan efter LHTH ledde således inte till förbättrad prestationsförmåga eller högre VO₂max vid havsnivå. Dessutom minskade ökningen av tHbmass snabbt efter återkomsten från höghöjd.

Även om ökningen av tHbmass var jämförbar med den som uppnåddes genom värmeanpassningsträning (HEAT) hos de deltagare som följdes under tävlingssäsongen, är avsaknaden av förbättrad prestationsförmåga ett viktigt resultat. Detta bör beaktas av idrottare som förbereder sig för tävlingar på havsnivå.

Referens: Cubel C, Klaris MB, Larsen JV, Faiss R, Nybo L, Lundby C. Haematological adaptations to high-altitude and heat acclimation training in elite male cyclists. Exp Physiol 2026; 111: 820-833.