RNA-profilering som komplettering till det biologiska passet

Påvisandet av dopning inom idrotten har historiskt sett byggt på direkt identifiering av exogena (utifrån tillförda) substanser eller deras metaboliter i urin och blod. Denna strategi är effektiv för främmande ämnen (xenobiotika), men är inte alltid tillämplig för att upptäcka pseudoendogena ämnen, såsom testosteron eller rekombinant humant erytropoetin (rhEPO), där kroppens egen produktion gör tolkningen betydligt mer komplicerad.

För att övervinna dessa begränsningar utvecklades idrottarens biologiska pass (Athlete Biological Passport, ABP), vilket innebar ett skifte från att söka efter specifika förbjudna substanser till att i stället följa individens biologiska förändringar över tid. ABP omfattar i dag hematologiska, steroidala och endokrina moduler, där varje modul är inriktad på olika grupper av förbjudna substanser och dopningsmetoder.

Trots sin förbättrade känslighet begränsas ABP fortfarande av ett relativt litet antal biomarkörer, känslighet för störande biologiska och miljömässiga faktorer samt den ökande sofistikeringen hos moderna dopningsmetoder.

Nya framsteg inom molekylärbiologin har pekat ut RNA-baserade biomarkörer, såsom budbärar-RNA (mRNA) och mikroRNA (miRNA), som lovande kompletterande verktyg till ABP. Transkriptomanalyser av blod ger känsliga indikatorer på stimulerad blodbildning (erytropoes) och blodmanipulation. Gener som ALAS2 och CA1 har visat särskilt tydliga förändringar efter användning av rekombinant erytropoetin (rhEPO) och efter blodtransfusioner.

Införandet av torkade blodfläckar (Dried Blood Spots, DBS) som provmaterial har ytterligare förbättrat möjligheterna till sådan analys genom att förenkla provtagning, förvaring och transport, samtidigt som RNA:s kvalitet bevaras.

Innan dessa metoder kan integreras i det biologiska passet krävs dock harmonisering och validering mellan laboratorier, väl fungerande kvalitetskontrollsystem samt ett tydligt regulatoriskt ramverk.

Utöver användning på människor visar RNA-biomarkörer även potential inom antidopningsarbete för hästar samt inom klinisk medicin, exempelvis vid behandling av anemi.

Sammantaget visar dessa framsteg att RNA-profilering har stor potential att vidareutveckla det biologiska passet, öka känsligheten vid upptäckt av dopning och stärka det globala antidopningsarbetet genom en ny generation biomarkörer.

Referens: Salamin O, Kuuranne T, Leuenberger N. RNA biomarkers in antidoping. Adv Clin Chem 2026; 134: 47-84.