SKÖLDKÖRTELHORMON

(Senast reviderad 2026-07-10)

SKÖLDKÖRTELHORMON

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

Översikt

Sköldkörteln producerar huvudsakligen två hormoner, som kemiskt är joderade derivat av aminosyran tyrosin. Tyroxin (T4) – 3,5,3’,5’-tetrajodtyronin – innehåller fyra jodatomer, vilket förklarar beteckningen T4. Trijodtyronin (T3) – 3,5,3’-trijodtyronin – innehåller tre jodatomer, vilket förklarar beteckningen T3. Både T3 och T4 består av två sammanlänkade tyrosinringar (därav namnet tyronin) med tre respektive fyra bundna jodatomer.

Hos människan producerar sköldkörteln betydligt mer T4 än T3 (ungefär 80–90 % T4), men T3 är den biologiskt mest aktiva formen. Större delen av kroppens T3 bildas genom att T4 omvandlas till T3 i levern, njurarna och andra vävnader med hjälp av enzymer som kallas dejodinaser.

Även om missbruk av sköldkörtelhormon är välkänt inom framför allt kropps-byggning och uthållighetsidrott, har diskussioner pågått i åratal inom den WADA om att fullt ut inkludera ämnet på den officiella dopinglistan, då det i dagsläget främst kräver recept men har befunnit sig i en gråzon i vissa regelverk. I dagsläget (2026) är dock sköldkörtelhormon

Sköldkörtelhormon används som dopingpreparat främst för att öka ämnesomsättningen, bränna kroppsfett och höja energinivåerna. Inom sporter där kroppssammansättning, viktklasser eller extrem uthållighet är avgörande, kan bieffekterna av hormonet ge tillfälliga prestationsfördelar.

Snabb fettförbränning och viktminskning

Sköldkörtelhormoner styr kroppens basala ämnesomsättning (BMR). Genom att tillföra extra hormon i form av läkemedel (exempelvis Levaxin eller Liothyronin) tvingas cellerna att arbeta hårdare och förbruka mer energi. Detta leder till en kraftigt ökad kaloriförbränning, vilket gör att idrottare och kroppsbyggare snabbt kan tappa underhudsfett inför tävlingar utan att behöva svälta sig.

Ökad känslighet för stimulantia

Extra sköldkörtelhormon ökar vävnadernas känslighet för kroppens egna katekolaminer, såsom adrenalin och noradrenalin. Detta resulterar i högre puls och ökat blodflöde, en känsla av ökad vakenhet och centralnervös stimulering samt förbättrad förmåga att pressa kroppen under tunga träningspass.

Synergivinst med andra dopingmedel

I dopingsammanhang tas sköldkörtelhormon sällan ensamt. Det kombineras ofta med anabola androgena steroider (AAS) eller tillväxthormon (GH). Sköldkörtelhormon har en förstärkande (synergisk) effekt på tillväxthormon. Dessutom motverkar steroiderna den muskelnedbrytning som annars sker när ämnesomsättningen blir extremt hög av sköldkörtelmedicin.

Allvarliga hälsorisker

Att tillföra sköldkörtelhormon till en frisk kropp skapar ett konstgjort tillstånd av giftstruma (hypertyreos). Detta sliter hårt på kroppen och kan leda till hjärtklappning, förmaksflimmer och hjärtsvikt. Dessutom förekommer muskelsvaghet och förlust av muskelmassa (om det tas utan steroider) samt benskörhet, svår sömnlöshet, darrningar och kronisk värmeinto-lerans. Kroppens egen produktion av sköldkörtelhormon har minskat efter avslutat bruk.

Användning av tyroideahormon vid tre olympiska spel

Sköldkörtelhormoner (TH) används inom sjukvården för behandling av hypotyreos, men deras användning bland elitidrottare utan sköldkörtelsjukdom är fortfarande omstridd. Trots att tydliga prestationshöjande effekter saknas uppges vissa idrottare använda tyroxin (T4) och/eller trijodtyronin (T3) i tron att de förbättrar prestationen eller underlättar viktkontroll.

Denna studie undersöker självrapporterad användning av sköldkörtelhormoner hos idrottare vid de olympiska spelen i Tokyo 2020, Peking 2022 och Paris 2024, och analyserar trender utifrån kön, ålder, land och idrott. Sammantaget rapporterade 1,7 procent av de testade idrottarna användning av sköldkörtelhormoner vid dessa tre spel. Användningen var högre bland kvinnor och inom explosiva kraftsporter, vilket är högre än förväntat med tanke på den unga olympiska populationen.

Användningen har dock minskat till 1,3 procent vid Paris 2024 jämfört med tidigare spel (Tokyo 2020: 1,8 %; Peking 2022: 2,7 %). Huruvida denna minskning beror på ökad medvetenhet om potentiella risker och/eller brist på prestationsfördelar kunde inte fastställas i studien.

Sköldkörtelhormon som prestationshöjare inom idrotten

I en italiensk-schweizisk studie undersöktes sambanden mellan sköldkörtelhormon och idrottsutövarnas prestationsförmåga genom en systematisk analys av tillgänglig litteratur 1961-2021. Man tog dessutom fram användning av sköldkörtelhormon från formulären vid dopingtester i Italien 2017-2021.

Efter en noggrann genomgång kom undersökarna fram till att det kan finnas fysiologiska skäl att ytterligare utreda om inte sköldkörtelhormon (thyronaminer, thyronättiksyra och levothyroxine) på grund av en prestationshöjande effekt borde vara med på WADAs förbjudna lista.

Man påvisade också att en signifikant större andel av cyklister, triatlonidrottare och skridskoåkare använde sköldkörtelhormoner än normalpopulationen.

Missbruk av sköldkörtelhormoner inom idrotten

Idag är sköldkörtelhormon inte upptaget på WADAs förbjudna lista men förekomsten av användande bland elitidrottsutövare utan sköldkörtelsjukdom gör att WADAs ställnings-tagande har ifrågasatts.

I artikeln hävdas att:

användningen av sköldkörtelhormon bland unga friska idrottsutövare är för stor för att vara medicinskt rimligt motiverad

det inom idrottsvärlden förekommer rykten om att sköldkörtelhormon kan förbättra idrottsprestationer

det teoretiskt borde kunna finnas fördelar för idrottare att använda dessa hormoner

man för närvarande inte vet hur utbrett bruket är eftersom man inte regelbundet leter efter sköldkörtelhormon i dopingprov

Författarna konkluderar dock med att med nuvarande kunskap finns det inte tillräckligt mycket data för att förbjuda användandet av sköldkörtelhormon inom idrotten.

LABORATORIETEKNIK

Bestämning av T3 och T4 i urin och serum

Sköldkörtelhormonerna T3 (trijodtyronin) och T4 (tyroxin) är kliniskt betydelsefulla hormoner som för närvarande inte finns upptagna på WADAs förbudslista. Mot bakgrund av en möjlig framtida inkludering undersöktes möjligheten att upptäcka dopning med T4 i en administra-tionsstudie där sex friska frivilliga deltog.

Pilotstudien omfattade administrering av 1 mg levotyroxin samt insamling av urin- och serumprover före och efter administreringen. Metoder för kvantifiering av T3 och T4 utvecklades och validerades med hjälp av vätske-vätskeextraktion och vätskekromatografi kopplad till masspektrometri (LC–MS) för analys av samtliga insamlade prover. Dessutom bestämdes urin- och serumsteroidprofilerna för alla prover.

Samtliga försökspersoner uppvisade tydligt förhöjda serumkoncentrationer av T4 under minst 24 timmar efter administreringen. Av de undersökta detektionsmetoderna gav övervakning av individuella serumkoncentrationer av T4 inom ramen för ett biologiskt passprogram, där ett 99,7-procentigt konfidensintervall användes som beslutsgräns, den högsta testkänsligheten. Med denna metod identifierades korrekt 75 procent av samtliga prover som tagits efter administreringen som positiva.

Övervakning av kvoten T4/T3 i serum gav samma testkänslighet men förutsätter att även T3 kvantifieras. Studien fann inga belägg för att T4 behöver beaktas som en störande faktor vid tolkning av urin- eller serumsteroidprofiler.

Framtida forskning bör inriktas på att optimera extraktionsprotokollet samt genomföra studier där T3 administreras i upprepade doser och där serumprover samlas in under en längre tidsperiod efter administreringen.

Effekten av sköldkörtelhormoner på ABP:s urinbaserade steroidprofil

Ett vetenskapligt arbete fokuserade på möjliga förändringar av markörerna inom steroidmodulen i idrottarens biologiska pass (ABP) när man beaktade prover från idrottare som deklarerade användning av sköldkörtelhormoner (TH) och de som inte deklarerade sådan användning i dopingkontrollformuläret.

Koncentrationer av 5alfa-androstane-3alfa,17beta-diol (5alfa-Adiol), 5beta-androstane-3alfa,17beta-diol (5beta-Adiol), testosteron (T), androsteron (A), etiocholanolon (Etio), epitestosteron (E), pregnanediol (PD), dehydroepiandrosteron (DHEA), och 11beta-hydroxy-androsterone (OHA) beräknades med hjälp av interna standarder och extern kalibrering med gaskromatografi-tandemmasspektrometri. Även förhållandena mellan ovanstående biomarkörer uppskattades.

Datamaterialet bestod av prover från kvinnor och män som deklarerade och inte deklarerade TH-tillskott i dopingkontrollformuläret. För att bekräfta dessa observationer genomfördes en kontrollerad studie av urinutsöndring med flera doser natriumliotyronin (T3).

Kvinnliga data visade signifikanta skillnader i koncentrationerna av 5alfa-Adiol, A, DHEA, E, OHA och T samt förhållandet A/Etio mellan FD- och FND-grupperna, medan de manliga grupperna endast visade signifikanta skillnader i OHA-koncentration. I båda fallen visade både män och kvinnor som deklarerade användning av levotyroxin en smalare datadistribution och minskade percentiler från 17 till 67 procent jämfört med de motsvarande grupperna som inte deklarerade användning. Koncentrationerna av 5alfa-metaboliter visade en större minskning för FND, och både FD- och MD-grupperna visade ett speciellt beteende för PD-koncentrationerna.

Den kontrollerade studien stämde överens med observationerna, framför allt för kvinnogruppen med signifikanta skillnader i koncentrationerna av E, Etio, 5alfa-Adiol och 5beta-Adiol efter TH-administration. Tolkningsprocessen av steroidmarkörerna inom ABP bör beakta administrering av TH.

REFERENS