Peptidhormoner som påverkar GH-GF1-axeln

Peptidhormoner som påverkar GH-IGF1-axeln

Användningen av exogent tillväxthormon (GH) för att förbättra fysik och prestation är inget nytt fenomen. Historiska analyser av dopning visar att missbruk av GH sannolikt började redan i början av 1980-talet och ökade ytterligare när rekombinant tillväxthormon (rGH) blev tillgängligt. Användningen drevs främst av uppfattningen att hormonet hade anabola och fettförbrännande effekter, trots begränsade vetenskapliga belägg för att det verkligen förbätt-rar prestationsförmågan. Metaanalyser och randomiserade studier visar att behandling med GH visserligen ökar den fettfria kroppsmassan, men att denna ökning huvudsakligen beror på ökad extracellulär vätskevolym snarare än på verklig muskeltillväxt. Rekombinant GH ger därför inga betydande förbättringar av styrka eller aerob prestationsförmåga hos friska vuxna. Kontrollerade studier på friska vuxna, även hos vältränade personer, visar att GH kan öka den fettfria kroppsmassan men inte på ett tillförlitligt sätt förbättrar styrka eller fysisk prestationsförmåga. Samtidigt är behandlingen förknippad med en ökad förekomst av biverk-ningar, såsom ödem och trötthet. I praktiken används begreppet “GH-dopning” även i en vidare bemärkelse och omfattar manipulation av samma hormonella system genom använd-ning av GH-sekretagoger samt IGF-1 och IGF-1-analoger – substanser som uttryckligen är förbjudna enligt WADA:s dopningslista.

Mot denna bakgrund har intresset ökat för peptidbaserade föreningar som marknadsförs som “säkrare” alternativ för att förbättra återhämtning, öka fettförbränningen och stimulera anabola processer. I denna översikt används begreppet prestationshöjande peptider (performance-enhancing peptides, PEPs) för att beskriva peptidbaserade substanser som används utanför godkända indikationer i syfte att förbättra fysik och prestation genom påverkan på tillväxthormon–insulinliknande tillväxtfaktor-1-axeln (GH–IGF-1). Många PEP:s är antingen derivat av GH eller modulatorer av GH–IGF-1-axeln. GH är ett peptidhormon som består av 191 aminosyror och produceras i hypofysen. Frisättningen sker pulsatilt och är nära kopplad till sömn, under kontroll av hypotalamus. På cellnivå aktiverar GH, genom bindning till GH-receptorn, signalvägen Januskinas 2 (JAK2)/STAT och stimulerar produk-tionen av IGF-1. Frisättningen av GH påverkas dessutom av flera fysiologiska faktorer, däribland fysisk aktivitet, hypoglykemi, fasta, fetma och åldrande.

Prestationshöjande substanser (performance-enhancing drugs, PED) som marknadsförs som ”forskningskemikalier” omfattar oreglerade peptider avsedda att påverka tillväxthormon–insulinliknande tillväxtfaktor 1-axeln (GH–IGF-1-axeln). De preparat som oftast förekommer i klinisk praxis och i protokoll för egenadministrering som sprids via internet omfattar analoger till tillväxthormonfrisättande hormon (GHRH), exempelvis sermorelin, tesamorelin, CJC-1295 med Drug Affinity Complex (DAC) och CJC-1295 utan DAC. Hit hör också tillväxthormon-sekretagoger (GHS), såsom growth hormone-releasing peptide-2 (GHRP-2), growth hormone-releasing peptide-6 (GHRP-6), hexarelin och ipamorelin, liksom tillväxthormonfrag-mentet AOD9604 (hGH 176–191) samt analoger av insulinliknande tillväxtfaktor 1 (IGF-1), exempelvis pegylerad mechano growth factor (PEG-MGF) och IGF-1 Long R3 (IGF-1 LR3).

Rapporterade biverkningar omfattar endokrina och metabola störningar, däribland förhöjda nivåer av prolaktin och kortisol, förändrad aptit och rubbningar i glukosomsättningen, liksom vätskeretention, muskuloskeletala besvär såsom muskel- och ledsmärta samt lokala reak-tioner på injektionsstället.

Eftersom dessa preparat saknar myndighetsgodkännande för användning i syfte att förbättra fysik eller prestationsförmåga, och eftersom det råder betydande osäkerhet kring produk-ternas innehåll, dosering och kombinationsanvändning (“stacking”) inom oreglerade distribu-tionskedjor, behöver kliniker i allt högre grad ett praktiskt ramverk för att kunna tolka symtom och laboratorieavvikelser hos patienter som använder dessa substanser.

Denna narrativa översiktsartikel jämför farmakokinetiska, farmakodynamiska och kliniska data från vetenskapligt granskad litteratur med de protokoll för egenadministrering som ofta förekommer på internet. Peptiderna klassificeras utifrån styrkan i det vetenskapliga underlaget – från regulatoriskt högkvalitativa randomiserade kliniska studier till preparat där studier på människa helt saknas. Artikeln belyser samtidigt den betydande osäkerheten kring de påstådda effekterna på prestationsförmåga och kroppssammansättning.

Författarna sammanfattar peptidernas strukturella egenskaper, farmakologiska effekter och de doseringsmönster som oftast rapporteras. De sammanställer också de kliniskt mest relevanta biverkningarna med särskilt fokus på hormonella rubbningar, endokrina och metabola risker samt biologiskt plausibla, men ännu inte vetenskapligt bevisade, mitogena effekter, det vill säga en möjlig stimulering av celltillväxt och celldelning.

Avslutningsvis föreslås en kliniskt inriktad algoritm för bedömning av patienter, avsedd att underlätta kartläggning av exponering, prioritering av olika symtomområden och kommunikation om risker, utan att därmed legitimera användning av peptider utanför godkända medicinska indikationer

Referens: Dominikowski A, Rękoś Z, Olejarz M, Szczepanek-Parulska E, Domin R, RuchaŁa M. The emerging landscape of performance-enhancing peptides modulating GH-IGF1 axis: bridging the gap between clinical evidence and patient self-administration. Front Endocrinol (Lausanne) 2026; 17: 1822475.