Kan anti-aging-medel bli tänkbara dopingmedel i framtiden?

Anti-aging-rörelsen är en internationell rörelse som vill bromsa, förebygga eller till och med delvis vända människans biologiska åldrande. Den omfattar allt från seriös forskning om åldrandets mekanismer till kommersiella behandlingar med svag vetenskaplig dokumentation, och visioner om att människor i framtiden ska kunna leva i hundratals år. Till industrin hör företag som säljer behandlingar, kosttillskott, hormonpreparat och andra produkter som påstås bromsa åldrandet.

Anti-aging-medel kan mycket väl bli framtidens dopningsmedel. Det gäller framför allt behandlingar som påverkar muskelmassa, mitokondriernas funktion, stamceller, syretransport eller kroppens förmåga att reparera vävnader. Det intressanta är att vissa av dessa behandlingar utvecklas för att motverka åldersrelaterade sjukdomar, men samtidigt skulle kunna användas för att förbättra prestationsförmågan hos idrottare.

Det finns emellertid en viktig skillnad mellan att en behandling är biologiskt lovande, att den faktiskt förbättrar idrottsprestationer och att den är förbjuden enligt antidopningsreglerna.

Telomeras

Telomerer är skyddande DNA-sekvenser i kromosomernas ändar. De förkortas vanligen när celler delar sig, och när de blir alltför korta kan cellerna gå in i ett tillstånd där de slutar dela sig eller dör. Enzymet telomeras kan förlänga telomererna, vilket har gjort det intressant i forskningen om åldrande och åldersrelaterade sjukdomar.

I djurförsök har aktivering av telomeras gett lovande resultat, bland annat beträffande vissa åldersrelaterade förändringar. Den möjliga idrottsliga tillämpningen är att en behandling som bevarar muskelcellernas funktion och förbättrar vävnadsreparation teoretiskt skulle kunna bidra till snabbare återhämtning och längre bibehållen prestationsförmåga.

Det finns dock hinder. Telomeras kan också gynna tumörceller, och förlängda telomerer innebär inte automatiskt bättre muskelfunktion. Det finns inga övertygande kliniska belägg för att telomerasbehandling förbättrar idrottsprestationer hos människor.

Klotho

Proteinet Klotho upptäcktes genom studier av möss där en genetisk förändring ledde till ett syndrom med accelererat åldrande. Senare forskning har kopplat Klotho till bland annat njurfunktion, fosfatomsättning, kärlfunktion och flera processer som påverkas av åldrandet. I djurmodeller har ökad Klothoaktivitet i vissa sammanhang gett förbättringar av fysiologiska funktioner.

Den möjliga idrottsliga tillämpningen är att framtida behandlingar som förbättrar muskelfunktion, nervsystemets funktion eller återhämtning skulle kunna bli intressanta för äldre idrottare.

Men Klotho är ingen etablerad prestationshöjare. Effekterna varierar mellan experimentella modeller, och det är inte visat att tillförsel av Klotho förbättrar fysisk prestationsförmåga hos människor.

Myostatin

Myostatin är ett protein som begränsar muskeltillväxt. Djur som saknar fungerande myostatin kan utveckla en mycket stor muskelmassa, och även hos människor har sällsynta genetiska förändringar i myostatingenen kopplats till uttalad muskulatur.

Forskare utvecklar därför läkemedel som hämmar myostatin eller närbesläktade signalvägar. Målet är bland annat att motverka muskelförlust vid åldrande, sjukdom eller långvarig inaktivitet.

Det är dock inte självklart att större muskler ger motsvarande ökning av styrka, explosivitet eller uthållighet. Kliniska studier av myostatin- och aktivinhämmare har inte heller konsekvent visat förbättrad fysisk funktion.

Ur antidopningssynpunkt är området redan relevant. WADA:s förbudslista omfattar medel som hämmar aktivering av aktivinreceptor IIB under kategorin S4, hormon- och metabola modulatorer. Vissa metoder som undersöks för att motverka muskelförlust omfattas alltså redan av antidopningsreglerna.

Mitokondrier

Mitokondrierna fungerar som cellernas energiproducerande system. Deras funktion och antal påverkas av ålder, fysisk aktivitet, sjukdom och andra faktorer. Man undersöker nu flera sätt att förbättra deras funktion, bland annat genom att påverka cellernas energisignalering, mitokondriernas nybildning och mekanismerna för att avlägsna skadade mitokondrier.

En del behandlingar syftar till att påverka exempelvis AMPK- eller PPAR-signalering, medan andra försöker förbättra mitokondriernas kvalitet mer direkt.

Om en behandling kunde förbättra musklernas aeroba energiproduktion skulle den i teorin kunna gynna uthållighetsidrottare. Här måste man emellertid skilja mellan förbättrad mitokondriefunktion i en laboratoriemodell och en verklig förbättring av tävlingsresultat. Att påverka en enskild signalväg ger inte nödvändigtvis bättre prestation, och vissa metabola modulatorer är redan förbjudna inom idrotten.

Partiell cellulär omprogrammering

Shinya Yamanaka och hans kollegor visade att särskilda transkriptionsfaktorer kan omprogrammera mogna celler till ett pluripotent stamcellsliknande tillstånd. Upptäckten belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2012. Senare forskning har undersökt om en partiell omprogrammering kan återställa vissa egenskaper hos åldrade celler utan att cellerna helt förlorar sin identitet.

I djur- och cellmodeller har resultaten i vissa fall varit lovande, men metoderna är fortfarande experimentella. Fullständig eller okontrollerad omprogrammering kan bland annat leda till tumörbildning och förlust av vävnadens normala funktion.

Om tekniken i framtiden kunde förbättra muskelregeneration, minska åldersrelaterad funktionsförlust eller påskynda återhämtningen efter skador skulle den kunna få stor betydelse för idrottare. I dag finns det däremot inte belägg för att partiell cellulär omprogrammering är en säker och effektiv metod för att förbättra mänsklig idrottsprestation.

Vad händer om behandlingarna kombineras?

Den verkligt intressanta utvecklingen kan bli när flera metoder kombineras. Man kan tänka sig en framtida behandling som samtidigt motverkar muskelförlust genom att påverka myostatin, förbättrar mitokondriernas funktion, stimulerar reparation av muskelvävnad och minskar vissa åldersrelaterade förändringar i cellerna.

En sådan kombination skulle teoretiskt kunna göra det lättare att bibehålla muskelstyrka och uthållighet längre upp i åldrarna. Det skulle kunna bli särskilt intressant för veteranidrottare, där en del av prestationsförlusten beror på åldersrelaterade förändringar i muskelmassa, nervsystem och återhämtningsförmåga.

Men det finns en avgörande reservation: det är ännu inte visat att en sådan kombinationsbehandling kan ge en säker och betydande prestationsfördel hos människor. De olika mekanismerna samverkar dessutom på komplicerade sätt. En behandling som förbättrar en funktion kan försämra en annan eller medföra oväntade risker.

WADA:s förbudslista bygger inte på att något kallas anti-aging, utan på substansens eller metodens egenskaper och på de kriterier som gäller för att föra upp den på listan. En anti-aging-behandling som använder genöverföring kan alltså omfattas av förbudet redan i dag, om den faller inom reglernas definitioner och har potential att förbättra idrottsprestationen. Man behöver inte vänta på att en viss behandling får ett eget namn på förbudslistan.

Det innebär däremot inte att varje läkemedel som marknadsförs som anti-aging automatiskt är förbjudet. En annan komplikation är att behandlingar som utvecklas för att förebygga sjukdom hos äldre kan få en prestationshöjande effekt utan att det ursprungligen varit avsikten. Då måste man bedöma både den medicinska nyttan, riskerna och den aktuella antidopningsregleringen.

Kan man upptäcka framtidens anti-aging-dopning?

Traditionella dopningskontroller söker efter läkemedel, metaboliter och biologiska förändringar som kan avslöja användningen av förbjudna substanser. Med avancerade anti-aging-behandlingar kan situationen bli mer komplicerad.

Detta är tänkbara problem snarare än bevis för att alla dessa behandlingar redan kan användas framgångsrikt som dopning. En möjlig utveckling är att antidopningsarbetet i större utsträckning behöver kombinera kemiska analyser med biologiska markörer, genetiska analyser och longitudinella data från idrottare.

Det är dock viktigt att komma ihåg att en avvikande biologisk markör inte i sig bevisar att en idrottare har dopat sig. Träning, sjukdom, ålder och individuella skillnader kan också påverka resultaten.

Kan anti-aging förändra idrottens åldersgränser?

Om medicinen i framtiden kan bromsa vissa åldersrelaterade förändringar skulle idrottare kanske kunna behålla sin prestationsförmåga längre. Det skulle kunna förändra förutsättningarna för veteranidrott och möjligen även elitidrott. Men det finns två helt olika scenarier.

I det första får en äldre idrottare behandling mot en sjukdom eller en tydlig funktionsnedsättning och kan återgå till en mer normal fysiologisk funktion. I det andra får en frisk idrottare en avancerad behandling för att överträffa sin naturliga prestationsförmåga eller förlänga sin elitkarriär.

Gränsen mellan dessa scenarier kan bli svår att dra. Samma biologiska mekanism kan vara relevant både för behandling av sjukdom och för prestationshöjning. Det är därför sannolikt att framtidens antidopningsarbete kommer att behöva diskutera inte bara vilka substanser som ska förbjudas, utan också hur nya biologiska tekniker ska bedömas.

Det avgörande blir inte om en behandling kallas anti-aging, regenerativ medicin eller genterapi. Det avgörande blir vad den faktiskt gör med kroppen, vilka risker den medför och om den kan ge en otillåten prestationsfördel. Det är en utveckling som antidopningsorganisationerna behöver följa redan nu, innan behandlingarna eventuellt når idrottsarenorna.