Peptidhormoner

Svenska Antidopingbiblioteket. Senast reviderad 2026-10-07.

Peptid- och proteinläkemedel

Proteinläkemedel omfattar bland annat rekombinant framställda analoger av kroppsegna hormoner, genetiskt eller kemiskt modifierade långverkande derivat, terapeutiska antikroppar och rekombinanta fusionsproteiner. De är inte bara lovande terapeutiska medel vid många sjukdomar, utan kan också vara relevanta som prestationshöjande substanser inom idrott.

I en översikt beskrivs klassiska och nya proteinbaserade terapier med förmodade effekter på muskeltillväxt och erytropoes, och både etablerade och potentiella strategier för att upptäcka dem i dopningskontrollprover diskuteras.

Att upptäcka proteinläkemedel i dopningskontrollprover är förknippat med många utmaningar. Det krävs inte bara tillräcklig analytisk känslighet, utan också entydig identifiering och differentiering från kroppsegna analoger. Proteinernas strukturella komplexitet, och särskilt förekomsten av posttranslationella modifieringar som glykosylering, kräver dessutom avancerade tekniker som immunanalyser och vätskekromatografi kopplad till högupplösande tandemmasspektrometri. Det är därför av största vikt att kontinuerligt förbättra befintliga dopningstester och att söka efter nya eller förbättrade biomarkörer som indikerar proteindopning.

Dopingens nya era

Jakten på farmakologisk prestationshöjning har utvecklats från den utbredda användningen av anabola androgena steroider till nya substanser som peptider och peptidanaloger. Peptider marknadsförs som mer selektiva och förment säkrare alternativ, och påstås främja muskeltillväxt, fettmetabolism, återhämtning och antiinflammatoriska effekter.

Deras farmakologiska egenskaper, bland annat förbättrad stabilitet och högre receptorspecificitet, har gjort dem attraktiva både inom medicinsk forskning och i kroppsbyggarmiljöer. Trots den ökande populariteten är det kliniska vetenskapliga underlaget för användning av peptider inom idrotten begränsat. De flesta publicerade studier undersöker terapeutisk användning under kontrollerade doseringsregimer, inte de höga doser eller kombinationsprotokoll som är vanliga inom kroppsbyggning.

Nya data pekar på potentiella risker, bland annat kardiovaskulär belastning, insulinresistens, dyslipidemi och psykiatrisk instabilitet. Den i stor utsträckning oreglerade försörjningskedjan förvärrar riskerna, eftersom produkterna ofta är felmärkta eller kontaminerade.

Reglerande organ som WADA har svarat genom att utveckla och utvidga metoderna för att upptäcka dessa substanser. Analytiska utmaningar kvarstår dock, på grund av peptidernas strukturella likhet med kroppsegna hormoner och deras korta halveringstider.

Utanför elitidrotten är omfattningen av peptidanvändning i den allmänna befolkningen okänd. Anekdotiska rapporter och den omfattande marknadsföringen i sociala medier tyder på en ökande användning bland motionärer på gym, även bland yngre personer, men det saknas studier av förekomsten. Det är en viktig kunskapslucka.

Peptider representerar alltså en ny fas i användningen av prestationshöjande substanser, men de är fortfarande experimentella substanser vars långsiktiga risker är dåligt kartlagda. Till dess att longitudinella studier har klargjort deras säkerhet och förekomst bör användning av peptider inom såväl tävlingsidrott som motionsidrott betraktas som förenad med betydande risker och som etiskt problematisk.

Vad menas med peptidhormoner?

Peptider är kedjor av aminosyror, samma byggstenar som proteiner består av. När ett antal aminosyror kopplas ihop bildas en peptid. Längre kedjor brukar kallas proteiner, men gränsen är inte helt skarp. Insulin består exempelvis av 51 aminosyror och brukar beskrivas som både ett peptidhormon och ett proteinhormon.

Peptidhormoner bildas i olika endokrina celler och fungerar som kemiska budbärare. De transporteras med blodet och påverkar andra celler och organ genom att binda till specifika receptorer. Här skiljer de sig från steroidhormoner.

Peptidhormoner är i regel vattenlösliga och kan därför inte enkelt passera cellmembranet. De binder i stället till receptorer på cellens yta och startar en signaleringskedja inne i cellen. Steroidhormoner, exempelvis testosteron, östrogen och kortisol, är fettlösliga. De kan passera cellmembranet och binda till receptorer inne i cellen, där de bland annat kan påverka genuttrycket.

Det är viktigt att skilja mellan ett peptidhormon och en peptid som påverkar hormonsystemet. En peptid behöver inte själv vara ett hormon. GHRP är exempelvis en peptid som stimulerar frisättningen av kroppens eget tillväxthormon.

Varför är peptider intressanta inom dopningen?

När WADA talar om peptidhormoner, tillväxtfaktorer, relaterade substanser och mimetika omfattar det ett mycket bredare område än bara de klassiska hormonerna. I den förbjudna gruppen S2 finns bland annat erytropoietin och EPO-relaterade substanser, tillväxthormon, IGF-1, GHRH-analoger, GH-sekretagoger och GH-frisättande peptider, vissa tillväxtfaktorer samt substanser som påverkar motsvarande biologiska signalvägar.

Det är framför allt fem egenskaper som gör peptiderna intressanta ur dopningssynpunkt.

1. Man kan stimulera kroppens egen hormonproduktion

Ta tillväxthormon som exempel. Det går att tillföra GH direkt, men man kan också försöka få hypofysen att själv öka sin GH-frisättning, med GHRH-analoger eller GH-sekretagoger.

Då tillför man alltså inte själva hormonet, utan trycker på kroppens egen hormonella gaspedal. Den ökade GH-signaleringen kan i sin tur påverka IGF-1, proteinsyntes, kroppssammansättning och andra fysiologiska processer. WADA:s lista för 2026 omfattar uttryckligen flera sådana substanser.

Det är ett viktigt steg i utvecklingen: från att tillföra ett hormon till att manipulera kroppens egen hormonproduktion.

2. Peptider kan utformas för mycket specifika signalvägar

Den kanske mest anmärkningsvärda utvecklingen är att peptider kan konstrueras för att påverka en specifik receptor eller signalväg. Forskningen kan alltså gå betydligt längre än att bara försöka höja koncentrationen av ett hormon. Ett exempel är myostatin.

Myostatin fungerar som en biologisk broms på muskeltillväxten. Om signaleringen blockeras kan muskeltillväxten öka. Det finns därför stort intresse för substanser som påverkar myostatin- och aktivinsystemet, och WADA följer bland annat utvecklingen av hämmare av aktivinreceptorsystemet och substanser som kan neutralisera myostatin.

Det öppnar för en annan typ av prestationsmanipulation: inte bara mer av ett hormon, utan att ta bort kroppens broms.

3. Peptider kan användas för återhämtning och vävnadsreparation

Peptider marknadsförs allt oftare med påståenden om förbättrad återhämtning, läkning och vävnadsreparation. TB-500, ett syntetiskt derivat relaterat till thymosin beta-4, är ett exempel som därför har uppmärksammats av antidopingforskningen.

BPC-157 är ett annat exempel som ofta dyker upp på internet. Det marknadsförs som en läkningspeptid, men den vetenskapliga dokumentationen är begränsad och substansen är inte ett godkänt läkemedel för dessa ändamål. WADA placerar BPC-157 i S0, gruppen för icke godkända substanser.

Här uppstår ett problem: marknadsföringen kan ligga långt före den vetenskapliga dokumentationen. Det kan också skapa en ny form av dopning, där målet inte behöver vara att bli starkare, utan att kunna träna hårdare och återhämta sig snabbare.

4. Nya peptider kan utvecklas snabbt

Modern läkemedelsforskning har gjort det möjligt att utveckla och modifiera peptider på ett sätt som tidigare var betydligt svårare. Forskaren kan börja med ett naturligt hormon eller en annan biologiskt aktiv peptid, identifiera vilken del av molekylen som binder till receptorn, och därefter modifiera molekylen för att öka effekten, göra den mer stabil, förlänga halveringstiden eller göra den mer selektiv.

För ett läkemedelsföretag är målet att skapa ett säkert och effektivt läkemedel, men samma vetenskapliga utveckling kan få en helt annan konsekvens på dopningsmarknaden.

En experimentell substans behöver inte vara ett godkänt läkemedel för att bli intressant för en dopare. En molekyl kan beskrivas i en vetenskaplig artikel eller ett patent, testas experimentellt och sedan dyka upp på den internationella marknaden för så kallade research chemicals. Antidopingorganisationerna kan därför behöva förhålla sig till substanser som ligger långt före den etablerade läkemedelsutvecklingen.

5. Det kan vara svårt att hitta peptiderna i ett dopningsprov

Många peptider bryts ned snabbt. De kan förekomma i mycket låga koncentrationer, vissa liknar kroppens egna ämnen, och det kan vara svårt att veta vilka nedbrytningsprodukter man ska leta efter.

För vissa peptider kan det därför vara nödvändigt att analysera blod i stället för urin. Laboratorierna utvecklar avancerade analysmetoder, bland annat immunologisk anrikning kombinerad med högupplösande masspektrometri.

Det finns en intressant paradox: ju bättre antidopinglaboratorierna blir på att upptäcka traditionell dopning, desto större kan intresset bli för substanser som påverkar kroppens egna signaleringssystem. Det betyder inte att peptider automatiskt är osynliga för dopingkontrollen, men tekniken måste hela tiden hinna ikapp nya molekyler.

Var kommer nästa peptiddopning först?

Om man ska göra en framtidsspaning är kroppsbyggning, fitness och andra kraft- och muskelidrotter särskilt intressanta. Muskelhypertrofi är ett direkt mål, GH- och IGF-1-systemet är attraktivt, myostatin är en potentiell biologisk broms, återhämtning och vävnadsreparation är centrala, och experimentella preparat förekommer redan i vissa miljöer.

Därefter kan utvecklingen bli intressant inom explosiva idrotter som sprint, kastgrenar, tyngdlyftning och andra styrkeidrotter. På längre sikt kan även uthållighetsidrotten påverkas, där måltavlan kan vara erytropoes, syretransport eller cellernas energiproduktion. Men där är steget från biologisk effekt till verklig prestationsförbättring ofta mer komplicerat.

Det riktigt intressanta är därför inte en enskild peptid, utan utvecklingen av själva dopningsprincipen. Den gamla modellen var att ge kroppen mer av ett hormon. Den nya modellen kan vara att manipulera den signalväg som får kroppen att själv producera mer, eller att sluta bromsa det man vill öka. Det kan handla om GH-frisättning, erytropoes, muskeltillväxt, blodkärlsbildning, energimetabolism eller vävnadsreparation.

När doparen inte längre bara tillför en främmande substans, utan försöker trycka på kroppens egna biologiska knappar, blir gränsen mellan läkemedel, experimentell behandling och prestationshöjning alltmer komplicerad.

Fragment av tillväxthormon

Peptiderna AOD-9604 och hGH 176–191 är intressanta i dopingsammanhang eftersom de är fragment av humant tillväxthormon och marknadsförs framför allt med hänvisning till fettförbränning. Deras plats i dopingsammanhang är betydligt tydligare än deras dokumenterade medicinska nytta.

hGH 176–191 är en kort peptid som motsvarar de sista 16 aminosyrorna i humant tillväxthormon. Tanken bakom peptiden är att den delen av GH-molekylen skulle kunna ha lipolytiska effekter, det vill säga stimulera nedbrytningen av fett, utan att ge hela GH-molekylens effekter.

Det är en viktig skillnad. Vanligt GH påverkar bland annat tillväxt, proteinomsättning, glukosmetabolism och IGF-1-systemet. hGH 176–191 utvecklades däremot som ett försök att isolera GH:s fettmobiliserande effekt. Problemet är att mycket av entusiasmen kommer från prekliniska experiment och kommersiell marknadsföring, medan dokumentationen för en kliniskt relevant fettminskande effekt hos människor är betydligt svagare.

AOD-9604 är en modifierad variant av hGH 176–191. Utvecklingen var specifikt inriktad mot fetma och fettförbränning. Tanken var att stimulera nedbrytningen av fett och samtidigt undvika de klassiska effekterna av GH i full längd, exempelvis påverkan på IGF-1, tillväxt och blodsocker. Det gör AOD-9604 särskilt intressant ur dopingsynpunkt: det är ett exempel på hur man försöker plocka ut en önskad effekt av ett hormon utan att använda själva hormonet.

WADA placerar AOD-9604 och hGH 176–191 under S2, peptidhormoner, tillväxtfaktorer, relaterade substanser och mimetika. De är alltså förbjudna hela tiden, både i och utanför tävling. Det betyder dock inte att WADA därmed har slagit fast att de är effektiva prestationshöjare. Förbudet omfattar också substanser som är farmakologiskt relaterade till förbjudna hormoner och som kan användas för att manipulera fysiologiska processer.

Insulinfragment

Ett protein- eller peptidhormon är inte nödvändigtvis en enda funktionell enhet. Olika delar av molekylen kan bidra till receptorbindning, receptoraktivering, stabilitet och andra biologiska effekter. Genom att isolera eller modifiera en del av molekylen kan man ibland få en peptid med en mer avgränsad effekt.

Insulin är ett bra exempel, men med en viktig reservation. Insulin består av två kedjor, A- och B-kedjan, som hålls samman av disulfidbryggor. Den biologiska effekten beror på hela den tredimensionella strukturen och på hur insulin binder till insulinreceptorn. Man kan därför inte enkelt klippa av en liten bit och förvänta sig att just den biten behåller insulinets effekt. Genom strukturell och molekylärbiologisk forskning kan man däremot identifiera delar av hormonet som är viktiga för receptorbindning eller signalering och därefter konstruera syntetiska peptider eller peptidanaloger.

Hittills har man inte funnit någon del av insulinmolekylen som kan användas terapeutiskt. Däremot används insulindelar mycket inom diagnostik och laboratorieforskning, men oftast för att känna igen eller mäta insulin, inte för att efterlikna dess blodsockersänkande effekt:

• Insulinets C-peptid är den mest klassiska kliniska tillämpningen. När proinsulin klyvs till insulin och C-peptid frisätts de i ungefär ekvimolära mängder, och C-peptid används därför för att bedöma den endogena insulinproduktionen.
• Insulinpeptider och epitoper används inom immunologisk diagnostik och forskning, bland annat för att framställa eller karakterisera antikroppar mot insulin.
• Delar av insulin kan användas som antigen i immunologiska analyser, för att fånga eller identifiera antikroppar som känner igen insulin.
• Insulinfragment används också inom forskning om insulinreceptorn och om autoimmunitet vid typ 1-diabetes.

Detta illustrerar en viktig princip: ett proteinhormons olika delar kan användas för helt andra ändamål än hormonets ursprungliga biologiska funktion. C-peptid är ett särskilt tydligt exempel, eftersom den kommer från samma ursprungsmolekyl som insulin men saknar insulinets hormonella effekt. Att en peptid är en del av ett hormon betyder alltså inte automatiskt att den behåller hormonets biologiska effekt.

Myostatinfragment

Myostatin är ett protein som hämmar muskeltillväxten. Det är därför intressant att det är en del av myostatinmolekylen, propeptiden, som själv kan användas för att hämma myostatin och därigenom i princip påverka muskelmassa och prestationsförmåga.

Myostatin (MSTN eller GDF-8) bildas först som ett större prekursorprotein som bryts ned till myostatin. Den mogna delen är den biologiskt aktiva tillväxtfaktorn. Propeptiden fungerar däremot som en broms: den binder till den mogna myostatindimeren och håller den i ett inaktivt eller latent tillstånd.

Ur dopingsynpunkt är det riktigt intressanta små bitar av propeptiden. Forskare har identifierat korta peptidsekvenser från myostatins propeptid som kan behålla den myostatinhämmande effekten. En region i propeptidens N-terminala del har visat sig viktig, och ännu kortare peptider har experimentellt kunnat hämma myostatin.

Det har lett till utveckling av så kallade myostatinhämmande peptider. En studie om antidopinganalys undersökte exempelvis sex sådana peptider, varav flera var härledda från myostatins egen propeptid. De är ett mycket konkret exempel på principen: man tar en liten del av ett kroppseget protein och använder den som ett läkemedelsliknande ämne för att blockera proteinets biologiska signalväg. I djurförsök har vissa sådana peptider ökat muskelmassan, och en modifierad peptid ökade både muskelmassa och muskelstyrka hos möss.

Det är emellertid inte visat att detta fungerar som prestationshöjande behandling hos friska människor. Myostatinblockad kan öka muskelmassan betydligt, men kliniska försök med olika former av myostatin- och aktivinhämning har ofta haft svårt att visa motsvarande förbättring av faktisk muskelstyrka eller fysisk funktion.

Ur antidopingsynpunkt är området däremot mycket intressant. Myostatinhämmande peptider betraktas som potentiella prestationshöjande substanser, och det finns redan analytiska metoder för att leta efter dem i dopningsprover.