En svensk avhandling om doping inom idrotten

Den disputerandes sammanfattning av avhandlingen:

Den dopningskultur som idag tenderar att sprida sig utgör en fråga för både idrotten och för samhället. Normativa diskussioner om det etiska i fråga om dopning har huvudsakligen rört frågan om dess berättigande (det vill säga om det bör tillåtas inom idrotten eller ej och på vilka grunder). Denna avhandling utgör ett försök att fästa uppmärksamhet på, och undersöka, vilken relevans och betydelse uppfattningar om ansvarsfrågan har i etiska diskussioner om dopning. Ansvaret för dopning har huvudsakligen varit individbaserat och framför allt lagts på den enskilde idrottsutövaren. Följaktligen har individuella utövare hållits ansvariga för dopning och kommit att betraktas som fuskare, som om de befinner sig i ett vakuum och kan fatta självständiga beslut om sina önskningar, strävanden och handlingar och som om de sällan eller aldrig agerar av tvång eller av andra former av yttre påtryckning.

Huvudargumentet i denna avhandling är att individbaserade uppfattningar om ansvar i dopningsfrågan är problematiska och otillräckliga för att handskas med den komplexitet som dopningskulturen utgör. Jag strävar efter att presentera en alternativ bild av frågan om ansvar i dopningsproblematiken baserad på social praxis, vilket bättre skildrar sättet vi upplever utövande av ansvar när det gäller dopning. Denna alternativa uppfattning erbjuder också betydande möjligheter att bredda och utvidga begreppet och också att utarbeta förebyggande metoder i denna fråga. Grundtesen är idén om att ansvarstagande ofrånkomligen omfattar en social komponent på så sätt att både domaren och den dömde måste ses stå i ömsesidig relation till varandra.

Sammanfattningsvis understryker avhandlingen behovet av att bredda begreppet om ansvar i fråga om dopning och att utvidga ansvarsfrågan till att omfatta även andra aktörer än enbart idrottsutövarna, som på ett eller annat sätt är en del av dopningskulturen, (till exempel tränare, idrottsläkare, beundrare, sponsorer, media, sportjournalister för att nämna några). Jag börjar med den gängse problematiken i dopningsfrågan (få skulle idag förneka att dopning är ett problem) och försöker förstå varför och hur vi tillskriver ansvar till olika aktörer i denna fråga.

Studie 1 tjänar två syften: för det första att peka på bioetikers moraliska/professionella ansvar att utgå från en realistisk och tidsenlig syn på genetik i etiska diskussioner om ”genetic enhancement” och för det andra att peka på det angelägna i att kunniga bioetiker behöver grunda sig på välgrudad empiri. Diskussioner inom bioetik har direkt påverkan på den allmänna uppfattningen. Underförstått är att de flesta idrottsutövare ej har kunskap om de risker ”gene doping”, eller andra former av dopning, medför, och att ogrundade antaganden som framförs i etiska diskussioner om dopning skulle bidra till den ”hype” som omger ”genetic enhancement”. Detta skulle kunna ha oönskade sociala följder då de påverkar beslutsfattare och allmänheten. Dessutom anförs som skäl att normativa påståenden som vilar på bristfälliga eller föråldrade empiriska antaganden, vare sig de är för eller emot dopning, skulle kunna var ohållbara. Bioetiker har ansvar att förhålla sig mer kritiska till det empiriska materialet bakom sina antaganden.

Studie 2 betonar den betydelse emotioner har för reaktioner på dopningsbeteende. Attityder gentemot dopning spelar stor roll när det gäller att befrämja dopning och har som sådan stor inverkan på det sätt vi har förståelse för ansvarsrollen. Bortsett från rationella grunder, utgör affektiva processer ett väsentligt element i attityder mot regelöverträdelser. Sådana känsloyttringar skulle kunna förstås som allmänt mänskliga reaktioner inför regelbrott. Än viktigare verkar de affektiva processer som utövar påverkan både på individ- som social nivå och som kan påverka beteenden och attityder hos individer. Slutsatsen är att fokus på regelbrott och sanktioner enbart på individnivå kan försumma det större sociala perspektivet och skulle på så sätt visa sig vara i långa loppet otillräckligt.

I Studie 3 används fallet med dopning som fusk för att fästa uppmärksamhet på det nödvändiga i att bredda ansvaret för dopning. En av de vanligaste förklaringarna som ligger till grund för frågan om ansvar och skuld, är att dopning är en form av fusk. Idrottsutövare som förklaras skyldiga till dopning benämns vanligen ”drogfuskare.” Det görs vanligtvis gällande att dopning är en form av fusk och således felaktigt eftersom det innebär a) regelbrott, och b) ”unfair advantage.” Med stöd i Peter Strawsons arbete försöker jag presentera en alternativ bild av fusk inom idrotten, nämligen uttryckt som avsaknad av god vilja och respekt.

I Studie 4 behandlas den specifika frågan om idrottsläkarnas ansvar angående dopning i ett försök att beskriva det teoretiska ramverk som kan bredda synen på ansvarsfrågan. Dopning är ett socialt fenomen och ett enögt fokus på enskilda idrottsutövare (eller idrottsläkare) förbiser samhälleliga faktorer som påverkar attityder gentemot dopning. Slutledningen är att dopning är ett komplext socialt fenomen som har lika komplexa orsaker. Inget givet ansvar hos yttre källor som kan förbättra situationen på något vis tycks existera för idrottsläkare. En förändring på detta område kan komma från idrottsläkare som tar på sig nytt ansvar vilket senare kan införlivas i de förväntningar som ligger i deras sociala roll. I mina studier är mitt resonemang om ansvar huvudsakligen inriktat på hur och varför vi tillskriver ansvaret hos individuella aktörer.

I avsnittet Diskussion gör jag ett försök att undersöka innebörden av de argument som presenteras i studierna 1-4 för att utveckla det vidgade begreppet delat ansvar hos grupper inom sportens värld. Jag diskuterar huruvida sociala grupper (sådana som subkulturer inom idrotten, supporters, sponsorer med flera) skulle kunna tillskrivas ansvar och, om så är fallet, hur och i vilken omfattning. Slutligen tar jag itu med den teoretiska ramverk som skulle göra det enklare att tänja ansvarsbegreppet till något bortom individen till att inkludera grupper i idrottsmiljöer. Jag hävdar att medvetenhet om den roll som dessa grupper spelar i sitt stödjande av attityder gentemot dopning tvingar oss att rikta ansvaret åt det hållet. Slutsatsen är att ett vidgat ansvarsbegrepp som inkluderar olika grupper i samhället öppnar våra ögon och kan få till stånd en kulturell omsvängning i hela dopningsproblematiken och leda våra tankar bort från den enskilde individen enbart.

Referens: Atry A, Transforming the Doping Culture: Whose responsibility, what responsibility? doctoral thesis, Acta Universitatis Upsaliensis, 2013.