Olika definitioner på doping som ett etikproblem
Ett betydande problem vid bekämpning av doping är att de definitioner som används är olika för olika intressenter. Den svenska antidopinglagstiftningen är i princip enbart inriktad på hormondoping, och kan endast ändras med långa intervall och är således på ett väsentligt sätt skilt från idrottens dopingdefinition.
Sverige deltog tidigt i utformandet av den konvention mot dopning inom idrotten som antogs av Europarådet 1989, och Sverige anslöt sig fullt ut till konventionen 1990. Riksdagen antog sedan en lag mot dopning i samhället, vilken trädde i kraft den 1 juli 1992. Det främsta motivet för lagstiftningen var dopningsmissbrukets risk för folkhälsan. I 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopningslagen) regleras förbud mot syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat och av tillväxthormon. Lagen har en generisk definition av dessa dopningsmedel vilket innebär att även nya medel som omfattas av lagens definition är förbjudna.
En skärpning av Dopinglagen trädde i kraft från och med 1 april 2011 och det är numera avseende hormonpreparaten förbjudet att införa till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka (annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål).
Sverige var också aktivt i utformandet av den internationella konventionen mot dopning inom idrotten i UNESCO och ratificerade konventionen som första nation 2005. Det innebär att Sveriges regering har åtagit sig ansvaret för att arbeta mot dopning i Sverige.
En internationell harmonisering av arbetet mot dopning inom idrotten kom till stånd först genom tillskapandet av Världsantidopningsbyrån (World Anti-Doping Agency, WADA) i oktober 1999. Det är formellt en stiftelse med säte i Schweiz. WADA ”ägs” av världens regeringar och internationella idrottsförbund till lika delar, och pådrivande av anslutningen till koden har varit att bara länder och idrottsförbund som anslutit sig till WADA får vara med i Olympiska Spel och andra stortävlingar.
Nu för tiden ger WADA ut en ny lista på förbjudna preparat och metoder en gång per år, efter att ha sänt den på remiss till alla signatärer. Ur svensk synvinkel finns det en hel del tveksamheter med listan, men de uppvägs med råge av att listan gäller i alla länder. Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADAs – och därmed Svenska Riksidrotts-förbundets och Antidoping Sveriges – lista och förbuden enligt svensk lag är stora.
Till detta kan läggas att den svenska allmänheten och massmedia oftast redovisar mycket moraliska värderingar av vad som skall räknas som doping: Smärtstillande och lugnande medel tycker man i allmänhet är suspekt och kanske borde förbjudas, medan insulin, cortison etc absolut borde strykas från dopinglistan. Samtidigt ändras inställningen betydligt med tiden – astmamediciner fick förr grönt ljus men anses idag mycket tveksamt hos en stor del av idrottsintresserade. Lättnaden i avstängningstiderna vid bruk av cannabis och kokain (”partydroger”) har också ett tveksamt stöd inom idrottsrörelsen.
Det bör också understrykas att olika länders invånare har mycket olika inställning till vad som skall räknas som dopingpreparat och -metoder och i stor utsträckning till fenomenet doping i sig själv (vilket gör WADAs lista så välgörande). Dessutom har de enskildas ländernas lagar stora skillnader, och medan ett land huvudsakligen låter idrottsrörelsen sköta bestraffningar av ”mindre allvarlig” doping, är all doping kriminaliserad i andra och föranleder polis-ingripanden. I USA har slutligen stiftats en lag som anger att om amerikaner tävlar utomlands mot någon som är dopad och att den dopade avslöjas så kan vederbörande dömas i amerikansk domstol.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det saknas en generell definition av doping som kan användas vid etikdiskussioner om doping, och att sådana diskussioner dessutom hämmas av att juridik, idrott och etik ofta diskuterar dopingfrågor från olika utgångspunkter, liksom att olika länders idrottsrörelser och befolkning inte sällan har olika uppfattningar om vad som skall kallas för doping.
Avsaknaden av konsensus inom området kan tyckas besvärande, men kan också ses som ett friskhetstecken så tillvida att etikdiskussioner om doping har möjlighet att göra sina egna avgränsningar.