Goldmans dilemma

Etikdiskussionen kring ”Goldmans dilemma” baseras på en fråga som ställdes till elitidrottare av läkaren, osteopaten och publicisten Robert M Goldman, och som frågade om idrottarna skulle ta ett läkemedel som skulle garantera dem överväldigande framgång i sporten, men få dem att dö inm fem år. I sin forskning, liksom i tidigare forskning av Gabe Mirkin, svarade ungefär hälften av idrottarna att de skulle ta läkemedlet, medan modernare forskning av James Connor och medarbetare har gett mycket lägre siffror, där idrottare har nivåer av acceptans av dilemmats svar som mer liknar den allmänna befolkningens i Australien.

Gabe Mirkin (född 1935) är en läkare, författare, professor, krönikör och före detta maratonlöpare som varit värd för ett radioprogram om hälsa och fitness i mer än 20 år och skrivit flera böcker om idrottsmedicin. På 1970-talet rapporterade Mirkin att mer än hälften av topplöparna som han tillfrågade, skulle acceptera följande förslag: “Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till en olympisk mästare men döda dig på ett år, skulle du ta det?” Detta överraskade Robert M Goldman (född 1955), kirurg med doktorsexamen i androgen anabola steroiders biokemi, och fick honom att ställa frågan till 198 idrottare i världsklass inom kamp- och kraftsporter: “Om jag hade en magisk drog som var så fantastisk att om du tog den en gång skulle du vinna varje tävling du skulle delta i, från olympisk tiokamp till Mr Universe, under de kommande fem åren, men den hade en mindre nackdel – den skulle döda dig fem år efter att du tog den – skulle du fortfarande ta drogen?” Han fann också att mer än hälften sa att de skulle ta den. Frågan ställdes i början 1980-talet och presenterades av Goldman i boken Death in the Locker Room. Goldman fortsatte med enkäterna vartannat år en period från 1982 till 1995 med samma resultat.

På grund av de chockerande implikationerna resultaten hade kring doping inom idrotten citerades Mirkins och Goldmans resultat flitigt, men de har också kritiserades som tendensiösa och inte baserade på forskning av godtagbar standard. Det finns dessvärre inga källor som gör en grundlig redogörelse för Mirkins studie men resultaten upprepas trots det ofta som fakta. När man bläddrar i litteraturen som refererar till undersökningen är det förvånande att se hur vissa presenterar Mirkins fråga på ett sätt, andra lite annorlunda. Men ingen återger originalfrågan direkt eller erbjuder en referens till källan. I stället hänvisar forskare vanligtvis till Bob Goldmans bok Death in the Locker Room från 1984. Goldman nämner också Mirkins undersökning, men återigen utan någon specifik hänvisning till den. Han gör det dock känt att Mirkin är (med)författare till ” (Goldman, Bush, & Klatz, 1984). Det är dock intressant att notera att också Mirkin i denna bok bara nämner sin undersökning i förbigående. I kapitlet om droger låter han oss veta att: “För några år sedan frågade jag mer än hundra topplöpare och ställde denna fråga: “Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till en olympisk mästare – och även döda dig på ett år – skulle du ta det?” Han anger därefter att: “Till min förvåning uppgav mer än hälften av de idrottare som svarade att de skulle ta mitt magiska piller.” Det är allt! Hur många som faktiskt svarade är exempelvis egentligen okänt. Svaren på Mirkins fråga nämns således endast i förbigående i en bok, men Mirkin beskrev eller publicerade aldrig undersökningen som vetenskaplig forskning.

Connor och medarbetare rapporterade 2009 [Connor JM, Mazanov J. Would you dope? A general population test of the Goldman dilemma. Br J Sports Med 2009; 43: 871-2] att medlemmar av den australiensisk allmänheten, tillfrågade per telefon, överväldigande avvisade Goldmans dilemmas svar. Författarnas slutsats då var att idrottare skilde sig mycket från allmänheten när det gäller deras inställning till risk och seger. En senare undersökning som de genomfördes på ett friidrottsevenemang på elitnivå i Canada [Connor J, Woolf J, Mazanov J. Would they dope? Revisiting the Goldman dilemma. Br J Sports Med 2013; 47: 1-5] visade dock på liknande låga nivåer (cirka 1 %) av acceptans av förslaget om säker seger genom illegal droganvändning följt av döden när 119 män och 93 kvinnor tillfrågades. Om den föreslagna drogen var laglig men dödlig skulle cirka 6 procent ta den, och om den var olaglig men ofarlig sa cirka 12 procent att de skulle ta den. Statistisk regressionsanalys visade att ingen annan variabel var signifikant (kön, tävlingsnivå, typ av sport, etc) och det fanns ingen statistisk skillnad mellan intervjun och onlineinsamlings-metoden. Författarna förklarar denna skillnad i termer av förändrade attityder inom idrotten, både på grund av ökad förståelse för riskerna med dopning och utvecklingen av en tydligare moralisk hållning till doping.

I en vidare uppföljning [González JM, Reed Johnson F, Fedoruk M, Posner J, Bowers L. Trading health risks for glory: a reformulation of the Goldman dilemma. Sports Med 2018; 48: 1963-9] genomfördes en webbaserad undersökning med idrottare i 50 sporter mellan juni 2012 och april 2013. Svar från 2888 idrottare samlades in. En omformulering av Goldmans dilemma ledde till att idrottarna svarade att den ”maximala acceptabla dödsrisken (MAMR)” för att vinna en olympisk guldmedalj varierade mellan 7 och 14 procent mellan idrottare i olika elitsatsningar och sporter. Elitidrottare var generellt mest villiga att acceptera en dödlig kardiovaskulär risk för att vinna en guldmedalj i OS. Detta intervall liknade de risknivåer som patienter accepterar för livsavgörande ingrepp. Resultaten tyder således på att mycket få idrottare skulle förväntas acceptera en doping till det pris som postuleras av Goldman-dilemmat. Risktolerans bland elitidrottare tyder också på att de är medvetna om de potentiella ekonomiska och icke-finansiella fördelarna med en vinst, men också att det finns nackdelar.

Genom att betona de extraordinära tankeinriktningar idrottare vanligen har och de utmaningar detta kan orsaka för utbildare och lagstiftare vidmakthålles den idé om orsaken till droganvändning i elitidrott som har cirkulerat i akademin och journalistiken i decennier. Många har inte bara hört att idrottare är villiga att dö för en medalj, idén är så vitt spridd att den kan påverka lagstiftningen i området. Denna exceptionella karaktär av idrottsmans psyke, får vi veta i olika forum, är en av de viktigaste anledningarna till att det är så svårt att bekämpa doping.

Att idrottare är villiga att riskera sin hälsa för idrottsprestationer bekräftas av en rad sporter som boxning, cykling, amerikansk fotboll, motorsport och utförsåkning, för att bara nämna några. Idrotten kan då ses som en tillflyktsort där människor kan få intensiva upplevelser baserade på mycket adrenalin i samband med risktagande. Viljan att ta risker är dock inte ett uttryck för att vara obekymrad över att skada kroppen utan snarare ett uttryck för att se hur långt kroppen kan prestera. Om idrottare dopar sig för att vara konkurrenskraftiga motsäger det inte en vilja att hålla kroppen frisk. Det är också värt att komma ihåg att de flesta läkemedel som används för att förbättra prestationsförmågan inom idrotten är läkemedel som framtagits för att hjälpa sjuka människor att bli friska, inte tvärtom. Vissa idrottare kan ha en légèr inställning till kosttillskott, vitaminer och kanske också smärtstillande medel, men när det kommer till mer potenta droger eller faktiska dopingmedel eller metoder kommer de med all sannolikhet att reflektera över konsekvenserna av vad de gör. Så man bör inte extrapolera från det faktum att idrottare tar risker till en utsaga som säger att idrottsutövarna är villiga att ta år av sitt liv bara för att vinna, sätta rekord eller ha en chans till ett proffskontrakt.

Resultaten från Mirkin-undersökningen och Goldman-dilemmat upprepas emellertid fortfarande och används som bevis för det extraordinära tänkesättet hos elitidrottsutövare. Av tre skäl är denna upprepning, om inte dödlig, så åtminstone skadlig för idrotten. För det första undergräver upprepandet förtroendet för de akademiker och journalister som vidarebefordrar de tveksamma källornas uppgifter. För det andra, på falska premisser riskerar de att påverka lagstiftning, regler, förordningar och utbildningskampanjer. För det tredje återger de fördomar om droger och sport när undersökningsresultatens konklusioner är att idrottare är sportidioter i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Sammanfattningsvis:

Det kända begreppet Goldmans dilemma baseras på undersökningar av mycket tvivelaktigt vetenskapligt värde

Resultaten av studierna ter sig numera snarast som en vandringssägen och har mycket liten relevans för dagens dopingproblem

Fortsatt upprepande av studien riskerar att flytta fokus från de verkliga problemen idag till något som för stunden kan tyckas med intressant att diskutera