Värderingar och etik i idrott och doping

Värderingar och etik i idrott och i doping

Oavsett om en idrottsutövare vinner genom ojust spel eller genom doping eller genom någon annan form av lurendrejeri är det fråga om fusk. Avseende doping finns det så många skäl att avstå från doping och så bleka skäl – utöver egoism och individualism – att förespråka doping att de som bekämpar doping har rätten på sin sida med bred marginal. Om någon tävlande använder dopingmedel är det inte ett skäl för andra att börja, om nästan alla använder det är det heller inte ett skäl att börja – doping förblir fusk och det innebär en orättvis fördel så länge någon enda inte använder dopingmedel. Doping är således inte ett ekonomiskt, socialt eller utbildningsdilemma utan en fråga om etik och moral.

Etik är, enkelt uttryckt, ett system av regler och principer som tillsammans ger vägledning till en individ eller en grupp av personer om hur man gör för att handla ”rätt.” Det finns således – exempelvis inom idrotten – inte en etikregel utan det finns myriader av regler eftersom varje idrottsgren har sina speciella frågeställningar och knäsatta principer för vad som är rätt och vad som är fel. Det flesta idrottsetiska regler utgår emellertid från Imanuell Kants sätt att resonera, det vill säga att etiken helt och hållet grundad i det rena praktiska förnuftet. Han utgår således från ett deontologiskt perspektiv där man handlar av plikt snarare än på grund av konsekvenserna av sina handlingar: ”one must do the right thing simply because it is the right thing to do.”

Det finns andra som hellre vill basera idrottens etik på konsekventialismen enligt Jeremy Bentham. Han hävdade att en handling är rätt om, och endast om, dess konsekvenser är minst lika bra som de för varje alternativ handling och ifall den inte är rätt är den fel. Även om dessa etikregler skiljer sig åt strävar de båda efter att nå ett allmänt ”gott” mål som skall gör tillvaron för alla bättre.

Inom idrotten är moralen – det praktiska handlandet enligt etikreglerna – det som skall avgöra om vi skall lyda eller inte lyda de regler som satts upp inom idrotten. Dessa kan emellertid i längden inte överleva om de inte baseras på vad en stor majoritet av de idrottande tycker är rätt och fel. Offside-regeln i fotboll kan i sig aldrig vara rätt och fel – i sjumannafotboll på halverad plan spelar man ju oftast utan offside – men för att kunna tävla måste man vara överens om att antingen tillämpa regeln eller inte. Svårare blir det emellertid att i fotboll bedöma vad som är ”filmning”, men alla fotbollspelare ser det i princip som lika mycket fusk som att inte följa offside-regeln. Fair play kan då förstås som ett sätt att använda strategi och teknik som är i linje inte bara med vad reglerna säger utan med vad idrotten syftar till – det vill säga etiken. I WADAs regelverk finns det således nedskrivet spirit of sport, som de flesta idrottsutövare inte har någon svårighet med att förstå, men som de som försöker har svårt att definiera i ord.

Baronen Pierre de Coubertin är känd för att ha myntat det välkända ordstävet “Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl.” Han sa också:

Before all things it is necessary that we should preserve in sport these characteristics of nobility and chivalry which has distinguished it in the past, so that it may continue to play the same part in the education of the peoples of today as it played so admirably in the days of ancient Greece.

För många inom den moderna idrotten är fair play fortfarande ett kärnvärde men det stora trycket på idrottarna att vinna har gjort det allt svårare att följa denna linje. Idrotten har många implikationer inte bara för idrottsutövaren utan också för familjen (idrotten ger den enda inkomsten för många familjer, och stora framgångar kan ge ekonomiskt oberoende livet ut), lagmedlemmar, tränare och ledare, managers, sponsorer och naturligtvis alla fans. Det gäller att vinna för att tillfredsställa många, och finns det genvägar till vinsterna kan det te sig mer lockande än någonsin. Kanske till och med ”vinna, kosta vad det kosta vill” kan ta över inställningen i elitidrotten – vilket banar väg för doping om det kan göras med liten risk att bli upptäckt. En guldmedalj i ett stort mästerskap kan dessutom sopa bort tidigare tillkorta-kommanden. Det kan då leda till att den enskilde idrottsutövaren slutligen står inför att ta ställning till att följa sin egen moral eller att fuska, varav doping sannolikt är ett av de enklaste och bästa sett ur resultatsynpunkt.

Resonemanget innebär att idrottsutövaren ser det moraliska dilemmat men samtidigt ser sig själv som en del av ett större sammanhang där de egna värderingarna inte alltid kan stå över gemenskapens krav och värderingar. Det krävs då en betydande inre styrka både för att ta steget att dopa sig respektive att orka stå emot. Dessutom kan det i denna situation vara så att ingen av de båda sidorna av problemet är svart-vita. Vad eventuella avslöjanden skulle leda till är också mycket beroende på den sociala situationen; den som bor i en afrikansk kåkstad får vid ett eventuellt avslöjande sannolikt bo kvar där, medan en framgångsrik västerländsk elitidrottare förlorar sin ekonomiska försörjning, sitt anseende och kanske det vederbörande ser som det viktigaste i livet. Det kan då också vara svårt att bära att för alltid bli kallad fuskare trots att man ansträngt sig maximalt under lång tid och försakat mycket men sedan bli dömd och uthängd för något som jämfört med annat i livet endast var en detalj. Vad som är rätt och vad som är fel kan således balanseras mycket olika beroende på den sociala situationen och var idrottsutövaren befinner sig i sin idrottskarriär.

De stora idrottsgrenarna i världen är tveklöst lagsporterna där fotboll intar en dominerande plats. Till lagsporter dras framför allt de personer som trivs i en nära social kontext där vederbörande både kan känna glädje och trygghet. Att då ”förråda” sitt lag och sina lagkamrater kan tyckas vara ett straff i sig genom att man när det avslöjas blir utan den sociala gemenskapen – man får inte vara med regeltekniskt och de forna lagkamraterna är inte säkert lojala längre. För lagidrottare är det vanligt att man både vinner och förlorar tillsammans och den som inte deltar i detta kan inte vara med längre. Det är ett hårt straff.

Utilitarism eller nyttoetik föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Ofta sammanfattas läran lite ytligt i devisen ”största möjliga lycka åt största möjliga antal.” Inom idrotten blir en sådan tolkning av det etiskt rätta svår att försvara för de flesta trots att utilitarismen i vissa fall blir uppenbart rimligt. Om en idrottsutövare dopar sig – och inte blir avslöjad – och sedan vinner guldmedaljer kan det ge en mycket stor glädje och stolthet hos miljoner personer från exempelvis samma land. Lyckan kan tyckas var ”enkel” men för inte så få kan den ge meningsfullhet i tillvaron på ett sätt som inte går att beskriva i rationella termer. Man kan också hävda att när den senare dopingfällde Lance Armstrong arrangerade välgörenhets-uppvisning och alltruistiskt drog in miljoner dollar till behövande och utsatta cancersjuka så gjorde han något gott. Kanske till och med det fusk som dopingen innebar kan balanseras upp av det goda det förde med sig?

Lance Armstrong har ofta fått stå som sinnebild för dopingen, både det fuskande och de fantastiska prestationerna. Själv har han yttrat i juli 2013 i Iowa avseende doping: It wasn’t a pretty time. I didn’t invent it and I didn’t end it’.

Referens: Adams I. Carine J, Emmerson D. Doping in sport: Lance Armstrong, a case study (Chapter 22, pp. 169-190). In, Palmer, C. (Ed.) The sports monograph: critical perspectives on socio-cultural sport, coaching and Physical Education. SSTO Publications, Preston, UK, 2014.