Misstagsdoping

Det är mycket vanligt att idrottsutövare använder kosttillskott – av de svenska idrottare som dopingtestas visas ungefär hälften vid testtillfället använda minst ett kosttillskott – och det är främst i denna grupp man träffar på ”misstagsdoping.” Med det begreppet avses då att idrottsutövaren fått i sig något dopingklassat preparat och testat positivt trots att vederbörande inte haft någon intention att dopa sig. Hur substansen då kommit in i kroppen spelar ingen roll under förutsättning att idrottsutövaren inte vetat att det var något förbjudet som kommit in i honom eller henne.

WADAs nedbrutna statistik talar för att 6-10 procent av de som har testat positivt vid dopingtest gjort det på grund av det som kan kallas misstagsdoping, “unintentional doping cases”, definierat genom att antidopingorganisation inte utdömt något straff trots positivt dopingprov och dispens inte funnits. Dessa siffror kan då sättas i relation till att senaste årens litteratur talar för att 11-15 procent av kosttillskott avsedda för idrottsutövare visats innehålla dopingklassade preparat. Alternativt kan misstagsdoping berott på användning av mediciner som inte behövt recept och som köpt som behandling av exempelvis förkylning. Just på denna indikation innehåller exempelvis en betydande andel av det som kan köpas efedrin eller efedrinliknande substanser.

I dessa fall har vanligen idrottsutövare varit i god tro att preparaten inte innehåller någon dopingklassad substans och därför inte gjort någon undersökning om detta. Detta kan i sin tur beror på att idrottsutövaren inte inser problemets vidd och djup eller att han eller hon chansar på att det inte innehåller något förbjudet. Oftast innebär det att idrottsutövaren inte satt sig in i frågan om vad kosttillskott respektive receptfria läkemedel innehåller och inte heller har ägnat frågor kring doping särskild uppmärksamhet – ibland av ointresse, ibland för att mer konkreta, praktiska frågor dyker upp och kräver uppmärksamheten. Man bör dessutom förstå att det finns de idrottsutövare som tycker att det är svårt att läsa text om dylika saker och tycker att det är ”för teoretiskt.” Ytterligare idrottsutövare tror säkert att ”det inte är så farligt” att bli påkommen med att ha någon otillåten substans från kosttillskott eller receptfri medicin i sig om man försäkrar att det inte varit medveten doping och man lovar att inte göra det igen.

Det finns väl dokumenterat att även erfarna elitidrottsutövare inte bryr sig om att kontrollera ingredienserna i vad de får i sig även när det rör sig om tidigare inte kända läkemedel, kosttillskott eller om livsmedel. Detta understryker vikten av att alla idrottsutövare nås med undervisning i någon form avseende vilka regler som gäller när det gäller dopingpreparat. Det är främst en fråga om att ändra ett beteende, det vill säga att få idrottsutövaren att inse att det är han eller hon som är ansvarig för vad som sväljes ned – strict liability – och att därför personen måste skydda sig själv mot dopingpreparat. Idrottsutövaren måste således lära in vad som gäller avseende doping och sedan uppdatera denna kunskap för att förstå de aktuella riskerna.

För de aktuella situationerna behövs strukturerade forskning om beteendemodifikationer och hur motivation till antidoping kan påverkas. I de studier som finns har man klart kunnat länka viss motivation till ökad risk för doping och det är då rimligt att försöka omsätta denna kunskap i praktiska åtgärder. Ur ett sociokognitivt perspektiv är det visat att unga idrottare har större motståndskraft mot misstagsdoping om de inser att miljön de umgås i är avvisande mot doping och ser antidoping som något positivt. Dessa kunskaper sammantagna borde vara tillräckliga för att skapa ett program mot doping (och misstagsdoping) – dock bör varje sådant program följas av en utvärdering för att inför framtiden kunna veta hur satsningar mot doping skall ske.