Idrottens förrättsligande

Antidopingens förrättsligande

Juristen Johan Lindholm förklarar hur idrottens status förändrats inom juridiken och hur det är särskilt tillämpligt på doping. Begreppet ”förrättsligande” används emellertid på olika sätt i olika sammanhang och kan betyda olika saker. Begreppet har sitt ursprung i sociologin och används för att beteckna en tendens i det moderna samhället där den skrivna rätten (lagar och regler) utvidgas i två bemärkelser, dels genom att lagar och regler antas på områden som tidigare inte varit föremål för formell reglering (rättens expansion), dels genom att lagarna och reglerna blir mer detaljerade (rättens ökade densitet). Begreppet kan beteckna en process varigenom rättslig kontroll, huvudsakligen lagstiftning antagen av en demokratiskt vald lagstiftare, ersätter godtycke och nepotism. Förrättsligande står då för förutsebarhet och processuell rättvisa och är nära förknippad med ett starkare skydd för grundläggande rättigheter. Makten förskjuts då från lekmän, politik och politiker till juridik och jurister. Detta är tydligt inom antidopingen där WADAs regler blir allt mer omfattande och allt mer detaljerade och dopingdiskussionen inte sällan gått från hederlighet och moral till juridiska spetsfundigheter.

I litteraturen uttrycks ofta uppfattningen att idrottens förrättsligande har ett nära samband med idrottens kommersialisering. Inte sällan skylls denna utveckling på jurister och agenter som lurar idrottsutövare att slita idrottsliga tvister på rättslig väg i syfte att själva tjäna pengar.

Ett första argument mot förrättsligandet är att rättens inträde innebär en kvalitativ försämring av de styrande normernas materiella innehåll. Förrättsligande i form av externt påtvingade normer ger upphov till konkreta normkonflikter men även mer subtila (interna) förändringar kan förändra de styrande normerna i en oönskad riktning så att de passar den idrottsliga verksamheten sämre.

Det hävdas att idrott skiljer sig från andra sektorer av samhället i det att idrotten i högre grad regleras genom formella regler som ska säkra tävlan (konkurrens) på lika villkor men även innehåller eller bygger på lek. Ett argument som då framförs mot idrottens förrättsligande – i synnerhet förrättsligande i form av utvidgad eller mer detaljerad lagstiftning – är att det hotar idrottsrörelsens rätt till självstyre. Förvisso har individen frivilligt valt att delta i idrottsrörelsen och denne har teoretiskt ett inflytande över de idrottsliga normerna, men många idrotter är mycket stora rörelser och organiserade internationell i en pyramidal struktur med långa avstånd mellan individ och beslutsfattande. Inom antidopingen förekommer idag nästan enbart formella regler och etik och moral får står tillbaka.

Eftersom det framförs flera argument mot idrottens förrättsligande kan det tyckas märkligt att idrottsrörelsen i stort välkomnar lagstiftarens inblandning för att bekämpa doping och efterfrågar samarbete mellan lagstiftaren och idrottsrörelsen för att koordinera lagstiftning relaterat till doping. Idrottsrörelsens främsta kritik mot gällande lagstiftning mot doping är att den inte är tillräckligt långtgående, till exempel efterfrågar idrotten som nämnt kraftigare rättsliga sanktioner. Avsaknad av allvarligare konflikter mellan idrottsliga dopingregler och rättsliga regler för bekämpning av doping innebär att det materiella argumentet mot förrättsligandet inte aktualiseras vad gäller doping. Genom att doping i sin helhet förskjuts från den idrottsliga verksamheten tappar många av argumentet mot förrättsligandet av fenomenet sin bärighet: idrottsrörelsen har ingen idrottslig relation till den som dopar sig vilket medför att relationsargumentet faller, förekomsten av doping är inte en del av idrottens identitet varför den hotas av rättsliga inblandningen inte heller aktualiserar identitets-argumentet och det saknas egentligt intresse från idrottsrörelsens sida att på ett smidigt sätt lösa den uppstådda konflikten med den dopade, vilket är centralt för konfliktslösnings-argumentet.

Det är lätt att påvisa att dopingens fokus flyttats från vad som är rätt och fel till vad som står i regelböckerna. Var det så vi ville ha det?

Referens: Lindholm J. Idrottens förrättsligande. Varför är doping speciellt? ur Görel Granström (red.), Förrättsligande. Rapport från 2011 års forskningsinternat, Rapporter och texter från juridiska institutionen vid Umeå universitet, nr 6/2011, s. 63-76