Idrottens dopingregler ur ett moraliskt och medicinskt perspektiv

Idrotten har som en del av sin utveckling gradvis byggt ut ett regelverk om hur idrotten skall utövas, hur man skall tävla, hur klubbar och förbund skall organiseras och finansieras, hur idrottsutövare skall kunna byta klubb, för att bara ta några exempel. Förbud mot doping aktualiserades förhållandevis sent, och den första dopingtestningen i Sverige gjorde först 1981 efter att de första reglerna mot dopping godkänts. Trots det tillhör idag antidopingreglementen en av de största regelsamlingarna inom idrotten, vilket sannolikt berott på dels att de ekonomiska implikationerna av doping (fusk) varit så stora, dels att både dopingen och antidopingen utvecklats tekniskt så snabbt och diversifierat.

Eftersom antidopingreglerna blivit så omfattande och detaljerade är det idag endast ett fåtal personer i Sverige som är riktigt insatta i dem, och – ärligt talat – det räcker med detta lilla antal då det gäller antidoping i allmänhet. I vissa dopingfall kan det också behövas speciellt kunniga personer (gärna med formell juridisk kompetens) som behöver tillfrågas, men då kan man också få uppbackning av den samarbetande internationella sakkunskapen.

Här skall inte göras något försök att täcka in hela dopinglagstiftningen på det utrymme som står till buds, utan i stället göras några nedslag i regelhandboken och de tankar som kan finnas kring regelutformning. Tankarna är spridda, men förs här fram från ett perspektiv som inte är juridiskt utan mer socialt-moraliskt-medicinskt och som kan ses som det författaren tycker är särskilt svårtolkat eller kanske till och med tveksamt.

Behov av regler i fotboll och kulstötning

Om man skall tävla måste det finnas vissa regler för att kampen skall bli rättvis. Reglernas utformning skall inte ses som statiska utan något som utvecklats organiskt till vad de är idag, och man måste förstå att många regler eller hela avsnitt med stor säkerhet kommer att ändras efter hand. Vanligen sker dock ändringarna i små steg och sker på grund av att nya yttre omständigheter – exempelvis medicinsk och social utveckling, ekonomi och teknik – ändrat på idrottens förutsättningar.

Det är självfallet för varje idrottsintresserad att det finns en offside-regel i fotboll. Inte för att den måste finnas utan för att man vill att spelet skall se ut på ett visst sätt. Spelet skulle se helt annorlunda om man valde att inte ha offside-regeln. Man har å andra sidan inte någon icing-liknande regel, som i ishockey, vilken även den skulle ändra på spelets utformning. Denna typ av regler skulle kunna utformas på flera olika sätt, men när man väl beslutat att ha dem eller inte ha dem måste alla följa dem för att spelet skall bli meningsfullt. Om man tycker att en regel är dålig, kan man ändra på den – men då måste alla vara överens. Alla idrottsregler är skapade av människor och har därmed fel respektive förtjänster.

På samma sätt har man bestämt att kulan för herrar i kulstötning skall väga 7,26 kg (16 engelska pund) och damernas 4,0 kg. Naturligtvis kunde man ha bestämt att herrarnas kula skulle väg 10 eller 20 engelska pund, men en sådan regeländring skulle med all sannolikhet lett till nya tekniker i utförandet av kulstötning och kanske också rekryterat elitkulstötare med helt andra egenskaper än dagens. Men … om vi nu har bestämt att herrarnas kula skall väga 16 engelska pund så måste alla använda kulor av just denna tyngd om man skall kunna tävla mot varandra.

När det gäller regler för att förhindra och beivra doping i idrott tycks det betydligt svårare att skriva regler, men grundinställningen är lika klar: man skriver regler för att alla som tävlar skall veta vad som gäller så att tävlandet skall ske på så lika villkor som möjligt. Reglerna är avsedda att stödja de grundläggande värderingar man har inom idrotten, men samtidigt tillfredsställa juristerna krav på klarhet och den medicinska vetenskapens krav på mätbarhet, medicinsk variabilitet och relevans. De borde emellertid dessutom ta hänsyn till både elitidrottare och motionärer, till äldre och barn, till handikappidrott, fotboll och bowling, till rika klubbar och länder till fattiga klubbar och länder, och så vidare. Svårigheterna uttryckes väl av ett utlåtande från idrottens högsta skiljedomstol, Court of Arbitration for Sport, från 2020/A/7579 och 7580:

It is the nature of the relevant rules that they are inflexible in principle yet applied to a great variety of circumstances on a one-size-fits-all basis. The sanctions are uniform in their definition but not in their effect; years of eligibility have different impact on athletes depending the kind of physical prowess their sport happens to require.

Argument emot dopingreglerna

Det finns två – kanske tre – relevanta argument mot doping, vilka båda i någon mån har med de västerländska, liberala friheterna att göra, det vill säga argument som har sin grund i hur vi vill leva och vad vi vill uppnå i livet. Till dessa två kan man lägga argumentet att de medicinska riskerna är mer begränsade än vad antidoparna vanligen redovisar.

Jag bestämmer själv över min kropp

I det samhälle vi lever i har varje människa inte bara en skyldighet att göra rätt för sig utan också en rättighet att utforma sitt liv efter egna möjligheter (så länge det inte går ut över någon annan). Det innebär faktiskt att vi tillsammans har förklarat att individen också har rätt att ta beslut som en majoritet skulle beteckna som dåliga. Vi får således både dricka skadliga mängder alkohol, vi får röka och vi får äta så att vi blir sjukligt överviktiga. Vi får till och med i nuvarande laguppfattning vägra att vaccinera oss mot covid-19 trots att det uppenbarligen ger en risk att vi blir så sjuka att vi belastar sjukvården i så hög grad att personalen inte orkar med sitt arbete och att patienter prioriteras bort från respiratorer när det inte finns tillräckligt många.

Vi får också köra motorcykel trots att vi vet att cirka var femtionde motorcyklist under ett år råkar ut för en potentiellt livshotande skada. Ridning är tillåtet även om vi vet att det dör någon flicka varje år efter att ha blivit kastad av en häst och att någon blir förlamad i en stor del av kroppen efter att ha brutit nacken men överlevt. Mindre dramatiskt – ur samhällets synvinkel men knappast ur individens – är att det sker ett stort antal benbrott och ledbandsskador i knäna efter utförsåkning i skidor. Det beskrivna kan beläggas med aktuell statistik och ekonomerna kan visa siffror på de stora kostnaderna för individ och samhälle.

Mot denna bakgrund är det då uppenbart att vissa människor kan tycka att de själva bör få bestämma om de skall dopa sig eller inte – så länge det bara (eventuellt) skadar dem själva. Varför gränsen skall dras så att alkohol och tobak är på ena sidan och doping på den andra kan knappast förklaras logiskt.

Jag vill att min kropp skall prestera så bra som är möjligt

De som ägnar sig åt idrott gör det oftast för att de vill kunna prestera så bra som möjligt i enlighet med det Olympiska mottot: “Citius, altius, fortius.” Det var Pierre de Coubertin som föreslog mottot och som han lånade dem från sin vän, Henri Didon, en fransk munk som arbetade som rektor och idrottslärare på en skola i Arceuil strax utanför Paris, men det gäller fortfarande 125 år senare.

Det är en rimlig mänsklig önskan att försöka prestera så bra som möjligt (fysiskt och psykiskt, vilket inom idrotten dessutom måste ske samtidigt) och vi beundrar ofta de idrottare som genom långvarig, målmedveten och hård träning kan prestera bättre och bättre – och kanske till slut vinna medaljer på någon nivå. Vi accepterar också utan tvekan att normala motionärer får dricka kaffe för att bli lite piggare (och prestera bättre), vi godkänner sömnmedel och kanske lugnande medel för den som är alltför nervös dagen innan en tävling och utanför idrotten säljs det preparat för att gå ner i vikt och preparat för att öka potensen. Dessa exempel faller på den godkända sidan av prestationshöjare liksom varierande psykologiska metoder och höghöjdsträning för att öka antalet röda blodkroppar (medan däremot exempelvis blodtransfusioner anses både moraliskt förkastliga och regelvidriga). För vart år som går blir gränsen i dessa sammanhang mellan det tillåtna och det otillåtna allt svårare att definiera samtidigt som pressen på att göra högklassiga prestationer snarare ökar.

Om man ser ur samhällets sida vore det – förutsatt att risken för biverkningar är mycket låg – egentligen inte bara rimligt att tillåta vissa prestationshöjande medel utan det vore kanske till och med önskvärt att friska personer använde dem. Tänk om alla med kroppsarbete tog anabola steroider i en dos som gjorde att de blev starkare och mer målmedvetna, om de som behövde vara extra uthålliga tog en liten dos erytropoietin (”bloddoping”) eller amfetamin eller den som har ett intellektuellt krävande arbete tog lite modafinil inför varje arbetspass. Med stor sannolikhet skulle då de arbetande prestera lite grann bättre och om biverkningarna sakandes och kostnaden för preparaten var låga skulle vinsten per arbetstimme vara betydande – vore inte det bra?

Med samma argumentation borde man kunna försvara ett allmänt bruk av dopingmedel inom idrotten. Så gott som alla idrottsutövare vill ju prestera bättre och här finns ett sätt att öka prestationsförmågan. Varför då inte ge idrottarna och deras åskådare möjligheten att se fler prestationer av hög klass? – allt förutsatt att riskerna var små och möjligheten att få tillgång till preparaten var lika för alla. Självfallet går det inte att göra så idag eftersom reglerna förbjuder doping, men om vi ändrar reglerna så att doping inte längre klassificerades som fusk och den civila lagen inte längre såg doping som lagvidrigt, varför skulle vi avråda från bruket då? Åtminstone etikskälen blev då ganska vaga.

De medicinska skadorna av doping är mycket begränsade

Ett ytterligare skäl att förhindra doping är att de kan leda till sjukdomar, som kostar pengar, ger lidande och som ju i grunden är onödiga. Detta uttalande är sant, och ur vetenskaplig synvinkel kan man fastslå att bruk av cannabis och kokain på sikt minskar den intellektuella kapaciteten, amfetamin ger hjärtrytmrubbningar, erytropoietin kan ge blodproppar i hjärnan, anabola steroider ger hjärtsjukdom och ett aggressivt beteende ledande till våldsdåd, för att bara nämna några säkerställda biverkningar.

Skall man föra en logiskt korrekt diskussion bör emellertid biverkningsriskernas frekvens och grad också beaktas. Då kan man ur ett medicinskt perspektiv konstatera att bördan på sjukvården av komplikationer till doping är mycket, mycket liten. Mot det kan invändas – med rätta – att biverkningarna kan vara symptomgivande först efter mycket lång tid. Vi vet således att anabola steroider kan ge fertilitetsrubbningar så att den som tagit anabola steroider under några år kring 20-årsåldern inte kan få barn vid 30 år, demensen efter cannabis och hjärtsjukdomen efter anabola steroider kanske inte blir uppenbara förrän efter 20-30 år, och den ökade risken för vissa cancerformer kanske kan beläggas ytterligare senare. Detta då inte sagt som försvar för dopingen utan som en grund för eftertanke innan man yttrar sig för tvärsäkert.

Om man emellertid sätter dopingmedlens biverkningsart och -grad i relation till vad som händer om man röker eller använder för mycket alkohol så är det uppenbart att tobak och alkohol är mycket, mycket farligare. Motargumentet att doping inte behövs och därför varje biverkan är onödig kan naturligtvis ställas mot att bruket av tobak och alkohol inte heller är nödvändigt.

Ur samhällssynpunkt är med all sannolikhet de psykiska effekterna av anabola steroider den viktigaste biverkan, och det är ett argument som mer sällan förs fram. Hos de som är psykiskt instabila från början kan tillförseln av testosteron ge en aggressivitet som kan bli fullständigt katastrofal och vi vet att bruket av anabola steroider i de kriminella gängen är mycket stort – de står ju dessutom för det mesta av smuggling och försäljning av dopingmedel – och att många av deras våldsdåd sker under inverkan av anabola steroider. Bruket ger inte bara en aggressivitet utan också en minskning av empatin, vilket således gör att brukaren bryr sig mindre om sina föräldrar, livsledsagare och eventuella barn men dessutom kan bete sig hänsynslösare mot alla andra vederbörande träffar på. Om anabola steroider skulle släppas fria skulle denna typ av biverkningar ytterligare accentueras eftersom biverkan är dosberoende.

Argument för att förbjuda doping inom idrotten

Riksidrottsförbundet framför som sina starkaste dokument mot doping att det är fusk att dopa sig eftersom det kan ge fördelar framför de mer än 99 procent av tävlingsidrottarna som inte dopar sig. En känsla för ärlighet och rent spel ligger i idrottens natur och det är orättvist om inte alla följer gemensamt uppsatta regler.

Det kan dessutom vara farligt att dopa sig, och att äventyra hälsan för att vinna genom doping strider både mot idrottens grundidé, samhällets värderingar och medicinsk etik.

Doping skadar idrottsrörelsens trovärdighet. Doping utgör därigenom ett allvarligt hot mot idrottsrörelsen, inte minst vad gäller ungdomsidrotten. Som folkrörelse kan man inte tillåta sig att motverka det ideal som strävar att göra idrottsutövarna friska till kropp och själ.

Det är olagligt att dopa sig. Att hantera eller inta dopingpreparat är förbjudet enligt svensk lag och kan ge fängelsestraff. Även om idrottsrörelsen inte skall ha någon polisiär funktion måste den ta sitt ansvar för att det inte inom verksamheten förekommer något som samhället definierat som kriminellt – man kan inte ta emot pengar av skattebetalarna och sedan motverka det bidragen syftar till.

Riksidrottsförbundet har då förklarat motståndet mot doping med:

vinnaren ska kunna glädja sig över en ärlig seger

förloraren ska kunna känna sig trygg i att ha förlorat i ärlig kamp

åskådaren ska var förvissad om att resultatet inte är en följd av förbjudna medel och metoder

Ett annat sätt att uttrycka det, sammanfattas väl av den kanadensiska antidopingorganisa-tionen CCES som säger: ”Doping är förbjudet eftersom den underminerar glädjen med sport och jakten på mänsklig och sportslig fulländning.”

Argumenten kan kompletteras och fördjupas genom ytterligare några aspekter.

Ingen ungdomsidrott

För barn och tonåringar är idrott en viktig del av den dagliga sysselsättningen och glädjen, och barnen uppmuntras ofta av sina föräldrar att delta eftersom det ger friskhet, kamratskap och en uppfostran i social gemenskap. Det är emellertid för nästan alla i grunden otänkbart om man måste dopa sig för att få bli tillräckligt bra för att få vara med i laget. Inga rimligt tänkande föräldrar skulle väl tillåta sina barn att ta dopingklassad medicin för att prestera bra. I så fall skulle ungdomsidrotten dö ut och i förlängningen slå ut även idrott för vuxna.

Inget samhällsstöd

Samhället satsar miljardbelopp på idrotten varje år, vilket i förlängningen betyder skatte-pengar (som alltid kan användas till något annat om vi som samhälle hellre vill det). Den största andelen går till idrottsplatser och idrottshallar, men det betalas också stöd till Riksidrottsförbundets organisation och till antidoping, till ungdomsidrotten som aktivitetsstöd och mycket annat. Detta gör politikerna på medborgarnas uppdrag, men det är bara möjligt om man tror att detta är något bra. Oftast hänvisar man – med rätta – till att idrotten ger ett friskare Sverige, men också till att idrotten i sig ger en glädje. Om nu i stället idrottens bidrag till folkhälsan skulle vara sämre och kanske till slut öka sjukligheten och att idrotten skulle öka våldsbrott och kriminalitet vore det orimligt att ge skattepengar till idrotten.

För att samhället skall ge skattepengar till idrotten måste den vara en positiv samhällsfaktor.

Ingen ände på konstgjordheten

Det kanske mest intressanta är tanken på ”vart skall det sluta?” Att Djugården, Malmö FF och Elfsborg skulle ersättas av Astra, Pfizer och Sandoz vore ju en rimlig första utveckling men hur skulle det gå på individnivå. Med den takten som den medicinska forskningen har måste vi inse att gendoping kommer att vara en realitet inom något decennium. Den kommer inte att drivas av någon idrottsforskning, men möjligheten att kunna bota många medfödda sjukdomar och en del – eller kanske alla – cancrar gör forskningen om gener ostoppbar. Om man då tänker sig en kombination av ny genteknik som gör att man kan öka och minska tillväxten av muskler, om det finns mediciner som gör att hjärtat kan arbeta mer effektivt och om det finns mediciner som kan göra idrottsutövaren starkare och mer målmedveten i sin träning så är det bara en första liten aning om vad man kommer att kunna åstadkomma i framtiden. Men … den nya tidens dopade idrottsutövare blir då en sorts övermänniskor där deras egen mänsklighet har fått ge vika för vetenskapliga experiment som ger fantastiska prestationer. Är det så vi vill ha det? Låt mig hoppas att det inte är så.

Medicin vid diabetes, astma och ADHD

Ur medicinsk vetenskaplig synvinkel kan det anses säkerställt att personer med vanliga folksjukdomar som diabetes, astma, rygg- och ledsjukdomar, psykisk ohälsa med flera mår bättre om de är fysiskt aktiva. Vid flertalet av tillstånden är det till och med en del av den medicinska behandlingen att träna fysiskt och oavsett en sjukdoms art och grad är det en fördel att vara i psykiskt bra form – vilket man har större möjlighet att vara om man är väl fysiskt tränad.

Vissa sjukdomar har indirekt ett samband med idrott. Det är exempelvis visat att många barn får ökade astmabesvär vid bollidrotter inomhus, vid konditionskrävande idrotter utomhus med mera, men att träning i vatten ger en lindring. Det har lett till att idrottsintresserade barn med astma är överrepresenterade i simning eftersom det endast är där som de kan få utlopp för hela sin träningspotential, vilket senare ger att en stor andel av de duktigaste simmarna behandlas för astma (överrepresentationen har blivit mindre tydlig på senare år beroende på bättre astmamediciner, som gjort handboll, fotboll och löpning lättare att delta i för astmatiker).

En omvänd aspekt på detta är längdåkning på skidor där elitidrottssatsningar kräver mycket träning i kallt väder. Den som då åker långa sträcker (fem mil eller mer är ingen ovanlig träningsdos i många sammanhang) andas in mycket stora mängder kall luft i lungorna. Detta är den sannolika orsaken till att elitidrottsåkarna visat sig ha en mycket hög frekvens av astma, trots att barnidrottare i samma idrott inte har astma. I exempelvis norska längd-åkningslandslaget har tidvis cirka 70 procent av åkarna haft astma definierad efter noggranna medicinska mätningar.

Sammantaget finns det alltså många elitidrottare som har astma och endast kan vara med om de får rätt astmamedicin. På likartat sätt finns det diabetiker och personer med psykiatriska tillstånd (exempelvis ADHD) och många andra sjukdomar som måste få sin dopingklassade medicin för att kunna idrotta. För dessa finns det utförliga regler som föreskriver vad som skall krävas för att dispens skall kunna ges – självfallet måste idrotten ge förutsättningar för att också personer med kroniska sjukdomar skall kunna vara med. I Sverige finns det en välfungerande fristående dispenskommitté som utfärdar dispenser.

Ett teoretiskt – och möjligen praktiskt – problem är att det finns situationer då en dos av medicinen finns förskriven för att idrottsutövaren skall ha samma förutsättningar som tävlande utan sjukdomen men att vederbörande tar en högre dos. Om man som exempel tar testosteron som på dispens kan (och skall) ges till en man som fått testiklarna bestående skadade eller bortopererade på grund av cancer så kan personen få en direkt dopingeffekt om testosteronet ges i onödigt stor dos. Hur stor dos som skall ordineras är dock svår att fastställas eftersom halten av hormonet i blodet inte är helt avgörande, och att det är svårt att utifrån ett enstaka urin- eller blodprov avgöra vilka doser som har givits – halten man mäter är ju så beroende på när intaget skedde i förhållande till mätningen. Det är mycket ovanligt att någon med dispens blir fälld för att överanvänt sin medicin – men är kanske ändå inte helt ovanligt och det är mycket svårt att fastställa. Ett känt exempel på detta är den förre elitcyklisten Lance Armstrong som fick ena testikeln bortopererad och efter det fick dispens för att ta extra testosteron (en indikation som är medicinskt tveksam vid fall av ensidigt bortopererande av testiklar),

I samband med andra dopingavslöjanden har det också framkommit att dispenser utfärdats på falska premisser med eller utan dispensgivarens goda minne. Visserligen skall allt dispensunderlag vara tillgängligt på engelska så att WADA kan göra granskningar i efterhand, men med tanke på det stora antalet dispenser (borde gälla 5-10 procent av alla idrottsutövare när diabetes, astma och liknande räknas in) är det inte sannolikt att WADA kan granska annat än genom ett fåtal stickprov. I elitsammanhang bör emellertid alla dispenser ses på med stort allvar eftersom felaktigt givna godkännande innebära en legalisering av doping, och som i alla mänskliga sammanhang finns det svårbedömda gränsfall respektive personer som är beredda att fuska om det går. Denna problemställning är inte tillräckligt beaktad i reglerna.

Värdet av WADA

Det enskilt största framsteget för antidopingen är utan tvekan bildandet av WADA (World Anti-Doping Agency, ”Världsantidopingbyrån”). Denna världsomspännande organisation som bildades 1999 på initiativ av den Internationella Olympiska Kommittén, regeringar och företrädare för mellanstatliga organisationer i hela världen är ansvariga för det regelverk som styr idrottens antidopningsarbete i hela världen. Organisationen ägs av regeringarna till 50 procent och de internationella idrottsorganisationerna till 50 procent och har en budget för 2022 på 47 316 200 USD. WADA är utgörs idag av en tung byråkrati, som till betydande del styr sig själv, men som kontrollerar alla de nationella antidopingorganisationerna och framför allt slår ner på alla tendenser till att antidopingen inte sköts enligt regelboken respektive inte sköts oberoende från stat och idrottsorganisationer.

Initialt ägnade sig WADA nästan enbart åt själva dopingtesterna, men efter hand har organisationen utförligt reglerat inte bara hur testningen, transporten, analyserna och bestraffningarna utgående från dopingprover, utan också utbildning, övervakning av de nationella antidopingorganisationerna, övervakning av WADA själv, forskning, dispenser, med mera. Den gradvisa uppbyggnaden gör byråkratin tung och nästan ogenomtränglig, men är också en garant för att det gäller ”likhet inför reglerna” både på individnivå, mellan olika idrottsgrenar och mellan olika länder.

Styrkan hos WADA är att antidopingen har samma regler överallt och att samarbete sker över nationsgränserna. Det är således omöjligt att under någon längre tid favorisera det egna landets idrottsutövare genom för dålig övervakning eller för låga straff. Alla – det vill säga alla – nationella dopingdomar granskas kontinuerligt och om WADA ser att de inte följer internationell praxis (vanligen varit alltför förlåtande) överklagas domarna. Organisationen ser också till att laboratorierna är ackrediterade och kräver att varje nationell antidoping-organisation har en organisation för utbildning av ledare och aktiva.

Likhet inför lagen och likriktning av de nationella reglerna har genom WADA blivit standard, vilket är viktigt i en värld där elitidrotten inte ser några nationella gränser och där det finns mycket stora kommersiella intressen. Ett problem är naturligtvis att fattigare länder inte kan spendera så mycket pengar på antidoping som rikare länder, men detta kan till någon del kompenseras av att de rikare länderna testar de fattigaste ländernas idrottsutövare när dessa tävlar utomlands. Internationella Olympiska Kommittén, som ju disponerar mycket stora ekonomiska resurser, kan också i någon mån ge fattiga länder ekonomisk stöttning till antidopingverksamhet.

Fullständigt ansvar

En mycket stor majoritet av alla idrottsutövare förordar starkt de nuvarande reglerna mot doping – liksom allmänheten – men det finns några aspekter som är svåra att förstå. En av dem är regeln om strict liability (strikt ansvar).

Erkännande kan ge kortare straff

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att de i varje situation skulle vara ansvarig för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett kraftigt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Svårt att försvara sig mot misstagsdoping

Men … om idrottsutövaren faktiskt inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig för att säga ”jag vet inte.”

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänslig till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter so mi verkligheten varit något annat, att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det är inte den anklagande anti-dopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. I exempelvis det fall att idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Svart-vita regler

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingåmatt visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig skulle varje normalt tänkande dopad att det vore bästa att på något sätt hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna har kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel är varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller något dopingklassat preparat har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis en läkare – riskerar att råk mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollerar andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!

Fyrkantiga dopingregler

Läkare och sköterskor har ofta en viss vördnad inför juristernas lagar och regler eftersom de är avsedda att skilja det orätta från det rätta. Även om man kan acceptera att det finns ett visst tolkningsutrymme också sedan lagarna stiftats är hela tiden målet att man med hjälp av lagboken skall kunna fria eller fälla. Medicinsk vetenskap är däremot i grunden statistiskt baserad, det vill säga att man efter att ha studerat många patienter med samma sjukhistoria eller symptom, eller med samma röntgenbild eller blodprov, så vet man hur många av de drabbade som sjukdom 1, sjukdom 2 eller sjukdom 3 och som blir friska av behandlingarna x, y och z, och så vidare. Medicinarna letar alltid efter det som kan ge samma säkerhet i att fria eller fälla som vad juristerna gör, men kommer med stor säkerhet aldrig att nå dit om man ser den stora individualiteten bland sjukdomar och bland patienter.

När det gäller dopingreglerna är emellertid medicinarna mindre imponerade och tycker oftast att juristernas lagar blir för fyrkantiga eftersom de är skriva med tanken att ”one size fits all.” Läkaren och sköterskan vet att det kan finnas olika bakgrund till att något har hänt och att olika människor kanske skall behandlas olika även om samma symptom har uppkommit. Dessutom känner sig varje medicinare tveksam till att straff som till synes är rättvisa enligt devisen ”likhet inför lagen”, verkligen är rättvisa. I verkligheten kan ett bestämt straff ge betydande skillnader mellan olika personer beroende på ålder, idrottsgren, elitklassning, etcetera.

Medicinaren måste skilja på hjärtinfarkt och snuva

När man följer dopingregelboken finns det ingenting som talar för att man kan utreda enklare dopingbrott på annorlunda sätt än om man står inför fall baserat på amfetamin, anabola steroider eller bloddoping. Det kan för en medicinare liknas vid att utreda alla sjukdoms-misstankar lika. Läkare är emellertid lärda att man måste kunna lägga olika resurser och snabbhet på den som drabbats av hjärtinfarkt, cancer eller svårtrafikolycka jämfört med den som har en banal förkylning, fått soleksem eller stukat foten.

När det gäller misstänkta dopingbrott utreds de dock på ett enhetligt sätt oavsett idrottsutövarens status och avsett vilken typ av regelbrott som avses. De innebär att en motionär som tagit ett kosttillskott med någon dopingklassad substans i utreds på samma sätt som en elitidrottare som tjänar mångmiljonbelopp per månad efter att ha bloddopat sig eller tagit anabola steroider. Om misstanken bekräftas i det första fallet kommer idrottsutövaren kanske bli avstängd från att delta i organiserad träning på ett gym i 6 eller 12 månader, men kan i övrigt fortsätta att motionera nästan som vanligt. Omgivningen får bara reda på dopingstraffet om någon går in på en avsides sida hos antidopingorganisationen, men avslöjas inte om man letar på den mer officiella sidan där tävlingsidrottande dopades avstängningar framgår. Den allmänpreventiva effekten av avstängningen är minimal trots att den psykologiska effekten på individnivå kan vara katastrofal (hur vanligt detta är förblir dock vanligen okänt eftersom det är osannolikt att effekterna av domen följs upp).

Om det däremot rör sig om en elitidrottare som fälls för doping blir effekterna helt annorlunda. Vanligen kan allmänheten då ta del av domen i massmedia, vilket ger en betydande allmänpreventiv effekt genom att antidopingen och dopingreglerna uppmärksammas och de lokala idrottsföreningarna visar ett nymornat intresse för frågorna liksom specialförbunden. På individnivå blir avstängningseffekter av en elitidrottare också av helt annan dignitet. Av massmedia blir idrottaren uthängd så att åtminstone alla idrottsintresserade vet vad som hänt – dopingryktet hänger dessutom ofta kvar för all framtid och bleknar mycket långsamt. Dessutom får elitidrottaren ofta ett yrkesförbud eftersom vederbörande inte får träna och tävla med sin klubb eller inte ens får vara med som funktionär. De flesta elitidrottare i Sverige har inget annat arbete än sin idrott och har därigenom vid avstängning inte heller någon inkomst – i de flestas sponsorskontrakt står att sponsorpengar skall lämnas tillbaka om doping påvisats – vilket innebär att en avstängning oftast i första hand blir ett ekonomiskt straff och först i andra hand en bortovaro från idrott. Tråkigt är det naturligtvis också att lämna ifrån sig medaljer, segerpremier, segernoteringar och rekordresultat. Sammantaget ger emellertid samma dom mycket olika effekter beroende på idrottsutövarens status, vilket inte tas upp i WADA-reglerna på ett intellektuellt sätt.

Ytterligare ett problem är trubbigheten i straffskalan avseende vilket dopingmedel som använts. I grunden – med vissa modifieringar – finns bara två straff: det långa och det kortare. Det längre straffet (i första hand fyra års avstängning vid första gångens dopingstraff, vid upprepad överträdelse fördubblat) döms ut vid bruk av anabola steroider, amfetamin och bloddoping, och liknande. Om någon tagit en enstaka tablett i experimenterande syfte eller om dopingen ingår i en utarbetad plan över lång tid och med många preparat blir straffet detsamma. Om det verkligen stämmer att den norska skidåkaren endast tog en läppsalva som innehöll en anabol steroid är det konstigt att brottet i sig jämställs med det som utdömts när någon tagit ett flertal anabola steroider regelbundet under flera år eller bloddopat sig systematiskt med blodtransfusioner eller kombinationer av flera olika dopingmetoder (i ärlighetens namn skall påpekas att straffet för norskan slutligen blev påtagligt nedsatt). Det saknas således en nyansering i brottsbeskrivningen, vilket kan vara bekymmersamt.

I andra ändan av en tänkt brottsskala finns det på WADAs förbjudna lista en rad preparat som har ringa eller ingen alls dokumenterad dopingeffekt. De östeueuropeiska preparaten meldonium och trimetazidin är exempel på det senare och de i kosttillskott ofta förekommande higanemin och metylhexanamin de förra. Eftersom de står på dopinglistan kommer de emellertid att utredas med samma noggrannhet som bloddoping och doping med anabola steroider. Alla dopingpreparat kan inte vara lika viktigt och en nyansering av vad som skall ses som önskvärt att bekämpa borde övervägas. När man talar om troféjakt i Afrika – i sig en mycket tveksam verksamhet – talar man om de ”fem stora”, och på motsvarande sätt borde man koncentrera sig på att bekämpa de ”tre stora” (anabola steroider, bloddoping och amfetamin) inom idrotten. När man talar om doping med de ”tre stora” i samma andetag som astmamediciner, insulin, kobolt och potenshöjande medel är risken stor att man trivialiserar dopingbrotten – det tycks mer som hårklyverier ibland, vilket skadar hela antidopingverksamheten.’, och allmänheten, inkluderande idrottsutövarna, förstår inte skillnaderna.

Ledarna bakom

Ett intellektuellt stort bekymmer för antidopingkrafterna är att man har varit och är så inriktad på att jaga de idrottsutövare som dopar sig. Man borde förstå att åtminstone när det gäller elitidrottarna är det idag synnerligen osannolikt att idrottsutövaren skaffar och ger sig dopingpreparat helt på egen hand. Det är betydligt mer sannolikt att dopingen sker med tränarens och ledarens goda minne eller kanske till och med på dennes initiativ. Trots det kommer denna dimension av dopingen sällan att diskuteras och ännu mer sällan att bestraffas.

Det är direkt sällsynt att en elitidrottare idag sköter sig helt själv, och mycket mer vanligt att en framgångsrik idrottsutövare har ett helt ”enourage” (engelska för ”följe”) som sköter tränings- och tävlingsförberedelse, sponsring, annan ekonomi, resor och liknande. Det finns inte sällan en manager, en läkare, en sjukgymnast, en massör, en psykolog och flera också med i bilden. Att hålla denna krets, som är så intresserad i en elitidrotts prestationer, utanför eventuell doping ter sig svårt eller kanske helt omöjligt. Trots det så kommer – om doping avslöjas – enbart idrottsutövaren att få någon sanktion. Detta är inte bara orättvist utan det är dessutom missriktat. Om en elitidrottare blir fasttagen om avstängd för doping borde man ta i beaktande också i vilken grad entouraget varit medansvarigt.

Över huvud taget har ledarnas roll i dopingen givit förhållandevis liten uppmärksamhet. Det ges visserligen kurser för ledare tillsammans med idrottare som en kunskapsöverföring om doping och antidoping, men djupare än så har man sällan borrat. Inom forskningen borde förhållandet mellan idrottsutövare och ledare – inte mint idrottsläkare – undersökas närmre. Vi vet idag tämligen väl hur idrottsutövarnas moraliska inställning till doping influerar deras faktiska dopingsbenägenhet och vi vet i vilken grad tillåtna kosttillskott och mediciner predisponerar för doping. Däremot vet vi alltför lite i vilken grad ledare påverkar idrottarnas inställning till doping, och vilka attityder och allmänna stämning i samtalen som kan påverka dopingbenägenheten i positiv och negativ riktning. En sannolikhetsbedömning är att idrottsledarnas tankesätt och sätt att uttrycka sig kan påverka idrottsutövarna i mycket hög grad, inte minst i de yngre åldersgrupperna och att det finns idrottsledare som i grunden är positiva till doping.

Utöver detta har vi kännedom om att det finns ledare inom idrotten som direkt smugglar och förmedlar dopingpreparat till idrottsutövarna och sannolikt tjänar mycket pengar på verksamheten. I pilotundersökningar av de personer som dömts i civil domstol för dopingbrott undersökts och det visar sig att en inte obetydlig andel av de dömda samtidigt är medlemmar i föreningar som tillhör Riksidrottsförbundet. Om detta innebär att de också förmedlar dopingpreparat och propagerar för doping vet vi inte, men blotta kännedomen om att de dömda också har en fot inom idrottsrörelsen gör att man borde undersöka dessa personer närmre. Om man kan bryta dopingkedjor för förmedling av dopingpreparat och dopingpropaganda gör man sannolikt mycket större nytta än då man fångar någon enstaka idrottare som dopat sig, och då är de som dömts i civil domstol en god ingångsväg.

Juristernas intåg

I många avseenden har vi i Sverige en benägenhet att ta efter beteenden från USA – både dåliga och bra. I USA har juristerna blivit alltmer engagerade i enskilda dopingärenden, vilket säkert kan hänföras till den amerikanska traditionen om att snabbt engagera advokater i olika tvister och att dessutom döma till höga skadestånd, som kan locka både jurister och idrottar i hopp om att tjäna pengar genom att inte bara vinna på idrottsbanan utan också i domstol (även om minst lika många förlorar).

Under de senaste har vi sett en liknande utveckling i Sverige där högprofilerade idrotts-utövare som anklagats för doping snabbt har anlitat professionella advokater – men i några fall också icke-professionella juridikintresserade. Intåget av juristerna är naturligtvis inte enbart en negativ utveckling – även om en betydligt större del av antidopingsorganisationens redan mycket begränsade resurser kommer att gå till juridiska spetsfundigheter – eftersom de dopingsmisstänkta sannolikt får en större möjlighet att få sin sak bättre belyst ur sin egen synvinkel genom advokathjälp. Det fodras dock att den eller de anlitade advokaterna verkligen satt sig in i regelverket, vilket inte alltid varit fallet (att vara en duktig brottmålsadvokat i civil domstol tycks i något fall närmast vara en belastning eftersom man inte tror sig behöva kunna också det speciella i idrottens regler). En för alla oönskad ”biverkan” har också blivit att dessa (ännu relativt fåtaliga) fall dragit ut länge på tiden, vilket för de flesta idrottsutövare varit mycket påfrestande.

Det som blivit mest bekymmersamt är emellertid att juristernas bidrag närmast har lett till en ökad olikhet inför reglerna. Det finns nämligen i grunden ett problem i att en betydande andel av de dopinganklagade idrottarna inte har haft förmågan (språkmässig, tradition, mental kapacitet eller på annan grund) att på ett rimligt sätt kunnat svara för sig när antidoping-organisationen gjort sina utredningar. ”Inga kommentarer” eller kommentaren ”Jag skall aldrig göra så mer” har förekommit i stället för att man försökt klarlägga vad som skett och vilka förmildrande omständigheter som kan tänkas ha förelegat i de fall dopingbrott kunna påvisas. Om då en liten andel elitidrottare får kvalificerad juridisk hjälp kommer klyftan mellan dem och de som inte alls kan bidra i utredningarna att bli orimligt stort. Lösningen på detta problem är dock knappast att göra förutsättningarna sämre för de som har ekonomiska resurser att använda advokater utan att finna ett system där de utan resurser och förmåga att be om hjälp skall få medhjälpare som vägleder dem under utredning av dopingmisstankar.

Avslutningsord

Antidopingens regler är en omfattande regelsamling som varje idrottsutövare och idrottsledare måste anpassa sig till. Reglerna är emellertid i vissa avseenden tämligen olika idrottens övriga regler:

reglerna beslutas nästan enbart utanför vår egen räckvidd; vi har de regler som WADA gemensamt beslutar om

det finns en tydligare etisk grund för reglerna än vad som är vanligt inom idrotten (och resten av civilsamhället)

reglerna är uppenbarligen dynamiska – de förändras i en takt utan motstycke på grund av medicinska och moraliska värderingar

Idag är antidopingens regelverk bland de mest omfattande regelverken inom idrotten, vilket gör det svåröverskådligt, men eftersom det samtidigt så tydligt speglar samhällets utveckling är det också spännande att följa. Sista ordet är inte sagt, men det senaste måste vi förhålla oss till.

Referens: Andrén-Sandberg Å. Idrottens dopingregler ur ett moraliskt och medicinskt perspektiv. I: Bessman S, Pallin C, Malmsten K. Svensk Idrottsjuridisk Förening. Artikelsamling 2022. Stockhol: Idrottsjuridisk skriftserie Nr 27, 2022: 19-33.