sammanställning ETIK i DOPING och ANTDOPING

ETIK i DOPING och ANTIDOPING

World Anti-Doping Code (WADC) beskriver att det finns ett inneboende värde med sport som kan uttryckas som att man vill fira den mänskliga andan, kroppen och sinnet, och som återspeglas i andra värderingar än att vinna eller vara först i någon idrottstävling. Idrottsandan inkluderar etik, rättvist spel och ärlighet. Antidopingverksamheten är baserad på denna etiska grund och stöds över hela världen. Motargumenten mot antidopingen är att det inte finns någon substantiell definition av begreppet “idrottsanda”, och att kampen mot doping bygger på en icke-transparent etikgrund bestående av tvivelaktiga påståenden om rättvisa inom sport och termer som “lika spelplaner”. Medicinsk etik är inblandad i denna diskussion på grund av läkarnas avgörande roll i antidopingpolicyer och -metoder samt utveckling och administrering av ergogena (enegrigivande) substanser eller metoder för idrottare. Denna läkarroll väcker etiska frågor angående läkare-patient-relationen, principen om att inte skada, integritet och konfidentialitet för patienten, och rättvisa i makrotilldelningen av resurser. Det är därför viktigt att diskutera etiska argument om antidopingpraxis och policyer och att ytterligare utvärdera nuvarande antidopingpraxis inom ramen för medicinsk etik.

Idrottsfilosofins rötter kan spåras tillbaka till den antika grekiske filosofen Platon, som levde i en period då idrott ansågs vara en av kulturens och mänsklighetens bärare. Platon konstaterade att värdet av idrott uppstod ur dess roll att utveckla styrkan och dess närvaro som ett medel för utbildning av den mänskliga själen, och fann det universella värdet av idrott i kognition och förbättring av sig själv istället för sekunder, meter eller antal gjorda mål i en match. Platons tillvägagångssätt återupptäcks av idrottsgemenskapen idag för att definiera det etiska värdet av professionell idrott, att säga att sport för pengar, seger eller ära bara kan vara värdig för människor om den är inriktad på att förbättra sig själv till högsta visdom. Han ansåg att kunna skilja på bra och dåliga människor bidrar till bli medveten om sig själva. Vi kan se Platons åsikter återspeglas i World Anti-Doping Code som publicerats av World Anti-Doping Agency (WADA). Koden säger att det finns ett inneboende värde med sport:

Det slutliga målet med koden är att motivera att doping i grunden inte är kompatibelt med den idrottsetik som utgör “idrottens anda” och säkerställa att varje antidopingorganisation utvecklar och implementerar utbildnings- och förebyggande program för idrottare, inklusive ungdomar och idrottspersonal. för att undvika doping. Aktuell antidopinglitteratur hävdar att doping orsakar systematiska hot genom att snedvrida ”level playing field” i tävling och skapa negativa effekter både på individnivå och på aggregerad nivå.

De etiska argumenten mot doping kan beskrivas som:

doping är fusk och orsakar orättvisa

doping orsakar kort- och långsiktiga skador på hälsan

doping skadar samhället, särskilt barn och unga vuxna som respekterar idrottare som sina förebilder

doping är både onaturligt och dehumaniserande

När vi tittar på det stora sportevenemanget, som exempel vid de Olympiska Spelen på TV, kommer allt vi minns efter tävlingarna att vara de tre personerna med guld-, silver- och bronsmedaljer på bröstet som stolt sjunger sina nationalsånger. De är vinnarna som förtjänar applåder, berömmelse och firande på tidningarnas förstasidor. Samma scen gäller matcher i fotboll, handboll, ishockey och andra lagspel. Vinnaren får all ära. Det verkar som att idrottens slutmål har visat sig vara att vinna och dyka upp på ett av de tre trappstegen där man får medalj.

Medicinsk etik är en del i denna diskussion genom läkarnas avgörande roll i antidopings-policyer och -metoder samt utveckling och administrering av ergogena substanser eller metoder för idrottare. Denna läkarroll väcker frågor om hur doping eller antidoping passar in i det etiska sammanhanget av läkare-patient-relationen. Det finns också etiska farhågor när det gäller intrång i principen om att inte skada respektive kränka individers integritet på grund av läkares och medicinska personals roll i antidopingpraxis. Dessutom bör man ifrågasätta rättvisa i makrotilldelningen av resurser när man överväger de höga kostnaderna för antidopingpolicyer som endast riktar sig till eliten bland idrottsutövare.

Värdegrund avseende doping och antidoping

Sportens inneboende värderingar (the spirit of sport) är grunden för WADAs strategi för att förebygga doping. Vilka av värderingarna som då har mest betydelse och storleken av betydelsen blev undersökta i ett engelskt-turkiskt projekt. Man utgick från de värderingar som WADA angivit och kompletterade med ytterligare några som framförts i andra likartade undersökningar (Lee et al., 2000, 2008) och utgick från några hypotetiska scenarier.

Man kom då fram till att det som betydde mest för att ta avstånd från doping var:

Etik, rent spel och ärlighet

Respekt för lagar och regler

Hängivenhet visavi idrott

Vilja till samarbete (teamwork)

Solidaritet

Moral

Kunskap (competence)

Utöver det korrelerade avståndstagande från doping med specifika idrottsförhållanden:

Skrivna kontrakt

Vilja att delta i rent spel

Samvetsgrannhet

Vilja att uppträda som en idrottsman/kvinna

Vilja att visa skicklighet

Hälsa och friskhet

Omvårdnadsvilja och medkänsla

Samhörighet med sitt lag eller klubb

Vilja att prestera bra

Tolerans

Lydnad

Sammantaget kunde man fastställa att frågan om doping i stor utsträckning är en fråga om moral [Referens: Mortimer H, Whitehead J, Kavussanu M, Gürpınar B, Ring C. Values and clean sport. J Sports Sci 2021; 39: 533–41].

Olika definitioner på doping som ett etikproblem

Ett betydande problem vid bekämpning av doping är att de definitioner som används är olika för olika intressenter. Den svenska civila antidopinglagstiftningen är i princip enbart inriktad på hormondoping, och kan endast ändras med långa intervall, och är således på ett väsentligt sätt skilt från idrottens dopingdefinition.

Sverige deltog tidigt i utformandet av den konvention mot doping inom idrotten som antogs av Europarådet 1989, och Sverige anslöt sig fullt ut till konventionen 1990. Riksdagen antog sedan en lag mot doping i samhället, vilken trädde i kraft den 1 juli 1992. Det främsta motivet för lagstiftningen var dopingmissbrukets risk för folkhälsan. I 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingmedel (Dopinglagen) regleras förbud mot syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat och av tillväxthormon. Lagen har en generisk definition av dessa dopingmedel vilket innebär att även nya medel som omfattas av lagens definition är förbjudna.

En skärpning av Dopinglagen trädde i kraft från och med 1 april 2011 och det är numera avseende hormonpreparaten förbjudet att införa till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka (annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål).

Sverige var också aktivt i utformandet av den internationella konventionen mot doping inom idrotten i UNESCO och ratificerade konventionen som första nation 2005. Det innebär att Sveriges regering har åtagit sig ansvaret för att arbeta mot doping i Sverige.

En internationell harmonisering av arbetet mot doping inom idrotten kom till stånd först genom tillskapandet av Världsantidopingsbyrån (World Anti-Doping Agency, WADA) i oktober 1999. Det är formellt en stiftelse med säte i Schweiz. WADA ”ägs” av världens regeringar och internationella idrottsförbund till lika delar, och pådrivande av anslutningen till koden har varit att bara länder och idrottsförbund som anslutit sig till WADA får vara med i Olympiska Spel och andra stortävlingar.

Nu för tiden ger WADA ut en ny lista på förbjudna preparat och metoder en gång per år, efter att ha sänt den på remiss till alla signatärer. Ur svensk synvinkel finns det en hel del tveksamheter med listan, men de uppvägs med råge av att listan gäller i alla länder. Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADA:s – och därmed Svenska Riksidrotts-förbundets och Antidoping Sveriges – lista och förbuden enligt svensk lag är emellertid stora.

Till detta kan läggas att den svenska allmänheten och massmedia oftast redovisar mycket moraliska värderingar av vad som skall räknas som doping. Smärtstillande och lugnande medel tycker man i allmänhet är suspekt och kanske borde förbjudas, medan insulin och kortison etc absolut borde strykas från dopinglistan. Samtidigt ändras inställningen betydligt med tiden – astmamediciner fick förr grönt ljus men anses idag mycket tveksamma hos en stor del av de idrottsintresserade. Lättnaden i avstängningstiderna vid bruk av cannabis och kokain (”partydroger”) har också ett tveksamt stöd inom idrottsrörelsen.

Det bör också understrykas att olika länders invånare har mycket olika inställning till vad som skall räknas som dopingpreparat och -metoder och i stor utsträckning till fenomenet doping i sig, vilket gör WADA:s lista så välgörande. Dessutom har de enskildas ländernas lagar stora skillnader sinsemellan, och medan ett land huvudsakligen låter idrottsrörelsen sköta bestraffningar av ”mindre allvarlig” doping, är all doping kriminaliserad i andra och föranleder polisingripanden. I USA har slutligen stiftats en lag som anger att om amerikaner tävlar utomlands mot någon som är dopad - och den dopade avslöjas - så kan vederbörande dömas i amerikansk domstol.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det saknas en generell definition av doping som kan användas vid etikdiskussioner om doping, och att sådana diskussioner dessutom hämmas av att juridik, idrott och etik ofta diskuterar dopingfrågor från olika utgångspunkter. Till det kommer att olika länders idrottsrörelser och befolkning inte sällan har olika uppfattningar om vad som skall kallas för doping.

Avsaknaden av konsensus inom området kan tyckas besvärande, men kan också ses som ett friskhetstecken så tillsvida att etikdiskussioner om doping har möjlighet att göra sina egna avgränsningar.

The spirit of sport visavi genetiska skillnader

Enligt WADA:s regler skall en substans vara förbjuden om den uppfyller två av följande tre kriterier: förbättrar prestationsförmågan, är hälsofarlig eller är emot idrottens andemening (the spirit of sport). Det senare uttrycket definieras som ”en hyllning av mänsklighetens inre väsen, kropp och tankeförmåga (celebration of the human spirit, body, and mind), vilket karaktäriseras av följande värden:

god etik, just deltagande i idrott och ärlighet

hälsa

oöverträffad förmåga för prestation

god karaktär och utbildning

glädje

lag(sam)arbete

engagemang

respekt för lagar och regler

självrespekt och respekt för övriga idrottsdeltagare

mod

gemenskap och solidaritet

Listan antyder att idrottens anda består av en grupp andra värden än att vinna eller vara den första i någon idrott. Man kan då fråga sig varför användning av vissa legala och allmänt tillgängliga mediciner – exempelvis – skulle vara emot idrottens inre mening? Skadar inte en sådan intolerant regel egentligen idrotten i stället?

En viss förståelse av detta kan man få då man funderar över varför människans idrottande i flera avseenden skiljer sig från t ex tävlingar med olika djur som hästar. Vid hästkapplöpningar gäller det att finna den snabbaste hästen. Vinnaren är den häst som har de bästa biologiska förutsättningarna, träningen och ryttaren eller kusken. Så var det också i antikens Grekland när man korade vinnaren i olympiska spel: snabbast, högst och längst (kanske också starkast). Träningen avser att få fram de bästa naturliga egenskaperna och utveckla dem – det gör däremot inte dopingpreparat.

Dagens idrottsutövare kan emellertid inte likställas med hästar eller andra tävlande djur. Människor kan välja och gör olika bedömningar, vi kan visa olika grad av mod, beslutsamhet och klokhet under tävlandet. Vi kan välja hur vi vill träna och det finns ingen som kan använda en piska eller sporrar för att få oss att springa fortare. Det finns hela tiden en kreativitet i det mänskliga idrottandet.

Det är således svårt att förstå hur biologiska, frivilliga åtgärder skall vara emot spirit of sport. När vi tävlar i idrott är det något som bara människor kan göra. Genom träning är det inte längre bara den som fötts med bäst genetiska förutsättningar som skall vinna – och varför just genetiska företräden skulle vara tillåtna men försök att manipulera dem till likvärdighet – eller bättre – är svårt att förstå ur ett logiskt perspektiv. Kreativitet för att utjämna de genetiska förutsättningarna är således tillåtet och uppskattas som något eftertraktansvärt, men inte doping som i vissa avseenden har mycket likartade effekter.

Det är väl känt och accepterat att många musiker – särskilt inom klassisk musik – använder beta-blockare för att slippa svettningar, ”fjärilar i magen”, hög puls, högt blodtryck, etcetera, och musiken de presterar blir (om något) bättre. Det finns inga stigmata för musikerna att använda dessa mediciner; den violinist eller pianist som använder dem klassas inte som en sämre människa eller sämre musiker.

Man bör också ha i åtanke att även om vi är lika mycket värda så är vi inte lika. Vilka gener vi fått från vår mor och far bestämdes nio månader före vår födsel och de är givna när vi börjar idrotta och tävlingsidrotta – men de är inte lika. Vi vet att en version av ACE-genen ger bättre förutsättningar för uthållighetsidrotter, det finns andra gener som ger bättre förutsättningar för sprint eller idrott som kräver kraft eller vighet. Den som är mycket lång har bättre förutsättningar att lyckas i basket och den som är liten klarar sig bättre som jockey i galopp. Atleter från nordöstra Afrika har ofta varit överlägsna i långdistanslöpning och sprinters med genetiska rötter i Västafrika har ofta sprungit snabbast i korta lopp. Finske Eero Mäntyranta hade en genetisk avvikelse som gav honom flera röda blodkroppar vilket gav honom en fördel i längdåkning på skidor och australiensiske Ian Thorpes enormt stora fötter medförde säkert en paddelförmåga som gav fördelar i simning.

Är ovanstående skillnader orättvisa eller måste man inte acceptera dem som en del av den mänskliga genetiska koden? Det är alltid någon som dragit högsta vinsten i det genetiska lotteriet och många som dragit nitlotter. Men kan man kalla detta för rättvisa eller orättvisa?

Erytropoietintillförsel leder till fler röda blodkroppar vilket i sin tur leder till bättre prestations-förmåga i uthållighetsgrenar. Den engelske cyklisten Charles Wegelius visades ha alltför höga blodvärden och blev avstängd från att tävla 2003, trots att de höga blodvärdena berodde på en bortopererad mjälte efter en olycka. Tidigt i graviditeten har idrottskvinnor oproportionellt mycket röda blodkroppar och större plasmavolym, vilket också utgör förutsättningar för bättre idrottsprestationer. Skall det också klassificeras som orättvist och föranleda avstängning från idrott? [Referens: Savulescu J, Foddy B, Clayton M. Why we should allow performance enhancing drugs in sport. Br J Sports Med 2004; 38: 666-70].

Misstagsdoping

Det är mycket vanligt att idrottsutövare använder kosttillskott – av de svenska idrottare som dopingtestas visas ungefär hälften vid testtillfället använda minst ett kosttillskott – och det är främst i denna grupp man träffar på ”misstagsdoping.” Med det begreppet avses då att idrottsutövaren fått i sig något dopingklassat preparat och testat positivt trots att vederbörande inte haft någon intention att dopa sig. Hur substansen då kommit in i kroppen spelar ingen roll, under förutsättning att idrottsutövaren inte vetat att det var något förbjudet som kommit in i honom eller henne.

WADA:s nedbrutna statistik talar för att 6–10 procent av de som har testat positivt vid dopingtest gjort det på grund av det som kan kallas misstagsdoping, “unintentional doping cases”, då definierat genom att antidopingorganisationen inte utdömt något straff trots positivt dopingprov och dispens inte funnits. Dessa siffror kan då sättas i relation till att senaste årens litteratur talar för att 11–15 procent av kosttillskott avsedda för idrottsutövare visats innehålla dopingklassade preparat. Alternativt kan misstagsdoping berott på användning av mediciner som inte behövt recept och som köpts som behandling av exempelvis förkylning. Just på denna indikation innehåller exempelvis en betydande andel av det som kan köpas efedrin eller efedrinliknande substanser, vilka är dopingklassade av WADA.

I ovanstående fall har vanligen idrottsutövare varit i god tro att preparaten inte innehåller någon dopingklassad substans och därför inte gjort någon undersökning om detta. Detta kan i sin tur beror på att idrottsutövaren inte inser problemets vidd och djup eller att han eller hon chansar på att det inte innehåller något förbjudet. Oftast innebär det att idrottsutövaren inte satt sig in i frågan om vad kosttillskott respektive receptfria läkemedel innehåller, och inte heller har ägnat frågor kring doping särskild uppmärksamhet – ibland av ointresse, ibland för att mer konkreta, praktiska frågor dyker upp och kräver uppmärksamheten. Man bör dessutom förstå att det finns de idrottsutövare som tycker att det är svårt att läsa text om dylika saker och tycker att det är ”för teoretiskt.” Ytterligare idrottsutövare tror säkert att ”det inte är så farligt” att bli påkommen med att ha någon otillåten substans från kosttillskott eller receptfri medicin i sig, om man försäkrar att det inte varit medveten doping och man lovar att inte göra det igen.

Det finns väl dokumenterat att även erfarna elitidrottsutövare inte bryr sig om att kontrollera ingredienserna i vad de får i sig även när det rör sig om tidigare inte kända läkemedel, kosttillskott eller livsmedel. Detta understryker vikten av att alla idrottsutövare nås med undervisning i någon form avseende vilka regler som finns när det gäller dopingpreparat. Det är främst en fråga om att ändra ett beteende, det vill säga att få idrottsutövaren att inse att det är han eller hon som är ansvarig för vad som sväljes ned – strict liability – och att personen därför måste skydda sig själv mot dopingpreparat. Idrottsutövaren måste således lära in vad som gäller avseende doping och sedan uppdatera denna kunskap för att förstå de aktuella riskerna.

Ytterligare ett problem kan vara att ingredienserna som anges på utsidan av en burk kan vara på kinesiska eller thailändska (om preparaten säljs på internet) eller att det anges med kemiska beteckningar som användaren inte kan tolka. Dessutom kan en specifik substans oftast beskrivas på ett flertal olika sätt rent kemiskt och då kanske bara en av dessa anges i dopinglistan. Då är det svårt att begära att idrottsutövaren skall slå upp ytterligare beteckningar via exempelvis internet.

För de aktuella situationerna behövs strukturerad forskning om beteendemodifikationer och hur motivation till antidoping kan påverkas. I de studier som finns har man klart kunnat länka viss motivation till ökad risk för doping och det är då rimligt att försöka omsätta denna kunskap i praktiska åtgärder. Ur ett sociokognitivt perspektiv är det visat att unga idrottare har större motståndskraft mot misstagsdoping om de inser att miljön de umgås i är avvisande mot doping och ser antidoping som något positivt. Dessa kunskaper sammantagna borde vara tillräckliga för att skapa ett program mot doping (och misstagsdoping) – dock bör varje sådant program följas av en utvärdering för att inför framtiden kunna veta hur satsningar mot doping skall ske.

Strict liability är ur etiksynpunkt ett svårt begrepp – hur långt kan man kräva att en idrottsutövare kontrollerar vad exempelvis kostpreparat eller receptfria mediciner innehåller – räcker det att titta på etiketten, måste man gå vidare till att fråga experter var gång man tar något nytt preparat. Om en idrottsutövare verkligen gjort ”allt” rimligt för att försäkra sig om att det vederbörande tar inte skall vara förbjudet, kan man då fälla något för doping om det trots allt visar sig finnas något förbjudet i vad som intagits?

Om svårigheterna att fria sig vid misstagsdoping

Idrottsutövarnas utsatthet och svårighet att bevisa oskuld vad avser så kallad misstags-doping har diskuterats i flera uppmärksammade fall, utan att man kommit fram till någon klar bedömningslinje.

Adam Seroczynski

Ett sådant fall belyses i handläggningen av dopinganklagelserna mot av den polske kanotisten Adam Seroczynski (född 13 mars 1974) som tävlade från 1997 till 2008. Han vann medaljer i kanot-VM 2006 (två bronsmedaljer) och 2007 (silver) och hade också andra internationella framgångar. I september 2008, under OS i Peking, testade Seroczyński positivt för beta-agonisten clenbuterol och blev avstängd i två år av det internationella kanotförbundet.

Det är väl känt att både före och efter OS har clenbuterol används i betydande utsträckning i djurproduktionen i Kina för att få fram mer kött per djur. Därför hävdade Seroczynski att det troligaste var att det clenbuterol som påvisats i hans urin kommit från kontaminerat kött. The International Olympic Committee (IOC) Disciplinary Commission fastställde trots det att Seroczynski hade begått ett dopingbrott som skulle leda till två års avstängning. Seroczynski överklagade till CAS.

Vid förhandlingarna påpekade Seroczynski att den koncentration av clenbuterol som uppmätts i hans urinprov, 0,4 ng/mL, var mycket lägre än den detektionsgräns på 2,0 ng/mL som WADA 2009 hade fastställt – vilket innebär att laboratoriet inte ens hade behövt redovisa provet som positivt utan hade kunnat förklara att det inte hade hittat någon förbjuden substans i provet.

Seroczynskis medhjälpare redovisade också att det hade varit ”epidemier” av dokumenterat clenbuterolpåvisande beroende på biffkött med clenbuterol i i Spanien 1992, Italien 1996 och Kina 2006. I ett spanskt fall hade de som ätit kontaminerat kött fått uppmätt halter av clenbuterol på 2 respektive 4 ng/mL urin.

Inför CAS hävdade IOC från sin sida att i WADA:s regler finns det ingen nedre gräns för när det är tillåtet att ha clenbuterol i urinen och att således varje påvisande var ett brott mot dopingreglerna – svart eller vitt. Enligt regeln om strikt ansvar påstod IOC att det dessutom var irrelevant på vilket sätt Seroczynski hade fått i sig clenbuterolet. Därutöver hävdade IOC att det var ytterst osannolikt att ett positivt dopingprov för clenbuterol beroende på kött eftersom olympiadens organisationskommitté hade tagit särskild hänsyn till den risken när de planerade inköp av mat till deltagarna och att ingen annan hade testat positivt för clenbuterol under spelen (ett påstående som senare visade sig vara fel).

CAS bedömde att IOC hade rätt och Seroczynski fel och dömda att tvåårsavstängningen skulle stå fast.

Adam Seroczynski fall kom i ny belysning efter en TV-dokumentär av Hajo Seppelt som avslöjades att clenbuterol också hade påvisats i dopingprov från jamaicanska sprinters och andra – utan att namn nämndes – idrottsutövare under Olympiska Spelen i Beijing. Trots att IOC således redan 2008 hade tagit ställning till Seroczynskis halt i frågan beslöts sig IOC och WADA – var för sig och tillsammans – att lämna fynden utan åtgärd eftersom man ansåg att koncentrationerna var så låga att de inte kunde ge någon prestationsökande effekt. Alla hade då nivåer under 1 ng/mL och det ansågs sannolikt att halten berodde på intag av kontaminerat kött (vilket skall jämföras med Seroczynskis 0,4 ng/mL som ansågs bero på doping men som ändå inte togs för omvärdering).

Benedikt Karus

Det finns också exempel på när laboratorierna själva förorsakar den kontamination som ger falska utslag i dopingprover. Ett tydligt exempel på det den tyska medicinstudenten och amatörlöparen Benedikt Karus. Den 8 februari 2015 efter en terränglöpningstävling i Diekirch lämnade Karus ett dopingprov som var positivt för darbepoitin, en syntetisk analog till erytopoietin. Medicinen används vid behandling av patienter med sjuka njurar och kan endast injiceras. Detta meddelades honom den 12 mars 2015. Även om ett test av ett japanskt laboratorium beställt av Karus på egen bekostnad (WADA-ackrediterad) testade provet negativt med andra metoder, så dömde den Tyska skiljedomstolen för idrott (DIS) Karus till en fyraårig avstängning den 22 augusti 2016 för brist på bekännelse i stället för det tvååriga förbud som är brukligt för de som fälls för doping första gången.

Karus blev fälld för att man upptäckt erytopoietin av det slag som kroppen inte bildar själv i hans urin med hjälp av gelelektrofores. I denna metod avläses resultatet visuellt och man bestämmer resultatet genom att se hur kurvor och streck i gelen formas. Enligt Karus och hans rådgivare var det erytropoietin som laboratoriet tyckt sig se med all sannolikhet ett läckage av erytopoietin från testerna av andra personers urin, där urin innehållande erytropoietin kan ge just detta mönster. Den tyska skiljedomstolen kunde dock inte acceptera detta resonemang och kvarhöll avstängningen. Efter noggrant övervägande beslutade Karus bland annat av kostnadsskäl att inte överklaga till CAS.

Ovanstående två fall är här inte föredragna ur alla aspekter, utan de är uttagna för att påvisa de osäkerheter som även tekniskt avancerade WADA-laboratorier har vid testning för doping och vilka ännu större svårigheter detta innebär för idrottsutövarna att försvara sig mot sådana dopinganklagelser [Referens: Nissen-Meyer J, Skotland T, Boye E. Are doping tests in sports trustworthy?: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests. EMBO Rep 2022; 23: e54431].

Skiljer sig dopade inom idrotten och dopade enligt civil domstol?

I Sverige, till skillnad från en del andra länder, kan många idrottsliga dopingförseelser också utgöra brott i straffrättslig bemärkelse. En undersökning av vilka dopingärenden som prövas i de idrottsliga och rättsliga systemen visar att dessa system överlappar varandra i viss mån men att det också finns tydliga skillnader mellan vilka som döms i respektive system.

I Sverige styrs det idrottsliga antidopingarbetet främst av Antidoping Sverige (ADSE) och Riksidrottsförbundets (RF) dopingreglemente. Dopingreglementet är upprättat utifrån WADA:s World Anti-Doping Code (WADC). Enligt dopingreglementets definition kan en dopingförseelse bestå av flera olika saker, till exempel bruk av en förbjuden metod, vägran att underkasta sig dopingkontroll och försvårande av dopingkontrollprocess.

Sedan 1992 är doping kriminaliserat i Sverige. Dopinglagen omfattar flera av de situationer som faller under idrottens dopingreglemente, men inte alla. För det första innehåller dopinglagen ett krav på uppsåt. För det andra omfattar det rättsliga regelverket ett mindre antal förbjudna substanser än idrottens dopingreglemente. De substanser som är rättsligt förbjudna är syntetiska anabola steroider, testosteron och analoger till testosteron, tillväxthormon samt substanser som ökar produktionen och frigörelse av testosteron eller tillväxthormon. För det tredje omfattar den rättsliga definitionen av doping innehav, bruk, försäljning, överlåtelse, framställning och förvärv av de förbjudna substanserna, vilket i någon mån skiljer sig från idrottens reglemente.

Det finns alltså skillnader mellan den idrottsliga och den rättsliga definitionen av doping. En undersökning av regelverkens lydelse kan dock endast visa vilka gärningar som kan utgöra doping enligt de idrottsliga och rättsliga systemen, och säger föga om vilka gärningar som faktiskt identifieras och bestraffas inom respektive system. En studie av skillnaderna utgick därför från BRÅ:s officiella kriminalstatistik och beaktades dels samtliga avgörande av Dopingnämnden till och med 9 mars 2009, dels 51 av de cirka 100 domar som Sveriges tingsrätter avkunnade under 2008 med stöd av dopinglagen.

Inledningsvis kan man konstatera att det idrottsliga systemet identifierar och bestraffar relativt få dopingförseelser. Under ett normalt år utförs knappt 4 000 tester och 20 individer bestraffas. Det vore positivt om detta var ett tecken på att doping är en i Sverige ovanlig företeelse. Tyvärr tyder kriminalstatistiken på att så knappast är fallet; årligen straffas cirka 150 individer av det rättsliga systemet för brott mot dopinglagen som huvudbrott (utöver domar tillkommer strafförelägganden). Detta är mer än sju gånger så många som de som bestraffas av det idrottsliga systemet. Till detta kommer fall där en individ gjort sig skyldig till dopingbrott men fällts för annat huvudbrott.

Det finns tydliga skillnader mellan om den förbjudna kontakten bestått av bruk eller innehav men detta beror sannolikt främst på att idrotten huvudsakligen bedriver sitt arbete genom kontroller. Likheterna mellan de två systemen blir dock mindre vid en närmare undersökning av de studerade målen. Ett typfall som är vanligt förekommande inom båda systemen är ”användaren”. Bilden av ”användaren” är tämligen tydlig. Han är en man, cirka 20–30 år gammal, han är varken tidigare straffad eller straffas samtidigt för annan gärning. ”Användaren” har brukat eller har innehavt en mindre mängd av någon förbjuden substans, vanligen testosteron, metandienon, nandrolon, stanozolol, oxymetolon eller trebolon. ”Användaren” bestrider sällan ansvar. Möjligen motsvarar ”användaren” den bild många har av någon som dopar sig. Det är därför kanske föga förvånande att detta är den vanligaste, tydliga kategorin av dopingärenden. I den praxis som undersökts passade en dryg fjärdedel (27 %) av alla rättsliga dopingärenden och nästan hälften (49 %) av alla idrottsliga dopingförseelser in i denna kategori. Redan på grundval av detta kan man alltså konstatera att det finns en relevant överlappning mellan det rättsliga och det idrottsliga systemet. Man bör dock komma ihåg att även om en relevant andel av dopingärendena passar in på ”användaren” så utgör dessa trots allt en minoritet av samtliga.

Bland de idrottsligt dopade är ”narkotikabrukaren” lika vanligt förekommande som ”användaren” (27 %). Den dopade är då en man, också cirka 20–30 år gammal, och dopingförseelsen består av bruk av cannabis eller kokain, något som denne ofta påstår att han brukat för att uppnå ett rus och inte för eventuell prestationshöjande effekt. I det rättsliga systemet faller dessa gärningar under narkotikalagen och utgör därför inte dopingbrott. Ett stort antal av de studerade civilrättsliga dopingbrotten (37 %) var dock narkotikarelaterade. Kopplingen var antingen att gärningsmannen samtidigt dömdes för narkotikabrott eller att det av omständigheterna framgick att denne hade ett narkotikamissbruk.

I materialet syns tydliga skillnader mellan det idrottsliga systemet och det rättsliga systemet vad gäller kopplingen mellan dopinggärningen och andra förseelser. I det rättsliga systemet finns ett nära samband mellan doping och annan kriminalitet, och ett stort antal av de dopade kan betecknas som ”återfallsförbrytare.” Närmare två tredjedelar av alla dopingdömda är tidigare dömda eller åtalas samtidigt med dopingbrottet även för andra brott. Huruvida de idrottsligt dopade har ett kriminellt förflutet är svårt att uttala sig om; det är normalt ingen faktor vid den idrottsliga prövningen.

I det rättsliga systemet utgör gruppen män äldre än 33 år en signifikant grupp av de dopade (28 %) medan dessa nästan inte förekommer i det idrottsliga systemet (6 %) och även när de förekommer avviker de från fallen genom att dopinggärningen i samtliga fall består av vägran att lämna prov. Denna grupp, individer vars dopinggärning består i att man vägrat lämna dopingprov eller avbrutit kontroll, utgör närmare en fjärdedel av alla idrottsliga dopare (27 %). Två kategorier av individer förekommer i så ringa omfattning att det är anmärkningsvärt; för det första kvinnor och för det andra män äldre än 33 år som saknar kriminellt förflutet. Dessa förekommer nästan inte alls, varken i det idrottsliga eller i det rättsliga materialet. Det är knappast en långsökt slutsats att detta kan bero på att dessa grupper dopar sig i mindre utsträckning. Det går inte att vederlägga utifrån det studerade materialet, men frånvaron av kvinnor bland de dopade kan möjligen också tyda på att syftet med doping inte i första hand handlar om att höja prestationsförmågan eftersom detta syfte rimligen borde förekomma hos båda könen i mer lika utsträckning.

Även om överlappningen av de två systemen är relevant är den mindre än vad som kunde förväntas, i vart fall från det idrottsliga systemets perspektiv. Som konstaterades ovan är den idrottsliga definitionen av idrott vidare än den rättsliga definitionen och omfattar denna samt några ytterligare fall. En sannolik förklaring till varför det är så olika individer och gärningar som bestraffas under respektive system ligger i hur idrotten och rättsväsendet går till väga för att identifiera straffbara gärningar. Vad som ovan konstaterades om ”användaren” och ”narkotikabrukaren” reflekterar hur de idrottsliga och rättsliga systemen går till väga för att hitta dopare. Vad gäller det rättsliga systemet framstår det som sannolikt att polis och åklagare sällan lägger resurser på att beivra enskilda brukare av dopingpreparat. De dopare som straffas i det rättsliga systemet har uppdagats för att de handlar med narkotika och annan kriminell verksamhet – dopingbrott tycks ofta upptäckas av en slump. Det idrottsliga kontrollsystemet består primärt av slumpvisa kontroller av utövare på gym och i samband med tävling. Med hänsyn till att verksamheterna arbetar på så olika sätt och därmed identifierar olika gärningar tycks det rimligt ur effektivitetshänsyn att systemen skulle kommunicera med varandra. Det är särskilt sant ur ett idrottsligt perspektiv; många av de individer som gjort sig skyldiga till doping i rättslig bemärkelse torde rimligen också gjort sig skyldiga till doping i idrottslig bemärkelse. Av materialet att döma finns det dock föga kommunikation mellan systemen.

Fallet med den tidigare landslagsmålvakten i fotboll, Magnus Hedman, är ett ganska typiskt exempel på hur kampen mot doping bedrivs. Den 13 maj 2009 stoppades Hedman av polisen som fann 55 tabletter stanozolol, en anabol steroid, i hans byxfickor. Hedman fick också lämna urinprov som vid analys visades innehålla spår av stanozolol. Det senare gav upphov till att åklagaren en dryg månad senare åtalade Hedman för ringa dopingbrott. Hedman anförde för sin del sin att han saknade anledning dopa sig eftersom han varken tränar eller tävlar och förklarade att han kunde fått i sig substansen genom ett amerikanskt kosttillskott. Den 1 september 2009 dömde Solna tingsrätt Hedman till ansvar för ringa dopingbrott och utdömde ett straff om 30 dagsböter. Det står således klart att Hedman gjort sig skyldig till dopingbrott i straffrättslig bemärkelse. Han befanns dock inte funnits skyldig till en dopingförseelse i idrottslig bemärkelse.

Det idrottsliga systemets kamp mot doping framstår i studien som ineffektivt. Genom mindre än 4 000 dopingkontroller identifierar det idrottsliga systemet för dopingbekämpning årligen normalt mindre än 10 individer som brukat en förbjuden substans. I den bemärkelse som vi vanligen associerar med doping, och som utvecklades ovan, är det knappast samtliga dessas individers mål att förbättra sina idrottsliga prestationer. Merparten av återstoden av de andra som befunnits ha gjort sig skyldig till en dopingförseelse är narkotikabrukare, som sannolikt också brukar av andra skäl än prestationshöjning, och äldre idrottare som vägrat lämna prov. Den idrottsliga kampen mot doping tycks således träffa få som brukar doping för att höja sin idrottsliga prestation, och vad gäller det totala antalet bestraffade dopinggärningar är det många gånger fler som träffas av det rättsliga systemet.

Betyder detta att idrottens kamp mot doping meningslös? Nej, knappast. Man bör betänka att även om få fälls och prövas i det idrottsliga systemet så kan det ha en avskräckande effekt som det rättsliga systemet saknar. Till stöd för att så skulle kunna vara fallet är att de idrottsliga proven är slumpmässiga. Som konstaterats ovan är risken för att åka fast för doping i det rättsliga systemet förhållandevis låg om man inte brukar narkotika eller gör sig skyldig till annan kriminalitet. Mot bakgrund av studiens resultat framstår det dock som rimligt att lägga ytterligare resurser på att utvärdera om idrottens kamp mot doping leder till sådana resultat att den motiverar de resurser den kostar för idrottsrörelsen - men även för de individer som testas i form av tid, pengar och integritetsintrång [Referens: Lindholm J. Konkurrerande och kompletterande dopingregler. Dopad i praktiken. Svensk Idrottsforskning 2009; (4): 22-5].

Antidopingforskning ur Helsinforsdeklarationens synvinkel

I en italiensk-belgisk översikt diskuteras laboratorieforskningen kring dopingmedel och potentiella dopingmedel med avseende på etikfrågeställningar, varvid man utgår från Helsingforsdeklarationen.

Naturligtvis är ett laboratoriums uppgift – inkluderande WADA-ackrediterade laboratoriers uppgift – att mäta så korrekt som möjligt. När det då exempelvis gäller att påvisa eventuella dopingsubstanser i blod eller urin hos en idrottsutövare måste säkra metoder utvecklas, men det kan inte göras om man inte får tillgång till vätskor från personer som tagit preparaten. Det är då sannolikt ett litet problem om en försöksperson eller ett fåtal försökspersoner intar de förbjudna preparaten som engångsdos för att sedan mäta substanserna och deras metaboliter i blod och urin. Men hur skall man ställa sig till långtidsbehandling för att se hur dessa personers utsöndringsmönster ser ut?

Det finns också en rad andra etikproblem avseende forskning kring hur WADA:s International Standard for Laboratories (ISL) skall utformas. Det finns ju ingen direkt “vinst” för mänskligheten i de potentiella forskningsresultaten eftersom utgångspunkten är att preparaten inte skall användas. Å andra sidan finns det ett legitimt intresse av att de som dopingtestas kan lita på laboratoriernas resultat.

Författarna utgår i sin diskussion från Helsingforsdeklarationens syn på forskning på försökspersoner och finner att det finns lösningar på problemen och att lösningarna bör vara etiskt acceptabla [Referens: Sanchini V, Devriendt T, Borry P. Anti-doping research and the Helsinki Declaration: (mis)match? Account Res 2020; 27: 179-94].

Forskarnas syn på etikgodkännanden

De WADA-ackrediterade laboratorierna har åtagit sig att satsa 7 procent av sin budget på att utveckla sina metoder, vilket de – så snart bakgrunden till individuella dopingprover skall analyseras – måste ha etikgodkännande för. Hur etikgodkännandena går till har studerats i denna belgisk-italienska studie.

Semistrukturerade intervjuer gjordes med de som var involverade i antidopingforskning avseende hur de såg på etikgodkännandeprocessen.

Man fann att det förelåg stora skillnader i hur etikansökningarna behandlades vid olika universitet. En majoritet av laboratorierna kunde över huvud taget inte få några godkännanden för att ge dopingklassade substanser till försökspersoner om substansen inte var godkänd för klinisk användning, och några laboratorier hade svårigheter också för kliniskt godkända substanser. Det var också tydligt att de etiska kommittéerna oftast saknade kompetens att förstå antidopingens verksamhet och etik.

Två återkommande problem var att etikkommittéerna inte kunde se någon nytta för den enskilde individen som skulle ta den substans som skulle testas och att fokus för etikkommittéerna låg på att främja hälsa, vilket sågs som motsats mot doping och därigenom blev inte antidoping sett som ett viktigt forskningsområde [Referens: Devriendt T, Sanchini V, Borry P. Ethics review in anti-doping research: experiences of stakeholders. AJOB Empir Bioeth 2020; 11: 125-33].

Kan enskilda etikansökningar ersättas av institutionsansökningar?

All forskning på människor skall idag genomgå en etisk prövning, varvid eventuella risker för den enskilde försökspersonen skall vägas mot eventuella vinster för personen och vilka potentiella vetenskapliga resultat man kan förväntas få. I dessa sammanhang värderas ny kunskap om doping regelmässigt lågt, eftersom grundinställningen är att ”ingen bör dopa sig.” Det innebär att det är svårt – eller omöjligt – på många ställen att få forska på hur dopingpreparat påverkar kroppen och dess prestationsförmåga.

En möjlig lösning på detta problem skulle kunna vara att sätta upp en grindvaktsfunktion för varje forskande institution och att ingen forskning är möjlig utan att institutionens grindvakt har gett tillstånd för att söka ett etikgodkännande. Framför allt skulle ett sådant system kunna ge en bättre bild av vilka fördelar kunskapsinhämtande kunde få för vetenskapssamhället, vilket då skulle kunna balanseras bättre mot övriga aspekter på forskningen [Referens: Christian K, Johnstone C, Larkins JA, Wright W. Seeking approval from universities to research the views of their staff. Do gatekeepers provide a barrier to ethical research? J Empir Res Hum Res Ethics 2022; 17: 317-28].

Vem skall man ta dopingprov på – och vart leder det?

Det har funnits en utveckling mot allt säkrare och mer sofistikerade analyser av dopingtester med tiden och idag är de så känsliga att det blivit problem att man nästan kan få för mycket ”bi-information” vid tester av dopingprov. Sådan information kan vara svår att handskas med och får behandlas i ett särskilt kapitel.

Den del av dopingtestningen som mindre ofta diskuteras är vilka kriterier man skall ha för att över huvud taget testa. Vi är sannolikt överens om att man skall testa de som tar medaljer eller slår rekord eller på annat sätt deltar i elitidrott med kommersiellt värde. Men hur är det med övriga? Skall vi dopingtesta division fyra-idrottare, motionärer, de över eller under en viss ålder etcetera. Om vi då kommer överens om att vi skall testa en viss grupp, skall det då bara vara slumpen som skall avgöra vem som skall testas, eller hur skall man kunna motivera att en viss grupp testas? Finns det något rättvist system man kan hänvisa till, eller skall man bara hänvisa till slumpen? Är vi säkra på att vi gör någon nytta genom att testa en av många, många tusentals motionärer, som vi utvalt slumpvis?

Man bör också ifrågasätta hur säkra vi är på att de tester vi tar är invändningsfria – inte bara själva analyserna – och om vi kan vara säkra på att inte någon oskyldig drabbas (”falskt positiva”).

Det kan också diskuteras om avstängningsperioderna är för korta eller för långa. Det finns en underbyggd misstanke om att en person som tagit anabola steroider under längre tid kan ha nytta av det även efter en avstängning i två eller fyra år. Det är samtidigt uppenbart att verkan av andra dopingmedel går över på några dagar eller en vecka, medan avstängningarna ändå blir mycket, mycket längre. Skall man utgå från hur länge preparaten har en verkan på idrottsprestationen eller skall man enbart se avstängningen som ett straff? Dessutom, har vi någon tanke om att graden av prestationsökning skall reflekteras i straffets längd. Skall straffet vara högre för den som kan vinna mycket på doping än den som bara har lite att vinna, eller är det bara idén om att det skall ses som fusk som skall vara avgörande?

Å andra sidan borde man ha rätt att kräva större säkerhet – juridiskt, medicinskt och fysiologiskt – på att dopingbrottet verkligen är begånget om man ger ett högre straff. Är då alla analysmetoder lika säkra och bör utredningarna kring de eventuella dopingbrotten göras lika noggrant om de leder till en tremånadersavstängning som en fyraårsavstängning? [Referenser: Nissen-Meyer J, Skotland T, Boye E. Are doping tests in sports trustworthy? Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests. EMBO Rep 2022: e54431].

Minskning av skaderisken i stället för förbud som mål

En schweizare och en belgare diskuterar om man kan tänka sig att minska strängheten i antidopingreglerna för att i stället inrikta sig på att minska risken för dopingens skadeverkningar, det vill säga att ändra beteendet utan att nödvändigtvis förbjuda all doping. De vill således i första hand diskutera ”harm reduction.”

Författarna ger inget slutgiltigt svar på frågan men anser att man kan diskutera olika alternativ om man utgår från fem frågor:

Vad skulle fokus på harm reduction betyda för idrottsutövaren själv?

Hur skulle ett sådant fokus påverka med- och motståndare?

Hur skulle det påverka idrottens grundidé och idrottens fair play?

Hur skulle det påverka åskådarna och idrottens plats i samhället?

Hur skulle det påverka de mänskliga värdena och synen på idrotten som en human verksamhet?

På varje fråga har författarna argument för och mot, men finner slutligen att ur moralisk synvinkel kan man försvara harm reduction som mål i stället för ett totalt förbud. En sådan slutsats kan dock bara accepteras under förutsättning att man ser det som omöjligt att stoppa all doping.

Då kvarstår emellertid, enligt författarna, fortfarande en fråga: Skulle ett icke-absolut förbud mot doping tillsammans med åtgärder för att minska dopingens skadeverkningar leda till mindre negativa konsekvenser för samhället än dagens förbud? [Referens: Kayser B, Tolleneer J. Ethics of a relaxed antidoping rule accompanied by harm-reduction measures. J Med Ethics 2017; 43: 282-6].

Etiksynpunkter på gränserna för idrottsutövarnas prestationsönskningar

I en italiensk artikel ses doping ur en filosofisk synvinkel där man poängterar att det är viktigt att se doping i ett socialt och psykologiskt sammanhang, och inte bara som en enstaka företeelse.

Författarna hävdar att det finns många motsägelsefulla – och paradoxala – ställningstaganden inom idrotten. I denna finns en mycket stark kraft att prestera bra och själva vinnandet är en viktig drivfjäder i all idrott; från att vinna stora tävlingar till att ”vinna över sig själv”, det vill säga att prestera bättre genom att utmana den egna förmågan.

Det finns en riktning inom filosofin, deontologi, som hävdar att en handling eller regel ska bedömas utefter sitt intrinsikala värde. Samma grundsyn kan då både moraliskt förkasta dopingen som sådan, men samtidigt tycka att det är rätt att försöka vinna i alla aspekter av livet, inte bara idrotten.

Författarna påpekar då att det är viktigt att se till att doping inte blir så allmän förekommande att det anses som en del av det naturliga livet, eftersom man då inte kan möta argumentet att det är ett onaturligt sätt att öka prestationsförmågan. Det skulle då gälla både amatöridrott och professionell idrott.

Slutligen hamnar man emellertid – i en filosofisk diskussion om doping – i frågan om det är rätt av en idrottsutövare att på alla sätt försöka förbättra sina idrottsprestationer och om man då anser att det bör finnas gränser för detta hur man skall sätta de gränserna [Referens: Negro M, Marzullo N, Caso F, Calanni L, D’Antona G. Opinion paper: scientific, philosophical and legal consideration of doping in sports. Eur J Appl Physiol 2018; 118: 729-36].

Idrottens dopingregler ur ett moraliskt och medicinskt perspektiv

Var och en som har sett under ytan av diskussionen om doping vet att koncepten om hälsa, naturlighet, renhårighet, konstgjordhet och prestationsökande – för att inte tala om vad som skall innefattas i begreppet doping – inte är så enkelt som det kan tyckas vid en första anblick. Vi har i det avseendet inte kommit mycket längre än den utsago som gjorde av Sir Arthur Porritts, bronsmedaljör på 100 meter vid OS 1924 och den första ordföranden i den Internationella Olympiska Kommitténs Medicinska Kommitté:

To define doping is, if not impossible, at best extremely difficult, and yet everyone who takes part in competitive sport or who administers it, knows exactly what it means. The essence lies not in words but in integrity of character.

För Porritt rörde det sig då ändå om ”mer lättförståeliga” substanser som alkohol, opium och kokain, men som å andra sidan substanser som hade en användning som lättare associerade till svagare moral. Anabola steroider fanns inte tillgängliga förrän 20 år efter Porritts sista lopp och han skulle aldrig komma att uppleva hur erytopoietinet bredde ut sig i professionell cykling. Han var också en del av Oxfords viktorianska ideal där det räckte att idrottsutövaren lämnade sitt ord på att han inte dopat sig för att han inte längre skulle vara misstänkt. Det är svårt att tänka sig att Porritt ens kunde tänka sig en tid där staterna skrev under en antidopingkod som föreskrev tester utanför tävling, dispyter som avgjordes inför domstol huruvida genetiska avvikelser skulle anses som doping, en lista över förbjudna preparat som till någon del ändras en gång per år och preparat som var förbjudna om de användes över en viss nivå – och att det förbjudna skulle vara känt av varje enskild idrottsutövare.

Idrotten har som en del av sin utveckling gradvis byggt ut ett regelverk om hur idrotten skall utövas, hur man skall tävla, hur klubbar och förbund skall organiseras och finansieras, hur idrottsutövare skall kunna byta klubb, för att bara ta några exempel. Förbud mot doping aktualiserades förhållandevis sent, och den första dopingtestningen i Sverige gjorde först 1981 efter att de första reglerna mot dopping godkänts. Trots det tillhör idag antidopingreglementen en av de största regelsamlingarna inom idrotten, vilket sannolikt berott på dels att de ekonomiska implikationerna av doping (fusk) varit så stora, dels att både dopingen och antidopingen utvecklats tekniskt så snabbt och diversifierat.

Eftersom antidopingreglerna blivit så omfattande och detaljerade är det idag endast ett fåtal personer i Sverige som är riktigt insatta i dem, och – ärligt talat – det räcker med detta lilla antal då det gäller antidoping i allmänhet. I vissa dopingfall kan det också behövas speciellt kunniga personer (gärna med formell juridisk kompetens) som behöver tillfrågas, men då kan man också få uppbackning av den samarbetande internationella sakkunskapen.

Här skall inte göras något försök att täcka in hela dopinglagstiftningen på det utrymme som står till buds, utan i stället göras några nedslag i regelhandboken och de tankar som kan finnas kring regelutformning. Tankarna är spridda, men förs här fram från ett perspektiv som inte är juridiskt utan mer socialt-moraliskt-medicinskt och som kan ses som det författaren tycker är särskilt svårtolkat eller kanske till och med tveksamt.

Behov av regler i tävlingsidrott

Att formulera dopingregler har inte varit lätt, och med tiden har reglerna blivit så snåriga – tillskyndarna kallar dem heltäckande – att de nu endast kan tydas av specialutbildade advokater, vilket är långt ifrån hur tankarna var från början. Många idrottsutövare kan visserligen känna sig lojala mot målet (dopingfri idrott), men känner sig alienerade med att ens inte kunna förstå den skrivna texten. WADA tycks oftast inte förstå att det måste finnas en ”känslighet” avseende hur reglerna utformas respektive att de måste tillämpas med ansvar och humanitet. Det finns röster för att dopingreglerna används alltför ambitiöst, godtyckligt och ibland också orationellt, det vill säga att man skapar fler problem än de man löser.

Antidoping har idag en rimlig grad av stöd både bland idrottsutövarna och hos allmänheten, men massmedia letar ofta upp avarterna, och då kan man konstatera att även om man stödjer ”medelreglerna” så stödjer man inte ”de mest speciella tolkningarna.” Massmedia i synnerhet har påvisat idrottare som ur mänsklig synvinkel rimligen blivit orättvist dömda respektive fall där straffen inte står i paritet med brotten. Samtidigt skall man veta att allmänhet och idrottsutövare är tillskyndare av mycket hårda straff vid systematisk doping och vid upprepad doping (livstidsavstängning). Utöver detta är bestraffningar olika inom civil rättsskipning och inom idrotten på ett sätt som är svårt att förstå för både ledare och idrottsutövare.

Både inom idrott och hos allmänheten finns idag en stor förståelse för att det behövs ett antidopingsystem som innebär förbud, testningar och bestraffningar. På frågan om man skall avskaffa dopingreglerna eller göra dem mer strikta, svarar idrottare i alla de studier som publicerats ett entydigt ”nej.” I grunden är således en stor majoritet av idrottsutövarna överens om antidopingens mål och medel. Denna tydliga konsensus döljer emellertid att det kan finnas en betydande oenighet avseende vissa detaljer. Det finns särskilt fyra frågor som idrottsutövarna – här tolkade som idrottsutövare på hög nivå – ställer vad gäller antidoping:

Kan man vara säker på att samma dopingregler tillämpas på alla (finns det inte länder som ser mer mellan fingrarna vad gäller doping av deras egna medborgare)?

Är det verkligen rimligt att elitidrottare på förhand måste meddela var de är minst en timme per dygn (vistelserapportering)?

Är processerna vid misstänkt doping rättssäkra (kan man vara säker på att den som inte dopad sig inte blir straffad för doping)?

Kan idrottsutövarna i praktiken påverka dopingreglerna (eller är det bara ett spel för gallerierna)?

En enkät gjord av UK Sports Council 1995 där 468 brittiska idrottare svarade visade att 85 procent av de tillfrågade kände sig trygga med dopingtestandet i Storbritannien, men av samma personer hade bara 47 procent förtroende för dopingtestandet utomlands. I en dansk studie 2014 av 400 elitidrottare i national testing pool svarade 98 procent att ”dopingtesterna fungerar väl.” På samma frågor som den brittiska svarade danskarna om de danska testerna att 85 procent var trygga mot 54 procent för utlandstester. 2019 tillfrågades 974 australiensiska idrottare om dopingtesterna och 76 procent såg dem som avskräckande, vilket var nästan exakt lika stor andelen som såg testerna som avskräckande i Danmark, 78 procent.

Regler i fotboll och kulstötning

Om man skall tävla måste det finnas vissa regler för att kampen skall bli rättvis. Reglernas utformning skall inte ses som statiska utan något som utvecklats organiskt till vad de är idag, och man måste förstå att många regler eller hela avsnitt med stor säkerhet kommer att ändras efter hand. Vanligen sker dock ändringarna i små steg och sker på grund av att nya yttre omständigheter – exempelvis medicinsk och social utveckling, ekonomi och teknik – ändrat på idrottens förutsättningar.

Det är självfallet för varje idrottsintresserad att det finns en offside-regel i fotboll. Inte för att den måste finnas utan för att man vill att spelet skall se ut på ett visst sätt. Spelet skulle se helt annorlunda om man valde att inte ha offside-regeln. Man har å andra sidan inte någon icing-liknande regel, som i ishockey, vilken även den skulle ändra på spelets utformning. Denna typ av regler skulle kunna utformas på flera olika sätt, men när man väl beslutat att ha dem eller inte ha dem måste alla följa dem för att spelet skall bli meningsfullt. Om man tycker att en regel är dålig, kan man ändra på den – men då måste alla vara överens. Alla idrottsregler är skapade av människor och har därmed fel respektive förtjänster.

På samma sätt har man bestämt att kulan för herrar i kulstötning skall väga 7,26 kg (16 engelska pund) och damernas 4,0 kg. Naturligtvis kunde man ha bestämt att herrarnas kula skulle väg 10 eller 20 engelska pund, men en sådan regeländring skulle med all sannolikhet lett till nya tekniker i utförandet av kulstötning och kanske också rekryterat elitkulstötare med helt andra egenskaper än dagens. Men … om vi nu har bestämt att herrarnas kula skall väga 16 engelska pund så måste alla använda kulor av just denna tyngd om man skall kunna tävla mot varandra.

När det gäller regler för att förhindra och beivra doping i idrott tycks det betydligt svårare att skriva regler, men grundinställningen är lika klar: man skriver regler för att alla som tävlar skall veta vad som gäller så att tävlandet skall ske på så lika villkor som möjligt. Reglerna är avsedda att stödja de grundläggande värderingar man har inom idrotten, men samtidigt tillfredsställa juristerna krav på klarhet och den medicinska vetenskapens krav på mätbarhet, medicinsk variabilitet och relevans. De borde emellertid dessutom ta hänsyn till både elitidrottare och motionärer, till äldre och barn, till handikappidrott, fotboll och bowling, till rika klubbar och länder till fattiga klubbar och länder, och så vidare. Svårigheterna uttryckes väl av ett utlåtande från idrottens högsta skiljedomstol, Court of Arbitration for Sport, från 2020/A/7579 och 7580:

It is the nature of the relevant rules that they are inflexible in principle yet applied to a great variety of circumstances on a one-size-fits-all basis. The sanctions are uniform in their definition but not in their effect; years of eligibility have different impact on athletes depending the kind of physical prowess their sport happens to require.

Dopingtesterna

Medan professionella cyklister för 50 år sedan var mycket negativt inställda till alla former av dopingkontroller – de tyckte att de hade rätt att som professionella idrottsutövare göra vad de själva ansåg vara bäst för att vinna - är situationen helt annorlunda idag. Nästan alla säger under “WADA-eran” att de är emot doping, men samtidigt vet vi att det ibland endast är munväder eftersom doping faktiskt förekommer fortfarande. Därför måste vi testa.

Det finns också idrottsutövare som redovisat att man borde göra dopingtesterna ännu säkrare. Ett exempel på det är den danske professionella cyklisten Jens Voigt som efter den spanska dopingskandalen Operation Puerto föreslog 2007 att alla cyklister som fick en tävlingslicens skulle lämna hårstrån och ett blodprov för att säkra ett genetiskt fingeravtryck. Provmaterialet skulle då sparas i 10 åt och kunna användas om det uppstod oklarheter avseende doping i framtiden. Uttalandet skall ses som svar på frustrationen över att bli misstänkt för doping även sedan multipla dopingtestningar friat idrottsutövaren. Dopingtestningen har en stark förankring bland idrottarna, men det finns det som tycker att de borde göras ännu striktare än idag.

De dopingtester som görs utanför tävlingar, out-of-competition, upplevs inte sällan som mer problematiska än de som sker i samband med tävling. I en dansk studie publicerad 2014 av 400 elitidrottsutövare angav 24 procent att de kände sig kränkta när dopingtesterna gjordes i deras egen hem och 15 procent uttryckte sin frustration över att deras personliga integritet upphävdes när de var tvungna att låta någon se på när de urinerade. Det finns ytterligare studier från andra länder som visar samma sak, och då framkommer också att äldre (+25 år) tycker att deras integritet påverkas mera och att kvinnor påverkas mera än män av dopingtesterna.

Vistelserapporteringen

Den vanligaste och starkaste kritiken mot WADA:s antidopingreglemente – inom elitidrotten (den enda del av elitidrotten som berörs i litteraturen) såväl som bland lekmän (där filosofer och etiskt intresserade varit särskilt aktiva i diskussionen) – gäller vistelserapporteringen (whereabouts reporting). Den innebär att:

Idrottsutövaren var tredje månad måste redovisa var han eller hon planera att befinna sig varje dag de närmsta tre månaderna

Idrottsutövaren kan bestraffas om han eller hon med kort varsel ändrar sig och inte kommer ihåg att anmäla detta till antidopingorganisationen

Idrottsutövaren måste vara beredd att öppna sitt boende för dopingkontrollanter en timma per dygn för att lämna dopingtester under övervakning

Det är naturligt att även för en icke-elitidrottare innebär detta ett inte obetydligt ingrepp i den personliga integriteten. För den som därutöver inte vill öppna för obehöriga att veta i detalj vad idrottsutövaren gör utanför idrotten kan detta tyckas som ett betydande problem. Man kan tänka sig att vederbörande exempelvis har relationsproblem, sysslar med verksamhet som inte är förenlig med den bild av honom eller henne som förmedlas till allmänheten eller till den egna idrottsföreningen. Därutöver kan det tänkas att det uppkommer en plötslig situation då man beslutar sig för att inte sova hemma en natt, att man vill träffa en rekryterande annan idrottsklubb eller att man blir sjuk och inte vill redovisa det. Det är lätt att förstå att idrottaren i sådana situationer kan känna sig övervakad på obehagligt sätt och finna sitt privatliv inskränkt.

Om man då utgår från att en elitidrottskarriär omfattar 10, 15 år eller längre blir sannolikt rapporterandet rutin, men att under en så lång tid aldrig ha rätt att vara på en plats där ingen vet var man är kan vara frustrerande. Naturligtvis är detta olika pressande för olika människor, men man måste förstå att det för vissa personer kan vara obehagligt att veta att man alltid – varje dag – kan få oväntade besök av personer man inte känner och som gör besöken för att man i grunden på något sätt är misstänkt för doping.

År 2009 var vistelserapporteringen uppe i belgisk domstol för överväganden. Det var 65 belgiska cyklister, fotbollsspelare och volleybollspelare som vill ha prövat om inte deras integritet kränktes av WADA-reglerna. Den civila domstolen ansåg emellertid att WADA hade rätt att utfärda detta reglemente. Också FIFA och UEFA gjorde uttalanden mot regelverket, men fick slutligen acceptera det i dess nuvarande skick.

I Frankrike uttryckte franska fotbolls-, basket- och rugbyspelare att de ansåg att deras rättigheter kränktes av vistelserapporteringssystemet enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstol höll 2018 med de klagande om att reglerna innebar en inskränkning av elitidrottarnas frihet, men såg ett avskaffande av reglerna som ett så stort hot om en ökad doping att inskränkningen var försvarbar.

En norsk idrottsutövare påpekade också att regeln inte stämmer med den i civil domstol gällande tanken att alla skall betraktas som oskyldiga till dess någon överbevisats om att ha begått ett brott. När nu någon stängs av från att få utöva sin idrott genom att inte ha kunnat motbevisa sin oskuld genom ett negativt dopingprov strider det mot lagar och reglers grundläggande tankar. Samma idrottsman reagerade också kraftigt på att man semantiskt jämställer brott mot vistelserapporteringen med doping – i massmedia kallas det doping eller dopingbrott om någon blir avstängd efter tre missar med avvikelserapporterandet, vilket inte bara är felaktigt utan också djupt orättvist.

Man bör också ta i beaktande att de tekniska förhållandena inte är perfekta: bristande internettäckning, tekniska fel på mobiltelefonen eller brist på elektricitet, svårigheter att handha mobiltelefonen, etcetera. Till detta kommer den mänskliga faktorn. Att glömma att anmäla en ”akut” förändring av vistelseplats kanske är naturlig i vissa situationer – rapportering till en antidopingorganisation är sannolikt inte alltid är det första man tänker på när något speciellt händer.

Carolina Klüft uttryckte det som att hon inte kunde säga ”låt oss åka till IKEA” utan att samtidigt fundera över om det gick ihop med hennes vistelserapportering just då, och hon tyckte att det var svårt att alltid komma ihåg vad hon angivet i tidigare rapporter. Hon uttryckte det som att hon alltid kände en låggradig stress eller rädsla över att kunna göra fel. Många idrottsutövare upplever det sålunda som maximalt obehagligt att kanske bli anklagade för fusk – och i den kategorin hamnar överträdelse av vistelserapporteringsreglerna.

Argument emot dopingreglerna

Det finns två – kanske tre – relevanta argument mot doping, vilka båda i någon mån har med de västerländska, liberala friheterna att göra, det vill säga argument som har sin grund i hur vi vill leva och vad vi vill uppnå i livet. Till dessa två kan man lägga argumentet att de medicinska riskerna är mer begränsade än vad antidoparna vanligen redovisar.

Jag bestämmer själv över min kropp

I det samhälle vi lever i har varje människa inte bara en skyldighet att göra rätt för sig utan också en rättighet att utforma sitt liv efter egna möjligheter (så länge det inte går ut över någon annan). Det innebär faktiskt att vi tillsammans har förklarat att individen också har rätt att ta beslut som en majoritet skulle beteckna som dåliga. Vi får således både dricka skadliga mängder alkohol, vi får röka och vi får äta så att vi blir sjukligt överviktiga. Vi får till och med i nuvarande laguppfattning vägra att vaccinera oss mot covid-19 trots att det uppenbarligen ger en risk att vi blir så sjuka att vi belastar sjukvården i så hög grad att personalen inte orkar med sitt arbete och att patienter prioriteras bort från respiratorer när det inte finns tillräckligt många.

Vi får också köra motorcykel trots att vi vet att cirka var femtionde motorcyklist under ett år råkar ut för en potentiellt livshotande skada. Ridning är tillåtet även om vi vet att det dör någon flicka varje år efter att ha blivit kastad av en häst och att någon blir förlamad i en stor del av kroppen efter att ha brutit nacken men överlevt. Mindre dramatiskt – ur samhällets synvinkel men knappast ur individens – är att det sker ett stort antal benbrott och ledbandsskador i knäna efter utförsåkning i skidor. Det beskrivna kan beläggas med aktuell statistik och ekonomerna kan visa siffror på de stora kostnaderna för individ och samhälle.

Mot denna bakgrund är det då uppenbart att vissa människor kan tycka att de själva bör få bestämma om de skall dopa sig eller inte – så länge det bara (eventuellt) skadar dem själva. Varför gränsen skall dras så att alkohol och tobak är på ena sidan och doping på den andra kan knappast förklaras logiskt.

Jag vill att min kropp skall prestera så bra som är möjligt

De som ägnar sig åt idrott gör det oftast för att de vill kunna prestera så bra som möjligt i enlighet med det Olympiska mottot: “Citius, altius, fortius.” Det var Pierre de Coubertin som föreslog mottot och som han lånade dem från sin vän, Henri Didon, en fransk munk som arbetade som rektor och idrottslärare på en skola i Arceuil strax utanför Paris, men det gäller fortfarande 125 år senare.

Det är en rimlig mänsklig önskan att försöka prestera så bra som möjligt (fysiskt och psykiskt, vilket inom idrotten dessutom måste ske samtidigt) och vi beundrar ofta de idrottare som genom långvarig, målmedveten och hård träning kan prestera bättre och bättre – och kanske till slut vinna medaljer på någon nivå. Vi accepterar också utan tvekan att normala motionärer får dricka kaffe för att bli lite piggare (och prestera bättre), vi godkänner sömnmedel och kanske lugnande medel för den som är alltför nervös dagen innan en tävling och utanför idrotten säljs det preparat för att gå ner i vikt och preparat för att öka potensen. Dessa exempel faller på den godkända sidan av prestationshöjare liksom varierande psykologiska metoder och höghöjdsträning för att öka antalet röda blodkroppar (medan däremot exempelvis blodtransfusioner anses både moraliskt förkastliga och regelvidriga). För vart år som går blir gränsen i dessa sammanhang mellan det tillåtna och det otillåtna allt svårare att definiera samtidigt som pressen på att göra högklassiga prestationer snarare ökar.

Om man ser ur samhällets sida vore det – förutsatt att risken för biverkningar är mycket låg – egentligen inte bara rimligt att tillåta vissa prestationshöjande medel utan det vore kanske till och med önskvärt att friska personer använde dem. Tänk om alla med kroppsarbete tog anabola steroider i en dos som gjorde att de blev starkare och mer målmedvetna, om de som behövde vara extra uthålliga tog en liten dos erytropoietin (”bloddoping”) eller amfetamin eller den som har ett intellektuellt krävande arbete tog lite modafinil inför varje arbetspass. Med stor sannolikhet skulle då de arbetande prestera lite grann bättre och om biverkningarna sakandes och kostnaden för preparaten var låga skulle vinsten per arbetstimme vara betydande – vore inte det bra?

Med samma argumentation borde man kunna försvara ett allmänt bruk av dopingmedel inom idrotten. Så gott som alla idrottsutövare vill ju prestera bättre och här finns ett sätt att öka prestationsförmågan. Varför då inte ge idrottarna och deras åskådare möjligheten att se fler prestationer av hög klass? – allt förutsatt att riskerna var små och möjligheten att få tillgång till preparaten var lika för alla. Självfallet går det inte att göra så idag eftersom reglerna förbjuder doping, men om vi ändrar reglerna så att doping inte längre klassificerades som fusk och den civila lagen inte längre såg doping som lagvidrigt, varför skulle vi avråda från bruket då? Åtminstone etikskälen blev då ganska vaga.

De medicinska skadorna av doping är mycket begränsade

Ett ytterligare skäl att förhindra doping är att de kan leda till sjukdomar, som kostar pengar, ger lidande och som ju i grunden är onödiga. Detta uttalande är sant, och ur vetenskaplig synvinkel kan man fastslå att bruk av cannabis och kokain på sikt minskar den intellektuella kapaciteten, amfetamin ger hjärtrytmrubbningar, erytropoietin kan ge blodproppar i hjärnan, anabola steroider ger hjärtsjukdom och ett aggressivt beteende ledande till våldsdåd, för att bara nämna några säkerställda biverkningar.

Skall man föra en logiskt korrekt diskussion bör emellertid biverkningsriskernas frekvens och grad också beaktas. Då kan man ur ett medicinskt perspektiv konstatera att bördan på sjukvården av komplikationer till doping är mycket, mycket liten. Mot det kan invändas – med rätta – att biverkningarna kan vara symptomgivande först efter mycket lång tid. Vi vet således att anabola steroider kan ge fertilitetsrubbningar så att den som tagit anabola steroider under några år kring 20-årsåldern inte kan få barn vid 30 år, demensen efter cannabis och hjärtsjukdomen efter anabola steroider kanske inte blir uppenbara förrän efter 20-30 år, och den ökade risken för vissa cancerformer kanske kan beläggas ytterligare senare. Detta då inte sagt som försvar för dopingen utan som en grund för eftertanke innan man yttrar sig för tvärsäkert.

Om man emellertid sätter dopingmedlens biverkningsart och -grad i relation till vad som händer om man röker eller använder för mycket alkohol så är det uppenbart att tobak och alkohol är mycket, mycket farligare. Motargumentet att doping inte behövs och därför varje biverkan är onödig kan naturligtvis ställas mot att bruket av tobak och alkohol inte heller är nödvändigt.

Ur samhällssynpunkt är med all sannolikhet de psykiska effekterna av anabola steroider den viktigaste biverkan, och det är ett argument som mer sällan förs fram. Hos de som är psykiskt instabila från början kan tillförseln av testosteron ge en aggressivitet som kan bli fullständigt katastrofal och vi vet att bruket av anabola steroider i de kriminella gängen är mycket stort – de står ju dessutom för det mesta av smuggling och försäljning av dopingmedel – och att många av deras våldsdåd sker under inverkan av anabola steroider. Bruket ger inte bara en aggressivitet utan också en minskning av empatin, vilket således gör att brukaren bryr sig mindre om sina föräldrar, livsledsagare och eventuella barn men dessutom kan bete sig hänsynslösare mot alla andra vederbörande träffar på. Om anabola steroider skulle släppas fria skulle denna typ av biverkningar ytterligare accentueras eftersom biverkan är dosberoende.

Kritiska röster

Det är väl belagt att såväl idrottsrörelsen som allmänheten i stort ställer sig bakom de principer och metoder som konkretiserats i WADA-reglerna, men det har ifrågasatts om vissa perspektiv är över- eller underrepresenterade under olika tidsperioder avseende antidoping. Eftersom i WADA:s strategi numer också ingår att utbilda i antidoping kommer det att offentligt finnas ”rätt” och ”fel” inställningar i dopingfrågor medan alternativa synpunkter sällan får plats. Det finns en risk att idrottsutövare som är kritiska till den nuvarande verksamheten då inte kommer att redovisa sina synpunkter, eftersom de är rädda att schavottera mot den ”officiella” inställningen i en viss fråga – det finns många exempel på detta. Om det i denna typ av meningsmotsättning kommer till en öppen diskussion måste man inse att WADA har alla tänkbara resurser att torgföra sina synpunkter, medan den enskilde idrottsutövaren eller gruppen av idrottsutövare har svårare att hävda sin rätt. Om han eller hon då dessutom stämplas som motståndare till det officiella antidopingarbetet finns det en risk att idrottsutövaren inte får sponsorkontrakt eller får den plats i massmedia som de annars skulle kunnat förvänta sig få.

Från idrottsrörelsen har det också upprepat framkommit kritik mot att WADA:s styrelser och arbetsutskott alltför ofta tar politiska och ekonomiska hänsyn när man fastställer regler, vilket i enstaka fall kunnat leda till att idrottsutövarnas synpunkter inte beaktas eller till och med motarbetas. Det innebär att det finns idrottare som helt och fullt stödjer kampen mot doping men som hyser misstro mot WADA. Det har också funnit en misstro mot enstaka funktionärer inom antidopingorganisationen som idrottare uppfattat som översittare och som personer som försöker ”sätta dit” idrottare, som hyser annan åsikt än de själva. Allt detta skadar arbetet mot doping och antidopingorganisationernas ledare måste alltid sträva efter att förtjäna förtroende hos idrottsutövarna.

Grunden för antidopingen är idrottarna själva. Det är deras sport, deras kroppar, deras säkerhet och deras bestraffningar. Trots det kommer idrottens antidopingregler till allra största delen att skrivas av tjänstemän och jurister långt från idrottsbanorna. Det är därför som idrottare i EU har framfört:

We are committed to drug free sport and would support a fair and effective performance-enhancing drug testing regime that recognizes, respects and protects athletes’ legal rights as employees, workers, and European citizens. In areas where there is a clear economic element, anti-doping rules must be negotiated directly with employee social partner organizations through either a social dialogue or collective bargaining process

Samtidigt har samma grupp – “EU Athletes” – påpekat att de endast kan ge sin personliga åsikt om hur idrottens antidoping skall organiseras. När WADA inrättar en Athletes Commission så kan den inte representera alla idrottare eftersom de inte är valda av idrotts-utövarna och eftersom deras antidopingverksamhet inte är transparent.

Slutligen, på motsvarande sätt som WADA har svårt att vinna idrottarnas fulla support tycks det vara svårt för antidopingtjänstemännen att tro att idrottsutövarna kan förstå vad som är bäst för att förhindra doping. Först om det finns ett bilateralt mycket större förtroende mellan antidopingens anställda och idrottsutövarna kan man emellertid göra de verkligt stora framstegen för att komma till rätta med dopingen [Referenser: Gleaves J, Christiansen AV. Athletes’ perspectives on WADA and the code: a review and analysis. Int J Sport Policy Politics 2019; 11: 341-3; Møllera V, Dimeob P. Anti-doping – the end of sport. Int J Sport Policy Politics 2014; 6: 259-72].

Argument för att förbjuda doping inom idrotten

Riksidrottsförbundet framför som sina starkaste dokument mot doping att det är fusk att dopa sig eftersom det kan ge fördelar framför de mer än 99 procent av tävlingsidrottarna som inte dopar sig. En känsla för ärlighet och rent spel ligger i idrottens natur och det är orättvist om inte alla följer gemensamt uppsatta regler.

Det kan dessutom vara farligt att dopa sig, och att äventyra hälsan för att vinna genom doping strider både mot idrottens grundidé, samhällets värderingar och medicinsk etik.

Doping skadar idrottsrörelsens trovärdighet. Doping utgör därigenom ett allvarligt hot mot idrottsrörelsen, inte minst vad gäller ungdomsidrotten. Som folkrörelse kan man inte tillåta sig att motverka det ideal som strävar att göra idrottsutövarna friska till kropp och själ.

Det är olagligt att dopa sig. Att hantera eller inta dopingpreparat är förbjudet enligt svensk lag och kan ge fängelsestraff. Även om idrottsrörelsen inte skall ha någon polisiär funktion måste den ta sitt ansvar för att det inte inom verksamheten förekommer något som samhället definierat som kriminellt – man kan inte ta emot pengar av skattebetalarna och sedan motverka det bidragen syftar till.

Riksidrottsförbundet har då förklarat motståndet mot doping med:

vinnaren ska kunna glädja sig över en ärlig seger

förloraren ska kunna känna sig trygg i att ha förlorat i ärlig kamp

åskådaren ska var förvissad om att resultatet inte är en följd av förbjudna medel och metoder

Ett annat sätt att uttrycka det, sammanfattas väl av den kanadensiska antidopingorganisa-tionen CCES som säger: ”Doping är förbjudet eftersom den underminerar glädjen med sport och jakten på mänsklig och sportslig fulländning.” Argumenten kan kompletteras och fördjupas genom ytterligare några aspekter.

Ingen ungdomsidrott

För barn och tonåringar är idrott en viktig del av den dagliga sysselsättningen och glädjen, och barnen uppmuntras ofta av sina föräldrar att delta eftersom det ger friskhet, kamratskap och en uppfostran i social gemenskap. Det är emellertid för nästan alla i grunden otänkbart om man måste dopa sig för att få bli tillräckligt bra för att få vara med i laget. Inga rimligt tänkande föräldrar skulle väl tillåta sina barn att ta dopingklassad medicin för att prestera bra. I så fall skulle ungdomsidrotten dö ut och i förlängningen slå ut även idrott för vuxna.

Inget samhällsstöd

Samhället satsar miljardbelopp på idrotten varje år, vilket i förlängningen betyder skatte-pengar (som alltid kan användas till något annat om vi som samhälle hellre vill det). Den största andelen går till idrottsplatser och idrottshallar, men det betalas också stöd till Riksidrottsförbundets organisation och till antidoping, till ungdomsidrotten som aktivitetsstöd och mycket annat. Detta gör politikerna på medborgarnas uppdrag, men det är bara möjligt om man tror att detta är något bra. Oftast hänvisar man – med rätta – till att idrotten ger ett friskare Sverige, men också till att idrotten i sig ger en glädje. Om nu i stället idrottens bidrag till folkhälsan skulle vara sämre och kanske till slut öka sjukligheten och att idrotten skulle öka våldsbrott och kriminalitet vore det orimligt att ge skattepengar till idrotten.

För att samhället skall ge skattepengar till idrotten måste den vara en positiv samhällsfaktor.

Ingen ände på konstgjordheten

Det kanske mest intressanta är tanken på ”vart skall det sluta?” Att Djugården, Malmö FF och Elfsborg skulle ersättas av Astra, Pfizer och Sandoz vore ju en rimlig första utveckling men hur skulle det gå på individnivå. Med den takten som den medicinska forskningen har måste vi inse att gendoping kommer att vara en realitet inom något decennium. Den kommer inte att drivas av någon idrottsforskning, men möjligheten att kunna bota många medfödda sjukdomar och en del – eller kanske alla – cancrar gör forskningen om gener ostoppbar. Om man då tänker sig en kombination av ny genteknik som gör att man kan öka och minska tillväxten av muskler, om det finns mediciner som gör att hjärtat kan arbeta mer effektivt och om det finns mediciner som kan göra idrottsutövaren starkare och mer målmedveten i sin träning så är det bara en första liten aning om vad man kommer att kunna åstadkomma i framtiden. Men … den nya tidens dopade idrottsutövare blir då en sorts övermänniskor där deras egen mänsklighet har fått ge vika för vetenskapliga experiment som ger fantastiska prestationer. Är det så vi vill ha det? Låt mig hoppas att det inte är så.

Medicin vid diabetes, astma och ADHD

Ur medicinsk vetenskaplig synvinkel kan det anses säkerställt att personer med vanliga folksjukdomar som diabetes, astma, rygg- och ledsjukdomar, psykisk ohälsa med flera mår bättre om de är fysiskt aktiva. Vid flertalet av tillstånden är det till och med en del av den medicinska behandlingen att träna fysiskt och oavsett en sjukdoms art och grad är det en fördel att vara i psykiskt bra form – vilket man har större möjlighet att vara om man är väl fysiskt tränad.

Vissa sjukdomar har indirekt ett samband med idrott. Det är exempelvis visat att många barn får ökade astmabesvär vid bollidrotter inomhus, vid konditionskrävande idrotter utomhus med mera, men att träning i vatten ger en lindring. Det har lett till att idrottsintresserade barn med astma är överrepresenterade i simning eftersom det endast är där som de kan få utlopp för hela sin träningspotential, vilket senare ger att en stor andel av de duktigaste simmarna behandlas för astma (överrepresentationen har blivit mindre tydlig på senare år beroende på bättre astmamediciner, som gjort handboll, fotboll och löpning lättare att delta i för astmatiker).

En omvänd aspekt på detta är längdåkning på skidor där elitidrottssatsningar kräver mycket träning i kallt väder. Den som då åker långa sträcker (fem mil eller mer är ingen ovanlig träningsdos i många sammanhang) andas in mycket stora mängder kall luft i lungorna. Detta är den sannolika orsaken till att elitidrottsåkarna visat sig ha en mycket hög frekvens av astma, trots att barnidrottare i samma idrott inte har astma. I exempelvis norska längd-åkningslandslaget har tidvis cirka 70 procent av åkarna haft astma definierad efter noggranna medicinska mätningar.

Sammantaget finns det alltså många elitidrottare som har astma och endast kan vara med om de får rätt astmamedicin. På likartat sätt finns det diabetiker och personer med psykiatriska tillstånd (exempelvis ADHD) och många andra sjukdomar som måste få sin dopingklassade medicin för att kunna idrotta. För dessa finns det utförliga regler som föreskriver vad som skall krävas för att dispens skall kunna ges – självfallet måste idrotten ge förutsättningar för att också personer med kroniska sjukdomar skall kunna vara med. I Sverige finns det en välfungerande fristående dispenskommitté som utfärdar dispenser.

Ett teoretiskt – och möjligen praktiskt – problem är att det finns situationer då en dos av medicinen finns förskriven för att idrottsutövaren skall ha samma förutsättningar som tävlande utan sjukdomen men att vederbörande tar en högre dos. Om man som exempel tar testosteron som på dispens kan (och skall) ges till en man som fått testiklarna bestående skadade eller bortopererade på grund av cancer så kan personen få en direkt dopingeffekt om testosteronet ges i onödigt stor dos. Hur stor dos som skall ordineras är dock svår att fastställas eftersom halten av hormonet i blodet inte är helt avgörande, och att det är svårt att utifrån ett enstaka urin- eller blodprov avgöra vilka doser som har givits – halten man mäter är ju så beroende på när intaget skedde i förhållande till mätningen. Det är mycket ovanligt att någon med dispens blir fälld för att överanvänt sin medicin – men är kanske ändå inte helt ovanligt och det är mycket svårt att fastställa. Ett känt exempel på detta är den förre elitcyklisten Lance Armstrong som fick ena testikeln bortopererad och efter det fick dispens för att ta extra testosteron (en indikation som är medicinskt tveksam vid fall av ensidigt bortopererande av testiklar),

I samband med andra dopingavslöjanden har det också framkommit att dispenser utfärdats på falska premisser med eller utan dispensgivarens goda minne. Visserligen skall allt dispensunderlag vara tillgängligt på engelska så att WADA kan göra granskningar i efterhand, men med tanke på det stora antalet dispenser (borde gälla 5-10 procent av alla idrottsutövare när diabetes, astma och liknande räknas in) är det inte sannolikt att WADA kan granska annat än genom ett fåtal stickprov. I elitsammanhang bör emellertid alla dispenser ses på med stort allvar eftersom felaktigt givna godkännande innebära en legalisering av doping, och som i alla mänskliga sammanhang finns det svårbedömda gränsfall respektive personer som är beredda att fuska om det går. Denna problemställning är inte tillräckligt beaktad i reglerna.

Värdet av WADA

Det enskilt största framsteget för antidopingen är utan tvekan bildandet av WADA (World Anti-Doping Agency, ”Världsantidopingbyrån”). Denna världsomspännande organisation som bildades 1999 på initiativ av den Internationella Olympiska Kommittén, regeringar och företrädare för mellanstatliga organisationer i hela världen är ansvariga för det regelverk som styr idrottens antidopningsarbete i hela världen. Organisationen ägs av regeringarna till 50 procent och de internationella idrottsorganisationerna till 50 procent och har en budget för 2022 på 47 316 200 USD. WADA är utgörs idag av en tung byråkrati, som till betydande del styr sig själv, men som kontrollerar alla de nationella antidopingorganisationerna och framför allt slår ner på alla tendenser till att antidopingen inte sköts enligt regelboken respektive inte sköts oberoende från stat och idrottsorganisationer.

Initialt ägnade sig WADA nästan enbart åt själva dopingtesterna, men efter hand har organisationen utförligt reglerat inte bara hur testningen, transporten, analyserna och bestraffningarna utgående från dopingprover, utan också utbildning, övervakning av de nationella antidopingorganisationerna, övervakning av WADA själv, forskning, dispenser, med mera. Den gradvisa uppbyggnaden gör byråkratin tung och nästan ogenomtränglig, men är också en garant för att det gäller ”likhet inför reglerna” både på individnivå, mellan olika idrottsgrenar och mellan olika länder.

Styrkan hos WADA är att antidopingen har samma regler överallt och att samarbete sker över nationsgränserna. Det är således omöjligt att under någon längre tid favorisera det egna landets idrottsutövare genom för dålig övervakning eller för låga straff. Alla – det vill säga alla – nationella dopingdomar granskas kontinuerligt och om WADA ser att de inte följer internationell praxis (vanligen varit alltför förlåtande) överklagas domarna. Organisationen ser också till att laboratorierna är ackrediterade och kräver att varje nationell antidoping-organisation har en organisation för utbildning av ledare och aktiva.

Likhet inför lagen och likriktning av de nationella reglerna har genom WADA blivit standard, vilket är viktigt i en värld där elitidrotten inte ser några nationella gränser och där det finns mycket stora kommersiella intressen. Ett problem är naturligtvis att fattigare länder inte kan spendera så mycket pengar på antidoping som rikare länder, men detta kan till någon del kompenseras av att de rikare länderna testar de fattigaste ländernas idrottsutövare när dessa tävlar utomlands. Internationella Olympiska Kommittén, som ju disponerar mycket stora ekonomiska resurser, kan också i någon mån ge fattiga länder ekonomisk stöttning till antidopingverksamhet.

Fullständigt ansvar

En mycket stor majoritet av alla idrottsutövare förordar starkt de nuvarande reglerna mot doping – liksom allmänheten – men det finns några aspekter som är svåra att förstå. En av dem är regeln om strict liability (strikt ansvar).

WADA-regelns strict liability kan på svenska tolkas som att idrottsutövaren alltid är ansvarig för sina handlingar – dvs ansvarig oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet förelegat. En sådan regel är mycket ovanlig i civil rätt, men är nästan grundläggande för hanteringen av antidoping inom idrotten. Den som dopat sig ses av allmänheten och massmedia som fuskare. Ordet fusk innebär emellertid rent semantiskt att någon med vilje handlat oriktigt. Den ordalydelsen kommer då i konflikt med dopingens strikta ansvar, som ju i sig betyder att man har ansvar för exempelvis vad man fått i sig i form av mediciner, pulver och piller, oavsett om man avsett att fuska eller inte.

Detta innebär till exempel att om patienten/idrottaren har fått en medicin utskriven av en legitimerad och välrenommerad läkare som sagt att medicinen inte är dopingklassad – men att den ändå visar sig vara det – så har idrottsutövaren begått ett regelbrott. På samma sätt så har ett regelbrott begåtts om idrottsutövare tagit ett kosttillskott där en förbjuden substans inte finns upptagen på innehållsförteckningen. Man kan också tänka sig att ett dopingprov blir felaktigt hanterat på dopinglaboratoriet – kontaminerat, felanalyserat eller liknande – så finns det nästan ingen möjlighet för idrottaren att försvara sig mot ett sådant fel, och riskerar därför att bli kallad fuskare och bli avstängd. Detta strikta ansvar kan ur dopingkontrollan-ternas sida vara välmotiverat, men den är svår att förstå och att acceptera av de idrottsutövare som blivit fällda efter ovanstående misstag. En skiljedomare som arbetat för CAS, Jan Paulsson, uttryckte det som att en oskyldig men för doping misstänkt person “faces the proceedings much as a tourist would experience a hurricane in Fiji: a frightening and isolated event in his life, and for which he is utterly unprepared.” Paulsson menade också ur ett juridiskt perspektiv att “the absence of clear procedural rules, disclosure obligations and institutional support for accused athletes undercuts the viability of a fair hearing.”

Det finns åtskilliga fall dokumenterade då det – särskilt i efterhand – är troligt att något medvetet brott mot dopingreglerna aldrig begåtts, men där omständigheterna varit sådana att den anklagade idrottsutövaren aldrig kunna bevisa sin oskuld. När sådant till slut avslöjas sätter det förtroendet för hela regelsystemet i gungning.

Erkännande kan ge kortare straff

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att de i varje situation skulle vara ansvarig för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett kraftigt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Svårt att försvara sig mot misstagsdoping

Men … om idrottsutövaren faktiskt inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig för att säga ”jag vet inte.”

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänslig till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter so mi verkligheten varit något annat, att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det är inte den anklagande anti-dopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. I exempelvis det fall att idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Svart-vita regler

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingåmatt visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig skulle varje normalt tänkande dopad att det vore bästa att på något sätt hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna har kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel är varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller något dopingklassat preparat har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis en läkare – riskerar att råk mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollerar andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!

Fyrkantiga dopingregler

Läkare och sköterskor har ofta en viss vördnad inför juristernas lagar och regler eftersom de är avsedda att skilja det orätta från det rätta. Även om man kan acceptera att det finns ett visst tolkningsutrymme också sedan lagarna stiftats är hela tiden målet att man med hjälp av lagboken skall kunna fria eller fälla. Medicinsk vetenskap är däremot i grunden statistiskt baserad, det vill säga att man efter att ha studerat många patienter med samma sjukhistoria eller symptom, eller med samma röntgenbild eller blodprov, så vet man hur många av de drabbade som sjukdom 1, sjukdom 2 eller sjukdom 3 och som blir friska av behandlingarna x, y och z, och så vidare. Medicinarna letar alltid efter det som kan ge samma säkerhet i att fria eller fälla som vad juristerna gör, men kommer med stor säkerhet aldrig att nå dit om man ser den stora individualiteten bland sjukdomar och bland patienter.

När det gäller dopingreglerna är emellertid medicinarna mindre imponerade och tycker oftast att juristernas lagar blir för fyrkantiga eftersom de är skriva med tanken att ”one size fits all.” Läkaren och sköterskan vet att det kan finnas olika bakgrund till att något har hänt och att olika människor kanske skall behandlas olika även om samma symptom har uppkommit. Dessutom känner sig varje medicinare tveksam till att straff som till synes är rättvisa enligt devisen ”likhet inför lagen”, verkligen är rättvisa. I verkligheten kan ett bestämt straff ge betydande skillnader mellan olika personer beroende på ålder, idrottsgren, elitklassning, etcetera.

Medicinaren måste skilja på hjärtinfarkt och snuva

När man följer dopingregelboken finns det ingenting som talar för att man kan utreda enklare dopingbrott på annorlunda sätt än om man står inför fall baserat på amfetamin, anabola steroider eller bloddoping. Det kan för en medicinare liknas vid att utreda alla sjukdoms-misstankar lika. Läkare är emellertid lärda att man måste kunna lägga olika resurser och snabbhet på den som drabbats av hjärtinfarkt, cancer eller svårtrafikolycka jämfört med den som har en banal förkylning, fått soleksem eller stukat foten.

När det gäller misstänkta dopingbrott utreds de dock på ett enhetligt sätt oavsett idrottsutövarens status och avsett vilken typ av regelbrott som avses. De innebär att en motionär som tagit ett kosttillskott med någon dopingklassad substans i utreds på samma sätt som en elitidrottare som tjänar mångmiljonbelopp per månad efter att ha bloddopat sig eller tagit anabola steroider. Om misstanken bekräftas i det första fallet kommer idrottsutövaren kanske bli avstängd från att delta i organiserad träning på ett gym i 6 eller 12 månader, men kan i övrigt fortsätta att motionera nästan som vanligt. Omgivningen får bara reda på dopingstraffet om någon går in på en avsides sida hos antidopingorganisationen, men avslöjas inte om man letar på den mer officiella sidan där tävlingsidrottande dopades avstängningar framgår. Den allmänpreventiva effekten av avstängningen är minimal trots att den psykologiska effekten på individnivå kan vara katastrofal (hur vanligt detta är förblir dock vanligen okänt eftersom det är osannolikt att effekterna av domen följs upp).

Om det däremot rör sig om en elitidrottare som fälls för doping blir effekterna helt annorlunda. Vanligen kan allmänheten då ta del av domen i massmedia, vilket ger en betydande allmänpreventiv effekt genom att antidopingen och dopingreglerna uppmärksammas och de lokala idrottsföreningarna visar ett nymornat intresse för frågorna liksom specialförbunden. På individnivå blir avstängningseffekter av en elitidrottare också av helt annan dignitet. Av massmedia blir idrottaren uthängd så att åtminstone alla idrottsintresserade vet vad som hänt – dopingryktet hänger dessutom ofta kvar för all framtid och bleknar mycket långsamt. Dessutom får elitidrottaren ofta ett yrkesförbud eftersom vederbörande inte får träna och tävla med sin klubb eller inte ens får vara med som funktionär. De flesta elitidrottare i Sverige har inget annat arbete än sin idrott och har därigenom vid avstängning inte heller någon inkomst – i de flestas sponsorskontrakt står att sponsorpengar skall lämnas tillbaka om doping påvisats – vilket innebär att en avstängning oftast i första hand blir ett ekonomiskt straff och först i andra hand en bortovaro från idrott. Tråkigt är det naturligtvis också att lämna ifrån sig medaljer, segerpremier, segernoteringar och rekordresultat. Sammantaget ger emellertid samma dom mycket olika effekter beroende på idrottsutövarens status, vilket inte tas upp i WADA-reglerna på ett intellektuellt sätt.

Ytterligare ett problem är trubbigheten i straffskalan avseende vilket dopingmedel som använts. I grunden – med vissa modifieringar – finns bara två straff: det långa och det kortare. Det längre straffet (i första hand fyra års avstängning vid första gångens dopingstraff, vid upprepad överträdelse fördubblat) döms ut vid bruk av anabola steroider, amfetamin och bloddoping, och liknande. Om någon tagit en enstaka tablett i experimenterande syfte eller om dopingen ingår i en utarbetad plan över lång tid och med många preparat blir straffet detsamma. Om det verkligen stämmer att den norska skidåkaren endast tog en läppsalva som innehöll en anabol steroid är det konstigt att brottet i sig jämställs med det som utdömts när någon tagit ett flertal anabola steroider regelbundet under flera år eller bloddopat sig systematiskt med blodtransfusioner eller kombinationer av flera olika dopingmetoder (i ärlighetens namn skall påpekas att straffet för norskan slutligen blev påtagligt nedsatt). Det saknas således en nyansering i brottsbeskrivningen, vilket kan vara bekymmersamt.

I andra ändan av en tänkt brottsskala finns det på WADAs förbjudna lista en rad preparat som har ringa eller ingen alls dokumenterad dopingeffekt. De östeueuropeiska preparaten meldonium och trimetazidin är exempel på det senare och de i kosttillskott ofta förekommande higanemin och metylhexanamin de förra. Eftersom de står på dopinglistan kommer de emellertid att utredas med samma noggrannhet som bloddoping och doping med anabola steroider. Alla dopingpreparat kan inte vara lika viktigt och en nyansering av vad som skall ses som önskvärt att bekämpa borde övervägas. När man talar om troféjakt i Afrika – i sig en mycket tveksam verksamhet – talar man om de ”fem stora”, och på motsvarande sätt borde man koncentrera sig på att bekämpa de ”tre stora” (anabola steroider, bloddoping och amfetamin) inom idrotten. När man talar om doping med de ”tre stora” i samma andetag som astmamediciner, insulin, kobolt och potenshöjande medel är risken stor att man trivialiserar dopingbrotten – det tycks mer som hårklyverier ibland, vilket skadar hela antidopingverksamheten.’, och allmänheten, inkluderande idrottsutövarna, förstår inte skillnaderna.

Ledarna bakom

Ett intellektuellt stort bekymmer för antidopingkrafterna är att man har varit och är så inriktad på att jaga de idrottsutövare som dopar sig. Man borde förstå att åtminstone när det gäller elitidrottarna är det idag synnerligen osannolikt att idrottsutövaren skaffar och ger sig dopingpreparat helt på egen hand. Det är betydligt mer sannolikt att dopingen sker med tränarens och ledarens goda minne eller kanske till och med på dennes initiativ. Trots det kommer denna dimension av dopingen sällan att diskuteras och ännu mer sällan att bestraffas.

Det är direkt sällsynt att en elitidrottare idag sköter sig helt själv, och mycket mer vanligt att en framgångsrik idrottsutövare har ett helt ”enourage” (engelska för ”följe”) som sköter tränings- och tävlingsförberedelse, sponsring, annan ekonomi, resor och liknande. Det finns inte sällan en manager, en läkare, en sjukgymnast, en massör, en psykolog och flera också med i bilden. Att hålla denna krets, som är så intresserad i en elitidrotts prestationer, utanför eventuell doping ter sig svårt eller kanske helt omöjligt. Trots det så kommer – om doping avslöjas – enbart idrottsutövaren att få någon sanktion. Detta är inte bara orättvist utan det är dessutom missriktat. Om en elitidrottare blir fasttagen om avstängd för doping borde man ta i beaktande också i vilken grad entouraget varit medansvarigt.

Över huvud taget har ledarnas roll i dopingen givit förhållandevis liten uppmärksamhet. Det ges visserligen kurser för ledare tillsammans med idrottare som en kunskapsöverföring om doping och antidoping, men djupare än så har man sällan borrat. Inom forskningen borde förhållandet mellan idrottsutövare och ledare – inte mint idrottsläkare – undersökas närmre. Vi vet idag tämligen väl hur idrottsutövarnas moraliska inställning till doping influerar deras faktiska dopingsbenägenhet och vi vet i vilken grad tillåtna kosttillskott och mediciner predisponerar för doping. Däremot vet vi alltför lite i vilken grad ledare påverkar idrottarnas inställning till doping, och vilka attityder och allmänna stämning i samtalen som kan påverka dopingbenägenheten i positiv och negativ riktning. En sannolikhetsbedömning är att idrottsledarnas tankesätt och sätt att uttrycka sig kan påverka idrottsutövarna i mycket hög grad, inte minst i de yngre åldersgrupperna och att det finns idrottsledare som i grunden är positiva till doping.

Utöver detta har vi kännedom om att det finns ledare inom idrotten som direkt smugglar och förmedlar dopingpreparat till idrottsutövarna och sannolikt tjänar mycket pengar på verksamheten. I pilotundersökningar av de personer som dömts i civil domstol för dopingbrott undersökts och det visar sig att en inte obetydlig andel av de dömda samtidigt är medlemmar i föreningar som tillhör Riksidrottsförbundet. Om detta innebär att de också förmedlar dopingpreparat och propagerar för doping vet vi inte, men blotta kännedomen om att de dömda också har en fot inom idrottsrörelsen gör att man borde undersöka dessa personer närmre. Om man kan bryta dopingkedjor för förmedling av dopingpreparat och dopingpropaganda gör man sannolikt mycket större nytta än då man fångar någon enstaka idrottare som dopat sig, och då är de som dömts i civil domstol en god ingångsväg.

Juristernas intåg

I många avseenden har vi i Sverige en benägenhet att ta efter beteenden från USA – både dåliga och bra. I USA har juristerna blivit alltmer engagerade i enskilda dopingärenden, vilket säkert kan hänföras till den amerikanska traditionen om att snabbt engagera advokater i olika tvister och att dessutom döma till höga skadestånd, som kan locka både jurister och idrottar i hopp om att tjäna pengar genom att inte bara vinna på idrottsbanan utan också i domstol (även om minst lika många förlorar).

Under de senaste har vi sett en liknande utveckling i Sverige där högprofilerade idrotts-utövare som anklagats för doping snabbt har anlitat professionella advokater – men i några fall också icke-professionella juridikintresserade. Intåget av juristerna är naturligtvis inte enbart en negativ utveckling – även om en betydligt större del av antidopingsorganisationens redan mycket begränsade resurser kommer att gå till juridiska spetsfundigheter – eftersom de dopingsmisstänkta sannolikt får en större möjlighet att få sin sak bättre belyst ur sin egen synvinkel genom advokathjälp. Det fodras dock att den eller de anlitade advokaterna verkligen satt sig in i regelverket, vilket inte alltid varit fallet (att vara en duktig brottmålsadvokat i civil domstol tycks i något fall närmast vara en belastning eftersom man inte tror sig behöva kunna också det speciella i idrottens regler). En för alla oönskad ”biverkan” har också blivit att dessa (ännu relativt fåtaliga) fall dragit ut länge på tiden, vilket för de flesta idrottsutövare varit mycket påfrestande.

Det som blivit mest bekymmersamt är emellertid att juristernas bidrag närmast har lett till en ökad olikhet inför reglerna. Det finns nämligen i grunden ett problem i att en betydande andel av de dopinganklagade idrottarna inte har haft förmågan (språkmässig, tradition, mental kapacitet eller på annan grund) att på ett rimligt sätt kunnat svara för sig när antidoping-organisationen gjort sina utredningar. ”Inga kommentarer” eller kommentaren ”Jag skall aldrig göra så mer” har förekommit i stället för att man försökt klarlägga vad som skett och vilka förmildrande omständigheter som kan tänkas ha förelegat i de fall dopingbrott kunna påvisas. Om då en liten andel elitidrottare får kvalificerad juridisk hjälp kommer klyftan mellan dem och de som inte alls kan bidra i utredningarna att bli orimligt stort. Lösningen på detta problem är dock knappast att göra förutsättningarna sämre för de som har ekonomiska resurser att använda advokater utan att finna ett system där de utan resurser och förmåga att be om hjälp skall få medhjälpare som vägleder dem under utredning av dopingmisstankar.

Avslutningsord

Antidopingens regler är en omfattande regelsamling som varje idrottsutövare och idrottsledare måste anpassa sig till. Reglerna är emellertid i vissa avseenden tämligen olika idrottens övriga regler:

reglerna beslutas nästan enbart utanför vår egen räckvidd; vi har de regler som WADA gemensamt beslutar om

det finns en tydligare etisk grund för reglerna än vad som är vanligt inom idrotten (och resten av civilsamhället)

reglerna är uppenbarligen dynamiska – de förändras i en takt utan motstycke på grund av medicinska och moraliska värderingar

Idag är antidopingens regelverk bland de mest omfattande regelverken inom idrotten, vilket gör det svåröverskådligt, men eftersom det samtidigt så tydligt speglar samhällets utveckling är det också spännande att följa. Sista ordet är inte sagt, men det senaste måste vi förhålla oss till [Referens: Andrén-Sandberg Å. Idrottens dopingregler ur ett moraliskt och medicinskt perspektiv. I: Bessman S, Pallin C, Malmsten K. Svensk Idrottsjuridisk Förening. Artikelsamling 2022. Stockhol: Idrottsjuridisk skriftserie Nr 27, 2022: 19-33].

Dopingreglerna ur en idrottsutövares synvinkel vid positivt dopingprov

En mycket stor majoritet av alla idrottsutövare förordar starkt de nuvarande reglerna mot doping – liksom allmänheten – men det finns några aspekter som är svåra att förstå. En av dem är regeln om strict liability (strikt ansvar).

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att förstå att de i varje situation skulle vara ansvariga för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig,, och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett betydligt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Men … om idrottsutövaren faktiskt inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig i stället för att säga ”jag vet inte.”

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänsliga till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter som i verkligheten varit något annat, att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, eller att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det åligger inte den anklagande antidopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. När idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore så gott som omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingå att visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig, så skulle varje normalt tänkande dopad hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna ho kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

Det kan också tyckas anmärkningsvärt att uppenbart grov doping inte ger annorlunda straff än doping av ”normalgraden.” Det finns idrottsutövare som påvisats ha flera olika anabola steroider i kroppen tillsammans med flera amfetaminliknande preparat och erytropoietin, men ändå bara bestraffats på samma sätt som den som haft en knappt mätbar mängd av ett förbjudet ämne.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel skall varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller någon dopingklassad substans har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis läkarkåren – riskerar att råka mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollera andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika! [Referens: Greenhow A. Drug use in sport: What’s changed? National Legal Eagle 2010; 18 (2)].

Vad anser idrottare om legaliserad och övervakad doping?

Nolltoleransen mot dopning inom idrotten har länge kritiserats. Att legalisera “dopning” under medicinsk övervakning har föreslagits som ett bättre sätt att skydda både idrottares hälsa och rättvisa konkurrens. Denna artikel undersöker hur elitidrottare skulle kunna reagera om specifika dopingmedel tillåts under medicinsk övervakning och utforskar idrottares överväganden om biverkningar i denna situation. Resultaten tolkas utifrån ett ramverk som ser elitidrotten som en exceptionell och riskfylld arbetsmiljö.

775 elitidrottare (medelålder: 22 + 6 år) som representerade fyrtio idrotter fyllde i ett webbaserat frågeformulär (svarsfrekvens: 51 %) som presenterade ett scenario med legaliserad, medicinskt övervakad “dopning”.

Femtioåtta procent av idrottarna anmälde intresse för ett eller flera av de 13 föreslagna ämnena/metoderna. Idrottares intresse för en specifik produkt var kopplat till dess förmåga att förbättra prestationsnivåerna inom idrottarnas speciella sport och berodde på kön och ålder. Tjugotre procent visade intresse för antingen en eller flera av erytropoietin, anabola-androgena steroider (AAS), blodtransfusioner och/eller tillväxthormon om det var tillåtet och tillhandahölls under kvalificerad medicinsk övervakning.

Manliga sprint- och kraftidrottare i stigande ålder hade högst sannolikhet att vara intresserade av AAS (41 %, ålder 36), kvinnliga idrottare med motorisk skicklighet hade lägst (<1 %, ålder 16). Femtionio procent av alla var rädda för biverkningar. Detta hindrade 39 procent av alla idrottare från att vara intresserade av specifika substanser/metoder, medan 18 procent förklarade sitt intresse trots att de var rädda för biverkningarna.

Att tolka resultat med förståelsen av idrott som en exceptionell och riskabel arbetsmiljö tyder på att legalisering av vissa “dopningspreparat” under medicinsk övervakning skulle skapa andra/nya typer av skador, och denna “avvägning av skador och fördelar” skulle vara oönskad med tanke på de flesta idrottares hälsa, arbetsförhållanden och välbefinnande. Att bedöma de risker och skador som orsakas/minskas av specifika droger när man betraktar idrott som ett osäkert yrke kan visa sig vara användbart för att sammanställa den förbjudna listan och minska dopingrelaterade skador inom idrotten [Referens: Overbye M. An (un)desirable trade of harms? How elite athletes might react to medically supervised “doping” and their considerations of side-effects in this situation. Int J Drug Policy 2018; 55: 14-30].

Positiva upplevelser av doping

Användning av anabola androgena steroider (AAS) har uppmärksammats som ett socialt problem i samband med blandmissbruk, kriminalitet, aggressivitet och våld. I flera studier har AAS-bruk betraktats som ett riskbeteende som går att koppla till andra riskbeteenden som till exempelvis alkohol- och narkotikamissbruk och beroendeproblematik. Studier har också visat att AAS-bruk varit en “inkörsport” till narkotikabruk.

I experimentella djurstudier har man sett att samma belöningssystem i hjärnan aktiveras vid bruk AAS som vid bruk av alkohol och narkotiska substanser, och att AAS-bruk ökar den biologiska känsligheten för narkotika. Studier har pekat på allvarliga hälsorisker förknippade med användning av AAS som exempelvis hjärt-kärlsjukdomar, leverproblem, cancer, psykiska problem, svår acne, håravfall och virilisering av kvinnor. AAS-bruk och mäns kroppsbyggande har vidare analyserats som “muscle dysmorphia.” Det innebär en störd kroppsuppfattning hos män som bygger muskler utifrån maskulina ideal och som betraktar sina muskulösa kroppar som orealistiskt taniga och icke-muskulösa.

Synen på AAS-bruk som ett socialt problem och synen på brukaren utifrån begreppet “muscle dysmorphia” har emellertid utmanats. Man har menat att dominerande medicinska och psykologiska perspektiv har fått företräde i diskursen med beskrivningar av bruket som farligt och hälsovådligt, och man har pekat på en demonisering av AAS-brukaren i samhället. Detta har resulterat i förenklade förståelser av AAS-bruket och brukarna. För att kunna hantera och förebygga AAS-bruk är det dock centralt att förstå också positiva upplevelser och värden för individer i AAS-bruk, trots att detta bruk också kan innebära risker.

Tidigare forskning som berör positiva sidor av AAS-bruk har visat att AAS framför allt används av estetiska skäl. Strävan mot den perfekta kroppen, till exempel genom att använda AAS i bodybuilding-sammanhang, kan upplevas vara positivt och lustfyllt, och viktigt för individers identitet. Det kan finnas en tillfredställelse i att skulptera en sexuellt attraktiv kropp med hjälp av träning och AAS.

I en studie av AAS-användande kroppsbyggare visades att de undersökta satte en parentes om en del av vardagslivet och skapade ett fredat rum inom vilket en tyst kunskap tillämpas. Den strikt kontrollerade kroppen kan ge trygg närvaro i en öppen social samvaro. Kroppslig reflexivitet kan innebära ett narcissistiskt dyrkande av det kroppsliga framträdandet, vilket ligger nära till hands att koppla till kroppsbyggande. Kroppen kan förändras genom farmaka, genmanipulation och medicinska ingrepp som könsbekräftande behandling och skönhets-operationer, eller via kroppsregimer som kosthållning och träning.

I en svensk studie hade man en kvalitativ ansats och intervjuade åtta personer som använder eller har använt AAS. Ett urvalskriterium var att nå personer utanför den traditionella tävlingsidrotten. Åtta intervjuer är relativt få, även i en kvalitativ studie, och överförbarheten till andra individer som använder AAS och till andra liknande kontexter kan diskuteras. Intervjuerna genomfördes år 2013–2014, men studien publicerades först 2022. De intervjuades ålder varierade mellan 22 och 54 år. Sju av respondenterna var män, en var kvinna. Tre respondenter brukade AAS vid tiden för intervjun medan övriga fem hade avslutat sitt bruk.

Respondenternas berättelser om sina positiva upplevelser av AAS-bruk analyseras under fyra teman. Det första handlar om AAS som hjälp till att bli stor och stark i en (maskulin) självidentitetsprocess; det andra om revansch för mobbning och annat kränkande beteende som respondenterna utsatts för samt om hur träning och AAS-bruk blir en väg in i ett nytt socialt sammanhang. I det tredje temat redovisas respondenternas berättelser om AAS-bruk och träning som en “utgång” från annat riskbeteende som narkotikabruk och det fjärde temat handlar om respondenternas upplevelseeufori och ångestreducering i samband med AAS-bruk och träning. Dessa teman överlappar varandra i vissa hänseenden.

Att bli stor och stark – maskulin självidentitet

Ett återkommande tema i respondenternas berättelser var hur AAS gav positiva effekter i förhållande till möjligheten att bygga muskler, att bli “stor och stark.” En aspekt som också framträder i respondenternas berättelser om att bli stor och stark, var att denna strävan verkar vara nära sammankopplad med maskulinitet. Förändringar av kroppen med hjälp av kroppsbyggande och AAS kan förstås som en strävan mot en förändrad självidentitet.

Respondenternas AAS-bruk och kroppsbyggande har en tydlig dimension av kön, könsideal och självidentitet, där kroppen rent fysiskt är i centrum. En strävan där kroppen blir verktyget och markören för en ändrad självidentitet. För respondenterna blir denna strävan tydlig i deras berättelser om träning och muskelbyggande. De arbetar med sina kroppar för att förändra kropparnas utseende och funktion. De vill bli stora och starka i relation till maskulina kroppsideal. Kultiveringen av kroppen kan förstås som ett uttryck för den kroppsliga reflexiviteten som sker inom ramen för en socialisering av biologiska mekanismer och processer i en vilja att gå bortom kroppens begränsningar – att skapa en ny kropp, inte bara förvalta en naturligt given.

Revansch och att bli en del av en gemenskap

En annan drivkraft för att bli stor och stark med hjälp av AAS, handlar om att ta revansch. Flera respondenter berättade om erfarenheter av att ha varit utsatta och kränkta. Några berättade att de mobbats för att vara tjocka eller smala. Några beskrev hur de känt sig kränkta av skolan som institution genom att på tvivelaktiga grunder placerats i särskola eller genom att ha utpekats som svagpresterande av lärare. Att bli stor, gärna snabbt återkommer i detta tema. I citatet kan denna målsättning tolkas som ett uttryck för revanschlust.

Mobbning har i fallbeskrivningar lyfts fram som ett tänkbart motiv till bruk av AAS. Revansch, träning och AAS-bruk beskrivs som ett första steg in en social gemenskap av flera respondenter. AAS-bruket kopplas även här till målet att bli stor. Det finns en tydlig påverkan och uppmuntran från omgivningen, och respondenten blir en del av gemenskapen genom att börja använda AAS-preparat. Omgivningens reaktioner och intresse för respondentens kropp får betydelse för hur han tar ett steg in i bodybuilding-världen.

I detta tema har respondenternas berättelser om revansch och att bli en del av en gemenskap genom AAS-bruk och träning tolkats som självidentitetsprojekt som syftar till en förändrad situation. Att kunna försvara sig fysiskt vid mobbning och att komma in i en ny gemenskap där respondenterna upplevde att de dög och till och med att de kunde bli beundrade.

AAS och träning som “utgång” från riskbeteenden och substansbruk

Ett par respondenter hamnade i tyngre alkohol- och narkotikamissbruk i förlängningen av sitt AAS-bruk. Men det fanns även respondenter som berättade att AAS-bruk blev en “utgång” från riskbeteenden som till exempel bruk av narkotika. Flera respondenter berättade om perioder av risktagande och spänningssökande kopplat till festande och bruk av narkotika i ungdomsåren. För några av dem fungerade dock träningen och AAS-användningen som en väg bort från bruket av narkotika.

Det finns studier som pekat på att AAS-bruk kan vara en “gateway” till narkotikabruk. För dessa respondenter verkar förhållandet vara det omvända. Träning och AAS-bruk har fått dem att sluta med droger och alkohol. Det har visats att AAS i kombination med träning kan fungera som en rehabilitering av en kropp som förfallit på grund av drogmissbruk, efter ett avslutat narkotikamissbruk. För respondenterna i föreliggande studie handlade det dock inte om att rehabilitera en sliten kropp. Deras förändrade livsstil kan snarare förstås som att de lämnade ett narkotikabruk till förmån för ett nytt intresse som utmärks av styrketräning och AAS-bruk. Den personaliserade berättelsen går från berättelsen om ett liv bestående av narkotikabruk och allmänt stökigt beteende till berättelsen om ett liv innehållande träning och AAS-bruk.

Euforigenererare och ångestreducerare

Respondenterna vittnade om att AAS på olika sätt påverkade deras mående på ett positivt sätt. Flera av respondenterna använde uttrycken “pump” eller “tryck” för att beskriva hur upplevelsen av styrka och kraft i musklerna gav en skön känsla eller eufori. En del av respondenternas beskrivningar av känslan av pump påminner om “kickar” eller att bli “hög”, som brukar sättas samband med olika typer av narkotikabruk. Det är inte AAS-preparatens ensamma effekt som respondenterna lyfter fram, utan just kombinationen av intensiv styrketräning och AAS-bruk som ger pump och euforikänslor.

Det fanns även andra beskrivningar av positiva känslor bland respondenterna, som involverade hela den sociala kontexten på gymmet. Flera respondenter berättade om bättre mående när de gick på AAS, även om de inte talade om det som en känsla av eufori.

En annan aspekt av AAS-bruk var upplevelsen av att bruket gav en reducering av ångest. Två respondenter berättade att de mådde psykiskt bättre och blev lugnare av AAS. De sammanlänkade detta med själva AAS-preparaten, det vill säga att reducering av ångest skedde oavsett om de tränade eller inte, så länge de tog preparaten. Respondenternas upplevelser av eufori och ångestreducering när de använde AAS påminner om effekter som narkotika och alkohol kan ha [Referens: Hoff D. Positiva upplevelser av doping: En kvalitativ studie av AAS-bruk och reflexiva kroppar. Nordisk Alkohol Nark 2022; 39: 146-62].

Etik i doping: det oetiska

Doping har besudlat alltför många idrottsutövares rykte förutom att idrottarna har riskerat sin ekonomi och sin hälsa. I denna översikt diskuterar fem italienare (varav två jurister) etiken och oetiken inom doping. De påpekar särskilt att det inte bara rör sig om elitidrottare utan oftare om amatörer och till och med skolungdomar.

För det första måste det ju stå klart för alla att målet med doping är att överträda de regler som idrottsrörelsen kommit överens om, vilket är liktydigt med fusk precis som att använda en lättare kula i diskus eller ta en genväg i landsvägscykling eller terränglöpning.

Det är emellertid också uppenbart att enbart att förbjuda doping inte är tillräckligt för att få bort doping från idrotten; man måste arbeta systematisk, strategiskt för att upptäcka doping och bestraffa de som bryter reglerna.

Eftersom doping exempelvis med erytropoietin kan öka risken för blodproppar och anabola ger sämre genomblödning av hjärtmuskeln, negativ leverpåverkan och risk för psykiatrisk sjukdom kan antidoping kopplas till den medicinska etiken, exempelvis:

göra gott

inte skada

rättvisa

Det innebär således att läkare, sköterskor och andra medicinskt legitimerade aldrig kan bidra till doping utan att bryta sina etiklöften.

I Italien finns – förutom idrottens regler – en civil lag (Lag från den14 December 2000 n. 376 – Discipline of Health Protection in Sport and the Fight against Doping, vilket kan ge både böter och fängelse), vilken gör doping och medhjälp till doping kriminellt. Om idrotten vill ha samhällets stöd kan den omöjligtvis tillåta kriminell verksamhet inom sin jurisdiktion.

Ett särskilt problem är att i de flesta länder har NADO:s/WADA:s regler bara tillämpning på elitidrotten, vilket lämnar stora delar av idrottsrörelsen utan tillsyn i praktiken. Amatör-idrottarna har också mycket sämre tillgång till läkare som är experter på antidoping och sämre möjligheter att få kontakt med landets antidopingorganisation. De förlitar sig därför oftare på idrottskamrater och internet. Huvudparten av artikeln handlar därför om hur man skall lägga upp program som hjälper vanliga idrottsutövare – det vill säga de under elitnivån – att undvika doping [Referens: Palmi I, Berretta P, Tini A, Ricci G, Marinelli S. The unethicality of doping in sports. Clin Ter 2019; 170: e100-1].

Doping, antidoping och etik ur brittisk synvinkel

Den brittiske cyklisten Tom Simpson lär ha sagt med avseende på amfetamin: ”Om det behövs tio tabletter för att döda mig så tar jag nio.” Det var sannolikt sagt för att understryka Simpsons besatthet av att ständigt överträffa sig själv i avsikt att vinna sina cykeltävlingar. Uttalandet har fått en mörk efterklang eftersom Simpson senare dog under en Tour de Frances bergsetapper efter att ha varit starkt medicinpåverkad.

Splittrade betydelser av god etik

När det debatterats värderingar i dopingdiskussioner har det ofta använts ord som ”oetiskt”, ”dehumaniserande”, ”fusk” och liknande. På ett känslomässigt sätt – utan att man kunnat lämna några data som egentligen styrker det – har det hävdats att vårt nuvarande samhälle är så mycket modernare än tidigare; mer civiliserat och kanske med en högre moralisk standard. Samtidigt har man ofta hänvisat till en ”gyllene” tid i form av det antika Grekland, som en tid då etiken hölls högt inom idrotten. Som ett exempel på den dualistiska inställningen har idrotten haft lätt att ta till sig teknologiska synpunkter på förbättrade idrottsskor, exaktare tidsmätning, simdräkter och kastspjut med minskad friktion och liknande. Men när det gäller bioteknologi i form av farmakologi har diskussionen varit nästan omöjlig, och man har då försök skilja ”det naturliga” från ”det icke-naturliga.”

Man kan inte se diskussionen om doping som något helt självständigt utan måste se den som en spegling av värderingarna i samhället. Bland dessa värderingar finns den sociala rädslan för missbruk i alla former, där först alkoholen utgjorde en farsot och sedan narkotika tagit över. Allmänheten har haft lätt att sätta doping och ”pillerkulturer” inom samma kategori, och sedan förkasta allt farmakologiskt bruk som moraliskt inferiort. Inom idrotten är fortfarande 1800-talets ”fair play” ett värdeord, och det har då varit naturligt att lägga in doping i kategorin ”fusk” där det varit lätt att skilja det onda från det goda. Ända till de sista decennierna an 1900-talet var doping för allmänheten emellertid knappast något entydigt ont, utan betraktades oftast som något som var en del av idrotten. Det sågs därför också som högst rimligt att man forskade öppet inom området. De tyska fysiologerna gjorde exempelvis vetenskapligt syftande experiment med kaffe på löpare och cyklister, vilket sågs som lovvärt.

Biljard

När den engelska antidopingdebatten startade under 1970-talet gällde det först cykling, friidrott, simning och tyngdlyftning, men under 1980-talet drogs i princip alla idrotter in i diskussionen. Från och med 1985 kom till och med biljard i fokus efter att IOC hade förbjudit beta-blockare, vilka användes där lika ofta som det var demonstrerat i disciplinen skytte i modern femkamp (en majoritet tog beta-blockare under Los Angeles-OS). Ett problem därvid lag var att IOC tillät användning av betablockare efter att de erhållit dispens från antidoping-organisationerna. Det föreföll dock orimligt att en så stor andel av biljardspelare och skyttar hade hjärtkärlsjukdomar som ledde till bruk av dessa mediciner. Exempelvis ordföranden i biljardförbundet, Rex Williams, som 1985 fälldes för bruk av beta-blockare, hävdade att han fått medicinen för behandling av depression. Samtidigt visades att en av världens bäste biljardspelare, kanadensaren Kirk Stevens, använde kokain, vilket ledde till ytterligare avslöjanden i denna gren. Till yttermera visso hade biljardförbundet, sedan dopingen inom biljard uppdagats, minskat sina dopingtester, trots att de betalades av det nationella brittiska idrottsförbundet.

Ett mycket speciellt fall i detta sammanhang – vilket väckte mycket uppmärksamhet i massmedia – gällde den framgångsrike biljardspelaren Bill Werbeniuk. Han hade fått diagnosen Familial Benign Essential Tremor av sin läkare (en diagnos som verifierades av andra, oberoende läkare). Läkaren hade ordinerat alkohol som behandling och Werbeniuk drack därför kopiösa mängder öl varje dag – enligt massmedia upp till 40 pints per dag. Detta gav naturligtvis hjärtklappning och för det började han ta beta-blockaren Inderal. Biljarförbundets läkare rekommenderade en annan beta-blockare, Atenolol, vilket självfallet endast var ett spel för galleriet. Werbeniuk fortsatta att spela med Inderal och alkohol i kroppen och blev till slut avstängd eftersom han vägrade att testa sig – han spelade sin sista match 1980. Historian kan tyckas anekdotisk, men speglar ändå de svårigheter och motsättningar som dopingreglerna skapade och hade svårt att hitta en väg ur. Till saken kan möjligen också höra att biljard efter det att den blivit en stor TV-sport har haft tre tobaksbolag som största sponsorer: Embassy, Rothmans och Benson & Hedges.

Werbeniuk summerade nästan precist de svårigheter som idrottsförbunden hamnade i när han påpekade att ”beta-blockare är för mig inte en prestationsökande substans utan en substans som ger mig möjlighet att vara med inom idrotten.” Det kan ur idrottens hälsoperspektiv ses som ironiskt att biljardförbundet tillät rökning och öldrickande men förbjöd medicin mot darrhänthet.

Ett prestationsinriktat samhälle

Vi bör också hålla i minnet att vi lever i ett prestationsinriktat samhälle där stimulantia i olika former är accepterade i ett helt spektrum - från flygets piloter till studenter på examen. Det blir då allt mindre självklart att exempelvis dopingklassade stimulantia skall vara förbjudna för idrottare. Det blir också allt svårare att besvara frågan om när en medicinskt rättfärdigad behandling slutar och när förbjuden doping börjar, gråzonen blir bara större och gråare. En volymmässigt stor och vassare vetenskaplig forskning inom olika delar av prestations-förbättring, kombinerad med starka kommersiella intressen av doping, gör det också allt svårare att dra röda linjer mellan vad som skall vara tillåtet och vad som skall vara otillåtet.

Kanske skall man övergå från att bekämpa doping till att i stället ha idrottarnas säkerhet som mål? Den tiden är förbi då det enbart gällde att kämpa väl – det kan fortfarande få vara en del av idrottens mål, men det är otidsenligt att se det som det enda – och idrotten har alltför länge undvikit att sätta hälsoriskerna i fråga när det gäller att vinna över sina motståndare [Referens: Carter N. Medicine, Sport and the Body A Historical Perspective. London, Bloomsbury Academic, 2012].

Dopingnätverkens betydelse – exempel från dansk cykling

Det kan anses uteslutet att en enskild idrottsutövare i elitklass idag på egen hand skulle kunna klara att dopa sig utan att åka fast – dopingen är alltför komplicerad för det och antidopingen alltför välorganiserad. Det innebär att antingen måste en elitidrottare som vill dopa sig förlita sig på doping som organiseras av toppen av civilsamhället – vanligen ”statsdoping” som avslöjats i DDR, Sovjet och Ryssland – eller genom nätverk eller entreprenörer som oftast utgår från någon specifik idrottsgren. I en några år gammal dansk artikel diskuteras det på basen av en undersökning av intervjuer av danska proffscyklister.

Även om en normal elitidrottare skulle få tillgång till dopingpreparat skulle han eller hon knappast veta hur de skulle användas praktiskt – ”amatördopingens tid” är sedan länge förbi. Det krävs kunskap om de olika dopingpreparatens verkan och biverkningar, om doseringar, om hur olika dopingpreparat- och metoder samverkar eller motverkar varandra och om hur man skall kunna komma förbi antidopingens nätverk. Dessutom behövs kunskap om var och hur inköpen kan göras. Det är kvalificerad kunskap som behövs, och utan den kommer varje dopande elitidrottsutövare inte att få rimligt god effekt av sin doping och kommer dessutom med stor sannolikhet att bli avslöjad. Ingen vettig, dopad idrottsutövare genomför doping på egen hand – men ändå är det vanligen bara idrottsutövaren som uppmärksammas när doping avslöjas.

Några nätverk som kan ge kvalificerad medicinsk service eller dopinghjälp finns emellertid inte för ungdomar utan det är något som formas gradvis allt eftersom idrottsutövarna rör sig mot eliten och blir intressanta för den som är intresserad av elitidrottens vinster och i synnerhet utövarens pengar. Dopingnätverken byggs inte upp av några skriftliga dokument utan bygger på förtroende (som tar tid att bygga upp) och kontakter med vänner och kolleger som känner ”de rätta” personerna.

Många dopande idrottsutövare har senare beskrivit att det började med att någon god vän – vanligen någon aktiv i samma idrottsgren – visade upp vitaminer, proteinpulver eller något annat ”som var bra”, men som var inkörsporten till dopingklassade preparat. När idrottaren till slut övergick till doping var det oftast endast en liten grupp av personer som utgjorde nätverket, men inte sällan inkluderade det en massör eller sjukgymnast samt en läkare – och vanligen hade hela gruppen en kamratrelation som ”vänner till vänner.” Utanför gruppen diskuterades aldrig doping och inuti gruppen uppfattades dopingen snarare som ett praktiskt hantverk för att nå bra resultat än något kriminellt (som alla dock visste att det var ur juridisk synvinkel) eller etiskt problem. Dopingen sågs inte som en ekonomisk inkomstkälla i sig utan idrottsresultaten var målet.

Utåt kan kamratgruppen liknas vid en liten maffia där lojalitet och strikt tystnad utåt var fullständigt självklart. Det krävde också att man i grunden såg det som uppenbart att ”alla andra” inom idrotten sysslade med doping – man behövde inga bevis för detta eftersom man ”visste” det ändå [Referens: Christiansen AV. The legacy of Festina: Patterns of drug use in European cycling since 1998. Sport in History 2005: 25: 497–514].

Risker för systematiska – teoretiska – fel vid dopingtestning

I WADA:s regelverk är fortfarande större delen av de tester som görs rapporterade som ”positiva” eller ”negativa.” Visserligen anges oftast också en siffra som anger hur hög halten varit i urin eller blod, men ur regelsynpunkt spelar halten i princip ingen roll. Den enda gränsen som spelar roll är den nedre vid vilken substansen med den påbjudna metoden med rimlig säkerhet kan påvisa att substansen finns i provet eller inte. För de flesta substanser finns inte ens en sådan gräns utan det räcker med att man kan påvisa substansen. Därav följer också att om olika laboratorier har olika utrustning (vilket är fallet), kan denna gräns skilja sig åt mellan olika WADA-ackrediterade laboratorier. Man kan därför tänka sig att ett dopingprov kan vara positivt i ett laboratorium och negativt i ett annat, trots att man kanske till och med använt samma metod. Naturligtvis har WADA sedan länge adresserat problemet, men eftersom laboratorierna är avhängiga av hur stora ekonomiska resurser som kan satsas på antidoping av sina finansiärer (vanligen staten), kan WADA inte regelstifta laboratoriernas verksamhet i alla avseenden och risken för olika bedömningar av samma dopingprov kvarstår.

Falskt positiva och falskt negativa prover

Olika decision limit påverkar naturligtvis både sensitivitet och specificitet av testerna. Om laboratoriet är skickligare och kan ha en låg detektionsgräns minskar specificiteten och ökar risken för falskt positiva provsvar. Lägre skicklighet och därmed högre gräns för när man kan detektera närvaron av en substans, leder till att sensitiviteten minskas och fler falskt negativa prov riskerar rapporteras. Denna osäkerhet – även om den inte nämnvärt uppmärksammats inom idrotten – är naturligtvis djupt otillfredsställande eftersom idrottare då utsätts för olika risk att bli fällda för doping (falskt positiva och negativa såväl som rätt positiva och negativa).

Evi Sachenbacher-Stehle

Ett exempel på hur illa osäkerhet och subjektivitet i laboratoriernas analyser kan slå finns retrospektivt dokumenterat avseende den tyska skidskyttestjärnan Evi Sachenbacher-Stehle som under vinter-OS 2014 åkte fast för doping. I efterhand avslöjade laboratoriechefen Grigorij Rodtjenkov att hon ”offrades”. Rodtjenkov var ansvarig för laboratoriet under OS i Sotji 2014 och hjälpte dopade ryska stjärnor att komma undan med sitt fusk. Efter mästerskapet valde han att bli visselblåsare och avslöja hela skandalen när han flytt från Ryssland till USA. Rodtjenkov skrev en bok där han berättade nya detaljer om vad som egentligen hände inne i det ryska dopinglaboratoriet.

En episod handlar om tyskan Evi Sachenbacher-Stehle som vann OS-guld i längdskidor 2010, men sadlade om till skidskytte två år senare. Hon kom till OS i Sotji som en medalj-kandidat för Tyskland och var nära att lyckas i masstarten, men fick nöja sig med en fjärdeplats. Sedan rasade hennes värld samman, med två dagar kvar av OS. Hon hade testats positivt för den förbjudna substansen metylhexanamin och stängdes av från allt tävlande i två års tid. Rodtjenkov berättar i sin bok att det ryska laboratoriet ”behövde” ett spektakulärt dopingfall, för att visa att testerna faktiskt fungerade. Det började nämligen bli ett problem att inga idrottare alls testades positivt i samband med OS. Sachenbacher-Stehle hade sannolikt kunnat slippa undan straff, eftersom det handlade om mycket små mängder metylhexanamin som hon fått i sig via ett kosttillskott. ”För hennes del handlade det om ett gränsfall och den här substansen ger för det mesta stimulans bara i höga koncentrationer. Om jag redan hade haft fem positiva fall hade jag kanske inte noterat hennes provsvar alls. Men vi behövde blod. Därför stod inte hennes straff i paritet med brottet.” Evi Sachenbacher-Stehle överklagade senare avstängningen och fick den sänkt till sex månader. Skandalen tog dock så hårt på henne att hon aldrig orkade göra en comeback.

Ovanstående exempel illustrerar hur avsaknad av fastställda detektionsgränser ger möjlighet till subjektiva beslut på laboratorienivå. Problemet blir då ytterligare större då en idrottare överklagar ett sådant beslut eftersom CAS i normalfallet litar på laboratoriets bedömning (det är svårt att tänka sig ett rättssystem som inte skulle göra det). Utöver detta har de flesta idrottsutövarna sällan de ekonomiska resurser som behövs för att kunna överklaga till CAS. Ett ”vanligt” överklagande som förloras kommer att kosta sexsiffriga belopp. Man kommer antagligen också behöva anlita experter, helst advokater med idrottskunskap och särskild kunskap i dopingreglementet, för att få rätt, vilket ger ytterligare dryga utgifter.

Steven Colvert

Ett annat exempel på osäkerheten i laboratoriernas bedömning vid avsaknad av fastställda gränsvärden kan vara den irländska studenten och sprintern Steven Colvert. Han missade en plats i OS 2012 med bara en hundradels sekund, men ändå blev han aldrig riktigt känd för en större allmänhet. 2014, när Colvert fick information om att ett dopingprov han lämnat innehöll erytropoietin, reste han till WADA-laboratoriet i Köln för att be dem öppna hans B-prov. Personalen där förklarade processen och Colvert blev försäkrad om att positiva prov lagrades och behölls minst tills rättsprocessen var avslutad. Colvert förklarade senare att “bara för att backa upp beskedet bad jag att provet skulle frysas på bekostnad av mig själv för att ha det tillgängligt.” Trots det förstördes hans positiva prov ganska snart.

Colvert positiva dopingtest baserades på en gel-elektrofores av urinprovet som var avsedd att upptäcka rekombinerat erytropoietin, det vill säga erytropoietin som hans egen kropp inte producerat. Elektrofores är en metod som då bedömdes efter utseendet och var således ingen kvantitativ metod utan testen bedömdes genom sin form. Det WADA-ackrediterade laboratoriet i Köln bedömde att en förlängning av Colverts normala erytropoietin och en viss spridning ovanför det normala var ett bevis för att det fanns rekombinant erytropoietin i provet. Dessa förändringar var emellertid mycket subtila och skiljde sig inte mycket från andra idrottsutövares elektroforeser som syntes parallellt med Colverts. Vid en senare förhandling då Colverts försvarare uttryckte tveksamheter över de tvivelaktiga analys-resultaten svarade representanter från två WADA-laboratorier att ”a sample which has such low doses of recombinant erytropoietin, you need to be expert to clearly identify it…” Ett sådant argument kan knappast motbevisas, trots att det inte är ett argument som kan beläggas vetenskapligt ,och Colvert blev avstängd för doping i två år.

Senare gjorde fyra norska biologer oberoende av varandra nya överväganden av hans fall. “Det är uppenbart att något är fel och problemet måste klargöras innan man gör någon bedömning om huruvida Steven Colvert använde ”konstgjort” erytropoietin eller inte”, sa de i sina rapporter. En andra metod för att upptäcka rekombinerat erytropoietin i hans urin hade dessutom indikerat ett 20-faldigt högre förhållande mellan syntetiskt eryropoietin och naturligt förekommande erytropoietin än vad WADA-laboratoriet hade hävdat. Det borde tala för att den första metoden måste bedömas med stor försiktighet.

I bästa fall var Colverts positiva test öppet för tolkning, men i rättssystemet finns det ett behov av att bevisa bortom rimligt tvivel. Den samlade vetenskapen menade således att det fanns tvivel, men det tog rättsskipningen i detta fall inte höjd för. När det gäller Covert fick han höra att han var tvungen att motbevisa ett prov som laboratoriet hade blivit av med mot sina egna riktlinjer, men eftersom WADA-laboratoriet kastat provet gick det naturligtvis inte och Colvert förblev således avstängd.

Allt skickligare laboratorier

Laboratorieutvecklingen under de senaste decennierna har varit exceptionell genom ny utrustning och nya metoder, vilket gör att man kunnat detektera allt mindre mängder av de flesta dopingklassade substanserna. Detta är naturligtvis mycket positivt, men det ger också upphov till nya problem.

Det finns en rad substanser som endast är förbjudna i samband med tävling. Om man nu påvisar dessa i mycket små mängder vid tävling, hur skall man då gå vidare.? Ofta kan då idrottsutövaren förklara att han eller hon tagit det tävlingsförbjudna preparatet flera dygn före tävlingen – men kan det ”juridiskt” bevisas? De flesta idrottsutövare intar sannolikt inte eventuella mediciner, piller och pulver publikt och kan då inte annat än med egen utsago förklara vad de intagit. Idrottsutövaren hamnar således i en besvärlig rättslig situation.

Ett annat uppenbart problem är att det finns förbjudna substanser ”ute i samhället” vilket gör att man kan tänka sig att det finns allt fler källor till kontamination av vad man får i sig. Det vill säga att om man äter korv kan det finnas små, små, små mängder av förbjudna substanser som man ofrivilligt får i sig, liksom om man använder fel typ av kosmetika, respektive att tillverkningen av kosttillskott av misstag kan innehålla lika små mängder av något förbjudet för att bara ta några exempel. I dessa situationer kan det ”strikta ansvaret” för idrottsutövaren hamna på en orimlig nivå. De mest uppenbara exemplen på detta problem som dokumenterats är clenbuterol (ett preparat som används för att öka muskelmassan hos slaktdjur) som idrottsmän vid dopingprovtagning vid tävlingar i Kina och Mexiko visats ha i små mängder i sin urin sedan de ätit kontaminerat kött. Att för idrottsmannen bevisa att han ätit kött i god tro och att han inte dopat sig är svårt eller kanske omöjligt.

Ett ytterligare exempel visades i ett tyskt TV-program sommaren 2021, där man i experiment visade att om någon fick en klapp på axeln eller tog emot en handskakning och den hand som användes var insmord med en viss anabol steroid som kunde ta sig in i kroppen direkt genomhud en så blev mottagarens – och den som gav klappen eller handskakningen – urindopingprov positivt. Det har inte dokumenterats att ett sådant kriminellt beteende har skett i verkligheten, men möjligheten finns uppenbarligen.

Det är således klarlagt att det har funnits förbjudna substanser i idrottsutövares urin trots att det inte förelegat någon doping och situationer som inte ens kan klassificeras som ”misstags-doping.” Problemet blir här hur idrottsutövaren skall kunna visa detta.

Avsaknad av nedre gränser för när ett prov skall rapporters som positiv

I så gott som alla kemiska laborationer av prov tagna från naturen – där vi människor är en del – föreligger provresultaten i form av en Gauss-kurva eller som två Gauss-kurvor som mer eller mindre överlappar varandra. Den enda nollpunkt som finns är just 0, men ju bättre laboratorierna blir, desto närmare 0 kan man hitta rester av förbjudna substanser. Ett exempel på detta är den amerikanske längdhopparen Jarrion Lawson. Han är den ende mannen förutom Jesse Owens som vunnit 100 meter, 200 meter och längdhopp vid samma college-mästerskap i USA. Vid ett dopingtest av Athletic Integrity Unit, AIU, i juni 2018, testades han positivt för epitrenbolon – en metabolit till den anabola steroiden trenbolon som används i köttdjursuppfödning. Lawson blev avstängd i fyra år eftersom han inte kunde lämna bevis för att ”den specifika källan till trenbolonet var nötkött och att just det köttet han ätit sannolikt var kontaminerat.” Koncentrationen i Lawsons prov var 0,65 nanogram per milliliter, vilket i CAS-förhandlingen jämfördes som en 90 000-del av ett saltkorn. CAS frikände Lawson trots att han inte kunde fastställa exakt hur han fått i sig trenbolonet – men det tog 18 månader och kostade flera tiotusentals dollar.

Lawsons fall väcker också en annan fråga: Skall ett lågkoncentrationspositivt test för ett ämne som vanligen används inom nötköttsindustrin behandlas på samma sätt som ett högkoncentrationsprov för exempelvis erytropoietin. Svaret är inte självklart, men de nuvarande WADA-reglerna föreskriver att båda provsvaren skall behandlas lika.

Slutsats

De ovan redovisade exemplen och tankegångarna talar för att även om de WADA-ackrediterade laboratorierna har en hög grad av precision i sina analyser så är det inte så enkelt att provsvaren alltid kan skilja dopade från icke-dopade. Detta gör de rättsliga processerna svåra för domstolarna – inkluderande CAS – men ännu svårare kan det vara för anklagade idrottsutövare att bevisa sin oskuld [Referens: Nissen-Meyer J, Skotland T, Boye E. Are doping tests in sports trustworthy?: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests. EMBO Rep 2022; 23: e54431].

Goldmans dilemma

Etikdiskussionen kring ”Goldmans dilemma” baseras på en fråga som ställdes till elit-idrottare av läkaren, osteopaten och publicisten Robert M Goldman, och som frågade om idrottarna skulle ta ett läkemedel som skulle garantera dem överväldigande framgång i sporten, men få dem att dö inom fem år. I sin forskning, liksom i tidigare forskning av Gabe Mirkin, svarade ungefär hälften av idrottarna att de skulle ta läkemedlet, medan modernare forskning av James Connor och medarbetare har gett mycket lägre siffror, där idrottare har nivåer av acceptans av dilemmats svar som mer liknar den allmänna befolkningens i Australien.

Gabe Mirkin (född 1935) är en läkare, författare, professor, krönikör och före detta maraton-löpare som varit värd för ett radioprogram om hälsa och fitness i mer än 20 år och skrivit flera böcker om idrottsmedicin. På 1970-talet rapporterade Mirkin att mer än hälften av topp-löparna som han tillfrågade, skulle acceptera följande förslag: “Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till en olympisk mästare men döda dig på ett år, skulle du ta det?” Detta överraskade Robert M Goldman (född 1955), kirurg med doktorsexamen i androgen anabola steroiders biokemi, och fick honom att ställa frågan till 198 idrottare i världsklass inom kamp-

och kraftsporter: “Om jag hade en magisk drog som var så fantastisk att om du tog den en gång skulle du vinna varje tävling du skulle delta i, från olympisk tiokamp till Mr Universum, under de kommande fem åren, men den hade en mindre nackdel – den skulle döda dig fem år efter att du tog den – skulle du fortfarande ta drogen?” Han fann också att mer än hälften sa att de skulle ta den. Frågan ställdes i början 1980-talet och presenterades av Goldman i boken Death in the Locker Room. Goldman fortsatte med enkäterna vartannat år en period från 1982 till 1995 och fick samma resultat.

På grund av de chockerande implikationerna resultaten hade kring doping inom idrotten citerades Mirkins och Goldmans resultat flitigt, men de har också kritiserats som tendensiösa och inte baserade på forskning av godtagbar standard. Det finns dessvärre inga källor som ger en grundlig redogörelse för Mirkins studie men resultaten upprepas trots det ofta som fakta. När man bläddrar i litteraturen som refererar till undersökningen är det förvånande att se hur vissa presenterar Mirkins fråga på ett sätt, andra lite annorlunda. Men ingen återger originalfrågan direkt eller erbjuder en referens till källan. I stället hänvisar forskare vanligtvis till Bob Goldmans bok Death in the Locker Room från 1984. Goldman nämner också Mirkins undersökning, men återigen utan någon specifik hänvisning till den. Det är dock intressant att notera att också Mirkin i denna bok bara nämner sin undersökning i förbigående. I kapitlet om droger låter han oss veta att: “För några år sedan frågade jag mer än hundra topplöpare och ställde denna fråga: “Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till en olympisk mästare – och även döda dig på ett år – skulle du ta det?” Han anger därefter att: “Till min förvåning uppgav mer än hälften av de idrottare som svarade att de skulle ta mitt magiska piller.” Det är allt! Hur många som faktiskt svarade är exempelvis egentligen okänt. Svaren på Mirkins fråga nämns således endast i förbigående i en bok, men Mirkin beskrev eller publicerade aldrig undersökningen som vetenskaplig forskning.

Connor och medarbetare rapporterade 2009 [Connor JM, Mazanov J. Would you dope? A general population test of the Goldman dilemma. Br J Sports Med 2009; 43: 871–2] att medlemmar av den australiensisk allmänheten, tillfrågade per telefon, överväldigande avvisade Goldmans dilemmas svar. Författarnas slutsats då var att idrottare skilde sig mycket från allmänheten när det gäller deras inställning till risk och seger. En senare undersökning som de genomförde på ett friidrottsevenemang på elitnivå i Canada [Connor J, Woolf J, Mazanov J. Would they dope? Revisiting the Goldman dilemma. Br J Sports Med 2013; 47: 1-5] visade dock på liknande låga nivåer (cirka 1 %) av acceptans av förslaget om säker seger genom illegal droganvändning följt av döden när 119 män och 93 kvinnor tillfrågades. Om den föreslagna drogen var laglig men dödlig skulle cirka 6 procent ta den, och om den var olaglig men ofarlig sa cirka 12 procent att de skulle ta den. Statistisk regressionsanalys visade att ingen annan variabel var signifikant (kön, tävlingsnivå, typ av sport, etc) och det fanns ingen statistisk skillnad mellan intervjun och onlineinsamlings-metoden. Författarna förklarar denna skillnad i termer av förändrade attityder inom idrotten, både på grund av ökad förståelse för riskerna med doping och utvecklingen av en tydligare moralisk hållning till doping.

I en vidare uppföljning [González JM, Reed Johnson F, Fedoruk M, Posner J, Bowers L. Trading health risks for glory: a reformulation of the Goldman dilemma. Sports Med 2018; 48: 1963–9] genomfördes en webbaserad undersökning med idrottare i 50 sporter mellan juni 2012 och april 2013. Svar från 2 888 idrottare samlades in. En omformulering av Goldmans dilemma ledde till att idrottarna svarade att den ”maximala acceptabla dödsrisken (MAMR)” för att vinna en olympisk guldmedalj varierade mellan 7 och 14 procent mellan idrottare i olika elitsatsningar och sporter. Elitidrottare var generellt mest villiga att acceptera en dödlig kardiovaskulär risk för att vinna en guldmedalj i OS. Detta intervall liknade de risknivåer som patienter accepterar för livsavgörande ingrepp. Resultaten tyder således på att mycket få idrottare skulle förväntas acceptera doping till det pris som postuleras av Goldman-dilemmat. Risktolerans bland elitidrottare tyder också på att de är medvetna om de potentiella ekonomiska och icke-finansiella fördelarna med en vinst, men också att det finns nackdelar.

Genom att betona de extraordinära tankeinriktningar idrottare vanligen har och de utmaningar detta kan orsaka för utbildare och lagstiftare vidmakthålls den idé om orsaken till droganvändning i elitidrott som har cirkulerat i akademin och journalistiken i decennier. Många har inte bara hört att idrottare är villiga att dö för en medalj, idén är så vitt spridd att den kan påverka lagstiftningen i området. Denna exceptionella karaktär av idrottsmans psyke, får vi veta i olika forum, är en av de viktigaste anledningarna till att det är så svårt att bekämpa doping.

Att idrottare är villiga att riskera sin hälsa för idrottsprestationer bekräftas av en rad sporter som boxning, cykling, amerikansk fotboll, motorsport och utförsåkning, för att bara nämna några. Idrotten kan då ses som en tillflyktsort där människor kan få intensiva upplevelser baserade på mycket adrenalin i samband med risktagande. Viljan att ta risker är dock inte ett uttryck för att vara obekymrad över att skada kroppen, utan snarare ett uttryck för att se hur långt kroppen kan prestera. Om idrottare dopar sig för att vara konkurrenskraftiga motsäger det inte en vilja att hålla kroppen frisk. Det är också värt att komma ihåg att de flesta läkemedel som används för att förbättra prestationsförmågan inom idrotten är läkemedel som framtagits för att hjälpa sjuka människor att bli friska, inte tvärtom. Vissa idrottare kan ha en légèr inställning till kosttillskott, vitaminer och kanske också smärtstillande medel, men när det kommer till mer potenta substanser eller faktiska dopingmedel eller metoder kommer de med all sannolikhet att reflektera över konsekvenserna av vad de gör. Så man bör inte extrapolera från det faktum att idrottare tar risker till en utsaga som säger att idrottsutövarna är villiga att ta år av sitt liv bara för att vinna, sätta rekord eller ha en chans till ett proffskontrakt.

Resultaten från Mirkin-undersökningen och Goldman-dilemmat upprepas emellertid fortfarande och används som bevis för det extraordinära tänkesättet hos elitidrottsutövare. Av tre skäl är denna upprepning, om inte dödlig, så åtminstone skadlig för idrotten. För det första undergräver upprepandet förtroendet för de akademiker och journalister som vidarebefordrar de tveksamma källornas uppgifter. För det andra - på falska premisser - riskerar de att påverka lagstiftning, regler, förordningar och utbildningskampanjer. För det tredje återger de fördomar om droger och sport när undersökningsresultatens konklusioner är att idrottare är sportidioter i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Sammanfattningsvis:

Det kända begreppet Goldmans dilemma baseras på undersökningar av mycket tvivelaktigt vetenskapligt värde

Resultaten av studierna ter sig numera snarast som en vandringssägen och har mycket liten relevans för dagens dopingproblem

Fortsatt upprepande av studien riskerar att flytta fokus från de verkliga problemen idag till något som för stunden kan tyckas mer intressant att diskutera

Inställningen till fair play visavi inställningen till doping

Senaste årens forskning talar entydigt för att en av de starkaste prediktorerna för doping är idrottsutövarnas inställning till de förbjudna preparaten, vilket nästan tycks axiomatiskt. I hand med detta går att den personliga moralen också influerar användandet av doping; de med lägre grad av moraliska principer har lättare för att falla för frestelsen att dopa sig.

I den härvarande undersökningen har man studerat hur inställningen till fair play påverkar risken för att dopa sig. Sammanlagt undersöktes 365 universitetsstudenter (50 % män, 55 procent idrottare, genomsnittsålder 22 år) med ett frågeformulär.

Resultaten visar att det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan personens moraluppfattning och attityd till doping, respektive personens uppfattning om fair play och attityd till doping – moraluppfattningen medierades delvis av inställningen till fair play.

De som inte idrottade var starkare influerade av uppfattningen om fair play än vad idrottarna var. Kanske detta kan tala för att man skall pröva olika utbildningsinsatserför idrottare visavi inte-idrottare om man vill påverka attityder till doping [Referens: Sukys S, Tilindiene I, Majauskiene D, Karanauskiene D. Moral identity and attitudes towards doping in sport: whether perception of fair play matters. Int J Environ Res Public Health 2021; 18: 11531].

Idrottsläkarnas ansvar för antidoping

En stor andel av de som kallar sig ”idrottsläkare” (i Sverige är detta en titel utan lagligt stöd, vilket innebär att vilken läkare som helst kan använda titeln, avsett utbildningsgrad) har sökt sig till idrotten för att få syssla med traumatologi. Dessvärre har det i flera internationella och nationella dopingfall visat sig att idrottsläkare bidragit till doping genom sin okunnighet. De idrottsläkare som aktivt arbetar med att dopa idrottsutövare berörs inte i artikeln.

Vanligast i dessa fall är att idrottsläkarna helt enkelt inte har satt sig in i dopingreglerna eller ens var man kan läsa dem. Det finns också idrottsläkare som visat dåligt omdöme och tycker att man kan chansa lite eftersom sannolikheten att åka fast är så liten, alternativt att de säkert kan tala sig ur ett eventuellt dopingmål om en test trots allt skulle utföras.

Det är dessvärre inte heller ovanligt att idrottsläkare inte förstår att de måste medverka vid eventuell dopingkontroll och att de inte står på idrottsutövarens sida om de försöker förhindra den.

Om idrottsutövaren inte följer antidopingreglerna riskerar både de själva och deras idrottsutövare att straffas enligt reglerna, vilket i första hand blir kännbart för utövarna. De har därigenom också brutit mot läkarnas etiska regler genom att inte sätta idrottsutövarens bästa framför sitt eget bästa. Emellertid, framhåller författarna, är det ett problem att WADA:s regler inte tillräckligt klargör idrottsläkarnas ansvar i arbetet med de enskilda idrottsutövarna [Referens: Dikic N, McNamee M, Günter H, Markovic SS, Vajgic B. Sports physicians, ethics and antidoping governance: between assistance and negligence. Br J Sports Med 2013; 47: 701-4].

Lagläkarens etikproblem

Under senare år har ett flertal massmedierefererade skandaler inom idrotten involverat lagläkare i olika idrotter. Med utgångspunkt från vad som skrivits om högprofilerade lag och individuella idrottsutövare i massmedia och i domstolsreferat gjorde en vetenskapligt syftande sammanställning av de etiska och juridiska problem som förekommit med målet att kunna ge rekommendationer om hur liknande skall kunna undvikas. Utgångspunkten var dopingfall, katastrofala skador och sjukdomar, “Bloodgate” (dopingskandalen vid VM i Seefeld där elitskidåkare bloddopades) och annat medicinskt fusk, sexuell kontakt mellan läkare och idrottsutövare, mobbing utövad av läkare och liknande.

En nyckelsynpunkt i diskussionen visade sig vara att läkare ofta anses ha det slutgiltiga ansvaret för det som uppfattats som oaktsamhet, men att läkare i själva verket inte haft den verkliga beslutsförmågan eller -kapaciteten. Det är särskilt vanligt i den traditionella idrottsorganisationen där tränare och coacher har högre rank än läkaren och kan sätta sig över den senares medicinska beslut.

Det föreligger inte sällan en otydlighet i förhållandet mellan läkare och patient (idrottsutövare) jämfört med övrig sjukvård, och meningsskiljaktigheter och dilemma uppkommer när lagledningens (eller klubbägarens) åsikter om vad som är rätt skiljer sig från idrottsutövarens. Därutöver kan det uppkomma etiska bekymmer om lagläkaren börjar behandla också lagledningen, idrottsutövarens familjemedlemmar, etcetera.

Sammanfattningsvis måste en lagläkare noga beakta sin position i idrottsorganisationen och förstå vilka legala och etiska frågor som kan uppstå vid utövande av medicinsk verksamhet i ett lag respektive att denna verksamhet på avgörande sätt kan skilja sig från vad som är vanligt i den ordinära läkarverksamheten. Den nödvändiga medicinska integriteten kan kräva att medicinska myndigheter utfärdar särskilda rekommendationer men också att lagläkaren inser att medicinska regler måste stå över lojaliteten mot en klubb – vilket kan vara mycket svårt.

Idrottens organisationer måste å sin sida fortsätta att implementera de regelverk som stödjer lagläkarens integritet och möjlighet att fatta medicinska beslut oavsett vilken effekt det har för laget [Referens: Orchard JJ, Maddocks D, Carneiro E, Orchard JW. A review of legal, ethical, and governance issues for team doctors. Clin J Sport Med 2022; 32: 248-55].

Etikfrågor avseende frivilligheten i dopingtestning

Det har fastslagits att “det ingår inte i FN:s rättighetskataolog att få bedriva idrott inom idrottsrörelsen.” Med det avses att för att få delta i idrott på det sätt som idrottsrörelsen är organiserad och utövad så måste man finna sig i att följa de regler som idrottens företrädare kommit överens om. Det är nästan en truism eftersom det för de flesta är självklart att man måste vara överens om reglerna innan man tävlar mot varandra och att det gäller alla regler och inte bara de regler man tycker passar för egen del.

Om det skall översättas till unga – exempelvis personunder 18 år – kan man emellertid se det som att som att dessa inte har något reellt val eftersom de inte kan idrotta ens i närheten av likartade sätt som flertalet inom idrottsrörelsen. De unga har aldrig blivit tillfrågade om regler och genom att vara med förutsätts en sorts informerat samtycke. I detta bör man dock utgå från att flertalet aldrig har varit i närheten av att diskutera WADA-reglernas tvång att lämna urin- och blodprover.

Ett utilitaristiskt argument skulle då vara att vinsten av en allmän, social rättvisa för att få idrotta i ett sammanhang som är fritt från doping överväger begränsningarna i den enskilde idrottsutövarens frihet. Det är emellertid då en ”vuxenargumentering” som de unga knappast haft någon del i.

Den tidigare chefen för WADA, Richard Pound, gjorde ett uttalande 2004, som fortfarande kan vara vägledande:

[Sport] is governed by rules that, however artificial or arbitrary they may be, are freely accepted by the participants. Why a race is 100 or 200 or 1,500 meters does not really matter. Nor does the weight of a shot or a discuss [sic], the number of members on a team, or specifications regarding equipment. Those are the agreed-upon rules. Period. Sport involves even more freedom of choice than participation in society. If you do not agree with the rules in sport, you are entirely free to opt-out, unlike your ability to opt-out of the legal framework of society. But if you do participate, you must accept the rules. You are not entitled to use a 10-pound shot instead of the 16-pound shot used by your fellow competitors. You are not entitled to start the race before the other competitors, just because you may be a bit slower than they are.

Han fortsatte med att förklara att antidopingreglerna är ett resultat av att en majoritet (av idrottsutövare, ledare, sponsorer och åskådare) har gjort överenskommelser – direkt eller indirekt via sina företrädare – om flera punkter såsom:

Grundläggande värderingar om exempelvis idrottsprestationer inte skall beror på ”konstgjorda” medel

Att endast de som dopat sig skall bli bestraffade för doping och ingen som inte är dopad skall få sitt rykte förstört genom att bli misstänkt för doping

Om man då vill ha en dopingfri idrott finns det idag inget generellt användbart system annat än dopingtester, och dem måste alla som vill vara med i idrottsrörelsen underkasta sig [Referens: Teetzel S. Philosophical perspectives on doping sanctions and young athletes. Front Sports Act Living 2022; 4: 841033].

Falsk medicinsk information av läkare på Internet

Inom idrottsmedicinen och inom kosttillskottbranschen finns det lycksökare som använder Internet för att få ”kunder.” I New England Journal of Medicins andra nummer i juli 2022 har man uppmärksammat fenomenet med läkare som på Internet sprider uppenbart falsk information.

Det noteras initialt att i en tid av sociala medier och politiserad vetenskap så riskerar ”sanning” att bli det som många tror på. Om tillräckligt många människor ”likar” och delar inlägg på sociala medier så kommer fler att tro på det som skrivs. Detta sätt att ta reda på vad vetenskapen kommit fram till blir då “the wisdom of crowds,” där sättet inte sällan liknar det sätt exempelvis ohederliga politiker arbetar efter. Detta kan kanske fungera om man diskuterar frihet och rättvisa, men får inte vara mallen då man analyserar hur hjärtat fungerar eller om mediciner har effekt eller inte.

I USA har the Surgeon General identifierat falsk medicinsk information som ett hot mot folkhälsan och the American Medical Association ser det som nödvändigt att vidta åtgärder. Det är emellertid inte bara allmänheten och de sjuka som blir lurade, utan läkarnas auktoritet i medicinska frågor undermineras på sikt av denna kommersialism.

Om man har en medicinsk legitimation – och då i exempelvis sociala medier och i olika annonskampanjer kan underteckna med ”läkare” (eller leg läk) – har ju Socialstyrelsen och Ansvarsnämnden möjligheten att dra in legitimationen, men det lär väl inte ha hänt på grund av falsk informationsspridning. Inte heller är det vanligt att Läkaresällskapet eller de medicinska specialistföreningarna utesluter medlemmar på grund av att de uppfört sig illa på sociala medier. Arbetsgivarna kommer med stor sannolikhet aldrig att avskeda någon på grund av att de sprider falsk information på Internet.

I medicinska sammanhang är man inte van att kritisera kolleger öppet och om man gör det blir det oftast i en diskussionsform där man ifrågasätter det skrivna ur en medicinsk synvinkel. Det uppmärksammas ytterst sällan av de som det ursprungliga skrivna riktat sig till. Under den pandemidebatt vi nu sett har det tidvis på uppmärksammade platser diskuterats avvikande åsikter om olika aspekter av covid-19. Intressant är då att massmedia – inklusive Internet – då behandlar kritiken av det skrivna som att två mer eller mindre likvärdiga synpunkter står mot varandra. Det blir då återigen svårt för läsare utan vetenskaplig kompetens att avgöra vad som är rätt och fel, och även den med uppenbart falsk information tillmäts uppmärksamhet.

I USA har American Board of Internal Medicine (ABIM), som certifierar utbildningar i 21 subspecialiteter, fastslagit att “Providing false or inaccurate information to patients or the public is unprofessional and unethical, and violates the trust that the profession of medicine and the public have in ABIM Board Certification. Therefore, such conduct constitutes grounds for disciplinary sanctions.” I Sverige har vi fortfarande inte kommit så långt.

Om man ser de amerikanska försöken att stävja falsk medicinsk information ur svensk antidopingsynvinkel, kan man fastslå att vi inte har någon infrastruktur för att komma åt den som sprider falsk information om dopingmedel, kosttillskott eller liknande. Det är också sannolikt att den svenska tryckfrihetslagen skulle vara svår att komma förbi när det gäller falsk medicinsk information.

I den aktuella artikeln påpekas också att det finns en besvärlig gråskala mellan vad som är sant och falskt, och dessutom att man i dessa sammanhang ofta träffar på “distractors.” Med detta avses att man för fram data som inte kan visas vara helt fel, men som leder tankarna antingen åt helt fel håll genom att det associerar till andra tankegångar eller att det leder bort från de verkliga problemen som man försöker lösa. Distractors används ofta i reklambranschen och har visats vara framgångsrika, och är i medicinska informations-sammanhang nästan omöjliga att komma åt.

Finns det då inga möjligheter att komma åt problemet med läkare – och andra i grunden trovärdiga personer – som ger felaktig medicinsk information och då i synnerhet när det gäller dopingpreparat och kosttillskott. Artikelns författare anger i första hand att man måste bygga upp en infrastruktur inom den medicinska professionen och de medicinska myndigheterna som tar hand om medvetet medicinskt felaktig information. Alternativ till detta är dels att antidopingrörelsen ägnar sig åt en positiv folkhälsoupplysning respektive ger positiv information till de mediapersonligheter (elitidrottare, ledare, politiker, influensers med flera) som påverkar vad som sägs och skrivs på Internet, dels att fler personer aktivt stödjer de som bekämpar falsk information.

Det finns inte alltid några rätta svar, men det finns vissa som alltid är fel [Referens: Baron RJ, Ejnes YD. Physicians spreading misinformation on social media — do right and wrong answers still exist in medicine? N Eng J Med 2022; 387: 1-3].

En svensk avhandling om etik vid doping inom idrotten

Ashkan Atry disputerade 2013 vid Uppsala universitet på avhandlingen: ”Transforming the doping culture. Whose reponsibility, what responsibility?” Nedanstående är den disputerandes sammanfattning av avhandlingen.

Den dopingkultur som idag tenderar att sprida sig utgör en fråga för både idrotten och för samhället. Normativa diskussioner om det etiska i fråga om doping har huvudsakligen rört frågan om dess berättigande (det vill säga om det bör tillåtas inom idrotten eller ej och på vilka grunder). Denna avhandling utgör ett försök att fästa uppmärksamhet på, och undersöka, vilken relevans och betydelse uppfattningar om ansvarsfrågan har i etiska diskussioner om doping. Ansvaret för doping har huvudsakligen varit individbaserat och framför allt lagts på den enskilde idrottsutövaren. Följaktligen har individuella utövare hållits ansvariga för doping och kommit att betraktas som fuskare, som om de befinner sig i ett vakuum och kan fatta självständiga beslut om sina önskningar, strävanden och handlingar och som om de sällan eller aldrig agerar av tvång eller av andra former av yttre påtryckning.

Huvudargumentet i denna avhandling är att individbaserade uppfattningar om ansvar i dopingfrågan är problematiska och otillräckliga för att handskas med den komplexitet som dopingskulturen utgör. Jag strävar efter att presentera en alternativ bild av frågan om ansvar i dopingproblematiken baserad på social praxis, vilket bättre skildrar sättet vi upplever utövande av ansvar när det gäller doping. Denna alternativa uppfattning erbjuder också betydande möjligheter att bredda och utvidga begreppet och också att utarbeta förebyggande metoder i denna fråga. Grundtesen är idén om att ansvarstagande ofrånkomligen omfattar en social komponent på så sätt att både domaren och den dömde måste ses stå i ömsesidig relation till varandra.

Sammanfattningsvis understryker avhandlingen behovet av att bredda begreppet om ansvar i fråga om doping och att utvidga ansvarsfrågan till att omfatta även andra aktörer än enbart idrottsutövarna, som på ett eller annat sätt är en del av dopingkulturen (till exempel tränare, idrottsläkare, beundrare, sponsorer, media, sportjournalister för att nämna några). Jag börjar med den gängse problematiken i dopingfrågan (få skulle idag förneka att doping är ett problem) och försöker förstå varför och hur vi tillskriver ansvar till olika aktörer i denna fråga.

Studie 1 tjänar två syften: för det första att peka på bioetikers moraliska/professionella ansvar att utgå från en realistisk och tidsenlig syn på genetik i etiska diskussioner om ”genetic enhancement” och för det andra att peka på det angelägna i att kunniga bioetiker behöver grunda sig på välgrundad empiri. Diskussioner inom bioetik har direkt påverkan på den allmänna uppfattningen. Underförstått är att de flesta idrottsutövare inte har kunskap om de risker ”gene doping”, eller andra former av doping, medför, och att ogrundade antaganden som framförs i etiska diskussioner om doping skulle bidra till den ”hype” som omger ”genetic enhancement”. Detta skulle kunna ha oönskade sociala följder då de påverkar beslutsfattare och allmänheten. Dessutom anförs som skäl att normativa påståenden som vilar på bristfälliga eller föråldrade empiriska antaganden, vare sig de är för eller emot doping, skulle kunna vara ohållbara. Bioetiker har ansvar att förhålla sig mer kritiska till det empiriska materialet bakom sina antaganden.

Studie 2 betonar den betydelse emotioner har för reaktioner på dopingbeteende. Attityder gentemot doping spelar stor roll när det gäller att befrämja doping och har som sådan stor inverkan på det sätt vi har förståelse för ansvarsrollen. Bortsett från rationella grunder, utgör affektiva processer ett väsentligt element i attityder mot regelöverträdelser. Sådana känsloyttringar skulle kunna förstås som allmänt mänskliga reaktioner inför regelbrott. Än viktigare verkar de affektiva processer som utövar påverkan både på individ- som social nivå och som kan påverka beteenden och attityder hos individer. Slutsatsen är att fokus på regelbrott och sanktioner enbart på individnivå kan försumma det större sociala perspektivet och skulle på så sätt visa sig vara i långa loppet otillräckligt.

I Studie 3 används fallet med doping som fusk för att fästa uppmärksamhet på det nödvändiga i att bredda ansvaret för doping. En av de vanligaste förklaringarna som ligger till grund för frågan om ansvar och skuld, är att doping är en form av fusk. Idrottsutövare som förklaras skyldiga till doping benämns vanligen ”drogfuskare.” Det görs vanligtvis gällande att doping är en form av fusk och således felaktigt eftersom det innebär a) regelbrott, och b) ”unfair advantage.” Med stöd i Peter Strawsons arbete försöker jag presentera en alternativ bild av fusk inom idrotten, nämligen uttryckt som avsaknad av god vilja och respekt.

I Studie 4 behandlas den specifika frågan om idrottsläkarnas ansvar angående doping i ett försök att beskriva det teoretiska ramverk som kan bredda synen på ansvarsfrågan. Doping är ett socialt fenomen och ett enögt fokus på enskilda idrottsutövare (eller idrottsläkare) förbiser samhälleliga faktorer som påverkar attityder gentemot doping. Slutledningen är att doping är ett komplext socialt fenomen som har lika komplexa orsaker. Inget givet ansvar hos yttre källor som kan förbättra situationen på något vis tycks existera för idrottsläkare. En förändring på detta område kan komma från idrottsläkare som tar på sig nytt ansvar vilket senare kan införlivas i de förväntningar som ligger i deras sociala roll. I mina studier är mitt resonemang om ansvar huvudsakligen inriktat på hur och varför vi tillskriver ansvaret hos individuella aktörer.

I avsnittet Diskussion gör jag ett försök att undersöka innebörden av de argument som presenteras i studierna 1–4 för att utveckla det vidgade begreppet delat ansvar hos grupper inom sportens värld. Jag diskuterar huruvida sociala grupper (sådana som subkulturer inom idrotten, supporters, sponsorer med flera) skulle kunna tillskrivas ansvar och, om så är fallet, hur och i vilken omfattning. Slutligen tar jag itu med den teoretiska ramverk som skulle göra det enklare att tänja ansvarsbegreppet till något bortom individen till att inkludera grupper i idrottsmiljöer. Jag hävdar att medvetenhet om den roll som dessa grupper spelar i sitt stödjande av attityder gentemot doping tvingar oss att rikta ansvaret åt det hållet. Slutsatsen är att ett vidgat ansvarsbegrepp som inkluderar olika grupper i samhället öppnar våra ögon och kan få till stånd en kulturell omsvängning i hela dopingproblematiken och leda våra tankar bort från den enskilde individen enbart [Referens: Atry A, Transforming the Doping Culture: Whose responsibility, what responsibility? Doctoral thesis, Acta Universitatis Upsaliensis, 2013].

Finländsk antidopingetik

Enligt det finska undervisnings- och kulturministeriet, Nuoriso- ja liikuntapolitiikan osasto (NUOLI), gäller följande etiska principer för motion och idrott:

Ett av idrottslagens mål är att främja ärlighet och etiska principer inom motion och toppidrott. Lagen utgår från jämställdhet, likabehandling, samhörighet, kulturell mångfald, sunda levnadsvanor och hållbar utveckling. Etiska principer främjas också genom internationella avtal. Undervisnings- och kulturministeriet främjar de etiska principerna, likabehandlingen och jämställdheten inom motion och idrott genom idrottsorganisationernas statsunderstöd och stöd till bland annat antidopingarbetet.

Inom idrott och motion har det ingåtts två internationella avtal:

Europarådets konvention mot doping (ratificerad av Finland 1990)

UNESCO:s internationella konvention mot doping (ratificerad av Finland 2006)

Ytterligare finns det flera till de etiska principerna inom motion och idrott relaterade internationella rekommendationer. Delegationen för etiska frågor inom idrotten fungerar som ett samordnings- och samarbetsorgan mellan olika förvaltningsområden och aktörer inom idrotten i etiska frågor som gäller idrott och motion. Finlands centrum för etik inom idrotten, FCEI, har till uppgift att fullgöra internationella idrottskonventioner och att främja den etiska verksamheten inom idrotten i samarbete med idrottsorganisationerna.

En idrottare är skyldig att iaktta Finlands antidopingregelverk, grenförbundets och det internationella grenförbundets antidopingregelverk samt den Internationella Olympiska Kommitténs antidopingregler vid Olympiska spel.Syftet med dopingövervakningen är att förhindra användningen av medel eller metoder som riskerar idrottarnas hälsa eller förbättrar deras prestationsförmåga. Undervisnings- och kulturministeriet svarar för att främja och stödja arbetet mot doping i Finland.Ministeriet bidrar till, följer upp och hjälper att utveckla arbetet mot doping och reglerar utvecklingen av idrottsorganisationernas antidopingarbete genom att höja och vid behov minska statsbidragen. Social- och hälsovårdsministeriet svarar för lagstiftningsarbete i anslutning till läkemedelslagen och justitieministeriet för utveckling av strafflagen.Målet med det internationella antidopingarbetet är att harmonisera regler och rutiner i olika länder och organisationer, utveckla kvaliteten på dopingtesterna samt att främja utbildning och kommunikation. Finlands antidopingarbete sker inom Europarådet, UNESCO och WADA (World Anti-Doping Agency). Antidopingarbetet är också en del av Europeiska unionens samarbete inom idrotten.

Då det gäller att lösa etiska frågor krävs samarbete mellan det allmänna och övriga aktörer har delegationen till uppgift att

följa upp och utveckla samarbetet mellan idrottsaktörerna och det allmänna i fråga om idrottsetiska frågor

följa med det internationella samarbetet för att lösa idrottsetiska problem

komma med förslag om idrottsetiska frågor till berörda aktörer

Delegationen kan göra framställningar till ministeriet om utredningar, undersökningar och utvecklingsprojekt samt ge utlåtanden till undervisnings- och kulturministeriet i idrottsetiska frågor.

Alla idrottsutövare med positiva dopingprov är inte skyldiga till doping

Andy Brown ([email protected]) har i en krönika på nätet skrivit: Anti-doping’s biggest secret: not all athletes are guilty. Hans grundtanke är då att hela antidoping-organisationen är riggad till åklagarsidans fördel gentemot de dopinganklagade idrottarna, men medger samtidigt att hela systemet skulle braka samman om det omvända gällde. Richard McLaren, den kanadensiske juristen som utredde statsdopingen i Ryssland, uttryckte det som:

“I think the system is perhaps more loaded against the athlete, but the entire system would fall apart if you had to put the burden on the doping authority rather than the athlete”.

Enligt dopingreglerna gäller strikt ansvar (strict liability), med vilket menas att det är idrottsutövaren som har fullständigt ansvar för vad som kan påvisas i hans eller hennes blod, urin och andra kroppsvätskor. Det är således idrottsutövaren som skall bevisa – eller åtminstone göra högst sannolikt – hur den förbjudna substansen kunnat återfinnas i blod eller urin i fall av positivt dopingprov. För antidopingorganisationerna räcker det däremot att ha påvisat den positiva substansen. Om man utgår från att det faktiskt kan finnas situationer där den dopinganklagade fått i sig substansen av misstag eller att någon konkurrent velat att personen skall fällas för doping genom sabotage, finns det mycket små möjligheter att kunna bevisa sin oskuld.

Då skall samtidigt sägas att det är extremt lätt att utföra dopingsabotage – att smörja in en tennisracket med testosteroninnehållande gel eller att droppa amfetaminlösning i en sportdrycksflaska är nästan löjligt enkelt. Denna typ av sabotage kan göra det möjligt att påvisa förbjudna substanser hos den sabotageutsatte i en eller flera veckor. Enligt Angelika

Nussberger, tidigare vice ordförande i the European Court of Human Rights (ECHR), kan därför strict liability i vissa situationer ses som orimlig sett ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Det finns dokumenterade exempel på sabotage där det mest slående är det där ett spanskt kvinnligt landhockeylag blev utsatt för sabotage i Azerbaijan i en kvalificeringstävling inför Bejing-OS 2008. Oskickligt nog blev emellertid inte bara de spanska spelarna ofrivilligt dopade med MDMA (Ecstasy) utan också de spanska ledarna vilket gjorde dopingförsöket uppenbart. I efterförloppet förekom en rad märkliga uttalanden, anmälningar och motanmäl-ningar, men till slut blev spanjorerna friade utan att det azerbaijanska landhockeförbundet fick något straff – WADA:s tveksamma insatser i detta sammanhang har av utomstående jurister fått betydande kritik.

Andy Brown framhåller att WADA vidhåller att dopingsabotage är en ovanlig händelse, men att man också kan se det som anmärkningsvärt att det inte händer mer ofta än vad som uppdagas. Det är visserligen bara ett begränsat antal dopingmedel som kan upptas genom huden – exempelvis clostebol – men det finns så många andra sätt att få omisstänksamma idrottare att svälja dopingmedel. Brown har tabellerat 19 fall där sabotage har varit den rimligaste förklaringen till ett positivt dopingprov och det har då gällt 13 olika substanser (och då har fall av kontamination med kött eller kosttillskott uteslutits).

Ett särskilt problem i dessa sammanhang är dels att de flesta förbjudna substanserna på WADA:s lista inte redovisas med några gränsvärden (vilken liten, liten mängd som än påvisas är den förbjuden), dels att de certifierade WADA-laboratorierna nu är så tekniskt skickliga att de kan upptäcka en mängd ”motsvarande en sockerbit i en olympisk swimmingpool.” Just denna tekniska excellens hos laboratorierna kan ge problem i sig om de upptäcker substanser som kommit in i kroppen i små mängder genom dagligt, normalt leverne.

Brown avslutar med att påpeka att alla former av kontamination är besvärliga att undersöka respektive att kunna friskriva sig ifrån. I bästa fall krävs det en god jurist och en god laboratorie-ingenjör som kan göra sambanden sannolika, men för detta krävs stora ekonomiska insatser. Kanske har dagens yppersta elit i vissa idrottsgrenar sådana resurser, men inte idrottare i mindre ekonomisk givande idrotter och inte idrottare under eliten. Antidopingorganisationerna har däremot de resurser som krävs från deras sida – balansen kan ofta vara mycket ojämn och då alltid till idrottarens nackdel.

Ålder eller mognad som utgångspunkt för bestraffning inom idrotten

Vid olympiaderna i det gamla Grekland, där bara pojkar och män fick delta, behövde inte deltagarna bevisa sin ålder utan domarna skulle ”tro på sina ögon och använda sitt sunda förnuft” för att avgöra åldern på de tävlande. Pojkarna som skulle tävla skulle var minst 12 och högst 18 år gamla, men exempelvis långväxta pojkar under 12 års ålder kunde också få tävla. På samma sätt kunde domarna placera upp en färdigvuxen yngling som ännu inte fyllt 18 år till männens tävlingar.

I de nuvarande reglerna (1 januari 2023) för olympiska spel anges det i paragraf 42 att det inte finns några åldersgränser utöver de som varje internationellt förbund har uppställt och som godkänts av Internationella Olympiska Kommittén. Således gäller olika åldersregler för olika idrotter. Fäktning har således 13 år som gräns, taekwondo och bob har 14 medan exempelvis brottning, cykling och tyngdlyftning har en 17-årsgräns. Internationella Friidrotts-förbundet (World Athletics) har 20-årsgräns för vissa uthållighetsidrotter. Den olympiska rörelsen håller också en ”ungdomsolympiad,” Youth Olympic Games (YOG),” som kan tas som ett tecken på att den Olympiska rörelsen förstått att åldern har betydelse inom idrotten –YOG har en undre åldersgräns på 15 år och en övre på 18. Det innebär att i ett flertal idrottsgrenar kan idrottarna vara med i både YOG och OS, men i några grenar faktiskt enbart i OS.

För de unga idrottare som genom dessa regler blir uteslutna kan reglerna te sig orättvisa och godtyckliga, men de kan inte kallas för oetiska eftersom det inte finns något ”rätt” och något ”fel” i dessa avseenden.

Det finns flera skäl till att ha nedre åldersgränser för idrottsutövare. Exempel på detta är att inte utsätta de yngre för orimligt stor risk för skador (särskilt i kontaktidrotter) och att inte utsätta de unga för alltför stora prestationskrav under ungdomsåren. Detta stämmer dock dåligt med antidopingreglementets strict liability som håller alla ansvariga ur doping-hänseende oavsett ålder.

Svårigheten med dopingansvaret hos unga idrottsutövare är i första hand att det sällan är möjligt att fastställa vem som tagit initiativet till dopingen respektive vem som har möjliggjort den:

En omogen idrottsutövare som inte kan förstå riskerna av en bestraffning

En ung men väl kalkylerande idrottsutövare som tagit risker

En vuxen tränare eller annan ledare som kalkylerat dopat den unge idrottsutövaren utan dennes vetskap eller medgivande eller genom en vuxen människas övertalande

Tränaren och den unge idrottsutövaren i samråd

Eftersom skuldfrågan således oftast blir oklar, är det också svårt att utforma regler som kan ge straffnedsättning vid påvisad doping; i scenarierna ovan måste ju straffen av etikskäl bli olika. Kanske måste man återgå till de antika olympiadernas regler och låta ”kloka män” bestämma om en ung dopad individ haft förstånd nog att förstå konsekvenserna av sitt handlande. En sådan regel skulle vara svår att upprätthålla – men inte omöjlig [Referens: Teetzel S. Philosophical perspectives on doping sanctions and young athletes. Front Sports Act Living 2022; 4: 841033].

Etikfrågor sedan idrottsutövare under 18 år fällts för doping vid OS

Det finns en omfattande litteratur som diskuterar lagenliga, etiska och filosofiska aspekter på doping hos vuxna, varvid man då utgår från den vuxna människans möjligheter och rättigheter att bestämma över sin egen kropp. Trots att det finns väl dokumenterat att doping förekommer också i yngre åldrar, är doping och bestraffning av doping i dessa åldersgrupper föga diskuterat i litteraturen.

Det är emellertid sedan 2010 dokumenterat att det görs systematiska dopingtester exempelvis i Youth Olympic Games (YOG) för idrottande ungdomar 15–18 år gamla och att de som då ertappas som dopade utreds och behandlas på samma sätt som de över 18 år. Ett annat exempel är den rumänska gymnasten Andreea Răducan som blev av med en guldmedalj i mångkamp vid OS i Sydney 2000 efter att ha fått en medicin mot förkylning innehållande pseudoefedrin av lagläkaren.

I IOC:s exekutivkommitté satt vid Răducans avstängning läkaren Jacques Rogge (han framröstas som president för IOC senare samma år), som då yttrade: “This is one of the worst experiences I have had in my Olympic life. Having to strip the gold medal from the individual gymnastic champion for something she did not intentionally do is very tough. But the rules are the rules.” CAS generalsekreterare fyllde i med uttalandet: “The panel is aware of the impact of its decision on a fine, young, elite athlete.”

Răducans diskvalifikation kan liknas vid den 16-årige amerikanska simmaren Rick DeMont, som vid OS 1972 blev av med sin guldmedalj på 400 meter frisim efter att han testat positivt för efedrin. Det var väl känt att den förbjudna substansen var en del i simmarens astmamedicin, och att det var lagläkaren som hade gjort fel som inte på förhand anmält användningen av astmamedicinen.

Ytterligare en spektakulär dopingdom drabbade den ryska 15-åriga konståkerskan Kamila Valieva, som i Beijing-OS testade positivt för trimetazidine, där ett försenat svar från det svenska dopinglaboratoriet ytterligare komplicerade situationen. Det är ytterst osannolikt att hon själv tagit ställning för att ta preparatet för att förbättra sin prestation

I WADA:s regler finns en särskild paragraf om “protected persons”, vilka definieras som elitidrottare under 16 år, eller under 18 år om det rör sig exempelvis om personer som inte har full mental kapacitet, vilket då visas av att de skulle dömas av särskilda lagar i sitt hemland i civil domstol.

Av reglerna framgår också att en dopingavstängning av en ”protected person” inte behöver offentliggöras på det sätt som när det gäller vuxna elitidrottare – men hindrar å andra sidan inte minderårigas avstängningar från att publiceras av media om proportionen mellan brott och straff är rimlig.

Diskussionen efter Kamila Valievas avstängning kom snart att fokusera på hennes kontroversielle coach, Eteri Tutberidze, i synnerhet och lagledningen och andra medhjälpare i allmänhet. Det är så uppenbart att unga människor inte kan fatta informerade beslut om komplicerade frågor som dopingsvärde gentemot lagliga och etiska betänkligheter, samtidigt som det förefaller osannolikt att unga, hårdtränande personer ens skall ha praktiska möjligheter att själva införskaffa effektiva dopingpreparat. Därutöver kan direkt eller indirekt tvång förekomma, liksom att exempelvis föräldrar kan ha synpunkter som den unge idrottsutövaren vare sig kan eller vill sätta sig över.

Diskussionen aktualiserar två etikfrågor;

Skall en minderårig som tar en medicin som ordinerats av den läkare hon hänvisats till bli straffad om medicinen visas vara dopingklassad?

Hur skall man kunna undvika exempelvis att en lagläkare eller annan ledare kan ge en minderårig dopingklassad medicin med vetskapen att den unge kommer att få ett lägre straff om tilltaget upptäcks?

Därutöver bör man ifrågasätta om grunden för dom efter brott mot dopingregler bör vara samma för ungdomar som den är för vuxna [Referens: Teetzel S. Philosophical perspectives on doping sanctions and young athletes. Front Sports Act Living 2022; 4: 841033].

Vilken möjlighet har en ung idrottare att ta självständiga beslut om doping?

Det är uppenbart för en svensk på 2000-talet att barn och ungdomar inte kan behandlas som vuxna beroende på somatiska och psykologiska faktorer hos de unga, men också på grund av exempelvis sociologiska förhållanden. Avseende doping är det dessutom klart att dopingklassade preparat kan ha andra verkningar och biverkningar på yngre jämfört med vuxna.

Ett särskilt problem avseende lagar och regler är då att det biologiskt inte finns någon skarp biologisk gräns mellan ungdom och vuxenhet. FN har en Convention on the Rights of the Child som definierar barn som “under 18.” WADA sätter 16 år som en gräns för “protected persons” och kallar alla under 18 för “minors.” Det finns också i flera idrottsgrenar särskilda regler för hur övergång mellan olika idrottsklubbar kan ske för barn och ungdomar, men med varierande åldersgränser och ibland långt under 16. Ur strikt biologisk synvinkel kan det också uppmärksammas att en tidigt utvecklad 14-åring kan vara mer utvecklad än en 20-åring som utvecklats sent – biologiskt finns det alltså en begränsad grund för att anpassa reglerna efter kronologiska åldrar (men det finns å andra sidan inget bättre alternativ).

Det finns en rad kända idrottsutövare i OS-sammanhang som varit uppseendeväckande unga:

Fu Mingxia (Kina) var 10 år då hon vann guld i simhopp i Barcelona 1992

Aileen Riggen (USA) var 14 år då hon vann olympiskt guld i simhopp i Antwerpen 1920

Sonja Henie (Norge) var 11 år i sin första start i OS i konståkning i Chamonix 1924

Nadia Comaneci (Rumänien) var 14 är när hon fick 10 poäng av 10 möjliga vid OS i Montreal 1976

Michael Phelps (USA) var 15 år när han första gången deltog i OS, Sydney 2000

Jane Cederqvist (Sverige) var 15 år då hon tog silver vid Rom-OS 1960 på 400 meter frisim – hon avslutade sin simkarriär vid 16 års ålder (!)

Kamila Valieva (Ryssland) var 15 år när hon avstängdes för doping i Peking-OS i 2021 i konståkning.

Cecilia Colledge (Storbritannien) tävlade i Lake Placid 1932 vid en ålder av 11 år och 73 dagar i konståkning.

Nils Skoglund (Sverige), tävlade 14 år gammal i simhopp i Antwerpen 1920

Kim Martin (Sverige), hockeymålvakten, var 15 år i Salt Lake City 2002.

Yun.Mi Kim (Sydkorea) är den yngsta medaljören i ett vinter-OS sedan hon vann shorttrack i Lillehammer 1994.

Dimitrios Loundras (Grekland) är yngste medaljören i den olympiska historien och vann vid 10 års ålder vann brons i gymnastik (dubbelbarr) i de första olympiska spelen 1896 i Aten.

Med ovanstående som bakgrund är det uppenbart att den åldersgräns man satt vid 18 som legal gräns för vuxenhet i de flesta länder dåligt stämmer överens med fysisk prestations-förmåga åtminstone hos vissa personer. Viktigast – när doping hos yngre diskuteras – är emellertid vilken autonomi personer i 15–17 års ålder har.

Man kan från filosofisk synpunkt hävda att varje människa har rätt att använda sin kropp så som den vill (inklusive doping) så länge personens rätt inte går ut över andra, vilket den då skulle göra om doping tilläts i tävlingssammanhang. Emellertid bör man också ta i beaktande i vilken grad vederbörande kan värdera riskerna som man utsätter sig för, dels genom den egna kognitiva förmågan, dels genom den kunskap och erfarenhet som vederbörande har. Utöver det bör man exempelvis i idrott beakta de moraliska principerna, vilket kan vara svårt när det gäller ungdomar som kan ha en diskrepans mellan vad de tror att de bör säga och vad de verkligen upplever som rätt och riktigt. Autonomin kan således för den unge vara mer situationsbetingad än för den vuxne, som därmed kan ha en mer generell autonomi. Rent generellt är barnen således alltid mindre autonoma, och borde därför inte förväntas ha samma beslutskapacitet – exempelvis avseende doping – som vuxna.

Det är således klart att den unge idrottaren – exempelvis i förhållande till doping – har en mindre kapacitet att ta självständig ställning samtidigt som det är uppenbart för den unge att underkasta sig tvång, att inte säkert veta vad som verkligen är bäst för den egna individen och att ett sökande av den egna identiteten kan leda till ologiska beslut. Inom idrotten är det också uppenbart för den unge att han eller hon måste underkasta sig tränarens/lagledarens och föräldrarnas paternalistiska beslut för att kunna fortsätta inom idrotten, vilket både kan göra det lätt och svårt att stå emot doping [Referens: Teetzel S. Philosophical perspectives on doping sanctions and young athletes. Front Sports Act Living 2022; 4: 841033].

Etiköverväganden avseende idrottande ungdomars ansvar vid doping

När en polsk 12-åring, Igor Wlilko, testade positivt för den förbjudna substansen niketamid dömdes han av det Internationella Bilsportförbundet (pojken tävlade i bilsport trots sin ålder) till en tvåårig avstängning (det ansågs sannolikt att han fått i sig substansen från en ”energy bar”). När fallet avgjordes i CAS sänktes visserligen straffet från 24 till 18 månader eftersom straffet varit “excessive and disproportionate” men det underströks också att det inte finns någon nedre åldersgräns för antidopingregler. Hans advokat uttalade då “He was very famous in Poland and, 1 day after, he was a criminal child.”

Just detta rykte om att vara en regelbrytare – en person där allmänheten har rätt att ha betänkligheter avseende moralen – är något som riskerar att i idrottssammanhang följa med en dopingavstängd livslångt. För den som avstängts vid ung ålder kan det dessutom resultera i ett avstående från idrott för all framtid respektive en negativ syn på sig själv under en känslig del av uppväxten.

Rent regelmässigt kan en till synes banal eller kortvarig avstängning vid låg ålder dessutom ligga personen till last vid nya dopingavstängningar många år senare eftersom ”återfall” renderar fördubblad avstängningstid.

Om en minderårig blir påkommen med doping måste man dock ifrågasätta vem som i moralisk mening har gjort fel, och vem som på den grunden borde bli juridiskt straffad. Naturligtvis finns det ungdomar som övervägt dopar sig, men i en stor andel av fallen har man rätt att utgå från att de blivit lurade eller inte kunnat korrekt förstå de långsiktiga effekterna – och farorna – av sitt handlande. Exempelvis kan det vara lätt att inse att en ung människa som av något skäl inte vill ta en dopingtest knappast kan förstå att vederbörande kan bli avstängd från idrott under lång tid. Barnets värld i skolan ser inte ut som inom antidopingen där det finns föga rum för enbart förlåtelse. I dessa fall borde det kanske till och med vara så att det är vårdnadshavarna som skulle bestraffas för dopingen och inte den unga idrottsutövaren. Det måste då dock erkännas att de juridiska delarna i en sådan process sannolikt skulle vara svåra.

Å andra sidan är det svårt att se hur man skulle kunna stävja doping bland minderåriga om inte WADA:s regler för tester och eventuella bestraffningar användes.

Det är således intressant att se de skillnader som ställs på barns kapacitet att bestämma – eller att inte klara av att bestämma – i samhället i stort och i den lilla del av samhället som utgörs av antidoping [Referens: Teetzel S. Philosophical perspectives on doping sanctions and young athletes. Front Sports Act Living 2022; 4: 841033].

Motivation för doping hos idrottsungdomar

I en tjeckisk studie undersöktes vilka motiv idrottsungdomar har för att dopa sig respektive att inte dopa sig.

1 035 idrottande tjeckiska ungdomar (genomsnittsålder 16 år) svarade på en enkätstudie om:

Målet med individens idrottande

Vilka inre och yttre faktorer som påverkade motivationen

Moralfaktorer i sport i allmänhet (tillåtande attityd till fusk)

Dopingintentioner

Eventuell erfarenhet av egen doping

I den modell man gjort för att analysera antidopingmotivation kunde 59 procent av intentionen att dopa sig förklaras. Starkast (18 procent) var eventuella egen erfarenhet av doping. I modellen var resultatinriktning associerat med den egna inre motivationen medan uppfattningen om det egna jaget var associerat med yttre påverkan. Den inre motivationen var negativt associerad med viljan att fuska och motivationen att inte dopa sig. Det var bara de som kunde acceptera ett visst fuskande som hade en positiv korrelation till dopingintentioner, vilket i sin tur låg till grund för egna erfarenheter av doping.

Författarna drog slutsatsen att om fokus hos ungdomar ligger på resultat och att jämförande av egna resultat med andras kommer att öka risken för framtida doping [Referens: Mudrak J, Slepicka P, Slepickova I. Sport motivation and doping in adolescent athletes. PLoS One 2018;13: e0205222].

Kunskapsluckor avseende bruket av dopingmedel i Sverige

De dopingmedel som används idag – och de nya som kan tänkas bli aktuella inom den överskådliga framtiden – är alla mycket, mycket väl karaktäriserade avseende kemi, molekylär mekanism, fysiologiska effekter, biverkningsmönster etcetera. På detta sätt liknar de moderna läkemedel, och de eventuella kunskapsluckor som finns avseende dopingpreparaten och dopingmetoderna är både små och relativt sett betydelselösa.

Däremot ser vi betydande problem avseende hur man skall få problemen att minska – vilket ju är något som samhället och idrottsrörelsen sagt sig önska. Den samhällsvetenskapliga forskningen om doping i Sverige är på både kvalitativ och kvantitativ alltför låg nivå. För att på sikt kunna minska problemen med doping måste man förbygga att nya generationer dopar sig. För att klara det måste man exempelvis:

Bättre förstå vad de tillkommande doparna har för motiv för att dopa sig

Avgränsa grupper med olika dopingmotiv, olika ”dopingkulturer”

Studera om psykiatriska problem ökar risken för doping respektive om doping ger psykiatriska sjukdomar (ett samarbete med psykiatriforskare)

Undersöka om doping är skilt från andra missbruk som alkohol, tobak, narkotika och spelmissbruk samt ätstörningar när det gäller de drabbade individerna

Klarlägga i vilken mån svensk doping är influerad av idrottsrörelsen eller om dopingen i stort är helt fristående från idrotten (om så är fallet måste dopingen i samhället angripas från ett annat håll)

Analysera vilka dopingmedel som används tillsammans (inklusive narkotikaklassade)

Förstå vilka grupper som förser samhället med dopingpreparat (finns det amatör-smugglare kvar eller är alla proffssmugglare)

Utvärdera om antidopingutbildning i skola och ungdomsrörelser tas emot annorlunda än utbildning avseende alkohol och tobak

Studera om noll-tolerans mot doping är förankrad i samhället

Utvärdera de olika metoder som använts för dopingprevention

För framtiden måste både idrottsrörelsen och det övriga samhället förstå att framtidens doping innehåller många etiska blindskär, vilket är något man inte kan klara av en gång för alla i en enda diskussion. Det kommer att krävas en fortlöpande diskussion och en förståelse för att det inte finns en enkel lösning – först då kan vi klara av att leva vidare med all dagens och morgondagens etikproblem vad gäller idrott och en av idrottens baksidor: den medvetna dopingen [Referens: Andrén-Sandberg Å. Doping, etik och framtid. Allergi i praxis 2017; 3: 22–7].

WADA:s rapport om risk för olika idrottsutövares dopa sig

WADA publicerade den 29 mars 2022 sin rapport om de viktigaste aspekterna för idrottsutövarnas risk för doping (key areas of athlete vulnerabilities to doping). Det är en undersökning som genomfördes april-maj 2021 med målet att öka förståelsen för faktorer som ökar risken för doping – medveten och omedveten.

Den baseras på en enkät som besvarats av 355 idrottsledare och 219 idrottare från 85 länder och från 59 idrottsdiscipliner. Man identifierade nio faktorer (här sammanställda) som viktigast, och som sådana användbara som mål förförebyggande utbildning.

Användning av kosttillskott var viktigast enligt idrottsledarna

Idrottsutövarna underströk idrottens fysiska krav, behov av snabb fysisk utveckling och möjlighet till förbättring av idrottsresultaten

Elitidrottsmän är i sig en riskfaktor

Idrottsledarna (coaches) är de viktigaste personerna för elitidrottarna avseende om de sistnämnda skall hänfalla till doping eller inte. Ledarna bör således få speciell utbildning i antidoping (accurate, up-to-date information and advice they can pass along to their athletes).

Idrottsledarna (coacherna) är de som har störst möjlighet att identifiera vilka idrottsutövare som störst risk att bli dopade och de har störst möjlighet att ingripa mot dopingen

Riktad utbildning om doping sågs som den mest effektiva vägen att motverka doping på individplanet och borde kombineras med support avseende idrottspsykologi och idrottsnutrition

Kosttillskott ur antidopingetikperspektiv

I en norsk-skotsk artikel diskuteras kosttillskott ur ett etikperspektiv. Skälen till att idrottsutövarna använder preparaten – mot vetenskap och mot råd av idrottsförbund – kan vara flera:

Idrottsutövarna tror att intensiv träning kräver mer än bara vanlig mat för att ge effekt

De kan finnas en tro att kosttillskott i sig ger bättre idrottsprestationer

Idrottsutövarna tror att kosttillskott minskar risken för (infektions)sjukdomar

Idrottsutövare tror att kosttillskott förkortar rehabiliteringsperioden efter skada

Många framgångsrika idrottsutövare har gjort (betald) reklam för kosttillskott

Idrottsutövare tillråds av ledare, tränare, vänner, etcetera att använda kosttillskott

Det finns också indicier för att exempelvis vitaminbrist ger en ökad risk för förkylningar och liknande varvid idrottsutövaren gärna tar tio gånger mer är rekommenderat – eller mer – ”för säkerhets skull.” Man bör också förstå att många idrottsutövare tar kosttillskott på “ad hoc basis”, vilket innebär att de knappast vet vad de innehåller, och inte vilka doser de får i sig. Men man har en vag uppfattning om att tillskotten eventuellt kan göra någon nytta och att de inte gör någon skada. Idrottarna har heller ingen aning om huruvida olika kosttillskott intefererar med varandra (exempelvis upptag av järn och kalk), och “more is better” är ett vanligt sätt att se på kosttillskotten bland idrottsutövare.

Ett problem är att de sannolikt är få idrottsutövare som kan få kommersiellt oberoende råd om det verkliga värdet av kosttillskott, och även om de skulle få möjlighet att få råd av läkare eller dietist så följer de hellre råd av kamrater och okunniga tränare. Man måste acceptera att många idrottsutövare ofta har ett extremt fokus på prestation och därvid ser hälsoaspekter som underordnade. Eventuella etiköverväganden kommer långt ner på listan.

Om man skall diskutera kosttillskott med idrottsutövare kan de ske enligt följande schema [Referens: Garthe I, Maughan RJ. Athletes and supplements: prevalence and perspectives. Int J Sport Nutr Exerc Metab 2018; 28: 126-38]:

Finns det något underlag för att kosttillskottet positivt skulle kunna påverka prestation eller allmänt hälsotillstånd?

Kan kosttillskottet vara skadligt?

Behöver idrottsutövaren kosttillskottet?

Är kosttillskottet säkert ur hälsosynpunkt?

Vet man egentligen vad som finns i produkten man köper?

Finns det något underlag för doseringsanvisningarna?

Egofixering som en riskfaktor för doping

Det finns starka indicier för att kosttillskott för idrottsutövare är positivt relaterade till risk för doping, både genom indirekt och direkt tro på att kosttillskott ökar prestationsförmågan. Det är emellertid oklart vilka faktorer som får idrottsutövarna att börja med kosttillskott för att därefter gå över till dopingpreparat.

Nu undersöktes 362 idrottsutövare varav 39 procent kvinnor, genomsnittlig ålder 24 + 10 år, tränande 6 + 2 timmar per vecka och tävlande sedan 6 + 5 år från en rad olika idrottsgrenar i en online-studie. Man undersökte idrottsutövarnas inställning till sig själva och sin idrottsuppgift, tro på kosttillskott och sannolikhet för framtida doping.

Resultaten indikerade att inställningen till sig själv – men inte inställningen till idrottsuppgiften - var indirekt relaterad till risken för framtida doping men via kosttillskott. Ju mer egofixerad någon är desto större risk för doping [References: Hurst P, Ring C, Kavussanu M. Ego orientation is related to doping likelihood via sport supplement use and sport supplement beliefs. Eur J Sport Sci 2022; 22: 1734-42].

Avsaknad av vilja att bekämpa doping?

2020- och 2021-OS var de första sommar- och vinterspelen sedan 1984 - som bojkottades av Sovjetunionen – där Ryssland inte var närvarande, åtminstone officiellt. Även om några av dess idrottare deltog som individer, under den olympiska kommitténs flagg, har landslaget blivit avstängt i efterdyningarna av en av de största dopingskandalerna i sportens historia. Mellan 2011 och 2015, och möjligen längre, dopade Ryssland systematiskt hundratals idrottare. Den ryska säkerhetstjänsten manipulerade antidopingtesterna som skulle övervakas av WADA för att sedan fabricera data tillverkade i ett försök att komma undan. Ett kontroversiell domstolsbeslut 2021 minskade Rysslands första fyraåriga förbud till två år, en avstängning som avslutades 2022.

Även om ny teknik och allt strängare regler verkligen har gjort doping mer svårgenomförbar än tidigare, kan nya substanser, smart taktik och institutionell likgiltighet eller korruption bidra till fortsatta dopingförsök. Covid-19 kan ha gjort out-of-competition-tester svårare.

Pengar och nationell stolthet komplicerar antidopingverksamheten. Även om WADA över-vakar antidopingssystemet för många sporter, förlitar det sig på att nationella myndigheter gör det mesta av arbetet. Brist på vilja riskerar då att ge ett problem. Idrott ger nationell ära, vilket kan göra ifrågasättande av framgång riskabelt.

Idrotten omsätter också mycket pengar, en del direkt men ännu mycket mer indirekt. Det har beräknats att den världsomspännande sportsponsringsmarknaden var värd 48 miljarder dollar 2020. Alla dessa pengar gör det möjligt att köpa – muta – tjänstemän. År 2020 dömdes Lamine Diack, då chef för World Athletics (som då hette International Association of Athletics Federations, IAAF) till fyra års fängelse för att ha tagit mutor för att tysta ner positiva dopingtester, liksom fem andra tjänstemän.

I slutändan betalar länder och företag både för idrott på toppnivå och för antidopingsystemet som kontrollerar den. Detta innebär att även när de inte aktivt arbetar för att undergräva systemet, som Ryssland eller Diack gjorde, har de inte alltid starka incitament att ställa svåra frågor. WADA själv får hälften av sina pengar från regeringar och hälften från idrottsorgan, vilket väcker frågor om hur verkligt oberoende det någonsin kan bli.

Det är en uppfattning som delas av USA:s regering. Trött på vad den ser som ett slappt svar på den ryska skandalen, antog den amerikanska lagstiftningen i december 2020 en lag som kallas Rodchenkovlagen. Den försöker hävda amerikansk kriminell jurisdiktion över alla sportevenemang som involverar amerikanska idrottare eller företag, var som helst i världen. Det ger amerikanska domare möjligheten att utdöma tio års fängelsestraff och böter på en miljon dollar för dem som befunnits ha hjälpt till doping (även om det inte gäller enskilda idrottare). WADA har dock uttryckt oro avseende lagens extraterritoriella ambitioner vilka innebär att två olika regelsystem kan gälla för dopingfall, och att förvirring och motstånd från andra länder kan “slå sönder” det internationella antidopingsystemet. Den noterar också tydligt att lagens påföljder inte gäller för professionella amerikanska sporter som baseboll, som har haft sin egen del av dopingskandaler. [Referens: Ledare. Sport is still rife with doping. The Economist (London), 17 juli 2021].

Betydelsen av dopingskandaler

Massmedia är sällan intresserade av doping och antidoping annat än när det gäller spektakulära dopingavslöjanden, och då väljer man ofta att betrakta den utpekade som ”bov” eller som ”ett oskyldigt offer för oförutsebara händelser.”

I den här aktuella danska artikeln gör författarna ett försök att utifrån en egen teori försöka förstå hur skandalerna påverkar samhället (inte i första hand de som pekats ut eller deras närmaste). De baserar sin teori både på tänkande av den tyske sociologen Niklas Luhmann och sociologen och filosofen Max Weber.

Idrottskandalerna beskrivs således som exempel på hur även det paradoxala kan ge ett utrymme för att förstå det skedda på ett nytt sätt. Författarna vill dock gärna skilja på två sorters skandaler; dels byråkratiska felslut, dels karismatiska felslut. En indelning i dessa två typer kan göra det möjligt att förstå hur skandalerna påverkar samhället också på längre sikt [Referens: Wagner U, Storm R. Theorizing the form and impact of sport scandals. Int Rev Soc Sports 2022; 57: 821-44].

Var är risken för bruk av anabola steroider störst?

I en amerikansk-italiensk studie var utgångspunkten att anabola steroider påverkar hjärnan, samtidigt som anabola steroider påverkar såväl elitidrottsutövare som amatörer. Man sände ut en enkät som besvarades av 122 italienska idrottsutövare (varav 84 män, åldern var 18-45 år).

Trettioen av idrottarna (25 %) visades på blodprov (samt i urin och i hårstrå) ta anabola steroider. Det som var typiskt för dem jämfört med de som inte tog dopingpreparat var att de ägnade sig åt mer sport per vecka, att de hade en narcissistisk eller antisocial personlighet och var mer impulsiva. De som hade en bipolär sjukdom med mani som huvudsymptom hade en större sannolikhet att bli brukare av anabola steroider.

Författarna drar slutsatsen att det går att identifiera riskgrupper bland idrottsutövare vad gäller bruk av anabola steroider, och det är i dessa grupper motåtgärder i första hand bör sättas in. Man kan då diskutera om det finns etikaspekter på att peka ut särskilda riskgrupper [Referens: Piacentino D, Sani G, Kotzalidis GD, Cappelletti S, Longo L, Rizzato S, Fabi F, Frati P, Fineschi V, Leggio L. Anabolic androgenic steroids used as performance and image enhancing drugs in professional and amateur athletes: Toxicological and psychopathological findings. Hum Psychopharmacol 2022; 37: e2815].

Transkvinnor, kvinnor med endokrina rubbningar – prestation och doping

Det är ingen tvekan om att för att kunna tävla i en rad olika sporter så måste man dela upp de tävlande i män/pojkar och kvinnor/flickor för att tävlandet skall bli meningsfullt, eftersom de två könen har olika fysiologiskt betingade förmågor. När det gäller idrottande ”transpersoner” – det vill säga personer som ryms inom ett paraplybegrepp som tillkommit framför allt för att kunna vara en samlande term i sexualpolitiska frågor och där man med transpersoner menar personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från könsnormen – kan man genom att beakta genetik, fysiologi, det endokrina systemet samt psykologi och sociologi kan man idag tämligen väl förstå vilka idrottsförmågor idrottaren har.

När det däremot gäller idrottare med Disorders of Sex Development (DSD) är det betydligt svårare eftersom dessa personer passar sämre in i idrottens könsindelningssystem. De är biologiskt sett kvinnor och börjar alltid tävla i kategorin kvinnor. Ett exempel på en sådan person är sydafrikanskan Caster Semenya, som är född med brist på enzymet 5alfa-reduktas 2 och som därför har kraftigt förhöjd testosteronhalt i blodet. Man skall inte blanda ihop kvinnor med DSD med de som dopat sig med anabola steroider, och heller inte med trans-kvinnor.

En grundläggande artikel publicerades i British Medical Journal år 2017 där man visade att kvinnliga idrottare med hög halt av testosteron i blodet hade klara tävlingsfördelar framför kvinnor med normala halter testosteron åtminstone i friidrottsgrenarna 400 meter, 400 meter häck, 800 meter, slägga och stavhopp – sannolikt finns det fördelar också i andra grenar men detta undersöktes inte i artikeln. Det har riktats kritik mot artikelns metod och slutsatser, men trots det har den legat till grund för de nuvarande reglerna för DSD-kvinnornas rätt och möjligheter att tävlingsidrotta. Man angav i artikeln att en förhöjning av testosteronnivåerna från 0,9 nmol/L till 7,3 nmol/L (att jämföra med normalvärdet hos män vilket oftast sätt till cirka 10–30 nmol/L), ger en ökad muskelmassa på 4.4 procent och ökad muskelstyrka på 12-26 procent. Om man ökar testosteronhalten till 5, 7, 10 eller 19 nmol/L ökar mängden hemoglobin i kroppen (total hemoglobin mass) med 6,5, 7,8, 8,9 respektive 11 procent. Man har värderat att den sammanlagda prestationsökningen blir minst 9 procent om man ökar en normal kvinnlig testosteronhalt till en normal manlig [Bermon S, Garnier P. Serum androgen levels and their relation to performance in track and field: mass spectrometry results from 2127 observations in male and female elite athletes. Br J Sports Med 2017; 51: 1309-14; Handelsman DJ, Hirschberg AL, Bermon S. Circulating testosterone as the hormonal basis of sex differences in athletic performance. Endocr Rev 2018; 39: 803–29].

Under senare år har det funnits en kontrovers både om hur transkvinnor (tidigare män som uppfattar sig som kvinnor och avser att tävla i kvinnliga idrottsklasser) och transmän skall få tävla. I den sistnämnda kategorien behandlas vanligen de tidigare kvinnorna med testosteron för att få manliga karaktäristika, vilket definitionsmässigt hamnar under dopingreglerna och som tveklöst ger en dosberoende prestationsökningsförmåga [Wilson JD. Androgen abuse by athletes. Endocrine Rev 1988; 9: 181-99; Catlin DH, Hatton CK. Use and abuse of anabolic and other drugs for athletic enhancement. Adv Intern Med 1991; 36: 399-424; Brower KJ. Anabolic steroid abuse and dependence. Curr Psychiatry Rep 2002; 4: 377-87; Pope HG, Kouri EM, Hudson JI. Effects of supraphysiologic doses of testosterone on mood and aggression in normal men: a randomized controlled trial. Arch Gen Psychiatry 2000; 57: 133–40].

Alla så kallade transidrottsutövare kommer att vara beroende av sina testosteronvärden för sin prestationsförmåga men de transmän som tagit anabola steroider för att nå det könsuttryck de vill ha kommer alltid att vara tvungna att ha värden under 5 nmol/L för att klara friidrottskriterierna för att få tävla bland kvinnor. Och inte ens då är det säkert att de tillåts tävla enligt WADA:s regler (tar de för lite hormoner kanske de å andra sidan inte uppnår den kroppsförändring som var själva meningen med hormonbehandlingen).

För några grenar (de som Caster Semenya varit bäst i) har Internationella Friidrottsförbundet (World Athletics, WA) bestämt att de som ställer upp i den kvinnliga kategorin skall ha en testosteronhalt på 5 nmol/L eller under, och om de inte har det naturligt skall de ta kvinnligt könshormon för att pressa ner testosteronvärdena. De kan ses som en ”omvänd doping” och har lett till många kritiska röster baserat både på biologi, etik och idrottens grundläggande värderingar.

Testosterondiskussionen ovan har också lett till alternativa kategoriseringsförslag, ibland baserade på testosteronnivåer, ibland på scores som tar in olika variabler, etcetera, men inget av dem kommer att kunna ge någon exakt rättvisa, och kommer med stor sannolikhet inte att uppskattas av majoriteten av åskådarna. Om man tänker sig att avgöra tävlingsklasser genom viktning av några bestämda parametrar är det sannolikt svårt att vikta dessa invändningsfritt mot varandra. Sannolikheten är stor att man skulle övervärdera vissa variabler (exempelvis hormonnivåer) och undervärdera andra (exempelvis mentala förmågor och motorisk koordination).

Författaren till artikeln hävdar bestämt att de observerbara skillnaderna mellan män och kvinnor inte kan reduceras till utvärdering av bara ett fåtal parametrar för att ersätta idrottarnas sexuella identitet, vilka mycket kraftfullt bestämmer deras fysiska och mentala begåvningar. Den manliga respektive kvinnliga fenotypen kan sannolikt inte överträffas av någon annan kategoriindelning. Sannolikheten är stor att om man kategoriindelade på annat sätt så skulle det bara skapa andra orättvisor – större i vissa idrottsgrenar och mindre i andra. Dessutom skulle det troligen ge upphov till andra dopingmöjligheter, vilka behövde adresseras på nya sätt.

För att återkomma till kvinnor med DSD, så passar de dåligt in i alla de scenarier som skisserats ovan – trots att deras situation var grunden till diskussionen. Den gemensamma nämnaren för kvinnor med DSD är att de har en rubbning i sina könshormoners syntes eller nedbrytning, vilket vanligtvis leder till en hög testosteronhalt i blodet. Graden bestäms av vilken rubbning det rör sig om vilket gör det svårt att formulera regler för hur de skall inkluderas inom idrotten eftersom de ur prestationssynpunkt är en mycket heterogen grupp. Skall då just denna extra höga testosteronhalt bli en begränsande faktor för dessa kvinnors idrottande i linje med vad IOC och WADA anser?

Man måste dock fundera över om just denna medfödda idrottsfördel skall vara utslagsgivande för om en kvinna skall få tävla i idrotten eller inte. En 225 cm lång basketspelare får självklart vara med inom idrotten – och blir ofta till och med hyllad för sin längd – liksom småvuxna jockeyer i galoppsporten och etiopiska långdistanslöperskor som har genetik, kroppsbyggnad och fysiologi på sin sida vid löpning. Det är uppenbart att vissa ungdomar är hyperaktiva eller extremt tävlingsinriktade, vilket kan ge dem betydande fördelar i många sporter – skall det då också vara ett hinder för att få delta i tävlingsidrott?

Bedrägligt beteende – exempelvis doping – eller artificiellt erhållna kroppsförändringar – exempelvis vissa former av behandlad transsexualitet – kan förståeligt ge upphov till klagomål från de som inte använder hormoner. Detta måste tydligt skiljas från förutsättningarna för kvinnor med DSD eller andra former av hyperandrogenism och författaren avslutar med att påpeka att kvinnor med DSD är ”normala” på sitt eget sätt och därför måste få vara med i idrottsrörelsen på sina egna villkor [Referens: Tudela J. Sex, sport and doping: conflicts for bioethical analysis. Cuad Bioet 2022; 33: 213-7].

Transkraniell stimulering, dopingtankar och etik

Det finns en diskussion avseende om transkraniell stimulering (tDCS) – elektrisk stimulering av hjärnan med elektroder placerade utanför huvudet – skall ses som doping eller inte (idag är metoden inte dopingklassad). Tveklöst är emellertid alla kriterier för dopingklassning aktuella, eller åtminstone i gränslandet för att vara aktuella:

Prestationsökande

Hälsofarligt

Skadande av the spirit in sports

När författarna gör en genomgång av tDCS börjar med att jämföra med det vetenskapliga bevisläget för många av de dopingklassade farmakologiska substanserna på listan, och finner då att tDCS har väl så starka indicier för prestationshöjande effekt som flera substanser.

Att det skulle vara direkt hälsoskadligt i de studier man har tillgång till är inte troligt, varför eventuellt förbjudande återfaller på det sista kriteriet, the spirit in sports. Det finns en ganska rikhaltig litteratur i ämnet, men sammantaget anser författarna att tDCS inte bör sättas på den förbjudna listan men istället sättas på ”the monitoring list” så att utvecklingen kan följas noga avseende vem som använder metoden, när den används och vilka effekter och biverkningar man kan säkerställa på längre sikt [Referens: Pugh J, Pugh C. Neurostimulation, doping, and the spirit of sport. Neuroethics 2021; 14(Suppl 2): 141-58[.

Behov av nytänkande i arbetet mot doping

Den brittiska tidningen The Economist har funnits sedan 1843. Varje år de senaste åren har den tagit upp doping och antidoping på ledarplats från ett samhälleligt och moraliskt perspektiv. Sommaren 2021 – just inför Tokyo-OS – tog den upp frågan varför vi inte kommer till rätta med dopingproblemet, trots de stora insatser som gjorts under många år.

Man påpekar inledningsvis att exempelvis under Lance Armstrong-eran från mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet var doping mycket mer flagrant och att det är betydligt svårare idag att dopa sig, men att såväl massmedia som allmänhet ändå är mycket mer misstänksamma avseende om det förekommer doping i samband med de bästa idrottsprestationerna. Inte minst har inställningen mot doping kunnat ifrågasättas efter exempelvis statskontrollerad doping i Ryssland under modern tid.

Vidare framhålls att utvecklingen mot bättre idrottsredskap, träningsmetoder och utförande-tekniker ständigt pågår. Visserligen har man satt begränsningar för vilka kläder man får använda i simning och backhoppning, men utvecklingen av ny teknik i skidåkning och backhoppning efter visst motstånd bejakas allmänt. Räfflorna i spjuten förbjöds, men lättare cyklar tillåts medan löparskornas konstruktion ifrågasätts. Idrotten pendlar således mellan bejakande och förbud mot utveckling som gör den mänskliga prestationen bättre och bättre, men varför är man då så avvisande mot doping med kemiska medel?

Svaret på det anser tidningsledaren i första hand vara att medicinsk doping utsätter idrottarna för så stora faror. De första allvarliga rapporterna – mer än anekdotiska fall – kom från DDR, där man påvisade levercancer och mentala skador hos ett stort antal dopade. Vid närmare studium finner man dessutom att kvinnliga idrottare – som har mest att vinna på den vanligaste dopingformen (anabola steroider) – fick bestående skador i mycket hög frekvens som skäggväxt och basröst. Ännu värre kan man dessutom tycka när det avslöjas att man dopat ungdomar – och till och med barn – som ju inte kunnat välja själva trots att de kan få skador för livet.

Sedan måste man konstatera att försöken att få bort all doping i samhället har lika liten möjlighet att lyckas som exempelvis att stoppa alla inbrott eller få bort allt bruk av tobak. Men … trots det kan man se att man påverkat exempelvis tillgängligheten av dopingpreparat. För att transportera och sälja dopingpreparat krävs idag en betydande förslagenhet och uppbyggande av kriminella nätverk. Det finns emellertid tre saker som tidningens ledare anser kan minska dopingen:

En annan betoning av antidopingarbetet. Dopinganalyserna är idag så bra att de kan upptäcka en dopingklassad molekyl per trillionen. Trots det är spaningsverksamhet (”intelligens”) sannolikt minst lika viktig: visselblåsare, uppmärksamhet för avvikande och ändrade beteenden och tips från läkemedelsindustrin och dess försäljnings-organisationer kan ses som nya sätt att förstå var man skall sätta in åtgärder

Den andra åtgärden rör ekonomi. WADA:s budget är på cirka 425 miljoner kronor (mindre än vad många av de mest kända elitidrottarna tjänar var och en) och de flesta nationella antidopingorganisationer förfogar över högst 10 procent av beloppet och de internationella och nationella specialidrottsförbundens resurser är ännu mindre. Nationer, sponsorer och idrotten själv bör diskutera om det inte vore rimligt att avsätta mer pengar till antidoping.

Den tredje och kanske svåraste omställningen är att idrottens organisationer i många fall ser till sitt eget bästa i vissa avseenden, men är korrupta i andra. Det finns också underförstått att många högt uppsatta personer ser det som att idrotten smutskastas om man avslöjar många som dopat sig, vilket ger starka incitament till att inte ta tag i de verkliga problemen. Man bör således bygga en antidopingorganisation bestående av de som inte ingår i idrottens kärna utan av de som kommer utifrån, exempelvis poliser och juridiskt utbildade. Som exempel på helt fristående organisationer tas friidrottsförbundets Athletics Integrity Unit, AIU.

Intressant är att man i USA stiftat en antidopinglag – liknande den som finns avseende mutbrott – som ger amerikanska myndigheter möjligheter (och skyldigheter) att döma enligt amerikansk lag i alla tävlingar internationellt där amerikanska idrottare eller bolag deltar. Hur väl eller dåligt detta kan fungera är ännu oklart, men det kan ju fastslås att antidoping 2022 kräver ett internationellt samarbete. Det är dags för ett nytänkande. [Referens: Ledare. Competitive sports. Doping is still too common. Lack of will is a bigger problem than lack of means. The Economist (London), 14 juli, 2021].