Sammanfattning - Allmän dopinghistoria

(senast reviderad 2023-05-216)

Innehåll

Inledning

Dopingen är idrottens trista baksida. I avsikt att bli snabbast, att hoppa högst, att kasta längst och att vara starkast har idrottare i dramatiskt ökande utsträckning sedan länge varit beredda att ta till inte bara extrema träningsmetoder, utan också allehanda dopingmedel. Det medicin-tekniska etablissemanget har bistått med forskningskompetens och produktionsfaciliteter för att få fram de eftertraktade prestationshöjande medlen. Samtidigt har antidopingarbetet intensifierats och systematiserats.

Generalisering av aktualiteten av olika dopingfrågor de senaste decennierna

DecenniumTyp av dopingAntidopingarbetet

1950-taletUtbrett bruk av amfetamin i vissaEnstaka specialister intresserar sig

grenar och begynnande bruk avför dopingfrågan

anabola steroiderInget regelverk mot doping

Idrottsmedicinskt intresse väcks

för prestationshöjande preparat

1960-taletKraftig ökning av bruk av anabolaFörsök att definiera dopingbegreppet

steroiderDe första systematiska testerna i

En serie dödsfall och olyckor kopp-samband med stora mästerskap

lade till doping

1970-taletEfedrin, beta-Blockare och blod-Anti-dopingarbetet lider av osystema-

doping tiska regelverk

Rykten om statsfinansierad dopingInblandade stater intar en ljummen

i Östblocketeller ambivalent hållning

1980-taletTillväxthormon (hGH) och erytro-Betydande ökning av staternas

poietin (EPO) börjag användasintresse för dopingbekämpning

En serie dopingskandaler medMer fokus på prevention, där utbild-

några av idrottsvärldens mestning blir en del

kända

1990-taletÖstblocket kollapsar och ryktenÖkade statliga resurser till doping-

om statsfinansierad doping bekämpning

bekräftasWADA bildas

Fler dopingskandaler med topp-

idrottare involverade

2000-taletDoping i Kina avslöjasStörre diskussion i massmedia

Cyklingens dopingproblem gesMer fokus på testning utanför

offentlighet tävling

Tydligt att doping utanför idrottInsikt om samband mellan doping

är ett större problem än inomoch kosttillskott

idrotten

2010-taletDen ryska dopingskandalenWADA:s grepp hårdnar; kontroll av

Kenya och Marocco avslöjas somländernas regelefterlevnad

härdar för dopingKorruption bland högt uppsatta

ledare avslöjas

Det kan konstateras att dopingfrågan under de senaste decennierna har diskuterats mycket inom idrottsvärlden. Doping och bruket av prestationshöjande preparat inom idrotten har dock rötter som sträcker sig tillbaka till antiken. Länge ansågs frågan relativt oproblematisk och aktörerna inom idrotten hade en liberal syn på bruket av prestationshöjande preparat. Doping var både tillåten och oreglerad. På senare tid har frågan emellertid lyfts fram som en av de mest debatterade och omstridda, både i Sverige och internationellt. 1960-talet representerar härvidlag ett paradigmskifte och från och med 1960-talets början övergavs det liberala förhållningssättet till förmån för en prohibitiv hållning. Med tilltagande intensitet har bruket av dopingpreparat och dopade idrottare därefter bekämpats, först på elitnivå men sedan också på motionsnivå. Anti-dopingarbetet har stegvis blivit alltmer effektivt, med ett tilltagande antal dopingskandaler som följd. I den västliga världen finns det tydliga indicier för att dopingen inom elitidrotten minskat, medan den i utvecklingsländer i exempelvis Afrika ökat och i Ryssland övergått i statsdoping.

Vi har dock i hela världen sett en total övergång från en liberal till en prohibitiv inställning. Samtidigt verkar det som om man med tilltagande framgång lyckas hitta och fälla dopinganvändare utan att för den skull förändra inställningen till doping inom elitidrotten.

De medicinska bieffekter som bruk av vissa preparat medfört har inte haft avskräckande effekt, trots att antidopingförespråkarna under hela perioden påpekat dopingens faror och skadeverkningar. Att inte dessa varningar nått de dopades öron kan sannolikt förklaras genom elitidrottens egen inneboende logik. Dick Pound, när han var ordförande för WADA, uttryckte problemet på följande vis:

Athletes are not satisfied with just doing their best in the competitions they enter. They want to win. They have deliberately placed themselves on the line, to be measured against other similarly motivated athletes. Each individual searches for the competitive edge that will increase the chances of winning. The tolerances in high performance have become marginal indeed, especially at the world level, so tenths, hundredths and even thousandths of seconds make the difference between finishing first or second or lower.

Nio dopingfall som ändrade omvärldens syn på idrottens doping

Genom historien har idrottare varit villiga att ta till nästan vad som helst i sin iver att förbättra sina idrottsprestationer. Vissa greker under Antiken trodde att fikon var en lösning, medan andra använde giftsvampar, och forntida egyptier trodde att åsnehovar kunde öka deras idrottsskicklighet. År 1807 tog en uthållighetsvandrare i Storbritannien opiumdroppar för att hålla sig vaken dygnet runt i en tävling. En löpare i det olympiska maratonloppet 1904 drack en blandning av stryknin, råa ägg och konjak och vann sitt lopp (även om han knappt överlevde och snabbt därefter slutade med all idrott). På 1930-talet skröt en känd engelsk fotbollsklubb om att de gav sina spelare ett apkörtelextrakt som skulle öka prestations-förmågan på fotbollsplanen. Under senare tid har prestationshöjande substanser dominerats av anabola steroider, mänskligt tillväxthormon och bloddoping med hjälp av erytropoietin. Doping under 1900- och 2000-talen har sett ett antal uppseendeväckande dopingfall som gett eko långt utanför idrottskretsarna. Här är några som särskilt har påverkat allmänhetens syn på doping.1967: Cyklisten Tom Simpson dör under Tour de France

Den brittiske cyklisten Tom Simpson dog under Tour de France den 13 juli 1967 när han trampade upp till toppen av Mont Ventoux – ett återkommande kraftprov under Tour de France – en extremt varm dag. Simpsons dödsorsak angavs som en hjärtattack på grund av uttorkning. Det fanns dock tuber med amfetamin i hans tröja och vid obduktion fann man spår av amfetamin i kroppenEn officiell rapport angav att amfetaminet Simpson tog gjorde det möjligt för honom att pressa sig själv till ett helt utmattat och uttorkat tillstånd. Hans död ledde till ett förbud från Internationella cykelförbundet mot användning av prestationshöjande droger inom cykling.1970- och 80-talen: Östtysklands regering inför statskontrollerad doping

På 1970- och 80-talen beslutade den östtyska regeringen att medicinera alla sina elitidrottare och potentiellt blivande elitidrottare med prestationshöjande mediciner, framför allt steroider, i tron att segrarna inom idrotten skulle visa kommunismens överlägsenhet. Idrottarna märkte att deras kroppar förändrades, men hade inget annat val än att följa med i ett auktoritärt system.

Vid OS 1976 i Montreal vann det östtyska simlandslaget för kvinnor 11 guldmedaljer av 13 möjliga, vilket bidrog till en samling av 40 guldmedaljer för DDR. Konkurrenter och observatörer misstänkte att östtyskarna tog steroider, men STASI användes sina resurser till att fortsätta dölja dopingprogrammet. Sammantaget fick minst 9 000 idrottare prestations-höjande läkemedel systematiskt. Efter den tyska återföreningen 1990 ställdes några förövare av dopingprogrammet inför rätta och befanns skyldiga. Detta raderade inte ut det pris som idrottarna fick betala, av vilka många hade lämnats med livslånga hälsoproblem, inklusive hjärtsjukdomar, infertilitet och cancer.1988: Sprintstjärnan Ben Johnson testar positivt för steroider

När den kanadensiske sprintern Ben Johnson tog guld på 100 m vid de olympiska spelen i Seoul, Sydkorea, den 24 september 1988 slog han inte bara ett nytt världsrekord (9,79) utan besegrade också sin amerikanske rival, Carl Lewis. Sedan testade Johnson positivt för steroiden stanozolol. Inför dessa bevis gav han tillbaka sin guldmedalj, som sedan gick till Lewis.Johnson hade berömmelse och miljondollar i kampanjerbjudanden innan hans inkomster vände och försvann efter dopingavslöjandet. Ändå bidrog hans fall till att öppna världens ögon för det faktum att doping, som tidigare setts som en kommunistblocksfråga, pågick också i väst.1994: Diego Maradonas användning av efedrin stänger av fotbollsspelaren från VM

Den argentinske fotbollsspelaren Diego Maradona, som ledde sitt lag till seger i VM 1986, testade positivt för fem olika varianter av efedrin vid VM 1994. Även om han hade varit avstängd i 15 månader 1991–92 på grund av kokainbruk, verkade Maradona göra en efterlängtad comeback. Han hade gått ner 13 kg i vikt för att göra sig redo för turneringen och hade visat sina fortsatta förmågor med ett mål och en assist i första omgången.Istället för att fortsätta representera sitt hemland, blev massmedienyheten att Maradona inte fick vara kvar i världsmästerskapet. Karriären varade några år till, men han spelade aldrig för Argentinas landslag igen.1998: Cykellaget Festina åker fast för doping under Tour de France

Under ett polistillslag i Lille, en fransk stad nära Belgien, fann man att cykellaget Festinas massör transporterade amfetamin, erytropoietin och steroider – med flera prestationshöjande ämnen. Polisundersökningar av hotellrum, förhör och arresteringar satte igång en serie av avslöjanden i 1998 års Tour de France.Efter dagar av polisförhör erkände lagets chef och läkare att Festina-lagets hade ett systematiskt dopingprogram. Det slutade med att laget blev avstängt från tävlingen. Skandalen blev en av faktorerna som drev fram skapandet av World-Anti-Doping Agency – WADA – 1999.2003: BALCO-skandalen

I oktober 2003 meddelade den amerikanska antidopingbyrån att designersteroiden tetrahydrogestrinon (THG), som inte hade kunnat upptäckas genom tester, användes av ett antal elitidrottare. Det var en tipsare – som senare avslöjades vara den tidigare tränaren för sprinterstjärnan Marion Jones – som tidigare under året hade informerat utredarna om existensen av THG. Källan till dopingpreparaten var Bay Area Laboratory Co-operative, kallad BALCO, och dess grundare, Victor Conte.Den femte oktober 2007 erkände Jones att hon använde steroider. Hon överlämnade de fem medaljerna – tre guld och två brons – hon vunnit vid OS 2000 i Sydney, Australien. 2008 dömdes hon till sex månaders fängelse för att ha ljugit för federala utredare om sin steroidanvändning. San Francisco Giants-spelaren Barry Bonds, som slog baseballens all-time homerun-rekord 2007, var en annan BALCO-klient. Han vittnade om att han aldrig medvetet tog steroider, men detta förnekande ifrågasattes genom rapporter om att Bonds hade använt flera andra prestationshöjande droger.2012: Cyklisten Lance Armstrong fråntas sju Tour de France-titlar

Den amerikanske cyklisten Lance Armstrong vann sju Tour de France-titlar i rad från 1999 till 2005. Hans vinster gjorde honom känd, och det faktum att han åstadkom detta som en canceröverlevande gav honom ännu mer prestige. Under åren ställdes frågor om hans eventuella användning av prestationshöjande droger, men inga anklagelser ledde till någon bestraffning. Redan 2010 anklagade dock Floyd Landis, en tidigare lagkamrat som varit inblandad i en egen dopingskandal, Armstrong för doping.

År 2012 anklagade också den amerikanska antidopingbyrån Armstrong för användningen av prestationshöjande läkemedel. Armstrong stod till slut inte emot anklagelserna, vilket resulterade i förlusten av hans Tour de France-titlar och en avstängning från cykelsporten. Byrån släppte en rapport i oktober 2012 om Armstrongs del av “det mest sofistikerade, professionaliserade och framgångsrika dopingprogram som idrotten någonsin sett.” I januari 2013 erkände Armstrong för Oprah Winfrey i TV att han hade dopat sig under alla sina Tour de France-vinster.2013: Biogenesis-skandalen avslöjar doping i baseball

I januari 2013 kom nyheten att Biogenesis, en Florida-baserad ”föryngringsklinik”, hade försett flera Major League Baseball-spelare med mänskligt tillväxthormon och andra prestationshöjande läkemedel. Historien, som sattes igång av en missnöjd klinikanställd, avslöjade att doping fortfarande var ett problem för baseball.MLB undersökte och stängde av mer än ett dussin spelare. De flesta var borta i 50 matcher, medan exempelvis Ryan Braun fick en avstängning på 65 matcher och Yankees-stjärnan Alex Rodriguez blev avstängd i 211 matcher (detta reducerades till 162 matcher efter överklagande). Även om Rodriguez till en början hävdade sin oskuld, erkände han senare sin doping för federala utredare, i utbyte mot åtalsimmunitet. Skandalen resulterade i att MLB lovade att införa hårdare straff och mer frekventa tester.2021 och 2022: Rysslands avstängs för statligt sponsrad doping

År 2016 redovisade den tidigare chefen för ett antidopinglaboratorium i Moskva ett statligt initiativ för att förse ryska idrottare med prestationshöjande droger, och för att dölja användningen, vid de olympiska spelen 2014 i Sotji, Ryssland. Han beskrev en mörkläggning som innebar att underrättelsetjänsten fick tillgång till “manipuleringssäkra” flaskor för att ersätta urin från dopande ryska idrottare med säkra testade prover. WADA beställde en utredning som fann bevis för detta komplicerade upplägg.I december 2019, efter att ha mottagit manipulerade testresultat från Moskva-laboratoriet, införde WADA ett fyraårigt förbud för Ryssland att delta i de olympiska spelen och andra världsmästerskapsevenemang. Detta reducerades till en tvåårig avstängning av CAS 2020. Ryska idrottare kunde därför tävla vid de följande olympiska sommar- och vinterspelen, men inte under rysk flagg eller med sitt lands nationalsång.

Dopinghistoria för ”modern tid”

Användningen av illegala substanser kan möjligen spåras tillbaka till biblisk tid, då Adam och Eva åt den förbjudna frukten för att få gudaliknande krafter. Sedan sporten uppfanns har folk fuskat. Från konståkare som bryter konkurrenternas ben, till maratonlöpare som försvinner in i mängden och tar tunnelbanan, är skandaler som kan hittas i idrottshistorien.

Kina

Dopingmedel finns bland annat beskrivet i förteckningen över kinesiska läkemedel “Pen Ts’ao” med rekommendationer från läkare till idrottsutövare i Kina redan för 5 000 år sedan. Blad från “Ma Huang” (ephedraväxt) användes för att framställa stimulerande te.

Indien, Egypten och araber

Så tidigt som 1400 före Kristus rekommenderade Susruta i Indien ätande av testiklar som ett sätt att bota impotens, och i det gamla Egypten ansåg man också att det fanns särskild kraft i att äta testiklar (samtidigt som man kunde äta hjärta för att bli modig och hjärna för att bli intelligent).

Testikelextrakt föreskrevs av Johannes Mesue den äldre (777–837) i Bagdad som ett afrodisiakum.

Vikingar, afrikaner, folk i Sydamerika och aboriginer

Våra egna vikingar lär ha använt bufotenin (ett derivat från tryptamin och serotonin) från flugsvamp (Amanita muscaria) för att bli starkare i strid. Det finns också teorier om att bärsärkarna i vikingasamhällena använde sig av flugsvamp, som innehåller muskarin, för att nå sitt raseri både i samband med strider och idrottsaktiviteter.

I delar av Afrika användes Catha edulis som innehåller norpseudoefedrin. I Västafrika har man länge använt Cola acuminita och Cola nitida i samband med löptävlingar.

I Anderna har under årtusenden tuggats cocablad eller druckits cocate för att öka uthålligheten och minska risken för höjdsjuka.

Tarahumararna i norra Mexiko användes peyote (en kaktus som innehåller många alkaloider varav det hallucinogena ämnet meskalin är en) både vid fysisk ansträngning och för fertilitetsritualer. De australiska aboriginerna åt växten pituri (en blandning av träaska och löv från inhemsk tobak) som stimulantia. I österrikiska alperna använde skogshuggarna betydande mängder av arsenik för att orka med det tunga arbetet.

Antika Grekland

De ursprungliga Olympiska Spelen hölls i Olympia från 776 före Kristus till 394 efter Kristus, det vill säga under drygt 1000 år, varför vår 125-åriga nuvarande olympiska historia ännu kan betecknas som ganska kort. De första spelen kan dessutom av arkeologiska att döma ha börjat århundraden tidigare.

Vid stadion i Olympia sattes det upp statyer av idrottsutövare, men inte av vinnarna utan av de som fuskat och som därför skulle vanäras för all framtid. Enligt Patrick Hunt, professor i arkeologi vid Stanford University, finansierades dessa monument av avgifter som lades på idrottare eller på själva stadsstaterna av det antika olympiska rådet (”föregångaren till IOC”).

Det rörde sig då om fusk i alla former, varav exempelvis mutor inte var helt ovanligt. Däremot var det på denna tid inte förbjudet att försöka förbättra sina idrottsresultat genom att äta eller dricka några potentiellt prestationsökande medel – det ansågs som en naturlig del av idrotten och som något som var normalt att den som ville vinna gjorde. De forntida olympiska mästarna var proffs som tävlade om enorma kontantpriser och inte bara om olivkransar. De flesta former av vad vi skulle kalla doping var således helt acceptabla för dem, förutom spelfixning.

Charmis, den spartanske vinnaren på 200 yards – sträckan inne på stadion – år 668 f. Kr. åt torkade fikon för att få full kraft. Andra förklarade segrar med att de åt ost eller vetemjöl. Å andra sidan påstod Dromeus från Stymphalos, som vann det något längre loppet ”dolichos” (1,6-4,8 km) upprepade gånger att han vann beroende på att han bara år kött. Dessutom är det väl dokumenterat att grekiska idrottsutövare drack mycket vin och konjak för att öka sina prestationer och att de inte var främmande för hallucinogena svampar. De åt dessutom djurhjärtan eller testiklar i jakt på styrka.

.

Redan år 700 f.Kr. fanns det en medvetenhet om att förhöjt testosteron kunde öka prestationsförmågan. Utan sprutor eller hormoner i injicerbar flytande form överläts det till idrottarna att äta djurtestiklar. Aretaeus från Kappadokien (ungefär 150 e. Kr.) underströk den endokrina funktionen av testiklarna – både den anabola och den androgena – och beskrev:

För det är sädesvätskan med sitt innehåll av vitalitet som gör oss till män, varmblodiga, med vackra röster, med andlig kraft, starka i tanke och handling … vital sädesvätska bidrar till hälsa, styrka, mod och fortplantning…Ty det är sperman, när den är besatt av vitalitet, som gör att vi är män, heta, väl förstärkta i armar och ben, vältalande, pigga, starka att tänka och handla. … Men om någon är kontinent i utsläpp av sperma, så är han djärv, vågad och stark som vilda djur, vilket bevisas av de idrottare som är på kontinenten. … Vital sperma bidrar alltså till hälsa, styrka, mod och generation.”

Om det misslyckades fanns det en mängd svampar, örtmediciner och drycker – ofta hallucinogena eller giftiga – som togs i ett försök att vinna. Idrottare som tävlade vid spelen behövde inte leta långt efter hjälp. Kockar och läkare var ofta villiga att erbjuda sin expertis när det gällde kosttillskott. Bröd skulle tillagas med opium från vallmo, medan långdistans-idrottare fick extrakt av åkerfräkenväxter för ökad muskelmassa och styrka.

På 300-talet f.Kr., vid de antika olympiska spelen och omtalat av både Philostratus och Galerius, verkar doping vara en integrerad del av sport. Galen, en annan framstående antik grekisk läkare, sägs ha ordinerat “de bakre hovarna på en abessinsk åsna, malda, kokta i olja och smaksatta med nypon och rosenblad” för en prestationshöjande dryck.

Vissa metoder för marginella vinster verkar mindre extrema, till och med förnuftiga, som exempelvis idrottare som gavs honung, vilket också idag skulle kunna användas i en kolhydratuppladdning. Precis som varje modernt dopingprogram sköts med viss grad av organiserad sekretess, kom antikens Greklands alldeles egna hederskod i form av domarna och prästerna som såg till att relevant material och information hölls väl gömda.

Antika greker visade sig vara kreativa i sin konkurrenskraft också på annat sätt. Enligt Romano kunde förbannelsetabletter användas i idrottssammanhang. Till exempel var blyremsor med inskrivna förbannelser förekommande. De veks sedan upp och placerades i golvet vid en kritisk del av idrottsanläggningen.

Referenser till legendariska fall av fusk har överlevt århundradena. En scen av en brottare som försöker sticka i ögonen på en motståndare och bita honom samtidigt, samt en funktionär som är redo att slå fuskaren med en pinne eller ett spö, pryder sidan av en kopp  från ungefär 490 f.Kr.

Att döma av skrifterna av en resenär från det andra århundradet e.Kr. vid namn Pausanias, var dock det mesta av fusk under de antika olympiska spelen relaterat  till mutor eller fult spel. Inte av en slump involverar den mytologiska grunden för de olympiska spelen båda, enligt Romanos skrift . Den person som tros ha grundat de olympiska spelen, Pelops, gjorde det som ett firande av sitt äktenskap och arrangerade då en hästkapplöpning som han vann över den rike kungen Oinomaos. Segern sägs ha uppnåtts efter att han mutat kungens vagnförare att sabotera kungens åktur.

I Pausanias redogörelse av hur det gick till under olympiska spelen fanns det tre huvudsakliga metoder för oärlighet:

Det finns flera berättelser om stadsstater som försöker muta toppidrottare för att ljuga och hävda stadsstaten som sin egen.  När en idrottare sprang för Syrakusa i stället för sin hemstadsstat Croton, rev staden Croton ner en staty av honom och “grep hans hus för användning som ett offentligt fängelse.”

Sedan förekom direkt mutor mellan idrottare eller mutor mellan de som stod idrottarna nära för att påverka resultaten. År 388 f.Kr., under det 98:e olympiska spelen, mutade en boxare vid namn Eupolus av Thessalien tre av sina motståndare för att låta honom vinna. Alla fyra fick höga böter, och det ställdes upp sex bronsstatyer av Zeus, varav fyra hade inskriptioner om skandalen och en varning till framtida idrottare.

Slutligen fanns det “fel och förbjudna trick.” Det har refererats till ett fragment av en satirisk pjäs som hittats, där en grupp artister hävdar att de består av idrottare “skickliga i brottning, hästkapplöpning, löpning, boxning, bitning och testikelvridning.” Idrottare misshandlades med spön eller pryglades för att de hade förolämpat en annan spelare och för fusk för att få en fördel.

Det visar sig att åskådarna också fuskade. En kvinna klädde sig till en man för att se sin son uppträda, men greps och straffades. Domare stötte till och med på problem ibland. Det har noterats ett fall där domarna röstade för att kröna en medlem av sin egna stadsstat, en uppenbar intressekonflikt, efter ett tvivelaktigt domslut. Domarna bötfälldes, men deras beslut stod fast.

Hela stadsstater kunde också hamna i problem. År 420 f.Kr., också enligt Pausanias, förbjöds Sparta från de olympiska spelen för att ha brutit mot ett fredsavtal, men en av deras idrottare startade i vagnkapplöpningen och låtsades representera Thebe. Han vann, och i sin upprymdhet avslöjade han vem den sanna vagnföraren var. Han blev piskad och segern registrerades slutligen som att den gick till Thebe, utan att hans namn nämndes, vilket kunde ses som ett extra straff (vissa register över olympiska segrarare har upptäckts)

Antika Rom

I antikens Rom skrev Galus Plinius Secudus (Plinius den äldre) i sin bok ”Naturalis Historia” 77–79 e. Kr. att långdistanslöpare använde åkerfräken för att kunna springa längre och snabbare (således samma råd som i Grekland).

Gladiatortävlingar och stridsvagnar var populära i antik romersk kultur, och Colosseum utökades för att rymma 60 000 åskådare år 100 e.Kr. Romerska gladiatorer i Colosseum, cirka 100 e.Kr., kompletterade sin kost genom att använda stimulantia som stryknin för att öka intensiteten i sina strider och för att dölja smärta. Hallucinogener var vanligt förekommande. Till skillnad från sina grekiska motsvarigheter, som tävlade om utmärkelser och pengar, kämpade de bokstavligen för sina liv.

Vagnåkare, under press att vinna till varje pris, matade regelbundet sina hästar med hydromel (en alkoholhaltig dryck gjord på fermenterad honung) för att försöka få dem att springa snabbare. Ibland var hästar ganska tydligt berusade.

Medeltiden

Om bruket av doping under medeltid och tidig modern tid är ännu mindre känt. Detta är naturligt då idrotten ändrade karaktär efter antiken. De stora skådespelen och idrotts-tävlingarna försvann i och med att Romarriket föll sönder, och den idrottskultur som växte fram ur ruinerna utgjordes huvudsakligen av lokala lekar och spel. De stod inte alls i paritet med antikens storspektakel. Vidare hade idrotten inte samma status som under antiken varför samtida tänkare, filosofer och läkare ägnade den mindre uppmärksamhet. Detta i kombination med att man sällan vid dessa evenemang bevarade resultaten eller rapporterade om idrotten gör att kunskaperna om idrotten i allmänhet, och om eventuellt dopingsbruk i synnerhet, är relativt knapphändiga. Det är dock känt att de lokala folkliga lekar och spel som bedrevs i Europa ofta var förknippade med intag av rusdrycker av olika slag, vilket ibland resulterade i upplopp, skador och dödsfall. Från England finns flera rapporter om upplopp i samband med den populära och våldsamma folkfotbollen som rimligen kan härledas till att deltagarna var avsevärt berusade.

Oavsett vilket så verkar dessa preparat inte främst ha intagits i prestationshöjande syfte. Idrotten under denna tid var oreglerad och våldsam. Det är inte orimligt att anta att denna typ av doping var ett sätt att samla mod för att överhuvudtaget våga delta, snarare än för att förbättra sina prestationer. Naturligtvis är det möjligt att det, utöver dessa effekter, fanns andra preparat som användes och som gav prestationshöjande effekt, men om detta är föga känt. Däremot vet vi att vare sig flugsvamp, alkohol eller doping, om den förekom, förefaller ha varit förbjudet eller reglerat på något vis under denna period.

Doping på 1800-talet och början av 1900-talet

Mot 1800-talets slut började idrotten att förändras i Europa. Under denna period inleds vad brukar kallas ”sportifieringsprocessen”. Med detta menas i princip att olika idrottsformer antar de drag som är kännetecknande för modern tävlingsidrott: en process i riktning mot ökad prestationsorientering, konkurrens och rationalitet. Ett led i denna process var formerandet av nationella förbund i olika idrottsgrenar, samt formulerandet av nationella och internationella regelverk för hur olika idrotter skulle utövas. Detta var betydelsefullt då ett enhetligt regelverk var en viktig förutsättning för regional, nationell och internationell tävlingsidrott. Det är heller knappast någon slump att 1800-talets slut var den tid då de första internationella idrotts-tävlingarna började arrangeras med det första moderna Olympiska spelet, 1896 i Aten, som klarast lysande exempel.

När organiserad idrott uppstod under 1800-talet och reglerades under början 1900-talet var det heller inte förbjudet eller ens moraliskt förkastligt att använda prestationsförbättrande droger. Den första dopingincidenten kan dateras till 1865, då en simmare skall ha använt sig av någon form av prestationshöjande preparat för att klara av att simma över Engelska kanalen. Från de följande decennierna finns ett antal rapporter om bruk av doping vid täv-lingar i cykel, fotboll och boxning. Man experimenterade tidigt med en stor mängd substan-ser: stryknin, nitroglycerin, opium, alkohol, koffein, heroin och kokain bland andra. Boxare under samma tidsperiod använde stryknin i tablettform och drack en blandning av konjak och kokain. Sexdagarscyklingarna (144 timmar) började 1879 och det verkar rimligt att cyklisterna då prövade olika möjliga stimulerande medel om de skulle orka cykla hälften av 144 timmar. Det angavs att de franska cyklisterna i huvudsak prövade olika former av koffein, medan belgarna använde sockerbitar doppade i eter, medan andra använde mest alkohol och åter andra (”sprinters”) blandade in nitroglycerin. Det var tränarna som hade huvudansvaret för blandningarna och det förefaller som de gradvis experimenterade sig fram, vilket i några fall ledde till dödsfall.

Under det amerikanska inbördeskriget visades att det fanns olika traditioner vad gällde prestationshöjande medel. Fotsoldaterna drack mycket kaffe och kaffe delades ut av de överordnade inför striderna. Kavalleriet och artilleristerna såg ner på kaffedrickandet och kallade infanteristerna för ”kaffekokarna.” Utöver kaffe använde soldaterna alkohol liksom kroppsarbetare för att klara kroppsansträngningar. Författare, vetenskapsmän och artister av olika slag föredrog i allmänhet enbart kaffe eller kaffe kombinerat med alkohol.

Det är beskrivet att tränare av kapplöpningshästar redan i mitten av 1800-talet använde opium och narkotika för att få hästarna att springa fortare.

Franska cyklister och ett mästarlag i lacrosse i slutet av 1800-talet använde upprepade gånger preparat gjorda av rödvin från Bordeaux och sydamerikanska kokaväxtblad från vilka drogen kokain syntetiseras.

En annan omtalad tävlingsform gäller ”sexdagarsvandringar” där det gällde att gå så långt man orkade på sex dygn. Engelsmannen George Haezel var den förste som gick mer än 600 miles (966 km), vilket hände 1884. Det som användes under dessa långa vandringar för att orka med var både mjölk, champagne, konjak, atropin (belladonna), stryknin och morfin.

I och med tävlingsidrottens återuppståndelse kom dopingfrågan i någon form åter på agendan – men då snarast i positiv mening. Det verkar dock som om begreppet doping vid denna tid inte var helt etablerat. När ordet för första gången dyker upp i en ordbok, 1889 i England, definierades det som ett morfinmedel som användes i syfte att försämra hästars prestationer i tävlingssammanhang.

Vin Mariani

Detta “vin för idrottare” (“Vin Mariani”, uppkallat efter dess uppfinnare, den korsikanske kemisten, Angelo Mariani) togs som en energiförstärkare av idrottare, som fann att det hjälpte till att minska trötthet och hunger orsakad av långvarig ansträngning. Drottning Victoria, Rysslands tsar och påven Leo XIII (som bar runt vinet i en höftflaska och tilldelade det en Vatikanens guldmedalj), tyckte att vin Mariani smakade som ett fint rött vin men hade en extra kick och använde det därför regelbundet.

Regelrätta experiment

I en av de första systematiska serie experiment om mänsklig uthållighet, gav den respekterade läkaren Sir Robert Christison, professor i medicin vid University of Edinburgh och president för British Medical Association, sig på 1870-talet för att testa de “återställande och konserverande dygderna” hos peruanska kokabladsextrakt genom att utföra experiment på både sig själv och sina elever. Hans tester visade positiva resultat under extremt långa promenader och han publicerade därefter sina resultat i British Medical Journal 1876.

Medan resultat av Christisons experiment och liknande inte tidigare varit tillgängliga för vanliga läsare, trycktes just dessa i ett antal populärvetenskapliga och medicinska tidskrifter i slutet av artonhundratalet. Vissa idrottare som deltog i långdistanstävlingar läste dem och experimenterade i tur och ordning. I denna miljö av nyfikenhet och experiment, sågs det som onödigt att skapa regler mot användningen av “dope” i mänsklig idrottstävling.

Maratonloppet i S:t Louis 1904

En god värdemätare på hur man inom idrotten såg på dopingen under denna period kan hämtas från de Olympiska spelen i S:t Louis 1904. Maratonloppet, som sprangs längs ödsliga dammiga landsvägar en het sommardag, vanns av en amerikan vid namn Fred Lortz. Men efter att Lortz emottagit pris och skakat hand med presidentens dotter avslöjades att han i själva verket vunnit genom att åka bil ungefär halva tävlingssträckan. Som en följd av avslöjandet gavs segern till den som kommit tvåa, också det en amerikan, vid namn Thomas Hicks. Hicks hade kommit i mål tack vare, eller kanske trots att, hans tränare under loppet färdats bredvid honom i bil och försett honom med flera doser stryknin blandat med konjak. Berättelsen visar tydligt att man under denna period inte hade mycket till övers för ”traditio-nella” fuskare, medan bruk av olika prestationshöjande preparat inte ansågs utgöra ett regelbrott (det kan naturligtvis diskuteras hur ”prestationshöjande” stryknin och konjak egentligen är för en maratonlöpare).

Varken reglerat eller förbjudet

Under den första hälften av 1900-talet var således dopingfrågan i först hand en icke-fråga. Dopingen var varken reglerad eller förbjuden. Den förknippades länge främst med hund- och hästsport och begreppet omfattade både doping i syfte att förbättra egna prestationer och att försämra motståndarnas. Bruket av olika tillskott i samband med idrottande marknadsfördes så småningom av en framväxande industri, i synnerhet i USA. Från och med 1920-talet skedde dock vetenskapliga framsteg som belade effekterna av vissa preparat, i synnerhet amfetamin och anabola steroider. Preparaten blev mycket populära inom vissa idrotter och detta skulle på sikt få konsekvenser som förändrade inställningen till doping inom idrottsvärlden.

Första dokumenterade dopingfallet

Historiskt sett har det funnits många professionella idrottare i hjärtat av finansiellt strul. Den walesiske bancyklisten Jimmy Michael var sannolikt den första idrottaren som straffades för ett dopingrelaterat problem. Han ansågs vara en av de mest framgångsrika och spektakulära cyklisterna på banan i slutet av 1890-talet och stängdes av 1896 för påstått misstänkt fusk i en tävling i London, efter att ha hävdat att han blivit drogad. Intressant nog blev han inte avstängd för användning av ett förbjudet ämne eller det faktum att vad på det loppet var riggat, utan bara för att han inte dök upp vid sitt idrottsförbunds utfrågning.

Första dokumenterade dödsfallet

Det första mer omskrivna dödsfallet gällde den engelska cyklisten Artur Linton som dog 1886 på väg i loppet Bordeaux-Paris (600 km). Han hade använt ”trimetyl”, vilket sannolikt var en blandning av kaffe och eter.

Vid de Olympiska spelen i Stockholm 1912 avled en portugisisk maratonlöpare vid namn Francisco Lazaro av, enligt den officiella förklaringen, ”solsting”. Denna formulering har fått flera att ana att det även var andra faktorer, eller preparat, som orsakade dödsfallet.

Amatörer, proffs och antidoping

Idrotten har under olika tidsperioder tjänat helt olika syften för utövare, publik och samhälle, allt beroende på för tiden rådande förutsättningar. Om man exempelvis jämför dagens idrott med hur den såg ut för 80 eller 100 år sedan finner man väsentliga skillnader.

Den fråga som kanske mest har påverkat idrottens utveckling under 1900-talet är amatörfrågan. Vid 1900-talets början dominerade amatöridealet fullständigt. I korthet fick en idrottare inte vara ”professionell”, med andra ord använda idrotten för sin försörjning. Detta ideal dominerade helt idrotten i många länder och inom den olympiska rörelsen. Frågan var kontroversiell och ledde över tid till allt större konflikter, dels mellan de olika nationerna i samband med stora internationella tävlingar, dels mellan olika förbund som i varierande grad omfamnade amatörismens ideal. I dagsläget återstår inte mycket av amatöridealet. Systemet avskaffades under 1960-talet och tiden därefter kan karaktäriseras av en gradvis anpassning mot den generella arbetsmarknaden. I dag har den internationella elitidrotten i sin helhet marknadsanpassats – elitidrottarna har idrotten som sitt arbete och försörjningskälla.

I och med att tävlandet blev en allt viktigare del av idrotten växte fördömandet av drog-användning långsamt under de första tre decennierna av 1900-talet. När nationella och internationella idrottsorganisationer tävlade om uppmärksamhet och makt på 1920- och 1930-talen – decennierna idrott blev verkligen internationell – slogs de om vad ”sann” sport betydde.

Den överlägset viktigaste tvisten i den tidens idrottskrig var den mellan å ena sidan de som försvarade amatöridrotten och det “sanna idrottsliga beteendet” som förkroppsligas av amatöridrottare , och å andra sidan vinstdrivna ägare som drar nytta av den växande vågen av professionalism, och idrottarna som kände att de kunde tjäna pengar på sin idrott eller till och med leva på den.

Den olympiska rörelsen hade snabbt blivit den främsta ambassadören för amatör-värderingar. Mycket av det kan man tacka spelens grundare Baron Pierre de Coubertin för, även om idealen som Coubertin föreställde sig för spelen var mycket mer komplexa än de som representerades av amatörism och praxis i den offentliga elitens skolsystem i England, från vilken amatörism hittade mycket av inspirationen.

Coubertin förväntade sig att idrottare skulle vara moraliska förebilder. Med hjälp av ideal från litteratur om medeltida ridderlighet, trodde han att idrottare borde förkroppsliga “ett riddarskap,” bröder i vapen, modiga, energiska män förenade av ett band som är starkare än bara kamratskap”. Naturligtvis var det två helt olika saker att ange sådana höga ideal och att följa dem i själva idrottsutövningarna under spelen.

I den olympiska stadgan definierades amatörism inte formellt förrän 1930. Idrottare som deltog i spelen, skulle enligt versionen 1930: “inte vara … ett proffs inom den sport som han är anmäld till eller någon annan sport” och “får inte ha fått återbetalning eller ersättning för bortfall av lön.”

Rykten fick redan då spridning om att vissa idrottare använde substanser för att få fördelar, och då avgjorde skillnaden på synen på amatörismen huruvida idrottare kritiserades eller inte. Klasspositionen för idrottare och administratörerna gammaldags ideal spelade en avgörande roll för att bestämma gränsen mellan “ren” kontra “dopad”. Kritiken mot arbetarklassens idrottare – som nästan alla var uteslutna från amatöridrotten – var få, men amatörer, ansågs det, representerade äkta “sportmanship” och måste därför vara rena. Doping blev således i någon mån också en klassfråga.

Denna klassklyfta kan ses i två typiska fall av idrottare som tävlade i början av de olympiska spelens maraton. Redan vid förra sekelskiftet ansågs maratonlöpning vara ett gränsfall för amatör-professionell. Det spelade inte en central roll i de olympiska spelen men prispengar delades regelbundet ut i andra evenemang. Löparna Thomas Hicks och Dorando Pietri vann de olympiska maratonloppen 1904 respektive 1908. Medan funktionärerna visste att de båda fick i sig stryknin tillsammans med andra tveksamma substanser, fick båda löparna föga moraliskt fördömande eftersom sporten i sig pendlade mellan amatörism och professionalism. Den som vann ett olympiskt maratonlopp hade goda möjligheter att sedan tjäna pengar på sitt löpande.

På 1920- och 1930-talen, när dopingfrågan aktualiserades och IOC och dess medlems-organisationer i allt högre grad försvarade renheten hos amatöridrotten, uppstod de första seriösa diskussionerna om drogernas moral. International Amateur Athletic Federation (IAAF), som övervakade friidrott, var den första stora organisationen som fördömde droganvändning som “fusk”. 1928 antog IAAF enhälligt en regel mot “stimulantia”, och publicerade den första tydliga regeln mot doping inom idrott i sin handbok. Begränsningen angav att “Doping är användningen av alla stimulerande medel som används för att öka handlingskraften i idrottstävling över genomsnittet” och att ett brott mot regeln kan leda till avstängning “från deltagande i amatörfriidrott.”

På 1930-talet hade IOC blivit den mäktigaste idrottsorganisationen i världen och hade tagit en starkare ställning för amatörism. Två kontroverser under det decenniet ökade oron för i vilken grad idrottare var villiga att tänja på gränserna för prestationsförbättring, särskilt användningen av statliga resurser för att förbättra prestation och potentiellt användningen av “dope” för att hjälpa dem att tänja på dessa gränser ytterligare.

Först anklagade amerikanska myndigheter japanska simmare för att använda “renat syre” under sommarspelen 1932 i Los Angeles . Även om anklagelserna var mer baserade på nationalistisk glöd från amerikanernas sida än på faktiska bevis på praktiken, tog IOC-medlemmarna notis och anklagelserna och hörsägen fick en bred press.

För det andra var IOC-medlemmarna fullt medvetna om rykten och anklagelser under och efter spelen 1936 i Berlin om att nationalsocialisterna tillhandahöll statliga ekonomiska och byråkratiska resurser för att förbättra landets möjligheter att vinna flest medaljer – vilket de gjorde – i direkt konflikt med amatörprinciperna. Det tyska fallet som ledde fram till spelen i Berlin handlade inte i sig om doping, utan återspeglade allvaret i IOC:s oro över alla aktiviteter som skulle förbättra idrottarnas prestationer och motarbeta amatörismens anda.

I kölvattnet av dessa episoder inledde IOC en utredning. IOC:s vicepresident Henri de Baillet-Latour meddelade i ett brev att “amatöridrott är tänkt att förbättra själen och kroppen och därför får ingen sten lämnas ovänd så länge som användningen av doping inte har stämplats ut.” I samma brev gjorde han också det överdrivna påståendet att “doping … sannolikt innebär en tidig död.”

Före kommissionens möte i Kairo 1938 skrev den amerikanske medlemmen Avery Brundage (som skulle ta över som president i IOC från 1952 till 1972), “användning av droger eller konstgjorda stimulantia av något slag kan inte fördömas för starkt och någon som får eller administrerar ”dope” eller konstgjorda stimulantia bör uteslutas från deltagande i idrotten vid Olympiska spelen.” Brundages handskrivna mening blev kommissionens formella rekommendation och upprepades, nästan ordagrant, i dess rapport. Det publicerades sedan i IOC:s Bulletin och det blev i sin tur den formella positionen mot doping i de olympiska spelen.

Medan den byråkratiska verksamheten avbröts av andra världskriget, inkluderade den olympiska stadgan 1946 uttalandet (under rubriken “Resolutioner angående amatörstatus”) att “doping” var en delmängd av amatörprinciperna. Den positionen skulle finnas kvar i stadgan till 1975, ett år efter att IOC övergav den formella amatörprincipen i sina regler.

Användningen av droger inom friidrotten växte dramatiskt efter andra världskriget. De första två decennierna efter andra världskriget bevittnade en ökad användning av dopingmedel för att förbättra prestationsförmågan, användning av nya droger, ökad vetenskaplig sofistikering och i vissa fall hjälp från statliga och privata aktörer för att hjälpa idrottare att på farmakologisk väg prestera bättre.

Medan de flesta tillämpningar före andra världskriget hade varit “engångsföreteelser” – substanser som togs strax före eller under evenemang, särskilt amfetamin eller derivat som ökade energin –blev det vanligare att droger användes dagligen under efterkrigsåren som en del av idrottares träningsregimer. Användningen av “pep-piller” för att skapa energi eller bekämpa trötthet var fortfarande vanligt och allmänt accepterat inom idrotten.

Historien om prestationsförbättring inom sport förändrades emellertid med utvecklingen av anabola steroider. Steroider var inte bara nya läkemedel, de var läkemedel som administrerades systematiskt under veckor eller längre och detta var en del av anledningen till att de fördömdes så starkt på idrottens högsta nivåer. Det blev tydligare att medicinerna användes för att skapa bättre förutsättningar att vinna på längre sikt.

Även om anabola steroider redan hade syntetiserats på 1930-talet, fanns i slutet av 1940-talet och sedan in på 1950-talet ett ökande intresse för läkemedlets potential att stärka och ”föryngra” kroppen. I USA, till exempel, försvarade Paul de Kruifs mest sålda publikation The Male Hormone från 1945 starkt steroidernas förmåga att öka energi, bygga upp styrka, bekämpa trötthet och till och med förlänga livslängden.

Avery Brundage fungerade som president för IOC under det kalla krigets år. Genom att vilja bevara amatörismens principer men samtidigt erkänna att det kalla kriget pressade idrottarnas träningsregimer till tidigare otänkbara nivåer av professionellt engagemang, försökte IOC trycka tillbaka den olympiska sporten till den amatörism som grundaren Coubertin föreställde sig. “Idrotten, som fortfarande håller idealismens flagga vajande”, skrev Brundage, “är kanske den mest räddande hjälpen i världen för tillfället, med sin anda av regler och respekt för motståndaren, vare sig kampen pågår eller mot.” IOC gick så långt som att försöka skapa regler mot överdrivna träningsregimer, inklusive begränsningen av antalet timmar per dag eller vecka för att träna, men utan resultat. Användningen av prestationshöjande dopingmedel var dock en annan sak.

Brundage var förståeligt nog oroad över en kris inom cykelsporten efter sommarspelen i Rom 1960. Den danske cyklisten Knud Enemark Jensen kollapsade när han cyklade under landsvägsloppet och dog därefter. Amfetamin antogs spela en roll i hans död, och därmed tog antidoping en central plats på IOC:s politiska agenda. Femton dagar efter Jensens död träffades Brundage och IOC:s styrelse och 1962 organiserade Brundage en doping-underkommitté som skulle ledas av chefen för Royal College of Surgeons of England, Sir Arthur Porritt.

Underkommittén sammanfattade sina slutsatser i IOC:s Bulletin 1963. Den definierade doping som ”ett olagligt förfarande som används av vissa idrottare, i form av droger; fysiska medel och exceptionella åtgärder som används av små grupper i en idrottsgemenskap för att positivt eller negativt förändra den fysiska eller fysiologiska kapaciteten hos en levande varelse, människa eller djur i tävlingsidrott.” Som en definition av doping var uttalandet kantat av problem eftersom många av idrottares dopingmetoder inte var olagliga och “exceptionella åtgärder” är ett extremt vagt begrepp. Uttalandet återspeglade dock rädslan för hur långt bortom de begränsningar som antas inom amatörprinciperna idrottare nu var villiga att gå.

Sedan, efter möten i Tokyo och Teheran, definierade IOC 1967 formellt doping som “användning av substanser eller tekniker i någon form eller kvantitet främmande eller onaturliga för kroppen med det exklusiva syftet att uppnå en artificiell eller orättvis ökning av prestationsförmågan i tävlingar.”

IOC:s beslut från 1967 inledde effektivt den moderna eran av ställningstaganden med dopingtester mot fusk. Med 1967 års regler på plats riktade antidopingorganisationerna under 1970- och 1980-talen sin uppmärksamhet på de mer vardagliga uppgifterna att samordna testprocedurer, utveckla tekniken för testning och söka efterlevnad hos internationella organ som deltar i olympisk idrott. Med förbättrade tester under 1970- och 1980-talen, tillsammans med en rad skandaler som lyfte frågan till allmänheten, började analogierna med “tjuv och polis” och blev bara vanligare när mediaberättelser livligt beskrev – och dramatiserade – farorna med dopinganvändning och en värld av “fusk” inom sport som snurrade utom kontroll.

Nästan omedelbart efter att 1967 års regler skapades upptäckte media frågan. 1969, till exempel, visade Sports Illustrated en omslagsberättelse med titeln “Drugs: A Threat to Sport”, och illustrerade den med en utspridd siluett av en idrottsman, omgiven av sex grupper av piller märkta “muskelavslappnande”, “smärtstillande”, “anabola steroider”, “amfetaminer”, “barbiturater” och “lugnande medel.” En stor injektionsnål är vinklad mot siluetten med den vassa änden pekande in i idrottarens kropp.

Några nedslag i litteraturen om doping i början av 1900-talet

I början av 1900-talet introducerades termen doping för att beskriva illegalt drogande av kapplöpningshästar. Den första organisationen som förbjöd doping var The English Jockey Club 1903, men detta berodde inte på att det ansågs omoraliskt, onaturligt eller som fusk, utan på att det skapade problem för dem som spelade på hästarna. Faktum är att det var inom hästkapplöpningen som de första dopingreglerna skapades, även om reglerna ironiskt nog utformades för att förhindra tränare från att försämra prestationsförmågan hos sina hästar. Att sakta ner motståndarnas hästar gjorde det lättare att fixa ett lopp.

1928 - Första reglerna mot doping utanför hästsport

1928 blev Internationella Friidrottsförbundet (International Association of Athletics Federa-tion, IAAF) det första internationella idrottsförbundet att förbjuda doping.

Den första kritiken

Det är först på 1920-talet som det dokumenterats kritiska röster om doping i idrotten. Det var egentligen först när den tyske läkaren Otto Rieser (1894–1977) skrev en artikel (1933, det året som Hitler utnämndes till Rikskansler i januari) som frågan blev mer allsidigt belyst.

“The use of artificial means to improve performance has long time been considered incompatible with the spirit of sport and therefore condemned. However, we all know that this rule is being violated again and again, and that sports competitions are often more a matter of doping than training. It is regrettable that those charged with supervising sport seem to lack the energy to start a campaign against this evil and that a lax and fateful attitude is spreading. The doctors are also not without fault to this state of affairs, partly because of their ignorance, partly because they prescribe strong drugs with doping, which are not available without a prescription for athletes.”

Även om Rieser och andra fortsatte att ifrågasätta dopingen inom idrotten dröjde det ända till 1967 innan Internationella Olympiska Kommittén (IOC) röstade för en antidopingpolicy.

Påven Pius XII bidrog 1956 med ett uttalande där han fördömde doping.

1970-talet: Anti-dopingsarbetets etableringsfas

Vid slutet av 1960-talet hade en kultur vuxit fram inom elitidrotten där bruk av prestations-höjande preparat var utbrett. Vid mitten av 1960-talet hade bruket av anabola steroider spridit sig från tyngdlyftning till flera andra kraftsporter, och det ansågs att idrottare från de flesta länder använde sig av preparatet. Flera mycket framgångsrika idrottare har på senare år erkänt att de dopat sig inför stora mästerskap. Det har exempelvis hävdats att en tredjedel av USA:s friidrottstrupp inför de Olympiska spelen i Mexico City dopat sig med anabola steroider, och vid Världsmästerskapen i tyngdlyftning 1970 testade nio av tolv medaljörer positivt för amfetamin, som nu börjat användas i kombination med steroider.

Till detta kom att läkemedelsindustrin utvecklats sedan 1930-talet och att ett stort antal produkter med bevisat prestationshöjande effekt inom vissa idrotter hade kommit ut på marknaden. Förutom anabola steroider och amfetamin började under 1970-talet flera andra preparat användas. Ett av dessa var betablockerare, ämnen som härmar betareceptorernas funktioner och som inom medicinen används för att vidga luftvägarna och öka hjärtats slagfrekvens. Betablockerare kan dock också dämpa känsliga nerver och minska hand- och armvibrationer, effekter av stor betydelse inom olika precisionsidrotter.

Ett annat preparat som kom att användas i prestationshöjande syfte under 1970-talet var efedrin. Efedrin hade inom medicinen använts för att vidga bronker och dra samman perifera blodkärl. Dock hade efedrinet en sammansättning liknande amfetamin vilket, när tillgängligheten av amfetamin började begränsas på 1970-talet, gjorde att det blev ett attraktivt prestationshöjande medel inom idrotten.

Avslutningsvis gjorde också bloddopingen sin debut under denna period. Bloddoping handlar i allt väsentligt om att ge idrottare blodtransfusioner av deras eget eller andras blod i syfte att därigenom öka syreupptagningsförmågan. En blodtransfusion ökar antalet röda blodkroppar vilket ökar mängden syre som blodet kan distribuera till musklerna. Bloddopingen gav därför betydande effekt i idrotter som ställde krav på uthållighet.

Utöver dessa fanns flera andra typer av preparat, exempelvis olika urindrivande droger vilka främst användes inom kraftsporter för att snabbt gå ner i vikt före tävlingar för att kunna väga in i föredragen viktklass. Det bredare utbudet av dopingpreparat gjorde det inte bara svårare att testa, de olika preparaten hade olika tillämpningsfält varför möjligheterna för idrottare att dopa sig ökade, i synnerhet i idrotter som tidigare inte haft lämpliga preparat för ändamålet men som genom den medicinska utvecklingen nu blivit välförsedda. Detta, i kombination med en idrottskultur som mer eller mindre främjade bruk av prestationshöjande medel, ställde anti-dopingsförespråkarna inför en formidabel utmaning.

Under 1970-talet etablerades anti-dopingarbetet på allvar. Den Internationella Olympiska kommitténs medicinska kommitté fick motsvarigheter i vissa internationella förbund, exempelvis Internationella friidrottsförbundet 1972. Från och med de Olympiska sommarspelen i München 1972 genomfördes också testning av de aktiva i stor skala. Dopingtesterna led inledningsvis av den oklara definitionen av doping och av de många inkonsekvenser som existerade gällande vilka preparat som skulle inkluderas i listan över förbjudna preparat. Ofta fattades beslut på grund av medlemmarnas i den medicinska kommittén egna forskningsintressen. Samtidigt som listan över förbjudna preparat växte explosionsartat blev också inkonsekvenserna i den större och större.

Anti-dopingarbetet fick dock ett genombrott i och med att en analysmetod för anabola steroider utvecklades. Denna testades för första gången vid världsmästerskapen i friidrott 1974 och inkorporerades i det olympiska antidopingsarbetet från och med 1976. Därmed kunde bruk av amfetamin och steroider vetenskapligt trovärdigt testas. Beta-blockerare, bloddoping och urindrivande droger fanns dock under 1970-talet inte på listan över förbjudna preparat varför denna typ av doping kunde bedrivas obehindrat.

Trots detta var antalet positiva test litet. De ledande aktörerna var inte villiga att tillskjuta de nödvändiga ekonomiska resurserna och testningen baserades främst på frivilliga insatser. Vidare existerade olika listor över förbjudna preparat i olika organisationer och det rådde oenighet kring vilken praxis som skulle gälla vad gäller testning, avstängningar med mera.

Ett annat problem var att flera stater hade en ganska ambivalent inställning till doping-frågan. I synnerhet de kommunistiska regimerna i östra Europa bromsade utvecklingen. Samtidigt började rykten om en direkt statsfinansierad doping i dessa länder spridas. Den prestige som internationella tävlingsframgångar medförde fick skrupelfria regimer att medvetet satsa på dopade idrottare i syfte att nå idrottslig framgång. Dessa regimer hade heller inte något intresse av ett utökat anti-dopingarbete. I synnerhet Östtyskland har sedermera visat sig ha exploaterat sina idrottare på detta vis, från 1970-talet till östblockets kollaps. I östblocket var också möjligheterna till statsfinansierad doping särskild goda då idrotten dels hade en stark koppling till militären och dess omfattande forskningsresurser, dels inte hade några offentlighetsprinciper eller fri press att ta hänsyn till.

Sammanfattningsvis kom alltså 1970-talet att utgöra startskottet för det moderna anti-dopingarbetet. Samtidigt som möjligheterna att testa ökade, ökade också antalet preparat på marknaden. Dopingarbetet stördes av oenighet inom olika idrottsorganisationer gällande hur arbetet skulle gå till och av bristande stöd från länder som antingen emotsåg utvecklingen med svalt intresse eller med ambivalens. Följaktligen blev heller inte arbetet mot dopingen den framgång som många hade hoppats på. Den dopingkultur som växt fram under 1900-talets första hälft kunde frodas, om än inte helt ostört.

1980-talet: Skandalernas årtionde

Under 1980-talet fortsatte utvecklingen av dopingens olika former. Utöver de redan existerande dopingmetoderna tillkom nu ytterligare några varianter. En av dessa var rekombinant erytropoietin (”konstgjort erytropoietin”), som baseras på drogen erytropoetin och som stimulerar produktionen av röda blodkroppar i benmärgen. Erytropoetin började användas medicinskt 1987 och blev snabbt en populär drog i idrottssammanhang. Den gav samma effekt som traditionell bloddoping och visade sig initialt vara mycket svår att testa för eftersom halveringstiden i blodet är kort.

En annan metod för att dopa sig som blev populär under 1980-talet var tillväxthormon. Bruk av tillväxthormon ger ungefär samma effekter som anabola steroider men hade fördelen av att vara ännu svårare än erytopoietin att testa för. Den blev därför populär i kraftsporter och andra idrotter där byggande av muskelmassa är önskvärt, men verkan är mer svårdoserad eftersom den påverkar fler fysiologiska processer än de anabola steroiderna.

Situationen försvårades ytterligare av en serie skandaler på elitnivå under 1980-talet. Ett antal idrottare av yppersta världsklass avslöjades under detta decennium som dopade, med Ben Johnson, guldmedaljör på 100 meter vid de Olympiska spelen i Seoul, som klarast lysande stjärna. Denna dopingskandal var synnerligen svårsmält inte bara därför att han var en av världens främsta idrottare, utan också då utredningen visade tydliga spår av långvarigt bruk av dopingspreparat.

Under detta decennium spred sig också doping från elit- till motionsnivå. Ett antal studier genomförda under 1980-talet visade att bruket av prestationshöjande preparat och dopingmedel var anmärkningsvärt stort, i synnerhet i kraftsporter. En amerikansk uppskattning från 1980-talets början gjorde exempelvis gällande att antalet individer som brukade anabola steroider översteg en miljon. Andra data tydde på att mellan femton och tjugo procent av collegeungdomar i USA använde olika typer av droger, däribland dopingpreparat.

Denna utveckling bidrog rimligen till den förändrade attityd som under 1980-talet kunde noteras gällande staternas inställning till dopingfrågan. I slutet av 1970-talet inleddes ett försök att skapa en gemensam policy för dopingfrågor i Europa, en process som fullbordades 1984 med Europarådet som initiativtagare. Dopingfrågan lyftes också fram som en del i en generell diskussion om etiska värden inom idrotten. Staternas engagemang i frågan orsakade en viss spänning då de hyste misstro gentemot idrottens företrädare och organisationer på grund av deras sätt att hittills hantera ämnet.

1980-talets dopingskandaler förvärrade situationen då det i flera länder uppkom misstankar om att nationella idrottsorgan medvetet försökt undvika dopingkontroller i samspel med aktiva. Sådana rykten uppkom i Storbritannien, Australien och i Kanada, Ben Johnsons hemland. Till detta kom vetenskapliga studier som visade att bruket av prestationshöjande preparat var utbrett. Följden blev att statliga myndigheter tog en allt större kontroll över anti-dopingarbetet och policyfrågorna.

Det ökade engagemanget var på sikt en nödvändighet för ett framgångsrikt anti-dopingarbete. Samtidigt skedde också vetenskapliga framsteg som underlättade arbetet väsentligt. Under början av 1980-talet förfinades metoderna för att testa för anabola steroider. Tidigare hade mätningarna varit osäkra till sin karaktär med ett stort antal felaktiga prov som följd. Detta orsakade inte bara misstro mot anti-dopingarbetet utan också en mängd överklaganden mot provresultat och avstängningar. 1984 börjar man testa för bruk av betablockerare, året därpå förbjöds bloddoping och 1986 förbjuds bruk av vätskedrivande preparat i de Olympiska spelen. Från och med 1988 börjar man också testa för marijuana. Nästa steg i utvecklingen kom vid 1980-talets slut då flera viktiga aktörer på idrottsfältet beslutade att dopingtester inte längre skulle begränsas till stora mästerskap utan även ske mellan tävlingstillfällen.

Snaran drogs alltså alltmer åt i dopingfrågan. De indikationer som fanns på att dopinganvändandet eskalerat och blivit allt mer utbrett tvingade staterna att agera. Slutpunkten i denna utveckling var Europarådets anti-dopingkonvention som presenterades 1989, vilken både medlemsländer och icke medlemmar ombads stödja. Till detta kom en teknologisk utveckling som spelade anti-dopingförespråkarna i händerna.

1990-talet: Slutet på början?

Början av 1900-talet kan på flera sätt ses som slutet av den inledande delen av anti-dopingarbetets historia. Vid denna tid hade frågan gått från att vara ett ganska marginellt fenomen, som mest intresserade olika specialister i vissa idrotter, till att vara en av de mest kontroversiella och uppmärksammade i idrottens värld. Frågan hade också letat sig ut från arenorna och blivit politisk. Så länge de kommunistiska regimerna i Östeuropa fortfarande fanns kvar var det dock svårt att nå konsensus på internationell nivå, något som av de flesta förklarades av ryktena om statsfinansierad doping bakom järnridån.

Men samtidigt som frågan på allvar blev politisk under 1980-talets slut så blev det alltmer tydligt att Östblocket var på väg att falla samman inifrån. När regimerna på allvar började kollapsa 1989 medförde detta också en kollaps inom de nationella idrottssystemen. De tidigare statligt kontrollerade idrottssystemen började omorganiseras efter västlig modell. Flertalet östeuropeiska stater gick också snabbt med i olika europeiska samarbetsorgan, däribland Europarådet, och kom därigenom också att inkorporeras i anti-doping-arbetet. Utvecklingen får betraktas som en stor framgång för anti-dopingarbetet men var inte problemfritt. Omdaningen av den östeuropeiska idrotten försvårades av de snabbt försämrade ekonomiska förutsättningar som följde på sammanbrottet, och som drabbade idrotten hårt.

Det förefaller dock som om anti-dopingförespråkarna fick ett övertag på doping-användarna under detta årtionde. För det talar den stora mängd dopingskandaler som avslöjades under denna tid. 1990 togs exempelvis världsmästaren på 400 meter, Butch Reynolds, fast för anabola steroider, året därpå avstängdes Katrin Krabbe, världsmästare på 100 och 200 meter. 1993 åkte Ben Johnsson återigen fast för doping och avstängdes på livstid. En annan känd skandal är Giro d´Italia 2001 där stora mängder preparat beslagtogs i samband med en etapp. Beslagen var av en sådan omfattning att det endast med svårighet gick att slutföra tävlingen och tävlingens status har alltsedan dess varit föremål för diskussion.

Det ökande antalet idrottare som fälldes för doping och det allt effektivare anti-dopingarbetet verkar dock inte lett till minskat bruk av prestationshöjande preparat. Försök att systematisera bekämpningen av bruket av doping har snarast lett till motsatta resultat. I en studie av olympiska idrottsutövare konstaterade idrottsmedicinarna Bamberger och Yaeger att dessa kunde indelas i tre huvudsakliga kategorier; en stor grupp idrottare som tar preparat men som inte blir avslöjade, en mindre grupp som inte tar preparat och den minsta gruppen, de dopade idrottare som faktiskt avslöjas.

I ett försök att ytterligare effektivisera anti-dopingarbetet skapades 1999 the World Anti-Doping Agency (WADA). Denna organisation skapades som en följd av skandalerna inom cykelsporten 1998 efter en konferens i Lausanne. Tanken var att världens regeringar i samarbete med idrottens företrädare skulle skapa en fristående organisation för att leda anti-dopingarbetet. Organisationen har också formulerat en egen handlingsplan, The World Anti-Doping Code, som skall antas av samtliga inblandade och ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Med 1990-talet var således den inledande fasen i anti-dopingarbetet avslutad. Konsensus hade uppnåtts inom och utanför idrotten gällande behovet av arbetet, merparten av de stora idrottsnationerna hade slutit upp i arbetet och en internationell struktur hade skapats. Exakt vilka konsekvenser detta på sikt kommer att få är fortfarande för tidigt att sia om, men det är klart att det nu är antidopingrörelsen som styr.

Testosteron och anabola steroider

Intresset för de mänskliga processer som gör att män skiljer sig från kvinnor har funnits sedan urminnes tider, men har då främst drivits av magiska företrädare snarare än de som så småningom kunde kalla sig vetenskapsmän.

Organterapi

Terapin där man avsåg att använda mänskliga organ eller organ från djur fick sin egentliga start den 1 juni 1889 när den då 72-årige neurologen och fysiologen Charles Edouard Brown-Sequard höll ett föredrag för Société de biologie i Paris. I sitt föredrag – och i en rad kommande föredrag och artiklar – rapporterade han vad som hänt efter att han under en treveckorsperiod tio gånger injicerade först blod, sedan sädesvätska och slutligen mald testikel från hund och marsvin. Han beskrev entusiastiskt hur hans fysiska och mentala hälsa drastiskt hade förbättrats men att han en månad senare blev precis tvärtom - fysiskt och psykiskt utmattad. I efterhand vet vi att det rörde sig om en placeboeffekt, men trots det startade Brown-Sequard en viktig utveckling. Han tillhandahöll också flytande testikelextrakt till andra vetenskapsmän i Europa och USA som ville pröva och det växte uppe en rad kliniker som ägnade sig åt “Ungdomens källa” och tog bra betalt för sina tjänster.

Testosteronet historia

Vidare forskningen enligt Brown-Sequard ledde till att Oskar Zoth and Fritz Pregl 1894 presenterade testikelextrakt som sas öka muskelstyrkan, vilket även det sannolikt var en placeboeffekt. Zoth förutsåg emellertid i en artikel 1896 att ytterligare forskning sannolikt skulle leda till stora idrottsresultatsförbättringar genom någon form av testikelextrakt. Man gick senare vidare med transplantationer med djurtestiklar med strålande resultat varvid operationerna utfördes också av vetenskapligt skolade kirurger. Det finns rykten om att de tyska idrottsmännen vid Olympiaden i Berlin 1936 fick injektioner med testisextrakt. Redan på mitten av 1920-talet hade emellertid tvivlet på behandlingarna växt och 1935 tillsattes en särskild kommitté som på vetenskaplig grund skulle göra en granskning. Denna blev emellertid helt onödig då Adolf Butenandt 1939 erhöll Nobelpriset i kemi för att han först lyckats isolera östrogen och därefter testosteron och så småningom också kortison. Priset delade han med ungraren Leopold Ruzicka. Butenandt tvingades av nazistregeringen att tacka nej till priset, men fick mottaga medaljen och diplomet 1949 i stället, dock fick han inte pengarna. När testosteron blev tillgängligt slutade organtransplantationerna tvärt.

Redan när Butenandt fick Nobelpriset fanns testosteronet tillgängligt kommersiellt. Forskningen kring testosteronet är väl dokumenterad i främst tysk litteratur, men det finns från tiden före första världskriget inget kvarlämnat om testosteronets påverkan på idrottsprestationer. Däremot vet man att tyska soldater under andra världskriget fick testosteron för att öka sin aggressivitet i fält. Nazisterna var däremot i tal starkt negativa till alkohol, tobak etc, varför det är sannolikt att de var motståndare till doping i allmänhet dessutom – de ansåg att det var ”rasen” som var avgörande snarare än tillförda substanser (”gifter”).

Testosteron för idrottsmän – och andra anabola steroider

Runt 1940 kunde man övertygande visa att testosteron hade anabola effekter på både eunucker, kvinnor och normala män. Den första dokumenterade prestationshöjande effekten visades 1942 då en 18-årig travhäst, en valack, fick testosteron implanterat och efter det började vinna tävlingar och slog tidsrekord trots sin ålder. 1945 beskrev Paul de Kruif (en amerikansk mikrobiolog, 1890–1971) de anabola egenskaperna hos testosteron, testosteron-propionat och metyltestosteron i en bok med titeln “The Male Hormone”, som visade sig vara en katalysator för ökningen av användningen bland kroppsbyggare på USAs västkust i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. De Kruif skrev:

“I’ll be faithful and remember to take my twenty to thirty milligrams a day of testosterone. I’m not ashamed that it’s no longer made to its old degree by my own aging body. It’s chemical crutches. It’s borrowed manhood. It’s borrowed time. But just the same, it’s what makes bulls bulls.”

De Kruifs synpunkter togs ad notam främst inom bodybuildingen i USA i synnerhet som man inte initialt såg några väsentliga biverkningar av testosteronet – och ända sedan dessa initiala framgångar har alla former av kroppsbyggande varit starkt kopplat till anabola steroider. Arnold Schwarzenegger var länge en förgrundsgestalt för detta.

Det var vid denna tidpunkt känt att det sovjetiska tyngdlyftningslandslaget hade använt anabola steroider sedan 1959, vilket verifierades bland annat av den amerikanske tyngdlyftningslandslagsläkaren John Bosley Zieglar efter VM i Wien 1954. De ryska ledarna hade där beredvilligt berättat om användningen av anabola steroider i ryska styrkeidrotter. Zieglar började experimentera med testosteron på sig själv och på några tyngdlyftare i York Barbell Club i New York. När läkemedelsbolaget Ciba 1958 kommersieliserade Dianabol® (metandrostenolon) använde Zieglar denna substans, och snart därefter användes detta läkemedel inom stora delar av amerikansk idrott. Nära sin död 1983 talade Zieglar dock mot användningen av anabola steroider och sa att han önskar att han aldrig hade skapat den anabola steroiden efter att ha sett idrottare missbruka drogen.

Turinabol, som kunde tas i tablettform, syntetiserades i Östtyskland ungefär från 1966.

Frederick Hatfield (1942–2017), med smeknamnet Dr. Squat, var en amerikansk världs-mästare i styrkelyft och med doktorsexamen i idrottsvetenskap, publicerade 1982 en kontroversiell med inflytelserik bok ”Anabolic Steroids: What Kind and How Many.” I denna fastslår han dessutom att tillväxthormon (hGH) hade blivit the state of art i den fria världen då det gällde muskelstyrka och -storlek.

Inför OS i Seoul 1988 gav den sovjetiske presidenten Mikhail Gorbatjov ut ett dekret att alla sovjetiska idrottmän och kvinnor var tvungna att dopingtesta sig för att få vara med i Korea.

En burk androstenedion upptäcks i skåpet tillhörigt St. Louis-baseballspelaren Mark McGwire 1998, som medgav att han använde steroidprekursorn, vilket då inte var olagligt. Baseballigan påbörjade inte slumpmässiga tester förrän säsongen 2004.

1940–1945: Nazister testar steroider på fångar och Hitler

Enligt anekdotiska berättelser testade nazisterna anabola steroider på fångar, på Gestapo och på Hitler själv (mellan 1940 och 1945). Testosteron och dess analoger användes av tyska soldater för att främja aggressivitet och fysisk styrka. I efterhand uppvisar, enligt hans läkare, Hitlers mentala tillstånd mot slutet av hans liv med egenskaper som vissa forskare associerar med tung steroidanvändning: mani, akuta paranoida psykoser, överdrivet aggressivt och våldsamt beteende, depression och självmordsideologier.

Anabola steroider tog överhand

Anabola steroider började användas i idrottskretsar redan på 1950-talet och 1970 stod det helt klart att medlen användes i alla världsdelar.

Anabola steroider var sannolikt inget kvantitativt stort problem vid Rom-OS 1960 eftersom det nästan bara användes av ryska idrottare i kraftsporter och några få amerikanska tyngdlyftare. Fyra år senare, vid OS i Tokyo 1964, var däremot bruket av anabola steroider spritt till flertalet nationer och i många idrottsgrenar. Dosering och typ av anabola steroider är kända avseende Harold Connolly, guldmedaljör i slägga 1956, Dallas Long, guldmedaljör i kula 1964 och Randy Matson, guldmedaljör i kula 1968 samt Russ Hodge, som var världsrekordhållare i tiokamp. Bill Toomey vann tiokampen 1968 och har förklarat att han använde anabola steroider och inte trodde att han kunde ha vunnit annars. En av USA:s tiokampare vid denna tid var läkare, Tom Waddell, och han uppskattade att ungefär en tredjedel av USA:s friidrottslandslag använde anabola steroider. Det bör då påpekas att detta var sagt under en tidsperiod när anabola steroider fortfarande inte var förbjudna.

Det sas också att under Olympiaden i Mexico City 1968 var det knappast alls någon diskussion om huruvida det var omoraliskt och fusk att använda anabola steroider utan snarare en diskussion om vilket läkemedel man skulle använda och i vilka doser. Generellt sett höjdes doserna efter hand och man använde också kombinationer av preparat i alltmer komplicerade – pseudovetenskapliga – scheman. Man började också använda kombinationer av perorala preparat och preparat som gavs i injektionsform. Fluoxymesteron, som såldes under varumärkena Halotestin och Ultandren föredrogs av dem som var rädda för de typiskt androgena effekterna av exempelvis Dianabol – även om skillnaderna sannolikt egentligen var små eller obefintliga i ekvipotenta doser.

Från och med 1969 var det dessutom tydligt att – åtminstone i USA – exempelvis tyngdlyftare inte bara använde anabola steroider, utan i samband med tävling dessutom tog amfetamin för att bli av med de sista kilonas oönskades vikt. Vid världsmästerskapen i tyngdlyftning 1970 visades nio av de tolv finalisterna ha positiva dopingprov för amfetamin.

Efter att ha vunnit de Panamerikanska mästerskapen i tyngdlyftning 1971 yttrade Ken Patera avseende sin kommande motståndare, den rysk världsmästaren Vasily Alexeyev:

”Last year the only difference between me and him was that I couldn’ t afford his drug bill. Now I can. When I hit Munich I’ll weigh in at about 340, or maybe 350. Then we’ll see which are better, his steroids or mine.”

1974 förbjöd IAAF anabola steroider och började testa vid EM i Rom samma år, men man påvisade inga positiva dopingprov – vilket möjligen kan ha berott på att analyserna inte var färdigutvecklade (snarare än att ingen använde anabola steroider). Anabola steroider lades till IOC:s lista över förbjudna ämnen 1975 eftersom ett test som ansågs vara tillförlitligt då tagits fram.

Först vid OS i Montreal 1976 fångade man åtta idrottsutövare med positiva prover för anabola steroider. Här uppstod emellertid andra – åtminstone teoretiska - problem genom att de stimulerande medel man tidigare jagat var aktuella just vid tävlingarna medan effekten av anabola steroider kom gradvis genom muskelförändringar. Det innebär att idrottsutövare kunde dopa sig under träningssäsongen men sedan avsluta tillförsel så att de var ”rena” vid tävlingstillfället. Detta innebar att man introducerade tester vid träning, oannonserade “out-of-competition” vilket IAAF var de första med 1991 – inte utan visst motstånd eftersom det sas påverka idrottsutövarnas privatliv. Idag har numera WADA till och med infört plikt för elit-idrottarna att vistelserapportera en timme per dygn (inte nattetid dock) för att ge dopingtestarna en möjlighet att finna idrottarna.

Efter olympiaden i Moskva 1980 tog Manfred Donike vid Kölnlaboratoriet fram en ny metod att testa för testosteron – man hade i Moskva inga positiva dopingprov över huvud taget. När Moskvaproverna omtestades visade det sig emellertid att 20 procent av alla (män och kvinnor tillsammans) var positiva. Bland de med positiva prover fanns 16 guldmedaljörer.

En populär bok av Dan Duchaine ”Underground Steroid Handbook” publicerad 1981, gav detaljer om hur man själv administrerar AAS, typiska negativa effekter och den optimala doseringen.

Den moderna tidsåldern för dopingtester kan emellertid sägas börja vid Pan Am-spelen 1983 i Caracas, Venezuela – det var då och där man på allvar försökte fånga fuskarna. Ett team av forskare hade då utvecklat en ny metod för steroidtester i väntan på två stora internationella sportevenemang det året, Pan Am Games och världen friidrotts-mästerskap. Dopingtestningen vid Pan Am överraskade många idrottare, det hade inte förväntats att det skulle vara några tester alls i tävlingen. Avancerade testprocedurer gav 19 positiva tester och fick flera idrottare att fejka skador eller skapa andra ursäkter för att lämna spelen i rädsla att bli fångade. Ett dussin idrottare från USA i olika grenar drog sig plötsligt ur tävlingen och återvände till USA, och åtminstone ytterligare ett dussin idrottare från andra länder lämnade också utan att förklara varför.

Vid OS i Seoul 1988 fälldes kanadensaren Ben Jonson efter segern på 100 meter där han spektakulärt vunnit över Carl Lewis genom bruk av den anabola steroiden stanozolol. Johnson hävdar att han druckit en örtdryck som var spetsad, men dopingtestarna avböjde hans förklaring och avstängde honom från tävling i två år. Det var först efter detta avslöjande som den större allmänheten insåg omfattningen och betydelsen av fusket med läkemedel inom idrotten.

Som en del av sitt War on Drugs-program undertecknade president Ronald Reagan Anti-Drug Abuse Act den 18 november 1988, som förbjuder försäljning av steroider för icke-medicinska ändamål. Lagen lägger till straff för brott som involverar minderåriga och försäljning av droger inom hundra fot från skolor, för att ta itu med oron för gymnasieelever som använde steroider. Den 5 oktober 1990 skärpte kongressen sin hållning med Anabolic Steroids Control Act, som placerade steroider i samma juridiska klass (Schedule III) som amfetamin, metamfetamin, opium och morfin.

Antidopingpionjären identifierar den första designersteroiden

Dr Don Catlin, en amerikansk pionjär inom dopingtester inom idrotten, identifierar norboletone, den första rapporterade anabola designersteroiden, i en idrottsmans urinprov för första gången 2002. Upptäckten var ett genombrott inom dopingtestandet eftersom designersteroider sällan upptäckts förrän vid denna tidpunkt, vilket gjort att vissa dopare kunnat klara drogtester utan att bli fångade.

Stimulantia

Stimulerande substanser för idrottare finns beskrivna under hela 1800-talet: alkohol – i många fantasifulla former – kokain, stryknin, kaffe och nitroglycerin. Notabelt är dock att man inte finner någon hänvisning till amfetamin trots att substansen syntetiserades redan 1887.

Den amerikanske löparen Thomas Hicks vann maraton vid OS i St Louis 1904. Läkaren Charles Lucas bistod Hicks med stryknin och konjak flera gånger under loppet. Dr Lucas hävdade senare att från en medicinsk synpunkt så behövde löpare under ett maratonlopp mediciner för att klara av loppet. Även i olympiaden 1908 fick maratonvinnaren stryknin under loppet. Men han blev senare diskvalificerad eftersom han i sitt utmattade tillstånd hjälptes över mållinjen av åskådare.

Den schweiziske läkare Wilhelm Knoll gav Coramin (niketamid, numera dopingklassat) till skidåkarna i vinter-OS i St Moritz 1928.

På 1920- och 1930-talen syntetiserades ett flertal analoger till amfetamin, men det var först från mitten av 1930-talet som man förstod att amfetamin stimulerade hjärnan och först 1937 fanns substansen tillgänglig som en medicin på apoteken. Den beskrevs då som “a means of dissipating mental fog” och blev snabbt använd främst av studenter för att kunna studera inför tentamina utan att behöva sova eller äta och kanske till och med vara mer klara i huvudet än vanligt.

Det var först under andra världskriget som amfetamin började användas mer systematiskt och då av både axelmakterna och de allierade. Från Storbritannien rapporterades att ”one pill (Benzedrine) may be worth a Flying Fortress when the man who is flying it can no longer stay awake.” Benzedrine var varumärket för en racemisk blandning av amfetaminer (dextrolevoamfetamin) som började marknadsföras redan 1928 i USA för inhalation för att utvidga näs- och luftvägarna (Benzedrine fanns som läkemedel i Sverige till 1952, då det avregistrerades). De japanska kamikazepiloterna ryktades ta stora doser amfetamin innan de utförde sina självmordsuppdrag. Rent allmän tycktes det känt inom militären att amfetamin gav en känsla av oräddhet.

Användningen av dessa ”pep pills” togs med till det civila livet efter kriget främst av college-studenter, som också kom att använda dem också i amerikansk fotboll och därifrån i alla andra idrotter. 1969 konkluderades:

On good evidence – which includes voluntary admissions by physicians, trainers, coaches, athletes, testimony given in court or before athletic regulatory bodies, and autopsy reports – amphetamines have been used in auto racing, basketball, baseball (at all levels down to children’ s leagues), boxing, canoeing, cycling, football, golf, mountain climbing, Roller Derby, rodeo, rugby, skating, skiing, soccer, squash, swimming, tennis (both lawn and table), track and field, weight lifting and wrestling.

Långt in på 1990-talet sågs amfetamin som en naturlig del i den amerikanska fotbollen.

Tillväxthormon

Humant tillväxthormon (hGH) var väl känt inom idrottsmedicinska kretsar redan vid Los Angeles-OS 1984, och OS i Atlanta 12 år senare har kallats ”Growth Hormone Games.”

Det har lagts ned mycket arbete på att få fram en juridiskt hållbar metod för att påvisa rekombinant tillväxthormon (rhGH). Första gången det fanns metoder som kunde påvisa peptiden var med en indirekt test baserad på ett flertal markörer och en antikroppbaserad test, vilket prövades för första gången i Turin-OS och till viss del i Aten – men man påvisade inga positiva prover. Det har sagts att testen endast kunde påvisa det tillförda hGH i några dagar efter injektionen.

Antikroppstesten baseras på en kvot mellan 22k hGH immunreaktivitet och totalt immuno-hGH i serum. Om man tillför 22 k hGH ökar minskar samtidigt den totala immunoreak-tiviteten, vilket innebär att kvoten ökar genom att täljaren ökar och nämnare minskar.

Dopingtester för tillväxthormoner fortsätter dock att vara ett laboratorietekniskt problem.

Bloddoping

Grunderna för kunskapen om hur tillförsel av blod och andra vätskor kan påverka prestationsförmågan lades till stor del av svenska forskare i Stockholm.

Sedan slutet av 1960-talet fanns det starka indikationer på att europeiska långdistanslöpare, cyklister, längskidåkare och skidskyttar hade bloddopat sig genom återtransfusion av sitt egna blod. Vid sommar-OS 1976 stod det emellertid klart att den finske löparen och guldmedaljören på 5 000 och 10 000 meter, Lasse Virén, var starkt misstänkt för bloddoping.

I efterhand har det blivit känt att vetenskapsmän från Sovjet sysslade med statsfinansierad forskning om bloddoping under 1970-talet, medan andra länder förnekade likartade försök. Fjorton år efter Montrealolympiaden 1976 gjordes omtestningar av blodprov som gjorde sovjetisk bloddoping från den tiden sannolik.

Efter Olympiaden 1984 erkände 24 medlemmar i USA:s cykellag att de använt blodtransfu-tioner.

Erytropoietin

Ett alternativ till bloddoping genom transfusioner är att injicera erytropoietin som frisätter nya röda blodkroppar från benmärgen. Så snart ett artificiellt erythropoietin (recombinant human EPO, rhEPO) fanns kommersiellt tillgängligt stod snabbt klart att detta var ett utmärkt dopingmedel – förhållandevis billigt, lättadministrerat och svårt att upptäcka.

Initialt var det svårt att mäta rhEPO rent laboratoriemässigt och dessutom har molekylen en mycket kort halveringstid i blodet, medan effekten sitter i länge vilket gör att dopingtillfället sker när dopingtester inte förväntas och exempelvis aldrig strax före tävling.

De första försöken att påvisa doping med erytropoietin gjordes genom indirekta tester, vilket innebar att man mätte hematokrit eller hemoglobin. Några förbund sa sig göra ”hälsotest” före start i större tävlingar och exempelvis Internationella Cykelförbundet satte gränserna 50 procent för män 47 procent för kvinnor för att få starta vid tävling [Catlin DH et al.|Review: Medicine and science in anti-doping. J Intern Med 2008; 264; 99-114]. En sådan bestämmelse undviker att peka ut någon för doping och kan således inte heller leda till någon bestraffning.

Ett direkt test – nämligen att man mäter rhEPO – är svårare än avseende flera andra peptidhormoner för att endogent erytropoietin består av en familj av isoformer, som skiljer sig åt genom olika former av glycosilering. Detta skiljer sig från rhEPO, vilka endast består av en isoform, och man kan därför skilja urinens endogena och exogena erytropoietin genom elektrofores.

Ett ytterligare steg framåt beskrevs år 2000 då man införde isoelektrisk fokusering (IEF) som utförs i två steg där man först tillsätter en antikropp och i ett andra steg en antikropp mot den första antikroppen, vilket indikerar att metoden kräver mycket arbete. Metoden användes första gången vid OS 2002 i Salt Lake City varvid man för första gången påvisade dopingfall med darbepopoietin, som är en långverkande rhEPO. Darbopoietin påvisades hos tre idrottare som tillsammans hade vunnit åtta medaljer.

Vid OS i Aten 2004 användes flödescytometri för första gången för att påvisa blodtransfu-sioner. Någon idrottare blev aldrig fälld för sådan bloddoping under spelen, vilket möjligen kan bero på kvarvarande metodsvagheter eftersom en OS-deltagare visades vara bloddopad vid nya prov två veckor senare.

I Italien beräknade man att runt år 2000 såldes det ungefär 23 gånger mer ertytropoietin i landet än vad som behövdes för att på medicinska indikationer behandla sjuka.

beta-Blockare

Tester i samband med olympiaden 1984 visade att de flesta av de tävlande i modern femkamp hade använt beta-blockare före skyttedeltävlingen. Dessa medel mot darrhänthet och hög puls var då inte förbjudna, vilket emellertid alkohol över en viss halt i blodet var vid Mexico-OS då en svensk femkampare fälldes (som den förste i OS-historien).

Diuretika

Vid OS i Seoul fälldes två guldmedaljörer i tyngdlyftning för bruk av vätskedrivande medicin. Om de tagit medlen för att dölja bruket av anabola steroider eller för att hålla sig i sin viktklass är inte känt.

Cannabis

Den kanadensiske snowboardåkaren Ross Rebagliati testade positivt för marijuana efter att ha vunnit guldmedaljen i storslalomtävlingen vid vinter-OS i Nagano, Japan, i februari 1998. Internationella olympiska kommittén fråntog honom hans medalj, men han överklagade och medaljen återlämnades eftersom det internationella skidförbundets (FIS) regler inte uttryckligen förbjöd användningen av marijuana i storslalomtävlingen. IOC:s medicinska regelverk bestraffade vid denna tidpunkt användningen av marijuana endast om ett idrottsförbund utfärdar straff för dess användning. Rebagliati hävdade att spåren av marijuana som fanns i hans urin kom från exponering för passiv rökning.

Peroxisomproliferatoraktiverade receptor-antagonist

GW501516 (även känd som GW-501,516, GW1516, GSK-516, Cardarine och på den svarta marknaden som Endurobol) är en peroxisomproliferatoraktiverade receptor-antagonist-delta (PPAR-delta) som tagits fram i ett samarbete mellan Ligand Pharamceuticals och GSK (GlaxoSmithKline). Det nådde fram till en plats för klinisk utveckling som läkemedelskandidat för metabola och hjärt-kärlsjukdomar, men övergavs 2007 eftersom djurförsök visade att läkemedlet förorsakade cancer som utvecklades snabbt i flera organ.

År 2007 publicerades forskning som visade att höga doser av GW501516 som gavs till möss dramatiskt förbättrade deras fysiska prestationsförmåga. Arbetet diskuterades flitigt i populära medier och ledde till en svart marknad för medicinkandidaten och till att idrottare missbrukade den som dopningsmedel. WADA utvecklade ett test för GW501516 och andra relaterade kemikalier och lade till dem på listan över förbjudna medel 2009 och har dessutom utfärdat ytterligare varningar till idrottare om att GW501516 inte är säker.

GW501516 togs fram ursprungligen i ett forskningssamarbete mellan de två nämnda bolagen, vilket påbörjades 1992. Upptäckten av föreningen publicerades i ett nummer 2001 av PNAS. En av författarna var son till Leo Sternbach som upptäckte bensodiazepiner på 1960-talet.

År 2007 hade GW501516 slutfört två kliniska fas II-studier och andra studier relaterade till fetma, diabetes, dyslipidemi och hjärt-kärlsjukdom, men GSK övergav vidareutvecklingen av läkemedlet 2007 eftersom djurförsök visade att läkemedlet utvecklade cancer vid doser på 3 mg/kg/dag i både möss och råttor.

Ronald M. Evans laboratorium köpte ett prov av GW501516 och gav möss en mycket högre dos än vad som hade använts i GSK:s experiment och fann att föreningen dramatiskt ökade mössens fysiska prestanda. Resultaten publicerades 2007 i Cell och rapporterades flitigt i den populärmdia, inklusive The New York Times och The Wall Street Journal.

Inför OS i Peking 2008 väcktes oro för att GW501516 skulle kunna användas av idrottare som ett prestationshöjande läkemedel som då inte kontrollerades av regler eller upptäckts av standardtester. En av huvudforskarna från studien om ökad uthållighet utvecklade följaktligen ett urintest för att upptäcka drogen och gjorde den tillgänglig för Internationella olympiska kommittén.

GW501516 har marknadsförts på kroppsbyggandes- och friidrottswebbplatser och har sedan 2011 varit tillgängligt ett tag på den svarta marknaden. 2011 rapporterades preparatet kosta 100 dollar för 1 gram. 2012 omkategoriserade WADA GW501516 från en gedopingsförening till en “hormon- och metabolisk modulator.”

2013 tog WADA det sällsynta steget att varna potentiella användare av substansen för möjliga hälsorisker, och angav att “kliniskt godkännande inte har och kommer inte att ges för denna substans.”

Verkningsmekanism

Peroxisomproliferatoraktiverade receptorer (PPAR) en grupp nukleära receptorproteiner

som fungerar som transkriptionsfaktorer som reglerar uttrycket av gener. PPAR spelar viktiga roller i regleringen av cellulär differentiering, utveckling och metabolism (kolhydrater, fett och protein).

GW501516 är en selektiv agonist (aktivator) av PPAR-delta-receptorn och uppvisar hög affinitet (Ki 1 nM) och styrka (EC50 1 nM) för PPAR-delta med > 1 000 gånger selektivitet över PPAR-alfa och PPAR-gamma. Hos råttor rekryterar bindning av GW501516 till PPARδ samaktivatorn PGC-la. PPAR-delta-koaktivatorkomplexet uppreglerar i sin tur uttrycket av proteiner involverade i energiförbrukning. Dessutom, hos råttor som behandlats med GW501516, observerades ökad fettsyrametabolism i skelettmuskulaturen och skydd mot dietinducerad fetma och typ II-diabetes. Hos feta rhesusapor ökade GW501516 hög-densitolopoprotein (HDL) sänkte kraftfullt lågdensitetslipoprotein (VLDL).

Dopingavstängningar

Ett antal idrottare har testat positivt för GW501516. På Vuelta Ciclista a Costa Rica i december 2012 testade fyra costaricanska ryttare positivt för GW501516. Tre av dem fick två års avstängning, medan den fjärde fick 12 år då det var hans andra dopingavstängning. dopingbrott.

I april 2013 avstängdes den ryske cyklisten Valery Kaykov av UCI efter att ha testat positivt

för GW501516. Kaykovs lag RusVelo avskedade honom omedelbart. I maj 2013 blev venezuelanen Miguel Ubeto provisoriskt avstängd av Lampre-laget. I februari 2014 testade an rysk gångare, Elena Lashmanova,  positivt för GW501516 och i april 2019 testade tungviktsboxaren Jarrell Miller positivt för GW501516 vilket gjorde att hans utmaning för Anthony Joshuas World Heavyweight-titlar avbröts. I december 2020 stängdes Miller av i två år för upprepade överträdelser.

Nijel Amos

Den botswanske 800-meterslöparen Nijel Amos stängs i april 2023 av i tre år efter att ha testats positivt för GW1516. Amos är den tredje snabbaste 800 m-löparen i historien. Testen gjordes i juni 2022 i en tävling inför VM då Amos tillfälligt stängdes av i väntan på en utredning. Hans avstängning sträcker sig nu till 2025, vilket innebär att den 29-årige Amos kommer att missa OS i Paris 2024. Amos fick ett års sänkning av vad som annars skulle vara fyra års avstängning eftersom han gjorde ett tidigt medgivande och accepterade avstängningen. Det kom efter att han begärde att ett tillägg skulle testas för närvaron av drogen. Testet upptäckte ingen GW1516 i både öppnade och förseglade flaskor.

2012 tog Amos, då 18 år gammal, silver på 800 m vid Londonspelen i vad många kallade historiens största olympiska lopp. Kenyanen David Rudisha sänkte sitt världsrekord. Amos matchade Sebastian Coe som den tredje snabbaste mannen i historien i tävlingen (1:41,73). Amos har dock inte vunnit en OS- eller världsmästerskapsmedalj sedan dess. I juli 2019 sprang han 1:41,89, världens bästa tid sedan OS-finalen i London.

Vid OS i Tokyo trasslade Amos och amerikanen Isaiah Jewett ihop sig i det sista varvet av sin semifinal. I ett gott idrottsmannaskap hjälpte löparna varandra upp och joggade senare över mållinjen tillsammans på de två sista platserna. Amos beviljades en plats i finalen och slutade åtta.

Cykling

Inom dopinghistorien har cyklingen spelat en stor roll i utvecklingen efter andra världskriget, och sett ur ett övergripande perspektiv kan cyklingen karaktäriseras som dopingens experimentverkstad där nya substanser och strategier prövades.

Under “modern tid” var doping dock i första hand associerad till professionell cykling. Trots att det finns belagt att ett antal cyklister dog under tävling på slutet av 1800-talet förhöll sig dopingorganisationerna dock passiva. De första “effektiva” prestationshöjande drogerna, amfetaminerna, som användes flitigt av soldater under andra världskriget, gick över till sport i början av 1950-talet. Dessa droger – med smeknamnet la bomba av italienska cyklister och atoom av holländska cyklister – minimerade de obekväma känslorna av trötthet under träning.

Det var först när en dansk cyklist dog – under pågående TV-sändning – vid Rom-OS 1960 som det skedde en mer påtaglig reaktion. Den danske cyklisten Knud Jensen avled den 26 augusti 1960 vid olympiska sommarspelen i Rom under 100 km lagtempo. Hans kollaps, som spräckte hans skalle i fallet, troddes till en början bero på de höga temperaturerna den dagen. Hans obduktion avslöjar dock spår av ett amfetamin som heter Ronicol (läkemedelet avregistrerades i Sverige 1964-0-01).

The Union Cycliste Internationale (UCI) startade då med att utveckla regler mot doping och 1967 bildade International Olympic Committee (IOC) å sin sida en Medical Commission (IOC-MC), men då i första hand för att komma åt doping i samband med olympiska spel. På den tiden såg man det som självklart att doparna låg före antidopingverksamheten, vilket är ett rykte som tycks leva kvar även sedan antidopingorganisationerna fått ett stor vetenskapligt och praktiskt försprång, åtminstone före de dopade som inte är statsunderstödda.

Av avgörande betydelse var också att under den 13:e etappen av Tour de France 1967 dog den engelske cyklisten Tom Simpson. Den brittiske cyklisten var utsedd till årets Sports Personality av BBC 1965. Man fann metamfetamin i hans träningsdräktsficka och samma substans i blodet i hög halt. Detta var en starkt bidragande orsak till att IOC tog upp frågan och fattade beslut om att agera mot dopingen 1967. Året därefter (1968) dog ytterligare en 23-årig cyklist av excessivt amfetaminbruk två dagar efter att han vunnit en större tävling.

1965 gjordes en större test på belgiska cyklister varvid man fann att 37 procent av de professionella och 23 procent av amatörerna använde amfetamin, och i en likartad studie från Italien använde 46 procent av de professionella cyklisterna amfetamin.

Jacques Anquetil, som vann Tour de France fem gånger hävdade i ett uttalande 1967 att alla cyklister de senaste 50 åren har tagit olika stimulerande medel. Visserligen behövde cyklisterna inte medicinerna, men de skulle då cykla mycket långsammare och publiken vill se bättre och bättre prestationer – det var därför de använde amfetamin!

Den senare dopingdömde, ökände massören som fokuserat på professionella cyklister, Willy Voet hävdade att amfetaminerna karaktäriserade cyklingen på 1960- och 1970-talen, anabola steroider och kortison på 1980-talet medan tillväxthormon och erytropoietin har dominerat därefter. Kanske summeras dessa tiders cykelproblem bäst av domaren Daniel Delegovei i en dopingrättegång mot den franske elitcyklisten Richard Virenque när han uttryckte det som: ”These are not racers, they are pedaling test tubes.”

Floyd Landis vinner Tour de France

Den 23 juli 2006 vann Floyd Landis Tour de France efter en kraftig upphämtning sent i loppet, efter att ha legat efter ledaren med mer än åtta minuter. Fyra dagar senare meddelade Landis team, Phonak, att Landis A-prov visat förhöjda testosteron-nivåer. Landis nekade till brott.Landis B-prov testade också positivt och han fick sparken av Phonak. Han anlitade advokater som så småningom kom att kosta honom mer än 2 miljoner dollar. Den 20 september 2007 röstade trots det en skiljenämnd 2-1 mot Landis, vilket resulterade i en tvåårig avstängning. Landis fråntogs officiellt 2006 års Tour de France-titel, den första vinnaren i loppets 103-åriga historia att förlora titeln för ett dopingbrott.(I en intervju den 19 maj 2010 med ESPN komLandis att erkänna att han dopat sig under större delen av sin karriär, även om han påstår sig inte ha använt testosteron under Tour de France 2006).

Doping av djur

Den första bevarade diskussionen om doping gällde faktiskt djur. Det var i Österrike som doping av hästar förekom och som man fann en metod att mäta vissa kemikalier i hästarnas saliv. Det rörde sig då emellertid sällan om uppiggande medel utan rörde i första hand lugnande medel – som man gav till motståndanas hästar.

Första hästen diskvalificerad från Kentucky Derby för förbjudet ämne

Dancer’s Image blev den enda vinnaren i Kentucky Derbys 134-åriga historia som diskvalificerades för att ha använt ett förbjudet ämne när spår av fenylbutazon, ett icke-steroidalt antiinflammatoriskt läkemedel (NSAID), hittades i hans urinprov efter loppet den 4 maj 1968. Fenylbutazon gjordes senare lagligt (i USA, men inte i Sverige) i Kentucky Derby genom en domares utslag 1971.

Kentuckys guvernör Steve Beshear undertecknade sedan den 5 september 2008 regler som förbjuder anabola steroider från fullblods- och standardhästtävlingar i Kentucky. Enligt den nya lagen får anabola steroider inte finnas i en häst när den tävlar. De nya reglerna anger acceptabla nivåer av de naturligt förekommande steroiderna boldenone, nandrolon och testosteron. En häst får endast ges en av dessa steroider under vissa terapeutiska förhållanden, och en häst får inte tävla på minst 60 dagar efteråt.

2009 års vinnare av Kentucky Derby, Mine That Bird, testade för steroider för första gången i loppets historia. Vinnaren 2008, Big Brown, var känd för att vara på steroiden stanozolol under loppet bara för att hans tränare erkände att han injicerade hästen med steroider, vilket var lagligt vid den tiden.

Kvinnlig doping

Det är rimligt att tro att bruk av anabola steroider, stimulantia av amfetamintyp och bloddoping (erytropoietin) har varit lika intressant för kvinnliga elitidrottare som för manliga.

Användningen av anabola steroider av kvinnor har dock – tack och lov – hämmats av de uttalat förmanligande effekterna som skäggväxt och basröst. Detta drabbade inte minst de kvinnliga – dopade – östeuropeiska friidrottarna på 1950- och 1960-talen, varvid man i väst först trodde att de var hermafroditer innan man insåg att förvandlingen skett genom användning av de anabola steroiderna. Eftersom dessa förändringar ibland blev uppseendeväckande ledde basröst och skägg, etc, till att dessa östtyska idrottare inte tilläts tävla utomland, och om förändringarna förblev bestående när preparaten sattes ut var kvinnorna tvungna att sluta idrotta.

På grund av olika spekulationer infördes emellertid könstester (kromosomtester) 1967 inom europeisk friidrott, varvid ett fåtal faktiskt blev avslöjade som män. Det var dock högst sannolikt att många östeuropeiska kvinnor var dopade med anabola steroider redan vid OS 1968 och det är belagt att det fanns flera amerikanska kvinnliga idrottare som var dopade vid OS i München 1972. Vid slutet av 1970-talet hade bruket av anabola steroider spritt sig till simmare, roddare och vinteridrottare och vid OS i Montreal var den kvinnliga dopingen ett stort problem och det vid detta tillfälle som den första kvinnliga idrottaren fälldes för doping i OS.

Under 1980- och 1990-talen närmast accelererade bruket av anabola steroider i kvinnliga elitidrott, men i mer sofistikerade former. De tyska forskarna Birgitte Berendonk och Werner Franke avslöjade 1997 den skrämmande och allomfattande östtyska dopingen, som i allra högsta grad involverade kvinnor. Med stor sannolikhet fördärvade denna systematiska doping kvinnligheten för resten av livet för många unga östtyska idrottsflickor. Även om det aldrig dokumenterats är det sannolikt att likartade statssponsrade dopingprogram samtidigt fanns i Sovjetunionen och andra kommunistiskt styrda länder.

Kvinnlig doping var dock inte begränsat till kommunistländerna. 1995 blev således en 14-årig längdhoppare och sprinter från Sydafrika den yngsta flickan som blivit fälld för bruk av anabola steroider.

Det är samtidigt dokumenterat att bruket av anabola steroider bland kvinnliga idrottare vid denna tid också var stort i amerikansk collegeidrott.

Östtyska simmerskor

Östtyska kvinnors fantastiska dominans i internationell simning under nästan två decennier byggdes på ett organiserat system för användning av anabola steroider, bekräftade en grupp av 20 före detta östtyska tränare den 2 december 1991. Deras erkännande var ett bevis – och ett av de mest övertygande – att seniora idrottsadministratörer i den då upplösta kommuniststaten gjort prestationshöjande droger till en kritisk del av träningsprogrammen för landets elitidrottare. Dessa uttalanden bekräftade vad rivaliserande tränare och idrottare alltid hade misstänkt, även om ingen östtysk simmare någonsin fångades eller straffades för droganvändning.

I OS i Montreal dominerade de östtyska simmarna stort, men vid förfrågan om doping kunde vara orsaken till deras djupa röster svarade en av de östtyska ledarna: ”Vi är här för att simma, inte för att sjunga.”

Kinesiska simmare

I september och oktober 1994 vann Kina 12 av 16 guldmedaljer vid FINA World Championships i Rom i september 1994, vilket väckte misstankar mot landets simmare, som plötsligt började vinna medaljer i början av 1990-talet. De kinesiska kvinnorna dominerade i simning vid de asiatiska spelen i oktober 1994, men misstankar om doping bekräftades då elva kinesiska idrottare testade positivt för steroider efter tävlingen och fråntogs 22 medaljer. Avstängningen av många kinesiska simmare resulterade i endast en guldmedalj som landslaget vann vid OS 1996 i Atlanta. Mer än 40 kinesiska simmare hade positiva drogtester mellan 1990 och 2000, vilket är en tredubbling av antalet andra nationers simlag under samma tidsperiod.

Engelsk kvinnlig idrottare

Commonwealth Games-mästarlöparen, Diane Modahl, blev den första brittiska kvinnliga idrottaren att testa positivt för prestationshöjande droger. Hon blev avstängd från tävling i fyra år i en dom från British Athletic Foundation (BAF) den 15 december 1994. Modahl hävdar att Lissabonlaboratoriet förvarade hennes urinprov på ett felaktigt sätt. Ett år senare friades hon från anklagelserna på grund av möjligheten att provet inte var kylt. Fallet fick internationell uppmärksamhet på grund av upphävandet av domen eftersom hennes prover hanterades felaktigt och för att Modahl begärde en kompensation på en miljon pund från BAF – vilket hon dock aldrig fick.

Irländsk kvinnlig simmare

1998 dök dopingtestare upp hemma hos den irländska elitsimmaren Michelle Smith och hennes man Erik de Bruin, en före detta diskuskastare som avtjänade fyra års avstängning för ett positivt dopingtest. Smith vann tre guld- och en bronsmedalj vid de olympiska spelen i Atlanta 1996, sista gången någon irländsk idrottare vann ett OS-guld (från och med 2009). Laboratoriet upptäckte i Barcelona upptäckte att Smiths urinprov innehåller en dödlig nivå av alkohol. FINA, det internationella simförbundet, uppger att Smiths skrymmande tröja gjorde det möjligt för henne att dölja sina handlingar för testarna när hon hällde whisky i urinprovet för att maskera förekomsten av prestationshöjande droger. Hon blev avstängd från sporten i fyra år men fick behålla sina OS-medaljer.

Spridning av östtysk och sovjetisk dopingkultur

1948 satte Sovjetunionen som ett officiellt mål att nå och överträffa alla världsrekord. Några år senare – 1954 – stod det klart att Sovjet använde testosteron systematiskt då det gällde tyngdlyftning och att det redan då spritt sig till många andra idrotter. Visserligen var Sovjets dopingprogram aldrig lika organiserade och systematiska som Östtysklands, men Kommunistpartiet gjorde det klart att det ställde idrottsläkare, apotekare och ledare till förfogande för de ledare på lägre nivå (nära idrottarna) som ville ha dopinghjälp.

Efter kommunismens fall i Europa sökte sig många östtyska coacher för sin försörjning utomlands, och en betydande andel sökte sig till Kina. Den kinesiska staten startade då the National Research Institute, ett idrottslaboratorium för elitidrotten som skulle likna Östtysklands Research Institute for Physical Culture and Sports i Leipzig. Under åren som därefter följde klev framför allt de kvinnliga kinesiska idrottarna i friidrott, simning och tyngdlyftning fram från en obetydlig position till den absoluta världstoppen. Samtidigt blev plötsligt ett stort antal kineser fällda för doping, däribland 29 friidrottare och 19 simmare – alla i elitklass. Det skall dock påpekas att det inte finns några indicier för att det var ett statskontrollerat program utan snarare att staten accepterade att organiserad doping förekom av vissa entreprenörer.

En studie av 52 tyska idrottare som fick anabola steroider under 1970- och 1980-talen utan deras vetskap eller samtycke avslöjar allvarliga hälsokonsekvenser för dessa idrottare och deras barn. Forskningen utfördes av Dr Giselher Spitzer från Humboldt University i Berlin, Tyskland.En fjärdedel av idrottarna har någon form av cancer och en tredjedel rapporterar självmordstankar eller självmordsförsök. Risken för missfall och dödfödsel för dessa idrottare är 32 gånger högre än den normala tyska befolkningen. Av de 69 barn som överlevde har sju fysiska missbildningar och fyra är mentalt handikappade. Mer än en fjärdedel av barnen har allergier och 23 procent har astma.

2 december 1991: Östtyska simtränare erkände två decennier av doping

Östtyska kvinnors fantastiska dominans av internationell simning under nästan två decennier byggdes på ett organiserat system för användning av anabola steroider, bekräftade en grupp av 20 före detta östtyska tränare den 2 december 1991. Deras erkännande var ett av de mest övertygande bevisen att seniora idrottsadministratörer i det nu upplösta Östtyskland gjorde prestationshöjande dopingpreparat till en väsentlig del av träningsprogrammen för landets elitidrottare.

Dessa uttalanden bekräftade vad rivaliserande tränare och idrottare hade misstänkt i åratal, även om ingen östtysk simmare någonsin fångades eller straffades för dopinganvändning. Internationella olympiska kommittén och andra stora internationella idrottsförbund straffade inte idrottarna retroaktivt utan att idrottaren erkände det. Som ett resultat var de inblandade idrottarna inte i någon fara att förlora sina medaljer eller rekord.

USA

Wade Exum-rapport hävdade att över 100 amerikanska idrottare dolde doping

Sports Illustrated rapporterade i sitt nummer den 21 april 2003 att USA:s tidigare antidopingschef Wade Exum tillhandahöll 30 000 sidor med dokument som namngav mer än 100 amerikanska idrottare från olika sporter som testade positivt för förbjudna substanser mellan 1988 och 2000, men godkändes av interna överklagandeprocesser.Hans anklagelser om mörkläggning av USA:s Olympiska kommitté (USOC) inkluderade 19 idrottare som vann medaljer vid olympiska spelen, som friidrottsmästaren Carl Lewis, tennisspelaren Mary Joe Fernandez och brottaren Dave Schultz. USOC förnekade Exums påståenden och noterar att den amerikanska antidopingsbyrån har varit ansvarig för drogtester sedan 2000.

Husrannsakan hos BALCO av federala utredare

Den 3 september 2003 gjorde federala utredare en razzia i ett laboratorium i Burlingame, Kalifornien, misstänkt för att ha distribuerat steroider till professionella idrottare. Utredare beslagtog finansiella och medicinska journaler från Bay Area Laboratory Co-Operative, eller BALCO, vilket var inledningen till BALCO-skandalen. Dessa dokument innehöll land annat en kalender över San Francisco Giants basebollspelare Barry Bonds dopingprogram och register över Bonds betalningar för preparat. Regeringens utredare använde dessa bevis fyra år senare, när Bonds åtalades.

I december 2003 kallades 10 Major League-spelare, inklusive Barry Bonds från The Giants, och Jason Giambi och Gary Sheffield att vittna inför en jury i San Francisco som undersökte BALCO, ägt av Victor Conte. Ingen av spelarna var åtalade för att ha använt prestationshöjande droger, men fyra personer, inklusive Conte och Greg Anderson, Bonds personliga tränare och barndomsvän, åtalades för skattebrott och försäljning av steroider utan recept.

Självmord och mord av professionell brottare

Professionelle brottaren Chris Benoit dödade sin fru och sin sjuåriga son innan han begick självmord i deras hem i Fayetteville, Georgia den 25 juni 2007. Benoit hade tio gånger den normala nivån av testosteron, en anabol steroid, i kroppen vid den tiden, samt mängder av Xanax och Hydrocodone. Georgias chefsläkare, Dr Kris Sperry, säger att medan Benoit verkar ha injicerat steroider kort innan han hängde sig, är steroidernas roll i mord-självmordet oklart.

Finasterid – ett medel för förbättrad huvudhårväxt – gav avstängning

Den amerikanska olympiska skeletonföraren Zach Lund var avstängd från atletisk tävling i ett år den 9 februari 2006, kvällen före öppningsceremonierna för vinter-OS 2006 i Torino, Italien. Den 10 november 2005 testade Lund positivt för Finasteride, ett ämne i hans hårväxtstimulerande medel. Finasteride fanns inte på listan över förbjudna preparat förrän den 1 januari 2005 och togs bort från listan den 1 januari 2009. Ettårsförbudet är en minskning från de två år som rekommenderas av WADA.

President Bush undertecknar lagar mot doping

President George Bush undertecknade lagen om kontroll av anabola steroider den 22 oktober 2004 efter att den amerikanska kongressen antagit den tidigare i månaden. Lagförslaget innefattade hundratals steroidbaserade läkemedel och prekursorer som androstenedion och lades till listan över anabola steroider som redan klassificeras som schema III-kontrollerade substanser, som var förbjudna att sälja utan recept.

Den 29 december 2006 skrev president Bush under lagen HR 6344, “Office of National Drug Control Policy Reauthorization Act of 2006”, som förbjuder användning av gendoping och förbjuder alla som använder genetisk modifiering för att förbättra prestationsförmågan från idrottstävlingar. WADA hade redan 2003 förbjudit gendoping.

Det största steroidtillslaget i USA:s historia

Den 25 september 2007 tillkännagav de federala antidopingbekämparna kulmen på Operation Raw Deal, en internationell utredning riktad mot den globala underjordiska handeln med anabola steroider, humant tillväxthormon (HGH) och insulintillväxtfaktor (IGF). 143 husrannsakningar verkställdes runt om i hela landet, vilket resulterade i 124 arresteringar och beslag av 56 steroidlaboratorier över hela USA. Totalt beslagtogs 11,4 miljoner steroiddosenheter, samt 242 kg rått steroidpulver av kinesiskt ursprung. Som en del av Operation Raw Deal beslagtogs också 6,5 miljoner dollar.

NASCAR tillkännagav en striktare antidopingspolicy

Bilsportens NASCAR beslöt i januari 2009 att testa förare för prestationshöjande droger under en hårdare policy som också förbjuder användning av illegala droger och missbruk av receptbelagda mediciner. Ett NASCAR-memo som skickats till de deltagande teamen listade specifika förbjudna substanser som mekanikerna kunde komma att screenas för. Inga liknande riktlinjer utfärdades för förare, eftersom NASCAR förbehöll sig rätten att testa tävlande förare för vad som helst. Enligt den gamla policyn hade NASCAR rätten att slumpmässigt testa baserat på misstanke om missbruk.Under de tuffare riktlinjerna kom alla att testas innan säsongen började, och slumpmässiga tester kom att fortsätta under hela året. NASCAR förväntade sig att slumpmässigt testa 12 till 14 individer per serie varje helg under 2009. Promemorian, daterad 8 december, var första gången den nya policyn har skrivits ut och specificerar vem som faller under riktlinjerna.

Michael Phelps ertappades med att röka marijuana och avstängdes i tre månader

En brittisk tabloidtidning publicerade ett foto på Michael Phelps, 23 år gammal, den 31 januari 2009 när han rökte marijuana på en fest i South Carolina. Phelps, en amerikansk simmare med 14 olympiska guldmedaljer, blev avstängd från tävling i tre månader av USA Swimming.

Övriga anmärkningsvärda händelser från 2007 till idag

Tennisspelaren Martina Hingis slutar efter att ha testat positivt för kokain

Martina Hingis, tidigare världsetta och femfaldig Grand Slam-mästare, tillkännagav att hon slutar med tennis den 1 november 2007 efter att ha fått reda på att både A- och B-proverna från ett urintest som utfördes den 29 juni 2007 i Wimbledon var positiva för förekomsten av kokain. Hon var avstängd från tävling i två år. Spårmängden av kokainmetabolit i hennes urin var så låg att hon skulle ha klarat ett drogtest om det tagits av den amerikanska militären. Hingis hävdade att hon aldrig hade använt kokain och självständigt underkastar sig ett hårtest som är negativt för droger. Hingis, 27 år, hävdade att urinproverna hanterades på ett felaktigt sätt.

Boxare avstod från 25 miljoner dollar vardera på grund av oenighet om tester

En boxningsmatch om titeln i weltervikt mellan två av världens främsta boxare, Floyd Mayweather, Jr och Manny Pacquiao, ställdes in när de inte kunde komma överens om dopingtester den 7 januari 2010.I december 2009 anklagade Mayweather Pacquiao för att ha använt prestationshöjande droger. Mayweather ville att båda boxarna skulle genomgå slumpmässiga blod- och urintester i enlighet med protokollet från USA:s antidopingsbyrå. Testningen skulle ha varit bortom kraven från Nevada Athletic Commission, byrån som ansvarar för drogtester för boxningsmatcher i Nevada.Pacquiao, som aldrig haft ett positivt dopingtest, gick med på att ge obegränsade urinprover men trodde att två blodprov skulle vara tillräckligt för att fastställa bristen på förbjudna substanser i hans system.Kampen hade potentialen att bli den mest inkomstbringande boxningsmatchen i historien, där varje boxare uppskattades tjäna 25 miljoner dollar för sitt deltagande.

Alla ryska roddfunktionärer avstängda från idrottstävlingar i ett år

Den 26 januari 2008 förbjöd Internationella roddförbundet, FISA, alla funktionärer i det ryska roddförbundet från att delta i någon FISA-verksamhet i ett år efter nio dopingbrott av det ryska roddlaget inom 12 månader. De inblandade idrottarna fick två års avstängning från tävlingen.

Lagkamrater till Marion Jones måste återlämna olympiska medaljer

Internationella olympiska kommittén (IOC) beslutade den 10 april 2008 att sedan Marion Jones erkände att hon använde prestationshöjande droger under OS 2000 i Sydney, måste hennes åtta lagkamrater också lämna tillbaka medaljerna de vann med Jones i stafettloppen. Sju av kvinnorna överklagade till Idrottens skiljedomstol.

Sju ryssar avslöjade för doping före OS i Peking

En sticktestsoperation som genomförts under de senaste 16 månaderna resulterade i dopingavstängning av sju kvinnliga ryska friidrottare, fem av dem olympier, vilket meddelades den 1 augusti 2008.Idrottarna avstängdes av IAAF som undersökt misstänkta ryska tester i mer än ett år och anklagade de sju idrottarna för att olagligt ersätta eget urin med någon annans i ett försök att undergräva antidopingkontrollerna.

Fotbollsförbunden avvisar vistelserapporteringen

Fédération Internationale de Football Association (FIFA) och Union of European Football Associations (UEFA) släppte ett uttalande den 24 mars 2009 där de tillkännagav att de formellt avvisar WADA:s nya vistelserapporteringsregel som kräver att idrottare redovisar för WADA:s dopingtestare var de kommer att befinna sig en timme varje dag.De uppgav också att de inte accepterade drogtester utanför tävling för spelare på semester eftersom det är ett intrång i integriteten.WADA svarade med att kritisera FIFA och UEFA för deras hållning, och hotade med att fotboll kan tas bort från de olympiska spelen om organisationerna inte följer reglerna för drogtester.

Fransk tennisspelare skyllde positivt kokaintest på en kyss

Den 28 mars 2009 lämnade den franske tennisspelaren Richard Gasquet ett urinprov efter att ha dragit sig ur med en skada från en turnering i Miami, Florida. När både hans A- och B-prov testas positivt för kokain den 11 maj 2009, åtalades Gasquet för dopingbrott och stängdes av från tävling.En oberoende antidopingsdomstol utsedd av Internationella tennisförbundet (ITF) höll en muntlig förhandling den 29-30 juni 2009, under vilken Gasquet hävdade sin oskuld genom att påstå att han fick kokainet i sig när han kysste en flicka som hade fått i sig det på en nattklubb.I tribunalens dom står det att eftersom mängden kokain som hittats i Gasquets system var “ungefär storleken på ett saltkorn” har han godkänts för att återgå till tävling. Den 6 augusti 2009 meddelar ITF att den överklagar tribunalens beslut till idrottsdomstolen.

USA:s cyklist Tyler Hamilton testade positivt för DHEA

Den amerikanske cyklisten Tyler Hamilton, 38 år, tillkännagav att han slutar med professionell cykling den 17 april 2009 efter att ha testats positivt för DHEA. Hamilton medgav att han var medveten om att DHEA fanns i en örtmedicin som han tog för att bekämpa depression. Den 16 juni 2009 fick han en åttaårig avstängning som var så lång beroende på annat som han inte testats positivt för. Hamilton anklagades för att ha använt blodtransfusioner, mänskliga tillväxthormoner, testosteron, erytopoietin och insulin tidigare i sin karriär. Under OS i Aten 2000, där Hamilton vann en guldmedalj, visade hans A-prov tecken på bloddoping. B-provet frystes av misstag så att det inte gick att testa, så Hamilton fick behålla sin guldmedalj.

Floyd Landis erkände att han dopat sig under större delen av sin karriär

Floyd Landis erkände att han använt prestationshöjande droger under större delen av sin karriär i en intervju med ESPN den 19 maj 2010. Landis berättade att han använde EPO, hGH, testosteron och blodtransfusioner och bekräftar att han skickade e-postmeddelanden med sina erkännanden till USADA. Hans e-postmeddelanden anklagade också andra ryttare, inklusive Lance Armstrong, för att använda prestationshöjande droger. Landis uttryckte också: “Jag känner mig inte alls skyldig över att ha dopat mig. Jag gjorde det jag gjorde eftersom det var vad vi cyklister gjorde och det var ett val jag var tvungen att göra efter 10 år eller 12 år av hårt arbete för att komma dit. Jag valde att göra det för att se om jag kunde vinna.” Trots erkännandet att han använde testosteron vid andra tillfällen i karriären, hävdade Landis att han inte använde det när han vann Tour de France 2006, och han kan inte förklara sitt positiva drogtest efter loppet. Han avslöjar dock att han använde hGH vid den tiden.

Nordkoreanska fotbollsspelare behandlade med rådjursmysk

Fem nordkoreanska fotbollsspelare testade positivt för steroider vid VM för kvinnor den 16 juli 2011. Två spelare fångades under internationell turneringen anordnad av FIFA. Då resten av den nordkoreanska truppen testades fann man ytterligare tre positiva resultat. En nordkoreansk delegation berättade för FIFA att steroiderna av misstag hade använts i en traditionell kinesisk medicin baserad på myskhjortkörtlar för att behandla spelare som träffades av blixten i juni 8 under träningen.”

Maria Sharapova avstängd från tennis i två år den 8 juni 2016

Den ryska spelaren Maria Sharapova, tidigare nummer ett i tennis, testade positivt för meldonium och fick två års avstängning av Internationella tennisförbundet. Förbudet var tillbakadaterat till den 26 januari 2016, vilket påverkade hennes ranking och vinster från Australian Open. Förbudet upphörde den 25 januari 2018. Förbudet kunde ha varit fyra år enligt ITA:s regler, men Sharapovas erkännande att hon använt drogen påverkade skiljedomstolen. Sharapova uppgav att hon hade använt drogen sedan 2006 och inte var medveten om att den hade lagts till listan över förbjudna droger. Sharapovas förbud reducerades till 15 månader i oktober 2016.

Topprankad bridgespelare avstängd för doping

Världens främsta bridgespelare har stängts av efter att ha lämnat ett positivt dopingtest den 1 mars 2019. Geir Helgemo, som är norsk men representerar Monaco i bridge-evenemang, testade positivt för syntetiskt testosteron och det kvinnliga fertilitetsmedlet klomifen vid ett World Bridge Series-evenemang i Orlando i september. World Bridge Federation (WBF) är erkänt av Internationella Olympiska Kommittén och följer som sådan WADA:s regler.”

Tjugosju personer åtalades för hästkapplöpningsdopingskandal

Mer än två dussin personer involverade i hästkapplöpningsbranschen åtalades den 10 mars 2020 för att ha deltagit i ett program för att ge kapplöpningshästar prestationshöjande droger för att hjälpa dem att vinna lopp runt om i världen. En av de åtalade var tränaren Jason Servis, som åklagaren sagt “dopade praktiskt taget alla hästar under hans kontroll”, inklusive Maximum Security, hingsten som korsade mållinjen först vid 2019 Kentucky Derby men diskvalificerades för störning. År 2020 vann Maximum Security 10 miljoner dollar i den första Saudi-cupen. Åklagare åtalade 27 hästtränare, veterinärer och drogdistributörer för deras roll i doping av kapplöpningshästar med målet att förbättra deras prestationer i lopp för att vinna prispengar.

Dopingtester drastiskt begränsade av covid-19

Bara under april 2019 samlades 25 219 blod- och urinprover från idrottare för att testa prestationshöjande läkemedel. I april 2020, mitt under härjningarna av covid-19, samlades endast 576 prover in.

En tonårig rysk tennisspelare avstängdes i nio månader

En icke namngiven minderårig rysk tennisspelare stängdes av i nio månader (retroaktivt från 5 mars 2022 till 4 december 2022). Tonåringen får inte tävla eller delta i spel som anordnas av tennisens styrande organ. Spelaren testade positivt för meldonium, samma substans som den ryska tennisspelaren Maria Sharapova förbjöds för i två år 2016.

Tidigare tennisettan Simona Halep avstängd för doping

Simona Halep, en tvåfaldig Grand Slam-mästare som då dopingprovet redovisades var rankad 9, avstängdes av den internationella tennisintegritetsbyrån den 21 oktober 2022 efter ett positivt test för roxadustat under US Open. Hon riskerade upp till fyra års avstängning från tennis.Roxadustat godkändes i Europeiska unionen för att behandla anemi till följd av kronisk njursvikt. Läkemedlet gör att kroppen producerar mer erytropoietin (EPO), ett naturligt hormon som ofta används för doping.

Stegen mot en organiserad antidoping

Ända sedan 1960-talet har idrottens rykte fläckats av diskussioner om doping. Prestations-höjande medel fanns förstås redan före 1960, men det var på en individuellt amatörmässig nivå och uppfattades inte som fusk utan som något inneboende i idrottens utövande. Inom främst cykelsporten togs sig emellertid dopingen allt brutalare uttryck med dödsfall och skandaler som följd, vilket ledde till att massmedia och idrottspolitiker kände att ”något måste göras” eftersom idrottsklubbar och – förbund inte tycktes kraftfulla nog att ta itu med avarterna.

Massmedia och idrottspolitiker kände också att ”något måste göras” eftersom idrottsklubbar och – förbund inte tycktes kraftfulla nog att ta itu med avarterna. Det första mer betydelsefulla steget för detta var den konferens som Internationella Olympiska Kommittén (IOC) höll 1999, First World Conference on Doping in Sport. Detta ledde i sin tur till inrättandet av World Anti-Doping Agency (WADA). Att det där försiggick en dragkamp om makten över antidopingen är i synnerhet i efterhand uppenbart, och det slutade med att IOC fick dela med sig av makten – vilken de senare gradvis försökt återta med ekonomiska medel – med världens olika regeringar och internationella idrottsförbund.

Ett mer betydelsefullt steg i kampen mot doping var den konferens som Internationella Olympiska Kommittén (IOC) 1999, First World Conference on Doping in Sport. Detta ledde I sin tur till inrättandet av World Anti-Doping Agency (WADA). Att det där försiggick en dragkamp om makten över antidopingen är i synnerhet i efterhand uppenbart, och det slutade med att IOC fick dela med sig av makten – vilken de senare gradvis försökt återta med ekonomiska medel – med världens olika regeringar och internationella idrottsförbund. (Upprepning av ovanstående)

Förste olympiska idrottare diskvalificerad för dopingbrott

Hans-Gunnar Liljenwall, medlem i det svenska moderna femkampslaget, fråntogs sin bronsmedalj vid OS i Mexico City i oktober 1968 när han testade positivt för förhöjd halt alkohol i urinen. Liljenwall sa att han tog två öl för att lugna nerverna under pistolskjutnings-delen av femkampen. Han blev den första idrottaren som någonsin diskvalificerats från de olympiska spelen för doping, och hela det svenska laget tvingades lämna tillbaka sina medaljer också. Vid samma OS testade 14 andra idrottare positivt för lugnande medel som inte var förbjudna vid den tiden.

Första fullskaliga drogtester av olympiska idrottare för narkotika och stimulantia

Det första fullskaliga testet av olympiska idrottare ägde rum vid olympiska sommarspelen 1972 i München. Testerna var begränsade till narkotiska analgetika och till de tre klasserna av stimulantia, men testerna var mycket mer omfattande med 2 079 prover som analyserades.

Efter OS i München 1972 omtestade man urinproverna med den då nya metoden gaskromatografi (GC) för stimulantia och narkotika. Man fann då ytterligare sju positiva fall, inkluderande ett fall av efedrin. Detta ledde till en längre diskussion om huruvida normala mediciner också kunde tas med på WADA:s lista över förbjudna läkemedel. Det stod då nämligen klart att idrottsutövare använde långt mer läkemedel än vad som fram till dess hade testats och även ”lagliga” receptbelagda mediciner kunde tas med på listan över förbjudna preparat.

Civila antidopinglagar infördes i Frankrike och Belgien 1965 och i Italien 1971.

1986 hölls Goodwill Games i Moskva, vilket var en tävling som skulle reparera relationerna mellan Öst- och Västländerna efter respektive bojkotter vid OS 1980 0ch 1984. För att ytterligare visa god vilja meddelade de ryska värdarna på förhand att de skulle göra omfattande dopingtester vid tävlingarna. Det innebar att eventuella amerikanska dopade kunde avsluta sitt dopande i god tid innan tävlingarna. När amerikanerna kom till tävlingarna insåg de emellertid att de hade blivit lurade – det förekom inga testningar vid tävlingarna och om man utgår från att det förekom en utbredd doping i Sovjet fick deras tävlanden en betydande fördel.

Brittiska sprintern Dwain Chambers avstängd från OS på livstid för THG

Den brittiske sprintern Dwain Chambers blev den första idrottaren att testa positivt för steroiden THG i ett dopingtest utanför tävling, vilket genomfördes den 1 augusti 2003. Den 7 november 2003 stängdes han av från all tävling i två år och från OS på livstid.Chambers och hans lagkamrater i VM 4x100 m stafett 2002 måste lämna tillbaka de silvermedaljer de vann eftersom Chambers hade tagit THG vid tidpunkten för stafettloppet. Hans rekord på 100 meter på 9,87 annullerades och han måste lämna tillbaka sina prispengar från 2003.

WADA bildas

Världskonferensen om doping inom idrotten som hölls i Lausanne den 2–4 februari 1999 producerade Lausannedeklarationen om doping inom idrotten. Detta dokument föreskrev inrättandet av en oberoende internationell antidopingsbyrå för att vara fullt operativ för XXVII-spelen Olympiaden i Sydney 2000.I enlighet med villkoren i Lausannedeklarationen inrättades World Anti-Doping Agency den 10 november 1999 i Lausanne för att främja och samordna kampen mot doping inom idrotten internationellt. WADA bildades som en stiftelse under initiativ av IOC med stöd och deltagande av mellanstatliga organisationer, regeringar, offentliga myndigheter och andra offentliga och privata organ som kämpar mot doping inom idrotten. Organisationen består av jämställda representanter från den olympiska rörelsen och offentliga myndigheter.”

Från och med 2004 överförde IOK hanteringen av ”den förbjudna listan” till WADA. Samtidigt tog WADA bort koffein från listan över förbjudna substanser. Före 2004 förbjöds idrottare som testade positivt för en nivå av koffein över 12 mikrogram per milliliter (cirka 8 koppar kaffe) från tävling.WADA tog bort koffein från listan över förbjudna ämnen 2004 för att undvika onödiga straff för idrottare vars kroppar metaboliserar koffein i olika takt.

17 maj 2009 – Belgiska bodybuilders flyr från dopingtestare

2009 National Amateur Bodybuilders Association (NABBA) Belgium Nationals Bodybuilding Championships ställdes in eftersom de 20 tävlande flydde från platsen när tre antidopings-tjänstemän dök upp oanmälda för att göra överraskande steroidtester.

Medicinska åtgärder mot doping

Vid de olympiska spelen i Los Angeles 1932 visades att en rad idrottsutövare använde olika (då tillåtna) injektioner, men också inandning av syrgas och exponering för ultraviolett ljus. Efter en diskussion om detta uttalade IOC 1938:

”The use of drugs or artificial stimulants of any kind must be condemned most strongly, and everyone who accepts or offers dope, no matter in what form, should not be allowed to participate in amateur meetings or in the Olympic Games.”

Diskussionen om doping på 1940–1960-talen handlade i mycket liten grad om idrottarnas hälsa utan istället till stor del om skiljelinjen mellan amatörer och professionella – där de senare ansågs stå för dopingen. Inom IOC var proffs inte enbart en fråga om att tjäna pengar på idrottsutövandet utan det hade också moraliska implikationer. Amatörism var normen, och i den ingick att inte dopa sig – officiellt var de olympiska spelen enbart öppna för amatörer fram till 1991.

Internationella olympiska kommittén (IOC) inrättade en medicinsk kommission (MC) 1967 för att bekämpa doping inom idrotten. Kommissionen gavs tre vägledande principer: skydd av idrottares hälsa, respekt för medicinsk etik och idrottsetik och jämlikhet för alla tävlande idrottare.

Dopingtester infördes för världsmästerskapen i cykling och fotboll 1966.

På 1970-talet hade de flesta internationella förbund följt efter med att stifta regler omförbud och med tester. IOC-MC:s ordförande, prins Alexandre de Mérode, en medlem av IOC från Belgien, var den först som förespråkade ett systematiskt antidopingarbete och att detta skulle vara samordnat internationellt. En första uppgift var då att skriva ner en lista på preparat som skulle vara förbjudna och de första publicerades och trädde i kraft 1967. Initialt tog man endast med medel som man kunde mäta laboratoriemässigt. Detta kriterium togs dock bort i mitten av 1980-talet då det framkommit att det förekommit blodtransfusioner till cyklister före OS i Los Angeles 1984 [Klein HG. Blood transfusion and athletes. N Engl J Med 1985; 312: 854-6].

Innan OS 1984 hade bloddoping endast förklarats som oetiskt, men inte som illegalt. Listan över förbjudna preparat inkluderade då narkotiska smärtstillande medel och stimulantia, som bestod av sympatomimetiska aminer, psykomotoriska stimulantia och diverse stimulantia för centrala nervsystemet (inklusive alkohol). Även om det misstänktes att androgena anabola steroider användes vid denna tidpunkt, var testmetoderna otillräckligt utvecklade för att motivera införandet av anabola steroider i listan av förbjudna ämnen.

Internationella olympiska kommittén (IOC) genomförde sina första obligatoriska dopingskontroller vid vinter-OS i Grenoble, Frankrike 1968 och igen vid sommar-OS i Mexico City samma år.

Ett andra steg i utvecklingen var att ackreditera dopinglaboratorierna, det vill säga att kontrollera att de höll godtagbar – och jämförbar – standard på sina mätningar. Friidrotts-förbundet IAAF var först ut, men IOC tog över 1983 och utvecklade verksamheten ytterligare med hjälp av International Organization for Standardization (ISO). Från början skickade IOC-MC ut urinprover till laboratorierna, där de inom en vecka skulle identifiera eventuella dopingklassade substanser – proverna var tillverkade av IOC-MC och innehöll olika förbjudna substanser (eller ingen förbjuden substans alls). Sedermera kompletterades detta med att granskare sändes ut till de olika laboratorierna för att på ort och ställe förvissa sig om personalens kunskaper, maskinparkens kvalitet, och liknande. Hela certifieringssystemet har sedermera tagit över av WADA. Trots att systemet både tar tid och är dyrt är det värdefullt genom sin harmonisering och sin kvalitetshöjande effekt. Utan ett ackrediteringssystem för laboratorierna skulle förtroendet för testerna snabbt vittra sönder.

Läkarnas roll

När man diskuterat doping inom idrotten har oftast skulden lagts på de enskilda idrottsutövarna och i andra hand på deras ledare. Det var emellertid aldrig idrottsutövarna eller ledarna som uppfann läkemedlen och sällan de som gjorde medicinerna tillgängliga för idrotten – det var snarare idrottsläkarna.

Det var således läkare som stod till tjänst och bjöd på olika stimulanta i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och det var läkare – och några ledare – som introducerade anabola steroider till det amerikanska landslaget i tyngdlyftning på 1950-talet, vilket sedermera startade epidemin avseende anabola steroider i USA och andra länder.

Vidare var läkare involverade i alla steg i de dopingprogram som togs fram av olika statliga institutioner, främst i de kommunistiska länderna, men läkare var oftast aktiva även när de gällde institutionaliserad doping på lägre nivåer inom förbund och större lag.

Inom amerikansk professionell idrott och USA:s collegeidrott har läkare hela tiden varit involverade när det gällt doping, och i cykling – inte minst i Tour de France – har läkare haft ledande dopingpositioner.

Som i alla andra missbrukssammanhang drivs doping av efterfrågan och då finns det alltid en marknad där det går att tjäna pengar. Ju mer förbjuden tjänsten då är, desto mera pengar finns det att tjäna. I det läget har alltför många läkare glömt sin etiska värdegrund och i stället satt sin egen ekonomi i första rummet.

Doping vid de olympiska spelen

OS i Atlanta 1966

De olympiska sommarspelen 1996 (officiellt Olympiaden XXVI, även känd som Atlanta 1996 och vanligen kallad Centennial Olympic Games) hölls från 19 juli till augusti 4, 1996, i Atlanta, Georgia, USA. Detta var de fjärde olympiska sommarspelen som hölls av USA, och markerade hundraårsjubileet av de olympiska sommarspelen 1896 i Aten, den första upplagan av de moderna olympiska spelen. Dessa var också de första olympiska sommarspelen sedan 1924 som hölls ett annat år än vinter-OS , som en del av en ny IOC-praxis som genomfördes 1994 för att hålla sommar- och vinterspelen omväxlande med jämna år. Spelen 1996 var de första av de två på varandra följande sommar-OS som hölls i ett övervägande engelsktalande land före sommar-OS 2000 i Sydney, Australien. Dessa var också de sista sommar-OS som hölls i Nordamerika fram till 2028 , då Los Angeles kommer att vara värd för spelen för tredje gången.

10 320 idrottare från 197 nationella olympiska kommittéer tävlade i 26 sporter, inklusive de olympiska debuterna för beachvolleyboll, mountainbike och softboll, såväl som de nya grenarna lättviktsrodd och damfäktning. Totalt 24 länder gjorde sina sommar-OS-debuter i Atlanta, inklusive 11 före detta sovjetrepubliker som deltog för första gången som självständiga nationer. Med totalt 101 medaljer toppade USA medaljtabellen för första gången sedan 1984 (och för första gången sedan 1968 i ett icke-bojkottat sommar-OS), vann även flest guld- (44) och silver- (32) medaljer av alla deltagande nationer.

Spelen kantades av våld den 27 juli 1996, när en rörbomb detonerades i Centennial Olympic Park (som hade byggts för att fungera som en offentlig samlingspunkt för festligheterna) och dödade två och skadade 111. År senare erkände Eric Rudolpher bombningen och en rad relaterade terroristattacker och dömdes till livstids fängelse. Ändå gick OS 1996 med vinst, hjälpt av rekordstora intäkter från sponsringsavtal och sändningsrättigheter, och ett beroende av privat finansiering, bland andra faktorer. Det fanns en del kritik mot den uppenbara överkommersialiseringen av spelen, med andra frågor som togs upp av europeiska tjänstemän, såsom tillgången på mat och transporter.

Michelle Smith från Irland vann tre guldmedaljer och ett brons i simning. Hon är fortfarande sin nations mest dekorerade olympier, men hennes segrar överskuggades av doping-misstankar även om hon inte testade positivt 1996. Hon fick sedermera fyra års avstängning 1998 för att ha manipulerat ett urinprov, men hennes medaljer och rekord från 1966 (1996?) fick stå kvar.

I tennis vann Andre Agassi guldmedaljen, vilket så småningom skulle göra honom till den första man och andra singelspelare totalt (efter hans fru, Steffi Graf ) som vann karriärens Golden Slam , som består av en OS-guldmedalj och segrar i singelturneringar som hålls vid professionell tennis fyra stora evenemang (Australian Open, French Open, Wimbledon och US Open ).

Under Atlanta-OS deltog ungefär 50 farmaceuter i antidopingövervakningen som eskorter eller tekniska handläggare. Sofistikerade dopingkontrollprocedurer har utvecklats och apotekare har mycket att erbjuda DC-program.

Olympiska spelen i Atlanta kallades skämtsamt för “tillväxthormonspelen”, trots att Internationella olympiska kommittén investerade 2,6 miljoner dollar i utvecklingen av metoder som möjliggjorde tillförlitlig upptäckt av tillväxthormoner.

I mars före Atlantaspelen meddelade Alexandre de Merode (1934-2002), ordförande för IOC:s medicinska kommitté, att forskare hade lyckats utveckla en “pålitlig metod” som kunde upptäcka närvaron av erytropoietin (EPO).

Den norske kanotisten Peter Ribe (1966-) ertappades för doping strax före spelen, varefter han skickades hem med tre månaders avstängning på toppen.

Cyklisten Rita Razmaite (1967-) från Litauen testade positivt på Bromantan under OS. Tillsammans med sin ryske tränare Boris Vasilyev (1937–2000) och sin vitryska idrottsläkare Vitaly Slionssarenko avstängdes hon av IOC. Denna avstängning drogs senare tillbaka eftersom Bromantan först fördes upp på listan över förbjudna produkter den 5 juli samma år.

Strax före OS stängdes den kanadensiske ryttaren Eric Lamaze (1968-) av i fyra år för att han hade använt kokain. Fyra år senare kvalificerade han sig till spelen i Sydney , men lämnade återigen ett positivt dopingtest, varpå han försökte begå självmord. Slutet blev trots det gott, för i Peking 2008 vann han silvermedalj med sitt lag och guldmedaljen individuellt.

Precis som för fyra år tidigare vann den kubanska judokan Estela Rodríguez Villanueva (1967-) en silvermedalj. Efteråt testade hon positivt för furosemid, men konstigt nog fick hon behålla medaljen och hon fick bara en förmaning.

Nina Zhivanevskaya (1977-) testade positivt för bromantan under spelen. Den ryske rygg-simmaren stängdes av omedelbart och uteslöts från vidare deltagande. Denna avstängning drogs senare tillbaka eftersom produkten först fördes upp på listan över förbjudna ämnen den 5 juli samma år. Efteråt träffade hon en spanjor, som hon gifte sig med. Från 1999 simmade den före detta ungdomsmästaren för Spanien.

Den ryske simmaren Andrey Korneyev (1974–2014) vann bronsmedaljen 200 m bröstsim, men hans urin efteråt visade att han också hade använt bromantan. Han stängdes inte av eftersom produkten först sattes upp på listan över förbjudna produkter den 5 juli samma år. Han dog vid 40 års ålder av magcancer.

Den ryska sprintern Marina Trandenkova (1967-) slutade femma i finalen på 100 m, men levererade sedan ett positivt urinprov på bromantan. Hon stängdes inte av eftersom produkten inte fanns med på listan över förbjudna produkter förrän den 5 juli samma år.

Den irländska 5 000 m löparen Marie McMahon Davenport (1975-) hade använt en OTC-produkt innehållande fenylpropenolamin mot sin förkylning. På grund av förmildrande omständigheter fick hon bara en varning.

Den bulgariska trehopparen Iva Prandzheva (1972-) skickades hem efter att metadion hittats i hennes urin.

Ryskan Natalia Shechodanowa (1971-) slutade sjua i finalen på 100 m häck, men när det upptäcktes att hon hade gjort det med hjälp av stanozolol blev hon borttagen från listorna. 2004 testade hon positivt igen och stängdes av på livstid.

Italienska Antonella Bevilacqua (1971-) slutade fyra i höjdhoppet, men togs bort från resultatlistan när det visade sig att hon hade åkt fast två gånger under månaden före spelen för användning av efedrin och pseudoefedrin. Hon hävdade själv att dessa ämnen fanns i hennes viktminskningspiller. Den italienska föreningen trodde på hennes förklaring men IOC gav avslag.

Australiensaren Dean Capobianco (1970-) deltog på 200 m. När det senare visade sig att han gjort sig skyldig till att ha använt den anabola steroiden stanazolol vid en tävling i Hengelo strax före spelen stängdes han av i fyra år, vilket senare reducerades till två år.

Jamaicafödda amerikanskan Sandra Marie Farmer-Patrick (1962) deltog på 400 m häck där hon hade vunnit silvermedaljen fyra år tidigare. I Atlanta togs hon bort från listorna efter att hon testat positivt för testosteron.

Mary Decker (1958-) kvalade in till 5 000 m vid 37 års ålder, men urinprovet som togs vid de amerikanska försöken i juni visade ett testosteron/epitestosteron-förhållande som var högre än tillåtet och därför stängdes hon av. Hennes advokater hävdade efteråt att T/E-kvotstestet är opålitligt för kvinnor äldre än 30 år som tar p-piller. 1999 fick hon ersättning från IAAF, men en skiljenämnd avstängde henne igen. Hon åtalade sedan både IAAF och USA:s olympiska kommitté. Domstolen ansåg dock att den inte hade någon jurisdiktion och straffet bibehölls i överklagandet.

Efter att den ryske brottaren Zafar Guliyev (1972-) vunnit den europeiska grekisk-romerska stilen tre gånger i rad, tog han brons i Atlanta. Dopingkontrollen efteråt var dock positiv för det stimulerande medlet bromantan, som möjligen kan maskera användningen av erytropoietin. Ryska protester mot denna diskvalificering gjorde att han fick behålla medaljen

Vid Atlanta-spelen 1996 testade flera idrottare positivt för probenecid, som är förbjudet eftersom det kan maskera användning av anabola steroider, men IOC vidtog inga åtgärder i något av fallen.

Endast två olympier rapporterades för att testa positivt för steroider även om det fanns flera andra positiva prover. Trots sin nya masspektrometer på en miljon dollar, förkastade IOC resultaten, rädd för juridiska utmaningar från idrottare. Motivationen, menar kritiker, för IOC:s mjuka policy för dopingprovsbedömning var rädslan för förlust av sponsring till följd av en skamfilad image.

OS i Sidney 2000

De olympiska sommarspelen 2000, officiellt Olympiaden XXVII och även känd som Millennium Olympic Games eller Games of the New Millennium hölls från 15 september till 1 oktober 2000 i Sydney, Australien. Det markerade andra gången som sommar-OS hölls i Australien och på södra halvklotet, den första hölls i Melbourne 1956 .

Sammanlagt deltog 10 651 idrottare (6 582 män, 4 069 kvinnor), vilka tävlade i 28 sporter (40 grenar). Deltagarna kom från 199 länder. Sidneyspelen var de sista olympiska spelen under IOC:s ordförandeskap av Juan Antonio Samaranch innan hans efterträdare Jacques Rogge övertog ordförandeklubban.

199 nationella olympiska kommittéer (NOC:s) deltog i spelen i Sydney, två fler än i olympiska sommarspelen 1996 ; dessutom fanns det fyra timoresiska individuella olympiska idrottare vid de olympiska sommarspelen 2000. Eritrea, Mikronesien och Palau gjorde sin OS-debut.

Demokratiska republiken Kongo återfick namnet, efter att den deltagit som Zaire 1984–1996. Afghanistan var den enda 1996-deltagaren (och den enda existerande NOC) som inte deltog i OS 2000, efter att ha blivit förbjuden på grund av talibanernas totalitära styre i Afghanistan, deras kvinnoförtryck och dess förbud mot sport.

Medaljligan vanns av USA, följt av Ryssland och Kina med värdnationen Australien på fjärde plats totalt. Kamerun, Colombia, Lettland, Moçambique och Slovenien vann en guldmedalj för första gången i sina olympiska historier, medan Barbados, Kuwait, Kirgizistan, Makedonien, Saudiarabien och Vietnam tog sina första olympiska medaljer någonsin.

Australien kommer att vara värd för sommar-OS igen 2032 i Brisbane, vilket gör det till det första oceaniska landet med värdskap för OS tre gånger.

Oxford Olympics Study 2016 uppskattar kostnaden för sommar-OS i Sydney 2000 till 5 miljarder USD i 2015-dollar och kostnadsöverskridandet till 90 procent i reala termer. Beräkningarna inkluderar då endast sportrelaterade kostnader, det vill säga driftskost-nader som ådragits av organisationskommittén i syfte att arrangera spelen (utgifter för teknik, transport, arbetskraft, administration, säkerhet, catering, ceremonier, och medicinska tjänster) och direkta kapitalkostnader som värdstaden och landet eller privata investerare ådragit sig för att bygga tävlingslokalerna, den olympiska byn, det internationella sändningscentret och media- och presscentret, som krävs för att vara värd för ett spel. Indirekta kapitalkostnader ingår inte, till exempel för väg-, järnvägs- eller flygplatsinfrastruktur, eller för hotelluppgraderingar eller andra affärsinvesteringar som gjorts som förberedelser för spelen men som inte är direkt relaterade till att arrangera spelen. Kostnaden för Sydney 2000 kan jämföras med en kostnad på 4,6 miljarder USD för Rio 2016, 40–44 miljarder USD för Peking 2008 och 51 miljarder USD för Sotji 2014, historiens dyraste OS.

Före spelen initierade IOC träningstester (out-of-competition), tillsammans med experter från det nybildade WADA (som dock inte var expeditivt på egen hand ännu). Man tog sammanlagt mer än 2000 sådana tester i 27 olika idrotter – en nyhet eftersom träningstester just inför ett OS tidigare aldrig tagits systematiskt. Man initierade också

the Independent Observer Programme för första gången, vilket innebar att särskilt inbjudna personer från ett flertal olika länder var närvarande under spelen för att övervaka alla olika aspekter på dopingkontrollerna. Detta övervakningssätt blev modell för alla kommande OS och även för andra större mästerskap.

Över lag var OS i Sidney ett steg in i en ny antidopingövervakning där man använde bättre analysmetoder än man haft tidigare. Dock kastade den amerikanska BALCO-skandalen också en skugga över spelen, där det ibland visades en misstänksamhet då goda resultat visades upp: Kunde de kanske vara grundade i illegal doping?

För första gången testade man för erytopoietin i full skala under Sidney-OS. Det baserades på en metodutveckling som stötts ekonomisk både av IOC och av Australiens regering samt tillika av en internationell expertpanel. Det var också första gången i historien som man använde blodprov för dopingtestning och det lade i sig grunden för testning av exempelvis tillväxthormon, som introducerades vid nästkommande OS i Aten.

Den australiensiske diskuskastaren och kulstötaren Werner Reiterer erkände inför ett av de pre-olympiska oförberedda testerna att han tagit inte mindre än åtta olika förbjudna substanser som en del i förberedelserna för OS där han var en definitiv medaljkandidat. Han redovisade bland annat bruk av anabola steroider, tillväxthormon och IGF-1. Dopingprovet kom dock tillbaka med förklaringen att det inte fanns några mätbara förbjudna substanser i provet. Reiterer publicerade senare en bok – ”Positive” – där han redovisar sitt femåriga missbruk av dopingpreparat. “I was training my guts out every day, exhausting myself, risking injury and being beaten again and again by guys I knew who were on drugs. It’s the way a lot of us get involved (using drugs), seeing the cheats win, knowing they got away with it.”

Som vid alla dopingkontroller enligt den internationella olympiska koden samlades informa-tion om de mediciner som tagits av idrottaren in som en rutin och utgjorde en del av pappersarbetet i samband med urintestet. Den nedskurna versionen av deklarations-formuläret som skickades till laboratoriet hade all information som identifierade idrottaren borttagen. Obligatorisk dopingkontroll för vinnare av tävlingar, samt slumpmässigt urval av idrottare både under tävling och utanför tävling, gjorde att en mängd data samlades in om mediciner och kosttillskott som används av elitidrottare. På dopingkontrollstationerna fick alla tävlande som valts ut för ett test, efter att ha lämnat ett urinprov för analys, samma fråga om de använt: ” receptfria läkemedel, alla andra substanser som tas via munnen, injektioner, inhalationer, salvor eller suppositorier, samt vitaminer, mineraler och alla andra kosttillskott”.

I en sammanställning redovisades data från de 2 758 deklarationsformulären som erhållits vid dopingkontrollerna. Prevalensen av användning av mediciner, antalet som används av en individ och användningsmönstret för dessa elitidrottare undersöktes. Trenderna i denna undersökning pekar på en farlig överanvändning av icke-steroida antiinflammatoriska medel och en onödig överanvändning av vitaminer i denna population, samtidigt som de pekar på den ökade förekomsten av astma och farorna med läkemedelsinteraktioner [Corrigan B, Kazlauskas R. Medication use in athletes selected for doping control at the Sydney Olympics (2000). Clin J Sport Med 2003; 13: 33-40].

Tre positiva dopingtester tillkännagavs två dagar före öppningscermonin. Det gällde den taiwanesiske tyngdlyftaren Chen Po-pu, den bulgariska trestegshopparen Ina Prandzheva och den kazakiske simmaren Yevgenia Yermakova. Chen fälldes för metandienon. Han tog silver respektive brons vid juniorvärldsmästerskap 1997 och 1998. Han hade tränat med resten av det taiwanesiska laget i utkanten av Sydney veckan före OS. Det kan då också påpekas at International Weightlifting Federation (IWF) stängde av två taiwaneser, inklusive trefaldiga världsmästaren Chen Jui-lien, från att tävla i Sydney för dopingbrott månaden före OS.

Prandzheva var en av de få personer som fångades för att ha tagit dopingpreparat vid Olympiska spelen i Atlanta 1996. Prandzheva, silvermedaljör vid världsmästerskapen 1995, stängdes av i två år efter att ha testats positivt för steroiden metandienon i Atlanta. Nu stängdes hon av efter ett positivt test för steroiden nandrolon.

Yermakova stängdes av för att tagit ett diuretikum.

IAAF:s skiljenämnd sammanträdde under OS i Sydney för att behandla dopingfallet av Tysklands mästare på 5 000 meter i Barcelona 1992, Dieter Baumann. Resultatet blev att han fortsatt skulle vara avstängd och han fick således inte försvara den guldmedalj han vann vid förförra OS. Baumann var en av flera friidrottare, inklusive Storbritanniens guldmedaljör på 100 meter Linford Christie i OS 1992, som har testat positivt för nandrolon. Bauman hävdade dock att han fått i sig nandrolonet via sabotage i form av nandrolon i tandkrämen.

Det häpnadsväckande amerikanska herrlaget i 4x400 meter diskvalificerades. Tre av de fem medlemmarna var inblandade i doping och alla förlorade sina medaljer. Den store Michael Johnson, inte själv en fuskare, fastnade i detta och var tvungen att lämna tillbaka sitt stafettguld.

OS i Aten 2004

Sommarspelen 2004 hölls från 13 till 29 augusti 2004 i Aten. Spelen såg 10 625 idrottare (6 296 män, 4 329 kvinnor) tävla, cirka 600 fler än väntat, från 201 länder och i 28 olika idrotter (40 olika grenar), hjälpta av 5 501 funktionärer. Spelen 2004 markerade första gången sedan de olympiska sommarspelen 1996 som alla länder med en nationell olympisk kommitté var närvarande, och markerade också första gången Aten var värd för spelen sedan deras första moderna inkarnation 1896. Aten blev en av de fyra städer vid den tiden som hade varit värd för de olympiska sommarspelen vid två tillfällen (tillsammans med Paris , London och Los Angeles – senare har Tokyo och Beijing varit värdar för mer än ett OS).

En ny medaljframsida introducerades vid dessa spel, som ersatte designen av Giuseppe Cassioli som hade använts sedan 1928. Den nya designen har Panathenaic Stadium i Aten som rättar till det långvariga misstaget att använda en bild av det romerska Colosseum snarare än en grekisk plats.

De olympiska spelen 2004 lämnade Aten med en avsevärt förbättrad infrastruktur, inklusive en ny flygplats, ringväg och tunnelbana. Emellertid har det förekommit debatt om kostnaden för spelen och dess möjliga bidrag till den grekiska statsskuldkrisen 2010–18. Spelen 2004 ansågs allmänt vara en framgång, med den stigande konkurrensstandarden bland nationer över hela världen. Medaljligan vanns av USA , följt av Kina och Ryssland och med värdnationen Grekland på 15:e plats. Flera världs- och olympiska rekord slogs också under dessa spel.

Chile, Kinesiska Taipei, Dominikanska republiken, Georgien och Israel vann sina första OS-guld. Eritrea och Paraguay vann sina första olympiska medaljer någonsin. Förenade Arabemiraten (UAE) vann både sin första olympiska medalj och guldmedalj i Aten.

Några höjdpunkter

De grekiska medaljaspiranterna i sprint, Konstantinos Kenteris och Ekaterini Thanou, drog sig ur spelen efter att de påstås ha arrangerat en motorcykelolycka för att undvika ett dopingtest.

Kulstötningsevenemanget hölls i det antika Olympia, platsen för de antika olympiska spelen (detta var allra första gången kvinnliga idrottare tävlade i det antika Olympia), medan bågskyttetävlingen och maraton för män och kvinnor hölls i Panathenaic Stadium där de första olympiska spelen – 1896 – hölls.

Kiribati och Östtimor deltog i de olympiska spelen för första gången.

Dambrottning och damsabel gjorde sin OS-debut vid spelen 2004.

Med 6 guld-, 6 silver- och 4 bronsmedaljer hade Grekland sin bästa medaljsiffra på över 100 år (sedan OS 1896).

Maratonloppet hölls på samma rutt som 1896 års spelen, med början på platsen för slaget vid Marathon till Panathenaic Stadium i Aten.

Australien blev det första landet i OS-historien att vinna fler guldmedaljer (17) direkt efter att ha varit värd för OS i Sydney 2000 där de vann 16 guldmedaljer.

Samtidigt som den brasilianske löparen Vanderlei Cordeiro de Lima ledde i herrarnas maraton med mindre än 10 kilometer kvar attackerades han av den irländska prästen Neil Horan och drogs in i folkmassan. De Lima återhämtade sig för att ta brons och belönades senare med Pierre de Coubertin-medaljen för idrottsmannaskap. Tolv år senare, vid öppningsceremonin av de olympiska sommarspelen 2016 , tände han den olympiska kitteln på Maracanã Stadium.

Den brittiska friidrottaren Kelly Holmes vann guld på 800 m och 1 500 m.

Liu Xiang vann den första guldmedaljen någonsin i friidrott för män för Kina på 110 m häck, vilket motsvarar Colin Jacksons världsrekordtid 1993 på 12,91 sekunder.

Olympiaden såg Afghanistans första återkomst till spelen sedan 1996 (landet förbjöds delta på grund av talibanernas extremistiska attityder mot kvinnor, men återkom till gemenskapen 2002)

Hicham El Guerrouj vann guld på 1500 m och 5000 m . Han var den första personen att åstadkomma denna bedrift vid OS sedan Paavo Nurmi 1924.

Argentina slog Italien med 84–69 i basketfinalen för män och fick sin första guldmedalj i sporten.

Vindsurfaren Gal Fridman vann Israels första guldmedalj någonsin.

Den dominikanske idrottaren Félix Sánchez vann den första guldmedaljen någonsin för Dominikanska republiken i 400 m häck.

Den tyska kajakpaddlaren Birgit Fischer vann guld på K-4 500 m och silver på K-2 500 m. Därmed blev hon den första kvinnan i någon sport att vinna guldmedaljer vid 6 olika OS, den första kvinnan att vinna guld med 24 års mellanrum och den första personen i OS-historien att vinna två eller fler medaljer i fem olika spel.

Simmaren Michael Phelps blev den första idrottaren att vinna 8 medaljer (6 guld och 2 brons) i icke-bojkottade OS.

USA:s gymnast Carly Patterson blev den andra amerikanska kvinnan att vinna all-around-guldmedaljen och den första amerikanska kvinnan att vinna all-around-tävlingen vid ett icke-bojkottat olympiska spel.

Chilenska tennisspelarna Nicolás Massu och Fernando Gonzalez vann guldmedaljen i dubbeltävlingen, medan Massu vann guldet och Gonzalez brons i singeltävlingen. Detta var Chiles första guldmedaljer någonsin. Med dessa segrar blev Massú den trettonde tennisspelaren (och den åttonde manliga spelaren) i historien att ha vunnit guldmedaljen i både singel- och dubbeltävlingen under samma olympiska spel. Han blev också den andra tennisspelaren och den första manliga spelaren som uppnådde denna bedrift i modern olympisk tennis (1988 och framåt). Den första spelaren att göra det var Venus Williams år 2000.

Usain Bolt från Jamaica, i sitt OS, slutade femma i sitt heat på 200 meter på 21,05 sekunder och misslyckades därmed med att kvalificera sig till den andra omgången. Under de kommande åren skulle han fortsätta att bli världens snabbaste man, med flera världsrekord på 100 m, 200 m och 4×100 m och ett medaljantal på över 29 globala medaljer, inklusive 8 OS-guld och 11 VM-guldmedaljer.

De olympiska spelen började med en dopingskandal, då två hyllade grekiska sprinters gjorde orimliga saker för att undvika dopingtester, och spelen slutade med ett spektakulärt dopingbrott, då en släggkastare som vunnit guldmedalj flydde till Ungern för att slippa göra ett nytt test då han lämnade för lite urin i det första provet

Antalet idrottare som stängdes av för dopingbrott uppgick till 24 vid slutet av avslutningsceremonin, det största antalet av alla olympiska spelen. Därtill kan förväntas ytterligare positiva dopingprov om ytterligare omtester görs i framtiden. Tre mästare fråntogs sina guldmedaljer, alla från tävlingar i friidrott, och sju andra idrottare förlorade sina medaljer. ‘’Vi skulle vara naiva om vi trodde att det var hela bilden,’’ sa Jacques Rogge, ordföranden för Internationella olympiska kommittén. Detta kommer aldrig att hända. I OS deltar 10 500 idrottare men inte 10 500 helgon. Det kommer alltid att finnas fusk.’‘

Märkbart frånvarande på listan över dopingavstängda var amerikanska idrottare, särskilt de från USA:s friidrottare, som var i centrum för den största dopingsskandalen som ledde fram till OS (BALCO-skandalen). Steroidskandalen som involverade Bay Area Laboratory Co-Operative påverkade nästan ett dussin amerikanska friidrottare före OS. Två amerikanska släggkastare, en mästare i kulstötning och en dammästare på medeldistans, Regina Jacobs, stängdes av under året innan OS efter att ha testats positivt för THG, den tidigare oupptäckta designersteroiden. Kelli White, världsmästare i sprint, stängdes av i två år efter att hon erkänt att hon tagit ett antal prestationshöjande droger. Bevisen mot White hade tagits fram av federala utredare i BALCO-fallet.

Den amerikanska antidopingmyndigheten skickade också ett starkt budskap genom att stänga av den medaljaspirerande sprintern Torri Edwards i två år för att ha tagit ett stimulerande medel vid en tävling på Martinique några månader före OS.

För första gången i OS-historien genomförde IOC tester inför tävlingar, sammanlagt 382. Man tog således prov på idrottare utanför tävling, med start den 29 juli. Maurice Greene och Marion Jones testades när de var på det amerikanska banlagets träningsläger på Kreta. Testerna omfattade både urin- och blodprover. Under OS togs 3 667 tester. Patrick Schamasch, IOC:s medicinska chef, redovisades att det hade kostat cirka 4,5 miljoner dollar att införa strängare kontroll vid dessa spel.

Alla tyngdlyftare vid spelen testades; 10 testade positivt för steroider, och en guldmedaljör, en ungersk tyngdlyftare, diskvalificerades för att ha undvikit att testa sig.

Omedelbart efter att Robert Fazekas från Ungern kastat diskus, slagit ett olympiskt rekord och vunnit guld begärdes ett urinprov. Men dopingkontrollanter var misstänksamma mot hur snabbt han hade lämnat provet och de bad om ett andra. Fazekas vägrade att lämna mer än 25 milliliter för det andra provet. Han varnades för att detta utgjorde ett dopingbrott. Han fråntogs så småningom sin medalj och kastades ut från spelen.

Antidopingmyndigtestarna misstänkte också att en tyngdlyftare från Ungern, Zoltan Kovacs, försökte manipulera ett dopingtest när han vägrade ge ett fullständigt prov.

Annus, ungraren som vann guld i slägga, lämnade ett urinprov efter att ha vunnit sin tävling. Han agerade misstänkt, delvis på grund av sina två landsmäns agerande. Antidopingtestarna begärde ytterligare ett prov från Annus och de åkte till och med till Ungern för att hitta honom. Annus vägrade att ge ett andra prov, en överträdelse som ledde till att hans medalj togs bort.

Dopingtestare i Aten framförde farhågor från nationella antidopingbyråer om en anordning som troddes göra det möjligt för idrottare att dölja andras urin i deras ändtarm. Schamasch, IOC:s medicinska chef, sa att ingen sådan anordning faktiskt hade konfiskerats. Men Arne Ljungqvist, ordföranden för IOC:s medicinska kommission, sa att dopingkontrollanter, som såg idrottare ge prover, hade märkt visst misstänkt agerande.

Stanozolol, som är billigt, fanns vid OS lätt tillgängligt på internet. Flera idrottare som testade positivt visade sig ha stanozolol i sina dopingprov. “De människor som är dopare är människor som är spelare,” sa Schamasch. ’‘Om de fångas kommer de att fångas, så varför använda ett mycket dyrt ämne?’‘

OS i Beijing 2008

Sommar-OS 2008 hölls i Beijing 8 till 24 augusti 2008. Totalt 10 942 idrottare ((6 305 män, 4 637 kvinnor) från 204 nationella olympiska kommittéer (NOC:s) tävlade i 28 sporter och 302 tävlingar, en tävling mer än de som var planerade för de olympiska sommarspelen 2004. Detta var första gången Kina var värd för de olympiska spelen , och tredje gången som de olympiska sommarspelen hade hållits i Östasien, efter OS 1964 i Tokyo, Japan, och OS 1988 i Seoul , Sydkorea. Dessa var också de andra olympiska sommarspelen som hölls i en kommunistisk stat, det första var de olympiska sommarspelen 1980 i Sovjetunionen.

Ridsportevenemangen hölls i Hong Kong , vilket gör dessa till de tredje olympiska spelen för vilka evenemangen hölls under jurisdiktionen av två olika NOC:s. Seglingsevene-mangen ögde rum i Qingdao, medan fotbollsevenemangen ägde rum i flera olika städer.

Det var fler länder än någonsin tidigare som så många länder vann minst en medalj (87). Värdnationen Kina vann flest guldmedaljer (48) och vann totalt 100 medaljer. USA placerade sig på andra plats i guldmedaljsligan, men vann det högsta antalet medaljer totalt (112). Den tredje platsen i guldmedaljsräkningen uppnåddes av Ryssland .

Det var det Serbiens första OS som en separat stat sedan 1912 och det första någonsin för Montenegro , efter att ha separerat från Serbien 2006. Det var också de första OS för Nepal som republik, Marshallöarna och Tuvalu. Mongoliet och Panama vann var sin första olympiska guldmedalj någonsin. Dessutom vann Afghanistan, Mauritius, Serbien, Sudan, Tadzjikistan och Togo sina första olympiska medaljer någonsin vid dessa spel. Nordkorea paraderade separat efter att symboliskt ha marscherat med Sydkorea som ett lag vid öppningsceremonierna för de tre föregående spelen.

Det fanns påståenden om att flera medlemmar av Kinas damgymnastiklag, inklusive dubbelguldvinnaren He Kexin, var för unga för att tävla under Internationella gymnastikförbundets regler för olympisk behörighet, men alla frikändes efter en officiell IOK-utredning.

Sammantaget förknippas de olympiska spelen i Peking med en mängd problematiska ämnen: den ekologiska påverkan, förflyttningen av bostäder på grund av byggande, behandling av migrantarbetare, regeringens politiska ställningstagande till Tibet, etc. Inför OS påstods att regeringen skulle ha utfärdat riktlinjer till lokala medier för deras rapportering under spelen: de flesta politiska frågor som inte var direkt relaterade till de olympiska spelen skulle bagatelliseras, ämnen som pro-tibetansk självständighet och östturkestanska rörelser skulle inte rapporteras om, liksom livsmedelssäkerhetsfrågor som “cancerframkallande mineralvatten”.

OS 2008 drabbades dessutom av ett antal dopingskandaler både före och efter spelen. Sju ryska friidrottsstjärnor stängdes av strax före starten av spelen för påstådd manipulering av sina urinprover. Elva grekiska tyngdlyftare hade också positiva dopingtester inför spelen och hela det bulgariska tyngdlyftslaget fick dra sig ur efter att elva av deras tyngdlyftare också lämnat positiva prover, liksom ett litet antal idrottare från andra nationer.

“Zero Tolerance for Doping” var en officiell slogan för Beijing-OS. Man tog sammanlagt 4 500 dopingprover. Några idrottare blev avstängda under OS beroende på prover som de tagit före OS, men där svar ankom under spelen, och sex idrottare blev testade, upptäckta och avstängda under spelen. Ytterligare positiva prover påvisades vid omtestningar fram till 2016 – proven skulle ju sparas i åtta år enligt de regler som då gällde. Det har riktats kritiska synpunkter mot Beijinglaboratoriet på grund av att så många prover var positiva vid omtestningen, men dels har likartade frekvenser påvisats efter andra olympiader, dels har analys- och maskinutvecklingen varit exceptionell under de aktuella åren, exempelvis för erytropoietin. Vissa förbjudna substanser kunde inte alls påvisas i rutinmätningar 2008 men var rimligt lätt detekterbara 2016. Att man hittade fler positiva prover under OS i Aten fyra år tidigare kan ha en rad olika orsaker, varav frekvensen doping kan vara en.

I augusti 2015 redovisade det turkiska friidrottsförbundet att man hade omtestat dopingprov på Elvan Abeylegessen från VM 2007 varvid man funnit förbjudna substanser i hennes urin varför hon hade blivit temporärt avstängd. Den 29 mars 2017 konfirmerade IAAF de positiva resultaten och stängde retroaktivt av henne och diskvalificerade hennes resultat från den 25 augusti 2007 till den 25 augusti 2009, vilket inkluderade resultaten från sommar-OS 2008. Hon fick således lämna tillbaka sina silvermedaljer från 5000 och 10 000 meter.

I maj 2016 rapporterade IOC – som en följd av uppnystandet av den ryska dopingskandalen – att 32 fall av positiva dopingprov dokumenterats. Fjorton av proven kom från ryska idrottare och 11 av dessa var från friidrottare. En av dessa var guldmedaljören var OS 2012, Anna Chicherova. Enligt IOC:s och WADA:s regler förlorade hon då också medaljer och resultat från OS 2008.

Den 18 juni 2016 rapporterade det internationella tyngdlyftningsförbundet att IOC:s återanalyser av dopingprov från OS 2008 visat att sju tyngdlyftares prov varit positiva och att dessa således retrospektivt blev avstängda och förlorade sina resultat och medaljer:

guldmedaljören Ilya Ilyin (Kazakstan)

silvermedaljören Marina Shainova (Ryssland)

bronsmedaljören Nadezda Evstyukhina (Ryssland)

Hripsime Khurshudyan (Armenien)

Intigam Zairov (Azerbaijan)

Alexandru Dudoglo (Moldavien)

Nurcan Taylan (Turkiet)

Zairov och Ilyin hade varit avstängda tidigare och fick längre straff.

Turkiskan Sibel Özkan (tyngdlyftning 68 kg) diskvalificerades för doping efter omtest den 22 juli 2016 och blev av med sin silvermedalj. Några dagar senare (28 juli 2016) visades ytterligare ett omtestat prov vara positivt, nämligen från guldmedaljören i slägga, Aksana Miankova.

Också Rysslands 4x100 meter-lag diskvalificerades på grund av ett omtest som publicerades 16 augusti 2016, vilket ledde till förlust av guldmedaljerna. Det var Yuliya Chermoshan-skaya som befunnits ha två förbjudna substanser i sitt dopingprov. Tre dagar senare diskvalificerades också Rysslands 4x400 meter-lag, silvermedaljörer, sedan Anastasiya Kapachinskaya påvisats ha samma substanser som Chermoshanskaya i sin urin.

Den 24 augusti – precis 8 år efter invigningen av Beijing-OS! – redovisades ytterligare positiva dopingprov från reanalyser av prov från Beijing:

Nizami Pashayev (Azerbaijan)

Iryna Kulesha (Belarus)

Nastassia Novikava Belarus)

Andrei Rybakou (Belarus)

Cao Lei (Kina)

Chen Xiexia (Kina)

Liu Chunhong (Kina)

Mariya Grabovetskaya (Kazakstan)

Maya Maneza (Kazakstan)

Irina Nekrassova (Kazakstan)

Vladimir Sedov (Kazakstan)

Khadzhimurat Akkaev (Ryssland)

Dmitry Lapikov (Ryssland)

Natalya Davydova (Ukraina)

Olha Korobka (Ukraina)

Ytterligre fem dagar senare meddelades att Artur Taymazov från Uzbekistan blivit fråntagen sin guldmedalj i brottning 120 kg för ett positivt dopingprov i Beijing.

Två dagar senare meddelades att ytterligare sex positiva dopingprov fastställts:

Nadezhda Evstyukhina (Ryssland) – brons i tyngdlyftning 75 kg

Marina Shainova (Ryssland) - silver i tyngdlyftning 58 kg

Tatyana Firova (Ryssland) – silver 4x400 meter

Tigran Martirosyan (Armenien) – brons i tyngdlyftning 69 kg

Alexandru Dudoglo (Moldavien – tyngdlyftning

Intigam Zairov (Azerbaijan) – tyngdlyftning

Den 1 september 2016 redovisades ytterligare två positiva dopingprov

Yarelys Barrios (Cuba) – silver i diskus (positiv för acetazolamid)

Samuel Francis (Qatar) – 100 meter (positiv för stanozolol)

13 dagar senare diskvalificierades ytterligare fyra för doping:

Mariya Abakumova (Ryssland) – silver i spjut

Denis Alekseyev (Ryssland) – silver på 4x400 meter

Inga Abitova (Ryssland) – 10 000 meter

Ekaterina Gnidenko (Ryssland) – cykel

Den 6 oktober redovisades att ryskan Anna Chicherova förlorade sin bronsmedalj i höjdhopp på grund av doping, men Ryssland fick behålla bronsmedaljen eftersom den ursprungliga fyran också var ryska.

Den 26 oktober 2016 rapporterades ytterligare nio positiva omtestningar, sex medaljörer (de första nedan):

Andrei Rybakou (Belarus)

Nastassia Novikava (Belarus)

Olha Korobka (Ukraina)

Ekaterina Volkova (Ryssland)

Soslan Tigiev (Uzbekistan)

Taimuraz Tigiyev (Kazakstan)

Sardar Hasanov (Azerbaijan)

Wilfredo Martinez (Cuba)

Josephine Nnkiruka Onyia (Spanien)

Den 17 november 2016 meddelades att ytterligare 16 idrottare från Beijing-OS diskvalificerats på grund av doping, 10 av dem medaljörer (de tio första nedan):

Khadzhimurat Akkaev (Ryssland)

Dmitry Lapikov (Ryssland)

Khasan Baroev (Ryssland)

Mariya Grabovetskaya (Kazakstan)

Irina Nekrassova (Kazakstan)

Asset Mambetov (Kazakstan)

Nataliya Davydova (Ukraina)

Denys Yurchenko (Ukraina)

Hrysopiyí Devetzí (Grekland)

Vitaliy Rahimov (Azerbaijan)

Iryna Kulesha (Belarus)

Maya Maneza (Kazakstan)

Vita Palamar (Ukraina)

Nizami Pashayev (Azerbaijan)

Vladimir Sedov (Kazakhstan)

Elena Slesarenko (Ryssland)

Den 25 november 2016 var det dags för ytterligare 5 positiva tester:

Ilya Ilin (Kazakstan) – guld i tyngdlyftning 94 kg

Aksana Miankova (Belarus) – guld i slägga

Natallia Mikhnevich (Belarus – silver i kulstötning)

Pavel Lyzhyn (Belarus)

Sviatlana Usovich (Belarus)

Den 12 och 25 januari 2017 diskvalificerades sju idrottare för doping:

Lei Cao (Kina) – guld i tyngdlyftning 75 kg

Xiexia Chen (Kina) – guld i tyngdlyftning 48 kg

Chunhong Liu (Kina) – guld i tyngdlyftning 69 kg

Nadzeya Ostapchuk (Belarus) – brons i kulstötning

Darya Pchelnik (Belarus) – slägga, men utan medalj

Nesta Carter (Jamaica) – guld på 4x100 mer, på grund av metylhexaneamin

Tatyana Lebedeva Ryssland) – silver både i längdhopp och tresteg på grund av turinabol

Den sista som fälldes för doping vid omtestning av prover från Beijing 2008 den 1 mars – sedan fanns inte de frysta proverna tillgängliga enligt regelerna – var Victoria Tereshchuk från Ukaina som blev av med sin bronsmedalj i modern femkamp på grund av bruk av turinabol.

Vid slutrapportering den 17 april 2017 var det 50 idrottare som blev fråntagna sina medaljer på grund av doping. Ryssland blev av med flesta medaljer (14).

OS i Tokyo 2021

Olympiska sommarspelen 2020 ägde rum den 23 juli-8 augusti 2021 i Tokyo i Japan. Ursprungligen skulle tävlingarna avgjorts den 24 juli-9 augusti 2020, men på grund av coronaviruspandemin flyttades arrangemanget fram till 2021. Detta var officiellt den 32:a (XXXII) olympiadens sommarspel. De var dock de 29:e sommarspelen som arrangerats (det 30:e om extraspelen 1906 räknas med).

Totalt 6 183 insamlade prover från över 5 000 dopingkontroller utförda på 4 255 idrottare, både i och utanför tävling från öppningen av Olympic Village till avslutningsceremonin. Mer än en tredjedel av alla deltagare (37 %) i Tokyo OS testades minst en gång. Sex brott mot dopingreglerna påvisades som en följd av dopingkontrollerna. De allra flesta dopningskontroller var riktade och följde en kvalitetsansats baserad på en omfattande riskbedömning, prestanda och tillgänglig underättelseverksamhet (”intelligens”). Den sista fasen av det omfattande antidopning-programet är lagring för eventuell senare omanalys av proverna som samlats in under och inför spelen.

I förhållande till storleken på de största nationella delegationerna som deltog i spelen, genomfördes det största antalet testerrelaterat till antalet idrottare på idrottare från ROC (Ryska olympiska kommittén), Kina, USA, Storbritannien och Australien (sett till det absoluta antalet togs flest tester på idrottare från USA, Kina, Australien, Ryska olympiska kommitténs idrottare och Storbritannien). Friidrott, simning, cykling, rodd och tyngdlyftning var bland grenarna med flest dopningskontroller. Cirka två tredjedelar av testerna gjordes vid tävling (65 %) och en tredjedel utanför tävling. En del av det senare implementerades utanför Japan för att mildra effekterna av idrottares kortare vistelse i Olympic Village på grund av covid-19 motåtgärderna.

Teststrategi förlitade sig på en omfattande riskbedömning som genomfördes inför spelen och tog hänsyn till en mängd olika faktorer, inklusive fysiologin för respektive sport, individuella faktorer som hänför sig till idrottarna samt risknivåer för respektive land samt prestations-faktorer och underättelsefaktorer. Man fick dessutom information som tagits emot genom det konfidentiella rapporteringsplattform REVEAL (visselblåsarfunktionen) och utbyte med de japanska myndigheterna, Olympic Summer International Federations och andra antidopningsorganisationer.

Olympiadens antidopningstestande under tävlingsdagarna föregicks av det mest omfattande testprogrammet före spel som någonsin implementerats för någon upplaga av de olympiska spelen med över 25 000 testrekommendationer utfärdade av Tokyo 2020 Pre-Games Expert Group och ett genomförande på över 80 procent.

En ny satellitanläggning vid det befintliga WADA-ackrediterade Tokyo-laboratoriet etablerades och drevs fullt ut av 278 anställda, inklusive 33 Tokyo-laboratoriepersonal, 49 internationella experter och 196 japanska tillfälligt anställda. Antalet urinprover var 5081 och antalet blodprover var 1103.För första gången användes en ny polymeraskedjereaktion-smetod för att detektera erytropoietin-gendopning. Laboratoriet analyserade också blodprover för att detektera steroidestrar efter att insamlat venöst EDTA-blod lagrat på DBS. Dessutom utfördes fullskanningsdatainsamling med högupplösta masspektrometrar för alla urinprover, vilket gör det möjligt att detektera spår av dopningsämnen, som för närvarande inte analyseras i den efterföljande databehandlingen.

Sammanlagt nio idrottare påvisades dopade från prover som de samlat in i Tokyo. Alla berörda idrottare stängdes av provisoriskt, vilket resulterade i att de omedelbart uteslöts från att delta i några tävlingar under spelen. Deras fall vidarebefordrades till antidopning-avdelningen vid Court of Arbitration for Sport (CAS ADD) och/eller deras respektive förbund för slutlig dom. Analysen av förbjudna ämnen eller metoder på de 6 200 insamlade proverna av det WADA-ackrediterade laboratoriet i Tokyo har slutförts, men proverna har sparats så att omanalyser kan göras under 10 år på förekommen anledning.

Ett av de mer uppseendeväckande fallen rörde Chijindu “CJ” Ujah (född 5 mars 1994) var den ledande löparen i Storbritanniens 4×100 meter stafettlag som vann både världsmästar-titeln 2017 och EN 2016 och 2018. Vid OS i Tokyo vann hans lag 4x100 meter men Ujah stängdes provisoriskt av för ett påstått dopningsbrott efter att hans dopingtest visade närvaron av en förbjuden substans S-23 och Enobosarm. Den 18 februari 2022, efter att inte ha överklagat resultaten av testet, fick det brittiska stafettlaget sina medaljer officiellt borttagna. Ujah uppgav att han “omedvetet hade konsumerat ett förorenat ämne.” Den 10 oktober 2022 avstängdes Ujah i 22 månader, från den 6 augusti 2021 och till den 5 juni 2023. Trots förbudet frikändes Ujah från att avsiktligt ta förbjudna droger av WADA.

Dopingprovanalyserna resulterade i 8 atypiska fynd (ATF) och 11 negativa analytiska fynd (AAF), inklusive homolog blodtransfusion (2 fall) och rekombinant EPO i blodet (1 fall). De förbjudna preparat som påvisades var således erytropoietin, triamcinolon > 30ng/mL, metasterone, terbutalin, DHCMT (dehydroklormetyltestosteron), tamoxifen, metandienon, dexometason, betametason, ostarin, S-23 och blodtransfusion. Efter uppvisande av dispansbeslut avskrevs positiva prov för terbutalin, metylfenidat, amfetamin, betametason, dexametason och triamcinolon.

Dopingarbetet i Japan leddes av ett team av 24 antidopningsexperter för att övervaka genomförandet av antidopingprogrammet. Det genomfördes i nära samarbete med organisationskommittén Tokyo 2020 och Japans antidopingbyrå ​​(JADA) ). 250 dopning-testare från JADA och andra nationella/regionala antidopningsbyråer från hela världen, 700 chaperones (lokala medhjälpare) och många andra frivilliga bidrog till genomförandet av dopingkontrollerna.

Det introducerades flera innovationer till det olympiska antidopingprogrammet i Tokyo. Förutom att förlita sig på ett papperslöst administrationssystem för dopningkontroller, användes en egenutvecklad applikation för att lokalisera idrottare i Olympic Village för kontroller utanför tävling och underlättade kommunikationen med de över 200 nationella olympiska kommittéerna (NOC) med en egen supportplattform. Den nya Dried-Blood-Spot-metoden (DBS) användes för gendopningstestning för första gången vid en olympiad.

Alla prover som samlas in i Tokyo kommer att förvaras i ITA:s Centralized Long-Term Storage Facility (CLTSF) i upp till tio år och kommer att väljas ut för omanalys av ITA vid en senare tidpunkt om och när den tekniska eller vetenskapliga utvecklingen tillåter mer avancerade analysmetoder.

OS i Beijing 2022

Olympiska vinterspelen 2022 var de 24:e (XXIV) olympiska vinterspelen och ägde rum i Peking i Kina, mellan den 2 och den 20 februari 2022. Officiell invigning skedde den 4 februari; dock inleddes tävlingarna redan den 2 februari med bland annat mixed curling. Peking blev därmed första stad som arrangerat såväl sommar-OS som vinter-OS.

Dopingkontrollerna gjordes enligt en noggrann förplanering. Ungefär hälften av proverna togs vid (49 %) och hälften utanför tävling. Dessa urin-, blod- och DBS (torkade blodfläckar) kommer från över 2 300 dopingkontroller utförda på 1 600 idrottare – vilket innebär att över 55 procent av de deltagande idrottarna var föremål för minst en dopingkontroll. Totalt samlades sammanlagt 3 100 prover in (innebärande att ett blodprov och ett urinprov från samma idrottare räknas som två prover). Dessutom, och för första gången i de olympiska spelens historia, testades minst en idrottare från var och en av de 91 deltagande nationella olympiska kommittéerna (NOCs) under vinterspelens gång. Det kan påpekas att man följde en särskild testplan på grund av den pågående covid-19-pandemin och de särskilda omständigheter som åtföljde denna.

Proportionellt till storleken på de tio största nationella delegationerna som deltog i Peking 2022 testades typiska vintersportnationer som Italien, Tyskland, Sverige och Schweiz mest, följt av de tre största delegationerna som deltog: den ryska olympiska kommittén (ROC), Kanada och USA. Längdskidåkning, ishockey och skidskytte var bland vintergrenarna med flest dopingkontroller.

Teststrategi förlitade sig på en omfattande riskbedömning som genomfördes före spelen och tog hänsyn till en mängd olika faktorer, inklusive fysiologin för respektive disciplin, individuella faktorer som hänför sig till idrottarna samt landsrisknivåer. Dessutom inrättade en särskild underrättelsegrupp för att samordna informationsutbytet med antidopingsorgani-sationer runt om i världen. De allra flesta dopingkontroller var riktade, vilket gör det troligt att resurserna för antidopingsprogrammet användes effektivt.

För informationsutbyte hade också ingåtts ett multilateralt avtal med kinesiska brotts-bekämpande myndigheter och tullmyndigheter och inrättat en underrättelsegrupp med flera intressenter för att främja utbyte av underrättelser om idrottare, idrottares stödpersonal, delegationer, sporter som krävde särskilt fokus inför och under spelen i Peking.

Antidopingsoperationerna under speltiden föregicks av det mest omfattande testprogrammet före spelet som någonsin implementerats för en upplaga av de olympiska vinterspelen med över 5 400 testrekommendationer utfärdade av en Beijing 2022 Pre-Games Expert Group vilka genomfördes i över 80 procent av rekommendationerna.

Sammanlagt fann man fyra positiva dopingprov under OS. Alla berörda idrottare stängdes av provisoriskt, vilket resulterade i att de omedelbart återtogs från att delta i några tävlingar under spelen. Deras fall har vidarebefordrats till antidopingsavdelningen vid Court of Arbitration for Sport (CAS ADD) och/eller deras respektive förbund för slutlig dom. Man var också redo att omedelbart utfärda en provisorisk avstängning av ROC-konståkaren Kamila Valieva för Peking 2022 när hon informerades om hennes positiva testresultat för ett prov som samlats in av RUSADA flera veckor före spelen tills det hävdes av RUSADAs disciplinära antidopingkommitté (DADC). Därefter inledde, på uppdrag av IOC, överklagandeförfarandet inför ad hoc-avdelningen av CAS, som beslutade att vidmakthålla beslutet från DADC. Efter detta fall uppmanar WADA alla antidopingorganisationer att se till att analytiska resultat från idrottare som är planerade att delta i OS och liknande bör prioriteras och granskas innan evenemanget startar “för att så långt som möjligt undvika en liknande situation inträffar i framtiden.”

Omkring 150 kinesiska och internationella dopingskontrollanter utförde dopingskontroller, av vilka alla hade fått särskild utbildning och certifiering som förberedelse för sitt uppdrag. Fler än 360 ”chaperones”, alla kinesiska volontärer, fick också dedikerad utbildning och var ansvariga för att meddela idrottare som hade valts ut för testning. Verksamheten stöddes av den kinesiska antidopingsbyrån (CHINADA).

Flera innovationer som introducerades för Tokyo 2020 skulle kunna implementeras och finjusteras ytterligare under Peking 2022, inklusive ett papperslöst administrationssystem för dopingskontroller, en anpassad rumsapplikation för att underlätta idrottarnas vistelse under vinterspelen och förbättrad kommunikation med de 91 nationella olympiska kommittéerna. Man introducerade också för första gången vid ett större evenemang provinsamlingen via Dried Blood Spot-metoden och lät testa prover för gendoping, vilket redan var fallet för Tokyo 2020.

Alla prover som samlas in under vinterspelen kommer att förvaras i ITA:s Centralized Long-Term Storage Facility (CLTSF) i upp till tio år och kommer att väljas ut för omanalys vid en senare tidpunkt om och när den tekniska eller vetenskapliga utvecklingen tillåter mer avancerade analysmetoder.

Särskilt intressanta översiktsartiklar

Catlin DH, Fitch KD, Ljungqvist A. Medicine and science in the fight against doping in sport. J Intern Med 2008; 264: 99-114.

Bahrke MS, Yesalis CE. Abuse of anabolic androgenic steroids and related substances in sport and exercise. Curr Opin Pharmacol 2004; 4: 614-20.

Møllera V, Dimeob P. Anti-doping – the end of sport. Int J Sport Policy Politics 2014; 6: 259-72.

Carter N. Testing times: drugs, anti-doping and ethics. In: Medicine, sport and the body: a historical perspective. London: Bloomsbury Academic, 2012. 105-27.