Idrottsläkarens ställningstaganden i gränslandet mellan doping och det tillåtna

Förslag om antidopingreformer har specifika konsekvenser för läkare som arbetar med idrottare. Även inom den nuvarande ramen för antidoping, uppstår problem som uppmanar till kritisk granskning av den etablerade modellen. Den nuvarande etiska ramen för tävlingsidrott är inte problemfri för idrottsläkaren. Redan 1983 hävdade Thomas H. Murray, ordförande för The Hastings Center (ett ledande institut för etik), tidigare rådgivare i USA:s olympiska kommitté, och dåvarande ordförande för WADA:s Ethical Issues Review Panel, att förhållandena kring läkarens inblandning med elitidrott sätter otillbörlig press på deras beslutsförmåga. Inte sällan går tränarens eller sponsorns intressen före läkarens professionella bedömning om vad som är bäst för idrottaren.

I överensstämmelse med rådande etik inom läkarkåren borde rollen för den läkare som är involverad i idrottarens hälsoövervakning vara en av att bevara idrottarens autonomi, vilket innebär en balans mellan att säkerställa att behandlingen leder till högsta grad av dagens och framtidens hälsa, samtidigt som man erkänner idrottarens rätt av att behålla en vald livsstil. Oundvikligen kommer det att finnas situationer där prestationsoptimering kommer i konflikt med bevarandet av hälsan precis som det redan finns idag när terapeutiska åtgärder tillämpas för att hålla en idrottare i tävling trots en befintlig skada (lokalbedövning av en skadad lilltå eller revben, exempelvis). Etiska resonemang bör bygga på proportionalitet, bedömning av fördelar och risker så objektivt som möjligt. Visserligen är detta ingen lätt uppgift, eftersom det kräver en intern förhandlingsprocess för att möta den svåra frågan om vilka typer av hälsorisker som är acceptabla för en idrottare att ta.

Lösningen ligger delvis i idrottens strukturer som tillåter sådant risktagande. Icke desto mindre är det kanske möjligt att genom att efter noggrann eftertanke hjälpa en idrottare att förbättra sin prestation (genom att använda för närvarande förbjudna metoder), i enlighet med principen om autonomi. Det förutsätter att läkaren använder en rimligt säker teknik och argumentet kan inte användas för allmänt experimenterande. Det förutsätter då att läkare i sin roll också tar ansvaret för eventuella negativa medicinska effekter av användningen. Detta skulle vara analogt med den vanliga rollen för läkare. Läkaren skall vara fri i sitt val av intervention, farmakologisk eller annan, så länge dessa överensstämmer med aktuell medicinsk kunskap och utan oproportionerliga iatrogena biverkningar.

Om man accepterar detta resonemang i stället för att spekulera i hur man kan undvika antidopingstestprocedurer bör resurser investeras i att skydda integriteten hos läkare som gör sådana bedömningar. Utan tydlig reglering är det möjligt att tränare kan utse “presta-tionsbenägna” läkare för att säkerställa maximal konkurrenskraft hos sina idrottare – så som skett tidigare inom exempelvis cyklingen. Detta kan tolkas som en olycklig utveckling, men det ger samtidigt en möjlighet för de medicinska myndigheterna och antidopingmyndigheter att veta på vilka de skall hålla ett extra öga för att spåra direkta oegentligheter.

Det krävs således mycket mer eftertanke för att fastställa principer för god praxis när det gäller idrottsläkares roll. Kanske är oberoende läkare vars status är jämförbar med andra idrottstjänstemän den mest lämpliga strategin för att utveckla detta mer etiskt rigorösa krav.

Viktigt är också att de idrottsläkare som agerar i gränslandet mellan det tillåtna och det otillåtna är införstådda med att det vet var gränserna går – juridiskt, idrottsjuridiskt och etiskt – och att de är beredda att stå för vad de gjort om deras handlande kommer upp till diskussion. Inom all medicinska verksamhet finns det regler som skall följas, men det finns nästan alltid också situationer där man från etiksynpunkt utför ett bättre arbete för den enskilde individen – patient eller idrottsutövare. En god handlingslinje är då: Gör det som du kan stå för i en öppen granskning.

Referens: Kayser B, Mauron A, Miah A. Current anti-doping policy: a critical appraisal. BMC Med Ethics 2007; 8: 2.