Svårigheterna med att tillåta ”begränsad och övervakad” doping

Även om det för närvarande är orealistiskt att avskaffa antidoping inom idrotten, kan man diskutera vad de hypotetiska konsekvenserna skulle bli om användningen av doping tillåts.

Skulle det bli en betydande ökning av dödligheten bland idrottare på kort sikt? Skulle det bli fler idrottare som är villiga att ta risker? Skulle det bli fler kroniska sjukdomar och kortare livslängd efter att idrottskarriären upphört?

Om doping skulle tillåtas under de förutsättning av ett etiskt ramverk baserad på principen om icke-maleficence, skulle vi sannolikt se en ökning av användningen av prestations-höjande läkemedel, men detta behöver inte nödvändigtvis leda till en ökning av sjuklighet och dödlighet. Exemplet på den utbredda användningen av doping i de före detta DDR återspeglar den sämsta typen av ”tillåten” doping, det vii säga doping som utövas utan att idrottsutövarna är medvetna vad de utsätts för och som de inte kan påverka.

Om prestationsförbättring genom doping i ett modernt västerländskt samhälle skulle tillåtas måste det ske endast om det kunde säkerställas att idrottarna var verkligt informerade om de risker de tog och med transparens i inom idrottsamhället.

Det största problemet är att det sannolikt skulle bli mycket svårt att begränsa doserna. Man kan sällan med utgångspunkt från ett eller ens flera dopingtester kunna uttala sig om vilka doser av ett visst dopingmedel som en idrottare intagit. Den halt som påvisas i blod eller urin måste relateras till tidpunkten för intaget och i synnerhet om det rör sig om upprepat intag är det inte möjligt att ens med mätning av multipla metaboliter avgöra när preparatet intagit och därigenom tillbakaräkna för att beräkna intagsdatum och dos.

Man måste också inse att det inte är troligt att de som dopade sig skulle stanna vid rekommenderade doser eller under en viss ”tillåten” gräns. Det ligger i den psykologi som möjliggör doping att det finns en vilja att pröva gränser. I synnerhet om då idrottaren i fråga skulle märka av det använda dopingmedlet hade någon form av positiv effekt så vore det logiskt att pröva om ”en liten höjning av dosen” skulle ge ännu bättre effekt. Även en i övrigt tämligen försiktig person skulle sannolikt frestas att höja dosen om det inte uppträda några biverkningar. En lite och en gradvis ökad ”överdos” skulle sannolikt aldrig vara möjligt att på ett säkert sätt kunna påvisas med dopingtester.

Det har inte förekommit någon väsentlig öppen diskussion om de etiska grunderna för antidoping sedan den började på 1960-talet. Om man skulle jämföra detta med andra politiska debatter inom vetenskap, medicin och teknik är detta anmärkningsvärt. Man borde dessutom kunna vilja diskutera etiken i doping och antidoping utan att behöva bliu beskylld för att vara dopingförespråkare.

Referens: Kayser B, Mauron A, Miah A. Current anti-doping policy: a critical appraisal. BMC Med Ethics 2007; 8: 2.