Tyst korruption som ett hot mot internationell antidoping

När vi diskuterar antidoping är det i första hand idrottsutövare som har tagit förbjudna preparat. I andra hand diskuteras ledares inflytande och ansvar, smuggling och försäljning av doping-klassade substanser och den miljön i vilken doping försiggår. Här tas upp ytterligare en nivå, nämligen där de ansvariga på den internationella nivån granskas.

Det är den förre ordförande i Tyska Friidrottsförbundet Helmut Digel, som också varit direktör för Institutet för idrottsvetenskap vid Eberhard Karls universitet i Tübingen, den 26 oktober 2023 på internet skrivit en essä – ”Systemet med en nation, en röst, har bidragit till att göra världsidrotten mer korrupt” – där han tar upp den tysta, indirekta korruption som är resultatet av att ledarna för de stora internationella förbunden ingår ett brödraskap långt från idrotten och där viljan att bli omvald och viljan att förse de internationella förbunden med onödigt mycket pengar är prioritet framför exempelvis antidoping. Även i Sverige har dessa synpunkter förts fram, exempelvis av Björn Ekblom. Här kommer ett utdrag ur Digels text.

Världens idrottsorganisationer har länge varit föremål för offentlig kritik. Vid Olympiska rådet för Asien i oktober 2023 ersätts en shejk av den näste, även om Internationella Olympiska Kommitténs (IOC) etikkommission hade uteslutit den förra och inte erkänner den senares val. Vid Internationella Skidförbundet har den svenska/brittiske entreprenören och miljardären Johan Eliasch valts till president utan stöd från de mest betydande alpina skidnationerna. Vid val till högsta internationella poster finns upprepade anklagelser om köpt röst på kongresser för att säkra majoriteter för val av maktlystna personer för vilka sporten bara är deras leksak.

Om vi tittar lite närmare på världens idrottsorganisationer, om vi följer deras utveckling under flera årtionden, kan vi se att de högsta positionerna i de internationella förbunden är eftertraktade objekt för människor som söker makt. Denna längtan efter makt går hand i hand med olika egenintressen som människor försöker tillfredsställa genom idrotten. Samtidigt blir det allt mindre troligt att personer som enbart är inriktade på själva ärendet och som också utmärker sig genom en motsvarande professionell kompetens väljs till ledande befattningar inom idrotten.

Om man frågar sig varför och hur en sådan utveckling inom idrottsorganisationer kunde bli möjlig, måste man titta på deras stadgar och överväga de regler som styr valen till de högsta befattningarna inom idrotten. I det förflutna hade alla olympiska idrotter som kontrollerades av européer, vilket var den övervägande majoriteten, såsom hockey, hästsport, handboll, friidrott eller simning, i decennier praktiserats främst i Europa eller i USA. Det var sedvanligt att observera en princip om delegation till idrottens styrande organ där intressena hos idrottarna primärt representerades. Länder som hade många aktiva idrottare hade därför mer inflytande jämfört med dagens situation.

Denna demokratiska princip ifrågasattes alltmer på internationell nivå på 1960- och 1970-talen när inte längre antalet aktiva medlemmar skulle vara grundvalen för den demokratiska strukturen inom ett styrande organ. Som en överlägsen demokratisk princip blev kravet “en nation – en röst”, vilket förblev obeaktat i internationella förbund under lång tid. Den avgörande faktorn för förändringen var att allt fler maktlystna européer utnyttjade denna nya demokratirörelse för att säkra sin makt så länge som möjligt. Auktoritära personligheter som Primo Nebiolo, den tidigare ordföranden för Internationella friidrottsförbundet (IAAF), Sepp Blatter, den tidigare chefen för FIFA, och flera andra ledare använde den “nobla idén om demokrati” för att cementera sin makt. Deras efterträdare går idag på samma väg.

Under det senaste decenniet har nästan alla olympiska internationella förbund ökat sitt medlemsantal till över 150 länder, med övervägande delen av medlemmarna ofta bara ha ett mycket fåtal idrottare som utövar den aktuella sporten. Vissa av dessa medlemmar existerar enbart på papper, men deras representanter njuter av fördelarna att vara en del av det internationella förbundet, även om sporten själv nästan inte alls utövas i deras land. En ännu mer långtgående konsekvens av detta system är framväxten av ledare från tillväxtländer som kommer till makten med hjälp av andra tillväxtländer.

Det har observerats under en ganska lång tid att på detta sätt vissa regioner i världen får en extraordinär makt när det gäller ledningsbeslut, vilket knappast hör hemma där i första hand. Det finns till exempel 50 afrikanska röster som är en avgörande faktor vid tillsättningen av nästan varje viktig sportpolitisk position. Det är därför alltmer troligt att egna kandidater från dessa regioner kommer att nå maktpositioner, till exempel Lamine Diack vid IAAF efter Nebiolos död, eller Hassan Mustafa med sitt val som första icke-europeiska president för Internationella handbollsförbundet.

Kandidater från de stora idrottsnationerna kommer å andra sidan att ha allt mindre chans att nå avgörande ledningspositioner i framtiden. Under den demokratiska principen “en nation – en röst” har det blivit mycket lätt för maktlystna personer att manipulera systemet som varje medlemsland har, i sitt eget intresse. Om vi tittar på den övervägande majoriteten av medlemmar i de flesta internationella förbund måste vi inse att till exempel av de 210 medlemsförbunden inom FIFA eller World Athletics, det nya namnet för IAAF, har endast en tredjedel förmodligen riktigt konstituerade organisationer. Många ombud som representerar sitt nationella förbund vid valen är ofta okunniga om problemen och frågorna inom sin sport.

Det händer också allt oftare att ombud röstar om en sports framtid, trots att de nästan inte har några idrottare i sitt eget nationella förbund. Dessutom blir det allt vanligare att ombuden har blivit utvalda av sin regering hemma för att rösta vid valkongresser för internationella förbund. I många länder är det också vanligt att den respektive regeringen och idrottsministeriet bestämmer vilka kandidater som ska kandidera till ledningspositioner i internationella förbund och vilken roll de ska spela.

I Kina är det brukligt att alla dess internationella representanter kontrolleras mycket noggrant eller riskerar att bli utbytta. Det verkar som om den övervägande majoriteten av ombuden som deltar i möten inom internationella förbund bara påverkas indirekt av det faktiska ärendet som de sysslar med. Organiseringen av världsmästerskap eller andra stora idrottsevenemang är irrelevanta ämnen för många av ombuden.

Diskussioner om antidoping, marknadsföring och försäljning av tv-rättigheter förblir ofta abstrakta för representanterna från de mindre förbunden. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att rösten de måste avgiva vid kongresserna snabbt kan bli en massmanöver för manipulation.

Platserna för stora evenemang påverkas alltmer av geopolitik. Nästan alla val till lednings-positioner inom internationella förbund har nyligen varit föremål för rykten om hur den framgångs-rika kandidaten vann. Mutor kan ta många former, och det faktum att ombuden är sympatiska mot de mäktiga betyder inte nödvändigtvis att det handlar om ekonomiska betalningar.

Missbruket av demokrati inom olympiska idrottsorganisationer kan ha allvarliga konsekvenser. Detta maktmissbruk har effekten att sannolikheten för att icke-expertpersoner kommer att leda idrotten ökar ständigt. Detta har också till följd att enbart ekonomiska intressen formar de sportpolitiska åtgärderna för dessa organisationer. Världsmästerskap tilldelas allt mer inte för att de är den bästa budgivningen för sporten, utan påverkas alltmer av externt kontrollerade politiska intressen.

De som leder internationella förbund blir ofta oligarkier och undgår all kontroll. Många av världens internationella förbund fungerar nu i en legal vakuum som inte är föremål för någon större granskning. Principerna för “god styrning” och “finansiell öppenhet” som tillämpas på dem utifrån representeras sannolikt för omvärlden via en välorganiserad och välfinansierad PR-kampanj.

Risken att idrotten har blivit mäktiga personers leksak som främst tjänar deras egna intressen har ökat avsevärt de senaste åren. Det är redan förutsebart att de ekonomiska grundvalarna för många olympiska idrottsförbund kommer att hotas på detta sätt. Nödvändiga investeringar i moderniseringen av idrotten görs sällan, och de olympiska förbunden blir alltmer beroende av IOC.

Det är uppenbart att missnöjet växer inom idrotten, framför allt uttryckt av idrottarna själva, vilka alltmer påverkas av organisationernas katastrofala utveckling, eftersom den nuvarande ledningspolitiken är till deras skada och till skada för deras tävling.

Är det bara ekonomi och ledarnas välfärd som skall styra världens samlade idrottsrörelse.