Doping kan inte bekämpas så länge världsidrottens ledning är korrupt

Doping kan inte bekämpas så länge idrottssamfunden är korrupta

Korruption i allmänhet, och dess underkategori doping i synnerhet, är allmänt förekommande inom både amatör- och professionell idrott. Genom att skapa orättvisa fördelar förvränger doping den jämna spelplanen inom idrottstävlingar. Med högre insatser involverade skapar sådana förvrängningar negativa externa effekter inte bara på individnivå (till exempel varaktiga hälsoskador) utan också friktioner på aggregatnivå (som förlust av mediaintresse) och undergräver idrottens principer. Vanliga exempel på korruption inom idrotten inkluderar att rigga matcher, muta funktionärer, använda prestationshöjande ämnen eller olika strategier för att påverka resultatet.

Tävlingsidrottarna i världen uppskattas vara mellan 800 miljoner och 1,2 miljarder aktiva i en verksamhet som omsätter enorma summor pengar. Den ekonomiska påverkan av idrott är därför enorm. Exempel på det är att cirka 2,5 miljarder euro spenderades på reklam i samband med FIFA World Cup så tidigt som 2006. Idrottsindustrin som helhet genererar i genomsnitt mellan 2,5 och 3,5 procent av ländernas BNP. En idrottsmans incitament att vinna formas inte bara av den stigande prestige som är sammanflätad med ens strävan efter självförverkligande utan också av det (förväntade) inflödet av pris-och reklampengar. Sådana incitament kan få idrottare att överskrida lagliga gränser för att skapa en fördel.

Doping innehåller alla ingredienser för att förvränga rättvis konkurrens och förtroende i tävlingar och stör därmed hela idrottssystemet. Om man sammanför ekonomiska teorier från både det rationella och beteendemässiga området för att analysera idrottarens benägenhet att dopa sig tyder resultaten på att båda tillvägagångssätten är användbara för att förklara dopingbeslut och att idrottare drivs av komplexa buntar av kostnads-nytto-beräkningar, incitament, omdömesdilemman, spill-over-effekter och social smitta. Forskning indikerar att varken på individ- eller aggregatnivå gynnas någon på lång sikt av doping inom idrott. Eksisterande forskning är fortfarande relativt tunn avseende många frågor när det gäller idrottens problem med korruption överlag och doping i synnerhet. Ett grundläggande problem är således bristen på bra data. Med tanke på de överdrivet höga monetära och icke-monetära insatserna involverade i (professionell) idrott är denna brist oroande. Officiella organ och institutioner bör säkerställa att en idrotts integritet tas lika seriöst och professionellt som idrottare tar sin träning.

Skadliga effekter av doping

Dopning skadar inte bara individer utan påverkar också idrottens integritet och samhället negativt. Idrottare fungerar generellt som förebilder och bär därför ett visst ansvar gentemot samhället. Att avslöjas för användning av doping smutsar inte bara ned idrottarens rykte och ifrågasätter legitimiteten av deras prestationer, utan fläckar även idrottens som helhet. När en idrottares rykte är smutsat kan förlusten av förtroende översättas till fansens misstro mot institutioner och försvaga effektiviteten och pålitligheten hos dessa institutioner. Dessutom innebär utförandet av dopningstester enorma årliga kostnader för samhället. Därutöver har upprepade fall av dopning kraften att få en sport att förlora sin trovärdighet. Det mest kända fallet är professionell cykling.

Förklaring av beteendet att dopa sig

Monetära och icke-monetära incitament spelar en avgörande roll i en idrottares kalkyl. Inte sällan drivs dopingen av rationella beslut och innefattar en framsynt maximering av stabila preferenser. Individer med höga diskonteringsräntor för framtida händelser och därmed en hög preferens för nuet är mer benägna att bli beroende – ungefär som då en individen beslutet att ägna sig åt brottslig verksamhet kan baseras på en rationell riskbedömning.

Ur en idrottares perspektiv liknar beslutet att dopa sig ”fångens dilemma.” Båda idrottarna skulle vara bättre av att inte engagera sig i dopning från början, men eftersom ingen kan lita på den andra slutar båda med att ta dopingpreparat för att förbättra sina chanser att vinna. Styrkan i incitamenten att manipulera en idrottares beslut om att ta prestationshöjande droger är oftast en funktion av vederbörandes egen ålder och sannolikt uppvisar en U-formad karaktär. Resonemanget går som följer: En tävlingsinriktad idrottare i sina unga år har både de fysiska förutsättningarna och tillräckligt med fysiska förutsättningar för att möjliggöra en färdighetsökning tillräckligt stor för att skapa ett försprång som gör skillnaden mellan mediokritet och superstjärna. Under dessa omständigheter kan de förväntade monetära och icke-monetära fördelarna mycket väl överväga riskerna som följer med att ta dopingpreparat.

Denna fördel försvinner emellertid när idrottaren blir äldre och en plan trend och den initiala nedgången är troligtvis överkompenserad av vad som kallas “endgame effect” i slutet av idrottarens aktiva karriär. Här har befintliga bestraffningsmekanismer, såsom uteslutning från deltagande i turneringar ingen trovärdig påföljdseffekt på en gammal idrottare som är nära sitt aktiva avslutande av idrottskarriären. Idrottarens alternativkostnader för att inte kunna tjäna (pris)pengar, hans ökande värdeförlust när han åldras och att vara utsatt för en fångens dilemmatyp arbetar i samma riktning och fungerar som incitament att ta till doping. Som bevisen antyder är kombinationen av dessa incitament tillräckligt stark för att överväga hotet om bestraffning.

Social smitta och rykte

Forskning indikerar att brott har allvarliga smitteffekter. I linje med detta är individer mer benägna att uppvisa avvikande beteende om personer omkring dem beter sig på ett oetiskt sätt. Kopplat till detta är hotet om förlust av rykte. I en social kontext bestämmer ryktet ens egen pålitlighet, och när det undermineras är det svårt att rehabilitera sig in i samhället. En individs rykte beror dock inte bara på ens eget beteende utan även på beteendet hos kamrater och gruppdynamiken.

I detta sammanhang har studerats påverkan av individens och kollektivets ryktes gemen-samma dynamik på korruptionsbeteende. Antagandet är att individuella incitament påverkas av individens tidigare beteende (som vanligtvis observeras av utomstående och gruppens tidigare beteende, vilket introducerar rykteseffekter. Om detta är fallet kan vi modellera det intergenerationella beroendet av tidigare medlemmars beteende och eventuell ryktesskada på nuvarande medlemmars beslut.

Korruption i toppen hindrar bekämpande av dopingen

Den omfattande illegala dopingen kräver en mångsidig motstrategi. Från ett klassiskt kostnads-nytto-perspektiv kan det vara effektivt att höja (förväntade) kostnader för doping, vilket i sin tur förväntas (ceteris paribus) minska incitamenten för sådant avvikande beteende från första början. Detta kan genomföras genom både ekonomiska straff, i form av böter och ett förlängt förbud från förbundet eller från alla former av tävlingar, för dopade idrottare.

Den möjliga förlusten av rykte utgör en stark kostnadsdrivande faktor. Om medierna håller ihop och ger omfattande mediabevakning skulle de följande kostnaderna öka betydligt. Ett annat potentiellt tillvägagångssätt skulle vara att minska förväntade fördelar. Detta kan uppnås genom att till exempel sänka prispengarna för idrottarna eller minska idrottarens grundinkomst. Å andra sidan kan minskade fördelar potentiellt skada hela branschen eftersom människors entusiasm för och engagemang i sport kan minska betydligt. I linje med detta utgör justering av ojämlikheten i idrottarnas inkomster en annan möjlig reglerings-möjlighet.

Ytterligare försök att bekämpa dopingproblemet innefattar hårdare åtgärder, såsom tillfällig uteslutning av idrottsgrenar med omfattande doping från det olympiska programmet, förbud mot televisionssändning av sådana sporter eller överföring av kostnadsbördan till officiella institutioner för respektive sportgren.

Effektiviteten av motåtgärder för att bekämpa korruption inom sport generellt och omfattande doping i synnerhet påverkas dock av den korruption som är inneboende i institutionerna själva. Ett slående exempel är den Internationella fotbollsfederationen (FIFA). Under årtionden har FIFA varit inblandad i korruptionsskandaler med avseende på röstköp, tilldelning av kontrakt och ansökningar om Världsmästerskapen. Som den främsta styrande organet för internationell fotboll skulle man förvänta sig att en sådan institution tar upp utrensning av korruption mer seriöst än vad som hittills varit fallet. Faktum är att FIFA:s undersökningskommité, FIFA:s etikkommitté (FEC), verkar försumlig när det gäller att belysa befintliga brister. Exempelvis sköt man länge upp publiceringen av den slutliga rapporten som behandlar undersökningen av de senaste korruptionsfrågorna relaterade till påstått korrupta VM-ansökningar för 2018 (Ryssland) och 2022 (Qatar). Under sådana omständigheter misslyckas institutionerna med att fullgöra sina plikter och bidrar i stället till att avla systemisk korruption.

Inte förvånande kan kampen mot doping – och korruption av alla andra slag – inom idrotten inte bli framgångsrik så länge de underliggande institutionerna lider av samma sjukdom. Ytterligare åtgärder måste vidtas för att säkerställa ren sport och rättvis konkurrens, såsom att skapa verkligt oberoende styrande institutioner som hindras från att följa sina egna intressen eller de av en minoritet av intressenter.

Referens: Dimant E, Deutscher. The economics of corruption in sports – the special case of doping (December 1, 2014). Bielefeld University: Bielefeld Working Papers in Economics and Management No. 17-2014.