Dopingens och Antidopingens realistiska mål

Antidopingens realistiska mål

Diskussioner om doping och antidoping har ofta haft moraliska och etiska förtecken och alla former av mediciner inom idrotten har setts som ett problem och fuskande vilket har lett till ett ensidigt samtal om doping – eller snarare antidoping – vilket lett till en ytlighet i argumenten. Det har till och med talats om ”ett hot mot civilisationen” och ”dehumanisering”, vilket lett till att fokus flyttas från vad som orsakar problemet till att enbart klassificera det.

John Hoberman, professor i Austin, Texas, är författare till ett flertal böcker och artiklar om idrott, särskilt om deras kulturella inverkan, deras förhållande till ras och frågan om dopning, och är kanske den idag ledande historikern inom dopingområdet. Han har ofta använt mycket vittgående men ytliga adjektiv då han skriver om doping. Den som åberopar moral och etik i dessa sammanhang hävdar då samtidigt indirekt att dagens civilisation är – och utvecklas mot – en allt högre grad av civilisering. I just dessa sammanhang kan man då emellertid med viss rätta hävda att civilisationen snarare skall ses som ett tunt faner och att förekomsten av doping endast skyles över av faneren, men dyker upp så snart trycket från antidopingen lättar – viljan att prestera bättre inom idrotten är en så inneboende del av idrottandet att antidopingens mål aldrig kan realistiskt kan vara att utrota den utan det realistiska målet är att hålla dopingen nere på så lång nivå som möjlig.

Förlegade ideal?

Förutom människans drift att vilja bli så bra som möjligt och att helst vinna utan alltför stora egna försakelser – hård träning – bör man inse att de officiella värderingarna som ”fair play och sportmanship” snarare är en upprepning av mytiska ideal från Antiken (redan då ofta förlegade) än egentligen kompatibelt med hur samhället ser ut idag. Visst kan vi tycka att det viktiga inte är att vinna utan att kämpa väl, men är det så vi tänker när vi rannsakar oss själva?

Finns det andra känslomässiga aspekter som vi bör ta hänsyn till om vi vill försöka förstå doping och främja antidoping? Jo, en sådan faktor är säkert att de flesta människor har en känsla av att dopingpreparat gör något ”onaturligt” med människorna. Det korrelerar till att människor alltid har haft en dualistisk uppfattning om tekniska framsteg i samhället. Myter skapades exempelvis av Mary Shellys Frankenstein och Brave New World av Aldous Huxley, vilka lever kvar just genom att vara skrämmande. Under senare år framförs samma oro för in-vitro fertilisering och andra sätt att skapa foster, gensaxar som kan klippa bort eller lägga till gener, kloning av gener för att göra biologiska kopior i det oändliga för att bara nämna något. Dessa framsteg skapar inte bara en rädsla utan också en förvirring eftersom det inte längre är självklart vad som är ”det normala.” Ett ohämmat användande av spetsteknologi för att ”förbättra” människor ter sig för de flesta i högsta grad oönskat – djupt stötande – samtidigt som vi ser teknologier som kan bota svåra, medfödda sjukdomar som en välsignelse.

Likheter med missbruk?

Utöver detta finns det en moralisk bakgrund av missbruk av alkohol, narkotika och liknande när man diskuterar doping, och gränsen mellan exempelvis bruk av anabola steroider och missbruk ledande till vanebildning är inte lätt att definiera. Detta har uppenbarligen lett till överreaktioner – moralpanik – när det gäller doping, och eldat på vissa politiker som då ser helt endimensionellt på de problem som finns. Samtidigt har de medicinska professionerna i allmänhet haft ett mycket litet intresse för doping och i den mån problemen uppmärk-sammats har det varit i ljuset av kroppsliga biverkningar. I de fall medicinare, politiker och idrottens ledare samarbetat har det oftast varit inom något begränsat fält. Ett exempel är cyklingen (främst uppvisat genom Tour de France) som länge visade upp ett beteende som inte kunde tolkas som annat än att doping var en del av idrotten och något som var accepterat, om än i hemlighet. Först när man såg dopingen som något riskfullt – cyklisterna blev sjuka och kunde till och med dö – var det uppenbart att man måste göra något åt det.

Fusk

I dagligt tal framställs doping som en form av fusk, det vill säga att man på ett otillåtet sätt skaffar sig fördelar framför motståndarna. Om emellertid man utgår från att alla dopar sig – vilket sannolikt var den verkliga uppfattningen om Tour de France på 1980- och 1990-talen – är det knappast en fråga om fusk, utan enbart en fråga vem som hade bäst möjliga medicinska uppbackning. Om man emellertid anser att det endast är en begränsad, eller enstaka, del av de tävlande som dopar sig så blir det naturligt att dela in de tävlande i en svart-vit-dimension: ”de onda” och ”de goda.” Detta motsvarar nästan en religiös framställning och ger underlag för att de som bekämpar dopingen blir ännu godare än ”de goda” som inte dopat sig. De som då är så goda har svårt att värja sig från att de inte skulle tillåta sig nästan vilka medel som helst för att genomföra sitt viktiga uppdrag.

Själva ordet ”fusk” förtjänar också att man funderar över hur ordet skall tolkas, också det är nämligen en social och kulturell konstruktion. Inom idrotten – vars organisation är pseudo-demokratisk – finns det en elit på ledarsidan som fått definiera hur idrotten skall utövas och där de idrottande har ägnat sig åt just det istället för att välja en ledarkarriär. I den bestämmande minoriteten av idrotten gällde länge amatörismen som en ledstjärna, men även sedan elitidrotten professionaliserats är det amatörismens ideal som hänger kvar. I de äldsta reglerna för rugby var det knäsatt att man inte fick träna inför tävlingar eftersom det var fusk – den som var bäst för dagen skulle segra. Från Hitlers OS 1936 via de statliga idrottsinstitutionerna i DDR och Sovjet – med tillhörande doping- till nutidens fotbolls-VM i Quatar där de saudiarabiska spelarna får en Rolls-Roys vardera efter en enda seger finns det en linje där segern betyder allt. I den världen är alla tänkbara knep för att förbättra prestationsförmåga acceptabla, förutom de som avslöjas som doping.

Doping i dagens tillämpning

Det är således viktigt att man har en bakgrund till doping och antidoping, men samtidigt bemöda sig om att se fenomenen i dagens tillämpning. Alkohol var till exempel en betydande del i elitidrottarnas kosthållning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet för att sedan vara moraliskt förkastligt om det inte förtärdes vid ett bord med vita dukar och idag har normaliserats till något som är en del i veckans liv för en majoritet av befolkningen. Substanser för att öka prestationsförmågan ansågs som en naturligdel av idrotten, medan det idag ses som nära botten av moraliska förkastligheter. Moralens ideal skiftar således så mycket att varje argument för eller emot doping måste förses med en tidsangivelse.

Utan att argumentera för doping måste vi kunna se att idrottar lockas av doping för att vinna utan att för den skull döma dem som moraliskt underlägsna personer. Vår syn på doping bör ändra fokus från den enskilde dopande idrottsutövare till de system som gör det möjligt.

Referens: Carter N. Testing times: drugs, anti-doping and ethics. In: Medicine, sport and the body: a historical perspective. London: Bloomsbury Academic, 2012. 105-27.