Doping i en marknadsanpassad idrott

Idrottsutövaren av idag är en professionellt utövande person som lever på sin idrott, inte främst genom prispengar utan genom reklamkontrakt och sponsring. Idrottaren har blivit en måltavla, eller anslagstavla, för en framväxande idrottsindustri. De senaste tjugo åren har karaktäriserats av en process där idrottaren individualiserats, kommersialiserats och sexualiserats.

Historikern Jan Lindroth har formulerat tre huvudingredienser i processen vilka anses vara centrala:

Prestationsfokusering: Denna aspekt är i allt väsentligt liktydig övervärderingens av framgång, vilket innebär att tävlingsidrotten genererat en tilltagande prestation-fokusering som också dragit kraft av de fördelar en framgångsrik idrottare vunnit i resten av samhället

Resultatoptimering: Med resultatoptimering avses de metoder med vilka idrottsliga framgångar skapas. Här anas en tydlig process där vetenskapliga rön och metoder fått en allt större betydelse för att skapa idrottslig framgång. Regler och traditioner som visat sig mindre effektiva har med tiden fått ge vika på resultatoptimeringens altare. Doping kan ses som en del i resultatoptimeringen

Resursmobilisering: Här avses de resurser med vilka resultatoptimeringen möjliggörs. Denna aspekt fångar de tilltagande investeringar från offentligt och privat håll vilka syftat till att optimera resultaten för att tillfredsställa det tilltagande behovet av prestation

Genom att inte lägga tyngdpunkten på en enskild aktör är det lättare att se utvecklingen som ett sammanhang. Man kan se en kontinuerlig utveckling mot en allt mer extrem ”tävlings-spiral” som kräver allt större materiella insatser. Att idrotten kommersialiserats och marknadsanpassats står utom alla tvivel. Att statsmakten fått en allt större betydelse för finansiering och utveckling av internationell toppidrott är också oomstritt. Att privata intressenter dessutom investerar enorma summor i idrottare och idrottsgrenar är allmänt känt.

Dopingfrågan framträder på flera sätt som den kanske mest intressanta forskningsfrågan i den utveckling som har tecknats ovan. Om antagandet om en kontinuerlig intensifiering av idrotten är korrekta, så är dopinsfrågan och antidopingarbetet den felande länken. Ur resultatoptimeringssynpunkt ligger regelverket som en hämsko.

Dopingfrågan var fram till 1960-talet inte en prioriterad fråga trots att det är känt att presta-tionshöjande medel använts i olika sammanhang sedan 1900-talets början. Det var först under 1960-talet som frågan problematiserades på allvar. Det är då svårt att inte sätta dopingfrågan i sammanhang med amatörregelverket. Att det ena tillkommer när det andra upplöses är knappast en tillfällighet. När amatörismen till sist fick ge vika för kommersia-lismen fann sig idrottens företrädare i ett predikament. Om ohämmad kommersialism fick råda var det troligt att idrotten alltmer skulle utvecklas till en kroppsfixerad tävlingsapparat med utbredd doping som följd. En av följderna med tävlingsspiralen är ju att belöningarna idrottarna erhåller genom idrotten blir allt större. Med större potentiella vinster ökade således incitamenten till doping. Detta skulle hota relationerna med statsmakterna vilka nationellt stödde idrotten på basis av att den uppvisade gynnsamma folkhälsoeffekter.

Antidopingarbetet blev här en naturlig väg att gå då arbetet var en garanti för att tävlings-idrotten inte skulle nå proportioner som hotade idrottens status som god ungdomsfostrare. Det är först på senare tid, då de kommersiella aktörernas bidrag till elitidrotten ökat remarkabelt, som statsmaktens ställning inte längre är helt avgörande för finansiering av stora idrottsevenemang.

Doping bör inte ses som en autonom fråga utan måste betraktas som en förändring av den internationella tävlingsidrotten från amatörideal till marknadsanpassning. Den kan till och med ses som en reviderad form av amatörism, ett försök att bibehålla några av de ideal som karaktäriserade det gamla systemet. Omvälvande samhällsförändringar har påverkat idrotten och därmed raserat gamla ideal för hur tävlingsidrott bör bedrivas. Detta har tagit formen av en marknadsanpassning. Andra ideal har däremot bestått, exempelvis tron på fair play, vilken en stor del av anti-dopingsregelverket kretsar kring.

Dopingen var tvungen att hanteras på något vis, annars hade statsmakterna i många länder varit tvungna att reagera. Detta visas om inte annat av att man till och med i östblocket, där statsfinansierad doping i vissa länder visat sig vara legio, aldrig någonsin förespråkade att antidopingsregelverket skulle avvecklas.