Vad betyder en avstängning för en elitidrottare

Vad betyder en dopingavstängning för en elitidrottare?

För att ett straff i allmänhetens ögon skall vara legitimt måste det finnas en proportionalitet mellan brott och straff. När det gäller dopingavstängningar kan man diskutera om en sådan balans finns när det gäller elitidrottarnas dopingavstängningar.

Ett problem som elitidrottsutövare, som påvisats vara dopade, ibland nämligen framför är att straffet för doping nästan enbart består av avstängning. För lekmannen kan detta tyckas vara ett rimligt straff – håller man sig inte till de uppgjorda reglerna så får man inte vara med – men om man är elitidrottsutövare kan straffet verka orimlig hårt. Dagens elitidrottsutövare har nämligen oftast idrotten som sitt yrke och enda inkomstkälla. I civil rätt och i allmänhetens ögon är med all sannolikhet arbetsförbud knappast ett rimligt straff i andra sammanhang, så varför skulle det var det just vid dopingbrott? I samhället är utestängning från en arbetsplats något som avgörs mellan arbetsgivare och arbetstagare och något som de fackliga skulle ha synpunkter på – men några likartade förhållanden är inte möjliga att se inom elitidrott. De nuvarande uppfattningarna om innebörden av idrott – och idrottens regler – har inte sett idrotten som ett yrke utan baseras fortfarande på tanken om idrott som en fritidssysselsättning. Samhällets civila lagar ger inte några lagliga förutsättningar att skydda idrottare från att utestängas från sitt arbete.

Dopingreglernas strikta ansvar (strict ability) kommer i detta hänseende att bli svårt att acceptera om det visar sig – hur detta skulle kunna ske i praktiken – att dopingen rört sig om ett misstag, det vill säga att idrottsutövaren aldrig haft för avsikt att få i sig något prestations-höjande. Oavsiktligheten har naturligtvis gällt i flertalet fall då ett kosttillskott innehållit förbjudna substanser och exempelvis om någon motståndare lurat i idrottsutövaren något dopingklassat. Att i dessa lägen bli straffat med yrkesförbud med motiveringen att den dömde inte kunnat säkerställa att det rört sig om ett misstag – det är ju den anklagade som i dessa fall har bevisbördan och inte åklagaren – stämmer dåligt med en allmän rättsupp-fattning (men kanske är den endabevisordning som idrottsrörelsen orkar med).

I detta sammanhang kan också uppmärksammas att man som idrottare endast har en enda marknad att arbeta på. Visserligen kan pengarna komma från en anställning (exempelvis spelare i en fotbolls- eller ishockeyklubb), från prispengar eller från sponsorer. Men det är fortfarande samma marknad och på den agerar tävlingsarrangörerna som en kartell: man kan inte få fortsätta idrotten inom någon liten del utan dopingreglerna slår mycket explicit fast att man inte får tävla (eller ens träna inom idrottsrörelsen) alls om man dömts till avstängning för doping. Detta skiljer idrottens regler på ett betydande sätt från det civila samhällets lagar, där det nästan enbart är fängelsestraff som ger ett arbetshinder.

Om detta är ett argument för inkomstrelaterade böter för elitidrottsutövare eller bör närmre diskuteras – yrkesförbud för professionella idrottare är ett hårdare straff än i andra delar av samhället [Referens: Greenhow A. Drug use in sport: what’s changed? National Legal Eagle 2010; 16: 6-28].