Doping i ultramaraton och orsakerna till de blandade prevalenserna

Bland de bredare löpardisciplinerna lockar ultramaraton ett växande intresse. Under det senaste decenniet har antalet deltagare ökat med 345 procent, och uppskattningsvis 600 000 personer är aktivt engagerade i sporten världen över. Generellt sett betraktas distanser som överstiger standardmaraton (> 42,2 km) som ultramaraton. Loppen omfattar bergsterränger, skogsstigar, våta banor, asfaltvägar, kuperade eller platta banor och kombinationer dessa. Följaktligen kan ultramaratonlöpare ha speciella egenskaper jämfört med idrottare i andra grenar; tävlande tenderar också att vara äldre inom gruppen av elit- och professionella löpare. Dessutom, till skillnad från andra discipliner där betydande träningskrav mer förknippas med elitdeltagare, kräver naturen av långdistanslöpning typiskt hög volym av förberedelser i långsammare tempo (det vill säga flera timmars löpning).

Trots tillväxten inom ultramaraton har det historiskt sett funnits en brist på vetenskaplig undersökning av denna disciplin, vilket är särskilt uttalat för prestationshöjande medel och dopingfrågor. De flesta rapporter om användning av prestationshöjande medel och doping (eller misstanke om dessa beteenden) tenderar att vara mediebaserade och anekdotiska, vilket gör det svårt att uppskatta den totala förekomsten och få insikter i testning, idrotts-övervakning och sanktioner. Det sagda, tillgängliga bevis tyder på att vissa ultramaraton-deltagare använder substanser som är förbjudna av WADA, såsom cannabinoider, narkotika och stimulantia. I de fall där det finns en tydlig avsikt att använda en förbjuden substans har idrottare motiverats av olika faktorer. Vissa kommentatorer har nämnt ekonomiska vinster genom prispengar, effektivare återhämtning från skador och ökad styrka på grund av muskelökning. Nyliga diskussioner har lyft fram faktorer mer speciella för amatöridrottare, såsom personliga prestationer, anti-aging och förbättringar av kroppssammansättningen. På samma sätt är det möjligt att liknande motivationsfaktorer för doping finns inom ultramaraton som har noterats i andra sporter, trots möjliga skillnader i både kultur och träningskrav.

I den begränsade vetenskapliga litteraturen som ägnas åt detta ämne har forskare identifierat att 27 procent av deltagarna i ett ultramaraton hade tagit mediciner före evene-manget och 18 under loppet för att hantera smärta. I denna undersökning var NSAID de mest frekvent konsumerade substanserna (10 %), tillsammans med reguljära smärtstillande medel (7 %). På andra håll, i en undersökning av 609 ultramaratonlöpare, bekräftade 8,4 procent att de hade använt substanser förbjudna av WADA i tävling eller träning, och rapporterade att narkotika, cannabinoider och stimulantia var de mest konsumerade drogerna. Denna studie framhävde korrelationer mellan användning av förbjudna substanser och högre rankningar, vilket kunde påverkas av socioekonomiska och tävlingsmässiga påtryckningar. I en annan undersökning som involverade biologiska prover av 412 manliga ultramaratonlöpare, innehöll 16 procent substanser förbjudna av WADA, inklusive opioider, diuretika, glukokortikoider, beta2-agonister, cannabinoider och stimulantia. I kontrast till de tidigare resultaten var närvaron av en förbjuden substans inte korrelerad med bättre prestationer. Trots att prispengarna traditionellt sett inte varit betydande i ultramaraton har de ekonomiska incitamenten ökat, med utbetalningar till enskilda vinnare som år 2024 överstiger 26 000 dollar. Att vinna eller placera sig bra hjälper idrottare att få sponsring från varumärken och detta kan vara ett viktigt incitament eftersom majoriteten av professionella ultramaratonlöpare (88 %) tjänar mindre än 50 000 dollar per år.

Till skillnad från andra löpdiscipliner representeras ultramaraton inte av ett enande internationellt förbund (IF) för att utveckla systematiska riktlinjer. Även om ultramaraton-föreningar existerar saknar de den sammanhållande mandat som konventionella styrande organ har. Trots detta har de tre prestigefyllda ultramaratonorganisationerna, International Association of Ultrarunners (IAU), American Trail Runner Association (ATRA) och International Trail Running Association (ITRA), alla olika uttalanden om användning av prestationshöjande medel och sina egna preferenser för testmetoder. Kontroverser kring de specifika testmetoder som används inom ultramaraton tävlingsarrangörer (UMRO) kvarstår, särskilt i användningen av hälsokontroller istället för dopingtestning. Till exempel övervakar UCI cykling globalt över olika klassificeringar, demografier, kön och distanser, men ultramaraton tävlingsarrangörer (UMRO) är ofta privata enheter med egna agendor. Specifikt kan ultramaratonevenemang kräva att UMRO prioriterar olika aspekter av tävlingsgenom-förande, såsom vägval, miljöhantering, publikhantering och tillgång till första hjälpen.

I och med att vissa ultramaraton arrangeras av ideella eller välgörenhetsorganisationer, varierar även de ekonomiska resurserna. Lika så är vissa ultramaratonbanor certifierade medan andra inte är det, vilket skapar potentiella skillnader i tillämpligheten av tillsyn och i prestationsrekord och ekvivalens; till exempel kan det vara problematiskt att jämföra ett bergslopp på hundrasextio kilometer med tiotusen meters stigning med evenemang som kan kräva att deltagarna täcker den största distansen på tjugofyra timmar runt en plan bana. Dessutom kan de unika förhållandena för ultramaraton och avsaknaden av ett internationellt förbund (IF) komplicera definitioner av PED dopingmedel, liknande bredare tvister om vad som utgör en orättvis fördel.

Sammanfattningsvis kan dessa infrastrukturella, logistiska och kulturella överväganden bidra till varierande attityder till doping och anti-doping i ultramaratonsamfundet. Med tanke på dessa dynamiker sökte vi att få en större förståelse för UMRO:s ståndpunkter kring anti-doping och dopingpolicyer, men fann snarats att det ännu inte finns något konsensus i detta avseende. Perspektiven kan emellertid hjälpa till att identifiera policy- och implementerings-luckor, öka transparensen och främja samarbeten mellan UMRO:s och andra intressenter för att förfina bästa praxis inom sporten.

Referens: Colangelo J, Smith A, Hachen S, Liebrenz M. Exploring the scope and applications of anti-doping measures in ultramarathon: an analysis of the positions of ultramarathon race organizers.Front Sports Act Living 2024; 6: 1406638.