WADA idag ur ett filosofiskt perspektiv

WADA:s arbete ur ett långsiktigt, filosofiskt och övergripande perspektiv

WADA uppstod som svar på skandaler på 1990-talet. Problemet är att skandalerna fortsätter och den verkliga omfattningen av dopingen är fortfarande till stor del är okänd eftersom huvudparten av användning av dopingpreparat sker utanför organiserad idrott. Det betyder dessutom att vi inte kan säga säkert om WADA är det bästa möjliga svaret på dopingutma-ningen mot idrotten och mot samhället.

WADA har definitivt gjort framsteg i att “harmonisera och legitimera” begreppet antidoping, men till priset av en mycket stor byråkrati, juridisk överbyggnad och tvångsåtgärder mot idrottarna – dessutom till en mycket stor kostnad. Frågor om WADA riskeras idag rytas ned av alltmer sofistikerade laboratorietekniker och lagar som strävar en ”korrekt” process snarare än en verklig kamp mot doping. Dessutom finns de många olösta vetenskapliga frågorna om effekterna av många av ämnena och metoderna på den förbjudna listan.

Det finns också större och mer existentiella frågor som irriterar exempelvis om vad vi vill att idrott ska vara? Det i sin tur leder till frågan om det ens är möjligt att förhindra idrottare från att experimentera med substanser och metoder för att få ett försprång i idrott – på något sätt är det inbyggt i den mänskliga psykologin för många för att man skall tro att doping är något övergående. Om vi aldrig riktigt kan utjämna villkoren mellan de som vill pröva doping och de som inte gör det, kommer ett ökat förbud kanske att förvärra problemet? Har WADA och andra drogtestare minskat dopingnivån inom idrotten? Eller har de helt enkelt introducerat mer förvirring, onödiga nivåer av förbud och förvånansvärt lite hård vetenskap i hur dessa frågor styrs? Med andra ord: Är själva principen WADA grundad på bristfällig?

Bakom dopingproblematiken ligger också att det för en liten, liten andel av idrottare finns nästan oändliga ekonomiska vinster att hämta – för den som blir bäst! Stjärnorna i fotboll, tennis, boxning, amerikansk fotboll med mera tjänar under några år så ofattbart mycket pengar att risken att misslyckas genom klumpig doping nästan ter sig svårförsvarbar.

Under 2017 deltog en grupp forskare och experter som var kritiska till aktuell dopingspolitik i International Network of Doping Research Conference och kom därifrån med en lista över kritik av WADA. Kritiken var nära hjärteroten i WADA:s uppdrag. Bland uttalandena märktes:

Den nuvarande totalförbudspolicyn fungerar inte

Förekomsten av doping är högre än vad testsystemet avslöjar

Högpresterande idrott kan inte skiljas från doping

Idrottare litar inte helt på systemet

Samhällets främjande av muskulär kroppslighet som ideal har lett till att doping blivit en allt större samhällsfråga

Denna konferens hölls mitt i Rysslands förestående avstängning från vinter-OS 2018 för upprepade dopingbrott. Allt har ytterligare urholkat tron ​​på WADA:s förmåga att hantera sådana frågor.

Förtroende och integritet från alla i organisationen är det stor risk att hela processen korrumperas. Det förtroendet och integriteten måste naturligtvis börja med själva WADA. Uppfattningen bland många idrottare är att WADA:s regler är förvirrande och komplexa, och att bedömningsprocessen är icke-transparant och bevaras för att endast ett fåtal skall kunna sköta frågorna – ”vanliga” idrottare, ledare, idrottsläkare, journalister med flera skall inte tro att de kan lägga sig i.

WADA:s lista över förbjudna ämnen har vuxit 100 procent under det senaste decenniet, vilket teoretiskt kan vara korrekt, men som gör muren mellan idrottsutövarna och WADA;S jurister alltför hög. Det finns också frågor om WADA har resurserna eller förmågan att testa för alla dessa saker, i en värld där vetenskapen kring många av ämnena och metoderna på listan ökar snabbt har roterats. Det finns dessutom substanser som är förbjudna men som förmodligen inte borde vara det, men som i princip aldrig ifrågasätts.

Många frågor inom dopingen hanteras fortfarande rörigt och belägna i en etisk gråzon där politik är viktigare än logisk stringens och moralisk kompass.

En lag som antogs av regeringen i Quebec, där WADA har sitt huvudkontor, ger WADA-tjänstemän immunitet från civilrättsliga stämningar. Man tenderar således att behandla idrott olika jämfört med andra delar av samhället, men det är viktigt att veta hur dessa institutioner kan hållas ansvariga. Detta har inte ens debatterats nämnvärt inom idrotten, men har hälsats av glädje av WADA:s tjänstemän och för mer mot auktoritära system än mot demokrati.

Större amerikanska idrottsgrenar – med undantag för mixed-kampsport och boxning, som har antagit USA:s antidopingsbyrås (USADA:s) regler – har utvecklats i en mer oberoende riktning under de senaste decennierna. Delvis tack vare kraften i kollektiva förhandlingar har stora idrottsligor som Major League Baseball och NFL (amerikansk fotboll) i allmänhet förhandlat fram lindrigare straff för första gången prestationshöjande narkotikabrott. NCAA har också en separat lista som anmärkningsvärt bland annat inkluderar koffein. Om spelaren fångas på att ta humant tillväxthormon i NFL får spelaren fyra matcher avstängd. Om spelaren ertappas med hGH av WADA, får spelaren fyra års avstängning. Generellt sett har de amerikanska ligorna mycket mildare straff och har mycket färre ämnen på sina listor. De amerikanska ligornas antidopings-policy bestäms emellertid i samarbete med deras idrottare, medan det ser sig fullständigt osannolikt att idrottare skulle kunna påverka vilka substanser WADA för upp på sin dopingklassande lista respektive vilka sanktioner som principiellt skall delas ut.

Det gäller att hitta en mellanväg mellan sport som riskerar att förvandlas till en “kemisk freakshow” och ett antidopingsprotokoll som är onödigt förvirrande och oförståeligt. Vad händer då om vi överger idén om “lika spelfält” och fokuserar mer på hälsa istället för prestationsförbättringar? Att skydda idrottares välbefinnande borde vara av största vikt inte minst eftersom det är tydligt att doping och korruption ofta går hand i hand. De lika villkoren är en vag abstraktion och antar någon form av “naturlig paritet”, vilket även utan doping är en chimär. Dessutom har idrottare så många andra prestationshöjande metoder att WADA-listan ibland tycks ha tappat sin logiska grund.

För att få reda på vad som är väsentligt prestationshöjande och väsentligt farligt krävs fler vetenskapliga studier. Dallas Mavericks ägare Mark Cuban har förespråkat exempelvis fler studier av mänskligt tillväxthormon för att avgöra vilka effekter det kan ha på prestation och återhämtning – trots att det funnits på WADA:s listor i alla tider är denna fråga ännu inte klarlagd. Listan med mer än 300 substanser borde kunna sorteras till något mer rimligt och förståeligt, och fokuserat på ämnen som är kända för att förbättra prestanda eller kan orsaka skada. Kanske skulle det vara bättre med en WADA-lista med bara ett 30-tal ämnen, men då med ämnen som vi vet kan förbättra prestandan på ett väsentligt sätt.

Är det troligt att detta händer? Förmodligen inte. WADA har alltför mycket att vinna på att vara oumbärlig, enskilda forskare vinner ära och forskningspengar på att intressera sig för små, små – kanske bara teoretisk – skillnader i prestationsförmågan och det kommer alltid att finnas idrottsutövare som söker efter den heliga pokal vars innehåll göra att de kan bli bäst.

Men nog borde det finnas en grundläggande diskussion om dopingen åtminstone!