BARN, IDROTT och DOPING 2.1

(Senast reviderad 2024-12-06)

BARN, IDROTT och DOPING

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

IOC:s uttalande om ungdomsidrott vid Olympiska spel

Med den uttalade pågående tillväxten av globala ungdomsidrotter förväntas möjligheterna för och deltagandet av ungdomsidrott på den internationella idrottsscenen, inklusive de Olympiska spelen, att öka. Ungdomsåren är dock en sårbar utvecklingsperiod som är inneboende dynamisk, med icke-linjära och asynkrona framsteg av fysiska, fysiologiska, psykologiska och sociala attribut. Dessa icke-samtida förändringar inom och mellan individer åtföljs av oregelbundna och oförutsägbara hot och hinder. Likaså är de uppenbara åldersbaserade kriterierna och den konventionella vägen för de ungdomsidrottare som anses vara kvalificerade kandidater för de olympiska spelen inte väl eller konsekvent definierade. Dessutom belyser de ostrukturerade och till stor del varierande policyerna och praxis inom de internationella idrottsförbunden specifika för ungdomsdeltagande behovet av att etablera en modern universell modell som skulle möjliggöra för elitungdomar att navigera längs en individualiserad hälsosam väg mot personlig, atletisk och idrottslig framgång.

Först granskade och sammanfattades de viktigaste utmaningarna som elitungdomar står inför och de relevanta bevisen som är grundläggande för att underlätta och stödja centrala aspekter av hälsa och välbefinnande, samtidigt som man stärker säker, hållbar och positivt engagemang under idrottslig och personlig utveckling och tävling. För det andra utvecklades och presenters en modern modell för elitungdomsidrottare som betonar en ungdoms-centrerad, praktisk ram med motsvarande riktlinjer och rekommendationer för att skydda hälsa och välbefinnande samtidigt som internationella idrottstävlingar hanteras säkert och fördelaktigt. En föreslagen evidensbaserad modell kommer att möjliggöra och stödja individualiserade vägar för hälsosamt, mångsidigt och hållbart positivt engagemang samtidigt som idrottslig framgång uppnås för ungdomar som tävlar eller siktar på att tävla vid världsledande internationella idrottsevenemang.

I konsensusuttalandet diskuteras doping mycket litet – man anger det uppenbart som självklart att unga inte skall vara i närheten av doping. Dock måste man inse att antidoping måste inkludera särskilda diskussioner avseende testning och bestraffning gällande protected persons.

IOC:s framtidsmål avseende ungdomsidrott under OS

Med den uttalade och pågående tillväxten av globala ungdomsidrotter förväntas möjlig-heterna för och deltagandet av ungdomsidrottare på den internationella sportarenan, inklusive de olympiska spelen, öka. Ändå är tonåren en sårbar period av utveckling, som är inneboende dynamisk med icke-linjär och asynkron progression av fysiska, fysiologiska, psykologiska och sociala egenskaper. Dessa icke-samtidiga förändringar inom och mellan individer åtföljs av oregelbundna och oförutsägbara hot och hinder.

Dessutom är de åldersbaserade kriterierna och den konventionella vägen för de ungdoms-idrottare som anses vara berättigade kandidater för de olympiska spelen inte väl eller konsekvent definierade. De otydliga och mycket varierande policys och praxis som finns inom de internationella idrottsförbunden gällande ungdomars deltagande understryker behovet av att skapa ett samtida universellt paradigm som gör det möjligt för elitungdoms-idrottare att navigera en individualiserad och hälsosam väg till personlig och idrottslig framgång.

För det första har vi granskat och sammanfattat de viktigaste utmaningarna som elitung-domsidrottare står inför samt relevant evidens som är grundläggande för att underlätta och stödja centrala aspekter av hälsa och välbefinnande, samtidigt som vi stärker en säker, hållbar och positiv medverkan under atletisk och personlig utveckling samt tävling.

För det andra har vi utvecklat och presenterar en modern modell för elitungdomsidrottare som betonar en barncentrerad, praktisk ram med tillhörande riktlinjer och rekommendationer för att skydda hälsa och välbefinnande, samtidigt som internationella sporttävlingar hanteras säkert och gynnsamt. Vårt föreslagna evidensbaserade paradigm kommer att möjliggöra och stödja individualiserade vägar för hälsosam, välbalanserad och hållbar positiv medverkan samtidigt som ungdomar uppnår idrottsframgång på internationella tävlingsarenor av världsklass.

Operation Refuge – WADA:s analys av dopning bland minderåriga

Sedan 2012 har det rapporterats 1518 positiva dopingtester mot 1416 minderåriga runt om i världen, där diuretika, stimulantia och anabola steroider varit de oftast påvisade substanserna. Detta har föranlett särskilda åtgärder från WADA:s sida.

De flesta barnidrottare (minderåriga) har den särskilda statusen som ”skyddade personer” enligt Världsantidopningskoden (WADC). Idrottare som är skyddade personer behandlas annorlunda än andra idrottare på grund av en förståelse för att, under en viss ålder eller intellektuell kapacitet, kan den skyddade personen sakna den mentala kapaciteten att förstå och uppfatta kraven i reglerna. En minderårig definieras av WADA:s regler som en person under arton års ålder.

Trots den speciella statusen för en skyddad person har de flesta antidopingorganisationer (“ADOs”) inte specifika policys för att hantera minderåriga i dopingsammanhang. Dessutom skiljer sig den uppskattade förekomsten av dopning bland minderåriga avsevärt mellan olika ADOs, liksom förståelsen för varför minderåriga begår dopningsbrott. Med utgångspunkt från denna verklighet inledde Världsantidopningsbyråns underrättelse- och utredningsavdelning (“WADA I&I”) år 2021 Operation Refuge – en bred analys och undersökning av dopning bland minderåriga. Resultaten gjordes offentliga den 24 januari 2024.

Under början av 2021 observerade WADA:s enhet för konfidentiell information (“CIU”) en ökning av konfidentiella rapporter om dopning bland minderåriga, inklusive idrottare som är yngre än tonåringar. Trots bristen på detaljer i många av dessa rapporter fanns det tillräckligt många fullständiga rapporter för att man kunde dra generella slutsatser. Operation Refuge granskade dopningsaktiviteter bland minderåriga med syfte att identifiera mönster av överträdelser, brister i styrning och eventuella strategier för att bättre hantera problemet med dopning bland minderåriga. Denna rapport redogör för information som samlats in genom intervjuer, dataanalys, en akademisk studie och öppen källforskning.

Följderna av ett positivt dopingtest

Ett av de främsta teman som framkom i intervjuerna var det djupa traumat som minderåriga upplevde efter ett positivt dopingtest och påföljande sanktioner. Minderåriga beskrev det trauma de själva eller en närstående kände när de stängdes av från sin idrott och blev avvisade av vänner eller familjemedlemmar, och hur denna avvisning ledde till betydande psykologiska påverkningar.

Ett annat tema som framkom var en känsla av isolering, vilket inte är förvånande med tanke på att många hade varit en del av en idrottsgemenskap under större delen av sin barndom. Separationen från idrottsgemenskapen tog sig uttryck exempelvis som att många visade tecken på depression (svårigheter att kliva upp ur sängen, utföra normala aktiviteter, gå i skolan och så vidare). Intervjuer med familjemedlemmar gav ett unikt perspektiv och belyste den frustration och det trauma som de inom minderåriges närmaste stödnätverk kände. Föräldrar och syskon uttryckte en känsla av att bli offer för rykten och insinuationer angående deras påstådda medverkan i överträdelsen. Vissa hade anklagats av andra föräldrar för att vara inblandade i sitt barns positiva test, vilket ledde till en känsla av svek och ytterligare isolering. I ett fall var påverkan så betydande att en förälder övervägde att ta bort sitt yngsta barn från idrotten av rädsla för att de skulle stigmatiseras för att vara syskon till en minderårig som hade testat positivt.

Tävlingshets

Samtliga minderåriga som intervjuades berättade om det stora trycket från tävlingsresultat och hur detta påverkade dem före, under och efter deras bestraffning. Trycket att kontinu-erligt uppnå bättre resultat påverkade direkt och indirekt också beslutet för vissa att använda förbjudna ämnen eller metoder.

En oroande berättelse kom från en kvinnlig minderårig som mindes det extremt höga trycket hon och andra kvinnliga idrottare kände från manliga tränare att hålla nere sin vikt. Detta tryck inkluderade en omöjlig förväntan att sakta ner pubertetens effekter eftersom puberteten tros påverka deras förmåga att tävla negativt.

Okunskap

Okunskapen om antidopingkunskap och utbildning var ett annat tema som framkom i intervjuerna. En minderårig beskrev att de inte visste att en återhämtningsmetod de fått ordinerad var en förbjuden metod. När minderåriga meddelades om deras dopningsöverträdelse, utlöste chocken en psykiska symptom som gjorde det svårt för dem att försvara sig på ett adekvat sätt.

Övergivenhet

En betydande aspekt som framkom i intervjuerna var känslan av övergivenhet som minderåriga kände efter ett positivt test och påföljande bestraffning. Vissa kände sig bortglömda och besvikna över bristen på kommunikation och stöd de påstod sig ha fått från sina antidopningsorganisationer (ADO:s).

Framtida lärdomar för antidopingorganisationerna

Alla diskussioner avslutades med en uppmaning till deltagarna att ge råd om hur ADO:s kunde förbättra systemet. Mycket av feedbacken fokuserade på behovet av bättre psykologiskt stöd, större hjälp med att navigera i antidopningsystemet och behovet av att minska det enorma trycket som läggs på minderåriga för att uppnå resultat.

Efter att ha hört minderårigas och deras stödnätverks perspektiv är det intressant att undersöka antidopningsadministratörernas perspektiv. I september 2022 skickade Operation Refuge en enkät till 41 ADO:s för att undersöka deras erfarenhet och syn på doping bland minderåriga. Mottagarna valdes utifrån olika kriterier, inklusive deras erfarenhet av dopningsöverträdelser med minderåriga, antalet minderåriga i organisationens registerade testpool (“RTP”), samt för att uppnå en bred geografisk och demografisk representation. Av de 41 ADO:s som inbjudits att besvara enkäten svarade 27 ADO:s (66 % svarsfrekvens).

Enkäten visade att majoriteten (66 %) av ADOs: inte trodde att dopning var utbrett bland minderåriga i deras land eller sport, och de flesta (78 %) ansåg att deras förmåga att testa minderåriga var problemfri. Många ADO:s rapporterade att minderårigas första kontakt med antidopningsystemet var genom tester, snarare än genom utbildning. Mindre än hälften (48 %) av antidopingorganisationerna hade minderåriga i sina RTP:s, och där de fanns var andelen minderåriga i RTP vanligtvis liten (mindre än 5 %). En femtedel av ADO:s (22 %) hade specifika policys för att hantera resultatshantering av minderåriga, medan ännu färre (15 %) hade policys och procedurer specifika för utredning av fall som involverade minderåriga. Av ADO:s som hade utrett fall med minderåriga rapporterade en tredjedel (33 %) ”störningar” från föräldrar som en faktor (till exempel vägran att lämna information eller ge falska uppgifter till skydd för minderåriga).

Information från databaser

Med tanke på den rådande åsikten bland ADO:s att dopning bland minderåriga inte var ett utbrett problem försökte Operation Refuge sätta in denna syn genom att undersöka relevanta datasatser. Mer specifikt undersökte Operation Refuge antalet dopningsöverträdelser begångna av minderåriga under de senaste 10 åren, samt underrättelser som implicerade minderåriga i påståenden om doping som hade mottagits av CIU via dess konfidentiella rapporteringsplattform, Speak Up, under de senaste fem åren.

Operation Refuge analyserade testdata från prover tagna från minderåriga under de senaste 10 åren.

Typ av test

Minderåriga testas främst under tävling (60 % av all) och är därför föjdaktligen dubbelt så benägna att fastna för dopning under tävling jämfört med utanför tävling. Länderna med flest minderåriga och flest prover tagna från minderåriga är Kina, Ryssland, Frankrike, Sydkorea, Tyskland och Kazakstan. Den yngsta minderåriga som testats var åtta år gammal.

Kön

En generell observation verkade kön vara en relevant faktor, där kvinnliga minderåriga ofta testades mer än sina manliga motsvarigheter, särskilt mellan 13 och 17 års ålder. Kvinnliga minderåriga testas mer än manliga inom idrotter som fotboll, cykling och tyngdlyftning, trots att det finns fler manliga tävlande än kvinnliga inom dessa idrotter.

Förbjudna substanser

Sedan 2012 har det rapporterats 1518 positiva tester från 1416 minderåriga. Diuretika som furosemid, stimulantia som metylfenidat och anabola steroider som metandienon var de mest upptäckta förbjudna ämnena hos minderåriga.

När det gäller kön var de fem mest upptäckta förbjudna ämnena hos kvinnliga minderåriga (i fallande ordning): furosemid, metylfenidat, meldonium, metandienon och terbutalin.

De fem mest upptäckta förbjudna ämnena hos manliga minderåriga (i fallande ordning) var: furosemid, metylfenidat, nandrolon, stanozolol och metandienon.

Idrott och land

Idrottsgrenar med flest rapporterade positiva tester hos minderåriga var (i fallande ordning): tyngdlyftning, friidrott och simning. De mest inblandade förbjudna ämnena i dessa idrotter var stanozolol, metandienon respektive metylfenidat. Länder med flest positiva tester rapporterade hos minderåriga var (i fallande ordning) Ryssland, Indien och Kina. De mest upptäckta förbjudna ämnena hos minderåriga från dessa länder var furosemid, nandrolon respektive clenbuterol.

I friidrott var stanozolol lika vanligt förekommande som erytropoietin. I Indien var stanozolol lika vanligt förekommande som nandrolon eller dess prekursorer.

Jämförande prevalens

Jämförelsevis producerar minderåriga en något lägre procentandel positiva tester än den allmänna populationen av andra idrottare. Under 2013 och 2020 testades minderåriga dock positivt något oftare än den allmänna idrottsbefolkningen.

Användningsmönster

Det observerades fyra fall där flera minderåriga inom samma sport producerade positiva tester från prover tagna samma dag under samma testuppdrag. Mer specifikt:

2012 testade fyra rumänska minderåriga inom boxning positivt för furosemid 2021 testade tre kinesiska minderåriga inom friidrott positivt för stanozolol

2022 testade två vitryska minderåriga inom konståkning positivt för furosemid

2023 testade två kazakstanska minderåriga inom tyngdlyftning positivt för ostarin

Regelverket kräver också automatisk utredning av stödpersonal för idrottare (“ASP”) vid varje dopningsöverträdelse som involverar en skyddad person eller ASP som har gett stöd till mer än en idrottare som har begått en dopningsöverträdelse. Operation Refuge kommer att säkerställa att de ansvariga myndigheterna för resultatshantering för de ovan nämnda fallen har uppfyllt den skyldigheten.

Bestraffningar

Inte alla positiva tester leder till en dopningsregelöverträdelse som avstängning. Mer specifikt har ungefär 80 procent av positiva tester (916 fall) lett till en någon form av straff sedan 2012. De uppskattade 20 procent av positiva tester (157 fall) som inte har resulterat i en bestraffning har avslutats av ”godkända” skäl, som exempelvis beviljad dispens.

Sporter med flest sanktionerade minderåriga var tyngdlyftning, friidrott och cykling. De mest inblandade förbjudna ämnena avseende minderåriga inom dessa idrotter var: stanozolol, erytropoietin respektive meldonium.

Substanser som generellt sett oftast resulterade i en någon form av bestraffning var furosemid och metandienon. Särskilt noterbart är att furosemid alltid upptäcks ensamt. Det innebär att när furosemid påvisas är det låg sannolikhet för andra förbjudna ämnen i provet. (vilket stärker skälet till att vätskedrivande mediciner förbjuds: de kan hindra exempelvis anabola steroider att utsöndras med urinen).

Den yngsta minderåriga som sanktionerades för en dopningsöverträdelse var 12 år gammal.

Visselblåsares misstankar

Mellan 2018 och 2023 mottogs 58 konfidentiella rapporter som implicerade via WADAs konfidentiella rapporteringsplattform, Speak Up. Analys av dessa avslöjanden visade att majoriteten hade sitt ursprung i Ryssland och Indien, och att de mest rapporterade idrotterna globalt var simning och friidrott. Noterbart är att inga Speak Up-avslöjanden mottogs från Kina – ett land med en av de högsta frekvenserna av dopningsöverträdelser bland minderåriga. Även om detta kan bero på att den kinesiska antidopningsbyrån har sitt eget konfidentiella rapporteringssystem kan det också indikera ett behov av att WADA bättre marknadsför sitt Speak Up-program inom Kina.

Forskningsöversikt

Som en del av sin bedömning granskade Operation Refuge den akademiska forskningen och litteraturen om dopning bland minderåriga. Dock fvisade det sig att mycket av den forskningen fokuserade på etiska övervägandena kring tester och begreppet ”informerat samtycke”, snarare än några substantiella utforskningar av varför minderåriga begår dopningsöverträdelser.

En studie från 2014 som beställdes av Frankrikes idrottsministerium identifierade (genom en omfattande intervju) att en idrottsmans beslut att använda förbjudna ämnen påverkades av ett komplext system av påtryckningar och incitament både på idrottaren och deras stödnätverk (föräldrar, tränare, idrottsadministratörer).

En akademisk studie från 2021 undersökte skyddet för en minderårig som är föremål för en dopningrelaterad utredning. Den studien drog slutsatsen att medan tillräckliga skydds-åtgärder fanns för minderåriga som är föremål för en utredning för ett positivt dopingtest, fanns det en uppenbar brist på skydd för minderåriga som är föremål för en utredning för en dopningsöverträdelse av annat slag, till exempel innehav av dopingpreparat.

Översikt från öppna källor

För fullständighetens skull genomförde Operation Refuge en översikt rörande de mest betydande fallen som påstås implicera minderåriga i dopning under de senaste tio åren. Denna översyn identifierade de mest förekommande idrotterna där dopning bland minderåriga rapporterades i media som vattenidrott, gymnastik, tyngdlyftning, cykling och konståkning. Den intensiva globala medieuppmärksamheten kring fallet med ett positivt test rapporterat mot en minderårig vid de olympiska vinterspelen 2022 belyser det enorma tryck minderåriga kan uppleva när de testar positivt vid en internationell tävling. Noterbart är att det fallet ledde slutligen till en ändring av den idrottens minimiålder för deltagande i högprofilerade tävlingar.

Åtgärder som en följd av rapporten

WADA skall tillse att den här refererade rapporten får stor spridning både inom och utom WADA. WADA inledde också den 20 november 2023 en riktad kampanj i sociala medier med syfte att öka medvetenheten bland unga människor i hela Europa om användningen av anabola steroider.

WADA har också gjort betydande förändringar i hur dess avdelning för underrättelse och utredning prioriterar anklagelser som involverar minderåriga.

Med stöd av resultaten uppmanar WADA alla inom antidopninggemenskapen att ompröva hur de stödjer, utbildar och skyddar minderåriga när de navigerar genom sina idrottskarriärer, antidopningsystemet och hur de stänger av eller tillrättavisar minderåriga som lämnat positiva dopingprov.

PSYKOLOGISKA OCH SOCIALA FAKTORER AV BETYDELSE

Ålder eller mognad som utgångspunkt för bestraffning inom idrotten

Vid olympiaderna i det gamla Grekland, där bara pojkar och män fick delta, behövde inte deltagarna bevisa sin ålder utan domarna skulle ”tro på sina ögon och använda sitt sunda förnuft” för att avgöra åldern på de tävlande. Pojkarna som skulle tävla skulle var minst 12 och högst 18 år gamla, men exempelvis långväxta pojkar under 12 års ålder kunde också få tävla. På samma sätt kunde domarna placera upp en färdigvuxen yngling som ännu inte fyllt 18 år till männens tävlingar.

I de nuvarande reglerna (1 januari 2023) för olympiska spel anges det i paragraf 42 att det inte finns några åldersgränser utöver de som varje internationellt förbund har uppställt och som godkänts av Internationella Olympiska Kommittén. Således gäller olika åldersregler för olika idrotter. Fäktning har således 13 år som gräns, taekwondo och bob har 14 medan exempelvis brottning, cykling och tyngdlyftning har en 17-årsgräns. Internationella Friidrotts-förbundet (World Athletics) har 20-årsgräns för vissa uthållighetsidrotter. Den olympiska rörelsen håller också en ”ungdomsolympiad,” Youth Olympic Games (YOG),” som kan tas som ett tecken på att den Olympiska rörelsen förstått att åldern har betydelse inom idrotten –YOG har en undre åldersgräns på 15 år och en övre på 18. Det innebär att i ett flertal idrottsgrenar kan idrottarna vara med i både YOG och OS, men i några grenar faktiskt enbart i OS.

För de unga idrottare som genom dessa regler blir uteslutna kan reglerna te sig orättvisa och godtyckliga, men de kan inte kallas för oetiska eftersom det inte finns något ”rätt” och något ”fel” i dessa avseenden.

Det finns flera skäl till att ha nedre åldersgränser för idrottsutövare. Exempel på detta är att inte utsätta de yngre för orimligt stor risk för skador (särskilt i kontaktidrotter) och att inte utsätta de unga för alltför stora prestationskrav under ungdomsåren. Detta stämmer dock dåligt med antidopingreglementets strict liability som håller alla ansvariga ur doping-hänseende oavsett ålder.

Svårigheten med dopingansvaret hos unga idrottsutövare är i första hand att det sällan är möjligt att fastställa vem som tagit initiativet till dopingen respektive vem som har möjliggjort den:

En omogen idrottsutövare som inte kan förstå riskerna av en bestraffning

En ung men väl kalkylerande idrottsutövare som tagit risker

En vuxen tränare eller annan ledare som kalkylerat dopat den unge idrottsutövaren utan dennes vetskap eller medgivande eller genom en vuxen människas övertalande

Tränaren och den unge idrottsutövaren i samråd

Eftersom skuldfrågan således oftast blir oklar, är det också svårt att utforma regler som kan ge straffnedsättning vid påvisad doping; i scenarierna ovan måste ju straffen av etikskäl bli olika. Kanske måste man återgå till de antika olympiadernas regler och låta ”kloka män” bestämma om en ung dopad individ haft förstånd nog att förstå konsekvenserna av sitt handlande. En sådan regel skulle vara svår att upprätthålla – men inte omöjlig.

Motivation för doping hos idrottsungdomar

I en tjeckisk studie undersöktes vilka motiv idrottsungdomar har för att dopa sig respektive att inte dopa sig.

1 035 idrottande tjeckiska ungdomar (genomsnittsålder 16 år) svarade på en enkätstudie om:

Målet med individens idrottande

Vilka inre och yttre faktorer som påverkade motivationen

Moralfaktorer i sport i allmänhet (tillåtande attityd till fusk)

Dopingintentioner

Eventuell erfarenhet av egen doping

I den modell man gjort för att analysera antidopingmotivation kunde 59 procent av inten-tionen att dopa sig förklaras. Starkast (18 procent) var eventuella egen erfarenhet av doping. I modellen var resultatinriktning associerat med den egna inre motivationen medan uppfatt-ningen om det egna jaget var associerat med yttre påverkan. Den inre motivationen var negativt associerad med viljan att fuska och motivationen att inte dopa sig. Det var bara de som kunde acceptera ett visst fuskande som hade en positiv korrelation till dopingintentioner, vilket i sin tur låg till grund för egna erfarenheter av doping.

Författarna drog slutsatsen att om fokus hos ungdomar ligger på resultat och att jämförande av egna resultat med andras kommer att öka risken för framtida doping.

Psykologiska faktorer kopplade till doping bland tonåringar

Ungdomsidrottare kan anses vara särskilt sårbara för missbruk av prestationshöjande substanser (PED:s). Ur ett hälsoperspektiv löper ungdomsanvändare hög risk för biverk-ningar av PED:s, såsom anabola steroider. Ur ett psykologiskt perspektiv är ungdomar särskilt mottagliga för sociala påtryckningar och förväntningar kring idrottstävlingar och fysiskt utseende, och de tenderar att delta i riskfyllt beteende med potentiellt skadliga långtidseffekter. En stor internationell metaanalytisk studie visade att cirka 3-7 procent av pojkar och 1-2 procent av flickor rapporterade aktuell eller tidigare användning av anabola steroider. Andra nationella undersökningar har funnit att, beroende på använd metodologi, 2-11 procent av ungdomar rapporterade tidigare eller aktuell användning av PED:s.

Ett antal beteendemässiga och psykologiska faktorer har kopplats till PED-missbruk hos ungdomar. Ungdomar som använder PED:s rapporterar mer positiva attityder till doping, visar högre nivåer av moraliskt bortkopplat beteende gentemot doping och uppfattar större godkännande av dopingmissbruk från andra människor. De rapporterar också lägre självförtroende och lägre status i sin kamratgrupp, samt upplever högre nivåer av ångest, oftare depression, lägre självreglering och en mer frekvent användning av andra beroende-framkallande substanser som alkohol, tobak och narkotika. Ungdomar som använder PED:s upplever också oftare ätstörningar och ägnar sig åt andra typer av riskbeteende, som skolfrånvaro och medlemskap i våldsamma grupper.

Två huvudsakliga motivationsfaktorer för ungdomars användning av PED:s har diskuterats i litteraturen. För det första använder ungdomar PED:s för att uppnå fysisk attraktivitet, vilket verkar vara en särskilt dominerande drivkraft bland ungdomsidrottare som inte deltar i tävlingsidrott. Till exempel observerades att en majoritet av ungdomar som använde PED:s huvudsakligen strävade efter en “bättre kropp”, med det primära målet att bygga muskler och minska kroppsfett. Trots att mer än hälften av deltagarna rapporterade biverkningar från substanserna (som akne, håravfall, depression och sexuella störningar) insisterade de på att fortsätta använda PED:s för att förbättra sitt fysiska utseende. För det andra använder ungdomsidrottare PED:s för att uppnå en konkurrensfördel och lyckas i idrottstävlingar. Det verkar som att fokus på seger och framgång i tävlingar har blivit en dominerande diskurs även inom ungdomsidrotten, vilket har ökat förekomsten av problematiskt beteende såsom fusk och doping. Motivationsorienteringar som betonar konkurrensprestationer och “att vinna till varje pris” har kopplats till positiva attityder till doping såväl som till dopingsbeteende. Trots att ungdomsidrottare generellt rapporterar negativa attityder till doping erkänner de ibland att de skulle vara villiga att använda PEDs för att utveckla sina professionella idrotts-karriärer.

Flera forskningsstudier har föreslagit att attityder till doping, intentioner att dopa och faktiskt dopingmissbruk påverkas signifikant av idrottsmotivation, det vill säga de subjektiva anledningarna till varför idrottare deltar i idrott påverkar beslutet att använda PED:s. Det finns dock vissa begränsningar i den aktuella forskningen om förhållandet mellan idrottsmotivation och doping. Trots ett nyligen ökat intresse för detta forskningsområde är studier som fokuserar på relationen mellan idrottsmotivation, dopingrelaterade attityder, intentioner och beteende hos ungdomar fortfarande begränsade. Dessutom har vissa studier undersökt relativt små urval inom utvalda idrotter, vilket ytterligare begränsar generaliserbarheten av de nuvarande fynden. Slutligen har det funnits krav på en mer noggrann implementering av sammanhängande teoretiska ramar i dopingforskningen, vilket skulle möjliggöra en bättre förståelse av de psykologiska processerna bakom dopingsbeteende hos ungdomar. För att hantera dessa begränsningar var denna studies primära mål att ytterligare utforska det motivationsmässiga perspektivet på doping hos ett stort urval av tjeckiska ungdomsidrottare som deltar i tävlingsidrott.

Studien inkluderade 1 035 ungdomar som deltog i tävlingsidrott från alla regioner i Tjeckien (medelålder = 16 år). Respondenterna fyllde i en serie frågeformulär för att utvärdera deras målorienteringar (uppgiftsorientering, egoorientering), idrottsmotivation på olika nivåer av självbestämmande (inre motivation, extern reglering, amotivation), moraliska attityder till idrottstävlingar (acceptans av fusk, att hålla seger i proportion, attityder till doping), dopingintentioner och dopingsbeteende. En strukturell ekvationsmodell användes för att testa relationerna mellan motivationsvariabler, attityder, intentioner och dopingsbet.

Analyserna visade en god överensstämmelse med en föreslagen modellen, som förklarade 59 procent av variansen i dopingintentioner och 18 procent av variansen i dopingsbeteende. Inom modellen var uppgiftsorientering positivt associerad med inre motivation och lägre amotivation, medan egoorientering var positivt associerad med extern reglering och amotivation. Vidare var inre motivation positivt kopplad till att hålla seger i proportion och negativt kopplad till acceptans av fusk och attityder till doping; de mindre självbestämda formerna av motivation visade motsatta relationer. Dock var det endast acceptans av fusk och attityder till doping som hade samband med dopingintentioner, vilket i sin tur förutspådde dopingsbeteende.

Resultaten ger ytterligare bevis för att idrottsmotivation utgör en psykologisk variabel som bör beaktas i antidopingpolicys, program och interventioner riktade till ungdomar. Motivation var kopplad till attityder relaterade till doping och medlade delvis effekten av målorienteringar i detta sammanhang. Utifrån dessa resultat kan vi hävda att ett fokus på inre glädje, självrefererade framgångskriterier och självförbättring kan kopplas till mer negativa attityder till doping och fusk, lägre dopingintentioner och mindre frekvent dopingsbeteende. Däremot verkar betoning på tävling, jämförelse med andra och extern motivation vara kopplade till motsatta resultat.

ETIK

Etikfrågor sedan idrottsutövare under 18 år fällts för doping vid OS

Det finns en omfattande litteratur som diskuterar lagenliga, etiska och filosofiska aspekter på doping hos vuxna, varvid man då utgår från den vuxna människans möjligheter och rättigheter att bestämma över sin egen kropp. Trots att det finns väl dokumenterat att doping förekommer också i yngre åldrar, är doping och bestraffning av doping i dessa åldersgrupper föga diskuterat i litteraturen.

Det är emellertid sedan 2010 dokumenterat att det görs systematiska dopingtester exempelvis i Youth Olympic Games (YOG) för idrottande ungdomar 15–18 år gamla och att de som då ertappas som dopade utreds och behandlas på samma sätt som de över 18 år. Ett annat exempel är den rumänska gymnasten Andreea Răducan som blev av med en guldmedalj i mångkamp vid OS i Sydney 2000 efter att ha fått en medicin mot förkylning innehållande pseudoefedrin av lagläkaren.

I IOC:s exekutivkommitté satt vid Răducans avstängning läkaren Jacques Rogge (han framröstas som president för IOC senare samma år), som då yttrade: “This is one of the worst experiences I have had in my Olympic life. Having to strip the gold medal from the individual gymnastic champion for something she did not intentionally do is very tough. But the rules are the rules.” CAS generalsekreterare fyllde i med uttalandet: “The panel is aware of the impact of its decision on a fine, young, elite athlete.”

Răducans diskvalifikation kan liknas vid den 16-årige amerikanska simmaren Rick DeMont, som vid OS 1972 blev av med sin guldmedalj på 400 meter frisim efter att han testat positivt för efedrin. Det var väl känt att den förbjudna substansen var en del i simmarens astmamedicin, och att det var lagläkaren som hade gjort fel som inte på förhand anmält användningen av astmamedicinen.

Ytterligare en spektakulär dopingdom drabbade den ryska 15-åriga konståkerskan Kamila Valieva, som i Beijing-OS testade positivt för trimetazidine, där ett försenat svar från det svenska dopinglaboratoriet ytterligare komplicerade situationen. Det är ytterst osannolikt att hon själv tagit ställning för att ta preparatet för att förbättra sin prestation

I WADA:s regler finns en särskild paragraf om “protected persons”, vilka definieras som elitidrottare under 16 år, eller under 18 år om det rör sig exempelvis om personer som inte har full mental kapacitet, vilket då visas av att de skulle dömas av särskilda lagar i sitt hemland i civil domstol.

Av reglerna framgår också att en dopingavstängning av en ”protected person” inte behöver offentliggöras på det sätt som när det gäller vuxna elitidrottare – men hindrar å andra sidan inte minderårigas avstängningar från att publiceras av media om proportionen mellan brott och straff är rimlig.

Diskussionen efter Kamila Valievas avstängning kom snart att fokusera på hennes kontroversielle coach, Eteri Tutberidze, i synnerhet och lagledningen och andra medhjälpare i allmänhet. Det är så uppenbart att unga människor inte kan fatta informerade beslut om komplicerade frågor som dopingsvärde gentemot lagliga och etiska betänkligheter, samtidigt som det förefaller osannolikt att unga, hårdtränande personer ens skall ha praktiska möjligheter att själva införskaffa effektiva dopingpreparat. Därutöver kan direkt eller indirekt tvång förekomma, liksom att exempelvis föräldrar kan ha synpunkter som den unge idrottsutövaren vare sig kan eller vill sätta sig över.

Diskussionen aktualiserar två etikfrågor;

Skall en minderårig som tar en medicin som ordinerats av den läkare hon hänvisats till bli straffad om medicinen visas vara dopingklassad?

Hur skall man kunna undvika exempelvis att en lagläkare eller annan ledare kan ge en minderårig dopingklassad medicin med vetskapen att den unge kommer att få ett lägre straff om tilltaget upptäcks?

Därutöver bör man ifrågasätta om grunden för dom efter brott mot dopingregler bör vara samma för ungdomar som den är för vuxna.

Vilken möjlighet har en ung idrottare att ta självständiga beslut om doping?

Det är uppenbart för en svensk på 2000-talet att barn och ungdomar inte kan behandlas som vuxna beroende på somatiska och psykologiska faktorer hos de unga, men också på grund av exempelvis sociologiska förhållanden. Avseende doping är det dessutom klart att dopingklassade preparat kan ha andra verkningar och biverkningar på yngre jämfört med vuxna.

Ett särskilt problem avseende lagar och regler är då att det biologiskt inte finns någon skarp biologisk gräns mellan ungdom och vuxenhet. FN har en Convention on the Rights of the Child som definierar barn som “under 18.” WADA sätter 16 år som en gräns för “protected persons” och kallar alla under 18 för “minors.” Det finns också i flera idrottsgrenar särskilda regler för hur övergång mellan olika idrottsklubbar kan ske för barn och ungdomar, men med varierande åldersgränser och ibland långt under 16. Ur strikt biologisk synvinkel kan det också uppmärksammas att en tidigt utvecklad 14-åring kan vara mer utvecklad än en 20-åring som utvecklats sent – biologiskt finns det alltså en begränsad grund för att anpassa reglerna efter kronologiska åldrar (men det finns å andra sidan inget bättre alternativ).

Det finns en rad kända idrottsutövare i OS-sammanhang som varit uppseendeväckande unga:

Fu Mingxia (Kina) var 10 år då hon vann guld i simhopp i Barcelona 1992

Aileen Riggen (USA) var 14 år då hon vann olympiskt guld i simhopp i Antwerpen 1920

Sonja Henie (Norge) var 11 år i sin första start i OS i konståkning i Chamonix 1924

Nadia Comaneci (Rumänien) var 14 är när hon fick 10 poäng av 10 möjliga vid OS i Montreal 1976

Michael Phelps (USA) var 15 år när han första gången deltog i OS, Sydney 2000

Jane Cederqvist (Sverige) var 15 år då hon tog silver vid Rom-OS 1960 på 400 meter frisim – hon avslutade sin simkarriär vid 16 års ålder (!)

Kamila Valieva (Ryssland) var 15 år när hon avstängdes för doping i Peking-OS i 2021 i konståkning.

Cecilia Colledge (Storbritannien) tävlade i Lake Placid 1932 vid en ålder av 11 år och 73 dagar i konståkning.

Nils Skoglund (Sverige), tävlade 14 år gammal i simhopp i Antwerpen 1920

Kim Martin (Sverige), hockeymålvakten, var 15 år i Salt Lake City 2002.

Yun.Mi Kim (Sydkorea) är den yngsta medaljören i ett vinter-OS sedan hon vann shorttrack i Lillehammer 1994.

Dimitrios Loundras (Grekland) är yngste medaljören i den olympiska historien och vann vid 10 års ålder vann brons i gymnastik (dubbelbarr) i de första olympiska spelen 1896 i Aten.

Med ovanstående som bakgrund är det uppenbart att den åldersgräns man satt vid 18 som legal gräns för vuxenhet i de flesta länder dåligt stämmer överens med fysisk prestations-förmåga åtminstone hos vissa personer. Viktigast – när doping hos yngre diskuteras – är emellertid vilken autonomi personer i 15–17 års ålder har.

Man kan från filosofisk synpunkt hävda att varje människa har rätt att använda sin kropp så som den vill (inklusive doping) så länge personens rätt inte går ut över andra, vilket den då skulle göra om doping tilläts i tävlingssammanhang. Emellertid bör man också ta i beaktande i vilken grad vederbörande kan värdera riskerna som man utsätter sig för, dels genom den egna kognitiva förmågan, dels genom den kunskap och erfarenhet som vederbörande har. Utöver det bör man exempelvis i idrott beakta de moraliska principerna, vilket kan vara svårt när det gäller ungdomar som kan ha en diskrepans mellan vad de tror att de bör säga och vad de verkligen upplever som rätt och riktigt. Autonomin kan således för den unge vara mer situationsbetingad än för den vuxne, som därmed kan ha en mer generell autonomi. Rent generellt är barnen således alltid mindre autonoma, och borde därför inte förväntas ha samma beslutskapacitet – exempelvis avseende doping – som vuxna.

Det är således klart att den unge idrottaren – exempelvis i förhållande till doping – har en mindre kapacitet att ta självständig ställning samtidigt som det är uppenbart för den unge att underkasta sig tvång, att inte säkert veta vad som verkligen är bäst för den egna individen och att ett sökande av den egna identiteten kan leda till ologiska beslut. Inom idrotten är det också uppenbart för den unge att han eller hon måste underkasta sig tränarens/lagledarens och föräldrarnas paternalistiska beslut för att kunna fortsätta inom idrotten, vilket både kan göra det lätt och svårt att stå emot doping.

Etiköverväganden avseende idrottande ungdomars ansvar vid doping

När en polsk 12-åring, Igor Wlilko, testade positivt för den förbjudna substansen niketamid dömdes han av det Internationella Bilsportförbundet (pojken tävlade i bilsport trots sin ålder) till en tvåårig avstängning (det ansågs sannolikt att han fått i sig substansen från en ”energy bar”). När fallet avgjordes i CAS sänktes visserligen straffet från 24 till 18 månader eftersom straffet varit “excessive and disproportionate” men det underströks också att det inte finns någon nedre åldersgräns för antidopingregler. Hans advokat uttalade då “He was very famous in Poland and, 1 day after, he was a criminal child.”

Just detta rykte om att vara en regelbrytare – en person där allmänheten har rätt att ha betänkligheter avseende moralen – är något som riskerar att i idrottssammanhang följa med en dopingavstängd livslångt. För den som avstängts vid ung ålder kan det dessutom resultera i ett avstående från idrott för all framtid respektive en negativ syn på sig själv under en känslig del av uppväxten.

Rent regelmässigt kan en till synes banal eller kortvarig avstängning vid låg ålder dessutom ligga personen till last vid nya dopingavstängningar många år senare eftersom ”återfall” renderar fördubblad avstängningstid.

Om en minderårig blir påkommen med doping måste man dock ifrågasätta vem som i moralisk mening har gjort fel, och vem som på den grunden borde bli juridiskt straffad. Naturligtvis finns det ungdomar som övervägt dopar sig, men i en stor andel av fallen har man rätt att utgå från att de blivit lurade eller inte kunnat korrekt förstå de långsiktiga effekterna – och farorna – av sitt handlande. Exempelvis kan det vara lätt att inse att en ung människa som av något skäl inte vill ta en dopingtest knappast kan förstå att vederbörande kan bli avstängd från idrott under lång tid. Barnets värld i skolan ser inte ut som inom antidopingen där det finns föga rum för enbart förlåtelse. I dessa fall borde det kanske till och med vara så att det är vårdnadshavarna som skulle bestraffas för dopingen och inte den unga idrottsutövaren. Det måste då dock erkännas att de juridiska delarna i en sådan process sannolikt skulle vara svåra.

Å andra sidan är det svårt att se hur man skulle kunna stävja doping bland minderåriga om inte WADA:s regler för tester och eventuella bestraffningar användes.

Det är således intressant att se de skillnader som ställs på barns kapacitet att bestämma – eller att inte klara av att bestämma – i samhället i stort och i den lilla del av samhället som utgörs av antidoping.

Skyddet av barn vid utredning av ett dopingregelbrott

Idrotten har ett intresse av att hålla en jämn spelplan för alla deltagare, vilket görs genom att all idrottare tävlar med samma idrottsregler. Detta gäller även minderåriga idrottare när de tävlar på hög nivå inom sin idrott. Idrottens självständighet inom disciplinära frågor gör det möjligt för dem att initiera idrottsutredningar också mot minderåriga idrottare som påstås ha överträtt idrottsregler, inklusive de som rör dopning. Barnkonventionen öppnades för underskrift den 20 november 1989, och är numera en del av svensk lag. Därför kräver den unga idrottarens sårbarhet tillräckligt skydd och säkerhetsåtgärder också vid idrottsut-redningar. Syftet med denna artikel är att undersöka lagligheten av interna idrottsutrednings-förfaranden mot minderåriga avseende dopning. I synnerhet analyserar den om det är legitimt och rimligt att använda utredningsåtgärder som ingår i reglerna för idrottsliga myndigheter mot minderåriga idrottare med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

Unga elitidrottsutövare är inte ovanliga

Boris Becker och Maria Sharapova vann båda sin första Wimbledontitel vid 17 års ålder. Den finländska backhopparen Toni Nieminen var 16 år när han vann två olympiska guldmedaljer vid de olympiska vinterspelen 1992 i Albertville. Den yngsta idrottaren som tävlade vid de olympiska spelen i Rio 2016 var Gaurika Singh, en 13-årig simmare från Nepal.

Dessa idrottare har en sak gemensamt: de tävlade alla på den högsta nivån inom sina idrotter i mycket ung ålder. Termen ”minderårig” definieras generellt som en person under 18 års ålder. Denna definition accepteras också brett inom den organiserade idrottsvärlden, vilket framgår exempelvis av Artikel 19(1) i FIFA:s regler om status och överföring av spelare (‘RSTP’). För att vara berättigade att tävla både i junior- och vuxenklasser på nationell och internationell nivå måste minderåriga acceptera idrottsreglerna för sina respektive idrottsföreningar. När ett anställningskontrakt eller en idrottsavtal/licensavtal (nedan kallat ”anmälningsformulär”) har undertecknats är minderåriga idrottare i princip bundna av samma idrottsregler som sina vuxna konkurrenter. Strävan att bekämpa doping och manipulation av idrottsevenemang kräver också att unga idrottare utsätts för samma stränga regler när det gäller idrottsutredningar. Inom sin disciplinära autonomi, som garanteras enligt nationella konstitutionella lagar eller artikel 11 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (ECHR), kan idrottsorgan inleda idrottsutredningar mot minderåriga idrottare som påstås ha överträtt idrottsreglerna.

Idrottsföreningar kan därför vidta alla nödvändiga åtgärder för att samla in information med avseende på anklagelserna. Förutom fysisk deltagande i förhör kan minderåriga också ha skyldigheten att ge full tillgång till all slags personinformation och dokumentära bevis, inklusive mobiltelefoner, e-post, SMS och WhatsApp-konversationer samt hälsojournaler. Utredningen och åtal mot påstådda idrottsbrott mot minderåriga kan inte bara vara i idrottsföreningarnas intresse. Unga och sårbara idrottare måste också skyddas mot giriga tränare, tjänstemän och till och med föräldrar som prioriterar framgång framför välbefinnande och hälsa hos minderåriga. Detta kan exemplifieras av det nyligen chockerande exemplet på barnadopning i Thailand. I den tyska dokumentären ”Hemlig dopning – lyftets herre” som sändes på den tyska TV-kanalen ARD spelades den thailändska kvinnliga tyngdlyftaren Rattikan Gulnoi, olympisk medaljör från de olympiska spelen i London 2012, in när hon avslöjade doping av idrottare så unga som 13 år. Hon berättade också för reportrarna att tränare och tjänstemän antingen var medvetna om eller ansvariga för denna praxis. Men enligt henne “brydde sig de ansvariga i förbundet varken om hennes hälsa eller om hälsan hos andra idrottare.”

Det thailändska exemplet kanske inte är en isolerad händelse inom internationell idrott. Ett annat tydligt exempel på sårbarheten hos unga idrottare finns inom tennisens värld. På grund av de höga kostnaderna och låga prispengarna i andraklassens tennistävlingar, såsom ATP Challenger Tour eller ITF Future Tour turneringar, löper unga idrottare högre risk att lockas till att delta i matchfixning. Organiserade brottsgrupper och vadslagningskretsar är väl medvetna om sårbarheten hos unga tennisspelare, så det är vanligt att dessa brottsgrupper och kretsar närmar sig dem och ber dem att förlora en match mot betalning eller andra förmåner. Unga idrottare kan acceptera detta erbjudande för att göra vad som krävs för att nå toppen. Emellertid måste sårbarheten och oerfarenheten hos unga idrottare beaktas vid bedömningen av legitimiteten i sportutredningar mot minderåriga. Med andra ord kräver sportutredningar mot ungdomsidrottare tillräckliga skyddsåtgärder, som måste balanseras med idrottsförbundens intressen av att utreda och åtala påstådda idrottsmissöden hos unga idrottare.

Forskning om den juridiska situationen för unga människor inom idrottsvärlden är inte helt ny. Tidigare akademiska arbeten har dock generellt behandlat mer allmänna – men lika viktiga – frågor om skyddet av minderåriga inom sport, inklusive skydd mot sexuellt och fysiskt övergrepp samt människohandel. I dessa fall måste unga idrottare skyddas mot förövare som kan sätta minderåriga idrottares liv i fara. En mycket mindre diskuterad fråga är skyddet av unga idrottare som är utsatta för utredningar av regelbrott. I sådana förfaranden betraktas unga idrottare generellt som misstänkta snarare än offer. Med andra ord är minderåriga idrottare de som anklagas för att ha begått en överträdelse av idrottsregler och som därför bör ställas till svars. Skydd, i detta sammanhang, innebär förebyggande av fysiska, mentala eller juridiska påföljder för minderåriga.

Utredningar av regelbrott visavi konfidentialitet

Många idrottens styrande organ har införlivat specifika enheter i sin interna struktur för att förebyggande avvärja bedrägligt beteende inom idrotten eller repressivt undersöka överträdelser av idrottsregler begångna av sina medlemmar. Förutom skapandet av interna utredningsorgan ger den konstitutionellt skyddade friheten att internt organisera också idrottsföreningar rätten att genomföra interna idrottsutredningar av överträdelser av deras idrottsregler. I sin tur är idrottare tvungna att acceptera dessa idrottsregler om de vill delta i organiserad idrott på grund av principen om en plats inom internationell idrott.

I dopingrelaterade ärenden genomförs utredningar enligt Artikel 5.1.1 i WADA-koden. Det är nödvändigt att från början skilja mellan fall med ett positivt dopingtest och fall som grundar sig på information av annan art. I det första fallet har idrottare skyldighet att delta i doping-kontrollprocessen genom att lämna urin- eller blodprover på begäran av det ansvariga antidoping-organet, inklusive internationella idrottsförbund och arrangörsorganisationer för stora evenemang. Idrottare som ingår i så kallade registrerade testpooler har en ytterligare skyldighet att lämna information om sin vistelseort. I situationer där analysen av dopingprovet avslöjar en förbjuden substans måste idrottaren informeras om att misstanke väckts genom dopingprovet, rätten att begära analys av B-provet och möjligheten att ge förklaringar angående vad som hittats i dopingprovet.

I fall utan ett positivt dopingtest måste idrottsförbund samla in information och bevis för att uppfylla sin bevisbörda avseende en ADRV (”ett regelbrott”) enligt Artikel 3.1 i WADA-koden. I denna situation kan de inte dra nytta av det strikta ansvarsstandard som omfattas av Artikel 2.1 och Artikel 2.2 i WADA-koden16, vilket innebär att enbart närvaron av en förbjuden substans i idrottarens kropp generellt utgör en ADRV, oavsett avsikt, skuld eller försummelse från den berörda idrottspersonens sida. Följaktligen måste idrottsförbund ta till andra åtgärder för att framställa övertygande bevis för att bevisa en ADRV. Till exempel kan idrottsförbund kalla en idrottare till ett internt förhör. Baserat på de regler som idrottare har underkastat sig har idrottsförbund också rätt att ta till vissa tvångsåtgärder. Till exempel dikterar reglerna för World Athletics, det internationella styrande organet för friidrott, att vid skriftlig begäran från chefen för Athletics Integrity Unit (AIU) måste idrottare och andra idrottspersoner vara skyldiga att lämna all slags personlig information till AIU och, slutligen, idrottsförbundet.

Idrottsregler som ger idrottsförbund rätt att kräva personlig information för utredningssyften är uppenbarligen till nackdel för den påstådda idrottaren och påverkar därmed hans eller hennes individuella rättigheter enligt nationell och internationell lagstiftning. Till exempel kan användningen av personlig information utgöra en kränkning av personlighetsrättigheter som eller en överträdelse av den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR). Dessutom, med hänsyn till exempelvis domarna i fallen Mutu och Pechstein, kan det hävdas att internationell mänsklig rätt är tillämplig på monopolistiska idrottsförbund – trots deras privata natur – om idrottare har accepterat idrottsregler på tvingande basis. I så fall utgör idrottarens obligatoriska lämnande av personlig information en överträdelse av idrottarens rättigheter att respektera hans eller hennes privatliv och korrespondens.

Processen för insamling av testprover är nödvändig för antidopingvrksamheten och är väl accepterad av idrottarna. I utredningar av icke-analytiska överträdelser (regelbrott som inte baseras på positiva dopingtester) måste idrottsförbund förlita sig på andra förhållanden. I brist på direkta bevis måste andra åtgärder övervägas för att fastställa en överträdelse av idrottsreglerna. Därför får utredningsåtgärder, såsom kravet på personlig information från idrottare, endast användas om mindre restriktiva men lika effektiva åtgärder inte är tillgängliga. Förhör med idrottare under idrottsutredningar kan vara mindre restriktiva om idrottaren inte tvingas lämna bevis under sitt förhör.

I detta fall finns det ingen mindre restriktiv alternativ till idrottsförbundens krav på personlig information och därför är användningen av tvångsåtgärder för att få fram övertygande bevis i idrottsutredningar nödvändig. Dessutom måste begäran om idrottarnas personliga information vara proportionerlig (i snäv mening) för att rättfärdiga intrånget i idrottarnas rättigheter, inklusive artikel 8(1) i EKMR. Dopingärenden handlar ofta om en viss kategori av personlig information, vanligen hälsodata.

Personuppgifter som rör fysiska och mentala tillstånd hos en fysisk person betraktas som mycket känsliga och får i allmänhet inte behandlas. Dock tjänar analysen av blod- och urinprover syftet att upptäcka missbruk av förbjudna dopningsämnen. Den förebyggande åtgärden som beskrivs i Artikel 5 i WADA:s regelverk är därmed inte bara i intresse för idrottsorganisationerna utan också i intresse för rena idrottare. Vid balansering väger dock uppenbarligen idrottsorganisationernas intressen tyngre i detta avseende. Däremot är hälsodata inte lämpliga för att fastställa en överträdelse av idrottsregler i förfaranden som involverar icke-analytiska överträdelser och händelser av matchmanipulation, förutom i longitudinella profiler. Å andra sidan kan idrottsorganisationerna samla in annan personlig information, till exempel personuppgifter lagrade i dataregister och personliga elektroniska enheter.

Intresset hos idrottsföreningar väger tyngre än idrottarnas rättigheter till respekt för privatlivet och korrespondensen i den mån den erhållna informationen har en direkt koppling till den utredda frågan. Å andra sidan kan en överträdelse av nämnda rättigheter inte motiveras om den tillhandahållna informationen har en rent privat karaktär, till exempel familjebilder eller privata textmeddelanden med idrottarens make eller maka. I detta fall kan behandlingen av personuppgifter inte motiveras eftersom den inte tjänar syftet att undersöka en specifik påstådd överträdelse av idrottsregler. I detta fall måste all rent privat information raderas omedelbart och får inte behandlas av den berörda idrottsorganisationen.

Minderåriga

Medan unga idrottare, som direkta eller indirekta medlemmar, omfattas av samma idrottsutredningsregim som idrottsmyndigheterna, kan vissa aspekter beaktas när det gäller utredning av minderåriga idrottare. Mer grundläggande kan det vara nödvändigt att frångå vissa idrottsregler för att handla i minderårigas bästa intresse, med tanke på sårbarheten och oerfarenheten hos unga idrottare.

Även om det verkar finnas en gemensam förståelse för att minderåriga idrottare är bundna av idrottsorganisationernas regler på samma sätt som vuxna motsvarigheter, förefaller den kontraktsförhållandet mellan idrottsorganisationer och ungdomsidrottare vara mer komplicerad. Ungdomsidrottare omfattas endast av idrottsregler, inklusive regler om idrottsutredningar, om de har underkastat sig dem. För att göra det måste minderåriga idrottare vanligtvis skriva under ett medlemsavtal, anställningsavtal eller anmälningsformulär. Detta verkar vara problematiskt av två skäl. För det första saknar idrottare under 18 år vanligtvis rättslig kapacitet. I så fall måste idrottsorganisationen eller behörig rättsinstans undersöka om minderåriga idrottaren har rättslig kapacitet att ingå ett avtal med idrottsorganisationen eller idrottarens arbetsgivare. För det andra, om en idrottare saknar rättslig kapacitet, uppstår frågan om vem som får agera på minderårigas vägnar som deras lagliga företrädare. Det självklara svaret på det skulle vara idrottarens föräldrar. Dock kan tränare, funktionärer eller andra tredje parter också agera på idrottarens vägnar, särskilt när idrottaren deltar i internationella idrottstävlingar utan att vara följt av sina föräldrar. Frågan om minderåriga idrottare har rättslig kapacitet att skriva under ett anmälningsformulär eller andra rättsliga dokument måste då avgöras baserat antingen på det landets nationella lag där minderåriga idrottaren är bosatt eller lagen i det land där parterna har ingått avtalet. Som standard måste den behöriga domstolen bestämma minderårigas rättsliga kapacitet baserat på ”konfliktregeln.”

Till exempel fastställer artikel 35 i schweiziska federala lagen om privat internationell rätt att minderårigas rättskapacitet är föremål för lagstiftningen i det land där den minderårige är bosatt (lex domicilii). Förutom bosättningen eller den minderårigas vanliga vistelseort kan lagstiftningen i det land som är “närmast förbunden” med avtalet också gälla. Med hänsyn till minderårigas bästa kan den behöriga instansen fortfarande dra slutsatsen att den minderåriga idrottarens lex domicilii är den tillämpliga lagen för att besluta om hennes eller hans rättskapacitet. I den internationella idrottsmiljön, särskilt inför Idrottens skiljedomstol (‘CAS’), är schweizisk lag den dominerande nationella lagen som tillämpas på idrottsliga tvister.

Innan den rättsliga kapaciteten erhålls styr avsnitt 2 i Children Act 1989 föräldraansvaret för minderåriga idrottare, och paragraf 1 lyder som följer: “Om ett barns far och mor var gifta med varandra vid tiden för hans födelse, ska de ha föräldraansvar för barnet.” Liknande föreskrifter finns i andra nationella lagar, som kan variera med avseende på kravet på representation av båda föräldrarna eller tillräcklig ensam representation. Därför är minderåriga idrottare generellt sett inte tillåtna att ingå direkt eller indirekt medlemskap med idrottsorganisationer. Dessutom kan därför många (indirekta) medlemsavtal mellan idrottsorganisationer och ungdomsidrottare vara ogiltiga. Om man accepterar denna slutsats gäller inte antagandet om tyst accepterade regler och föreskrifter från internationella idrottsförbund baserat endast på deltagande i idrottstävlingar inte för minderåriga idrottare utan rättskapacitet.

Minderåriga idrottare kommer endast att omfattas av idrottsregler om deras vårdnadshavare har undertecknat ett medlemsavtal/anmälningsformulär på minderårigens vägnar med antingen det nationella idrottsförbundet eller det internationella idrottsförbundet. Annars saknar idrottsorganisationerna disciplinär jurisdiktion över en minderårig idrottare eftersom han eller hon inte är bunden av de respektive idrottsreglerna, inklusive antidopningsregler. Följaktligen och med avseende på WADA-koden måste undertecknare av koden inrätta procedurer för att säkerställa att minderårigas lagliga företrädare har kommit överens om att minderåriga är bundna av antidopningsregler och att personen som agerar på ungdomsidrottarens vägnar har accepterat de respektive antidopningsreglerna som en förutsättning för minderåriga idrottares deltagande i en idrottstävling. Detta juridiska hinder kan inte kringgås av den konstitutionellt skyddade idrottens autonomi. De obligatoriska lagstadgade bestämmelserna om rättskapacitet måste därför respekteras av idrotts-föreningar.

Följaktligen måste idrottsorganisationer säkerställa att minderårigas föräldrar, eller någon annan person som har vårdnaden om honom eller henne, kan företräda den unga idrottaren när han eller hon underkastar sig reglerna för idrottsorganisationer. Som en konsekvens kan minderåriga idrottare inte ge befogenhet åt tredje parter. Endast idrottarens vårdnadshavare har den rättsliga kapaciteten att samtycka till minderåriga idrottares lagliga representation av tränare, idrottsfunktionärer eller någon annan person som agerar som idrottarens stödpersonal. Till exempel kan medlemmar av en nationell olympisk kommitté (‘NOC’), inklusive chefen för uppdraget eller vice chefen för uppdraget, agera som representanter för minderåriga idrottare under olympiska spelen. Den unga idrottarens vårdnadshavare måste dock godkänna denna företrädande befogenhet.

Insamling av dopingprov

Begreppet föräldraansvar för minderåriga idrottare återspeglas även i processen för insamling av dopingprover i dopingfrågor. Bilaga B till den internationella standarden för testning och utredningar för WADA (”ISTI”) innehåller specifika krav för insamlingen av prover som involverar idrottare under 18 år:

Testmyndigheten har ansvar för att säkerställa, när det är möjligt, att testaren har all information som behövs för att genomföra en insamlingssession med en idrottare som är minderårig. Detta inkluderar att bekräfta, om nödvändigt, att det finns nödvändigt samtycke från föräldrarna för att testa en deltagande idrottare som är minderårig. Testmyndigheten bryter således mot reglerna om man testar en minderårig idrottare utan samtycke från idrottarens lagliga vårdnadshavare. Det är intressant att notera att ISTI gör skillnad mellan det allmänna samtycket för att testa en minderårig idrottare och själva processen för provtagning. Det förra kräver uttryckligen föräldrars samtycke medan vem som helst vuxen kan stödja ungdoms-idrottaren under själva provinsamlingsprocessen. Idrottare som är minderåriga bör meddelas i närvaro av en idrottsrepresentant (som inte är minderårig) utöver dopingtestaren/idrottarens medhjälpare och får välja att ha en representant med sig under hela provinsamlingssessionen.

Att lämna dopingprover kan inte kvalificeras som en viljeförklaring från en minderårig. Det är snarare en naturlig handling utan avsikt att uppnå rättslig framgång. Även om sådana handlingar fortfarande kan kräva rättslig representation för minderåriga idrottare, gör idrottens särdrag att reglerna för idrottsförbund avviker från den stränga regimen för kontraktsrätt så länge skyddet av minderåriga ändå säkerställs, med tanke på att föräldrar i princip har samtyckt till idrottsregler på den minderåriga idrottarens vägnar. Därför anser man det lämpligt att personer andra än föräldrarna stödjer unga idrottare under provinsamlingen. Det är vanligt att minderåriga idrottare följs av annan supportpersonal. Annars skulle inga prover kunna samlas in från minderåriga idrottare, vilket skulle leda till kryphål till förmån för unga idrottare och till nackdel för antidopingsystemet.

Dessutom föreskriver reglerna att åtminstone en dopingkontrollant måste vara närvarande om en minderårig avstår från att bli representerad. Vägran av representation ska dokumenteras.De särskilda omständigheterna för insamling av prover från unga idrottare måste genomföras av IOC, internationella idrottsförbund och andra undertecknare av WADA-koden för att vara kodöverensstämmande.

Positiva dopingtest

Ett positivt dopingtest av en minderårig idrottare utlöser samma resultathantering som är tillämplig på vilket annat positivt dopingprov (AAF) som helst. Specifika regler om resultathantering av minderåriga finns varken i WADA-koden eller i den internationella standarden för resultathantering. Därför måste det övervägas om vissa skyddsåtgärder är nödvändiga för att skydda minderåriga i sammanhanget med resultathanteringen i samband med ett AAF. Vid ett AAF utan att idrottaren har en dispens eller en avvikelse från reglerna för dopintestning eller den internationella standarden för laboratorier (ISL) som kan ha orsakat AAF, har organisationen ansvarig för resultathanteringen skyldighet att omedelbart meddela en idrottare om AAF och ge henne eller honom möjlighet att öppna idrottarens B-prov. Att öppna B-provet utan att ge idrottaren möjlighet att vara närvarande gör både A- och B-provet otillåtet för bevisändamål med tanke på rättssäkerheten.

REFERENSER