Vem skall ha pengarna som elitidrotten drarin

Vem skall få pengarna som idrottsutövarna dra in: de själva, förbunden, …

Att elitidrotten drar in enorma penningsummor sedan TV:s inträde är oomtvistat. Den institution som förstod detta först var Olympiska Kommittén, IOC, som på 2-3 decennier byggdes till att disponera många miljarder. De internationella förbunden har följt efter och förbund som UEFA och FIFA samt World Athletic och några till har blivit orimligt rika. Dessa rikedomar har nu ifrågasatts inte bara eftersom deras pampar kunde ge sig själva internationella lyxliv utan också eftersom de varit tillräckligt rika för att exempelvis kunnat ha egna uppfattningar om politik, jämställdhet, och mycket annat – liksom doping. WADA har ännu inte haft kraft tillräckligt för ett exempelvis fotbollsförbunden skall känna sig bundna av WADA:s regler fullt ut.

I andra ringhörnan har vi Formel 1, MMA och annan professionell boxning de amerikanska proffscirkusarna (basket, amerikansk fotboll, ishockey och baseball) där allt – allt – ägs av klubbägana och där det idrottsrörelsen inte ar något att säga till om. Bolag äger själva tävlingsformen, och finns i princip ebart för att tjäna pengar. De bästa spelarna kan teckna kontrakt på orimligt höga löner, men bakom klubbarna finns det alltid riskkapitalister som vill tjäna pengar. Många av klubbägarna blir orimligt rika, och det finns dessutom en politisk dimension genom att exempelvis Gulfländerna nu satsat sina oljepengar i europeiska fotbollsklubbar. Att det inte bara är ekonomiska intressen bakom förefaller rimligt – det finns säkert också politiska skäl. Att påverka antidoping på ett handfast sätt står dock aldrig på dagordningen – ibland till och med tvärt om.

Till detta kommer nu en rörelse där andra ekonomiska intressen vill vara med och dela på kakan. De ryska Frienship Games (just nu uooskjutna), vill vinna ekonomiska fördelar, Enhanced Gmed (”dopingmästerskapen”) vill enbart tjänar pengar och Grand Slam Track-serien, skapad av den fyrfaldige olympiske mästaren Michael Johnson. Tävlingen, som hölls på National Stadium, samlade 96 elitidrottare från 20 länder och erbjöd 12 grenar. Med en prispott på 12,6 miljoner dollar och en ambition att bli “Formel 1 för friidrott”, fick evenemanget stor uppmärksamhet. Alla tre tävlingsformerna lockar med stora, prispengar i syfte att locka till sig de största stjärnorna. Antidoping kommer långt ner på intresselistan i två av de tre eventen, och i det tredje är doping en av huvudingredienserna.

Ytterligare en variant gäller tennis och golf. Båda är mäktiga TV-sporter där bolagsliknande bildningar kammar hem storkovan och där nu den yttersta eliten tjänar mycket, mycket pengar män agerar efter att få mer av kakan.

Vinnarna blir ett fåtal idrottare, bolag och konsortier medan förlorarna är idrottsrörelsen som helhet (inklusive rekrytering av barn och av ledare), nationella och internationella förbund som inte kan säga ifrån mot de med mer pengar och får foga sig i näst-bästa-lösningar – samt antidoping.

En ytterligare aspekt har nu uppmärksammats i USA – rekryteringen till elitidrott vill minska drastiskt beroende på deras idrottsuppbyggnad (USA:s ungdomsidrott bygger ju på skolidrott, inte fristående idrottsklubbar). Man kan tycka att de speciella förhållanden i USA inte spelar någon roll för svenska idrottare, men på längre sikt kommer det att påverka svenska idrottsutövrae mycket.

Amerikanska universitetsidrottens förändring hotar olympiska program

Universitetsidrotten i USA är under omvandling: medel som tidigare gick till olympiska utvecklingsprogram kan nu omdirigeras till stjärnidrottare, vilket riskerar att rubba det system som producerar 75 procent av Team USA. Lagstiftare granskar nu om kommande regler kring namn, bild och likhet (Name, Image, Likeness – NIL) kommer att skydda dessa vägar till eliten.

Administratörer inom collegeidrotten står inför ett avgörande val, det vill säga om ska man prioritera utvecklingen av olympiska idrottare eller satsa på kommersiella möjligheter? Ett nyligt domstolsbeslut tillåter amerikanska universitet att betala idrottare direkt, vilket slår sönder NCAA:s traditionella modell och väcker oro om de olympiska idrotternas framtid. I detta läge vädjar vissa idrottsledare till lagstiftare att införa skyddsregler för olympiska program i kommande NIL-lagstiftning.

I början av juni godkände en federal domstol att universitet får erbjuda ekonomisk ersättning direkt till studentidrottare – en stor förändring från den amatörmodell som styrt NCAA i över 100 år. Domare Claudia Wilken vid den federala domstolen i norra Kalifornien godkände en uppgörelse som möjliggör dessa betalningar, och flyttar därmed collegeidrotten närmare en professionell struktur.

Medan förespråkare för idrottarnas rättigheter hyllade domen som efterlängtad rättvisa, uttrycker tränare och organisationer inom olympiska grenar växande oro. Bara en vecka efter beslutet publicerade fyra inflytelserika tränarförbund – AVCA (volleyboll), NWCA (brottning), CSCAA (simning och hopp) samt USTFCCCA (friidrott och terränglöpning) – ett gemensamt uttalande där de varnar för att den nya modellen kan underminera de förutsättningar som är grunden för USA:s olympiska framgångar. Sedan 1 maj 2025 har:

52 olympiska idrottsprogram tillkommit vid NCAA-anslutna lärosäten, varav 13 på Division I-nivå.

30 olympiska program lagts ned, varav 16 på Division I-nivå.

Källor med insyn i förhandlingarna bekräftar att lagstiftare – särskilt demokrater, vars stöd är avgörande i senaten – kontaktats av experter inom universitetsidrotten som föreslår kompromisser. Den viktigaste idén är att lagfästa skydd för olympiska universitetsprogram.

Detta har blivit nödvändigt efter den överenskommelse i representanthuset om 2,8 miljarder dollar, som tillåter universitet att dela intäkter med idrottare. De flesta medlen kommer att gå till inkomstbringande sporter som amerikansk fotboll och basket, medan olympiska sporter – ofta olönsamma men avgörande för USA:s medaljskörd – riskerar ekonomisk press.

I detta läge lobbar NCAA för en federal lag som ersätter den nuvarande lapptäcket av delstatslagar kring NIL, och samtidigt ger universitet visst skydd mot konkurrenslagstiftning (antitrust). Lagen syftar också till att hindra att idrottare klassas som anställda, vilket skulle medföra omfattande arbetsrättsliga skyldigheter för universiteten.

Senator Richard Blumenthal, demokrat från Connecticut och en nyckelperson inom collegelagstiftning, sade till AP att idrottare “förtjänar meningsfull reform och oberoende granskning av collegeidrotten.” Enligt Blumenthal måste all lagstiftning i kongressen innehålla “starka, verkställbara skydd för idrottarnas hälsa, säkerhet och ekonomiska rättigheter, samt transparens för att skydda de icke-intäktsgenererande sporterna – inte bara en blankocheck till NCAA.”

Även om amerikansk lag förbjuder direkt offentligt stöd till olympiska landslag, är det tillåtet att ge statliga medel till universitet och deras idrottsprogram. Detta öppnar för möjligheten att införa minimianslag till olympiska idrotter via exempelvis federala bidrag.

Samtidigt ökar pressen på universitetens ekonomi. Enligt uppgörelsen kan varje Division I-skola dela ut upp till 20,5 miljoner dollar årligen till sina idrottare – utöver stigande stipendiekostnader. Universitetet i Michigan räknar till exempel med 6,2 miljoner dollar i ökade stipendieutgifter redan i år. Dessa kostnader förväntas växa, vilket väcker oro för hur universiteten ska finansiera dem.

Enligt USA:s olympiska och paralympiska kommitté (USOPC) har cirka 40 olympiska program i Division I lagts ned mellan januari och maj 2024, medan endast 18 nya tillkommit. De flesta nedläggningarna har skett vid universitet utanför de stora konferenser som är involverade i uppgörelsen i representanthuset. Trenden visar på den ekonomiska pressen och behovet av att omprioritera.

Bland de få nedläggningarna inom de fyra stora konferenserna (Big Four) som nämns i uppgörelsen, försvann endast tre program: dam- och herrsimhopp vid Virginia samt beachvolleyboll vid Utah. Men många andra lag har redan tvingats minska antalet aktiva och stipendier – vilket lett till tuffa beslut för de traditionellt olönsamma idrotterna.

Det politiska stödet är avgörande, med tanke på hur viktig universitetsidrotten är för USA:s OS-medaljer. Vid förra årets OS i Paris tog Stanford-universitetets idrottare hem 39 medaljer – vilket skulle ha placerat dem på elfte plats i medaljligan, före många länder.

Sarah Hirshland utsågs nyligen till Årets sportchef av Sports Business Journal, efter att ha lett USOPC Foundation till att samla in nästan 85 miljoner dollar förra året. Hennes tydliga ledarskap och fokus på intäktsökning driver Team USA:s framtida framgångar.

För att få igenom ett lagförslag i den jämnt fördelade senaten krävs minst sju demokratiska röster för att övervinna en eventuell filibuster. År 2023 samarbetade senatorerna Richard Blumenthal och Cory Booker (demokrater) med republikanen Jerry Moran för att ta fram ett lagförslag som skulle ge visst skydd från konkurrenslagstiftning i utbyte mot exempelvis en hälso- och säkerhetsfond för collegestudenter med långtidsskador.

Som en del av sina “grundläggande garantier” införde NCAA förra året också ett krav på att universiteten måste täcka medicinska kostnader för idrottsrelaterade skador i minst två år efter att en student lämnar skolan. Men för vissa lagstiftare är detta fortfarande otillräckligt.

Den centrala frågan är om dessa steg – tillsammans med eventuella skyldigheter att bevara olympiska program – kommer att vara tillräckliga för att vinna stöd hos demokrater som oroar sig för att inskränka idrottarnas juridiska rättigheter.

Så … vem skall ha pengarna som elitidrotten drar in

Idrotten har sedan TV:s tillkomst blivit den stora inkomstkällan för elitidrotten, men även andra sponsorer finns. Vem skall då ha pengarna?

Idrottarna

Det kan ju i allra högsta grad tyckas att de som utför den egentliga prestationen skall ha vinsten. Om man betänker att många av de bästa idrottarn presterar kring 25 år ålder så kan man anta att de ägnat större delen (eller kanske till och med allt) åt sin idrott under minst 10 års tid. Under större delen av denna tid har de inte fått någon ersättning alls och sannolikt har de fått betala en del både i reda pengar och andra försakelser för att kunna komma dit de strävat. De allra flesta har dessutom avstått från studier och yrkeskarriär utanför idrotten, varför de står ganska barskrapade när de avslutar sitt tävlingsidrottande efter 10-15 år sltidrott. Det innebär att för att få en normalsvensk levnadsinkost så måste de under 10-15 år tjäna in vad andra tjänar in på cirka 40 år – för att det skall gå jämt ut. Blir det mer än det kan det ses som vinst jämfört med medelsvensson, men idrottaren har då sannolikt haft mycket glädje av sin idrott också. Ett tillkommande problem är dock att pensionen från staten blir usel, så skall idrottsutövaren kunna ha en ekonomiskt god ålderdom bör han eller hon under ”vinsttiden” tjäna ytterligare så mycket att det går att lägga undan till en pension.

Om man således tycker att det är rimligt att elitidrottaren kan tjäna bra med pengar under en – ur livslängdsynpunkt – ganska kort period, så gör detta inte de fantasilöner som kan betalas i vissa idrottsgrenar kan försvaras. Att tjäna en miljarde på en boxningsmatch eller en miljard på ett års fotbollsspel i ett arabland är det svårt att känna sympati för. Lönerna i de amerikanska proffsligorna tycks ofta också fullständigt orimliga. Även 10-20 miljoner kronor för en seger i en golf- eller tennistävling är svårt att förstå om man ser till relationen mellan prestation och vinst. Även förare i exempelvis Formel 1 drar in mycket stora löner, men å andra sidan risker de kanske livet mer än andra idrottsutövare.

Klubbarna/tränarna

Naturligtvis känns det mycket bra för den tränare och den klubb som uppfostrat elitidrottaren när det går bra för adepten, men skillnaden mellan den enes miljonlöner och de andras oavlönade slit kan nästan te sig provocerande. De flesta ungdomstränare accepterar denna skillnad och även småklubbarna ser det som naturligt att de duktigaste går till högre stadier och kanske till slut kan bli rika på sin idrott. Fotbollsklubbarna har fått igenom ett system som ger uppfostrarna en liten del av senare klubbytens inkomst, men man kan ändå tycka att den ersättningen som når till nedersta del av idrottspyramiden är försvinnande liten.

Endast ett begränsat antal fotbollsklubbar och ishockeyklubbar har en stabil ekonomi med möjligheter att göra ekonomiska transaktioner för att få in mer pengar. Samma klubbar har också oftast betydande biljettintäkter, men de verkligt stora inkomsterna kommer först när man säljer spelare till ännu större klubbar. De svenska klubbarna avser i princip på sikt att nå mot en ekonomisk stabilitet, och eventuella vinster plöjs ned i den egna verksamheten. De kan få en liten del av elitidrottsutövarnas marknadsvärden, men knappast mer än så.

Ser man till de stora internationella fotbollsklubbarna är de oftast direkta förlustaffärer med stora skulder, och blomstrar sällen utan att miljardärer satsar pengar i klubbarna. Naturligtvis betalar klubbarna goda löner till de högsta ledarna och tjänstemännen, men det är ett litet, litet fåtal som kan blir förmögna på denna nivån på idrottsutövarnas prestationer.

Förbunden

När vi tänker på förbuden i svensk tappning skall vi inse att specialidrottsförbunden och deras länsförbund oftast har en mycket begränsad ekonomi liksom RF/SISU:s lokal-avdelningar. Det finns några undantag – i första hand fotboll och ishockey – som har en lite större budget och som då kan ge sina styrelsemedlemmar inte bara prestige utan också ekonomiska förmåner. I Sverige är dock fortfarande arbeten i styrelserna i förbunden att se som nästan helt oavlönat fritidsarbeten.

Det som ger inkomster till förbunden är i ringa mån medlemsavgifter medan vissa evenemang kan ge vinster (idrottsevenemang är dock alltid osäkra inkomstkällor och det finns skräckexempel på förluster trots goda arrangemang, där hela den fortsatta verksam-heten hotats). I Sverige är det få idrottsförbund som kan åstadkomma tävlingar som ger stora vinster. Idrottsutövarnas vinster går oftast förbunden förbi.

Annorlunda är det med de internationella förbunden. IOC, UEFA, FIFA och några andra har enorma summor att ösa över. Deras ställning är visserligen hotade under de senaste åren av privata arrangörer och entreprenörer, men fortfarande disponerar de miljarder för eget gottfinnande. Det är väl belagt att styrelsetopparna i dessa sammanhang får osannolika förmåner i samband med möten på exklusiva orter dit de flugits i första klass och sedan ges hissnande arvoden för mycket begränsade arbeten. Visst ger de internationella förbunden pengar tillbaka till idrotten, men det är enligt förbundens gottfinnande och ofta långt ifrån vad som önskas av gräsrötterna inom idrottsrörelsen. Den ekonomiska styrkan ger också en oproportionerlig makt eftersom de kan få stöd för sitt agerande genom att sprida ”småsmulor” till de som sedan låter dom sitta kvar.

Exempel på sådan makt har uppmärksammats inom exempelvis fotboll, ishockey och handboll där varje medlemsland vid exempelvis valärenden har en röst oavsett hur många invånare ett land har och oavsett hur många idrottare landet har i den aktuella idrottsgrenen har. Det kan tyckas demokratiskt med ett-land-en-röst, men det ser helt galet ut när Sverige och Tyskland i handbollsammanhang kan ha samma röstetal som Malawi och Togo. Ett sådant system inbjuder dessutom till korruption eftersom de ekonomiskt svagastes röster lätt kan köpas för förmåner för det egna landet eller des representant.

Privata arrangörer och entreprenörer

Där det finns mycket pengar att tjäna är det naturligt i vårt kapitalistiska system att fler vill vara med och dela på pengarna. Det finns idrottsgrenar som helt köpts upp av privata intressen som Formel 1 och MMA och där det rör sig om miljardbelopp. Samtidigt finns det en viss förståelse för de privata vinsterna i dessa affärsrörelser eftersom de byggts upp från grunden av entreprenörerna. På liknande sätt är det ringa protester mot de amerikanska proffsligorna i amerikansk fotboll, ishockey, basket och baseball. Dessa klubbar styrs av enstaka rika personer som dessutom sluter sig samman i kartellbildningar. Skall något gott sägas till deras försvar är det att de betalar tillbaka svindlande löner och bonusar till idrottarna – pengar som inte skulle finnas om inte entreprenörerna lyckts i sina arbeten.

På senare år har först ryska och amerikanska och sedan arabiska intressen köpt in sig i toppklubbarna i amerikansk fotboll. Det har mötts med tveksamma kommentarer – men man har ännu inte sett några verkliga avarter av det. När det gäller saudiarabiska och UAE-intressen tycks det fortfarande var mer sportswashing, det vill säga att skaffa sig ett positivt allmänt rykte, än ekonomisk vinning som styr. När utländska investerare går in med mycket stora penningsummor minskar dock idrottsrörelsen inflytande – inklusive antidoping – eftersom det blir affärsintressen som styr och idrottsresultat blir bara en väg för att säkra vinster. En positiv effekt (?) av den stora ekonomin i toppklubbarna är att de skapat akademier där unga spelare drillas för framtida uppgifter – om en av hundra blir elitspelare av högsta klass är sannolikt investeringen lönsam och skötes det bra – med omhänder-tagande socialt av ungdomarna och inkludering av skola – kan det säkert vara bra för de flesta av de unga idrottarna också.

I exempelvis golf och tennis har några lösare grupperingar, ”konsortier”, tagit makten över elitidrotten. Genom att stortävlingarna givit mycket stora inkomster har arrangörerna dragit till sig eliten i idrotterna genom höga prispengar och deltagandearvoden. Inflytande för de internationella idrottsförbunden och antidopingorganisationerna minskar i samma takt som elitidrottarnas inkomster ökar och det är betydande risk att utövande på lägre nivåer – inkluderande ungdomsidrott – får mindre del av de ekonomiska resurserna.

Ett ytterligare snäpp på skalan är friidrottens Diamond League-galor och Michael Johnsons nya friidrottscirkus (enbart löpare) där det är uppenbart att det är arrangörerna som tar hem de stora vinsterna mot att ”muta” ett fåtal elitidrottare med mycket pengar. Vad gäller Diamond League-galorna tycks World Athletics var med och dela på vinsterna, medan i Johnsons galor det är privata fickor som vinsterna hamnar. Det är svårt att se hur detta kan gagna idrottsrörelsen, och de ge sannolikt snarare en utarmning av resurserna på lägre nivåer.

Slutligen har de ryska förslagen på ett Friendship Games enbart politiska syften och där man uppenbart försöker köpa utländska elitidrottare för att nå politisk prestige. Ännu värre är dock Enhanced Games där grövsta sortens kapitalism försöker exploatera idrottare genom att ge dem stora summor pengar mot att de dopar sig utan hänsyn till sin hälsa. Hela idrotts-rörelsen önskar att detta initiativ skall misslyckas totalt, men måste kämpa hårt för det när exempelvis Trump junior satsar pengar i spektaklet.

Sammanfattningsvis

Dagens idrottsrörelse drar in enorma penningsummor, inte minst genom TV. Att det är fler som vill dela på denna kaka är inte oväntat, men ställer dock många frågor om utvecklingen. För enskilda megastjärnor inom idrotten kan det tyckas positivt att de får ekonomisk utdelning för sina talanger och hårda träning, men vad gör det med idrottens bas och hur skall de internationella idrottsförbunden och antidopingorganisationerna förhindra att det spårar ut fullständigt.

Gärna god ekonomi inom idrotten och mer pengar till de som når den absoluta toppen, men idrotten måste fortfarande var en rörelse för många och inte bara en del av en grov kapitalism.