EKONOMISKA ASPEKTER PÅ DOPING

(Senast reviderad 2025-08-17)

EKONOMISKA ASPEKTER PÅ DOPING

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

Vilka är de negativa effekterna av doping ur ett ekonomiskt perspektiv?

Jacob Sindelar från Universitetet i Turin gjorde i december 2018 en genomgång av ekonomernas möjlighet att hjälpa till att finna bästa möjliga antidopingpolcy. Här följer ett ett utdrag.

Doping ger i första hand upphov till tre negativa ekonomiskamaspekter:

En idrottare som dopar sig minskar vinsten (nyttan) för andra idrottare.

Doping skadar idrottsarrangörer och fans genom minskad efterfrågan på idrottstävlingar.

Den tredje påverkar resten av samhället genom att minska de positiva spridningseffekterna av en ren idrott.

Förekomsten av den tredje aspekten utgör ett marknadsmisslyckande, där den optimala antidopingsinsatsen från arrangörernas sida blir mindre än vad som vore optimalt. En samhällsekonomiskt optimal nivå av antidopingsinsatser leder inte nödvändigtvis till en dopingsfri jämvikt. Det måste finnas en punkt där marginalkostnaden för ett antidoping-program överstiger dess marginalnytta för samhället som helhet.

Fångarnas dilemma som första steg

Det mest naturliga sättet för ekonomer att analysera doping är att tillämpa spelteori på interaktionen mellan idrottare. Därför behandlar det mesta av den ekonomiska litteraturen tvåspelarspel utan samarbete. Breivik (1992) var pionjär i att använda den standardiserade spelteoretiska ramen för doping. Hans arbete beskrev problemet som ett strategiskt spel mellan n idrottare som tävlar om segern. De kan antingen dopa sig eller inte, d.v.s. de har ett binärt val. Den vanliga utgångspunkten är att alla aktörer (idrottare) är rationella och nyttomaximerande. Doping är en strikt dominerande strategi, men båda idrottarna skulle ha det bättre om ingen använde prestationshöjande medel. Dopingens extra kostnader måste påföras av en tredje part (en antidopingsorganisation), eftersom de interna kostnaderna för doping (utgifter för preparat och försämrad hälsa) inte är tillräckligt höga för att avskräcka idrottare från att dopa sig. En intressant vidareutveckling kom från Bervoets m.fl. (2014), som föreslog en modell där dopingspreparat inte bara förbättrar slutresultatet utan också ökar sannolikheten att idrottaren presterar på sin toppnivå. Slutsatsen är att toppidrottaren dopar sig mer än utmanaren, och att testning av toppidrottaren skapar dopingsincitament för utmanaren.

Antidopingsåtgärder med begränsad effekt på dopingsförekomst kan trots allt avskräcka idrottare från att delta i tävlingar.

Om sanktionerna är låga, är även kostnaderna för doping låga, och det är därför lönsamt för idrottare att tävla

Om sanktionerna är höga, uppstår en jämvikt utan doping, vilket också gör det lönsamt att delta

Om sanktionerna är medelhöga, blir den förväntade vinsten från tävlingen lägre än

Policyrekommendationer och antidopingsåtgärder

I detta avsnitt sammanfattas policyrekommendationer som finns i litteraturen om dopingens ekonomi. För att minska nivån av ”kriminell” aktivitet (doping) hos rationella aktörer (idrottare), finns två möjligheter:

Strängare straffDenna rekommendation följer oundvikligen från alla spel med rationella idrottare. Straffen kan både ta formen av avstängning eller direkta ekonomiska sanktioner.

Öka sannolikheten för upptäcktDet andra alternativet kommer från standardmodellerna i spelteori. Praktiskt innebär det fler kontroller, tester utanför tävling och bättre tester.

Ur ett ekonomiskt perspektiv måste varje policy som minskar dopingsanvändning påverka endera av ovanstående. Detta kan göras på otaliga sätt – antingen genom att direkt påverka idrottarnas incitament via specifik antidopingspolitik (genomförd av en antidopingsbyrå eller idrottsorganisation), eller indirekt genom att förbättra effektiviteten i hela systemet.

Förslagen kan delas ini tre grupper:

Den första innehåller förslag som direkt påverkar idrottarnas incitament.

Den andra fokuserar på att förbättra beteendet hos andra intressenter.

Den tredje visar några anmärkningsvärda exempel på policyer som ännu inte analyserats i den ekonomiska litteraturen.

När det gäller idrottarnas incitament:

Rankningsbaserade straff, som är mer effektivt för att nå en dopingsfri jämvikt än det traditionella systemet. Det har också föreslagits motsatsen, det vill säga att det inte är de bästa idrottarna utan ”underdogs” som bör testas mer. Anledningen är att testning av ”top dogs” skapar incitament för ”underdogs” att dopa sig mer.

Prispengafond (pensionssystem) är en modell för uppskjuten ersättning. Idrottare skulle behöva sätta in en betydande del av sina prispengar i en fond, som betalas ut efter slutet av deras dopingsfria karriär. Policyn bör göra kostnaderna för doping ungefär lika stora under alla delar av en idrottares karriär. Villkorad pensionsersättning har potential att överträffa befintliga åtgärder.

Frivilligt system är en mekanism baserad på kollegial regelgenomdrivning, som borde vara överlägsen den nuvarande centraliserade modellen.

När andra parter är inblandade:

Visselblåsning kan minska frekvensen av fusk om straffen är tillräckligt hårda. Mekanismen fungerar så här: om den förlorande idrottaren vet att hans motståndare var dopad, kan han anmäla det till inspektören. Endast i detta fall kommer inspektören att testa vinnaren. Den spelare som ”pratar” måste sätta in en deposition hos antidopingsbyrån för att säkerställa att systemet inte missbrukas. Om testet är positivt återbetalas depositionen till visselblåsaren. Författarna hävdar att deras policy skulle minska antalet (dyra) dopingstester.

Läkares roll i ett övervakningssystem kan i sig öka missbruket av prestationshöjande medel om antidopingsbyrån anlitar experter som inte är fristående från den organisation som ska övervakas. Detta skulle kunna lösas genom att kräva att tillsynsmyndigheter inte anställer personal med potentiella intressekonflikter.

Antidopingsbyråns oberoende kan lösa problemet i trovärdigheten hos det nuvarande antidopingssystemet. Om testbyrån inte är oberoende, kommer den att stå under press att inte avslöja alla dopingsfall. Det är viktigt att notera att WADA ännu inte är helt oberoende. Även om WADA skulle vara oberoende, är inte nödvändigtvis nationella antidopingsbyråer oberoende från politiken.

Samordning av antidopingspolitik berör felaktiga incitament som motiverar nationella antidopingbyråer att inte bedriva seriösa dopingsprogram. Ett effektivt antidopingsprogram sätter de egna idrottarna i en nackdel jämfört med idrottare från andra länder där antidoping-arbetet inte är lika effektivt.

Transparens i dopingstester ger jämvikt endast om dopingstester är helt transparenta och om sportpubliken faktiskt bryr sig om doping.

Det finns också förslag som inte behandlats i den ekonomiska litteraturen

Låt dem dopa sig! Vissa författare utanför ekonomiområdet hävdar att det skulle leda till bättre resultat om idrottare tilläts dopa sig. Till exempel hr framförts att om alla får samma möjlighet att använda preparat jämnas spelplanen ut och även fysiskt missgynnade idrottare kan hjälpas. Det nuvarande systemet gynnar rika idrottare som har råd med odetekterbara preparat eller metoder. Testning för förbjudna substanser borde ersättas med hälsokontroller.

Idrottarens biologiska pass (ABP) är en lovande strategi i kampen mot doping. ABP bygger på indirekta bevis, de så kallade biologiska markörerna. Om dessa biologiska variabler överskrider vissa gränser blir idrottaren automatiskt avstängd från tävling. Ur ekonomisk synvinkel är detta attraktivt eftersom de ekonomiska kostnaderna för att ha ett validerat test för varje farmaceutisk produkt som kan stimulera till bättre idrottsresultat är avsevärda och kräver en tung resursallokering.

En vitlista över dopingssubstanser skulle innehålla en lista över substanser som inte är förbjudna och ange den maximala mängd av en viss substans som en idrottare får använda. Idrottare skulle då använda godkända preparat som inte är lika dyra och mindre skadliga än de förbjudna alternativen.

Hittills ger den ekonomiska litteraturen tvetydiga resultat. Varje policyrekommendation baseras på ett något olika perspektiv. Nästa steg är därför att kombinera all kunskap i en enda heltäckande modell. Merparten av litteraturen har endast ägnat uppmärksamhet åt ”Idrottare” och några få artiklar har studerat andra intressenters roll. Att förstå problemet i sin helhet är nödvändigt för att kunna ge användbara policyrekommendationer.

Att förstå problemet i hela dess komplexitet är nödvändigt för att kunna ge användbara policyrekommendationer. Nästa avsnitt kommer att ge ett första steg för att fylla luckan i den nuvarande litteraturen genom att definiera villkoren för en optimal antidopingspolitik.

Vad vet vi?

Det ekonomiska tänkandet kring dopingsproblemet inom idrotten bör alltid börja med frågan: ”Vilka är kostnaderna och påverkan på omgivningen av doping?” Denna fråga är kritisk ur perspektivet av varje effektiv antidopingspolitik, men de flesta forskare hoppar vanligtvis över den och antar helt enkelt existensen av ”kostnader” för doping. En heltäckande välfärdsanalys av en antidopingsreglering måste beakta alla kostnader och vinster – inte bara de som är direkt relaterade till antidopingspolitiken, utan också de som påverkar idrotten och samhället i stort. Alla relevanta positiva och negativa effekter av doping bör tas i beaktande.

Som ett första steg i analysen kan man räkna upp alla kostnader som uppstår från användning av doping inom idrotten. Det är då rimligt att skilja på fyra typer av kostnader:

Direkta monetära kostnader – relaterade till idrottarens dopingsutgifter.

Direkta icke-monetära kostnader – i form av försämrad hälsa hos idrottaren.

Indirekta monetära kostnader – i form av negativ påverkanför sportindustrin.

Indirekta icke-monetära kostnader – i form av skadat förtroende och försämrat rykte för sporten.

Huvudkostnaden för antidoping är forskning och regelgenomdrivande. Externa aktörer som regeringar och IOC bär vanligen dessa kostnader. I vissa fall finansierar och driver idrotts-organisationer själva antidopingsprogram, till exempel National Football League (NFL) eller Major League Baseball (MLB).

Ur akademisk synvinkel finns det tre huvudintressenter som påverkas av doping: idrottare, sportorganisationer (och fans) samt samhället i stort. En idrottare som använder prestationshöjande medel påför ytterligare kostnader på sina motståndare genom att minska deras vinster och utlösa ett ”dopingskapprustningslopp”. Konsekvenserna blir ökade ohälsokostnader och utgifter för läkemedel/läkare. Dopingsaktiviteter kan också minska vinsterna för många intressenter (sportorganisationer och lag) genom att sänka efterfrågan på sportevenemang (mindre TV-täckning och färre sponsorer). Om doping avslöjas tappar många fans (konsumenter) intresset och deras välfärd minskar. En hög dopingsprevalens minska den sociala välfärden.

Några antaganden är nödvändiga för att förstå en modell av antidoping. För det första förutsätts att antidoping har en positiv effekt på idrottarnas välfärd och att ökade utgifter för antidoping ökar alltid avskräckningen. För det andra växer marginalkostnaden för att avskräcka ytterligare en idrottare/substans. De första spenderade resurserna är mest effektiva eftersom de avskräcker idrottare med högst riskaversion, de som saknar tillgång eller resurser för avancerade dopingssubstanser/-tekniker, och de som har minst förväntade vinster av doping.

Man måste också beakta ett det ofta bedrivs en signalpolitik inom idrottenen i form av ”skendopingspolitik” som signalerar stort engagemang, utan någon större faktisk effekt på dopingens förekomst.

Idrottarna kan dock inte själva minimera dopingen inom idrotten i stort på grund av ett koordineringsproblem, men en sportorganisation kan införa ett antidopingsprogram. Det ekonomiska problemet är att om sportorganisationen är en rationell, vinstmaximerande aktör, har den liten motivation att minska dopingen. En sportorganisation kommer endast att införa någon form av policy om en nettovinst förväntas, det vill säga om fördelarna för organisa-tionen med att driva ett effektivt antidopingsprogram överstiger dess kostnader. Det kommer att finnas en optimal punkt där marginalkostnaderna för antidopingsinsatsen är lika med marginalnyttan av dess effekt. Det resulterande jämviktsläget behöver dock inte vara samhällsekonomiskt optimalt – detta gäller både effektiv policy och signalpolitik.

Ett sätt att tvinga sportorganisationen till mer effektivt (eller mindre signalerande) antidoping-arbete är genom tryck från idrottarnas fackförening. De nordamerikanska stora professionella ligorna är ett bra exempel. Alla ligorna har sina egna, privat finansierade och förvaltade antidopingsprogram. Exempelvis stängde NFL år 2012 av 26 spelare för brott mot NFL:s drogpolicy. Vissa kommentatorer har föreslagit att detta antal hade varit högre om NFL också hade testat för hGH (Human Growth Hormone). Överraskande nog var testning för hGH och ett samarbete med WADA länge inte godkänt av spelarfacket. Deras argument mot testning för hGH var följande: ”Vår roll som spelarfack är inte bara att fånga idrottare som bryter mot vår policy utan också att skydda deras rättigheter och konfidentialitet, samt att ge dem bästa möjliga behandling.”

I detta specifika fall handlade antidopingsinsatsen snarare om signalering. Det kan ha hjälpt NFL att sända en positiv signal till sina fans, men de relativt ineffektiva testerna för hGH skulle inte minska den negativa påverkan för idrottarna. Tvärtom skulle de öka de indirekta, icke-monetära kostnaderna. De negativa effekterna på idrottarnas välfärd genom ytterligare antidopingskontroller översteg således, enligt spelarfackets uppfattning, de positiva effekterna. Om man antar att den negativa effekter för allmänheten är försumbar kan en privat förhandling mellan sportorganisationer och idrottare leda till ett socialt optimum. Men om idrottarnas intressen inte representeras av ett fack kan suboptimala, eller till och med ”över-optimala”, nivåer av antidopingsarbete uppstå.

Det finns endast en empirisk studie som försökt uppskatta av påverkan genom att undersöka effekten av dopingsfall i MLB på publiknärvaro. Ett dopingsfall minskar hemmapublikens närvaro (för doparens lag) med i genomsnitt 8 procent under de första 15 dagarna efter att dopingfallet offentliggjorts.

Det bör noteras att även om sportorganisationen inte bryr sig om det kan ett samhälls-ekonomiskt optimalt jämviktsläge ändå uppstå – det vill säga en situation där ytterligare en dollar spenderad på effektiv antidoping inte skulle minska summan problemen med mer än en dollar. Ett sådant scenario är möjligt om det är mycket kostsamt att minska doping-prevalensen.

Konklusioner

En optimal politik kommer troligen inte att avskräcka alla idrottare från att använda prestationshöjande medel, eftersom marginalkostnaden för att avskräcka ytterligare en idrottare kan bli oöverkomligt hög. En av sportindustrins särskilda egenheter är en ”power law”-fördelning av idrottarnas inkomster. I takt med att en idrottares inkomst växer med rankingen får han tillgång till mer resurser för att undvika positiva dopingstest. För att avskräcka dessa sofistikerade dopare krävs en enorm antidopingsinsats.

När det gäller den samhällsekonomiskt optimala nivån av doping kan man dra en viktig slutsats: en samhällsekonomiskt optimal antidopingspolitik leder inte nödvändigtvis till en fullständig avskräckning från doping. I varje situation och idrott kan jämvikten se olika ut. Till exempel kan det vara optimalt att inte tillämpa några antidopingsregler i sporter där incita-menten att dopa är höga och kostnaderna för avskräckning också är höga. Å andra sidan kan en dopingsfri jämvikt uppnås om både incitamenten att dopa och kostnaderna för antidoping är låga.

För att en antidopingspolitik är målet att göra idrottsvärlden helt ren. För att uppnå detta måste antidopingsåtgärderna vara helt avskräckande. Det kan visas att, ur ett ekonomiskt perspektiv, maximering av social välfärd genom antidoping inte nödvändigtvis leder till en 100-procentigt ren idrott. Historien om kampen för ren idrott lär oss att skapa en helt drogfri tävling är en nästintill omöjlig uppgift – på grund av idrottarnas och deras läkares uppfinningsrikedom att hitta kryphål i testerna, och på grund av korrupta tjänstemän både inom idrottsorganisationer och antidopingsorgan.

Problemet med doping i idrott är mycket mer komplext än ett tvåspelarscenario. Ekonomer har under de senaste åren gjort mycket för att förstå olika aktörers roll i kampen mot doping. All denna kunskap måste integreras i en fullständig teori som kan hjälpa oss att omforma inte bara de nuvarande antidopingsstrategierna utan hela systemet för internationell idrott.

Doping i en marknadsanpassad idrott

Idrottsutövaren av idag är en professionellt utövande person som lever på sin idrott, inte främst genom prispengar utan genom reklamkontrakt och sponsring. Idrottaren har blivit en måltavla, eller anslagstavla, för en framväxande idrottsindustri. De senaste tjugo åren har karaktäriserats av en process där idrottaren individualiserats, kommersialiserats och sexualiserats.

Historikern Jan Lindroth har formulerat tre huvudingredienser i processen vilka anses vara centrala:

Prestationsfokusering: Denna aspekt är i allt väsentligt liktydig övervärderingens av framgång, vilket innebär att tävlingsidrotten genererat en tilltagande prestation-fokusering som också dragit kraft av de fördelar en framgångsrik idrottare vunnit i resten av samhället

Resultatoptimering: Med resultatoptimering avses de metoder med vilka idrottsliga framgångar skapas. Här anas en tydlig process där vetenskapliga rön och metoder fått en allt större betydelse för att skapa idrottslig framgång. Regler och traditioner som visat sig mindre effektiva har med tiden fått ge vika på resultatoptimeringens altare. Doping kan ses som en del i resultatoptimeringen

Resursmobilisering: Här avses de resurser med vilka resultatoptimeringen möjliggörs. Denna aspekt fångar de tilltagande investeringar från offentligt och privat håll vilka syftat till att optimera resultaten för att tillfredsställa det tilltagande behovet av prestation

Genom att inte lägga tyngdpunkten på en enskild aktör är det lättare att se utvecklingen som ett sammanhang. Man kan se en kontinuerlig utveckling mot en allt mer extrem ”tävlings-spiral” som kräver allt större materiella insatser. Att idrotten kommersialiserats och marknadsanpassats står utom alla tvivel. Att statsmakten fått en allt större betydelse för finansiering och utveckling av internationell toppidrott är också oomstritt. Att privata intressenter dessutom investerar enorma summor i idrottare och idrottsgrenar är allmänt känt.

Dopingfrågan framträder på flera sätt som den kanske mest intressanta forskningsfrågan i den utveckling som har tecknats ovan. Om antagandet om en kontinuerlig intensifiering av idrotten är korrekta, så är dopinsfrågan och antidopingarbetet den felande länken. Ur resultatoptimeringssynpunkt ligger regelverket som en hämsko.

Dopingfrågan var fram till 1960-talet inte en prioriterad fråga trots att det är känt att presta-tionshöjande medel använts i olika sammanhang sedan 1900-talets början. Det var först under 1960-talet som frågan problematiserades på allvar. Det är då svårt att inte sätta dopingfrågan i sammanhang med amatörregelverket. Att det ena tillkommer när det andra upplöses är knappast en tillfällighet. När amatörismen till sist fick ge vika för kommersia-lismen fann sig idrottens företrädare i ett predikament. Om ohämmad kommersialism fick råda var det troligt att idrotten alltmer skulle utvecklas till en kroppsfixerad tävlingsapparat med utbredd doping som följd. En av följderna med tävlingsspiralen är ju att belöningarna idrottarna erhåller genom idrotten blir allt större. Med större potentiella vinster ökade således incitamenten till doping. Detta skulle hota relationerna med statsmakterna vilka nationellt stödde idrotten på basis av att den uppvisade gynnsamma folkhälsoeffekter.

Antidopingarbetet blev här en naturlig väg att gå då arbetet var en garanti för att tävlings-idrotten inte skulle nå proportioner som hotade idrottens status som god ungdomsfostrare. Det är först på senare tid, då de kommersiella aktörernas bidrag till elitidrotten ökat remarkabelt, som statsmaktens ställning inte längre är helt avgörande för finansiering av stora idrottsevenemang.

Doping bör inte ses som en autonom fråga utan måste betraktas som en förändring av den internationella tävlingsidrotten från amatörideal till marknadsanpassning. Den kan till och med ses som en reviderad form av amatörism, ett försök att bibehålla några av de ideal som karaktäriserade det gamla systemet. Omvälvande samhällsförändringar har påverkat idrotten och därmed raserat gamla ideal för hur tävlingsidrott bör bedrivas. Detta har tagit formen av en marknadsanpassning. Andra ideal har däremot bestått, exempelvis tron på fair play, vilken en stor del av anti-dopingsregelverket kretsar kring.

Dopingen var tvungen att hanteras på något vis, annars hade statsmakterna i många länder varit tvungna att reagera. Detta visas om inte annat av att man till och med i östblocket, där statsfinansierad doping i vissa länder visat sig vara legio, aldrig någonsin förespråkade att antidopingsregelverket skulle avvecklas.

LÄKEMEDELSINDUSTRINS PÅVERKAN

Läkemedelsindustrin praktiska inställning till doping?

Det är kanske inte uppenbart vid första anblick varför doping betraktas som ett hot av läkemedelsindustrin. Faktum är att en populär, om än felaktig, uppfattning är att sådant missbruk skulle vara välkommet på grund av dess effekt på försäljningen. Dessutom har publiciteten kring missbruk av exempelvis erytropoietin och dess analoger vid högprofilerade sportevenemang till och med lett till uppfattningen att dessa medel hade utvecklats specifikt för dopingsändamål. Sådana felaktiga uppfattningar står i skarp kontrast till verkligheten inom innovativ medicinsk forskning. År av arbete och hundratals miljoner kronor är involverade i upptäckt och utveckling av läkemedel, inklusive kliniska prövningar, uppförande av tillverkningsanläggningar och utveckling av säkra distributionsnätverk. Detta innebär nära samordning mellan engagerade forskare, läkare och tillsynsmyndigheter för att utveckla och optimera en beskrivning av hur man bäst behandlar patienter och optimerar nytta–riskprofilen.

I kontrast ignorerar olämplig användning genom doping dessa gruppers resultat och rekommendationer för att endast förbättra idrottsprestationer. Dessutom är doping olagligt i många länder och är aldrig en godkänd indikation av någon tillsynsmyndighet. Idrotts-organisationer har svarat på användningen av sådana medel och strategier genom att göra deras användning olaglig och straffa dem som bryter mot reglerna. Läkemedelsföretag är särskilt oroade över doping på grund av bristen på en rationell säkerhetsbedömningsstrategi kopplad till olämplig användning. Faktum är att dopingmedel ibland olagligt införskaffas av idrottare och används för doping innan säkerhetstester ens har slutförts för korrekta användningsområden av läkemedlet. Sådant olämpligt bruk kringgår det väletablerade partnerskapet mellan läkemedelsföretag och tillsynsmyndigheter som vill maximera nytta–riskförhållandet. Idrottaren som missbrukar läkemedel tänker främst på fördelarna för prestation och ignorerar eller förminskar de potentiella riskerna förknippade med användningen av dessa läkemedel.

I detta avseende finns det ingen medicinskt motiverad anledning att utsätta en normal frisk person för de onödiga risker som är förknippade med doping. Doping är riskabelt eftersom läkemedlet används utanför de godkända regulatoriska riktlinjerna, och det är osannolikt att mottagaren övervakas på rätt sätt eller att läkemedlet administreras korrekt av en utbildad sjukvårdspersonal. Andra sällan diskuterade risker med doping inkluderar de som är förknippade med olämplig förvaring och/eller felhantering av läkemedlet – en möjlighet kopplad till olaglig användning. Till exempel kan produkter som transporteras i baksätet på en bil eller via andra olämpliga förvaringsalternativ där förhöjda temperaturer ofta uppstår leda till produktnedbrytning, vilket inte bara kan påverka produktens kvalitet utan också säkerheten.

Olämplig förvaring av exempelvis ertropoietin och dess analoger kan resultera i generering av immunogena nedbrytningsprodukter, såsom aggregat, som tros spela en viktig roll i immuna reaktioner på proteinläkemedel. Immunreaktioner mot rHuEPO kan leda till antikroppsmedierad röd cell-aplasi, ett allvarligt tillstånd där antikroppar mot produkten korsreagerar med det endogena hormonet, vilket inaktiverar det. Resultatet är svår anemi på grund av en brist på nivåer av aktivt cirkulerande endogent erytropoietin (eEPO) i kroppen.

Sammanfattningsvis står de många negativa associationerna med dopingmissbruk i stark kontrast till, och är fundamentalt oförenliga med, de höga etiska standarderna och engagemanget för patientskydd som ligger till grund för läkemedelsutveckling inom den forskningsbaserade bioläkemedelsindustrin.

Ytterligare framsteg är på väg med framväxten av proteomik, metabolomik och andra masscreeningstekniker. Proteomet omfattar alla uttryckta proteiner i en cell eller organism, och metabolomet omfattar alla metaboliter. Möjligheten att undersöka dessa i kroppsvätskor som urin eller blod möjliggjordes genom utvecklingen av höggenomströmningstekniker för samtidig identifiering, karakterisering och kvantifiering av stora mängder biomolekyler. Användningsområdena för dessa teknologier är flera. För det första är det möjligt att upptäcka annars okarakteriserade medel som används för dopningsändamål. För det andra möjliggör det också detektion av metabola “signaturer” associerade med läkemedels-administration. Viktigt är att när detta kombineras med långtidslagring och framtida omtestning eller omprövning av data, löper idrottare som fuskat en ökad risk att bli upptäckta och vanärade, om inte nu, så i framtiden.

SPECIFICERADE IDROTTSGRENAR

Mixed Marterial Arts antidopingpolicies i ekonomisk belysning

Ultimate Fighting Championship (UFC) är en amerikansk mixed martial arts-organisation som är den största i världen. UFC har sju viktklasser och använder regelverket Unified Rules of Mixed Martial Arts (MMA). Många topprankade MMA-utövare ingår i organisationen som anordnar galor över hela världen.  Organisationen ägs av moderbolaget Zuffa, som grunda-des av Frank och Lorenzo Fertitta i januari 2001. Dana White klev med som organisatio-nens president. 2016 såldes Zuffa till ett konsortium bestående av William Morris Endeavor, Silver Lake Partners, Kohlberg Kravis Roberts och MSD Capital för 4,025 miljarder USD.

UFC har således ingen förankring i den traditionella idrottsvärlden, utan skall betraktas som ett bolag som avser att tjäna pengar inom underhållningsbranschen. Detta innebär att de kan sätta vilka regler de vill och att de kan bestämma sig för att tillåta eller förbjuda doping eller delar av det som WADA förklarar vara doping.

Relationen mellan UFC och USADA var unik i jämförelse med traditionella modeller för samarbete mellan nationella antidopningsorganisationer (NADOs) och idrottsorganisationer. Till skillnad från vanliga partnerskap, där en NADO fungerar som en oberoende instans som genomför dopningskontroller på uppdrag av en idrotts styrande organ, var avtalet mellan UFC och USADA ett direkt, privat partnerskap. Detta partnerskap, som etablerades 2015, gav USADA ansvaret att hantera UFC:s antidopningsprogram, inklusive policyutveckling, testning av idrottare och hantering av sanktioner. Programmet finansierades huvudsakligen av UFC, vilket skilde sig från de offentligt finansierade NADO-verksamheterna som hanterar olympiska och nationella idrotter. Denna finansiella modell introducerade en komplex maktdynamik där USADA:s tillsyn var ekonomiskt beroende av UFC, vilket väckte frågor om självständighet och påverkan.

Samarbetet lovordades för att det införde strikta antidopningsåtgärder för UFC:s idrottare, men dess privatfinansierade karaktär skilde sig från mer traditionella relationer mellan NADO och idrott, som exempelvis Major League Baseballs arrangemang med WADA. Detta understryker de föränderliga förutsättningarna för antidopningsinsatser inom privatstyrda sporter, där kommersiella intressen och regleringsstandarder måste samverka.

Upplösningen av partnerskapet mellan USADA och UFC 2023 erbjuder en möjlighet att utforska hur dopningstester och antidopningspolicyer utvecklas när sport och underhållnings-marknader korsar varandra. Man kan argumentera för att dessa förändringar ytterligare utmanar konventionella föreställningar om användning av förbättrande preparat (IPED:s) som moraliskt förkastliga eller som ett tecken på fusk.

För att omfatta dessa aspekter vänder vi oss till moderna tankegångar kring “assemblage” (hopsättning)-teorier. Man föreslår att behandla “IPED-assemblage” för att identifiera, skilja mellan och navigera de olika krafter som är verksamma i samband med IPED-användning inom ramen för det utvecklande partnerskapet mellan USADA och UFC. Man kan hävda att assemblage-begreppet tillhandahåller en grund för att kartlägga relationer av makt, begär, affekt och subjektivitet inom detta partnerskap, och hur dessa relationer formar uttryck för IPED-användning både inom och bortom denna specifika kontext.

Genom att introducera idén om “IPED-assemblage” strävar vi efter att förstå hur makt, begär, kraft och affekt påverkar IPED-användning i olika miljöer och sammanhang. Istället för att börja med individen och deras avsikter kräver assemblage-teori att vi beaktar en bredare rad av krafter, strukturer, materiella system, idéer, diskurser och maktrelationer. Detta tillvägagångssätt möjliggör nya insikter i hur IPED-användning och “förbättring” utvecklas inom sport, fritid och rekreation. Vi utmanar konventionella synsätt på IPEDs som enbart kopplade till prestation i konkurrenssammanhang och betonar behovet av att konceptualisera IPED-användning i bredare samhällskontexter.

UFC:s växande popularitet och hur verksamheten har hanterat IPED-användning skapar oundvikligen nya maktdynamiker som påverkar allmänhetens uppfattning och genomförandet av policyer. UFC har blottlagt spänningar mellan en idrottares kommersiella attraktivitet och tillämpningen av antidopingregler, vilket belyser hur kommersiella intressen korsar etiska överväganden i genomförandet av dessa regler.

Snarare än att kritisera den moraliska kraften i globala antidopinginsatser kan man använda ett “assemblage”-tänkande för att skapa nya insikter om sammansmältningen av sport- och underhållningsmarknader. Detta görs med en ökad känslighet för de maktstrukturer, policyer och allmänna uppfattningar som ramar in IPED-användning, samt den föränderliga karaktären hos regleringsramar och kulturella faktorer som påverkar konsumtionen av dessa substanser. Samtidigt som vi erkänner att antidopingpolicyer formas av föränderliga mark-nadsdynamiker, ser man hur dessa policyer ofta inte är i linje med verkligheten i deras genomförande, och att det då blir svårt att ifrågasätta deras existens eller etiska grund.

Det amerikanska antidopingorganet USADA och Ultimate Fighting Championship (UFC) avslutade sitt antidopingsamarbete under kontroversiella omständigheter. Med inspiration från “assemblage”-tänkande kan man analysera de föränderliga maktdynamikerna kring IPED-användning, antidopingpolicyer och populära idrottares roll i att forma samhällets uppfattningar om användningen av och de potentiella skadorna kopplade till IPED.

Studien erbjuder en fallanalys av nyliga kontroverser inom UFC för att undersöka samman-kopplingen mellan biomedicin, teknologi och kändiskultur i vad vi kallar IPED-“assemblagen”. USADA-UFC-samarbetets avslutning 2023 har väckt debatt om förändringar i antidoping-standarder och oro över svagare testprotokoll samt normalisering av IPED-användning. Fallet med Conor McGregors skaderehabilitering och påstådda IPED-användning belyser de suddiga gränserna mellan terapeutisk och prestationshöjande läkemedelsanvändning inom IPED-“assemblagen”, och utmanar konventionella distinktioner mellan “bra” och “dåliga” läkemedel i kontexten av sporthantering och antidopingpolicyutformning.

En diskussion om detta visar på bristerna i nuvarande dopingpolicyer att hantera IPED-“assemblagen” och betonar behovet av att förändra den offentliga diskursen för att främja en mer kritisk förståelse av terapeutiska och prestationshöjande strategier, i syfte att driva innovation i antidopingramverk.

ETIK

Idrottsrörelsen fjärde tidsålder: Ett hot mot idrottens idé och en grund för doping?

Det sker hela tiden en utveckling av samhället, på gott och på ont. Det gäller också idrottsrörelsen. Just nu sker ett paradigmskifte inom idrotten som är väl värt att uppmärksamma eftersom det kommer att ändra vårt sätt att se på idrott och kanske eftersom det kommer att leda till att stat, region och kommuner måste ändra de ekonomiska förutsättningarna för idrott utanför eliten. Man kan tänka sig att dela upp den moderna idrotten i fyra tidsåldrar.

Den första tidsåldern kan betecknas som amatörismen (inget tal om pengar) och sträcker sig från den moderna idrottens genombrott i slutet av 1800-talet. Den karaktäriseras av diskvalificering av löparstjärnor som Gunder Hägg (1946) och Dan Waern (1961) som fick livstidsavstängningar för prispengar så små att en motionär skulle fnysa åt dem idag.

Den andra tidsåldern präglas av institutionaliseringen (med behov av pengar) av idrotten i seriesystem, regelverk och stora mästerskap. De små föreningarnas dröm om att tillsammans sega sig upp från gärdsgårdsserien till allsvenskan, som i Max Lundgrens vackra saga om Åshöjdens IF, dog gradvis ut. Besluten över idrotten centraliserades till – framför allt – idrottspampar (män) som satt kvar i förbundstopparna år efter år. De första svenska fotbollsproffsen fick kontrakt i Italien.

Den tredje tidsåldern karaktäriseras av att TV tar över dagordningen (TV-pengar bestämmer). Världsmästerskap och Olympiader kostar mycket men drar in miljarder till förbunden via TV-intäkter; Internationella Olympiska Kommitténs intäkter under fyraårsperioden 2017–21 är 7,6 miljarder dollar. Detta gör IOC till en enorm maktfaktor med inflytande långt utöver de Olympiska spelen. Samma sak gäller de internationella förbunden för fotboll, friidrott, boxning med flera. När en svensk fotbolls- eller ishockeyspelare gör succé diskuteras det i massmedia genast hur mycket pengar vederbörande skall kunna tjäna som proffs, snarare än hur han fortsättningsvis skulle prestera på idrottsplanen. Under denna tid sker en breddning av de idrottsgrenar som syns i TV; många nya får plats, medan samtidigt andra försvinner eftersom de inte är tillräckligt TV-mässiga (för liten publik eller svåra att sända tekniskt).

Den fjärde tidsåldern har tydliggjorts under senaste åren och präglas av att det nu är de enskilda vinnande idrottarna som skall bli rika (och entrepenörerna bakom dem). Vi har sett hur golf numera ger fullständigt hisnande prispengar till sina vinnare, exemplifierat av att vid the Masters 2024 på Augusta National Golf Club i april 2024 tjänade vinnaren 39,2 miljoner kronor. I Boston maraton delas det ut mer än 1 miljon amerikanska dollar i prispengar 2023. I tennisens Australian Open får vinnaren 1 950 000 Euro men också de spelare som får minst, de som elimineras i första omgången, kommer att tjäna 19 300 Euro vardera. Vid IBA:s (International Boxing Association) världsmästerskap 2023 tjänar herrarnas guldmedaljörer 200 000 dollar och damernas 100 000 dollar vardera. Fram till 2027 är planen att herrarnas vinnare ska få 1 miljon dollar vardera. Svensken Badou Jacks får över fyra miljoner kronor för sin stormatch mot britten George Groves. Sko- och idrottsklädestillverkaren Nike betalar det tyska fotbollsförbundet DFB 100 miljoner Euro per år 2027-2034 för att de tyska landslagsspelarna skall använda sig av Nikes produkter. Elitfotbollsklubbar runt om i världen spenderar totalt 9,63 miljarder dollar på internationella övergångar under 2023. Bara för att ta några exempel.

Kronan på verket är emellertid att Internationella Friidrottsförbundet vid kommande OS i Paris inte längre bara delar ut medaljer. Guldmedaljörerna får dessutom dela på 2,4 miljoner dollar, vilket innebär att vinnarna i var och en av de fyra dussin friidrottsgrenarna kommer att få 50 000 dollar var. Detta kan ses som ett motdrag mot de ryska tävlingarna, Friedship Games, som anordnas några månader senare (september) i Moskva och där de till de 33 grenarna anslås 100 miljoner dollar i prispengar: vinnaren får 40 000 dollar, en andra plats ger 25 000 dollar och en tredje plats 17 000 dollar.

En affärsman i Sydney/London har proklamerat Enhanced Games med fem idrottsgrenar planerade till 2025 och därefter årligen. Där skall doping vara tillåten – till och med uppmuntrad. Som lockbete förespeglas stora prissummor och den som slår ett världsrekord skall belönas med 1 miljon dollar. Samtidigt förefaller det vara klart för en cirkus med friidrottens löpgrenar ska startas med mycket stora prispengar till de inbjudna idrottsmännen och -kvinnorna.

Det förefaller således som att vi står inför att få se en elitatleter i en rad idrottsgrenar (inte bara Formel 1, boxning och de amerikanska proffsligorna: basket, ishockey, amerikansk fotboll och baseball) som inte bara är duktiga i sitt yrkesarbete (idrott) utan som också kan bli ofantligt rika. Idrottsförbunden kommer i motsvarande grad att få minskade resurser och TV-bolagens makt kommer att ytterligare öka. Individcentreringen förstärks än mer och solidariteten med laget eller nationen minskar. Idrottens roll i politiken kommer antagligen att öka, sofistikerad doping kommer att få mycket pengar att röra sig med och serietabellerna kommer antagligen att övertrumfas av inkomstlistor.

Enorma penningsummor en riskfaktor för doping

Bland de faktorer som driver doping är pengar en av de viktigaste. Visserligen inte den enda, men när man ser till den allmänna samhällsutvecklingen måste man inse att det är svårt både för enskilda idrottsutövare och idrottsorganisationen att stå emot den gången då förbättrade idrottsprestationer leder till stora pengavinster. Idrottsutövare och idrottsledare är inte annorlunda än andra människor i detta avseende.

Förutom att elitidrotten således har enorma summor pengar till förfogande, med allt vad det innebär, kan man sätta det i relation till de resurser som antidopingen har:

Antidoping Sverige 35–40 miljoner kronor per år

WADA:s budget för 2024 är på 54 493 760 amerikanska dollar

I detta sammanhang bör det också sägas att de jättelika kontraktssifforna i exempelvis amerikansk fotboll, basket och ishockey oftast inte tillfaller de enskilda spelarna rakt av. Oftast har de någon form av manager som får en procentsats av spelarens kontraktssumma, vilket då innebär miljoner även för begränsade spelarövergångar. Det innebär i sin tur att det finns incitament för managerna att gör allt vad han eller hon kan – inklusive doping? – för att idrottaren skall prestera på så hög nivå som möjligt. Medan en dopad spelare kan förlora hela sin karriär och få svårt att komma tillbaka blir en manager nästan aldrig straffad, utan står kvar med de pengar som tjänats och kan gå vidare till nya uppdrag.

I Trinidad Alfonso Valencia Marathon finns ett löfte om en miljon euro om världsrekordet slås i antingen herr- eller damloppet år 2024. En miljon euro är en mycket stor mängd pengar och ett än mer otroligt belopp för den som kommer från Kenya, Etiopien eller Marocko. Den som vinner summan kommer inte bara att kunna leva i lyx i sitt hemland livet ut, utan också få möjlighet att låta stora delar av sin släkt leva lyxliv. Om man då satsar en miljon kronor på doping eller på att på annat sätt manipulera resultatet till sin fördel skulle de ändå ge motsvarande minst 10 miljoner kronor kvar.

En av drivfjädrarna till doping är pengar; mer pengar blir starkare drivfjädrar.

En utmaning för hela idrottsrörelsen

Som påpekades i ingressen till denna uppsats är samhället dynamiskt och det finns ingenting som talar för att idrottsrörelsen i sig skulle stå utanför en sådan utveckling. Däremot är det inte på något sätt förutbestämt i vilken riktning som utvecklingen sker, och det är uppenbart att det till stor del är enskilda människors beslut som stakar ut vägen.

Om nu idrotten omvandlas från att vara en oskyldig fritidssysselsättning och nöje via en organisering och standardisering till att bli ett jippo där de bästa av de bästa tjänar enorma penningsummor och entreprenörer kapar åt sig en stor del, är det inte säkert att detta är den väg vi vill att idrotten skall följa. Med de stora tävlingarna och de stora prispengarna kommer idrottsrörelsen att stå tillbaka för en idrottsindustri som i sin tur slukas av nöjesindustrin – vart gräsrotrörelsen tar vägen är inte lätt att förutse. Däremot är det helt klart att det blir TV-bolag, tillverkare av idrottsskor och idrottskläder och några framgångsrika entreprenörer som kommer att bestämma. De traditionella idrottsförbunden kommer att få en mindre betydelsefull roll eftersom de kommer att ha mindre resurser, även om exempelvis IOC kommer att klara sig förhållandevis länge om de undviker faran med korruption (en fara som kommer både utifrån och inifrån en organisation).

WADA kommer bara att klara sig så länge IOC förblir ekonomiskt starkt, men kommer också den att bli utsatt för korruptionsförsök – inte minst från länder Kina, Ryssland och Gulfstaterna – och risken för att det skall finnas en dopingtillåtande (förhoppningsvis liten) del av idrotten är betydande. Dessutom kommer de svindlande prissummorna inom elitidrott att locka fram dopingentreprenörer som med sofistikerade och svårupptäckta (men dyra) metoder vill vara med och dela på de uppvisade pengarna.

Framtiden ser således inte ljus ut för den som älskar idrott i den traditionella form som vi nu ser den, men naturligtvis kan vi påverka utvecklingen åt ett annat håll. Om vi vill!

Var det så vi ville ha det?

Pengar, pengar, pengar i de olika idrottsgrenarna

Naturligtvis kommer de ekonomiska förutsättningarna i olika idrottsgrenar att variera även framöver, vilket beror på i vilken grad TV-bolagen kan finna köpare av reklam, vilket i sin tur beror på vilken tittarkategori det handlarom och hur stor kategorin är som antas titta på TV-sändningarna. Golf har kanske inte en så stor tittarskara, men den är köpstark. Curling och badminton har betydligt mindre tittarskaror och de som tittar kan knappast betecknas som köpstarka. Fotboll är idag en världssport där även vietnameser, bulgarer, kenyaner och peruaner är intresserade av engelska Premier League och Europamästerskapen, medan utanför Norden och Ryssland knappast någon ens vet vad bandy är. Inom friidrott är löpgrenarna alltid säljande medan kast- och hoppgrenar knappast tilldrar sig något större intresse.

Amerikansk fotboll

Buffalo Bills belönar nu NFL:s MVP Josh Allen som får ett kontrakt på 3,3 miljarder kronor enligt ett besked i mars 2025. Det är ett nytt lönerekord för den amerikanska ligan. Kontraktet är på sex år över säsongen 2030. Det innehåller en garanti på 250 miljoner dollar. Det är högre än de 230 miljoner som Cleveland Browns har gett till quarterback Deshaun Watson.

Josh Allen hade tidigare ett kontrakt till 2028 kommer att vara 34 år inför det sista året på det nya kontraktet. Genomsnittsvärdet på 55 miljoner dollar blir näst högst bland quarterbacks efter Dak Prescott i Dallas Cowboys med 60 miljoner dollar.

I amerikansk fotboll (NFL) bötfälldes klubbägaren David Tepper med 300 000 amerikanska dollar för att ha kastat en flaska på rivaliserande fans i Jacksonville. Incidenten inträffade under Panthers 26–0 förlust mot Jaguars. Tepper bad senare om ursäkt.

NFL har meddelat att varje lag kommer att ha ett lönetak på 255,4 miljoner amerikanska dollar för säsongen 2024, vilket är en anmärkningsvärd ökning med 30 miljoner dollar per klubb från föregående säsong (mer än 13 %). Detta är den största ökningen i ligans historia sedan lönetaket infördes 1994. Varje NFL-lag kommer också att få ytterligare 74 miljoner dollar till spelarförmåner, vilket täcker olika utgifter som prestanda-baserad ersättning och förmåner för pensionerade spelare. Den samlade spelarutgiften för varje klubb under säsongen 2024 kommer att vara 329,4 miljoner dollar, vilket ger en total summa på 10 540 miljoner dollar (100 miljarder svenska kronor!) för de 32 NFL-lagen. Efter tillkännagivandet om lönetaket ökar är de fem lagen med störst ekonomisk flexibilitet; Washington Commanders (87 miljoner dollar), New England Patriots (83 miljoner dollar), Chicago Bears (80 miljoner dollar), Tennessee Titans (79 miljoner dollar) och Cincinnati Bengals (73 miljoner dollar).

Minnesota Vikings quarterback Kirk Cousins har skrivit på ett fyraårskontrakt med Atlanta Falcons. Avtalet är värt 180 miljoner dollar. ESPN rapporterade att spelaren kommer att få 45 miljoner dollar per säsong i fyra år. 100 miljoner dollar av avtalet är fullt garanterade.

I NFL ses Ja’Marr Chase som en av ligans absolut bästa spelare. Nu belönas också den 25-årige stjärnan med ett jättekontrakt. Enligt NFL har recievern och Cincinnati Bengals kommit överens om ett avtal värt 161 miljoner dollar, drygt 1,6 miljarder kronor, över fyra år. 1,1 miljarder uppges vara garanterade i kontraktet. Med en årslön på över 400 miljoner kronor kommer Chase att slå nytt lönerekord i ligan för en spelare som inte är quarterback. Samtidigt har Bengals också förlängt med Tee Higgins. Även han får ett enormt fyraårsavtal, värt över 1,1 miljarder kronor.

Bäst betald av samtliga spelare i NFL är Dallas Cowboys Dak Prescott, som i höstas skrev på ett fyraårskontrakt värt 2,5 miljarder kronor.

Baseball

London fick ett ekonomiskt tillskott på nästan 53 miljoner pund när Major League Baseball återvände till London Stadium i juni 2023 efter fyra år, med två på varandra följande matcher mellan St. Louis Cardinals och Chicago Cubs. Undersökningar visar att 110 000 biljetter såldes för den tvådelade MLB-serien, utöver deltagande i parallella aktiviteter. Besökare kom från hela världen, med 19 procent som reste från USA och 10 procent från andra länder.

I amerikansk baseball meddelade Los Angeles Dodgers att Yoshinobu Yamamotos kontrakt för de kommande tolv åren från och med 2024 är på rekordnivå, 325 miljoner amerikanska dollar. Till slut lyckades Dodgers övertala kastaren att skriva på innan andra lag lade sina slutgiltiga erbjudanden. Under en presskonferens i avslöjades att Yamamoto ville vara lagkamrat med Shohei Ohtani, som laget nyligen skrev på ett 10-årigt kontrakt med värt 700 miljoner amerikanska dollar. Enligt Los Angeles Times hade Yankees erbjudit Yamamoto 300 miljoner över 10 år och Mets 325 miljoner över 12 år.

Atlanta Braves Jurickson Profar testade positivt för koriongonadotropin (hCG) i en träningstest fick en avstängning på 80 matcher utan lön, vilket innebär en inkomstförlust på cirka 6 miljoner dollar. Han hade i botten ett treårskontrakt med klubben som skulle givit 42 miljonerdollar.

Basket

Luka Doncic, 26, har skrev på ett jättekontrakt i augusti 2025. Hans treårsförlängning med Los Angeles Lakers ger honom cirka 1,6 miljarder kronor.

Erik Spoelstra, en ikon för NBA-laget Miami Heat, har 2024 skrivit på kontraktsförlängning på 20 miljoner dollar per år över 8 år med det Florida-baserade laget, vilket gör honom till den högst betalda tränaren i NBA. Miami Heat har erbjudit sin tränare den högsta summan som någonsin betalats till en baskettränare. Det kommer att motsvara cirka 120 miljoner dollar för ett 8-årskontrakt.

NBA-mästarna Bostons stjärna Jayson Tatum har kommit överens med klubben om en kontraktsförlängning värd motsvarande cirka 3,3 miljarder kronor i juni2024. Kontraktet är på fem år och – om uppgifterna stämmer – det största någonsin i NBA:s historia.

Säsongen 2024/225 låg snittlönen i amerikanska NBA på 12,8 miljoner dollar per år, vilket motsvarar drygt 123 miljoner kronor. Den bäst betalde spelaren är Shai Gilgeous-Alexander som har en årslön på cirka 680 miljoner kronor.

I NWBA (damernas motsvarighet till NBA) var snittlönen knappt 148 000 dollar säsongen 2024, vilket motsvarar lite mer än 1,4 miljoner kronor. Ligans bäst betalda spelare är Jackie Young med en årslön på drygt 2,4 miljoner kronor.

Shai Gilgeous-Alexander, 26, var en av de stora hjältarna när Oklahoma vann NBA. Nu blir 26-åringen bäst betald någonsin i världens bästa basketliga. Slutspelets mest värdefulla spelare får 2,7 miljarder (!) över fyra år. Thunders kammade nyligen hem klubbens första NBA-titel sedan man flyttade till Oklahoma, 2008. Den första bärgades 1979, men då hette man Supersonics och spelade i Seattle. Under finalserien mot Indiana Pacers var Shai Gilgeous-Alexander den stora hjälten och han fick också ta emot priset som slutspelets mest värdefulla spelare. ESPN rapporterar att kanadensaren har kommit överens med Thunders om ett fyraårskontrakt värt 285 miljoner dollar, cirka 2,7 miljarder kronor. Det skulle innebära att 26-åringen har en årslön på 677 miljoner kronor eller 56 miljoner i månaden. Oavsett så blir han bäst betald i NBA:s historia. Tidigare rekord hölls av Jayson Tatum, vars femåriga kontrakt med Boston Celtics var värt 304 miljoner dollar, men Gilgeous-Alexanders kontrakt är nu störst sett till årlig ersättning. Shai Gilgeous-Alexanders kontrakt börjar gälla säsongen 27/28 och löper till sommaren 2031.

Boxning

Floyd Mayweather Jr fick över en miljard kronor när han gick upp mot Manny Pacquiao 2 maj i Las Vegas 2015. En fullständigt osannolik lönecheck för max 36 minuters boxning. Sammanlagt lär han ha tjänat cirka 4 miljarder kronor på boxning.

Näst högst i penningligan rankas George Foreman med cirka 300 miljoner amerikanska dollar i prispengar.

I februari 2023 boxades youtubern Jake Paul och Love Island-profilen, tillika boxaren, Tommy Fury i en av de senaste årens mest uppmärksammade matcher. Jack Paul fick 312 miljoner kronor och Tommy Fury närmare 37 miljoner kronor för matchen.

Svensken Badou Jacks fick över fyra miljoner kronor för sin stormatch mot britten George Groves.

International Boxing Association (IBA) organiserar en tävling i Durban med många välkända boxare under namnet Mandela Cup, som kommer att äga rum på International Convention Centre 15-21 april 2024, med en betydande prispott på 500 000 amerikanska dollar.

Vid IBA:s världsmästerskap 2023 tjänade herrarnas guldmedaljörer 200 000 dollar och damernas 100 000 dollar. Fram till 2027 är planen att herrarnas vinnare ska få 1 miljon dollar.

Cykling

Tour de France har intäkter överstigande 200 miljoner per år och vinster på cirka 70 miljoner, men allokerar knappt 2 miljoner för prisutdelning. Dessa siffror blir betydande när de jämförs med lagens budgetar. De mest kraftfulla lagen kan ha budgetar mellan 35 och 45 miljoner euro, som Jumbo-Visma, UAE Team Emirates eller Ineos Grenadiers.

Fotboll

Fotbollsklubbar runt om i världen spenderade totalt 9,63 miljarder dollar (drygt 100 000 000 000 svenska kronor) på internationella övergångar under 2023, en ökning med 48 procent jämfört med 2022, ett år då effekterna av pandemin började avta, enligt en rapport publicerad av FIFA. År 2023 var ett rekordår med över 2 miljarder dollar mer än det tidigare rekordet från 2019.

FIFA släppte siffrorna i en rapport publicerad den 30 januari 2023. Tio övergångar står för tio procent av det totala beloppet. Bland dem fanns Jude Bellingham, nu en stjärna i Real Madrid, som lämnade Bundesliga. Enzo Fernández flyttade till Chelsea och Harry Kane skrev på för Bayern München. Den engelska anfallaren önskades som egen spelare av de flesta av Europas toppklubbar. Till slut valde han Tyskland.

Engelska klubbar var de största spenderarna, ledda av Chelsea. De spenderade 2,96 miljarder dollar, tre gånger mer än Frankrike, som kom på andra plats på listan. Saudiarabiens klubbar, som har lyckats etablera sig i fotbollsvärlden, kom in på topp fem av spenderare för första gången med en total summa av 970 miljarder dollar. Detta berodde på förvärven av Neymar, Sadio Mané och Riyad Mahrez, alla världsartister som har valt sin destination. Cristiano Ronaldo och Karim Benzema, två-faldiga Ballon d’Or-vinnare i det portugisiska fallet, flyttade också till Gulfriket, men gjorde det utan kostnad för sina nya klubbar.

Chelsea och Paris Saint-Germain har varit de största spenderarna och har investerat kraftigt i sina trupper. Andra fotbollsgiganter som Liverpool, Real Madrid och Bayern München avslutar topp fem i 2023-övergångar. Å andra sidan kommer tyska klubbar att få mest pengar, nästan 1,21 miljarder dollar. Detta underlättades av försäljningen av Bellingham (Borussia Dortmund) och Randal Kolo Muani, som lämnade Eintracht Frankfurt för PSG. Portugal var det land som fick flest utländska spelare med 1 017, medan Brasilien, som vanligt, exporterade flest med 1 217.

Den “imponerande tillväxten” på den kvinnliga övergångsmarknaden framhävs också i FIFA:s rapport. Utvecklingen av damfotbollen har tagit den till en mycket hög ekonomisk nivå. Det var otänkbart för några år sedan och utom räckhåll för de klubbar som styrde damfotbollen före pandemin. År 2023 var totalt 623 damklubbar involverade i internationella övergångar. Det jämförs med 507 föregående år. Dessutom flyttade 1 888 spelare från ett land till ett annat, jämfört med 1 571 år 2022. Detta resulterade i en omsättning på 6,1 miljarder dollar, en ökning med 84 procent jämfört med 2022.

Sko- och idrottsklädestillverkaren Nike betalar det tyska fotbollsförbundet DFB 100 miljoner Euro per år 2027-2034 för att de tyska landslagsspelarna skall använda sig av Nikes produkter.

De tio högst värderade fotbollsklubbarna i världen maj 2024

VärderingInkomster 2022-23

(miljarder dollar)(miljoner dollar)

Manchester United6,2778

Real Madrid6,1844

Barcelona5,3836

Liverpool5,1713

Bayer München4,8781

Manchester City4,8855

Paris Saint-Germain4,1842

Arsenal3,9558

Tottenham3,5660

Chelsea3,5615

Forbes lista för 2024 över de 10 bäst betalda fotbollsspelarna:

Cristiano Ronaldo (Al Nassr, Saudi Pro League): 262 miljoner EuroRonaldo, 39 år, slog sitt eget rekord för årliga intäkter och tjänade 239 miljoner Euro 2023 – dubbelt så mycket som någon annan fotbollsspelare på listan. Med en massiv närvaro online lanserade han en YouTube-kanal i augusti, där han fick 10 miljoner prenumeranter på en dag, och har nu totalt 1 miljard följare på sociala medier. Utöver sina varumärkessamarbeten, inklusive Nike, och satsningar inom hotell och kläder, tjänade Ronaldo 204 miljoner Euro från sitt kontrakt med Al-Nassr, som löper ut efter denna säsong.

Lionel Messi (Inter Miami, MLS): 123 miljoner EuroMessi, som missade Paris 2024, leder intäkterna utanför planen och tjänar cirka 70 miljoner Euro genom samarbeten med varumärken som Adidas och Apple TV. Med över 500 miljoner följare på Instagram och ett eget produktionsbolag spelar Messi, 37 år, för Inter Miami i USA, som nyligen anslöt sig till klubblags-VM, och är kontrakterad till nästa år, samtidigt som han är kapten för både sitt klubb- och landslag.

Neymar (Al-Hilal, Saudi Pro League): 101 miljoner EuroDen brasilianska legenden Neymar har spelat för Saudi Pro League-klubben Al-Hilal sedan 2023 och har kontrakt till säsongen 2024-2025. Trots att han varit borta på grund av en knäskada det senaste året, fortsätter 32-åringen att samarbeta med varumärken som Puma och tjänar ytterligare inkomster genom sociala medier.

Karim Benzema (Al-Ittihad, Saudi Pro League): 95 miljoner EuroVid 36 års ålder är Karim Benzema kapten för Saudiarabiens Al-Ittihad och anses vara en av världens bästa anfallare. Under 2023 förväntas han tjäna cirka 91,5 Euro miljoner från sitt spelaravtal och ytterligare 3,5 miljoner Euro från sponsoravtal utanför planen.

Kylian Mbappé (Real Madrid, LaLiga): 83 miljoner EuroMbappé hade ett enastående år och uppnådde sin “barndomsdröm” genom att gå till Real Madrid. Trots att han bröt näsan hjälpte han Frankrike till semifinal i Euro 2024. Vid 25 års ålder tjänade Mbappé cirka 65 miljoner Euro från fotbollen och 18 miljoner Euro utanför planen, med samarbeten med bland annat Nike och lyxmärket Dior.

Erling Haaland (Manchester City, Premier League): 55 miljoner EuroHaaland har vunnit Premier League-titlar, en FA-cup och en Champions League-trofé under sin tid i Manchester City. Den produktiva norska anfallaren gick till City från Borussia Dortmund 2022. Som en stigande stjärna förväntas Haaland, tillsammans med Mbappé, ta över rampljuset från Ronaldo och Messi. Utanför planen ökar han sina intäkter genom sponsoravtal.

Vinicius Junior (Real Madrid, LaLiga): 50 miljoner EuroVinicius JR är den enda nykomlingen på årets Forbes-lista. Den 24-årige brasilianaren har spelat för Real Madrid sedan han var 18 år och är känd för sin målfarlighet. Han har också stora varumärkessamarbeten, inklusive avtal med Pepsi och PlayStation.

Mohamed Salah (Liverpool, Premier League): 49 miljoner EuroSedan han kom till Anfield 2017 har Salah etablerat sig som en av Liverpools främsta målskyttar genom tiderna. Den egyptiska stjärnan samarbetar med stora varumärken som Vodafone och Adidas och har cirka 100 miljoner följare på sina sociala mediekanaler.

Sadio Mané (Al-Nassr, Saudi Pro League): 48 miljoner EuroMané är Senegals främsta målskytt genom tiderna och använder aktivt sin förmögenhet för att stödja sin hemstad. Han har grundat ett sjukhus, en bensinstation och ett postkontor i området, och ger även ekonomiskt stöd till invånarna. Den 32-årige spelar för närvarande för Al-Nassr FC i Saudiarabien.

Kevin De Bruyne (Manchester City, Premier League): 36 miljoner EuroDen belgiska stjärnan spelar för närvarande för Manchester City, men hans kontrakt löper ut vid slutet av säsongen. Det spekuleras om en möjlig övergång till Al-Nassr för den 33-årige mittfältaren. De Bruyne har samarbeten med stora varumärken som Nike och McDonald’s.

Klubblags-VM, som äger rum i USA mellan den 14 juni och 13 juli, har en total prispott på 1 miljard dollar, som kommer att delas mellan de deltagande lagen. Fédération Internationale de Football Association (FIFA) har meddelat hur prispengarna kommer att fördelas. Naturligtvis kommer det lag som vinner turneringen efter sju matcher att få lejonparten av prispengarna: 116 miljoner Euro.

Europa tar hem största delen, där varje europeiskt lag får mellan 12,81 miljoner dollar och 38,19 miljoner dollar, beroende på idrottsliga och kommersiella kriterier. Sydamerikanska lag får 15,21 miljoner dollar i deltagarbonus, medan lag från Nordamerika, Centralamerika, Karibien, Asien och Afrika får 9,55 miljoner dollar vardera. Auckland City, som representerar Oceanien, får 3,58 miljoner dollar för sitt deltagande.

Totalt kommer varje klubb att tilldelas en andel av 525 miljoner dollar från deltagarfonden, medan ytterligare 475 miljoner dollar kommer att fördelas baserat på prestationer i turneringen. Det kan jämföras med de 4,6 miljarder kronor som betalades ut till de deltagande lagen vid herr-VM i Qatar 2022.

Champions League 2025

Lagen som startar i gruppspelet får 18,62 miljoner euro som startpremie. Därefter får lagen per vunnen match 2,1 miljoner euro och 700 000) för oavgjort. I gruppspelet delas en pott upp i 666 andelar där varje andel är värd 3 miljoner kronor. Den sämst placerade får en andel, näst sämst två andelar och så vidare. Gruppspelsvinnaren får 36 andelar, sammanlagt 9,9 miljoner euro. Lag 1–8 får 2 miljoner euro och lag 9–16 en miljon euro per lag. En plats i playoff till slutspelet ger en miljon euro per lag per, åttondelsfinal 11 miljoner, kvartsfinal 12,5 miljoner, semifinal 15 miljoner och final-plats 18,5 miljoner euro. Utöver detta får vinnare 6,5 miljoner euro.

Friidrott

Valencia håller på att bli en av de stora platserna vad gäller långdistanslöpning, vilket bevisats av världsrekorden på 10 000 meter som sattes år 2021 för herrar av Joshua Cheptegei från Uganda och för damer av Letensebet Gidey från Etiopien, i spektakulära löpningar som hamnade i rampljuset över hela världen.

Söndagen den 3 december 2023 arrangerades Trinidad Alfonso Valencia Marathon med en extraordinär samling stjärnor med imponerande internationella och nationella rekord, inklusive två spanska rekord, samt löftet om en miljon euro om världsrekordet slås i antingen herr- eller damloppet år 2024. Den kanske mest minnesvärda vid maratonloppet 2023 blev emellertid Juan Roig, president för Trinidad Alfonso Foundation och sponsor av loppet. Den berömde spanska affärsmannen, som också är president för Euroleague-klubben Valencia Basket, lanserade en betydande ekonomisk utmaning: “Vi vill meddela att den som bryter världsrekordet kommer att få en miljon Euro, om de bryter det i Valencia, naturligtvis. Paco Borao kommer att donera ena halvan (direktören för Valencia Marathon) och jag kommer att ge den andra halvan” sa Roig.

I Boston maraton delas det 2024 ut mer än 1 miljon amerikanska dollar i prispengar.

Diamond League meddelade den 18 september 2024 att dess generalförsamling hade kommit överens om att höja prispotten för dess 16 säsong till den högsta nivån sedan ligan startade 2010, med en ny total summa på 9 240 000 USD. Enligt pressmeddelandet kommer 500 000 USD att delas ut vid de 14 olika tävlingarna på 2025 års Diamond League-cirkus, innan totalt 2 240 000 USD kommer att delas ut vid Diamond League-finalen 2025. Priserna kommer att variera från 30 000 USD till 50 000 USD under de första 14 tävlingarna och från 60 000 USD till 100 000 USD i finalen, där manliga och kvinnliga idrottare kommer att belönas med samma summa inom alla 32 friidrottsgrenar. Dessa summor är en betydande ökning jämfört med priserna för 2024, där vinnare fick 10 000 USD och vinnare av Diamond League-finalen erhöll 30 000 USD.

Första upplagan av World Athletics Ultimate Championships kommer att äga rum i Budapest den 11–13 september 2026 och därefter vartannat år. Med Ultimate Championships får friidrotten en stor säsongsavslutning även när det inte är VM-år. De högst rankade i varje gren, mellan 8 och 16 friidrottare, får delta. Tävlingen kommer att ha en total prispott på 10 miljoner dollar, där vinnarna i respektive gren får 150 000 dollar (drygt 1,4 miljoner kronor). Det är de största prispengarna inom sporten hittills.

Golf

På topp 10-listan över inkomster 2023 återfinns fler PGA Tour-spelare – sex stycken – än LIV-spelare. Den största anledningen till detta är PGA Tours speciella tävlingar med 15–25 miljoner dollar i prispott som introducerades inför säsongen 2022/2023. Att toppspelarna dessutom var tvungna att delta i dessa, gjorde att de samlade på sig många dollar på vägen. Topp 10 prispengar 2023 (inklusive bonusar)

  1. Talor Gooch, LIV Golf: 36,2 miljoner dollar

  2. Viktor Hovland, PGA Tour: 33,5 miljoner dollar

  3. Scottie Scheffler, PGA Tour: 26 miljoner dollar

  4. Brooks Koepka, LIV Golf: 22,7 miljoner dollar

  5. Jon Rahm, PGA Tour: 21,2 miljoner dollar

  6. Rory McIlroy, PGA Tour: 20,3 miljoner dollar

  7. Cameron Smith, LIV Golf: 19,8 miljoner dollar

  8. Wyndham Clark, PGA Tour: 17,8 miljoner dollar

  9. Bryson DeChambeau, LIV Golf: 15,7 miljoner dollar

  10. Xander Schauffele, PGA Tour: 14,9 miljoner dollar

Sammanlagt delades ut 218 miljoner kronor i prispengar i The Masters 2024 på Augusta National Golf Club i april 2024. Alla deltagare fick prispengar, de tio som placerade sig först fick:

1) 3,6 miljoner dollar (39,2 miljoner kronor)

2) 2,16 miljoner dollar (23,5 miljoner kronor)

3) 1,36 miljoner dollar (14,8 miljoner kronor)

4) 960 000 dollar (10,4 miljoner kronor)

5) 800 000 dollar (8,7 miljoner kronor)

6) 720 000 dollar (7,8 miljoner kronor)

7) 670 000 dollar (7,3 miljoner kronor)

8) 620 000 dollar (6,7 miljoner kronor)

9) 580 000 dollar (6,3 miljoner kronor)

10) 540 000 dollar (5,9 miljoner kronor)

Golfsäsongern för herrar 2025

Amerikanen Scottie Scheffler vann PGA-slutspelet för första gången i fjol och han har dominerat även i år. Världsettan har fyra segrar på touren fram till augusti – varav två majortävlingar (PGA-mästerskapet och British Open). Totalt har 29-åringen spelat ihop drygt 185 miljoner kronor (19,2 miljoner dollar) i år. Bonuspåsen är nästan lika sprängfylld. Scheffler fick drygt 96 miljoner kronor (10 miljoner dollar) när han slutade etta på Fedex cup-rankningen efter ”grundsäsongen”. Dessutom har han inkasserat runt 77 miljoner kronor (8 miljoner dollar) från en bonuspott som de tio främsta på rankningen får ta del av i varierande storlek. Och mer extrapengar kommer. Redan nu står det klart att Scheffler kommer att leda rankningen även efter de två första slutspelstävlingarna, det ger en bonus på 48 miljoner kronor (5 miljoner dollar). Precis som de senaste åren är det topp 70 på säsongsrankningen som får spela den första slutspelstävlingen. Vinnaren av tourfinalen beräknas få drygt 96 miljoner kronor (10 miljoner dollar) i prischeck.

Golfsäsongern för herrar 2025

Amerikanen Scottie Scheffler vann PGA-slutspelet för första gången i fjol och han har dominerat även i år. Världsettan har fyra segrar på touren fram till augusti – varav två majortävlingar (PGA-mästerskapet och British Open). Totalt har 29-åringen spelat ihop drygt 185 miljoner kronor (19,2 miljoner dollar) i år. Bonuspåsen är nästan lika sprängfylld. Scheffler fick drygt 96 miljoner kronor (10 miljoner dollar) när han slutade etta på Fedex cup-rankningen efter ”grundsäsongen”. Dessutom har han inkasserat runt 77 miljoner kronor (8 miljoner dollar) från en bonuspott som de tio främsta på rankningen får ta del av i varierande storlek. Och mer extrapengar kommer. Redan nu står det klart att Scheffler kommer att leda rankningen även efter de två första slutspelstävlingarna, det ger en bonus på 48 miljoner kronor (5 miljoner dollar). Precis som de senaste åren är det topp 70 på säsongsrankningen som får spela den första slutspelstävlingen. Vinnaren av tourfinalen beräknas få drygt 96 miljoner kronor (10 miljoner dollar) i prischeck.

Damgolf säsongen 2025

Totalt 131 miljoner dollar (drygt 1,4 miljarder svenska kronor) står på spel under årets LPGA-toursäsong, som den här veckan inleds med Tournament of Champions i Lake Nona, Florida.

Dit är turneringsvinnare från de två senaste åren inbjudna, så både Linn Grant och Linnea Ström får göra säsongsdebut på det som till vardags är Annika Sörenstams hemmabana utanför Orlando.

Ytterligare sex svenskor, däribland 24-åriga debutanten och förra amatörvärldsettan Ingrid Lindblad, har spelrättigheter på LPGA-touren där det inte direkt är småpengar som står på spel. Årets 131 miljoner dollar innebär en 90-procentig ökning från 2021, då den totala prissumman var 69 miljoner.

Lydia Ko, som vann både OS och British Open i fjol, skänker en tanke till de 13 pionjärer som grundade touren 1950. ”De fick ibland slåss för att komma ut på golfbanor, för att sedan få betalt och sedan har det utvecklats till hur det är nu. Det hade inte varit möjligt utan dem och vi är såklart tacksamma för att de banade väg för oss”, säger den 27-åriga nyzeeländskan enligt LPGA-touren.

Under den första LPGA-toursäsongen, 1950, tjänade Babe Zaharias mest – blygsamma 14 800 dollar. När Annika Sörenstam, för första gången av sju, vann penningligan 1997 sprängde hon som blott andra spelare enmiljonsvallen. Fyra år senare blev den blågula legendaren först med att spela in mer än två miljoner dollar på en säsong.

Men därefter är det först på senare tid som prispengarna har dragit iväg, även om glappet till herrsidan samtidigt har ökat. ”Vi är tacksamma över att vi nu får spela på några av de mest historiska banorna och för de största prispengarna som damgolfen har sett, som när Jeeno (Thitikul) vann fyra miljoner dollar i Tour Championship förra året”, säger Lydia Ko, som hoppas att utvecklingen fortsätter.

Svenskorna på LPGA-touren

De åtta svenskorna med ålder och intjänade pengar under karriären.- Anna Nordqvist, 37 år, 146,5 miljoner kronor.- Madelene Sagström, 32 år, 49,6 miljoner kronor.- Maja Stark, 25 år, 29,7 miljoner kronor.- Linn Grant, 25 år, 28,6 miljoner kronor.- Linnea Ström, 28 år, 18,7 miljoner kronor.- Frida Kinhult, 25 år, 8 miljoner kronor.- Dani Holmqvist, 36 år, 6,9 miljoner kronor.-Ingrid Lindblad, 24 år, debutant.

Ishockey

Den 27-årige (2024) William Nylander får en rejäl löneökning i Toronto. Maple Leafs-stjärnans nya kontrakt ska gälla över åtta år – och vara värt 11,5 miljoner dollar per år, nästan 118 miljoner kronor. Totalt landar kontraktsvärdet på drygt 943 miljoner kronor. Det kan jämföras med Nylanders tidigare kontrakt, som var värt 6,9 miljoner dollar per år.

Topp 5 högsta årliga snittlöner i NHL (2024/25)

Auston Matthews, Toronto Maple Leafs: 13 250 000 (dollar)

Nathan MacKinnon, Colorado Avalanche: 12 600 000

Connor McDavid, Edmonton Oilers: 12 500 000

Artemi Panarin, New York Rangers: 11 642 857

Elias Pettersson, Vancouver Canucks: 11 600 00

Tennis

Australian Open ägde rum på Melbourne Park från den 14 januari till den 28 januari 2024 och hade rekordpriser som nästan fördubblades jämfört med vad som delades ut för bara 10 år sedan. Totalt delades det ut 86,5 miljoner australiska dollar (53,5 miljoner euro). Den som lyfte pokalen på kvällen den 28 januari i Australien fick 3 150 000 australiska dollar (1 950 000 euro), medan spelare som eliminerades i tidigare omgångar, inklusive kvalificerings-spelare, fick belopp i linje med prisökningen jämfört med tidigare upplagor. De som eliminerades i första omgången fick 120 000 australiska dollar (74 000 euro), en ökning med 13 procent, medan spelare i andra omgången fick samma ökning och därmed en total summa på 180 000 australiska dollar (111 000 euro). Även de spelare som fick minst, de som eliminerades i första omgången, fick 31 250 australiska dollar (19 300 euro).

Damgolfens nya tävlingsserie Global Series får 2025 en ny skjuts. Saudiarabiens statliga investeringsfond går nu in och sponsrar tävlingen, som innebär prispengar på 130 miljoner kronor. Det handlar om fem tävlingar som äger rum i Saudiarabien, Sydkorea, England, USA och Kina. Prissummorna för varje tävling kommer ligga på mellan 20-40 miljoner kronor, och sammanlagt kommer prispengarna uppgå till 130 miljoner kronor

En lista över de kvinnliga tennisspelarna – för närvarande aktiva – som dragit in mest prispengar publicerades den 13 januari 2024:

Intjänade prispengarVärldsrankingplats

(dollar)

Victoria Azarenka36 650 719 11

Angelique Kerber31 886 468657

Karolina Pliskova25 356 224 37

Iga Swiatek24 592 763 1

Elina Svitolina22 876 442 23

Naomi Osaka21 177 252833

Aryna Sabalenka20 377 563 2

Sloane Stephens17 972 351 43

Madison Keys 17 366 870 18

Caroline Garcia16 931 236 20

I US Open 2024 tjänade belarusiskan Aryna Sabalenka, seedad tvåa på världsrankingen, 3,6 miljoner dollar i prispengar när hon vann över sjätterankade Jessica Pegula i två raka men siffermässigt jämna set: 7–5, 7–5.

Olympiska Spel

Internationella olympiska kommittén (IOC) säger regelbundet att den ger tillbaka nio av varje 10 dollar den får in till idrottsrörelsen. Detta är sant. Dess intäkter under fyra år under perioden 2017–21 var 7,6 miljarder dollar. För 2021-2024 sågs en ökning på 12 positiv jämfört med föregående cykel, och Internationella Olympiska Kommittén (IOC) förutspår en fortsatt positiv intäktsutveckling efter nästa cykel fram till de olympiska spelen i Los Angeles 2028. Intäkterna kommer att växa även under nästa olympiad och det kommer inte att stanna vid 2028, eftersom man redan har säkrat 6,7 miljarder dollar för perioden därefter, och även för perioden 2032 till 2036 har man redan säkrat 4 miljarder dollar.

Med 13,5 miljarder dollar (€12,37 miljarder) i intäkter redan säkrade för cyklerna 2025–2028 och 2029–2032 ser intäkterna ut att fortsätta öka, särskilt med tanke på de motgångar som uppstod i början av COVID-19-pandemin vid den förra cykelns start.

“Trots den svåra ekonomiska situationen, global inflation och ekonomiska svårigheter ligger vi för närvarande i fas med att distribuera 4,7 miljoner dollar per dag under den nuvarande olympiaden,” sade IOC:s talesperson Mark Adams i december. “Det är en ökning med 12 procent jämfört med den föregående olympiaden och en ökning med 45 procent jämfört med olympiaden 2009–2012.”

Majoriteten av IOC:s intäkter kommer från TV-rättigheter och sponsringsavtal. Tio procent av dessa intäkter används för att driva organisationen, medan resten går till att finansiera de internationella förbunden som deltar i sommar- och vinterspelen, de 206 nationella olympiska kommittéerna samt organisationen av de olympiska spelen och ungdoms-OS. En del av intäkterna används också för att finansiera 50 procent av budgeten för WADA.

Det är dock inte så vanligt att en idrottare får se pengar direkt. Ibland sker det och då ofta till idrottare från utvecklingsländer, genom ett månatligt träningsstipendium som i genomsnitt ligger på cirka 1500 dollar via en IOC-avdelning som kallas Solidaritet. Inför Tokyo-olympiaden delade Solidaritet ut strax över 1 800 stipendier över hela världen med en ursprunglig budget på 32 miljoner dollar.

Enligt det grekiska finansdepartementet 2023 kostade de olympiska spelen i Aten 8,5 miljarder euro. I Paris beräknas i mars 2024 att kostnaderna för de anställda kommer att bli minst 584 miljoner euros. Centre for Law and Economics of Sport (CDES) vid universitetet i Limoges hävdar emellertid att de Olympiska spelen 2024 kommer att generera en nettoekonomisk vinst på mellan 6,7 miljarder och 11,1 miljarder euro för Parisregionen.

Exempel på de internationella idrottspamparnas inkomster

Under 2024, Thomas Bachs (71 år) sista hela år som ordförande för Internationella Olympiska Kommittén (IOC), fick den avgående presidenten och tidigare idrottaren totalt 350 000 dollar i ersättning och kostnadstäckning.

Enligt IOC:s årsrapport som publicerades i den 20 juni inkluderade detta belopp ett “arvode” på 275 000 euro, organisationens benämning för en slags lön. Även om uppdraget betraktas som ett heltidsvolontariat menar IOC att dess president ”inte ska behöva finansiera aktiviteter kopplade till sitt uppdrag ur egen ficka.” Bachs ersättning uppgår till mindre än 10 procent av vad toppchefer inom fotbollen tjänar.

FIFA:s ordförande Gianni Infantino fick förra året 5,2 miljoner dollar (4,5 miljoner euro) i beskattningsbar lön och bonusar, utöver andra förmåner. Infantino är även en av IOK:s 109 medlemmar och är berättigad till 7 000 dollar (6 073 euro) årligen för kontorskostnader samt 450 dollar (390 euro) per dag i samband med olympiska uppdrag. UEFA:s ordförande Aleksander Čeferin rapporterade nästan 4,3 miljoner dollar (3,7 miljoner euro) i beskattnings-bar inkomst under 2023, inklusive 300 000 dollar från FIFA i sin roll som vice ordförande.

Det är ännu inte bekräftat om tillträdande IOC-presidenten, Kirsty Coventry, 41 år, kommer att klassificeras som avlönad IOC-president eller fortsätta som volontär. Den dubbla olympiska guldmedaljören i simning avgick från sin post som idrottsminister i Zimbabwe efter att ha vunnit IOC-valet i mars, där sju kandidater deltog. IOC meddelade denna vecka att frågan om presidentens arvode kommer att granskas senare under året. Bachs ersättning fastställdes av IOC:s etikkommission utifrån principen att ”presidenten inte ska dra ekonomisk nytta av sin position.”

Bach, utbildad jurist från Tyskland och tidigare olympisk fäktare, hade flera konsult- och styrelseuppdrag innan han blev IOC-president 2013. År 2020 fick han 225 000 euro från IO, vilket ökade till 275 000 euro 2021 då han blev omvald. Hans ersättning förblev oförändrad under resten av hans andra mandatperiod, som avslutar hans 12-åriga ledarskap.

Världens bäst betalda idrottare 2023

Den prestigefyllda amerikanska affärs- och finansmagasinet Forbes har publicerat en lista över världens bäst betalda idrottare 2023. Veteranen, portugisen Cristiano Ronaldo, 39, toppade listan för fjärde gången i sin framgångsrika karriär. Anfallaren, som då var världens ledande målskytt med 891 mål på 1 221 matcher, har en beräknad inkomst på 260 miljoner dollar per år, ett rekordbelopp för en fotbollsspelare. Den astronomiska siffran kommer från ett megakontrakt värt totalt 200 miljoner dollar med den saudiska klubben Al-Nassr. Resten kommer från affärer utanför planen och bildsponsorskap.

Golfaren Jon Rahm är tvåa och hans betydande uppgång på listan beror på hans högt profilerade signering i december av LIV Golf, den saudiska kretsen som har lockat stora stjärnor från PGA med mångmiljonbelopp och garanterade kontrakt. Han vann Masters Tournament på Augusta 2023 och har en beräknad inkomst på 218 miljoner dollar, varav 198 miljoner dollar kommer från hans idrottsliga aktiviteter. Rahms kontroversiella övergång till LIV Golf har fått honom att klättra från 28:e plats förra året. Det understryker petrodollarns växande inflytande inom sportvärlden, med mångmiljonkontrakt och evenemang i Persiska viken som blir allt vanligare.

Argentinaren Lionel Messi föll från andra till tredje plats med inkomster på 135 miljoner dollar. Han tjänade 65 miljoner dollar på att spela för Inter Miami i MLS (den amerikanska fotbollsligan) och ytterligare 70 miljoner dollar från andra kommersiella källor som sponsorskap med Adidas och Apple. När det gäller hans klubbkontrakt, tjänar Ronaldo tre gånger så mycket som Messi från klubben som äger hans tjänster, medan argentinaren överträffar portugisen när det gäller andra affärsinkomster.

NBA-stjärnorna LeBron James (Lakers) och Giannis Antetokounmpo (Bucks) ligger på fjärde respektive femte plats med inkomster på 128,2 miljoner dollar respektive 111 miljoner dollar,

Fotbollsspelarna Kylian Mbappé (110 miljoner dollar), Neymar (108 miljoner dollar) och Karim Benzema (106 miljoner dollar) kompletterar fotbollsspelarna på topp tio, med de två sistnämnda som spelar i Gulf-länder.

Basketballstjärnan Stephen Curry (102 miljoner dollar) och amerikansk fotbolls Lamar Jackson (101 miljoner dollar) är också på listan, och Forbes noterar att detta är första gången i historien som världens tio bäst betalda idrottare var och en tjänar mer än 100 miljoner dollar per år.

Idrottarna som totalt tjänat bäst under 2010-talet

1) Floyd Mayweather Jr, boxning: 915 miljoner dollar

2) Cristiano Ronaldo, fotboll: 800 miljoner dollar

3) Lionel Messi, fotboll: 750 miljoner dollar

4) LeBron James, basket: 680 miljoner dollar

5) Roger Federer, tennis: 640 miljoner dollar

6) Tiger Woods, golf: 615 miljoner dollar

7) Phil Mickelson, golf: 480 miljoner dollar

8) Manny Pacquiao, boxning: 435 miljoner dollar

9) Kevin Durant, basket: 425 miljoner dollar

10) Lewis Hamilton, formel 1: 400 miljoner dollar

Olika nya idrottscirkusar baserade på ekonomiska incitament

Enhanced Games: En affärsplan för elitidrott baserad på doping

De flesta som sysslar med antidoping har säkert sett framför sig den dag då det annonseras en alternativ elitidrott där doping inte bara är tillåten utan mer eller mindre direkt är en förutsättning. Det har ”legat i korten” en längre tid, dels mot bakgrund av filmindustrins utpumpande av människoliknande varelser med utomjordiska krafter, dels de allt högre ekonomiska möjligheterna inom den yppersta elitidrotten. Nu finns det en konkret plan för en dopingstinn idrott: Enhanced Games.

Bakom projektet står australiensaren Aron D’Souza – född i Melbourne men nu bosatt i London – som i massmedia säger sig vilja arrangera den första tävlingen redan nästa år, 2025. Som president för Enhanced Games säger han sig vara ledare för en grupp av idrottare, läkare och forskare- och entreprenörer. Han planerar att arrangera de första spelen utan drogtester i december 2025, med två framstående australiska idrottare bland dem som visat intresse.

Tävlingen utmanar det olympiska spelsystemet som, enligt D’Souza, är överspelat: “Inter-nationella Olympiska Kommittén har effektivt men på ett enfaldigt sätt styrt idrottens värld i 100 år, men nu är oppositionspartiet här. Vi är redo för en strid. Jag vet att de kommer att spela smutsigt. Jag vet att de kommer att hota oss. Men slutligen vet vi att vi har moralisk rätt. Idrottare är vuxna … och de har rätt att göra vad de vill med sina kroppar – min kropp, mitt val; din kropp, ditt val, och ingen regering eller paternalistisk idrottsfederation borde fatta dessa beslut för idrottare – särskilt inte kring produkter som är FDA-reglerade och godkända.”

Fem sportkategorier – friidrott, simning, tyngdlyftning, gymnastik och kampsporter – planeras att finnas på programmet för Enhanced Games, som förutsättes kunna hållas årligen.

D’Souza har i sin reklam påpekat att det finns en stor nyfikenhet kring var gränserna för mänskliga ansträngningar går: “Det handlar inte bara om att vi kan bryta niosekunders-gränsen på 100 meter, jag är säker på att vi kommer att göra det. Jag vill se en 40-, 50-, 60-åring slå världsrekord eftersom prestandamedicin är grunden till anti-åldrande; det är vägen till ungdomens källa. Ingenting kommer att förbättra produktiviteten i vårt samhälle mer än att förhindra åldrande. Det låter som science fiction nu, men vi lever i framtiden, se på framväxten av artificiell intelligens och andra teknologier. Anledningen till att anti-åldrande har blivit så hämmat inom vetenskapssamhället är för att hundratals miljoner dollar av skattebetalarnas pengar runt om i världen går till att finansiera anti-vetenskapliga myndigheter – exempelvis WADA, USADA, Sports Integrity Australia, etcetera – vars uppgift är att stoppa vetenskapliga framsteg. Verkligheten är att IOC och WADA har skapat ett osäkert system som har tvingat användningen av prestandaförbättringar under jorden.”

Plats för de första ”Dopingspelen” har ännu inte bestämts, men enligt D’Souza skulle en stad inte behöva spendera överdrivet mycket medel för att vara värd, som olympiska städer gör. Genom att minska antalet deltagare från 13 000 (olympiska) idrottare till kanske ett par tusen kommer spelen att kosta några 100 miljoner att genomföra i stället för nuvarande Olympiaders miljarder. För att finansiera tillställningen vill D’Souza ge tävlande idrottare aktier i Enhanced Games, det företag som han själv finansierade men som enligt honom också dragit till sig intresse från investerare i Silicon Valley i Kalifornien. Han påpekar att en olympisk mästare trots medaljen endast tjänar några genomsnittliga årsinkomster per år även sedan vederbörande uppnått den högsta nivån av mänsklig excellens, samtidigt som vissa idrottsbyråkrater tjänar miljoner. Enligt den tilltänkta arrangören kommer alla deltagande idrottare i ”Dopingspelen” att få en grundlön och prispengar som kommer att vara “större än något annat jämförbart evenemang i historien”. De som slår ett världsrekord skulle få 1 miljon dollar.

Webbplatsen för Enhanced Games har en lista över ”förbättrade världsrekord” som satts av idrottare som har fråntagits medaljer och rekord på grund av dopning. Man skriver att: “IOC har förbundit sig att fördöma artificiellt förbättrade idrottare. Vid varje olympiad sätter nya idrottare nya världsrekord, bara för att få sina medaljer återkallade, sina karriärer avstängda och sina namn dragna i smutsen. Det är dags att avsluta denna förtryckande cykel. Enhanced Games återställer härmed världsrekorden satta av följande idrottare och prisar dem för deras mod.”

Hemsidan har också fört fram att den tidigare australiska elitsimmaren James Magnussen planerar att använda prestationshöjande droger för att slå ett världsrekord och vinna en prissumma på 1 miljon dollar. Den 32-årige simmaren, som vann världsmästerskapen på 100 meter frisim år 2011 och 2013, planerar att återvända till simningen och tävla i Enhanced Games. Han har även vunnit tre olympiska medaljer (ett brons i Rio 2016 och en silver- och en brons-medalj i London 2012), samt en guldmedalj i 4x100 meter frisim vid VM 2013 i Barcelona och en guldmedalj i 4x100 meter frisim vid Pan Pacific Games 2014. “Om någon hade bett mig att göra detta under min simkarriär skulle mitt svar ha varit mycket annorlunda, men idag har jag varit utanför sporten i sex år. Pengarna är så stora att det är svårt att ignorera dem,” medgav Magnussen för en australisk tidning. Han skulle dock inte ta några risker med sin hälsa. “Jag vill omges av rätt medicinsk support för att vara säker på att eventuella tillskott inte kommer att ha en negativ långsiktig effekt på min kropp. Detta är inte för alla, och definitivt inte för unga idrottare, men om du verkligen kan förbättra prestanda vetenskapligt och säkert, kan det vara ett underhållande evenemang för människor att titta på,” sa Magnussen.

Lance Armstrong i Enhanced Games – i simning?

Det första stora namnet för ”Dopingspelen 2024” (Enhanced Games) har tillkännagivits, och det är ingen annan än den före detta professionella cyklisten Lance Armstrong. Armstrong var tävlingssimmare innan han så småningom övergick till triathlon och slutligen cykling. Han sa att han aldrig var lika bra i traditionella amerikanska idrotter som fotboll eller baseboll, så hans mamma anmälde honom till simning. “Jag gick med i simlaget när jag var 12 år, och jag var den sämsta i simhallen, jag placerades med en grupp 7-åringar,” sa han i en intervju med Oprah Winfrey. Han avancerade dock snabbt och blev mycket snabbare i poolen.

Om – det vill säga om – Lance Armstrong ställer upp i Enhanced games är det det första internationella evenemanget för Armstrong på över ett decennium. Han kommer då att vara 53 år gammal, vilket innebär att sannolikheten att han skall kunna prestera på elitnivå är fysiologiskt mycket begränsad. Om han trots allt skull kunna mäta sig mot de bästa skulle det vara uppenbart för alla att det vore till största delen en effekt av doping, varför det sannolikt mer skulle ses som ett medicinskt experiment eller cirkusnummer än en idrottsprestation.

Organisationens webbplats innehåller en lista över “förbättrade världsrekord” som hyllar prestationer av idrottare vars medaljer återkallades på grund av dopning. På listan finns ingen cyklist men däremot löpare och simmare. Det finns inte heller angivet att cykling skall vara med på tävlingarna 2024, utan i stället planeras tävlingen att inkludera fem andra idrottsdiscipliner: friidrott, simning, tyngdlyftning, gymnastik och kampsport.

Naturligtvis undrar många om det rätta för Lance Armstrong i att delta i ett evenemang där dopingpreparat inte bara är tillåtna, utan uppmuntras att användas. “Jag vet att det först låter konstigt att jag skulle delta i idrott där doping är lagligt,” sa han. “Men bara för att du kan göra något betyder inte att du borde,” skrev han på X. “Jag kommer inte att ta några olagliga preparat före eller under tävlingarna. Det enda ämnet jag kommer att ta med mig är en sexpack av Shiner Bock.”

Faktum är att den Texas-födde Armstrong har sagt att om något hoppas han på att få utbilda idrottare om doping. Inte en handledning, men om farorna med att använda dopingpreparat. “Mitt liv vändes upp och ner efter att jag dopade mig, och jag förlorade många vänner och mycket pengar,” sa han. “Även om jag har sagt tidigare att jag förmodligen skulle göra om det igen, hoppas jag att jag övertygar några av den yngre generationen att det inte är värt det.”

Kanske även löpning? Armstrong har förklarat att han avser att ställa upp på 400 m och 800 m frisim vid de the Enhanced Games. Han överväger emellertid också friidrott. “Jag skulle faktiskt älska att springa 1500 eller 5000 meter, men är inte säker på om den här gamla killen skulle klara av friidrott,” sa han. “Jag är ganska säker på att jag skulle förstöra mina knän.”

Kan Enhanced Games locka andra elitidrottare?

I en intervju med Australiens News Corp, hävdade Aron D’Souza den 6 maj 2024, att det finns “många som är i processen att registrera sig”. Simning och dykning, friidrott, tyngdlyftning, kampsport och gymnastik kommer att vara bland de olympiska sporterna som skall ingå i spelen. Registreringarna för 2025 är “mycket avancerade. Vi har många personer som för närvarande är i registreringsprocessen och tävlar vid Paris (OS).” Det är emellertid knappast möjligt för honom att säga något annat i detta stadium.

De första spelen avses att hållas 2025 och förhandlingarna om platsen och sändningen är “mycket avancerade”. D’Souza försäkrade att “mellan 50 och 100 idrottare som är redo att tävla vid Paris-OS också är i process att registrera sig för de första Enhanced Games”. D’Souza specificerade då inte om registreringsprocessen var ett skriftligt avtal eller helt enkelt ett muntligt uttryck för intresse.

Doping kommer att tillåtas, enligt evenemangets direktör. Aron D’Souzas påpekar också i intervjun att avsikten med att skapa denna nya tävling var ett sätt att öka idrottarnas inkomst. Detta är en brytning med den nuvarande strukturen för idrott, men samtidigt något som ryssarna i Friendship Games och det internationella friidrottsförbundet också tänker sig att praktisera (vilket givit upphov till mycket kritik). Enligt modellen skulle idrottare få en grundlön och världsrekord skulle belönas med en miljon dollar extra. Det är således en tävlingsform där olika nationers idrottsförbund inte är med på något sätt i uttagningar och endast inbjudna idrottare får vara med – hela den ordinarie idrottsrörelsen blir sidsteppad.

D’Souza utryckte det som att han inte var auktoriserad att nämna någon av de 50 till 100 olympiska idrottarna, men hävdade att 1 500 formellt hade ansökt om att delta i sedan han först utfärdade uppmaningen. Han sa att det hade varit “stor dragkraft” bland simmare och styrkesporter som tyngdlyftning, men medgav att han fann det “lite mer utmanande” avseende friidrott. Den i London-baserade australiensiska affärsmannen, som stöds av några framstående riskkapitalister inklusive den amerikanska miljardären Peter Thiel, tillade: “Vår perfekta kandidat är inte den 19-åriga som går till sitt första OS. Det är den 28-åringen som har varit med i OS två gånger, vunnit silver och tänker ’Jag vill inte sluta bara som personlig tränare.’ De känner att de har lite mer att uppnå innan de går i pension och lämnar elitidrotten vid 30 års ålder.”

Nyligen krävde Kieren Perkins, ordförande för det australiska idrottsförbundet, att evenemanget, som tillåter dopade idrottare att tävla, ska ställas in, enligt den spanska tidningen AS. Hans kommentarer syftade på de risker som idrottare kan stå inför. När han talade på en SportNXT-konferens i Melbourne sa han: “Att tänka på Enhanced Games är obehagligt. Någon kommer att dö om dessa evenemang tillåts växa och utvecklas.”

Är the Enhanced Games möjliga eller bara en djärv tanke?

Det är lätt att avfärda ”De dopades spel” eftersom det är en omöjlighet för idrottsrörelsen; det strider mot alla de värderingar som idrottsrörelsen står för. Tanken passar dessutom inte in i hur idrotten bedrivs idag med ungdomsidrott, ordinär tävlingsidrott i olika nivåer, motionärer och elitidrott, allt med olika nivåer inom olika discipliner. Inom överskådlig framtid – 25–30 år? – förblir dopingmästerskap en omöjlighet, och förhoppningsvis längre än så. Den angivna tidsperioden är så långt man kan överskåda idag, men i vissa idrottsgrenar kanske tidshori-sonten skall läggas snävare (tyngdlyftning, explosiva friidrottsgrenar, uthållighetsgrenar som cykel, långsimning och maraton) medan de flesta lagidrotter kan tänkas vara friade från doping under längre tid.

Man skall dock akta sig för att avskriva ”Dopingspelen” genom att bara se det från idrotts-rörelsens synvinkel och eftersom man själv ogillar tanken. Om man betraktar det ur en del av nöjesindustrin gör så ser det annorlunda ut. För några år sedan såg många svenska på ”Gladiatorerna” i TV, för 100 år sedan drog ”sexdagarscyklingar” stora åskådarskaror och ”The Rumble in the Jungle” när George Foreman mötte Muhammed Ali i Kinshasa 1974 drog in minst 100 miljoner dollar i dåtidens penningvärde. Det finns alltid ett intresse av att se på det extraordinära, nästan otäcka, som finns vid gränserna för det normala. Det är inte så länge sedan siamesiska tvillingar åkte runt i värden och visades upp för pengar.

Här måste man inse att det också finns stora pengar att tjäna. I gränslandet mellan idrott och storfinans har vi redan Formel 1 och UFC (Mixed Martial Arts), vilka drivs av enskilda personer som kommersiella företag utan någon verklig idrottsorganisation bakom sig. Båda dessa exempel visar hur exceptionella prestationer – gärna farliga – kan ge upphov till miljardindustrier utan att de egentligen tillhör idrottsrörelsen. Proffsboxningen kan oftast räknas in denna klass, liksom de amerikanska proffsidrotterna och åtminstone den saudiska golfen. Där det finns mycket pengar, och mycket pengar att tjäna, kommer det alltid att finnas lycksökare.

Det är inte alls säkert att den nuvarande australiensiske entreprenören kommer att klara av det han förutsatt sig och någon eller några konkurser på vägen mot ett ”Dopingspel” är nog sannolika. Om man letar finansiärer är det dock säkert inte omöjligt att hitta dem bland oljeschejkerna eller varför inte försöka med Elon Musk? Det borde ligga i hans filosofi att försöka hjälpa till att skapa övermänniskor.

Nå, hur får man tag i idrottarna? Inte heller det blir nog svårt om man lockar med tillräckligt stora penningsummor. UFC och den saudiska golfen visar väl att man kan få människor att ställa upp på nästan vad som helst genom att locka med pengar. Eftersom det dessutom redan idag finns de som gärna vill använda anabola steroider för att bli bättre, kommer det nog snarare att bli kö än brist på personer som vill utsätta sig för experimenten.

Var finns då svårigheterna att få i gång ”Dopingspelen”? Jo, för det första finns ett lagligt och ett medicinskt problem med att få syssla med det som är oetiskt och olagligt idag, men det finns antagligen någon ”skurkstat” som kan tänka sig att bli hemvist för jurister och läkare som vill byta alla värderingar som finns inom idrottsrörelsen mot pengar. Mer besvärligt kan det bli med massmedia, främst TV. För att ”Dopingmästerskapen” skall bli verklighet måste de visas internationellt i TV – annars blir de inte ekonomiskt möjliga. Kanske är det massmedia som blir den största stötestenen, för vilket TV-företag vill bli förknippat med doping? Läkemedelsföretagen kommer alltid att markera avstånd från doping, men det bör inte vara något hinder eftersom dopingmarknaden redan idag är enormt stor.

Projektet kommer aldrig att kunna betalas med publikintäkter utan avsikten är att inkomsterna skall genereras av TV-intäkter. Avgörande för om projektet skall lyckas eller misslyckas beror alltså på om man lyckas locka så många lysande elitidrottare i spektakulära individuella idrotter – lagidrotter kommer inte att vara aktuella – att något TV-bolag är berett att betala mycket, mycket pengar för att få sända tävlingarna. Detta skulle dock vara ett stort vågspel för TV-bolagen, dels rent ekonomiskt, dels avseende sitt rykte.

Man måste ha klart för sig att Enhanched Games är en affärsidé avsedd att ge stora inkomster till de som har investerat pengar, tid och prestige i projektet. Det är ingenting som kommer från idrottsrörelsen och är inte avsett att föra idrotten framåt. Detta är ett affärsprojekt. Det finns emellertid liknande affärsprojekt som har lyckats. Det mest kända exemplet är Formel 1-cirkusen. Det amerikanska mediahuset Liberty Media och ägaren John Malone köpte Formel 1 från Bernie Ecclestone för närmare åtta miljarder dollar 2016. Stora delar av MMA-verksamheten ägs också till stor del av en person. Dana Frederick White, Jr är en amerikansk affärsman och företagsledare som är minoritetsägare och president för MMA-organisationen Ultimate Fighting Championship, UFC. Många av de stora boxningsgalorna arrangeras också som privata företag.

Det är sagt att genom Enhanced Games skall en större del av idrottens inkomster gå till elitidrottarna. Om det blir sant skall man dock se det som ett medel och inte som ett mål i sig.

Pengar lockar alltid, så även idrottsutövare. Mycket pengar lockar alltid mycket

När affärsmännen bakom Enhanced Games hävdar att det finns 50–100 idrottsstjärnor som överväger att skriva på för deltagande måste det ses som en ”affärsannons.” Ett övervägande betyder allt eller inget – från en förflugen tanke till att någon verkligen överväger att avsluta sin idrottskarriär på detta sett. Ur affärssynpunkt gäller det att få både många och framstående idrottare att skriva på – kvantitet och kvalitet. Om få, eller enbart idrottare utan lyskraft, skriver på kommer hela projektet att behöva läggas ner. Ett utdraget förlopp i lockandet av idrottsstjärnor vore också deletärt: Nu eller aldrig. Ett par månader efter OS i Paris är sannolikt en ”deadline”

Det är osannolikt att mer än en mycket, mycket liten del av de stora världsstjärnorna som vunnit medaljer utan doping skulle vilja dopa sig för att delta i ”Dopingspelen”. Men om de inte gör det löper de risken att bli besegrade av andra, egentligen mediokra idrottare som dopat sig. Om inte de allra största stjärnorna är med kommer spelen att likna ”Gladiatorerna.”

Det kommer också att krävas verkligt spektakulära idrottsprestationer för att TV-tittarna skall vilja titta på dopade idrottsstjärnor mer än en enstaka gång

De pengar som arrangörerna skulle kunna få av TV-bolag kommer från samma pott som de nuvarande arrangerande idrottsförbunden får sina pengar ifrån. Det innebär att Olympiska kommittéer, friidrottsförbund, simförbund med flera kommer att få mindre pengar, vilket gör att de kommer att göra allt de kan för att stoppa Enhanced Games. Rimligen kommer aldrig de nuvarande idrottsförunden/arrangörerna att kunna hindra någon idrottsutövare att ställa upp i Enhaced Games. Men de kan hindra de som deltar att komma tillbaka till ”vanligt” tävlande genom att påbjuda mycket långa karenstider. Om Enhanced Games lyckas etablera sig som en legitim tävlingsform kommer WADA:s hela existens att devalveras. WADA kommer därför att göra allt som är möjligt för att motarbeta ”Dopingspelen.”

Idrottsrörelsens officiella svar på the Enhanced Games

The Enhanced Games, ”Dopingspelen”, är en planerad internationell idrottstävling där idrottare inte kommer att utsättas för några former av tester av WADA för förbjudna substanser och metoder och där arrangörerna direkt uppmanar till bruk av doping för att förbättra resultaten. Reaktioner från idrottsvärlden (WADA, World Athletic, IOC med flera) är tydlig och betonar farorna med att uppmuntra prestationshöjande droger:

Det finns bara ett budskap och det är att om någon är dum nog att vilja delta i det, och de kommer från den traditionella delen av vår sport, kommer de att bli avstängda och de kommer att bli avstängda under lång tid. Tillsammans med WADA, andra regeringar och Internationella olympiska kommittén uttrycker vi djup oro över de planerade Enhanced Games utan antidoping-krav. Idén om de the Enhanced Games förtjänar egentligen ingen kommentar. Om man vill förstöra varje koncept av fair play och rättvis konkurrens inom idrotten, skulle detta vara ett bra sätt att göra det.

Medlemmar av WADA:s verkställande kommitté var enade i att fördöma Enhanced Games som ett farligt och oansvarigt koncept. Hälsa och välbefinnande för idrottare är WADA:s högsta prioritet. Uppenbarligen skulle detta evenemang äventyra båda delarna genom att främja användningen av potentiellt skadliga substanser och metoder. Det finns alltför många exempel genom historien – inte minst från den systematiska dopingen dokumenterad i DDR – att prestationshöjande substanser har skadat idrottare allvarligt både fysiskt och mentalt. Det finns dessutom dödsfall på grund av doping också i många andra länder. Verkställande kommittén betonade WADA:s ståndpunkt i denna fråga, och varnade idrottare och deras stödpersonal, att om de skulle delta i Enhanced Games, skulle de riskera att begå dopingregelöverträdelser enligt WADA:s regler. För att vara tydlig kommer WADA att uppmuntra antidopingorganisationer världen över att testa inblandade idrottare före, under och efter detta evenemang, för att skydda den legitima idrottens integritet.

Ovanstående uttalanden har också konfirmerats av Sebastian Coe, president för World Athletic, Rahul Gupta, direktör för Vita husets kontor för nationell narkotikakontrollpolitik och representanter från Internationella olympiska kommittén (IOC). Det kan också påpekas att vissa länder, såsom Österrike, Frankrike och Italien, har kriminaliserat användningen av WADA-förbjudna substanser medan många fler länder också har antagit sportspecifik lagstiftning som kriminaliserar andra dopingregelöverträdelser utöver användningen av en WADA-förbjudna substans inklusive

innehav av WADA-förbjudna substanser eller metoder

leverans eller distribution av WADA-förbjudna substanser eller metoder (trafficking)

administration eller förskrivning av WADA-förbjudna substanser eller metoder till idrottare

att inte samarbeta med antidopingutredningar som genomförs av en internationell eller nationell antidopingorganisation eller annan offentlig myndighet.

Internationella förbundet för idrottsmedicin (FIMS)ståndpunkt

Trots mycket motstånd är det möjligt att Enhanced Games i någon form kommer att äga rum om det uppbringas tillräckligt finansiellt stöd. Internationella förbundet för idrottsmedicin (FIMS), en internationell organisation som består av nationella idrottsmedicinska föreningar från alla fem kontinenterna, med en verkställande kommitté som inkluderar representanter från IOC, WADA, Association of Summer Olympic International Federations och Association of International Olympic Winter Sports Federations, och vars uppdrag är att hjälpa idrottare att uppnå optimal prestation genom högkvalitativ medicinsk vård och träning, är bestämt emot Enhanced Games.

Entrepenören som driver Enhanced Games anser att “Dopingtestning handlar om rättvisa, inte säkerhet.” Han har uttalat följande: “På OS dopingtestas idrottare efter varje tävling. Det är uppenbart att målet med OS dopingtestningsregim är att säkerställa lika förutsättningar genom hot om straff för de som använder doping. Det finns liten oro för säkerhet, eftersom OS inte har något obligatoriskt hälsotestprogram. Olympier, varav 44 procent har använt doping det senaste året, kan tävla oavsett eventuella oupptäckta hälsorisker. Därför kommer idrottare som tävlar i Enhanced Games att få gratis medicinsk screening före tävlingen, vilket säkerställer att de är friska och kan tävla. Screeningen kommer att omfatta ett EKG, blodprov och gensekvensering för att bygga upp en fullständig bild av idrottarens hälsa och låta idrottare fatta ett informerat beslut om huruvida de kan tävla eller inte. Enhanced Games strävar efter att vara det säkraste sportevenemanget i världen. På Enhanced Games prioriterar vi idrottarnas säkerhet. I samarbete med toppforskare och kliniker utvecklar vi ett fullständigt medicinskt screeningprotokoll före tävlingen för att skydda idrottare som tävlar i Enhanced Games.”

FIMS tar starkt avstånd från denna tolkning av tävlingsidrott. Genom att understryka skillnaden mellan rättvisa och säkerhet verkar arrangörerna för Enhanced Games flytta diskussionen till en filosofisk nivå. FIMS prioritet måste vara att skydda de tre grundläggande principerna som utgör grunden för medicinsk vård av idrottare utan undantag: vetenskaplig analys, studie av individens fysiska tillstånd och hälsoskydd. Påståendet att antidopingtester inte skyddar elitidrottares säkerhet har ingen vetenskaplig grund och kan därför genast avfärdas. För att ett ämne eller en metod ska läggas till WADA:s förbjudna lista måste det uppfylla minst två av tre kriterier i Artikel 4.3 för att inkludera ämnen och metoder på den förbjudna listan, som inkluderar en faktisk eller potentiell hälsorisk för idrottare (utöver att ha potential att förbättra eller förbättrar idrottsprestationer och bryter mot idrottens anda). Även om det skulle finnas en minskad hälsorisk för elitidrottare som deltar i Enhanced Games på grund av de deklarerade medicinska kontrollerna – även om detta återstår att fastställa – fokuserar vår oro inom FIMS också på hälsoriskerna med droganvändning hos unga idrottare, särskilt de som aldrig kommer att delta i Enhanced Games och därför inte ens kommer att få del av den föreslagna medicinska övervakningen. För att få delta krävs sannolikt inte bara många år av hård träning utan också år av många års doping. FIMS stora oro är att unga individer kommer att utnyttjas i jakten på berömmelse och förmögenhet och lockelsen av Enhanced Games.

Medicinsk screening otillräcklig för att garantera säkerheten för dopande idrottare

Procedurerna och protokollen som utvecklas av förespråkarna för Enhanced Games rapporteras skydda idrottarnas hälsa samtidigt som de upprätthåller principen om personligt val i användningen av förbättringar. Avsikten är att genomföra flera utvärderingar av idrottare som deltar i Enhanced Games för att informera om en feltänkt, riskbaserad metod för informerat samtycke. I scenarier där idrottare inte uppfyller de specificerade hälsokriterierna för deltagande, verkar det som om idrottare kommer att ha möjlighet att överklaga beslutet eller söka fortsatt medverkan. Denna process under utveckling förväntas involvera ett etablerat system för extern skiljedom som tillåter en opartisk tredje part att granska fallet och överväga eventuella överklaganden eller argument som framförs av idrottaren angående deras hälsostatus och berättigande. Enhanced Games avser också att tillämpa ett liknande system för extern skiljedom för idrottare som önskar bestrida eventuella idrottsliga och/eller ekonomiska sanktioner som kan åläggas vid påstådd användning av förbjudna substanser – vilka förbättringar som kommer att tillåtas och förbjudas återstår att förklara.

Testning för rättvisa och hälsa

FIMS välkomnar medicinsk screening som kan upptäcka möjliga hälsorisker för tävlande. Faktum är att antidoping inte bara handlar om att garantera rättvisa. Den grundläggande motiveringen för WADA är att “antidopingprogram syftar till att skydda idrottarnas hälsa och att ge idrottare möjlighet att sträva efter mänsklig excellens utan användning av förbjudna substanser och förbjudna metoder.” Uttalandet ovan av presidenten för Enhanced Games bortser från den nuvarande fördelningen av medicinsk kompetens inom olympiska idrotter. Den medicinska screeningen av idrottare för att säkerställa att de är friska och redo att tävla organiseras av de olympiska internationella förbunden och inte av IOC själv. Varje förbund administrerar sin egen sport och ansvarar för sina idrottares hälsa vid internationella tävlingar, inklusive OS. Detta innebär vanligtvis att de övervakar eller ålägger sina medlemmar att vara ansvariga för den medicinska screeningen av idrottare för att minimera risken för deras hälsa. Eftersom en stor del av antidoping handlar om idrottarnas hälsa, är antidoping en väsentlig del av den heltäckande medicinska vården för friska idrottare. En idrottare som deltar i doping riskerar framför allt sin egen hälsa. FIMS anser därför att medicinsk screening som sådan inte är tillräcklig för att garantera idrottarnas säkerhet. Till exempel kommer många av de biverkningar av förbjudna substanser endast att observeras efter flera års användning och kommer inte att upptäckas genom ett enda blodprov. Det finns också många exempel där screening är ineffektiv för att upptäcka de långsiktiga biverkningarna av förbjudna substanser, såsom psykiatriska störningar orsakade av anabola-androgena steroider, effekterna av tillväxthormon på reproduktionsfunktionen, vänsterkammarhypertrofi och risken för levercancer. Det är uppenbart att den typ av medicinsk bedömning som föreslås i samband med Enhanced Games inte kommer att vara tillräcklig för att upptäcka biverkningarna av många förbjudna substanser.

Tillgång till resurser

En annan fråga rör tillgång till finansiella och medicinska resurser. FIMS är bekymrad över hur idrottare i början av sin karriär men utan betydande finansiella resurser lockas av erbjudandena från Enhanced Games liksom att idrottare från utvecklingsländer inte ska få tillgång till sådan specialistvård och kunna skydda sin hälsa. Det är välkänt att medicinsk övervakning redan idag söks av intresserade kändisar, influencers och de mycket rika i exklusiva kliniker, där en enda timmes konsultation kan kosta några tusen dollar. En ytterligare olycklig effekt av Enhanced Games är därför en sannolik ytterligare breddning av klyftan mellan utvecklingsländer och rikare länder i idrottsprestationer.

Antidoping måste utvecklas

Oavsett vad man tycker om Enhanced Games, kan dess oundviklighet ironiskt nog hjälpa till att upptäcka de som dopar sig genom att bättre förstå metoderna som används för doping. För närvarande, på grund av hemlighetsmakeriet kring doping i idrott, vet ingen vad doparna gör förrän det är för sent. Som ett resultat är förebyggande åtgärder inte så effektiva som de skulle kunna vara och de exakta negativa hälsoeffekterna för idrottare är ännu inte fastställda. Det finns också ryktesrisken för idrotten att beakta. Idrottssupportrar vet inte vilka evenemang som är rena, hur mycket doping som pågår eller hur effektiva internationella förbund, IOC, WADA och andra antidopingorganisationer är på att upptäcka de som dopar sig. Och, naturligtvis, sker upptäckt och bestraffning ofta i efterhand. Rena idrottare luras på en plats på prispallen och fans lämnas ovetande – undrande, cyniska eller bara ointresserade.

Det återstår att se om Enhanced Games kan föra doping till ett ljus där det kan studeras ordentligt. Detta kan innebära en obekväm utveckling av antidopingvetenskapen så att etisk forskning kan genomföras under doping för att låta oss förstå livscykeln för olika substanser och/eller metoder och deras effekter på elitprestationer, kroppen och hälsan. FIMS och antidopingorganisationer beväpnade med denna information kan sedan komma med smartare, mer riktade sätt att upptäcka doping i idrott och bättre informera idrottare om potentiella negativa hälsoeffekter av doping. Med denna rigoröst undersökta och peer-reviewade kunskap kan antidopingorganisationer göra maskering av droganvändning svårare samt fastställa den bästa kombinationen av detektionsprocesser för att göra testningen mer effektiv.

Det verkar som att idrottare som deltar i Enhanced Games måste delta i longitudinella studier för att kunna tävla om de rikedomar som erbjuds. Då skulle FIMS och antidopingorga-nisationer kunna samla in exakt data för första gången från en stor grupp idrottare som har erkänt doping för att fastställa de långsiktiga effekterna av olika typer av droganvändning. Denna information skulle kunna användas för att visa de verkliga hälsoeffekterna av doping och för att skingra myter och förbättra beslut om hur den förbjudna listan skall utformas. Ironiskt nog skulle de oundvikliga negativa hälsoeffekterna av prestationshöjande preparat kunna avskräcka idrottare från att delta i Enhanced Games, och den ökade kunskapen om dopingpraxis och utvecklingen av nya antidopingtester skulle också kunna stärka idrottarnas förtroende för dopingfri olympisk idrott. Alla dessa möjligheter och alternativ kan emellertid inte övertrumfa engagemanget från alla idrotts- och medicinpersoner inblandade att följa WADA;s regler. FIMS måste insistera på att Enhanced Games respekterar de etiska principerna för idrottsmedicin. Som aldrig förr i den moderna idrottens historia finns det ett akut behov av att skydda de olympiska idealen och olympismen. FIMS förblir helt dedikerad till de olympiska värderingarna och är engagerad i den olympiska rörelsens medicinska kod.

Vi vill ha friska idrottare och rättvisa tävlingar.

Konklusion

Sammanfattningsvis är det en lång bit kvar innan idrottsrörelsen behöver oroa sig för ”Elitdopingspel” på allvar, men det innebär inte att man inte bör se allvarligt på tanken. Där det finns pengar, där finns det människor med andra värderingar än de som de flesta av oss har. Låt oss hoppas att vi har rätt; under överskådlig tid kommer aldrig ”Dopingmästerskap” bli mer än notis i marginalen. Men vi kommer att få vänja oss vid att det kommer att finnas ”affärsmän” som i olika sammanhang kommer att försöka.

World Friendship Games – som en maktkamp mellan Ryssland och IOC/WADA

Som Thomas Bach, president för IOC, upprepade gånger har sag tunder sina över 10 år på posten att det inte går att skilja på sport och politik, i synnerhet inte i en “allt mer skör världsordning.” Som en tydlig följd har Olympiaderna pekat ut otaliga gånger under de senaste 12 till 18 månaderna avseende att den västerländska hegemonin över internationell idrott håller på att främjas. De amerikanska underrättelsetjänsterna talar om ett “konfrontativt” Ryssland och “ambitiösa men oroliga” Kina. Utöver detta kommer det framväxande globala Syd. Därtill måste räknas in den ekonomiska makten hos Gulfstaterna och deras växande inflytande inom idrottsvärlden av idrott. I alla internationella sammanhang måste man ta hänsyn till rösterna från Sydamerika och Afrika (principen en röst – ett land ger Kap Verde lika stort röstetal som USA). Detta utmanar det nuvarande internationella systemet.” Slutligen kommer önskan hos idrottare överallt att få betalt. Det är en explosiv blandning. Till detta kommer också kriget i Ukraina och krig i Mellanöstern.

När WADA – ledd av västländer med USA som största bidragsgivare – nu har stängt av Ryssland görs det eftersom Ryssland inte följt WADA:s regler mot doping utan till och med bidragit till doping. Ryssland å sin sida hävdar att de numera följer alla regler (utan att ha erkänt att landet varit ansvarigt för ”statsdoping” tidigare) och att landet blivit utsatt för politiska trakasserier, som i första hand inte handlar om idrott. Ett problem är att WADA, USA och Ryssland har rätt i olika delar av dessa resonemang, och att de knappast inom överskådlig tid ser ut att komma på ett plan där de kan förstå varandra. Det står visserligen klart att WADA och IOC helst av allt skulle vilja få in Ryssland under sina vingar, men att detta inte kan accepteras av exempelvis de nordiska länderna. Man skall dock ha klart för sig att de flesta länderna i världen – inklusive de röst-starka länderna i Afrika (ett land en röst) – inte är intresserade vare sig av att Ryssland stängs ute eller att Ryssland är med. De kommer att rösta så som det främjar dem själva bäst. Moraliserande, på det sätt som vi ägnar oss åt i Norden, är de i liten utsträckning intresserade av.

På grund av uppenbar korruption har International Boxing Association (IBA) och dess ryske ordförande Umar Kremlev stängts av från OS i Los Angeles. I Paris är boxningen kvar (men det har bildats en ny ”västerländsk” världs-organisation för boxning), vilket nu tagits till CAS. IBA:s – och Kremlevs – motdrag är prispengar. Vid IBA:s VM i Tashkent, Uzbekistan, fick de manliga deltagarna 200 000 dollar för en guldmedalj och kvinnorna 100 000 vid VM i New Delhi. Vid VM 2027 är det utlovat att en guldmedalj skall belönas med 1 miljon amerikanska dollar av IBA.

Sålunda visar utvecklingen via boxning och ryska Friendship Games, men också via golf och andra sporter i arabländerna att pengar i en ny dimension är på väg in i elitidrotten. Några av oss kan nog tycka att det finns en viss rimlighet i att idrottarna får del av den ekonomiska kakan, men det innebär också att internationella förbund – och särskilt IOC – får mindre ekonomiska resurser att röra sig med. Också detta är inom vissa gränser rimligt, men det kommer att betydligt minska exempelvis IOC:s möjligheter att styra i idrottsrörelsen, och därmed också WADA som får mycket ”extrapengar” för särskilda projekt för begränsad möjlighet att kontrollera, utveckla och styra.

När nu Ryssland och Belarus inte får vara med fullvärdigt i OS – endast de idrottsutövare som WADA godtar får vara med och då under neutral flagga – var det inte oväntat att Ryssland skulle göra något motdrag. Och nu har motdraget lanserats fullt ut: World Friendship Games. Det blir en tävling av samma slag som den Ryssland anordnade när de bojkottade OS i Los Angeles 1984.

World Friendship Games 2024 är en planerad internationell multisporttävling som förväntas äga rum i Ryssland från den 15 till den 29 september 2024. Till skillnad från de olympiska spelen, där idrottare endast tävlar om medaljer, kommer idrottare här även att vinna kontantpriser.

Det var i maj 2023 som den ryska idrottsministern Oleg Matytsin bekräftade att Ryssland kommer att vara värd för den andra upplagan av Friendship Games 2024, strax efter sommar-OS i Paris. Organisationskommittén för spelen bildades i oktober 2023.

De flesta idrottsprogrammen, liksom öppnings- och avslutningsceremonierna, kommer att äga rum i Moskva. Alla tävlingar i Jekaterinburg kommer att hållas på befintliga idrottsanläggningar; byggandet av nya anläggningar är inte planerat.

Man förväntar sig cirka 6000 deltagare från 70 länder (motsvarande siffror för OS i Paris är 11 000 från 200 nationella olympiska kommittéer). Länder som avser bojkotta sommar-OS 2024 i Paris kommer att bli inbjudna att delta i Världens vänskapsspel. Man kommer att tävla i 36 idrotter och på 21 arenor. Sjutton av dem ligger i Moskva och fyra i Jekaterinburg (inklusive friidrott från 18–22 september). Programmet kommer att inkludera 33 sporter. I Moskva kommer man att tävla i akrobatisk dans, artistisk gymnastik, badminton, basket (herrar, 3x3), beachfotboll, beachvolleyboll, bordtennis, boxning, breakdans, brottning, bågskytte, schack, cykling, dykning (höga hopp), hästsport, fäktning, karate, padel, rytmisk gymnastik, kampsporten sambo, skateboard, sportklättring, taekwondo, triathlon och tyngdlyftning.

I Jekaterinburg äger följande rum: artistisk simning, basket (damer), dykning, friidrott, judo, jujutsu, mixed martial arts och simning.

Ett delikat problem är att ryssarna har sagt att WADA:s antidopingregler skall gälla, men WADA har ju uteslutit Ryssland och kan därför inte åta sig att svara för tävlingens antidoping. Rysk antidoping har ju ett dåligt rykte, och finns det ingen internationell kontrollorganisation tillstädes är det tveksamt om standarden på eventuella dopingtester är acceptabla för idrottarnas säkerhet. Det kan innebära både att dopande idrottsmän inte avslöjas och att ”rena” idrottsutövare pekas ut som dopade. Inga rekord från tävlingarna kan godkännas och i grunden blir hela tävlingen ifrågasatt på idrottslig grund när den redan är ifrågasatt ur politisk.

Den 14 november 2023 gjorde IOC, representerat av James Macleod, direktör för relationer med nationella olympiska kommittéer, rekommendationer till kommittéerna angående möjlig deltagande i tävlingarna. Han var i grunden negativ eftersom Friendship Games inte ens anhållit om någon auktorisation av IOC eller WADA. När Ryssland är uteslutet av WADA innebär det bland annat är landet är förbjudet att organisera internationella stortävlingar. Organisationskommittén för Friendship Games svarade på IOC:s uttalande och noterade att syftet med de kommande spelen aldrig varit varken konfrontation med IOC eller skapandet av tävlingar som står i motsättning till den olympiska rörelsen.

Den 21 november 2023 diskuterades spelen vid ett möte i Förenta nationernas general-församling. IOC:s president Thomas Bach sa att det var för tidigt att prata om konsekven-serna av spelen, men olika alternativ övervägs. Den ryska biträdande representanten vid FN, Maria Zabolotskaya, talade om att det var oacceptabelt att diskriminera idrottare vid tävlingar och bjöd in världen till vänskapsspelen.

Om ett land bestämmer sig för att kalla till internationella tävlingar utanför de internationella organisationerna (internationella idrottsförbund och den olympiska rörelsen) kan naturligtvis inte WADA eller något land förhindra det. Men för WADA blir det ett betydande problem eftersom den ryska stortävlingen avgörs i ett land som inte har något ackrediterat dopinglabo-ratorium. Det innebär att ryssarna inte kan garantera ett dopingfritt Friendship Games och kanske inte ens bryr sig om att använda sitt egna dopinglaboratorium över huvud taget.

WADA:s första motdrag blev naturligtvis att på alla sätt försöka motarbeta Friendship Games och att försöka få med så många länder som möjligt på en bojkott. Man kan gissa att Ryssland å andra sidan inte bjuder vem som helst utan enbart de länder som de upplever som ”vänliga.” Sedan har ryssarna de ekonomiska resurserna att ordna verkligt fina tävlingar med all den sofistikering av tävlingarna och ramverket runt om för att locka deltagare från åtminstone de mindre rika länderna.

Den främsta klagomålet idrottare har avseende den olympiska rörelsen är att de inte kan tjäna pengar – de får i princip bara äran och de pengar de belönas med av det egna landet. Detta missnöje passar ryssarna på att utnyttja och ställer upp med 100 miljoner dollar i prispengar: Vinnaren får 40 000 dollar, en andra plats ger 25 000 dollar och en tredje plats 17 000 dollar. Också lag skall få betalt – samma summor gäller om man är vinnande i en individuell idrott eller i ett lag, fotbollsvinnarna får således 40 000 amerikanska dollar x 15. Money talks, och dessa prispengar kommer med säkerhet att locka många idrottare till tävlingarna oavsett vad idrottsförbunden i exempelvis Västeuropa säger. För många i den yppersta eliten finns det möjligheter att få OS-medaIjer i Paris och sedan pengar i Ryssland – det låter nästan oslagbart! Man utlovar prispengar till totalt 283 tävlande.

Vid Friendship Games kommer man inte att bygga någon ”Olympisk by” som man gör vid ordinarie OS. I stället är idrottare och ledare välkomna till tre eller fyra-stjärniga ordinarie hotell, vilket med all sannolikhet inte är svårt att få fram i en stad som Moskva med 12,6 miljoner invånare. Emellertid kommer detta att ta bort en av de olympiska höjdpunkterna, nämligen att idrottare från olika länder och olika discipliner träffar varandra utanför tävlings-arenorna. Å andra sidan hade det varit omöjligt att hinna bygga en olympisk by på den tid man hade till förfogande. Att man inte behöver – och hinner – bygga nya arenor kan väl däremot snarast ses som något positivt i tidens anda: återanvändning av gamla idrottsanläggningar, kanske lite uppfräschade.

Samtidigt har Ryssland aviserat ett skapande av ‘”Internationella Vänskapsförbundet” inom idrotten. Detta skall ses som ett sätt för ett isolerat Ryssland att få mer inflytande eller kanske till och med bli ledande inom betydande andelar av idrottsrörelsen. Efter att man sett hur arabländerna med hjälp av oljepengar fått sig tilldelade en ”orimligt stor” andel av stortävlingarna och därmed skaffat sig inflytande, ser ny Ryssland att man kan gå i samma fotspår – återigen med oljepengar.

Samtidigt måste man inse att det som Ryssland nu presenterar är ett existentiellt hot mot IOC och WADA. Sedan 1896 har den olympiska världen fungerat utifrån idén om ett ideal om främjandet av världsfred genom att föra samman världens idrottare i förhoppningen att tävlingarna skall visa att vi alla, i slutändan, är mer lika än olika.

Friendship Games hävdar att det står för precis samma värderingar, men till och med något utvidgade: “Syftet med spelen är att skapa en effektiv plattform för högpresterande idrott, att säkerställa icke-diskriminerande tillgång till internationella idrottsaktiviteter för idrottare från alla länder och idrottsorganisationer, och att utveckla nya format för internationellt idrottssamarbete. Friendship Games hedrar mänskliga rättigheter att delta i idrott utan politisk inblandning. Det enda kriteriet för deltagande i spelen är idrottarnas sportsliga meriter, och idrottarna kommer att bli inbjudna individuellt baserat på rekommendationer från nationella idrottsförbund och internationella idrottsrankingar.” Till detta skall läggas att idrottarna också skall få betalt – det kommer att bli en viktig del av verkligheten.

Mer än 200 internationella förbund har förklarat att de inte kommer att acceptera rekord satta i Friendship Games och att resultaten inte kommer att ligga till grund för rankingpoäng. Men vad händer om nästa tävling av samma art kommer att hållas i Eugene, Oregon eller i Rom eller Köpenhamn. Kanske kommer det att bli två stora idrottsrörelser i framtiden, en västlig och en östlig-sydlig. Kommer då de olympiska spelen att fortsatt vara lika relevanta? Kommer den penningrika delen av massmedia att vara sponsorer till båda och kommer oljepengar (Ryssland och Gulfstaterna) att styra? Hur kommer Kina att reagera, när de inser att man kan köpa en hel idrottsrörelse för några miljarder kronor?

Visserligen har OS funnits i 130 år och WADA i 25, men det är i sig ingen garanti för att någon av dem kommer att fortleva i framtiden. Och … utan WADA kommer vi att vara tillbaka på ruta noll; varje land, varje internationellt idrottsförbund kommer att ha sina regler och ju mindre de blir desto mer sårbara blir de för korruption.

Friendship Games har större betydelse än att bara vara en stor idrottstävling i Ryssland.

Friidrottsförbundets svarsinitiativ

Enhanced Games skall i första hand ses som ett affärsprojekt där ett konsortium av affärsmän hoppas kunna tjäna mycket pengar genom att locka elitidrottsmän med mycket högre prispengar än vad som tidigare varit aktuellt genom att börja dela ut mycket stora prispengar.

I april 2024 tillkännagav därför World Athletic (WA), friidrottens internationella förbund (tidigare IAAF), ett banbrytande drag genom att meddela att de skulle betala guldmedaljörer vid de olympiska spelen i Paris. Totala prispengar är 2,4 miljoner dollar. Vinnare i var och en av de fyra dussin friidrottsevenemangen kommer att få 50 000 dollar var. Stafettlag kommer att dela på 50 000 dollar. Från och med Los Angeles 2028 kommer även silver- och bronsmedaljörer att få betalt.

World Athletic har mött motstånd från Internationella olympiska kommittén och vissa nationella förbund och olympiska kommittéer på grund av sitt initiativ med stora prispengar i OS men avslöjar nu att strategiska förändringar var på gång när det gäller innovation för att utöka dess globala räckvidd med mer dynamiska idrottsevenemang.

World Athletic har hävdat att detta inte har något att göra med prispengarna vid Friendship Games och Enhanced Games, men tidpunkten då OS-prispengarna tillkännages måste ändå ses som ett svar på en utmaning från de andra projekten – som ju hotar World Athletics hegemoni. Dessutom kunde WA redan från början ha förutsett att prispengarna skulle kritiseras av både IOC och många av de andra förbunden och då rör det sig inte bara om en moralisk indignation (”det bryter mot den olympiska andan”). IOC skulle möjligen kunna tänka sig att betala ut stora summor till spektakulära friidrottare, men att betala ut lika mycket till segrarna i backhoppning och klättring skulle IOC knappast kunna tänka sig – och skulle få omprioritera hela sin ekonomi för att kunna klara. De mindre idrottsförbunden är naturligtvis utan ekonomiska möjligheter att kompensera sin elit med likartade prissummor och tycker därför att det är både moraliskt och ekonomiskt fel att WA infört prispengar i OS.

Inga förändringar väcker dock större uppmärksamhet än det ekonomiska skifte som det nyligen tillkännagivna World Athletic Ultimate Championship som skall vara en “plattform för idrottare att marknadsföra sina egna sponsorer, skapa eget innehåll och öka inkomsterna utanför banan,” sa organisationen, medan Sebastian Coe specificerade att “varje idrottare som tävlar vid evenemanget skulle få betalt” och förklarade att World Athletic “också är under press att vara innovativa.”

Efter att ha centrerat sitt fokus på Pioneering Change-strategin på att leverera snabbare och mer spännande evenemang för att öka TV-tittandet och publiksiffrorna på arenorna samt främja idrottarnas engagemang på sociala medier och tekniska framsteg för idrottssamhället, skulle de nyannonserade World Athletic Ultimate Championship äga rum under tre dagar, i ett format designat för att utöka den globala attraktionskraften för friidrott. Det första evenemanget är planerat att äga rum i mitten av september 2026 och förväntas samla cirka 400 idrottare från 70 länder till Budapest.

Den ungerska huvudstaden tillkännagavs som den första värdstaden för vad den globala organisationen kallade ett “banbrytande nytt globalt mästerskapsevenemang som kommer att omvandla friidrottskalendern och definiera vilken idrottare som är bäst av de bästa – där världsmästare, olympiska mästare, Diamond League-vinnare och årets bäst presterande idrottare möts för att kröna den ultimata mästaren.”

World Athletic redovisar att en rekordstor prispott på 10 miljoner dollar, den största som någonsin erbjudits i friidrottens historia, skulle avsättas till tävlingen, med guldmedaljörer som får 150 000 dollar. Friidrottare kommer också att dra nytta av större marknadsföringsrättigheter, vilket gör att de kan kommersiellt aktivera och förbättra sina personliga profiler med detta nya format, enligt arrangörerna.

Det innovativa World Athletic Ultimate Championship är planerat att avsluta sommar-säsongen för friidrott och potentiellt lägga till ytterligare ett toppevenemang till World Athletics kalender. Avsikten är att hålla evenemanget vartannat år, vilket betyder att den andra upplagan skulle äga rum efter OS i Los Angeles 2028.

“Designat som den ultimata säsongsfinalen med målet att fängsla miljontals TV-tittare världen över, kommer det globala mästerskapsevenemanget att erbjuda ett spännande och snabbgående nytt format för friidrott. Under tre kvällssessioner, var och en under tre timmar långa, kommer Ultimate Championship att visa upp det bästa av friidrott, inklusive sprint, medel- och långdistanslöpning, stafetter, hopp och kast, vilket garanterar en spektakulär show som både befintliga och nya fans inte vill missa. Idrottare kommer att representera sina landslag för att säkerställa att individuell framgång stöds av nationell stolthet”, detaljerade föreningen i ett uttalande.

Från åtta till 16 av världens högst rankade idrottare kommer att representera toppen av global friidrottstalang. “Att arrangera Ultimate Championship kommer att vara en fantastisk chans att återigen bevisa att Budapest verkligen är en av världens sporthuvudstäder,” sade Balázs Furjes, IOC-medlem för Ungern och tidigare medledare av organisationskommittén för världsmästerskapen i friidrott Budapest.

“Med endast de bästa av de bästa på plats och direkt till semifinaler och finaler, kommer vi att skapa ett omedelbart tryck för idrottarna att prestera för att sikta på titeln som ultimata mästare,” insisterade Seb Coe. “World Athletic Ultimate Championship kommer att vara fullt av action och spänning för fansen, och sätta en ny standard för friidrottsevenemang. Med friidrottens största stjärnor kommer det att vara ett måste-se globalt sportevenemang och innebär att friidrotten kommer att arrangera ett stort globalt mästerskap varje år, vilket för första gången säkerställer att friidrotten kommer att njuta av ett tillfälle med maximal publikräckvidd årligen.” Det kommer att finnas ett starkt fokus på TV-publiken, med målet att nå det största globala antalet möjligt.

Sammantaget har således WA beslutat om ekonomiskt incitament inom sin disciplin som utmanar OS-rörelsen men som kanske är nödvändigt för att avvärja hoten från Friendships och Enhanced games.

“‘Best of the Best’: Michael Johnsons nya friidrottscirkus

Som om Friendships och Enhanced games inte är nog kommer ytterligare en utmanare för World Athletic – och i förlängningen för hela idrottsrörelsens utveckling.

Michael Johnson, tidigare 200 och 400 meterslöpare och vinnare av fyra olympiska medaljer och världsrekordhållare på 400 meter med 43,18 sekunder fram till Rio 2016, meddelade den 20 juni 2024 att Grand Slam Track kommer att debutera i april 2025 med två tredagarstävlingar i USA och två internationella stopp, med priser på cirka 3 miljoner dollar vid varje evenemang. Bland de bekräftade platserna är Los Angeles, värdstaden för OS 2028. ”Folk vill se de bästa av de bästa. Och kärnan i Grand Slam Track är de bästa löparna, bara de snabbaste, som tävlar mot varandra fyra gånger om året” sade Johnson. Mötena kommer endast att innehålla löpgrenar – inte hopp och kast – indelade i kategorierna korta sprintar, långa sprintar, höga häckar, låga häckar, medeldistans och långdistans, med herr- och damlopp i varje kategori. Varje kategori kommer att ha idrottare som tävlar i två grenar per möte; till exempel kommer kortsprints-tävlande att springa både 100 m och 200 m.

Det uppskattas att det kommer att finnas 12,6 miljoner dollar i prispengar att tävla om över de fyra evenemangen, utöver grundlön och startavgifter. Idrottaren med de bästa kombinerade resultaten från de två grenarna de deltar i kommer att erhålla 100 000 dollar, med andra plats som tjänar 50 000 dollar, och åttonde plats som tar hem 10 000 dollar. ”I slutändan förtjänar dessa idrottare att bli belönade för sin talang, sin träning och för vad de tillför, och det gör vi,” betonade Johnson, som hade stora framträdanden i internationell friidrott under 1990-talet. Den nya tävlingsformen har fått betydande stöd från Carl Lewis, en amerikansk friidrottslegend, som var i Los Angeles för tillkännagivandet. Lewis sade att projektet skulle hjälpa till att skapa en mer marknadsförbar sport genom att garantera deltagandet av de bästa idrottarna fyra gånger om året.

Bland deltagarna har den nya ligan skrivit kontrakt med 400 m häckvärldsrekordhållaren Sydney McLaughlin-Levrone, som kommer att vara bland de 48 idrottarna under kontrakt med Grand Slam Track och har åtagit sig att tävla i alla fyra mötena under säsongen.

Ytterligare 48 idrottare kommer att bjudas in att delta baserat på deras meritlista och nuvarande form och kommer att betalas med startbidrag för att delta. Ett uttalande tillade att Grand Slam Track redan har säkrat mer än 30 miljoner dollar i ekonomiska åtaganden från investerare och strategiska partners för den nya ligan.

Vem skall få pengarna som idrottsutövarna dra in: de själva, förbunden, …

Att elitidrotten drar in enorma penningsummor sedan TV:s inträde är oomtvistat. Den institution som förstod detta först var Olympiska Kommittén, IOC, som på 2-3 decennier byggdes till att disponera många miljarder. De internationella förbunden har följt efter och förbund som UEFA och FIFA samt World Athletic och några till har blivit orimligt rika. Dessa rikedomar har nu ifrågasatts inte bara eftersom deras pampar kunde ge sig själva internationella lyxliv utan också eftersom de varit tillräckligt rika för att exempelvis kunnat ha egna uppfattningar om politik, jämställdhet, och mycket annat – liksom doping. WADA har ännu inte haft kraft tillräckligt för ett exempelvis fotbollsförbunden skall känna sig bundna av WADA:s regler fullt ut.

I andra ringhörnan har vi Formel 1, MMA och annan professionell boxning de amerikanska proffscirkusarna (basket, amerikansk fotboll, ishockey och baseball) där allt – allt – ägs av klubbägana och där det idrottsrörelsen inte ar något att säga till om. Bolag äger själva tävlingsformen, och finns i princip ebart för att tjäna pengar. De bästa spelarna kan teckna kontrakt på orimligt höga löner, men bakom klubbarna finns det alltid riskkapitalister som vill tjäna pengar. Många av klubbägarna blir orimligt rika, och det finns dessutom en politisk dimension genom att exempelvis Gulfländerna nu satsat sina oljepengar i europeiska fotbollsklubbar. Att det inte bara är ekonomiska intressen bakom förefaller rimligt – det finns säkert också politiska skäl. Att påverka antidoping på ett handfast sätt står dock aldrig på dagordningen – ibland till och med tvärt om.

Till detta kommer nu en rörelse där andra ekonomiska intressen vill vara med och dela på kakan. De ryska Frienship Games (just nu uooskjutna), vill vinna ekonomiska fördelar, Enhanced Gmed (”dopingmästerskapen”) vill enbart tjänar pengar och Grand Slam Track-serien, skapad av den fyrfaldige olympiske mästaren Michael Johnson. Tävlingen, som hölls på National Stadium, samlade 96 elitidrottare från 20 länder och erbjöd 12 grenar. Med en prispott på 12,6 miljoner dollar och en ambition att bli “Formel 1 för friidrott”, fick evenemanget stor uppmärksamhet. Alla tre tävlingsformerna lockar med stora, prispengar i syfte att locka till sig de största stjärnorna. Antidoping kommer långt ner på intresselistan i två av de tre eventen, och i det tredje är doping en av huvudingredienserna.

Ytterligare en variant gäller tennis och golf. Båda är mäktiga TV-sporter där bolagsliknande bildningar kammar hem storkovan och där nu den yttersta eliten tjänar mycket, mycket pengar män agerar efter att få mer av kakan.

Vinnarna blir ett fåtal idrottare, bolag och konsortier medan förlorarna är idrottsrörelsen som helhet (inklusive rekrytering av barn och av ledare), nationella och internationella förbund som inte kan säga ifrån mot de med mer pengar och får foga sig i näst-bästa-lösningar – samt antidoping.

En ytterligare aspekt har nu uppmärksammats i USA – rekryteringen till elitidrott vill minska drastiskt beroende på deras idrottsuppbyggnad (USA:s ungdomsidrott bygger ju på skolidrott, inte fristående idrottsklubbar). Man kan tycka att de speciella förhållanden i USA inte spelar någon roll för svenska idrottare, men på längre sikt kommer det att påverka svenska idrottsutövrae mycket.

Amerikanska universitetsidrottens förändring hotar olympiska program

Universitetsidrotten i USA är under omvandling: medel som tidigare gick till olympiska utvecklingsprogram kan nu omdirigeras till stjärnidrottare, vilket riskerar att rubba det system som producerar 75 procent av Team USA. Lagstiftare granskar nu om kommande regler kring namn, bild och likhet (Name, Image, Likeness – NIL) kommer att skydda dessa vägar till eliten.

Administratörer inom collegeidrotten står inför ett avgörande val, det vill säga om ska man prioritera utvecklingen av olympiska idrottare eller satsa på kommersiella möjligheter? Ett nyligt domstolsbeslut tillåter amerikanska universitet att betala idrottare direkt, vilket slår sönder NCAA:s traditionella modell och väcker oro om de olympiska idrotternas framtid. I detta läge vädjar vissa idrottsledare till lagstiftare att införa skyddsregler för olympiska program i kommande NIL-lagstiftning.

I början av juni godkände en federal domstol att universitet får erbjuda ekonomisk ersättning direkt till studentidrottare – en stor förändring från den amatörmodell som styrt NCAA i över 100 år. Domare Claudia Wilken vid den federala domstolen i norra Kalifornien godkände en uppgörelse som möjliggör dessa betalningar, och flyttar därmed collegeidrotten närmare en professionell struktur.

Medan förespråkare för idrottarnas rättigheter hyllade domen som efterlängtad rättvisa, uttrycker tränare och organisationer inom olympiska grenar växande oro. Bara en vecka efter beslutet publicerade fyra inflytelserika tränarförbund – AVCA (volleyboll), NWCA (brottning), CSCAA (simning och hopp) samt USTFCCCA (friidrott och terränglöpning) – ett gemensamt uttalande där de varnar för att den nya modellen kan underminera de förutsättningar som är grunden för USA:s olympiska framgångar. Sedan 1 maj 2025 har:

52 olympiska idrottsprogram tillkommit vid NCAA-anslutna lärosäten, varav 13 på Division I-nivå.

30 olympiska program lagts ned, varav 16 på Division I-nivå.

Källor med insyn i förhandlingarna bekräftar att lagstiftare – särskilt demokrater, vars stöd är avgörande i senaten – kontaktats av experter inom universitetsidrotten som föreslår kompromisser. Den viktigaste idén är att lagfästa skydd för olympiska universitetsprogram.

Detta har blivit nödvändigt efter den överenskommelse i representanthuset om 2,8 miljarder dollar, som tillåter universitet att dela intäkter med idrottare. De flesta medlen kommer att gå till inkomstbringande sporter som amerikansk fotboll och basket, medan olympiska sporter – ofta olönsamma men avgörande för USA:s medaljskörd – riskerar ekonomisk press.

I detta läge lobbar NCAA för en federal lag som ersätter den nuvarande lapptäcket av delstatslagar kring NIL, och samtidigt ger universitet visst skydd mot konkurrenslagstiftning (antitrust). Lagen syftar också till att hindra att idrottare klassas som anställda, vilket skulle medföra omfattande arbetsrättsliga skyldigheter för universiteten.

Senator Richard Blumenthal, demokrat från Connecticut och en nyckelperson inom collegelagstiftning, sade till AP att idrottare “förtjänar meningsfull reform och oberoende granskning av collegeidrotten.” Enligt Blumenthal måste all lagstiftning i kongressen innehålla “starka, verkställbara skydd för idrottarnas hälsa, säkerhet och ekonomiska rättigheter, samt transparens för att skydda de icke-intäktsgenererande sporterna – inte bara en blankocheck till NCAA.”

Även om amerikansk lag förbjuder direkt offentligt stöd till olympiska landslag, är det tillåtet att ge statliga medel till universitet och deras idrottsprogram. Detta öppnar för möjligheten att införa minimianslag till olympiska idrotter via exempelvis federala bidrag.

Samtidigt ökar pressen på universitetens ekonomi. Enligt uppgörelsen kan varje Division I-skola dela ut upp till 20,5 miljoner dollar årligen till sina idrottare – utöver stigande stipendiekostnader. Universitetet i Michigan räknar till exempel med 6,2 miljoner dollar i ökade stipendieutgifter redan i år. Dessa kostnader förväntas växa, vilket väcker oro för hur universiteten ska finansiera dem.

Enligt USA:s olympiska och paralympiska kommitté (USOPC) har cirka 40 olympiska program i Division I lagts ned mellan januari och maj 2024, medan endast 18 nya tillkommit. De flesta nedläggningarna har skett vid universitet utanför de stora konferenser som är involverade i uppgörelsen i representanthuset. Trenden visar på den ekonomiska pressen och behovet av att omprioritera.

Bland de få nedläggningarna inom de fyra stora konferenserna (Big Four) som nämns i uppgörelsen, försvann endast tre program: dam- och herrsimhopp vid Virginia samt beachvolleyboll vid Utah. Men många andra lag har redan tvingats minska antalet aktiva och stipendier – vilket lett till tuffa beslut för de traditionellt olönsamma idrotterna.

Det politiska stödet är avgörande, med tanke på hur viktig universitetsidrotten är för USA:s OS-medaljer. Vid förra årets OS i Paris tog Stanford-universitetets idrottare hem 39 medaljer – vilket skulle ha placerat dem på elfte plats i medaljligan, före många länder.

Sarah Hirshland utsågs nyligen till Årets sportchef av Sports Business Journal, efter att ha lett USOPC Foundation till att samla in nästan 85 miljoner dollar förra året. Hennes tydliga ledarskap och fokus på intäktsökning driver Team USA:s framtida framgångar.

För att få igenom ett lagförslag i den jämnt fördelade senaten krävs minst sju demokratiska röster för att övervinna en eventuell filibuster. År 2023 samarbetade senatorerna Richard Blumenthal och Cory Booker (demokrater) med republikanen Jerry Moran för att ta fram ett lagförslag som skulle ge visst skydd från konkurrenslagstiftning i utbyte mot exempelvis en hälso- och säkerhetsfond för collegestudenter med långtidsskador.

Som en del av sina “grundläggande garantier” införde NCAA förra året också ett krav på att universiteten måste täcka medicinska kostnader för idrottsrelaterade skador i minst två år efter att en student lämnar skolan. Men för vissa lagstiftare är detta fortfarande otillräckligt.

Den centrala frågan är om dessa steg – tillsammans med eventuella skyldigheter att bevara olympiska program – kommer att vara tillräckliga för att vinna stöd hos demokrater som oroar sig för att inskränka idrottarnas juridiska rättigheter.

Så … vem skall ha pengarna som elitidrotten drar in?

Idrotten har sedan TV:s tillkomst blivit den stora inkomstkällan för elitidrotten, men även andra sponsorer finns. Vem skall då ha pengarna?

Idrottarna

Det kan ju i allra högsta grad tyckas att de som utför den egentliga prestationen skall ha vinsten. Om man betänker att många av de bästa idrottarn presterar kring 25 år ålder så kan man anta att de ägnat större delen (eller kanske till och med allt) åt sin idrott under minst 10 års tid. Under större delen av denna tid har de inte fått någon ersättning alls och sannolikt har de fått betala en del både i reda pengar och andra försakelser för att kunna komma dit de strävat. De allra flesta har dessutom avstått från studier och yrkeskarriär utanför idrotten, varför de står ganska barskrapade när de avslutar sitt tävlingsidrottande efter 10-15 år sltidrott. Det innebär att för att få en normalsvensk levnadsinkost så måste de under 10-15 år tjäna in vad andra tjänar in på cirka 40 år – för att det skall gå jämt ut. Blir det mer än det kan det ses som vinst jämfört med medelsvensson, men idrottaren har då sannolikt haft mycket glädje av sin idrott också. Ett tillkommande problem är dock att pensionen från staten blir usel, så skall idrottsutövaren kunna ha en ekonomiskt god ålderdom bör han eller hon under ”vinsttiden” tjäna ytterligare så mycket att det går att lägga undan till en pension.

Om man således tycker att det är rimligt att elitidrottaren kan tjäna bra med pengar under en – ur livslängdsynpunkt – ganska kort period, så gör detta inte de fantasilöner som kan betalas i vissa idrottsgrenar kan försvaras. Att tjäna en miljarde på en boxningsmatch eller en miljard på ett års fotbollsspel i ett arabland är det svårt att känna sympati för. Lönerna i de amerikanska proffsligorna tycks ofta också fullständigt orimliga. Även 10-20 miljoner kronor för en seger i en golf- eller tennistävling är svårt att förstå om man ser till relationen mellan prestation och vinst. Även förare i exempelvis Formel 1 drar in mycket stora löner, men å andra sidan risker de kanske livet mer än andra idrottsutövare.

Klubbarna/tränarna

Naturligtvis känns det mycket bra för den tränare och den klubb som uppfostrat elitidrottaren när det går bra för adepten, men skillnaden mellan den enes miljonlöner och de andras oavlönade slit kan nästan te sig provocerande. De flesta ungdomstränare accepterar denna skillnad och även småklubbarna ser det som naturligt att de duktigaste går till högre stadier och kanske till slut kan bli rika på sin idrott. Fotbollsklubbarna har fått igenom ett system som ger uppfostrarna en liten del av senare klubbytens inkomst, men man kan ändå tycka att den ersättningen som når till nedersta del av idrottspyramiden är försvinnande liten.

Endast ett begränsat antal fotbollsklubbar och ishockeyklubbar har en stabil ekonomi med möjligheter att göra ekonomiska transaktioner för att få in mer pengar. Samma klubbar har också oftast betydande biljettintäkter, men de verkligt stora inkomsterna kommer först när man säljer spelare till ännu större klubbar. De svenska klubbarna avser i princip på sikt att nå mot en ekonomisk stabilitet, och eventuella vinster plöjs ned i den egna verksamheten. De kan få en liten del av elitidrottsutövarnas marknadsvärden, men knappast mer än så.

Ser man till de stora internationella fotbollsklubbarna är de oftast direkta förlustaffärer med stora skulder, och blomstrar sällen utan att miljardärer satsar pengar i klubbarna. Naturligtvis betalar klubbarna goda löner till de högsta ledarna och tjänstemännen, men det är ett litet, litet fåtal som kan blir förmögna på denna nivån på idrottsutövarnas prestationer.

Förbunden

När vi tänker på förbuden i svensk tappning skall vi inse att specialidrottsförbunden och deras länsförbund oftast har en mycket begränsad ekonomi liksom RF/SISU:s lokal-avdelningar. Det finns några undantag – i första hand fotboll och ishockey – som har en lite större budget och som då kan ge sina styrelsemedlemmar inte bara prestige utan också ekonomiska förmåner. I Sverige är dock fortfarande arbeten i styrelserna i förbunden att se som nästan helt oavlönat fritidsarbeten.

Det som ger inkomster till förbunden är i ringa mån medlemsavgifter medan vissa evenemang kan ge vinster (idrottsevenemang är dock alltid osäkra inkomstkällor och det finns skräckexempel på förluster trots goda arrangemang, där hela den fortsatta verksam-heten hotats). I Sverige är det få idrottsförbund som kan åstadkomma tävlingar som ger stora vinster. Idrottsutövarnas vinster går oftast förbunden förbi.

Annorlunda är det med de internationella förbunden. IOC, UEFA, FIFA och några andra har enorma summor att ösa över. Deras ställning är visserligen hotade under de senaste åren av privata arrangörer och entreprenörer, men fortfarande disponerar de miljarder för eget gottfinnande. Det är väl belagt att styrelsetopparna i dessa sammanhang får osannolika förmåner i samband med möten på exklusiva orter dit de flugits i första klass och sedan ges hissnande arvoden för mycket begränsade arbeten. Visst ger de internationella förbunden pengar tillbaka till idrotten, men det är enligt förbundens gottfinnande och ofta långt ifrån vad som önskas av gräsrötterna inom idrottsrörelsen. Den ekonomiska styrkan ger också en oproportionerlig makt eftersom de kan få stöd för sitt agerande genom att sprida ”småsmulor” till de som sedan låter dom sitta kvar.

Exempel på sådan makt har uppmärksammats inom exempelvis fotboll, ishockey och handboll där varje medlemsland vid exempelvis valärenden har en röst oavsett hur många invånare ett land har och oavsett hur många idrottare landet har i den aktuella idrottsgrenen har. Det kan tyckas demokratiskt med ett-land-en-röst, men det ser helt galet ut när Sverige och Tyskland i handbollsammanhang kan ha samma röstetal som Malawi och Togo. Ett sådant system inbjuder dessutom till korruption eftersom de ekonomiskt svagastes röster lätt kan köpas för förmåner för det egna landet eller des representant.

Privata arrangörer och entreprenörer

Där det finns mycket pengar att tjäna är det naturligt i vårt kapitalistiska system att fler vill vara med och dela på pengarna. Det finns idrottsgrenar som helt köpts upp av privata intressen som Formel 1 och MMA och där det rör sig om miljardbelopp. Samtidigt finns det en viss förståelse för de privata vinsterna i dessa affärsrörelser eftersom de byggts upp från grunden av entreprenörerna. På liknande sätt är det ringa protester mot de amerikanska proffsligorna i amerikansk fotboll, ishockey, basket och baseball. Dessa klubbar styrs av enstaka rika personer som dessutom sluter sig samman i kartellbildningar. Skall något gott sägas till deras försvar är det att de betalar tillbaka svindlande löner och bonusar till idrottarna – pengar som inte skulle finnas om inte entreprenörerna lyckts i sina arbeten.

På senare år har först ryska och amerikanska och sedan arabiska intressen köpt in sig i toppklubbarna i amerikansk fotboll. Det har mötts med tveksamma kommentarer – men man har ännu inte sett några verkliga avarter av det. När det gäller saudiarabiska och UAE-intressen tycks det fortfarande var mer sportswashing, det vill säga att skaffa sig ett positivt allmänt rykte, än ekonomisk vinning som styr. När utländska investerare går in med mycket stora penningsummor minskar dock idrottsrörelsen inflytande – inklusive antidoping – eftersom det blir affärsintressen som styr och idrottsresultat blir bara en väg för att säkra vinster. En positiv effekt (?) av den stora ekonomin i toppklubbarna är att de skapat akademier där unga spelare drillas för framtida uppgifter – om en av hundra blir elitspelare av högsta klass är sannolikt investeringen lönsam och skötes det bra – med omhänder-tagande socialt av ungdomarna och inkludering av skola – kan det säkert vara bra för de flesta av de unga idrottarna också.

I exempelvis golf och tennis har några lösare grupperingar, ”konsortier”, tagit makten över elitidrotten. Genom att stortävlingarna givit mycket stora inkomster har arrangörerna dragit till sig eliten i idrotterna genom höga prispengar och deltagandearvoden. Inflytande för de internationella idrottsförbunden och antidopingorganisationerna minskar i samma takt som elitidrottarnas inkomster ökar och det är betydande risk att utövande på lägre nivåer – inkluderande ungdomsidrott – får mindre del av de ekonomiska resurserna.

Ett ytterligare snäpp på skalan är friidrottens Diamond League-galor och Michael Johnsons nya friidrottscirkus (enbart löpare) där det är uppenbart att det är arrangörerna som tar hem de stora vinsterna mot att ”muta” ett fåtal elitidrottare med mycket pengar. Vad gäller Diamond League-galorna tycks World Athletics var med och dela på vinsterna, medan i Johnsons galor det är privata fickor som vinsterna hamnar. Det är svårt att se hur detta kan gagna idrottsrörelsen, och de ge sannolikt snarare en utarmning av resurserna på lägre nivåer.

Slutligen har de ryska förslagen på ett Friendship Games enbart politiska syften och där man uppenbart försöker köpa utländska elitidrottare för att nå politisk prestige. Ännu värre är dock Enhanced Games där grövsta sortens kapitalism försöker exploatera idrottare genom att ge dem stora summor pengar mot att de dopar sig utan hänsyn till sin hälsa. Hela idrotts-rörelsen önskar att detta initiativ skall misslyckas totalt, men måste kämpa hårt för det när exempelvis Trump junior satsar pengar i spektaklet.

Sammanfattningsvis

Dagens idrottsrörelse drar in enorma penningsummor, inte minst genom TV. Att det är fler som vill dela på denna kaka är inte oväntat, men ställer dock många frågor om utvecklingen. För enskilda megastjärnor inom idrotten kan det tyckas positivt att de får ekonomisk utdelning för sina talanger och hårda träning, men vad gör det med idrottens bas och hur skall de internationella idrottsförbunden och antidopingorganisationerna förhindra att det spårar ut fullständigt.

Gärna god ekonomi inom idrotten och mer pengar till de som når den absoluta toppen, men idrotten måste fortfarande var en rörelse för många och inte bara en del av en grov kapitalism.

REFERENSER