Varning för testosteron i USA - och Sverige

Varning för testosteron i USA-samhället 2014 – vardag i Sverige idag

John Hoberman är en europeisk kultur- och intellektuell historiker som har gjort omfattande forskning om idrottsdopning och skärningspunkten mellan sport, politik, vetenskap, den allmänna opinionen och de olympiska spelen. Han har undervisat i sport och politik vid Harvard University, University of Chicago och University of Texas i Austin.  1914 skrev han en artikel om tillståndet avseende läkares spridande av testosteron i USA – idag ser vi samma oetiska utveckling i Sverige.

Efter 25 år av oavbrutna dopingsskandaler med elitidrottare som cyklister och sprinters har den betydande roll som läkare har spelat i dessa dopingskulturer fått mycket mindre uppmärksamhet än den förtjänar – särskilt inom medicinska kretsar. Läkares inblandning i dessa olagliga, och ofta medicinskt farliga, praktiker kan framstå som kontraintuitivt för dem som förknippar läkare med uppgiften att hela och med uppmaningen att inte skada. Verklig-heten är dock att många läkare har försett idrottare med dopingmedel och expertis under hela den moderna dopingsepidemin som går tillbaka till 1960-talet. Det var under det decen-niet som anabola steroider blev vanliga inom OS-sporter som tyngdlyftning och friidrott. Under det senaste halvseklet har den globala efterfrågan på androgena dopingmedel vuxit för att tillgodose flera nischmarknader, där den elitidrottande befolkningen ingår tillsammans med betydligt fler poliser, brandmän, militärpersonal, kroppsbyggare och medlemmar av andra ”aktionsinriktade” manliga subkulturer.

Doping inom idrotten

Läkare dopar idrottare av olika skäl som kan sträcka sig från oetisk tjänstgöring åt staten till att tillfredsställa egna omogna känslomässiga behov. De östtyska läkare som deltog i dopingen av tusentals unga idrottare, inklusive administrering av anabola steroider till pubertetsflickor, verkade inom en statssponsrad apparat vars politiska mission om sportslig nationalism gick före medicinsk etik. Statssponsrad doping i Västtyskland uttryckte liknande nationalistiska ambitioner som inte fullt ut kunde realiseras i ett demokratiskt samhälle. De guldmedaljer som vanns av östtyska idrottare vid OS i Montreal 1976 övertygade många västtyska idrottsläkare om att det var dags att införa användning av androgena preparat som en nationell policy. Vid kongressen för tyska idrottsläkare i Freiburg i oktober 1976 tonade de mest framstående västtyska idrottsläkarna ned de medicinska riskerna med anabola stero-ider och rekommenderade att de skulle ges till idrottare under medicinsk övervakning.

Detta pro-steroidtänkande var dock långt ifrån unikt för Tyskland utan återfanns bland idrottsläkare världen över. De upprepade dopingsskandalerna kring Tour de France har till exempel tydligt visat att det finns en internationell medicinsk dopingskultur som med rätta skulle kunna kallas Dopers Without Borders. Vissa läkare har utfärdat medicinska dispen-sintyg till idrottare utan grund, vilket ändå tillåter dem att använda läkemedel som tros förbättra prestationsförmågan.

En rationalisering för läkarmässigt hanterad doping är argumentet om ”mindre skada”: eftersom idrottare inte anses ha självdisciplin eller kunskap nog att begränsa sitt intag av dopingsmedel, är det läkarens ansvar att utöva viss kontroll och därigenom minska medi-cinsk skada. Vad sådana läkare inte inser är att åtminstone vissa av dessa idrottare kommer att komplettera sina medicinskt ordinerade doser med preparat som de får tag på via svarta marknaden.

Förespråkarna för legalisering av ”medicinskt övervakad” doping föreställer sig att sådana arrangemang mellan läkare och idrottare är jämförbara med korrekta kliniska relationer mellan läkare och patienter. I själva verket rör det sig om läkare–klient-relationer som kan underordna medicinskt omdöme och klientens hälsa till prestationskrav. Detta missförhål-lande förvärras när läkare blir förtrollade av sina ”patienters” kändisskap. Vissa läkare identi-fierar sig så starkt med idrottarnas mål eller får så mycket tillfredsställelse av idrottarens kändisstatus att de villigt överger medicinska normer till förmån för idrottarklienternas ambitioner – klienter som nu styr sin egen medicinska ”behandling”. Inom Mixed Martial Arts (MMA) är dessa praktiker kända som ”mark doctors” – ”fanboy-läkare som är villiga att skriva ut läkemedel till fighters i utbyte mot lite kändisglans.”

Denna typ av känslomässigt beroende fungerar i båda riktningarna. Precis som läkare kan falla för idrottarnas karismatiska dragningskraft kan idrottare vörda läkare som om de vore ofelbara guruer. I sin memoar The Secret Race skriver den dopade före detta proffscyklisten Tyler Hamilton att den ökända italienska dopingsläkaren Michele Ferrari ”var vår tränare, vår läkare, vår gud.”

Slutligen kan dopingsläkaren ägna sig åt farmakologisk manipulation av idrottare för att han längtar efter att delta i en transcendent prestation. Lothar Heinrich, en tysk idrottsläkare som dopade professionella cyklister vid en idrottsmedicinsk klinik i Freiburg, sade 2007: ”När du tittar på sport hoppas du alltid på ett mirakel… Du hoppas få delta i något av historisk betydelse.” I de flesta fall ser jag dock vinstmotivet som betydligt mer inflytelserikt än något intresse av att skapa rekordprestationer.

Bortom idrotten

Läkares inblandning i doping av idrottare måste förstås i ett större sammanhang av främjan-det av hormonella förbättringar för hela befolkningar av potentiella ”patienter”. I en tid då testosteronersättningspreparat massmarknadsförs som ett ungdomselixir – en marknads-föringsstrategi som chefredaktören för JAMA protesterade mot redan 1939 – blir det allt svårare att skilja mellan traditionell terapi och prestationshöjande ingrepp. Varningar mot urskillningslös testosterontillskott från The Endocrine Society och andra medicinska myndigheter kan inte mäta sig i mediemarknaden med läkemedelsbolagens TV-reklam.

Dopingsläkare, som har verkat längs denna gräns sedan 1960-talet, kan ses som förtruppen för en armé av medicinska praktiker som lämnat traditionell sjukvård för kontantbaserad verksamhet inom manlig hormonersättningsterapi.

The American Academy of Anti-Aging Medicine (A4M), grundad 1992 av två osteopater utbildade i Belize, har varit den främsta drivkraften bakom denna trend. Följaktligen har den pro-steroidlobby som finns inom idrottsvärlden nu överskuggats av den enorma lobby-verksamhet som bedrivs av ”anti-aging”-läkare, deras (ofta oreglerade) kliniker och läkeme-delsindustrin som förser dem med testosteronprodukter.

Slutsats

Kopplingen mellan dopade idrottare, deras läkare och den expanderande världen av ”anti-aging”-medicin exemplifieras av den senaste kontroversen kring basebollstjärnan Alex Rodriguez och den oreglerade klinik i Coral Gables, Florida, som anklagas för att ha försett honom med androgena dopingsmedel. De 549 anti-aging-kliniker som för närvarande är verksamma i delstaten Florida är så pass oreglerade att vissa av dem ägs av dömda brotts-lingar. Idrottarna de levererar till utgör en mycket liten del av deras manliga kundkrets, där många får behandlingar för att skapa påtaglig muskelmassa, sexuell föryngring eller båda.

Denna medicinska handel bedrivs under tillsyn av ett dysfunktionellt delstatligt hälsodepar-tement som inte effektivt reglerar en typ av medicinsk verksamhet som pågår i en juridisk gråzon och i strid med vedertagna vårdstandarder. Hela verksamheten bygger på att läkare erbjuder ”hormonkonsultationer” som leder till diagnoser av ”låga” testosteronnivåer, vilka sedan ”återställs” med receptbelagda läkemedel.

Sammanfattningsvis har läkarmässigt assisterad doping av idrottare haft två stora effekter på den moderna världen. För det första har den förvandlat högprestationsidrotten till en kroniskt övermedicinerad subkultur vars farmakologiska praxis bryter mot idrottens etiska normer. För det andra har dopingsläkarna inom idrotten banat väg för ”entreprenöriella” medicinska praktiker som nu är tillgängliga för enorma mängder människor som söker hormonell föryngring. Ovilligheten hos dopingsläkare att acceptera tanken på naturliga gränser för idrottsliga prestationer imiteras nu i mycket större skala av en läkarmedverkan i hormon-förbättringsindustrin som hittills inte mött några betydande hinder för tillväxt.

Referens: Hoberman J. Physicians and the sports doping epidemic. Virtual Mentor 2014; 16: 570-4.