BONUS-artikel om vinter-OS pengar
BONUS-artikel: Vinter-OS:s miljarder till kassaskåpet – inget till prispallen
Milano Cortina 2026 har återigen synliggjort en avgörande olympisk paradox: världens mest prestigefyllda idrottsevenemang genererar enorma intäkter men ger ingen direkt ekonomisk ersättning till de aktiva som tävlar om medaljerna. Bör olympiska framgångar innebära direkt ekonomisk ersättning till idrottarna i en tid då elitidrotten är fullt ut professionaliserad?
Diskussionen började inte i Italien. Den tydligaste brytpunkten kom under Paris 2024 Summer Olympics, när World Athletics bröt med långvarig olympisk tradition genom att införa prispengar till guldmedaljörer. Det var första gången ett internationellt specialförbund införde direkt ekonomisk ersättning till olympiska mästare utan stöd från International Olympic Committee (IOC).
World Athletics ordförande Sebastian Coe försvarade åtgärden som ett erkännande av idrottarnas centrala roll i den globala idrottsekonomin. IOC:s dåvarande ordförande Thomas Bach reagerade dock kraftfullt och varnade för att ensidiga prispengar riskerar att underminera principen om jämlikhet och förändra spelens symboliska karaktär. Senare fördömde IOC:s exekutivkommitté enhälligt initiativet och menade att sådana åtgärder kan bidra till att göra spelen elitistiska.
Även International Boxing Association riktade offentlig kritik mot IOC och hävdade att boxare inte får rimlig ersättning trots stora intäkter från sändningsrättigheter och sponsring. Organis-ationen meddelade att den skulle dela ut över 2,9 miljoner euro i ekonomiska ersättningar till boxare vid Paris 2024.
Denna institutionella spänning mellan olympisk filosofi och kommersiell verklighet har fortsatt i Milano Cortina 2026, där flera idrottare återigen ifrågasatt avsaknaden av prispengar.
Få har uttryckt denna spänning tydligare än Elvira Öberg. Efter två individuella silver och ett stafettguld vid Beijing 2022 vinter-OS kom hon till Italien som etablerad världsstjärna och tog ännu en stafettmedalj. Samtidigt har hon öppet beskrivit OS som en potentiell ekonomisk nackdel, då restriktioner kring sponsorsynlighet och avsaknaden av prispengar begränsar möjligheten att kapitalisera på den globala exponeringen. ”Jag tycker att det är väldigt dåligt. Vi åker till OS men får inte ens visa våra sponsorer, sade Öberg och beskrev situationen som ”lite av en förlustaffär”.
I en intervju kallade hon systemet för ”föråldrat tänkande” och menade att det är exploate-rande. Utan idrottarna skulle spelen inte existera – men trots att idrotten är hennes yrke tjänar hon ingenting direkt på deltagandet.
IOC betalar varken löner, bildrättigheter eller prispengar. I stället omfördelas intäkter – främst från sändningsrättigheter, TOP-sponsorer och licensprogram – till internationella förbund, nationella olympiska kommittéer och solidaritetsprogram. Vid Milano Cortina 2026 kvalifice-rade sig 249 stipendiater från 74 nationella kommittéer via Olympic Solidarity, och tillsammans tog de 17 medaljer. Idrottarnas inkomster är därför beroende av nationella bonusprogram, statligt stöd och privata sponsorer – intäktskällor som kan begränsas just när OS står i världens centrum.
Öbergs kritik står i kontrast till hennes ekonomiska resultat utanför OS, där hon redovisade ett rekordår 2024/25 med en omsättning på cirka 520 000 euro och ett resultat före skatt på omkring 305 000 euro.
Lagkamraten Sebastian Samuelsson har också ifrågasatt varför elitidrottare inte får direkt ekonomisk ersättning, med tanke på industrins omfattning kring spelen. Han tog brons i stafett vid Milano Cortina 2026 och redovisade själv en omsättning på cirka 480 000 euro säsongen 2024/25.
IOC står dock fast vid sin linje och betonar att spelen ska prioritera ära, gemenskap och nationell representation framför ekonomisk belöning.
Samtidigt har organisatoriska kontroverser bidragit till debatten. Efter att över 200 medaljer behövde bytas ut vid Paris 2024 rapporterade bland andra amerikanska skidåkaren Breezy Johnson och konståkaren Alysa Liu skador på medaljer eller band även i Milano Cortina.
Frågan handlar inte bara om individuella inkomster. Nationella bonusprogram varierar kraftigt och skapar skillnader som speglar geopolitik snarare än idrottsliga prestationer.
Ett tydligt exempel på den förändrade kommersiella verkligheten är Lucas Pinheiro Braathen. Vid Milano Cortina 2026 tog han Sydamerikas första vinterolympiska guld efter att ha lämnat Norge och återvänt 2024 med Brasilien i ett ”athlete-company”-upplägg som ger full kommer-siell autonomi. Hans satsning finansieras via privata sponsoravtal och uppges ha en årlig budget på cirka 1,5 miljoner euro.
Regel 40 i den olympiska stadgan, som begränsar kommersiell användning av aktivas bild under OS-perioden, har blivit en central fråga i modern idrottsmarknadsföring. IOC försvarar regeln som nödvändig för ekonomisk hållbarhet, då sändningsrättigheter och globala sponsorer står för omkring 70–75 procent av intäkterna. Samtidigt har sociala medier gjort idrottare till egna medieplattformar, vilket suddar ut gränserna mellan personligt uttryck och kommersiell kommunikation.
IOC:s kommersiella intäkter för perioden 2021–2024 uppgick till cirka 7,1 miljarder euro. Ett hypotetiskt system med 100 000 euro för guld, 50 000 för silver och 25 000 för brons skulle kosta uppskattningsvis 185–275 miljoner euro per upplaga.
De olympiska spelen står därmed vid ett vägskäl. Den ena vägen försvarar tradition, symbolik och institutionell omfördelning. Den andra erkänner att elitidrott verkar i en fullt professionaliserad ekonomi där de främsta värdeskaparna – idrottarna själva – kan anses förtjäna direkt ekonomisk ersättning.
Milano Cortina 2026 har inte löst denna spänning, men har förstärkt en allt svårare fråga för den olympiska rörelsen att undvika: räcker äran som valuta i en idrottsvärld värd miljarder?