Psykiatrisk hjälp för dopingavstängda

I juni 2011 publicerade denna artikels försteförfattare en rapporten från ett forskningsprogram som genomfördes i samarbete med WADA). Forskningen syftade till att förstå de ”psyko-sociala determinanterna för idrottares dopingbeteenden” och ”idrottares erfarenheter under avstängningsperioden, i syfte att skapa ett tvärvetenskapligt interventionsprogram som främjar [idrottares] rena och säkra återkomst till idrottsvärlden och deras sociala och professionella återintegrering.

Rapporten redogjorde för resultaten från kvalitativa intervjuer med 11 idrottare som vid tidpunkten var avstängda för brott mot antidopingsreglerna. Idrottarna upplevde en rad konsekvenser efter avstängningen (sociala, emotionella, ekonomiska och fysiska), vilka samtliga bidrog till psykisk ohälsa. Samtliga idrottare ställde sig positiva till förslaget om psykologiskt stöd för avstängda idrottare, och majoriteten stödde även idéer om ytterligare stöd i form av fysisk träning, karriärutveckling, deltagande i förebyggande kampanjer samt tillgång till en stödperson med liknande erfarenheter som kunde ge vägledning under avstängningsperioden.

Rapporten avslutades med en rekommendation om ett antidopingsförebyggande program, WINDOP, som skulle integrera dessa stödsystem som en del av en trestegsprocess bestående av tidig utbildning, kontinuerlig uppföljning av psykisk hälsa och rehabilitering.

Under de 11 år som gått sedan rapporten publicerades har mycket lite förändrats. WADA har ännu inte implementerat ett sådant system, även om betydande investeringar har gjorts i den digitala utbildningsplattformen Anti-Doping Education and Learning (ADeL). Övervaknings-processen vid antidopingstester tar fortfarande inte hänsyn till idrottares psykosociala tillstånd, och en översikt från 2020 av 22 olympiska kommittéer visade att det inte fanns något erbjudande om omfattande rehabiliteringsstöd till idrottare efter en dopingdom. Endast ett fåtal nationella olympiska kommittéer (NOK) erbjuder någon form av resurser, medan ett lika stort antal uppgav att de avsiktligt och omedelbart avbryter allt stöd till idrottare efter avslöjad doping.

Fortsatt forskning om påtvingat avslut på idrottskarriären har huvudsakligen fokuserat på orsaker såsom skador eller uttagning. En studie från 2014 replikerade forskningen från WADA-rapporten 2011 och fann mycket liknande kvalitativa resultat avseende avstängda idrottares erfarenheter.

Omformulering av problemet

Forskning som publicerats efter 2011 års rapport har endast förstärkt de problem som identifierades där. Försteförfattaren har, i sin roll som privat kliniker, fortsatt att arbeta osystematiskt med ett litet antal idrottare efter att de själva hittat hans kontaktuppgifter och tagit privat kontakt efter ett dopingsbesked eller en avstängning. Såvitt vi vet har WADA ingen policy för att hänvisa avstängda idrottare till sådana tjänster och har inget rehabiliteringsprogram under utveckling, även om IO har erkänt problemet och hänvisar idrottare till sin Athlete365-plattform.

Hälsoriskerna för avstängda idrottare är tydliga och har varit det i över ett decennium, men nästan ingenting har gjorts för att hantera dem. Vi identifierar två huvudsakliga orsaker till denna passivitet. För det första betraktar den generella antidopingregleringen doping-beteenden som ett moraliskt misslyckande. På detta sätt ”övervakas” och bestraffas idrottare som brottslingar. Detta perspektiv tenderar att förstärka en behandling av ”förövare” utan empati, vilket leder till att de som ansvarar för idrottare medvetet avstår från sin omsorgsplikt.

För det andra är den avstängda idrottarpopulationen i praktiken mycket liten. År 2019 analyserades 278 047 prover av antidopingsorganisationer (ADO) världen över, vilket resulterade i 1 537 regelöverträdelser, motsvarande 0,55 procent av alla prover. Detta är en relativt konstant siffra, då det årliga antalet överträdese mellan 2013 och 2019 varierade mellan 1 326 och 1 687. Som jämförelse hade Ryssland, även efter omfattande lagvisa sanktioner, fler idrottare som deltog i OS i Rio 2016 (över 270) än landet hade regelbrott 2019 (167, vilket var högst av alla länder det året). Ur ett ekonomiskt och operativt perspektiv framstår det därför inte som affärsmässigt rimligt att investera antidopingorganisationers begränsade resurser i en så liten population, när de i stället kan betjäna en mycket större del av idrottsgemenskapen.

För att åstadkomma åtgärder som skyddar avstängda idrottares välbefinnande måste dessa realiteter hanteras. Myten om doping som ett moraliskt misslyckande har motbevisats genom att forskning visat hur viktiga sociala influenser är för idrottares beslutsfattande. Därtill uppskattas att cirka 40 procent av idrottare med en regelöverträdelse faktiskt inte hade för avsikt att konsumera en förbjuden substans, och en betydande andel av avstängda idrottare citeras för rekreationella, snarare än prestationshöjande, droger. Dessa idrottare kan således inte anses tillhöra den moraliskt bristfälliga kategori som traditionellt tillskrivs ”dopingsfuskare”.

Forskning är omfattande när det gäller de psykiska hälsokonsekvenser som dömda individer upplever under och efter fängelsevistelse. Liknande konsekvenser ses hos idrottare som avslutar sin karriär, även när pensioneringen varken varit påtvingad eller relaterad till ett dopingstraff. Effekterna på individens identitetsförlust förstärks ytterligare när avslutet sker abrupt, och när det kombineras med det sociala stigma som ett regelbrott medför, vilket lämnar den tidigare identiteten värdelös genom etiketten ”dopad”.

Vidare finns ett akut behov av att överge den ”moraliska” ansatsen i antidopingarbetet till förmån för en ”hälsobaserad” ansats för att upprätthålla ett heltäckande skyddsperspektiv. Doping kan utgöra en form av fysiskt våld (självförvållat eller påtvingat), eller självskade-beteende som orsakas av emotionellt eller fysiskt våld från institutioner eller tränare. Den abrupta avbrytningen av stöd efter en avstängning ignorerar dessa möjligheter och beteendets grundorsaker.

Denna typ av begränsade ansats, som redan konstaterats, förstärker hoten mot idrottares välbefinnande och kan i sig betraktas som en form av övergrepp. I praktiken kan administrativa och styrande organ inte förväntas införa fullständiga och felfria systematiska skydd för idrottares välbefinnande på kort sikt. Dessa organisationer måste dock erkänna att avstängda idrottare, trots sitt begränsade antal, är särskilt sårbara. Med insikten om de risker som deras policies utgör för idrottares hälsa måste organisationerna vara rättsligt skyldiga att erbjuda stöd till idrottare som potentiellt skadats av deras regelverk. Med tanke på de samverkande faktorer som hotar individers hälsa, och det ansvarslösa i att fortsätta ignorera denna grupp, måste vi överge föreställningen om moralisk rättfärdighet och ursäkten om sparsamhet för att säkerställa ett säkert och ansvarsfullt bemötande av ett positivt doping-test.

Förnyad uppmaning till handling

Precis som vid Macolin Anti-Doping Summit i Schweiz 2017 uppmanar vi till en förnyad och heltäckande ansats för skydd av idrottare inom antidopingarbetet. Vissa nyliga förslag om att reformera antidopingslandskapet har antingen haft ett alltför snävt fokus på semantik, eller föreslagit storskaliga och orealistiska åtgärder såsom avskaffandet av den mångmiljard-industri som professionell idrott utgör, eller universell 24-timmarsövervakning av idrottare. Även om utrymmet inte tillåter en genomgång av alla förslag, är det viktigt att uppmärk-samma hur dessa präglas av västerländska, globalt nordliga antaganden om vilka resurser som finns tillgängliga för idrottare världen över.

Vi menar att WINDOP-programmet, som presenterades 2011, fortfarande erbjuder praktiska lösningar för att skapa global, systematisk förändring samtidigt som idrottarskyddet stärks. En kort sammanfattning av programmet följer:

WINDOP Junior – Ett förebyggande program för unga idrottare som bygger på stora delar av det befintliga ADeL-läroplanen. Programmet inkluderar aktivt deltagande av avstängda idrottare som en del av deras återinträde i idrottsvärlden, samtidigt som det stärker kampanjens emotionella genomslag för unga idrottare.

WINDOP Watch – Förbättrad idrottarscreening som inte enbart baseras på fysiska prov utan även övervakar psykosociala tillstånd för att identifiera högriskidrottare, med hjälp av resurser såsom IOC:s verktyg Sport Mental Health Assessment Tool.

WINDOP Classic – Rehabiliteringsstöd för idrottare, inklusive psykisk hälsovård, utveckling av professionella färdigheter, träningsmöjligheter utanför avstängnings-restriktioner, juridisk rådgivning i överklagandeprocesser, vägledning från tidigare avstängda idrottare (som deltar i WINDOP Junior) samt mentorskap för framtida avstängda idrottare.

Vi uppmanar enskilda praktiker att bli mer medvetna om och aktivt engagera sig i sina lokala populationer av avstängda idrottare. Samtidigt måste WADA och antidopingorganisationer erkänna sina brister i stödet till dessa idrottare och arbeta direkt med praktiker för att fylla luckorna. Det bör inte belasta dessa organisationers befintliga resurser nämnvärt att helt enkelt koppla idrottare till extern hjälp.

Slutsats

Alla sådana program kräver viss investering för att kunna fungera och kommer geografiskt att vara begränsade där tillgången till utbildade kliniker är låg. Även om tillgången till internet är begränsad globalt, ökar den, och mycket av det som WINDOP föreslår kan genomföras digitalt. Onlineinterventioner har visat sig ha positiva effekter för idrottare, och mycket av kursmaterialet finns redan tillgängligt online via ADeL och Athlete365.

Även om WINDOP Watch utan tvekan är programmets mest komplexa komponent, har den potential att förändra hela branschen. Tillsammans med WINDOP Junior riktar sig program-met till en bredare population än den begränsade målgrupp som dagens antidopingspolicyer och forskning fokuserar på – olympiska idrottare. WADA har visat att icke-olympiska idrotter har regelbrottsnivåer som är cirka 3–4 gånger högre än olympiska idrotter, och idrottare är generellt mer sårbara i karriärövergångar, vilka inträffar flera gånger innan de når elitnivå. Dessutom har ny forskning visat på negativa effekter för idrottare som enbart förknippas med en avstängd idrottare, även efter pensionering.

Ett program som WINDOP har därför potential att påverka flera grupper som hittills ignorerats i strävan efter ren idrott. Genom att utbilda unga idrottare, övervaka idrottares psykosociala belastning och erbjuda en trygg rehabiliteringsväg kan vi implementera en hälsobaserad ansats för att skydda idrottares fysiska och psykiska välbefinnande genom ett mer ansvarsfullt och effektivt globalt dopingskontrollsystem.

Referens: Piffaretti M, Carr B, Morrha, S. Call to action for safeguarding in anti-doping. J Sports Exercise Psychiatry 2022; 1: 153-6.