Koloxid som dopingverktyg - etiksynpunkter

Koloxid som dopingverktyg: metod- och etiksynpunkter

Uthållighetsidrottare använder ofta olika träningsformer, inklusive höghöjds- och hypoxi-strategier, i sina förberedelser inför topprestationer. Det yttersta målet är förbättrad aerob prestationsförmåga, något som observerats även hos elitidrottare trots mycket små förändringar i tHbmass. Den huvudsakliga mekanistiska förklaringen till prestationsförbättring har påståtts vara att en ökad tHbmass förbättrar syretransporten. Nyare forskning visar dock att enbart en ökning av tHbmass inte räcker för att förbättra uthållighetsprestation; detta gäller både efter naturliga ”bo högt–träna högt”-läger och vid höghöjdsexponering kombinerad med administrering av erytropoetin.

Höghöjdsträning kräver därför per definition en noggrann balans mellan effekterna av höjd/hypoxisk dos (för en möjlig ökning av tHbmass) och träningens mål (för bättre prestation och andra hypoxi- och träningsinducerade fysiologiska anpassningar). Därför kan blod-manipulationsinterventioner som endast påverkar tHbmass inte rekommenderas i avsaknad av prestationsförbättring.

En närmare granskning av de resultat som finns av välgjorda studier av CO-tillförsel visar exempelvis ingen prestationsförbättring alls, trots att författarna presenterade och kontextualiserade artikeln som ett slags konceptbevis för en prestationshöjande metod som utmanar traditionella höghöjds-/hypoximodeller. Dessutom tyder blodmarkörer på en avmattning av erytropoesen (lägre andel omogna retikulocyter) och minskad aktivitet i benmärgen (lägre medium fluorescence ratio).

Ur ett antidopningsperspektiv pekar, med hänsyn till det lilla urvalet och den stora individuella variationen, tendensen till ökat OFF-score mot individuella avvikelser som WADA:s biologiska pass sannolikt skulle ha identifierat. Detaljerade individuella profiler från studien hade sannolikt tydligt visat detta och otvetydigt belyst att det rör sig om en förbjuden metod.

Sammanfattningsvis: om idrottare skulle använda upprepade CO-administrationer för att öka sin tHbmass skulle detta sannolikt upptäckas inom dagens antidopningssystem, och det skulle sannolikt inte förbättra deras prestation. Som forskare verksamma med elitidrottare men kopplade till antidopningsorganisationer anser vi att valet att betona prestations-relaterade utfall oavsiktligt legitimerar användningen av en metod som tydligt uteslutits från idrotten.

Den föreslagna prestationshöjande mekanismen kräver exponering för ett giftigt ämne. Till skillnad från hypoxitält eller höghöjdsexponering skapar CO en förgiftningsfysiologi (COHb) snarare än en ”naturlig” miljömässig hypoxi. Även ”lågdos”-protokoll med CO syftar medvetet till att uppnå biologiskt relevanta COHb-nivåer, vilket innebär att användarna avsiktligt framkallar ett tillstånd som folkhälsorekommendationer försöker förhindra.

Ett mål på 15 procent COHb ligger mycket nära gränsen för dödlig toxicitet, särskilt eftersom CO är lukt- och färglöst och den inhalerade dosen därför är svår att uppskatta. Risken handlar inte bara om akut CO-förgiftning; den innefattar också risken för felaktig dosering och fördröjd skada. Det finns belägg för att en särskild fara med CO är möjligheten till fördröjda neurokognitiva effekter efter till synes fullständig återhämtning.

Även om sådana effekter är sällsynta vid lägre COHb-nivåer ligger den etiska problematiken i att idrottsmiljöer ofta uppmuntrar upprepning och eskalering (“om lite är bra är mer bättre”), särskilt hos sårbara idrottare. Riskprofilen vid CO-användning inkluderar allvarliga konse-kvenser och fördröjd neurologisk skada. Det räcker därför inte att endast påpeka att CO nu är förbjudet som blodmanipulation; användningen är inte etiskt eller medicinskt försvarbar.

Sammantaget bör avsaknaden av prestationsförbättring av CO och förekomsten av säkrare alternativ inom etablerade höghöjds-/hypoxiträningsstrategier diskuteras med idrottare, med tydlig betoning på de verkliga riskerna med CO-användning. I elitidrottens högtrycksmiljö, där doseskalering och bristfällig övervakning förekommer, är den verkliga idrottsvärlden långt ifrån lika kontrollerad som laboratoriemiljöer.

Överlag motiverar ingen osäker eller obefintlig prestationsvinst att man introducerar ett känt gift vars skadeverkningar inkluderar akut hypoxisk skada och potentiellt fördröjda neurologiska effekter. Framtida forskning inom området måste inta en tydlig och otvetydig hållning som klart skiljer mellan fysiologisk mekanismforskning och prestationshöjande tillämpningar, särskilt när en metod uppfyller kriterierna för en förbjuden substans eller metod, oavsett om den redan är förbjuden eller inte.

Ett sådant förhållningssätt skulle bevara forskningens vetenskapliga värde samtidigt som man undviker etisk oklarhet och risken för feltolkningar bland praktiker, tränare och idrottare. Det kan också bidra till att åter rikta forskningen mot höghöjds- och hypoxiträningsmetoder

Referens: Faiss R, Brocherie F. Carbon monoxide to ‘simulate altitude’: The ethical grenade. Exp Physiol 2026; 111: 2387-8.