Möjligheterna till individualisering av antidopingutbildning

Topprestationer värderas högt både inom och utanför elitidrotten. Av den anledningen försöker vissa idrottare skaffa sig ett övertag genom otillåtna medel, allmänt känt som doping. För att belysa komplexiteten har man beskrivit fenomenet på följande sätt:

“När strategier för prestationshöjning inkluderar substanser eller metoder som uttryckligen är förbjudna av ett styrande organ, såsom Världsantidopingsbyrån (WADA), blir det doping.”

Idrottare bör därför ges verktyg att fatta välgrundade beslut som en del av hanteringen av sin idrottskarriär.

I litteraturen om dopingsförebyggande arbete rekommenderar att antidopingsutbildning anpassas efter idrottarnas specifika behov. Nyare tillvägagångssätt, såsom WADA Internationella standard för utbildning, föreslår en behovsanalys innan insatser implemen-teras. Den internationella standarden hänvisar till idrottstypen och dess associerade dopingsrisk. I linje med skiljer sig både ungdomar, motionärer och elitidrottare i olika sporter sig åt när det gäller förutsättningar för dopingförebyggande arbete.

Mot denna bakgrund fokuserade den vägledande forskningsfrågan på att undersöka den dopingsförebyggande bakgrunden hos unga idrottare som en särskild målgrupp för förebyggande insatser. Sextio unga elitidrottare (58 % män) deltog i en tvärsnittsstudie via en onlineenkät, vilken analyserades kvantitativt. Deltagarna inkluderade 26 idrottare från en sport med låg dopingsprevalens (segling) och 34 från en sport med hög dopingsprevalens (brottning).

Seglare och brottare skilde sig statistiskt åt vad gäller upplevt motstånd mot doping-restelser samt uppfattad faktisk dopingsprevalens i idrott generellt. Det fanns inga skillnader mellan sporterna vad gäller attityder till doping, moralisk frånkoppling, eller vilka ämnen idrottarna önskar lära sig mer om vid antidopingsutbildningar.

Alla resultat pekade på en god utgångspunkt för dopingsförebyggande arbete hos unga elitidrottare i början av sina karriärer. Det finns dock ingen sport-specifik behovsprofil som kan användas som grund för skräddarsydda åtgärder. Däremot tyder resultaten på att en differentierad könsanalys kan vara värdefull vid planeringen av antidopingsinsatser.

Denna korta forskningsrapport syftar till att tydliggöra en naturlig baslinjenivå för karaktäristiska variabler hos unga idrottare som deltar i talangutvecklingsprogram inom olika idrotter, innan dopingsförebyggande arbete påbörjas. Syftet med dopingsförebyggande arbete är att stödja idrottare i att avstå från doping och skapa en rättvis och ren idrottsmiljö.

På senare tid har flera olika förebyggande metoder publicerats i syfte att hjälpa idrottare att motstå doping och bevara idrottens anda. Ett exempel är WADAs Internationella standard för utbildning (ISE), som illustrerar skiftet från avskräckningsbaserade till färdighets- och värdebaserade förebyggande strategier, eller till skydd för rena idrottare

ISE förespråkar ett mångfacetterat tillvägagångssätt i dopingsförebyggande arbete:

Tidig och global implementering av antidopingsutbildning

Konstruktiv hantering av dopingsproblematik

Interaktivt lärande i både kognitivt och affektivt hänseende, inklusive värdebaserad utbildning

ISE syftar till att möjliggöra skräddarsydd tillämpning baserat på en utvärdering av det generella sammanhanget samt en kompletterande behovsanalys. Denna behovsanalys bör ta hänsyn till sportens specifika karaktär, deltagarnas lärandebehov som “ett bra första steg i planeringen av utbildning” och dopingsrisk i olika idrottstyper.

Även innan ISE publicerades, fanns idéer om att öka individualiseringen av doping-förebyggande åtgärder. Modeller för dopingsbeteende används för att förstå idrottares beteende och påverkar hur förebyggande arbete utformas. Många publikationer om doping och prevention hänvisar till teorin om planerat beteende. Dessa lyfter fram positiva attityder till doping och upplevda sociala normer som korrelerar till dopingsavsikter och -beteenden, eller utökar den teoretiska modellen med faktorer som användning av kosttillskott eller självförmåga att stå emot doping.

Framför allt betonar nyare angreppssätt vikten av etik, moralisk frånkoppling och motstånds-kraft mot dopingsfrestelser som målvariabler, och breddar därmed perspektivet för dopingsprevention. Enligt dessa studier utgör dopingsattityder, moralisk frånkoppling och självregleringsförmåga viktiga variabler i arbetet med att förebygga doping.

Oavsett den konkreta utformningen av dopingsförebyggande åtgärder efterfrågar forskare i allt högre grad vetenskaplig uppföljning och utvärdering av dessa insatser för att bättre förstå deras effekt. Rekommendationer för dopingsprevention tenderar att vara litteraturbaserade och utvecklade genom expertkonsensus eller baserade på slutsatser från empiriska data. Dessa rekommendationer innefattar individualisering av förebyggande åtgärder, inklusive digitala alternativ, skydd av rena idrottare och att ge dem möjlighet till informerade beslut. Begäran om skräddarsydda tillvägagångssätt förutsätter därmed att det finns individuella behov hos idrottare.

Idén om skräddarsydda tillvägagångssätt överensstämmer med ISE:s (International Standard for Education) rekommendationer om att först genomföra en behovsanalys och fokusera på målgrupper med hög dopingsrisk, som bör prioriteras i utbildningsinsatser (World Anti-Doping Agency, 2021b).

Syftet med denna studie är därför att fastställa en baslinjenivå av variabler som är karaktäristiska för potentiellt dopingsbeteende och relevanta för dopingsprevention.

Enligt officiella laboratoriedata verkar doping vara ett relativt sällsynt fenomen. WADA rapporterade till exempel en dopingsprevalens på 0,7 % inom idrotten i stort. Inom olympiska sporter varierade prevalensen från 0 % i segling till 1,2 % i tyngdlyftning.

Dock finns det indikationer på att antalet idrottare som använder otillåtna hjälpmedel vara betydligt större. Troligtvis finns det många oregistrerade fall och det är svårt att uppskatta en ungefärlig siffra. Enligt deras genomgång varierade rapporterade prevalenstal mellan 0 och 73 procent. Med tanke på det enorma spannet kritiserade författarna den svaga datagrunden i de underliggande studierna och hänvisade till faktorer som idrottsgren, kön eller geografiska skillnader hos de undersökta grupperna.

Medan laboratoriedata sannolikt underskattar den faktiska dopingsförekomsten, anser personer både inom och utanför elitidrotten att idrotten är mer förorenad än vad de officiella siffrorna antyder. Dessutom har vi ofta en mer optimistisk syn på situationen i det egna landet. Tränare eller fans uppskattade exempelvis dopingsprevalensen i internationell tävlingsidrott som betydligt högre än i det nationella sammanhanget.

Misstankar om doping kan få allvarliga konsekvenser för idrottare, inklusive tävlings-avstängning eller diskvalificering av prestationer. Därför undviker idrottare som dopar sig generellt att avslöja något om sitt beteende. Man kan anta att svarsbias, såsom social önskvärdhet, påverkar idrottarnas svar gällande dopingsbeteende och relaterade variabler Av denna anledning rekommenderar forskare fortsatt användning av indirekta mätmetoder.

Nästan 75 procent av unga elitidrottare hade fått antidopingsutbildning före publiceringen av ISE. Dessa idrottare bedömde förtroendet för åtgärderna och nyttan av denna utbildning som god. Med tanke på att förtroendet för kampen mot doping är lägre bland äldre elitidrottare – på grund av negativa erfarenheter från dopingskontroller och deras socialisering inom elitidrotten – bör denna goda utgångspunkt utnyttjas.

Trots försök att uppnå internationell standardisering finns geografiska skillnader i dopingskunskap, uppfattningar och attityder bland unga elitidrottare. God kunskap kan ge vägledning även i gråzoner där gränsen mellan tillåten och otillåten substansanvändning är otydlig. Dopingsförebyggande arbete bör påbörjas tidigt, redan i förpuberteten, och ungdomsidrottare utgör en särskilt viktig målgrupp eftersom de fortfarande utvecklar sin förståelse för idrott och därför lämpar sig väl för ett primärpreventivt angreppssätt

För att få djupare insikter inkluderade denna studie deltagare som är aktiva på hög tävlingsnivå, eftersom denna nivå innebär ett högt prestationskrav och en naturlig exponering för dopingsrelaterade frågor. Dessutom bör idrottare delta i sporter som representerar ytterligheter vad gäller dopingsrisk, baserat på dopingsprevalensen enligt WADA, vilket omfattar alla elitidrottare från junior- till seniornivå.

Att fokusera på extrema grupper kan öka sannolikheten att identifiera skillnader i idrottarnas behov. Helst bör också yngre idrottare inkluderas, då de har en gynnsam position för dopingsförebyggande insatser.

Referens: Pöppel K, Büsch D. Every young athlete counts: are tailored doping prevention programs necessary in young elite sports? Frontiers Sports Active Living 2022; 4: 858730.